flavianopolis

http://www.di.se/#!/artiklar/2014/9/24/sverige-hushallen-hamstrar-pa-banken/

Enligt denna artikel ökade icke-finansiella företags emission av räntebärande papper kraftigt i samband med finanskrisen. Anledningen var säkerigen att bankerna var mindre villiga att bevilja lån.

Nu skall dock denna trend ha brutits och företagen vänder sig återigen till bankerna och folket anförtror bankerna sina besparingar.

Enligt min mening borde staten besluta ålägga bankerna krav på att all ytterligare inlåning från allmänheten i den mån inlåningen omfattas av insättningsgarantin skulle vara helt täckt antingen med sedlar eller tillgodohavande i rix.

Inlåning som omfattas av insättningsgaranti är nämligen ingen marknadsmässig inlåning och bör således omfattas av stränga regleringar för att denna inlåning inte skall bli en pesthärd för en osund kreditexpansion.

Enligt min mening plågas Sverige av en skyhög real växelkurs. Det vore dock mycket enkelt att lösa detta problem. Kronans flytande växelkurs borde ersättas av en fixkurs. Så här skulle man kunna gå till väga.

1. Regeringen ålägger Riksbanken att se till att en euro kostar minst 12,50 kronor. Någon högsta tillåtna kurs för euron bestäms alltså inte utan endast en lägsta tillåtna kurs för euron.
2. För att den kraftiga devalveringen av kronan inte skall utlösa någon inflationsbomb höjer samtidigt Riksbanken styrräntan till 1000%. Givetvis vore denna räntesats helt teoretisk, eftersom ingen skulle vilja låna till en så hög ränta. Syftet är att tvinga bankerna att söka finansiering på marknaden.
3. En annan lämplig åtgärd för att se till att den låga kronkursen inte blir till en inflationsbomb vore att ålägga bankerna att upprätthålla 100% marginalreserver mot inlåning som omfattas av insättningsgarantin. Det vill säga, om bankerna vill öka den del av inlåningen som omfattas av insättningsgarantin, så skall bankerna vara tvingade att ha fullständiga reserver som svarar mot den ökade inlåningen. Reserverna skall bestå antingen av sedlar eller behållning hos riksbanken.

Om man skulle göra som jag föreslår är jag säker på att resultatet skulle bli att den korrigerande inflation som skulle följa på devalveringen, skulle vara betydligt mindre omfattande än devalveringen.

Således skulle Sverige uppnå en dramatiskt lägre real kronkurs och resultatet skulle vara en betydligt högre sysselsättning.

Vad gäller en lämplig nominell växelkurs för kronan har jag valt kursen 12,50 kronor, eftersom denna skulle ge Sverige ett något högre Big Mac-index än Tyskland och ett något lägre än Finland, vilka två länder som bekant tillhör euro-zonen.

I Tyskland kostar en Big Mac 3,59 euro och i Finland kostar den 3,95 euro. 1999 var kronans och d-markens kurs i perfekt jämvikt om man ser till till Big Mac-index. En svensk Big Mac kostade då 24 kronor och en tysk 4,99 d-mark och en d-mark kostade 4,81 kronor. Resultatet av min föreslagna chockdevalvering vore alltså att vi fortfarande skulle ha en högre real växelkurs än vi hade 1999.

Enligt min mening vore det förenat med vissa fördelar att knyta kronan till euron.

Så här skulle man kunna göra.

Riksbanken kungör att riksbanken från och med en viss dag betalar 10 kronor per euro.

Eurons kurs stiger då omedelbart till 10 kronor.

Samtidigt höjer riksbanken styrräntan till 500%. Bankerna tvingas låna upp pengar på marknaden.

Därefter kan riksbanken successivt dra sedlar med större valörer ur omlopp. Man börjar med 1000-koronorssedeln och fortsätter till dess att riksbanken inte ger ut någon sedel med större valör än 20 kronor.

Vid det laget är nog valutareserven tillräckligt stor för att riksbanken i nödfall skall kunna köpa tillbaka alla sedlar och mynt i omlopp, men Sverige vore fortfarande inte medlem av EMU.

När den fasta kursen mellan kronan och euron vore väl etablerad, låt oss säga efter 10 år av oförändrat förhållande mellan krona och euro kunde regeringen begära svenskt inträde i växelkurssamarbetet.

När EU-kommissionen klargör att Sverige uppfyller konvergenskriterierna utlyser regeringen nyval och beslutande folkomröstning angående Sveriges fortsatta medlemskap i EU.

Här kommer en länk där Cyperns valutareglering beskrivs mera i detalj.

http://www.zerohedge.com/news/2013-03-27/cyprus-capital-control-details-revealed

Det finns två oklarheter.

Får icke-cyprioter föra ut mer än 3000 euro i kontanter från Cypern?

Får investeringsguld importeras och exporteras fritt?

Får de företag som importerar och exporterar investeringsguld utan inskränkningar betala sina leverantörer i utlandet på samma sätt som importörer av vilka handelsvaror som helst? Varuimport får ju betalas utan hinder av valutaregleringen.

Om svaret på de båda frågorna är ja så betyder det att det är den enklaste sak i världen att kringgå Cyperns valutareglering.

Om guld fritt får föras ut så betyder ju det att guld är bättre än euro samt samtliga utländska valutor. Euro och utländska valutor får ju inte fritt föras ut ur landet.

En annan mycket intressant fråga är hur EU:s clearingsystem hanterar detta.

Om en cypriotisk bank med tveksam solvens skulle försöka betala direkt till en icke-cypriotisk bank med god solvens så skulle j rimligen följden bli att den cypriotiska bankens löfte om pengar inte skulle accepteras.

Om jag har förstått EU:s clearingsystem rätt så blir emellertid följden av en överföring från en bank med tveksam solvens i ett land till en bank i ett annat land att den mottagande banken med inte behöver bry sig om den andra bankens tveksamma solvens eftersom den tveksamma utländska bankens överföring av medel genom clearingsystemets konstruktion automatiskt förvandlas till en fordran mot den solida bankens hemlands ECB-filial; det vill säga resterna av det landets nationella centralbank.

Detta kan i så fall åskådliggöras genom ett exempel.

Om Tyska Sopbanken försöker överföra medel till Tyska Kvalitetsbanken så kommer Tyska Kvalitetsbanken att neka denna överföring och säga åt Tyska Sopbanken att den måste betala med sedlar.

Om däremot Cypriotiska Sopbanken försöker överföra medel till Tyska Kvalitetsbanken så kommer Cypriotiska Sopbankens överföring att bli till en minuspost för Cypern och en pluspost för Tyskland i EU:s clearingssytem. Tyska Kvalitetsbanken kan sedan kräva betalning i sedlar hos de tyska myndigheterna.

Tyskland har därutöver ingen rätt att kräva betalning i sedlar från Cypern utan måste genom clearingssytemets konstruktion acceptera det som ursprungligen var en fordran mot Cypriotiska Sopbanken som om vore denna reda pengar.

Det sista spelar dock ingen större roll för Tysklands del eftersom Tyskland har rätt till betalning från ECB och ECB genom att kontrollera sedelpressarna alltid kan betala. Att det hela måste ha inflationära följder är dock tämligen uppenbart.

Jag väntar nu med spänning på svaret på frågan huruvida de omfattande restriktionerna rörande banktransaktioner på Cypern kommer att upphävas eller inte.

Den nuvarande situationen är nämligen inte i längden hållbar. Får man inte ta ut pengar ur bankerna och får man inte fritt flytta pengar mellan olika konton så kan inte näringslivet fungera och därför menar jag att restriktionerna snarast måste avskaffas och det i princip till vilket pris som helst helt enkelt därför att det är ännu sämre att bibehålla dem.

Bibehålls de så mycket som ett år kommer utan tvekan cyprioterna tvingas uppfinna ett parallellt "inofficiellt" banksystem baserat på en valuta som INTE är lagligt betalningsmedel på ön. Bulgariska leva är ett alternativ, eftersom de inte har någon kursrisk gentemot euron.

Vad jag menar är att man kan grunda nya banker där insättningar och lån är nominerade i bulgariska leva. Vad jag vet finns ju inga begränsningar rörande bulgariska leva. Att transportera sedlar till Cypern är inte absolut nödvändigt. Man kan ju använda sig av bankkort.

Så om Cypern kvarstår som formell medlem av eurozonen eller inte är för tillfället den mindre betydelsefulla frågan. Vad som däremot är av synnerligen vital betydelse och dessutom måste åtgärdas snarast är nämnda restriktioner.

Utifrån vad jag vet i nuläget är jag inte säker på att restriktionerna inte kommer att bibehållas en längre tid därför att de cypriotiska myndigheterna tror att alternativet till att slopa dem är värre. Jag påstår ingenting, men jag tror att det kan vara så att de bibehålls därför att regeringen tror att man skulle drabbas av en total ekonomisk härdsmälta om de slopades.

Bibehålls de så länge som ett år så kommer Cypern om ett år att ha utvecklat ett parallellt finansiellt system. Det är jag tämligen säker på.

Jag tolkar den cypriotiske presidentens senaste uttalanden som ett tecken på att han uppfattar situationen som desperat. Problemet är dock att de nämnda restriktionerna inte omgående slopas. Det enda möjliga sättet att, de facto, behålla Cypern i eurozonen är att slopa dem omgående oavsett vad följderna blir för Cyperns banker och statsfinanser. Återigen är det troligen rädslan för att insättningsgarantin skall utlösas som spökar.

Läs mera om den cypriotiske presidentens monetära våndor på följande länk.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/cypern-vill-behalla-euron_8040564.svd

Om man tittar noga på London Bullion Markets Associations hemsida skall man se att där inte endast förekommer guld- och silverprisnoteringar utan också noteringar för vad som kallas Gold Offered Forward Rates.

http://www.lbma.org.uk/pages/?page_id=55&title=gold_forwards


Detta låter måhända högst egendomligt, men om man granskar fenomenet närmre skall man finna att guld lånas in och ut mot ränta precis på samma sätt som dollar eller vilken annan pappersvaluta som helst. Vad det från början handlar om är att guldgruvor, så att säga, intecknar guld som ännu inte brutits.

Ett bolag som äger en större guldfyndighet har kanske inte de finansiella muskler som krävs för kunna utvinna de fyndigheter som finns i bolagets ägo. Inte sällan löses en sådan knipa med hjälp av ett banklån, men på grund av att guld är pengar öppnas en speciell möjlighet för bolag som bryter guld.

De kan helt enkelt emittera ett slags obligationer som strängt taget inte är något annat än än löften att ett visst framtida datum leverera guld. Givetvis finns ingen absolut garanti för att guldet verkligen kommer att levereras, men om inte ger obligationens rättsliga konstruktion ägaren av obligationen möjligheten att stämma ett bolag som inte hållit vad det lovat. Detta kan liknas vid en privatperson som lånar pengar av en bank och skriver på ett skuldebrev. Skuldebrevet är ett löfte från låntagarens sida att i framtiden "leverera" pengar och om låntagaren inte "levererar pengar", det vill säga, inte betalar så kommer givetvis banken att stämma låntagaren. Låntagaren kan då bli föremål för utmätning.

På samma sätt är guldgruvan, som ger ut en guldobligation, skyldig att leverera/betala guld och om inte kan exempelvis gruvan komma att bli långivarnas egendom.

Läser man LBMA.s hemsida noga skall man även finna att det före 1989 inte tycks ha förekommit någon reguljär marknad för guldobligationer. Som jag förstår LBMA:s hemsida besvaras frågan varför någon sådan marknad inte förekom före 1989 med att den lagstiftning som reglerade finansmarknaden fram till 1980-talets slut inte medgav handel med guldobligationer.

Den moderna marknaden för guldobligationer tycks alltså ha uppstått under det sena 1980-talet.

Ju fler sådana obligationer som ges ut, desto mer trycks guldets marknadsvärde eller köpkraft mätt i andra varor ned. Guldpriset faller alltså räknat i alla något så när stabila pappersvalutor.valutor. Guldobligationerna har exakt samma inverkan på guldpriset som om helt plötsligt en enorm mängd guld strömmade ut på marknaden. Ett större utbud trycker som bekant ned marknadsvärdet.

Eftersom de som gett ut guldobligationerna inte sällan är guldbrytande företag så är det alltså fullt möjligt att aktieägarna i guldbrytande företag kommer att jubla över att guldets värde uttryckt i dollar minskar. Värdet på bolagets skulder kommer visserligen att förbli detsamma uttryckt i guld, men räknat i dollar minskar skuldernas värde i takt med att guldets värde, uttryckt i dollar, minskar.

Dessutom kommer olika finansjonglörer att se en intressant möjlighet. Här kan man skuldsätta sig i guld sig och därefter se hur ett fallande guldpris, uttryckt i dollar, minskar skulden. I de fallen finns det inte ens någon avsikt att lösa skulderna i guld utan istället är avsikten att lösa skulden i dollar efter att guldpriset fallit ytterligare räknat i dollar. Under tiden som "guldskulden" löper placeras dessutom de upplånade medlen i dollarmarknaden för att dra nytta av den högre dollarräntan.

Ett ständigt fallande guldpris är givetvis inte i längden hållbart. Det första problemet är att ett lågt pris stimulerar efterfrågan på guldsmycken. I takt med att priset faller blir det billigare att, exempelvis, ge flickvännen ett tjockt och vackert guldhalsband. Det andra problemet är att ett fallande guldpris visserligen gynnar de guldbrytande företag som gett ut guldobligationer, men samtidigt måste guldets pris vara på en viss nivå för att till slut någon skall göra sig besväret att bryta guld. Guldets marknadsnotering kan inte i längden understiga de löpande brytningskostnaderna med mindre än att guldbrytningen förr eller senare upphör.

Det finns alltså en nedre smärtgräns för guldets marknadsvärde och har guldets marknadsvärde under en längre tid varit alltför lågt så kommer kombinationen av uppblåst efterfrågan och otillräckliga nyinvesteringar skapa en "omöjlig" ekvation. Det uppstår helt enkelt en brist på guld.

Och denna brist kan inte avhjälpas med något annat än fysiskt guld. Det går ju inte att tillverka guldsmycken av något annat än guld.

Guldets låga marknadsvärde under 1990-talet är alltså troligen ett direkt resultat inte minst av att det hade tillkommit en marknad för guldobligationer. Andra faktorer spelande troligen en viss roll, men jag är övertygad om att den avgörande faktorn var tillkomsten av en större marknad för guldobligationer.

Som tidigare påpekats är det dock inte i längden hållbart med marknadsvärde för guld som är så lågt att det till slut inte bär sig att bryta guld. Dessutom, och detta har också tidigare påpekats, stimulerar ett lågt marknadsvärde efterfrågan.

Jag är övertygad om att den starka guldprisuppgång, räknat i dollar, vilken påbörjades 2001 är ett direkt resultat av att guldets marknadsvärde under en så lång tid hade varit så lågt att ett fortsatt lågt marknadsvärde var uppenbart ohållbart. Det hade alltså uppstått en brist i den fysiska marknaden.

Observera i detta sammanhang att guldbrytningens omfattning är av underordnad betydelse. Faller guldets marknadsvärde dramatiskt ökar efterfrågan och efterfrågan på guld är praktiskt taget obegränsad. Jämför man med ost är situationen annorlunda, eftersom ett aldrig så lågt pris inte lika självklart skapar större efterfrågan. Människor kan ju inte äta hur mycket ost som helst, men om guld vore lika billigt som koppar skulle troligen många elektriska kablar tillverkas i guld. Ett tillräckligt lågt guldpris kan alltså praktiskt taget skapa efterfrågan på vilken mängd guld som helst.

Vidare uppträder ytterligare ett intressant fenomen. Om guldpriset stiger kommer de guldbrytande företag som gett ut guldobligationer inte dra någon nytta av ett stigande guldpris. Tvärsom, räknat i dollar, ökar värdet på deras skulder i takt med att guldpriset stiger. Skulderna är ju betalbara i guld och inte i dollar.

Inte är det heller säkert att ett stigande guldpris lockar fram en särskilt mycket större guldbrytning. Eftersom guld är pengar prissätts guldgruvor i guld. Oavsett hur högt guldpriset är uttryckt i dollar värderas en guldgruva huvudsakligen efter hur mycket guld den avkastar och hur svår/lättbrutet detta guld är.

Det är dock ovedersägligt att fungerande guldgruvor, som redan är betalda, blir mera lönsamma av ett stigande marknadsvärde för guld. Likaså är det ovedersägligen sant att guldprospektering stimuleras av ett stigande marknadsvärde för guld. År 2010, efter ungefär 9 års i det närmaste oavbruten stegring av guldets marknadsvärde började därför en viss ökning av den globala guldbrytningen.

Man kan faktiskt säga att år 2010 var en viktig milstolpe i en ekonomisk process. Tillkomsten av en större marknad guldobligationer under 1980-talet medförde först ett fallande marknadsvärde för guldet, vilket blåste upp efterfrågan med brist som följd. Denna brist blev början till ett stigande marknadsvärde och denna prisstegring början till en ny produktionsökning.

Att ge ut guldobligationer medför vissa rättsliga förpliktelser. De kan därför inte ges ut ad libitum.

Givetvis bör den som befattar sig med sådana skuldebrev vara väl medveten om vad han ger sig in på. Det är inte frågan om papper som är "uppbackade" av guld. Det är ingenting annat än löften om leveranser och i en del fall är utgivaren till och med berättigad att betala med papperspengar till rådande kurs på spotmarknaden. Som säkert de flesta läsare av dessa rader redan vet är priset på fysiskt guld ett och spotmarknadens pris ett annat.

Spotmarkanden är alltså ingenting annat än marknad för skulder betalbara i guld.

Det är inte rakt igenom korrekt att hävda att marknaden för skulder betalabara i guld missgynnar dem som äger fysiskt guld därför att denna marknad håller ned guldpriset. Man kan visserligen inte förneka att förekomsten av guldobligationer trycker ned guldpriset, men eftersom denna prisnedgång redan ligger bakom oss och således endast drabbade dem som köpte guld innan den stora prisnedgången är det faktiskt så att förekomsten av skuldförbindelser betalbara i guld talar för att priset kommer att balansera på lägsta tänkbara nivå, vilket medför att risken för ytterligare prisnedgång av större omfattning är minimal.

Så dessa skuldförbindelser bidrar faktiskt till att göra fysiskt guld betydligt mindre riskfyllt att äga än annars skulle vara fallet.

Finansminister Michalis Sarris har meddelat att uttagen tills vidare inte får vara större än 300 euro per dag, att checker inte får lösas in och att cyprioterna får ha med sig högst tusen euro när de reser utomlands. Åtgärderna är ett försök att undvika bankrusning som kan leda till en direkt kollaps i banksystemet.


Enligt vad som har sagts skall begränsningarna på Cypern endast gälla under fyra dagar. Jag är säker på att det är absolut nödvändigt att begränsningarna snarast slopas. Om de blir kvar en längre tid så blir det ju omöjligt för det ekonomiska livet att fungera normalt. Därför måste restriktionerna bort snarast.

Om restriktioner inte försvinner snabbt är jag säker på att man väldigt snart kommer att börja använda någon annan valuta förutsatt givetvis att man fritt kan göra transaktioner i denna andra valuta. Man skulle exempelvis kunna använda sig av guld, schweizerfranc eller amerikanska dollar.

Jag har inte skrivit något här på åratal, men nu kan jag inte hålla mig längre. Lockelsen att skriva om krisen på Cypern är mig helt enkelt övermäktig.

För det första konstaterar jag att en av de grundläggande skälen till den nu uppkomna situationen är insättningsgarantin.

Först och främst medför insättningsgarantin att banksparare endast ser till den ränta bankerna erbjuder. Om bankernas utlåningspolitik är sund eller osund spelar ju ingen roll, eftersom man tror sig aldrig kunna förlora sin insättning. Detta är emellertid inte fokus för denna text.

Snarare vill jag peka på att insättningsgarantin medför att ett större bankfallissemang blir liktydigt med  statsfinansiell härdsmälta. Om en större bank går omkull och alla insättningar upp till hela 100.000 euro garanteras av staten så betyder det, i händelse av ett större bankfallissemang, att staten tvingas låna upp stora pengar för att täcka spararnas förluster.

För Cypern med en förvuxen banksektor och en tämligen begränsad realekonomi blir detta givetvis blivit obetalbart. Dessutom kan man vara helt säker på att ingen hade lånat den cypriotiska staten så mycket som en enda cent till att annat än obetalbara ockerräntor. Alternativet till vad som nu hände var alltså på grund av insättningsgarantin alltså att hela den cypriotiska staten hade blivit insolvent.

Och hade den cypriotiska staten blivit insolvent hade problemet förmodligen flyttats till de banker utanför Cypern som äger cypriotiska statspapper. Troligen är en del av dessa banker tyska.

Å andra sidan - och här kommer vi till en intressant poäng - kommer den nu genomförda åtgärden att få exakt samma effekt på den cypriotiska ekonomin som om man låtit bankerna gå omkull och inte hade haft någon insättningsgaranti. En stor del av bankmedlen går ju upp i rök istället för att ersättas av medel ur insättningsgarantin.

Man kan kan därför tänka sig att det blir svårare att driva allehanda näringar på Cypern. De nyrika ryssar som hållit rubeln eller snarare euron i rullning har ju genom åtgärden förvandlats till nyfattiga ryssar och det betyder rimligen stort bortfall av kunder på den cypriotiska fastighetsmarkaden samt troligen betydligt färre gäster vid Cyperns tavernor.

Detta kan i sin tur lösa ut en ny våg av kreditförluster.

Dessutom blir det med stor säkerhet mycket svårt för Cypern att återställa ryssarnas förtroende för Cypern som rättsligt och ekonomiskt säker bankingjurisdiktion. Ingen vettig människa kommer ju att vilja att ha större fordringar denominerade i euro gentemot cypriotiska banker.

Här kan en hel näring raderas ut. Jag gissar att exempelvis Montenegro villigt kommer att ta emot ryska kunder som förlorat förtroendet för Cyperns finansiella system. Montenegriner talar dessutom inte sällan ryska.

Vidare har det skrivits i tidningarna att det nu råder uttagsbegränsningar från de cypriotiska bankerna. Dessutom begränsas in- och utflödet av medel mellan de cypriotiska bankerna och övriga världen.

Ett sätt att komma runt dessa restriktioner samt den uppkomna förtroendekrisen är att grunda nya banker som inte befattar sig med euro. Det vill säga bankernas skulder och tillgångar är denominerade i schweizerfranc eller guld och omsättningen av varor och tjänster sköts huvudsakligen genom elektronisk avräkning. I så fall vore Cyperns nu rådande valutareglering förmodligen "rundad".

Jag är däremot mycket skeptisk till tanken att cypriotiska sedlar kommer att handlas med rabatt. Så länge Cypern är med i EU så länge förblir ju cypriotiska sedlar lagligt betalningsmedel i hela eurozonen. Fordringsägare är alltså skyldiga att godta dem.