flavianopolis

Under de senaste månaderna har Riksbanken påbörjat ett arbete med att höja styrräntorna och trots detta fortsätter börsen att gå bra. Hur kan detta komma sig?

Jo, om Riksbanken höjer styrräntorna avtar inflationsoron och om inflationen blir lägre än den blivit med kvarstående låga inflationsdrivande styrräntor minskar också rädslan för högre framtida obligationsräntor.

En låg obligationsränta är mums för börsen och Riksbankens sunda penningpolitik bidrar således till att inflationen blir lägre och med en lägre inflation blir obligationsräntorna lägre. Dessutom styrs kronkursens kortsiktiga fluktuationer kring "jämvikstlatituden" av förväntningar om Riksbankens nästa steg. Avtar rädslan för att inflationen skall tvinga Riksbanken att höja styrräntorna faller kronkursen i förhållande till sin jämviktslatitud och detta bidrar till ökad ekonomisk aktivitet och lägre riskpremie för att "sitta på" kronor.

Eftersom inflationstakten på kort sikt påverkas huvudsakligen av smärre fluktuationer i kronkursen och dessa bestäms av förväntningarna om Riksbankens nästa steg bör Riksbanken främst se till de priser som bestäms huvudsakligen av inhemska faktorer.

Bensinpriset är således en bedrövligt missvisande variabel, men just priserna på restaurarangbesök bestäms huvudsakligen av mera inhemska, för växelkursförändringar okänsliga faktorer.

1991 kostade en Big Mac 26 kronor och en D-mark c:a 3,60 kronor samtidigt som en tysk Big Mac kostade DM4,30. Kronan var alltså extremt högt värderad.

1999 kostade en Big Mac 24 kronor och en D-mark c:a 4,80 kronor samtidigt som en tysk Big Mac kostade 4,99 D-mark.

Det vill säga priset på en Big Mac kan ligga still, eller falla trots att kronkursen faller som en sten och samtidigt styrs kronkursens lånsiktiga jämviktslatitud just av förhållandet mellan mera inhemska priser i olika länder.

Om Riksbanken fortsätter att höja styrräntan en kvarts procentenhet per månad så länge en Big Mac kostar 33,00 kronor eller mer, men omedelbart påbörjar en sänkningsfas så snart priset trillat under 33,00 kronor kan man vara helt säker på att Riksbanken kommer att lyckas förena de bästa av världar, nämligen högkonjunktur och stabilt penningvärde.

Some people try to tell you that the world is complex. I tell you: It isn't!

Prisutvecklingen på en Big Mac i några utvalda länder 1986-2006:

Japan: Y370-Y250 -32%
Tyskland: DM4,25-DM5,77 +36%
Storbritannien: £1,10-£1,88 +71%
USA: $1,60-$3,15 +97%
Sverige: Kr.16,50-Kr.33,00 +100%

Dollarkurserns förändring 1986-2006

Japan: Y154-Y117 -24%
Tyskland: DM2,03-DM1,64 -19%
Storbritannien: £0,67-£0,57 -15%
USA: $1,00-$1,00 +-0% (Detta är självklart.)
Sverige: Kr.6,87-Kr.7,88 +15%

Observera att jag multiplicerat 2006 års Big Mac-pris i Tyskland räknat i € med omräkningskursen från DM till €. Egentligen kostar en Big Mac €2,95 idag, men genom att multiplicera 2,95 med 1,95883 får jag fram det ungefärliga värdet 5,77. På samma sätt har jag multiplicerat kursen på $1 räknat i €, som är 0,838912 med 1,95583 och då fått fram det ungefärliga värdet 1,64. Detta har gjorts för att underlätta jämförelsen. Siffrorna rörande 1986 års Big Mac-priser och valutakurser är hämtade från "The Economist 4 september 1986. Siffran rörande 2006 års amerikanska Big Mac-pris är hämtat från "The Economist" januari 2006, vilket nummer har jag glömt. Övriga uppgifter rörande 2006 års Big Mac-priser har jag tagit reda på själv.

Hursomhelst är den intressanta poängen att växelkurserna i förhållande till varandra rört sig på samma sätt som priset på en Big Mac ger vid handen att de borde ha rört sig.

Japan har som enda land i jämförelsen haft ett fallande Big Mac-pris och därför borde yenen ha stigit mot samtliga valutor i jämförelsen. Så har också skett.

Bland de länder som haft ett stigande Big Mac-pris har Tyskland haft den lägsta macflationen. Således borde DM/€ ha stigit mot samtliga valutor i jämförelsen utom yenen. Så har också skett.

Storbritannien har haft lägre macflation än USA och Sverige, men högre än i Tyskland och i Japan har ju priset, som bekant, fallit. Således borde pundet ha stigit mot dollarn och kronan, men fallit gentemot gentemot yenen och DM/€. Så har också skett.

USA har haft högre macflation än Japan, Tyskland och Storbritannien, men lägre macflation än Sverige. Således borde dollarn ha stigit gentemot kronan, men tappat gentemot de övriga. Så har också skett.

Sverige har haft högst macflation och därför borde kronan ha fallit gentemot samtliga valutor i jämförelsen så har också skett. Om man använder dollarn som referenspunkt ser växelkursutvecklingen ut på följande sätt.

Valutakurserna har alltså utvecklats på just det sätt som den relativa macflationen ger vid handen.

Att stabilisera priset på en Big Mac är alltså ett annat sätt att stabiliser växelkursen och växelkursen påverkar starkt inflationen på kort sikt.

I det förra meddelandet skrev jag om ett förslag till penningpolitisk norm, men i hastigheten insmög sig ett allvarligt fel.

Big Mac-normen ser ut på följande sätt och ingenting annat.

Så länge en Big Mac kostar 33:00 kronor eller mer skall styrräntorna HÖJAS en kvarts procentenhet per månad.

Så länge en Big Mac kostar 32:99 kronor eller mindre skall styrräntorna SÄNKAS en kvarts procentenhet per månad.

Om ni läser föregående text med vetskapen om att jag blandade ihop begreppen blir den betydligt mera lättbegriplig.

Jag har tidigare föreslagit att priset på en Big Mac skulle kunna användas som riktmärke för penningpolitiken. Den exakta utformningen av en Big Mac-orienterad penningpolitik kan se ut på något olika sätt, men mitt senaste förslag går ut på att Riksbanken bör agera enligt följande.

Så länge en Big Mac kostar 33:00 kronor eller mer skall styrräntorna höjas en kvarts procentenhet per månad.

Kostar en Big Mac 32:99 kronor eller mindre skall Riksbanken höja styrräntorna en kvarts procentenhet per månad.

För tillfället kostar en Big Mac 33:00 kronor, vilket är 3:00 kronor eller 10% mer än för ett år sedan. Ryktet om den låga inflationen tycks alltså ogrundat och de stigande huspriserna talar i samma riktning, också om jag principiellt sett inte anser att dessa skall tillmätas någon betydelse vid utformningen av penningpolitiken.

Samtidigt är det sant att den "officiella" inflationstakten är mycket låg och att många och däribland jag är förvånade över detta. Vilket mått skall då tillmätas störst betydelse?

Jag menar att priset på en Big Mac är det bästa måttet, eftersom en Big Mac av 2005 års modell är identisk med en av 2006 års modell. Men kan inte ett mekaniskt tittande på detta enda pris leda till att inflationen utfaller långt under vad som i allmänhet anses önskvärt?

Måhända kommer Riksbanken att tvingas höja styrräntorna varje enskild månad fram till slutet av året för att få priset på en Big Mac att röra sig nedåt. Skulle detta inte hota konjunkturuppgången.

Mitt svar är att det förhåller sig precis tvärsom. Om Riksbanken höjer styrräntorna varje enskild månad under hela 2006 kommer styrräntan ha nått 4,5% i december. Vilket resultat kommer detta att ge?

Jo, resultate blir att spekulationerna om höjda styrräntor kommer att upphöra och därmed kommer kronkursen att rasa. På så sätt kommer kronans köpkraftsjusterade växelkurs att falla ihop med en boom i sysselsättningen som följd. Dessutom kommer troligen priset på en Big Mac att sänkas under 2007 givet att Riksbanken redan nu varje enskild månad höjer styrräntorna med en kvarts procentenhet per månad. Och så snart en Big Mac kostar mindre än 33:00 kronor skall ju styrräntorna sänkas en kvarts procentenhet per månad till dess den åter kostar 33:00 kronor eller mer.

Om RIksbanken tar i alltför mycket uppåt under 2006 kommer Riksbanken tvingas korrigera detta med en överdriven rörelse nedåt under 2007. Det är inte av avgörande betydelse hur höga styrräntorna är en enskild månad. Däremot är det av avgörande betydelse hur höga de genomsnittliga styrräntorna är i förhållande till de långa räntorne under en längre tidsperiod.

Big Mac-metoden går ut på att hela tiden ta ut svängarna för mycket för att på så sätt "känna" sig fram till den "optimala" genomsnittliga styrräntan sett över en längre tidsperiod. Om Riksbanken höjer styrräntorna varje enskild månad under 2006 och priset på en Big Mac ligger kvar på 33:00 kronor under 2006 för att sänkas till 30:00 kronor januari 2007 och återigen höjas till 33:00 kronor juli 2008 kommer styrräntan i juni 2008 sänkas till 0%! Ingen kan då rimligen klaga på att Riksbanken bedriver en alltför restriktiv penningpolitik.

Redan idag har kronkursen sjunkit mot Euron och detta bevisar mitt antagande om att kronkursens kortsiktiga rörelser till stor del bestäms av vad marknaden tror blir Riksbankens nästa steg. Marknaden ser helt enkelt att det inte föreligger ett så stort behov av räntehöjningar som man trott och eftersom man tror att Riksbanken kommer att sänka styrräntorna, alternativt lämna dem oförändrade istället för att tvingas höja dem rasar kronkursen.

Riksbankens deflationspolitik bidrar på så sätt faktiskt till en stigande sysselsättning. Det är bara att höja tills Big Mac talar om att Riksbanken gått för hårt fram och sedan sänka till dess Big Mac talar om att man släppt ut för mycket kredit.

Visserligen tar man i lite för mycket åt båda hållen, men metoden kan liknas vid ABS-bromsar. ABS-bromsar fungerar så att bromsarna låses och frikopplas helt hundratals gånger varje sekund med den påföljden att man får känslan av en väl avstämd inbromsning där hjulen aldrig låsts. I själva verket har de varannan mikrosekund varit helt blockerade och varannan helt frikopplade.

Samtidigt är det helt uppenbart att kronkursens långsiktiga ungefärliga jämviktsläge huvudsakligen bestäms av de relativa priserna på en Big Mac i olika länder. Frågan är bara vad som styr kronkursens korta snabba rörelser i den latitud som mera långsiktigt bestäms av den realtiva inflationsutvecklingen. Jag menar att det är uppenbart att den avgörande variabeln härvidlag är förväntningarna om vad Riksbanken kommer att göra med styrräntorna under den närmsta tiden.

Om amn ser till Storbritannien är priset på en Big Mac idag £1,88 jämfört med £1,99 2003. Storbritannien har västeuropas abslolut lägsta macflation och priset är idag lägre än för 3 år sedan. Samtidigt har Storbritannien västeuropas högsta styrräntor.

Vad är resultatet av detta? Jo, Storbritannien har den i förhållande till Big Mac-priset lägsta valutakursen i hela västeuropa. Varför är det så? Jo, eftersom Storbritannien har en hög styrränta och en obefintlig egentlig inflation är alla övertygade om att Bank of England snart kommer att tvingas sänka sina styrräntor och eftersom alla tror detta flyr man pundet, med en svag pundkurs och en blomstrande arbetsmarknad som följd.

Samtidigt bedriver Bank of England en utmärkt vård av pundets inre köpkraft och denna utmärkta vård av pundets inre köpkraft justerar gradvis upp pundets mera långsiktiga jämviktskurs. Jag menar att Bank of England kan och bör fortsätta den inslagna vägen och först sänka sina styrräntor de deflationära krafterna blir så starka att de hotar skapa en deflationär spiral med en därtill hörande finansiell kris.

Men den dagen Bank of England sänker styrräntorna och inflationen vaknar till liv kommer man få se att marknaden snart börjar frukta styrräntehöjningar med den påföljden att den reala köpkraftskorrigerade pundkursen stiger.

Summan av kardemumman är att Riksbanken kan fortsätta höja styrräntorna tills en Big Mac kostar mindre än 33:00 kronor och att Riksbanken därigenom kommer att bidra till en ökande ekonomisk aktivitet.

Det är alltid tragiskt när människor dödas. I Somalias "huvudstad" Mogadishu har enligt Dagens Nyheter nyligen blodiga eldstrider förevarit och det bedöms troligt att striderna initierats av den s.k. TNG, dvs. Transitional National Government.

Å andra sidan kan man också se en positiv aspekt på det inträffade. Det positiva är att det uppenbarligen finns ett starkt motstånd mot TNG och att tro att TNG representerar något gott och upplyst försök att förse Somalia med ett "ordnat styre" tror man nog fel. Sanningen är snarast att TNG är ett rövarband bland andra rövarband. Riktigt tragiskt är det om USA understödjer dessa banditer, pga. den paranoida skräcken för muslimer.

Läkare skall enligt gammal tradition arbeta enligt principen att hellre låta bli att göra ett ingrepp än att riskera att ställa till med skada, dvs. en försiktighetsprincip. Om USA understödjer denna TNG på grund av rädsla för islamister föreligger säkerligen en risk för att man dels bidrar till att människor dödas helt i onödan, liksom att den delikata maktbalans som uppstått på senare år i Somalia riskerar att bytas ut mot allas krig mot alla. I skuggan av den terrorbalans och den fred som därigenom uppkommit som har man dessutom kunnat iaktta starka tecken på en ekonomisk stabilisering i Somalia. Om USA blandar sig i leken kastas styrkeförhållandena om och då utbryter med största säkerhet blodbad, kaos och fattigdomen förvärras. Dessutom hade säkerligen ett ökande välstånd och med den en ökande utrikeshandel lett till att islamisternas extrema visioner fått ta upp konkurrensen med impulser från ett mera liberalt samhälle. Då hade också USA:s intresse av att försvaga de extrema islamistern tillgodosetts. Om USA istället understödjer ett visst rövarband bara därför att detta rövarband inte har några religiösa eller andra dubier alls och detta resulterar i ett blodbad med civila offer kommer de extrema islamisterna helt visst att mötas av ett ökat folkligt stöd.

Man får väl trösta sig med att alla försök att skapa ett centraliserat styre i Somalia hitintills misslyckats. Det är faktiskt bara bra om landets totala politiska fragmentering fortgår och landets totala politiska splittring är på inget sätt ett hinder för att stabilitet skall kunna komma till stånd. Tvärsom kan Somalia utvecklas till en decentralistisk "utopi", men det förutsätter att Uncle Sam håller tassarna borta. Enstaka rövarband kan säkerligen bidra till ett stort lidande för somliga, men de kan inte omstörta ett helt samhälle och i det här fallet handlar det om ett samhälle som på sina håll fungerar riktigt bra.

http://www.mises.org/story/2066

Det är å ena sidan sant att inflationen enligt gängse mätmetod endast uppgår till 0,6%. Samtidigt uppgår emellertid, i enlighet med tidigare presentard metod, macflationstakten för tillfället till 1,8%. Under antagande om ett stabilt Big Mac-pris under resten av året kommer macflationstakten att stiga kraftigt fram till och med att maj-siffrorna presenterats.

Därefter kommer macflationstakten att börja bromsa in och falla.

För att detta skall uppnås får priset på en Big Mac absolut inte stiga under innevarande år. Därför är det abslout nödvändigt att Riksbanken fortsätter den inslagna vägen och gradvis höjer styrräntorna.

Som jag tidigare påpekat är macflationstakten och inflationstakten som ler och långhalm och jag menar att Riksbanken bör höja styrräntorna med en kvarts procentenhet så länge en Big Mac kostar 33 kronor, eller mer.

Så snart priset på en Big Mac sänks till en nivå understigande 33 kronor skall Riksbanken omedelbart börja en räntesänkningstrappa nedåt till dess en Big Mac återigen kostar 33 kronor eller mera, vilken period skall fortsätta till dess priset återvänt till en nivå understigande 33 kronor.

Visserligen kan det synas magstarkt att fortsätta räntehöjningarna så länge inflationen är på den nuvarande låga nivån, men om Riksbanken tar i övermåttan lär Big mac snart reagera och falla i pris och då är det bara att öppna dammluckorna och skölja ekonomien i likviditet.

Det vill säga: Om man tar i lite för mycket uppåt kan detta snabbt korrigeras nedåt. Men det skall inte göras förrän man har entydiga belägg för att billiga pengar är nödvändiga. För tillfället kostar en Big Mac 10% mer än för ett år sedan och huspriserna skenar.

Det vill säga: Det råder nu en situation där Riksbanken utan vidare kan strypa den finasiella ekonomiens kranar utan att den reala ekonomien lider skada. Tvärsom kan en högkonjunktur stabiliseras och tillåtas dra ut längre på tiden om den inte övergöds med kredit.

Enligt vad som framgår av nyhetsflödet är stödet för Höyre mycket svagt i Norge. Höyre är det mest EU-vänliga partiet i norsk politik. Arbejderpartiet är enligt opinionsundersökningarna obetydligt större än Fremskrittspartiet.

Det finns två saker som förmodligen måste inträffa innan det kan bli tal om en norsk anslutning till EU. Det ena är att både Höyre och Arbejderpartiet står starka samtidigt. Det andra är att mittenpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti byter fot i EU-frågan.

Det första verkar mycket osannolikt och det andra skulle säkerligen få till följd att mittenpartierna skulle splittras.

Att Fremskrittspartiet går framåt är nog också en indikation på att Höyre uppfattas som alltför EU-vänligt. Fremskrittspartiet är nämligen ganska återhållsamma i EU-frågan och den dominerande uppfattningen tycks vara att Norge gör bäst i att stanna utanför också om enstaka EU-vänner finns i partiet.

Ju längre tiden går framstår också all skräckpropaganda om hur utanförskapet skulle påverka Norge som desto mera absurd. Alltså kommer troligen ytterligare tio års utanförskap att avföra frågan från den politiska dagordningen och det är mycket värdefullt att Norge finns innanför EES-samarbetet, men utanför EU därför att EES kan ses som ett mellanting mellan att vara med i EU och ändå inte. Pga. att EU-land som lämnar EU inte automatiskt lämnar EES-samarbetet är ett EU-utträde en högst odramatisk sak och skulle bara det osannolika hända att ett enda aldrig så obetydligt EU-land, t.ex. Lettland eller Malta, skulle lämna EU kommer detta förmodligen att kunna liknas vid att dra proppen ur ett badkar. Helt säkert kommer Sverige att tillhöra de fem första länderna om det blir en våg av utträden.

Norges "halv-utanförskap" är en viktig komponent för oss som hoppas på ett svenskt utträde. Ja, vi elsker dette landet.

Jag har tidigare föreslagit att Riksbanken skulle kunna använda sig av priset på en Big Mac som referens för penningpolitiken. Riksbanken skulle helt enkelt fastslå att en Big Mac skall kosta mer än ett visst belopp och mindre än ett visst belopp och sedan skulle styrräntan helt mekaniskt avgöras av hur mycket en Big Mac kostade vid tiden för riksbankens sammanträde. Riksbanksdirektionen skulle kunna påbörja sammanträdena med en lunch på Mac Donald's informera sig om priserna och sedan ta en taxi till Monte Brunko och fastslå om styrräntan skulle höjas eller sänkas.

Målet skulle kunna formuleras som att en Big Mac skall kosta mer än 32:99 kronor och mindre än 33:00 kronor. Kostar en Big Mac 33:00 kronor eller mer skall styrräntan sänkas en kvarts procentenhet per månad, men kostar en Big Mac 32:99 kronor eller mindre skall styrräntan sänkas en kvarts procentenhet per månad.

Enligt riksbankslagen skall riksbanken arbeta för ett fast penningvärde och jag menar att den rimligaste tolkningen av detta är att en vara med över tiden konstant kvalitet skall ha ett konstant pris sett över tiden. Med min metod skulle riksbanken elda på inflationen så länge en Big Mac kostade 32:99 eller mindre och bedriva en restriktiv deflationistisk politik så länge priset vore 33:00 kronor eller mer.

Invändningen att ett sådant index är allt för snävt är helt felaktigt, eftersom ett mycket stort antal näringsgrenar samverkat i det arbete som slutligen materialiseras i hamburgaren. Bönder, lastbilschaufförer, byggnadsarbetare, restaurangbiträden och städerskor är bara några exempel.

Att ett Big Mac-index faktiskt är mycket brett bevisas också av det faktum att konsumentprisindex och priset på en Big Mac sett i ett längre tidsperspektiv beter sig som ler och långhalm, eller i alla fall nästan.

Men skulle inte en så mekanisk penningpolitik utsätta realekonomien för onödiga chocker?

Jag tror att det förhåller sig precis tvärsom: Den mekaniska stabiliseringspolitiken skulle i själva verket stabilisera räntor och tillgångspriser också om i ett övergångsskede vissa störningar skulle kunna tänkas. Dessutom tror jag att en mycket mekanisk och ytterst förutsägbar penningpolitik skulle resultera i att kronans köpkraftsjusterade växelkurs skulle rasa med kraftigt stigande sysselsättning som följd.

Under perioden 1998-1999 var inflationen i Sverige praktiskt taget död och kronans köpkraftsjusterade växelkurs mycket låg. Sysselsättningen ökade och börsen steg som en raket. Den troligaste anledningen till att de bästa av världar kunde uppträda samtidigt var troligen att marknaden gjorde bedömningen att Riksbanken skulle komma att föra en lätt penningpolitik, vilket fick den verkliga kronkursen att rasa. Om inflationen är död kan nämligen en centralbank riskfritt sänka sina styrräntor, men om inflationen uppvisar livstecken måste centalbanken dra upp sina styrräntor med den påföljden att ökande inflation leder till ett behov av höjda styrräntor och därmed stigande verklig kronkurs med arbetslöshet som följd. Vidare leder stendöd inflation till att obligationsräntorna faller, vilket i sin tur möjliggör en högre värdering av börsen.

På tyska säger man att detta är "der Grund dafür dass eine straffe Geldpolitik der Konjunktur eine Stütze leistet".

Om riksbanken bara ser till att hålla en glasklar kompass för penningpolitiken och detta inte tillåts betyda 2% inflation, utan fast penningvärde och minsta lilla avvikelse från det fasta penningvärdet utlöser en riktig hökattack från Monte Brunto kommer vi inom en alltför avlägsen framtid få se hur arbetslösheten minskar, räntorna faller och börsen stiger och inflationen letar sig ner till nollan eller strax därunder. En svag deflation skall inte ses som något tragiskt utan snarast som idealtillståndet. Hög ekonomisk aktivitet medför nämligen en tendens till fallande priser och inte tvärsom. Detta betyder emellertid inte att en väl fungerande centralbank inte aktivt skall motverka en kreditkontraktion. Svag kreditexpansion i kombination med snabb realekonomisk expansion betyder nämligen fallande priser, vilket inte skall förväxlas med kontraktion.

Skall däremot Riksbanken hålla på med s.k. inflation targeting kommer den höga real växelkursen att bestå och med den allt elände denna för med sig. Riksbanken har att svara för ett fast penningvärde och inte för 2% inflation.

Läs gärna följande tragikomiska länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=520323

Här kan man läsa dels om hur det svenska läkemedelsmonopolet i folkhälsans namn tillser att det inte finns läkemedel tillgängliga i norra Dalarna och dels om hur folkhälsoinstitutet förbjuder ett mästerskap i ölbryggning.

Vi lever i dårarnas paradis. Å ena sidan tillser en socialistisk monopol- och ransoneringspolitik att sjuka människor inte får de mediciner de behöver i rätt tid och enda skälet till att de inte får vad de behöver är att staten inte har vett att låta bli att lägga sig i läkemedelshandeln.

Samtidigt förbjuder man fullvuxna människor att brygga öl, dvs. man behandlar vuxna människor som små barn. En vuxen människa har faktiskt rätt att ha vissa dåliga vanor och att gilla öl är en ringa last. I vissa avseenden är öl till och med nyttigt och glöm inte att svenska staten inte anser att öl är farligare än att svenska staten kan sälja öl.

Är detta inte absurt? Jo, visst är det.

Läs följande minst sagt intressanta och otroliga artikel.

http://www.radiotv.aland.fi/news.pbs?news%5Bext_show_news%5D=6493

Det handlar om att en åländsk politiker hotar med att ta Åland ut ur EU, om man inte får dispens från snusförbudet. Jag hoppas innerligen att Åland inte får någon dispens och att Åland lämnar EU och bryter sig fritt från Finland. Åland skulle kunna bli ett nordiskt Jersey.

Om Åland lämnar EU och Finland borde en av de första och mest naturliga åtgärderna vara att slopa momsen och sätta ned alla punktskatter till noll. Sedan skulle man kunna likna Ålands ekonomiska politik med leken "Vem vill bli miljonär?"

Nu skall regeringen öka bötesbeloppen. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11788711.asp

Man vill öka bötesstraffen för att folk kör "för fort" på motorvägrna. Detta hänger inte samman med att det finns särskilt starka belägg för att fri hastighet är förenat med någon fara för trafiksäkerheten. Detta är omstritt och det är ingen slump att Tyskland inte har någon generell hastighetsbegränsning. Det finns till och med forskning som pekar på ett omvänt förhållande, dvs. slopad hastighetsbegränsning ger färre trafikdödade. Att det kan förhålla sig så beror förmodligen på ett antal faktorer. En faktor är helt enkelt att man skärper till sig om man vet att det går undan. Ett annat skäl är troligen att tendenser till proppbildning minskar om det finns hastighetspridning. Detta fenomen erkänns till och med av den tyske forskaren Benedikt von Hebenstreit som förespråkar generell hastighetsbegränsning.

Snarare hänger aversionen mot höga farter samman med att höga farter symboliserar tekniskt framåtskridande med kapitalistiska förtecken. Så har socialdemokraterna inte föreslagit att X2000 skall fisa fram i 110, men detta hänger förmodligen först och främst samman med att X2000 ägs av STATENS järnvägar. De snabbaste tågen 1970 gjorde cirka 130 km/h och idag är motsvarande siffra 220 km/h. På samma sätt har den tekniska utvecklingen på bilsidan gjort enorma framsteg sedan 1970. Jämför en Volvo 144 med en Volvo S80 och ni skall se att det handlar om helt olika kategorier ifråga om bromsförmåga och mycket annat. Trots detta har högsta tillåtna hastighet sänkts från 130 till 110 km/h. (Man får köra 120 km/h på en provsträcka genom Halland.)

En intressant aspekt på detta är att vi förmodligen inte haft de bilar vi har om Tyskland också infört fartgräns. Man kan jämföra amerikanska och tyska bilar om man vill se hur den tekniska standarden anpassas till högsta tillåtna hastighet.

Nu vill regeringen höja bötesbeloppen i samband med fortkörning. Samtidigt anser svenska staten att mitträcken är för dyra och att s.k. vajerräcken får duga, trots att dessa inte förmår fånga upp tunga fordon. På samma gång vill man införa utökade bestämmelser om prövningstillstånd i hovrätt, syftande till att man i normalfallet inte skall ha någon rätt att överklaga en tingsrättsdom. Det vill säga: Först skall du åka dit på ort och ställe, sedan skall du dömas av en förmodligen inkompetent domare och slutligen skall du inte kunna överklaga domen.

Detta handlar i grunden om en sjuk, människofientlig ideologi och vad vi ser ovan är dess manual: Brott mot den socialistiska moralen skall straffas hårt och på stället med böter och statens domar skall ej kunna överklagas.

Det finns ingen principiell skillnad mellan detta och Lenins Ryssland också om det finns en gradskillnad ifråga om vidrighet.

Enligt Svenska Dagbladet har en värnpliktig dödats i samband med en militärövning. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11776384.asp

Jag beklagar det inträffade och framför mitt deltagande till den värnpliktiges anhöriga och kamrater. Samtidigt vill jag gärna framföra att det inträffade är ett utomordentligt starkt skäl att slopa värnplikten. Det är inte rimligt att någon enda människa tvingas utföra arbete han eller hon inte vill utföra, om det inte utgår en marknadsmässig ersättning för besväret. Självfallet kan människor tvingas ta arbeten de inte vill utföra därför att de måste försörja sig, men att genom legalt tvång tvinga någon att utbilda sig till soldat är inte värdigt ett civiliserat samhälle.

Självfallet borde soldatyrket vara ett yrke bland andra yrken och soldater ha en lön som motsvarade arbetets natur. Man kan visserligen komma till den slutsatsen att värnplikt kan bli nödvändigt i en krigssituation, men då bara som en yttersta nödlösning. Och vad det anbelangar torde väl ett land värt att försvaras få många frivilliga soldater i händelse av krig.

Slopa värnplikten!

Moderaterna är det enda partiet som vill sänka åldersgränsen för att handla på Systemet. – Vi anser att är man 18 år så ska man vara vuxen på riktigt, inte bara på låtsas. Man får gifta sig, köra bil och hamna i fängelse men man får inte gå till Systemet och köpa en öl, säger Johan Forssell.

Visst är det befängt att man förmenar myndiga svenskar rätten att göra inköp på Systembolaget.

Men att rösta på moderaterna därför att de råkar ha rätt på denna punkt är ett misstag.

Det är ingen större överdrift att kalla Hon Kong efterkrigstidens sörsta ekonomiska framgångssaga. Jag skulle ge mina läsare några, måhända, förvånande upplysningar om Hong Kongs ekonomiska politik.

1.Hong Kong har inga tullar.
2.Hong Kong har ingen moms.
3. Bolagsskatten är högre än inkomstskatten.
4. Inkomstskatten är proportionell.
5. Skuldräntor är inte avdragsgilla.
6. Ränteinkomster är skattefria.
7. Kapitalvinster är skattefria, dvs. köper man en aktie för $10 och säljer den för $20 får man behålla hela vinsten minus courtage.
8. Man får inte dra av kapitalförluster, dvs. köper man en aktie för $10 och säljer den för $5 får man bära hela förlusten själv. I Sverige kan man kvitta en sådan förlust mot en kapitalvinst.

Sedan skulle jag vilja föreslå att Sveriges ekonomiska politik reformerades så att vi inom ramen för nuvarande skattetryck såg till att vårt skatte- och tullsystem svarade mot "Hong Kong-kriterierna". Det vore faktiskt en ganska enkel operation, men förutsätter att Sverige lämnar EU.

EU har nämligen en yttre tullmur, bestämmelser om lägsta tillåtna moms och bestämmelser om att ränteinkomster skall beskattas. Och jag är helt övertygad om att just de ovan nämnda kriterierna är huvudförklaringen till Hong Kongs framgångssaga. EU verkar alltså inte vara någon höjdare om man vill nå ett fritt samhälle.

Och vad det anbelangar skulle Sverige i och för sig kunna bibehålla det nu rådande skattetrycket och likväl genom ett antal omdispositioner kunna uppfylla kriterierna ovan.

De bilder ni kan se på följande länk är tagna i Somalia 2005. Här kommer länken:

http://www.somaliaonline.com/cgi-bin/ubb/ultimatebb.cgi?ubb=get_topic;f=6;t=004085

Säkerligen är dessa bilder knappast representativa för Somalia, men de är intressanta därför att de bevisar att Somalia inte är ett land där det inte finns öar av stabilitet och rent av välstånd. blir bara dessa öar fler och större kommer Somalia troligen att utvecklas till ett bra land att leva i.

Som tidigare skrivits är det mest fascinerande med Somalia att landet delats upp i ett antal småzoner som var och en begåvats med sin härskare. Jag har också skrivit att jag tror att detta lapptäcke av småstater kan utvecklas till en aptitlig pyttipanna om bara människor får rösta med fötterna och ingen småfurste lyckas få för mycket makt i förhållande till de övriga.

För att räkna fram en löpande macflationstakt gör jag på följande sätt.

2004 kostade en Big Mac 32 kronor. 2005 kostade en Big Mac 30 kronor från januari till och med maj. Sedan juni 2005 kostar en Big Mac 33 kronor.

Jag räknar först fram den procentuella förändringen jämfört med ett år tillbaks i tiden. För tillfället är denna förändring +10%. Sedan gör jag motsvarande operation för de senaste elva månaderna och räknar fram ett snitt av de senaste tolv månaderna.

I mars 2005 kostade en Big Mac 30 kronor, eller 6,75% mindre än den kostade mars 2004.

I juni 2005 kostade en Big Mac 33 kronor, eller 3,125% mer än den kostade juni 2004.

I januari 2006 kostade en Big Mac 33 kronor, eller 10% mer än den kostade januari 2005.

Årstakten mars 2005 till och med februari 2006 är 10%. Sedan räknar jag fram motsvarande tal för de elva senaste månaderna, summerar dessa tal och dividerar summan med 12.

Resultatet blir en "macflationstakt" på 1,8%. Närmast föregående månad var motsvarande siffra 0,6%. och decembersiffran var till och med negativ.

Det skall bli intressant att följa hur macflationen och den gängse inflationen kommer att röra sig i förhållande till varandra.

Det står helt klart att Riksbanken bör fortsätta den inslagna vägen och gradvis höja styrräntorna.

Förra månaden lovade jag att hålla mina läsare uppdaterade med avseende på Big Mac-priser i några utvalda länder.

I Sverige kostar en Big Mac 33 kronor.

I Norge kostar en Big Mac 36 norska kronor.

I Tyskland kostar en Big Mac €2,95.

I Storbritannien kostar en Big Mac £1,88.

I USA kostar en Big Mac $3,15, men denna siffra har jag inte fått fram genom egna efterforskningar utan det är det pris som tidskriften "The Economist" anger.