flavianopolis

Med tanke på föregående text skulle jag vilja ge mina läsare två intressanta Big Mac-länkar:

http://www.n24.se/dynamiskt/samhallsekonomi/did_12787596.asp

http://www.economist.com/markets/bigmac/displayStory.cfm?story_id=6972477

Enligt tidskriften "The Economist" är kronan kraftigt övervärderad utifrån Big Mac-index. För dem som regelbundet läser denna blogg är detta ingen överraskning.

Jag skall försöka reda ut vilka lärdomar Riksbanken kan göra utifrån denna information:

Det faktum att kronan är kraftigt övervärderad beror på att marknaden bedömer att den nuvarande låga styrräntan sett i ett längre tidsperspektiv ej kan vidmakthålla en så låg inflationstakt som Riksbanken eftersträvar. Det vill säga: Alla räknar med en skärpning av penningpolitiken och så länge denna skärpning ej materialiserats består den övervärderade kronkursen. Detta betyder i sin tur att den höga arbetslösheten kommer att bestå till dess Riksbanken höjt styrräntorna ordentligt.

När väl styrräntorna höjts till en nivå över den marknaden bedömer långsiktigt nödvändig för att hålla inflationstakten under en den eftersträvade nivån kommer alltså kronan att värderas mycket lägre med minskande arbetslöshet som följd.

Allt detta leder till att man gör det magnifika intellektuella misstaget och tror att "penningpolitiken verkar med fördröjning". När väl kronan faller i värde och arbetslösheten minskar kommer alla att vara övertygade om att detta beror på att man för några år sedan bedrev en expansiv penningpolitik. I själva verket är detta - givet vissa omständigheter - det omedelbara resultatet av en skärpning av penningpolitiken.

Då kan man ställa sig frågan varför jag inte rekommenderar att penningpolitiken skall vara ständigt restriktiv. Svaret är att om penningpolitiken är ständigt restriktiv kan detta medföra en finansiell kontraktion, vilket ej är önskvärt.

När Riksbanken försöker studera tillgångspriserna gör man också misstaget att tro att deras utveckling är resultatet av hur penningpolitiken utformades för några år sedan. I själva verket var aktiehaussen under årets början det omedelbara resultatet av att Riksbanken höjde styrräntorna.

Genom att styrräntorna höjdes minskade förväntningarna om en ytterligare skärpning av penningpolitiken, vilket i sin tur ledde till att tillgångspriserna steg. Det vill säga: Så länge man befarar att inflationspolitiken skall bestå kvarstår en rädsla för stigande nominella och reellla räntor vilket får till resultatet att aktier måste värderas lägre.

Om därför Riksbanken resolut fortsätter den väg man dessvärre tycktes ha övergett under april månad och höjer styrräntorna kommer börsen att åter vända uppåt.

Frågan är när det blir dags att byta ut en stigande styrräntetrend mot en fallande dito. Jag menar att den dagen anlänt den dagen en Big Mac åter kostar mindre än 33 kronor. Då kan Riksbanken lugnt sänka styrräntorna 25 punkter per sammanträde till dess en Big Mac återigen kostar 33 kronor eller mer. Och så snart detta tillstånd inträffat börjar man om från början igen.

Ett avgörande problem är emellertid att arbetslösheten kommer att visa en stigande tendens under perioderna med fallande styrräntor och att det framstår som socialt ansvarslöst att höja styrräntorna då arbetslösheten stiger. Detta är emellertid ett felslut då det - givet vissa omständigheter - kan vara just så att den rätta medicinen mot en stigande arbetslöshet är en höjd styrränta.

Som jag tidigare påpekade är det nämligen så att om styrräntan bedöms vara alltför låg för att långsiktigt vara förenlig med den inflationstakt Riksbanken bedömer eftersträvansvärd leder detta till förväntningar om höjda styrräntor med det resukltatet att kronans köpkraftskorrigerade kurs stiger med fallande sysselsättning som följd.

Jag menar att Big Mac har en enastående förmåga att på ett tidigt stadium identifiera en inflationär respektive deflationär trend och om man använde sig av min föreslagna modell skulle det visa sig att Riksbanken skulle drämma till i båda riktningarna på ett så tidigt stadium att ingen egentlig konjunkturcykel hunnit utvecklas.

Det vill säga: Redan juni 2005 höjdes priset på en Big Mac 10%, men först januari 2006 begrep Riksbanken att man gjorde ett fatalt fel genom att sänka styrräntorna juni 2006. Hade man bara sett till Big Mac hade den sedan juni 2005 rådande räntehöjningsfasen kanske redan medfört en sänkning av Big Mac-priset och då hade vi istället befunnit oss i en fas med fallande styrräntor. Eftersom Big Mac-modellen skulle leda till ständiga och ganska yviga förändringar av styrräntorna skulle korta faser av extremt kontraktiv och extremt expansiv penningpolitik följa på varandra med den påföljden att en viss cyklisk tendens i den finansiella ekonomin aldrig skulle tillåtas utveckla något mätbart genomsslag på realekonomin.

Enda anledningen till att man tror att penningpolitiken verkar med fördröjning är att en förändring av prisnivån idag ej medför någon nämnvärd förändring av inflationstakten förrän om cirka två år.

Det finns ett klassiskt och väl beprövat grepp för främmande stater att stärka en regim dessa främmande stater tycker illa om. Man stryper helt enkelt handeln med denna stat så att ekonomin går i stå och vips försvinner all inre opposition mot en aldrig så galen regim. Det är nämligen uppenbart att en nation som hotas av en yttre fiende har en oerhörd förmåga att sluta upp kring den egna ledningen. USA:s bojkott av Kuba tycks fungera just på det sättet; det vill säga: USA ogillar Castro-regimen, inför handelsblockad och vips hatar alla kubaner och USA och älskar Castro, trots att Castros styre - under normala omständigheter - förmodligen skulle stupa till följd av inre opposition.

Nu gör man på exakt samma sätt med Hamas-regimen i Palestina. Läs mer på följande länk.
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,833158,00.html

Miljöpartiet vill att Sverige lämnar EU. I och för sig är detta förmodligen inte sant eftersom miljöpartisterna i likhet med alla andra politiker vill ha så stora möjligheter som tänkas kan att göra karriär, fara på meningslösa konferenser och lyfta feta traktamenten.

Å andra sidan är det tämligen riskfritt att driva frågan om ett svenskt EU-utträde eftersom ett sådant får bedömas som ytterst osannolikt i nuläget, trots att en stor del av svenska folket vill lämna EU.

Alltså kan man driva något man egentligen inte vill driva och på detta sätt säkrar man den politiska överlevnaden åt en sekt som eljest ej skulle ha någon chans till överlevnad. Hade junilistan drivit ett svenskt EU-utträde hade miljöpartiet varit fullständigt chanslöst, men nu gör junilistan inte detta och då har junilistan heller inga chanser. Övriga partier har alltså sig själva att tacka för att mp har den maktställning det har.

Å andra sidan kan man alltid hoppas att junilistan skall "sno" tillräckligt många röster från mp för att mp skall åka ut ur riksdagen, men att antalet röster för junilistan ej lyfter junilistan över 4%-spärren. Samtidigt är jag säker på att junilistans EU-kritik är så mild och förvirrad att s.k. vanligt folk ej uppfattar skillnaden mellan dem och övriga EU-positiva partier. S.k. vanligt folks begåvning skall ej underskattas och s.k. vanligt folks bristande intresse inför junilistans vaga EU-kritik är en helt natutrlig och sund reaktion.

För övrigt är koldioxid lika ofarligt antingen det kommer från en åsna eller en bil. Läs mer om mp på följande länk.

http://www.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,67426366___,00.html

Jag har tänkt att skriva en liten serie avsedd att behandla de vanligaste argumenten mot en guldmyntfot med fraktionella reserver.

Jag börjar med frågan om vad som händer om alla vill ta ut sina pengar från alla banker samtidigt.

För att förstå detta måste man börja med att tänka sig vad som händer om alla vill ta ut sina pengar från en i grunden sund bank samtidigt men att de övriga bankerna ej berörs av något liknande fenomen.

Det hela är mycket enkelt: Banken ställer in betalningarna och säljer omedelbart alla bankens fordringar gentemot fysiskt guld och återupptar betalningarna och betalar ut guldet till fordringsägarna. En solvent bank har nämligen fordringar som gott och väl motsvarar bankens skulder. I ett nödläge kan fordringar säljas till andra banker och även om dessa vill handla billigt är mängden fordringar så stor i förhållande till mängden skulder att man kan sälja fordringarna med en smärre förlust och likväl honorera alla anspråk som riktas mot banken. Däremot kan man förstås inte vara helt säker på att detta är möjligt. Skulle slutsummeringen utfalla negativt får de som lånat ut pengar till banken ta en viss förlust, men detta är spelets regler. Vill man inte ta några kreditrisker alls får man förvara sina guldmynt i ett bankfack.

Men om alla människor begär specieutbetalning från alla banker samtidigt? Ja, då måste alla banker ställa in betalningarna och eftersom i nuläget alla banker är illikvida visar det sig omöjligt att finna köpare till de fordringar man vill sälja. Vad gör man då? Jo, bankerna säger upp alla lån. Det vill säga: Bankerna begär att alla de som är skyldiga bankerna pengar omedelbart skall amortera alla sina skulder.

Detta är givetvis omöjligt och eftersom de flesta ej kan betala begär bankerna dessa låntagare i konkurs och kan på detta sätt tillgodogöra sig den egendom dessa låntagare pantsatt hos bankerna. Emellertid visar det sig svårt av avyttra de fastigheter bankerna fått i sin ägo och därför begär bankens fordringsägare bankerna i konkurs. Finner konkursförvaltaren heller inga köpare är slutresultatet helt enkelt att alla de som hade fordringar gentemot bankerna blivit ägare av en hel massa fastigheter och industrier samt den fraktionella guldreserven.

Detta är också intressant därför att det kommer att visa sig att en del av dem som i förstone verkade ha fordringar gentemot banken i sjäva verket kommer att visa sig vara bankens gäldenärer då alla förhållanden klarats upp.

Det vill säga: Om alla människor vid en och samma tidpunkt säger upp alla lån till bankerna, det vill säga begär ut guldmynt kan bankerna svara med samma vapen och återkalla alla lån. Då kommer det att visa sig att bland dem som begärde specieutbetalning också fanns många som hade skulder till bankerna och att bankerna genom att återkalla lån kan "neutralisera" en stor del av de specieanspråk som riktas mot bankerna.

En av definitionerna på en solvent bank är att det nominella värdet på bankens skulder är mindre än det nominella värdet på bankens fordringar. Detta betyder helt enkelt att bankerna kommer att tillfoga allmänheten ett värre slag genom att återkalla samtliga lån än det slag allmänheten tillfogade bankerna genom att begära utbetalning av guldmynt.

Därför är det också fel att tänka sig att det inte är möjligt att hantera en allmän bankpanik och en sådan skulle också kunna inträffa givet att alla banker bedrev en perfekt synkroniserad kreditexpansion.

Det är bland annat därför man inte bör ha någon centralbank.

Jag anser inte att det finns något parti som förtjänar en frihetsälskares röst. Vad det så kallade liberala partiet anbelangar är det visserligen sant att det kan bli något, men om jag förstått saken rätt förordar de en frivilligt finansierad nattväktarstat. Jag anser att denna uppfattning är naiv och menar istället att en stat måste vara skattefinansierad och att på samma sätt som det inte är frivilligt att betala för en pizza man verkligen köpt skall det inte heller vara frivilligt att betala skatt.

Jag tror faktiskt att det endast finns en enda realistisk chans att få se ett verkligt liberalt samhälle växa fram och denna enda chans finns i Somalia. Där har staten brutit samman och ett mycket stort antal vapen finns i ett mycket stort antal människors händer. Av detta skäl tycks det omöjligt att etablera något styre annat än möjligen över mycket begränsade geografiska ytor. Om ingen får kontroll över annat än mindre ytor tror jag att det kommer att utbryta en intensiv konkurrens mellan alla dessa små "furstendömen" där de försöker locka till sig olika typer av verksamheter som furstendömena kan "beskatta". Det gäller då att erbjuda låga skatter och ett högt mått av säkerhet. Dessutom kommer säkerligen nivån på det skydd som erbjuds ständigt att granskas av olka försäkringsbolag och avspegla sig i att försäkringspremierna kommer att vara olika höga beroende på var en viss verksamhet bedrivs.

Ett intressant exempel är att en av de krigsherrar som kontrollerar en del av Mogadishu hade fått kontroll över en flygplats. Detta var mycket lönande, eftersom detta var stadens enda flygplats. Krigsherren kunde därför ta ut höga avgifter av dem som landade och lyfte på denna flygplats. Dessutom kunde han begära passeravgifter av dem som anlände till respektive lämnade flygplatsområdet. Flygplatsen var en guldgruva till dess också andra krigsherrar började anordna flygplatser eller åtminstone flygplatsliknande tillstånd med något lägre avgifter. På samma sätt är det uppenbart att de olika flygplatserna måste konkurrera med varandra ifråga om att erbjuda god säkerhet i alla avseenden. Givetvis betyder detta att rutinerna rörande flygsäkerhet måste vara något så när goda, men om det blir allmänt känt att de säkerhetsvakter som finns på flygplatserna exempelvis är narkotikapåverkade och stjäl passagerarnas bagage är det sannolikt att trafiken minskar och intäkterna sviktar. Alltså måste de som kontrollerar olika flygplatser se till att säkerhetspersonalen beter sig på ett anständigt sätt och detta betyder rimligen också att man måste ha olika möjligheter att bestraffa en säkerhetsvakt som beter sig illa. På samma sätt verkar det sannolikt att man måste utveckla olika mekanismer för att bestraffa en passagerare som beter sig illa på flygplatsområdet. Vid det här laget har flygplatsen utvecklats till en "mikrostat" och det är väl helt uppenbart att finansieringen av denna mikrostat endast kommer att vara frivillig i den meningen att man kan undvika att använda sig av flygplatsen.

På samma sätt kan man tänka sig att en krigsherre erbjuder möjligheter att bedriva torghandel mot vissa avgifter och den som inte betalar får bedriva torghandel någon annan stans. Med dessa ord har jag också utvecklat min statsteori. En stat är ingenting annat än ett geografiskt område som kontrolleras av någon eller några personer och på vilket område vissa regler gäller samt att vissa avgifter eller skatter måste betalas.

Om man antar att någon kommer till ett obefolkat område där ingen stat etablerats och börjar bedriva någon form av odling och för att skydda denna odling mot tjuvar bygger ett stängsel runt odlingen menar jag att man kan påstå att en rudimentär stat föreligger. Kommer ytterligare några människor dit kan det hända att de finner för gott att etablera någon form av gemensamt garde vars syfte det är att hålla tjyvar och banditer på avstånd. Man kan också tänka sig att vid den tidpunkt - då ett sådant garde etablerats - det blir möjligt att köpa och sälja olka geografiska ytor. Detta tycks emellertid antingen förutsätta att köpare och säljare kommer väldigt bra överens eller att skyddet av fast egendom sköts av en tredje part som är något sånär oberoende i förhållande till köpare och säljare. Givetvis måste denna tredje part förfoga över såpass betydande militära/polisiära resurser att den tredje parten kan jaga bort någon som gör anspråk på ett geografiskt område i strid med rådande regelverk.

Det intressanta med Somalia är att antalet jurisdiktioner tycks närmast oöverskådligt och att detta bäddar för att de olika jurisdiktionerna kommer att konkurrera med varandra i syfte att locka till sig skatte/avgiftsbetalare. Det verkar också osannolikt att en så begränsad jurisdiktion skulle ha något intresse av att begränsa handeln. Om jurisdiktion A inför olka tullar är det sannolikt att jurisdiktion B slopar dem i syfte att locka till sig mera kommers.

Ett annat intressant exempel är att det sägs att olika gangstersyndikat upprättar vägspärrar och helt enkelt tvingar folk att betala olika avgifter för att passera dessa spärrar. Detta kaos av vägspärrar kan emellertid också röra sig mot någon typ av jämvikt utan någon central administration.

Antag att någon vill transportera ett parti varor mellan olika delar av Mogadishu. Han måste då ta reda på vilka vägspärrar han måste passera och ungefär hur mycket han måste betala vid varje vägspärr. Detta kan föranleda honom att välja färdväg utifrån hur dryga avgifterna givet olika alternativa färdvägar.

Samtidigt har varje vägspärr ett intresse av att fordon verkligen passerar och - om inte - blir intäkterna obefintliga. Antag att Abdi upprättat en vägspärr vid en viss punkt och att Muhammed upprättar en annan 100 meter senare. Knappast någon vill då använda sig av denna sträcka därför att det blir billigare att ta en annan väg. De som kontrollerar vägspärrar måste alltså se till att hålla rent från alltför många vägspärrar på en viss sträcka för att vägspärren skall ge intäkter. I förlängningen kan man tänka sig att dessa aktörer ser sig föranledda att upprätthålla en viss kvalitet på de vägsträckor man kontrollerar och att därför en del av intäkterna från vägspärrarna kommer att flyta in i vägunderhåll. Man kan också tänka sig att någon vill sälja en väl etablerad vägsträcka som genererar stora intäkter och då måste man koppla in en tredje part. Detta skulle kunna ordnas genom att de som kontrollerar vägsträcka ger tillåtelse för en extern militär kraft att mot ersättning ta över kontrollen av sträckan och att förfarandet övervakas av skiljemän och att man gör utfästelser om skadestånd. Dessa utfästelser skulle kunna göras mellan två bolag registrerade i vilket land som helst.

I så fall kommer det som från örjan var ett exempel på simpel brottslighet att ha utvecklats till väl fungerande företag som erbjuder säkra transporter.

En av mina poänger är alltså att finasieringen av sådana funktioner som vi uppfattar som karakteristiska för en stat kan vara lika lite frivilliga som att det friviligt att betala maten man köpt.

Om man tänker sig att man skulle leva i ett samhälle där ingen har kontroll över annat än mycket små geografiska områden och människor kommer att passera olika gränser kanske flera gånger om dagen tror jag att det finns goda förutsättningar för ett verkligt fritt samhälle.

Annars är det nog en utopi.

Jag brukar ofta läsa nyheter på Shabelle. Adressen är: www.shabelle.net

Här har jag klippt en liten text som jag antar/hoppas inte skyddas av någon upphovsrätt. Shabelles redaktion finns nämligen i det laglösa Mogadishu och då får väl frågan anses åtminstone oklar.

Här kommer texten:

"Mogadishu's 11 Islamic courts, accused by the ARPCT and the United States of harboring extremists also oppose the deployment of foreign troops and have vowed to mobilise their militia against any such force in Somalia."

Det handlar om att såväl de islamistiska domstolarna som deras fiender den så kallade alliansen mot terrorism är motståndare till att den maktlösa somaliska regeringen erhåller militärt understöd från andra Sudan och Uganda.

Om inte USA är intresserat av att understödja den somaliska "regeringen" och dessutom islamisterna och somliga av deras mest bittra fiender råkar tycka samma sak i denna fråga verkar det knappast sannolikt att det blir fråga om någon militär intervention. Man måste naturligtvis också ha klart för sig att det inte är riskfritt att ge sig in i ett land där det är lika enkelt att köpa maskingevär som det är att köpa skor i Sverige.

Jag hoppas innerligen att det inte blir någon militär intervention och att Somalias "regering" förblir maktlös. Jag hoppas också att lugnet återvänder till Mogadishu och att somalierna får ägna sig åt fredliga verksamheter. I så fall är jag säker på att somalierna kan bygga upp ett blomstrande land.

"Warlords in Mogadishu do not have the mean to sustain the war for a day let along 5 days unless someone else backing them up."

Tyvärr har jag glömt att anteckna var jag funnit ovan citerade ord. Icke desto mindre är det förmodligen en helt adekvat beskrivning av verkligheten och det är också ett utmärkt argument mot all utländsk intervention i Somalia. Det vill säga: Låt bara Somalia vara, så är freden snart åter och människorna kan åter ägna sig åt sina vardagsbestyr.

Enligt Shabelle News har det somaliska parlamentet godkänt en plan som går ut på att trupper från Uganda och Sudan skall skickas till Somalia för att upprätta lag och ordning i landet.

Läs mer på följande länk:

http://www.shabellenews.com/news/ne994.htm

Detta är ett mycket farligt och helt befängt steg. Det enda som kommer att hända givet att man lyckas få trupper att intervenera i Somalia är förstås att dessa trupper kommer att få en fruktansvärd massa stryk av ett antal narkotikapåverkade somaliska milismän och att en mängd civila kommer att dödas i anslutning till striderna.

I sin förlängning betyder detta ingenting annat än att ett nytt inbördeskrig bryter ut. Blir detta tillräckligt omfattande kanske USA eller FN ser sig föranlett att ingripa och konsekvenserna blir då oöverskådliga.

Det är uppenbart att den så kallade övergångsregeringen består av ett antal mycket farliga herrar vars ambitioner riskerar medföra ett blodbad. I förlängningen betyder detta att det anarkististiska tillståndet kommer att återvända, men att under tiden ett stort antal människor kommer att dödas helt i onödan liksom att det ekonomiska livet kommer att ta stor skada.

Jag känner mig ganska övertygad om att detta elände aldrig kommit till stånd givet att USA ej börjat ge understöd åt den s.k. alliansen mot terrorism.

Jag har noterat att det förevarit en debatt angående mitt tydliga ställningstagande mot tanken på en guldmyntfot där banker tvingas hålla 100% reserver gentemot sedlar och depositioner.

Uppfattningen lanserades en gång i tiden av Murray Rothbard och även George Reisman lär företräda denna uppfattning. Min uppfattning är att tanken på 100% reserver är men än lovligt befängd och det skulle inte förvåna mig om den begåvade George Reisman skulle byta uppfattning i frågan givet att han fick tillfälle att ta del av de minst sagt bestickande argumenten mot detta magnifika intellektuella misstag som härstammar från Murray Rothbard.

Saken är nämligen den att en bank som håller 100% guldreserver gentemot sedlar och depositioner inte har några möjligheter att låna ut pengar.

Argumentet är mycket enkelt: Antag att NN deponerar pengar i Rothbardbanken. Rothbardbanken håller 100% reserver gentemot NN:s deposition och kan således ej låna ut några pengar. Eftersom Rothbardbanken ej bedriver någon utlåning saknar Rothbardbanken förmåga att betala någon inlåningsränta. Tvärsom har banken olika utgifter, dels för att på ett säkert sätt förvara det deponerade guldet och dels för att avlöna sina anställda. Dessutom är det troligt att bankens ägare vill göra en vinst. Alltså måste Rothbardbanken ta ut en avgift av dem som deponerar pengar i banken och då klarnar det vad det egentligen rör sig om. Det är inte fråga om någon bank, utan ett jättelikt valv där man mot avgift kan förvara värdeföremål, däribland guldmynt. Tanken på en bank med fullständiga speciereserver är alltså helt befängd.

För att bättre förstå vad fraktionella reserver egentligen handlar om skulle jag istället vilja ge mina läsare ett litet exempel.

Det är faktiskt möjligt att låna ut guld mot ränta än idag. En handfull londonbanker tar emot större guldkvantiteter och betalar ränta på guldet. Har man cirka ett ton guld och är villig att låna ut detta guld till någon av dessa banker kan man tjäna ränta på sitt guld.

Varför lånar bankerna in guld och betalar ränta på guld? Är det därför att bankirerna vill sitta i ett valv hela dagarna och betrakta guldtackor och dessutom är villiga att betala en slant för nöjet att betrakta guldtackorna?

Frågan är givetvis retorisk. Svaret är förstås att bankirerna vill låna ut guldet till högre ränta än de lånat in det till. De kan exempelvis låna ut guld till guldsmeder som räknar med att kunna göra smycken av guldet och göra en framtida vinst. Guldsmederna kan då betala ränta och för att banken skall kunna täcka sina utgifter och dessutom göra en vinst.

Eftersom banken lånat ut guldet saknas det guld borgenären har ett anspråk på i bankens valv och således saknas fullständiga reserver gentemot borgenärernas fordringar, men detta är en absolut förutsättning för att banken skall kunna betala ränta.

En sedel är ingenting annat än ett löpande skuldebrev av ovan beskriven typ och det enda som skiljer den från exemplet ovan är att räntesatsen är 0%.

Men hur kan det komma sig att någon är villig att låna ut guld mot 0% ränta? Svaret är att eftersom det är förenat med kostnader att förvara guldmynt på ett stöldsäkert sätt är det lönande att låna ut dem not en räntesats på 0%. Räntesatsen 0% konkurrerar nämligen med kostnaderna för att förvara guldmynten på ett stöldsäkert sätt.

Finns det inga andra skillnader mellan en deposition i ordets vanliga betydelse och en sedel? Svaret är njae. Låt mig utveckla detta.

I allmänhet var depositioner som genererade positiv nominell ränta under en guldmyntfot förenade med en längre uppsägningstid, medan sedelägarens kredit till sedelbanken kunde sägas upp med omedelbar verkan. Detta var emellertid inte självklart och det förekom att även depositioner som genererade positiv nominell ränta kunde sägas upp med omedelbar verkan. Någon egentlig skillnad mellan depositioner och sedlar finns alltså inte. Såväl depositioner som sedlar är ingenting annat än fordringar riktade mot den som emitterat dem, men i vissa fall kallas de depositioner och i andra fall sedlar.

Eftersom det - av det ovan skrivna - framgår att en bank som inte kräver förvaringsavgifter måste bedriva utlåning och att ingen utlåning är möjlig givet att banken är skyldig att hålla 100% speciereserver är det alltså klarlagt att man inte kan kräva att en bank skall hålla 100% speciereserver gentemot sedlar och depositioner.

Därutöver skulle det finnas en möjlighet för bankerna att försträcka kredit på basis av andra tillgångar än guld. Vad menas?

Antag att någon äger en fin vid tillfället obelånad bondgård som ger stora årliga intäkter, men att denne någon saknar medel för att göra en större investering. Vad göra?

Jo, personen ifråga tar kontakt med sin bank och anhåller om kredit. Vad gör banken om man bedömer att mannen ifråga är kreditvärdig? Jo, mot pantsättning av fastigheten emitterar banken sedlar vars nominella värde anges i guld. Jordbrukaren blir skyldig banken en viss mängd guld till en viss ränta och banken blir skyldig jordbrukaren en viss mängd guld mot 0% ränta och så snart jordbrukaren fått sedlarna i sin hand sätter han dem i omlopp, varför jordbrukarens skuld gentemot banken kvarstår samtidigt som fordringarna gentemot banken kommer i andra händer.

Givetvis uppstår risken att någon kräver inlösen av sedlarna, men även i exemplet ovan uppstod denna risk. Skulle banken bli illikvid får banken ställa in betalningarna och återkalla lån.

Det är alltså helt uppenbart att mängden fordringar gentemot bankerna måste överstiga mängden guld i bankernas ägo för att bankerna skall förmå att inte behöva kräva förvaringsavgifter för guld. Det är detta som kallas att hålla en fraktionell guldreserv.

Däremot måste en bank naturligtvis ha större fordringar än skulder och om inte är banken insolvent. Självfallet spelar också kvaliteten på de fordringar banken äger en roll vid allmänhetens bedömning av frågan huruvida en bank är solvent.

Tanken bakom teorin om free-banking är att bankerna skall lämnas fria att själva avgöra vad som är optimal fördelning mellan skulder och tillgångar och hur stor del av tillgångarna som skall bestå av fysiskt guld, utan pekpinnar från statsmakterna. Samtidigt måste det stå klart att staten inte håller skadligt expansiva banker under armarna utan låter dessa gå under.

I så fall finns heller ingen risk för att bankernas emissioner av det som kallas fiduciära omloppsmedel blir excessiv och rubbar den makroekonomiska jämvikten.

Jag tycker att detta är mer än tillräckligt för att en gång för alla inse att Murray Rothbard hade så kapitalt fel man överhuvudtaget kan ha.

"VOA adds that Somalis believe the US support of the warlords is feeding, not curbing, Islamic extremism in the region"

Det finns en man som heter George Bush. Han tror på fullt allvar att några islamististiska milismän i Mogadishu utgör ett hot mot världens ledande supermakt och därför förser denne paranoide härskare dessa milismäns motståndare med pengar och ammunition.

Resultatet av George Bushs arbete för att sprida demokrati och mänskliga rättigheter även till avlägsna delar av jorden kan ni studera på bilden ovan. Det hela är så till den grad motbjudande och chockerande att man rent av vill kräkas. Det faktiska resultatet är väl att ingen enda människa gör ens i närheten så mycket som George Bush för att understödja och uppmuntra islamisk extremism.

Låt somalierna vara i fred och i vad mån de bråkar med varandra är det uppenbart att så länge inget rikare land understödjer någon av de rivaliserande grupperingarna klarar inte någon av dessa av att rubba maktbalansen i landet och så länge maktbalansen består tycks fred råda.

Jag säger inte att det inte kan uppstå oroligheter utan USA:s hjälp, men det verkar uppenbart att oroligheterna kommer att förbli synnerligen begränsade så länge ingen gruppering får ett tillskott av vapen, pengar och ammunition utifrån.

Det finns många rapporter om att det ekonomiska livet i Somalia blomstrat under senare år. Det är visserligen sant att Somalia är ett av världens fattigaste länder, men om man jämför Somalias ekonomi med andra fattiga länder i Afrika verkar bilden av Somalia ganska ljus. Frånvaron av statsmakt i konventionell bemärkelse har befriat marknadskrafterna och ingen av de rivaliserande grupperingarna har varit stark nog att rubba maktbalansen. Freden och frånvaron av skatter och regleringar har fört med sig ett ekonomiskt uppsving.

Jag tror att det är tillräckligt om resten av världen struntar i Somalia. Somalierna klarar säkert av att lösa sina tvister utan inblandning utifrån. Säkerligen skulle utländska hjälporganisationer kunna göra en stor insats för att hjälpa dem som drabbats av kriget, men en första förutsättning för att dessa skall kunna arbeta i landet är fred och så länge USA pumpar in pengar och ammunition till somliga kommer nog oroligheterna att bestå. Dessutom uppstår måhända en verklig risk för att islamistisk extremism skall växa sig stark.

Följande har jag klippt från HAX' blogg.

"I talarstolen just nu en "gammal moderat" - EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark.Hans anförande är ett engagerat och riktigt kul tal för öppenhet och frihandel - mot protektionism. Om vi reser tullar för skor och annat från Kina och Vietnam, undrar han, vilka varor sätter vi då krokben för som vi själva vill sälja till dem i morgon?"

Detta är synnerligen pinsamt. Vad Hökmark gör är att han använder sig av en merkantilistisk, protektionistisk argumentation för frihandel. Det vill säga: Den förlust vi gör genom att begränsa importen består i utebliven export. Saken är att förlusten enbart består i utebliven import. Samtidigt är det sant att vår egen protektionism minskar vår egen export, men detta är endast ett problem därför att detta i sin tur begränsar vår egen förmåga att importera.

Påståendet att de gamla så kallade bunkermoderaterna är liberala är helt felaktigt. De är i likhet med praktiskt taget all höger näringslivsvänliga protektionister.

Och det är också därför moderaterna - då som nu - förordar medlemskap i världens största protektionistiska kartell.

I Dagens Nyheter kan man läsa om ett nytt blodbad i Mogadishu. Enligt flera källor är den s.k. koalitionen mot terrorism understödd av USA och det verkar som om USA:s stöd till denna gruppering rubbat maktbalansen i Somalia med strider som följd. Detta bevisar än en gång att den största tjänst USA kunde göra resten av världen och sig vore att lämna den ifred.

Om USA och dess president står bakom den s.k. koalitionen mot terrorism råder inget tvivel om att George Bush har helt oskyldigt blod på sina händer och att ingenting gott uppnåtts genom stödet till dessa grupperingar. Allt som hänt är att människor dödats eller lemlästats helt i onödan.

Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=544560

Jag vill också förmedla en satirisk text angående USA:s eventuella intervention i Somalia. Läs satiren på följande länk.

http://www.somalianarchy.com/viewtopic.php?t=215

£1=13,74
$1=7,27
€1=9,37
1 norsk krona=1,21

En mycket intressant observation är att det brittiska pundet stärkts gentemot samtliga valutor utom den norska kronan, trots att priset på en Big Mac höjts i Storbritannien.

Borde det inte vara tvärsom? Jo, och sett under ett längre tidsperspektiv är det utan tvekan så, vilket jag visat på i tidigare texter.

Detta bevisar också hur missvisande inflationstalen är eftersom inflationen på kort sikt påverkas huvudsakligen av växelkursrörelser. Om Bank of England ser till inflationstalen påverkas dessa nu av pundets styrka och pundets styrka beror på att den ökande macflationen leder till förväntningar om räntehöjningar med den påföljden att pundet stärks och den uppmätta inflationen minskar när den verkliga inflationen faktiskt ökar och Bank of England borde höja styrräntorna. Ser man däremot endast till en Big Mac får man adekvat information.

Priset på en Big Mac i några olika länder:

Storbritannien £1,94 - Priset höjdes från £1,88 under april månad
USA: $3,15
Tyskland: €2,95
Norge: 39,00 kr.
Sverige: 33,00 kr.

Ryssland 48,00 rubel

Som synes finns två nyheter: Priset i Storbritannien har höjts och jag har tagit med information från Ryssland. Dessvärre har jag inga möjligheter att uppdater informationen från Ryssland särskilt ofta, men det kan vara kul att veta hur mycket en Big Mac kostar i Ryssland