söndag, november 30, 2008
Att införa euron unilateralt
Det senare är dock inget som diskuteras och därför väljer jag att inte ytterligare propagera för denna lösning, om än att jag vill peka på att ett unilateralt upphöjande av euron till Islands officiella valuta öppnar intressanta möjligheter för guldet att så att säga göra comeback bakvägen. Jag återkommer till detta.
Är det svårt att unilateralt införa euron? Svaret är entydigt nej. Montenegro upphöjde unilateralt år 1999 D-marken till officiell valuta och på grund av att D-marken senare avskaffades är Montenegro idag unilateralt anslutet till eurosamarbetet. Har ni hört något om att detta skulle vara förenat med några särskilda problem? Nej, och hälsan tiger ju som bekant still.
Den förnämste experten inom området att unilateralt slopa valutor och ersätta dem med främmande och mera säkra valutor heter Steve H. Hanke och är professor vid John Hopkins-universitetet i Maryland, U.S.A. Han vet det mesta i ämnet och har praktisk erfarenhet från Montenegro, Ecuador och El Salvador. Dessa tre länder har samtliga avskaffat den egna valutan och det har de enligt min mening gjort rätt i om än att det allra bästa hade varit att införa guldmyntfot.
En mycket stor fördel med att unilateralt ge en främmande valuta ställning som lagligt betalningsmedel är nämligen att den egna staten inte får några intäkter från valutautgivningen och därmed tappar intresset för att hålla den officiella valutan i omlopp. På det viset har en stat som inte har någon egen valuta heller inget intresse av att förhindra landets medborgare från att åtminstone delvis använda andra valutor än den officiella valutan. Detta är bra och öppnar möjligheter för valutakonkurrens.
Vad är det man bör tänka på när man avskaffar den egna valutan och ersätter den med en främmande? Egentligen är det bara två saker man behöver tänka på och de är de följande.
- Dag ett då man etablerar en fast växlingskurs mellan den valuta som skall avskaffas och den främmande som skall ges ställning som officiell valuta bör hela prisbilden i det land som slopar den egna valutan vara lägre än hela prisbilden i det land vars valuta skall ges ställning som ny officiell valuta. Man bör alltså noggrant undersöka hur mycket varor och framförallt tjänster kostar på Island och jämföra detta med Tyskland, som är eurosamarbetets mest betydelsefulla medlemsland. Den kurs till vilken den isländska kronan växlas in mot euro måste vara så låg att ingen enskild tjänst på Island kostar mer än den kostar i Tyskland. Vad gäller varor är detta dock inte lika självklart. Vi kan kalla detta den argentinska lärdomen.
- Efter det att växlingskursen så att säga djupfrysts och den egna valutan börjat bytas ut mot euro måste myndigheterna se till att den inhemska kreditexpansionen inte löper amok, vilket är en icke försumbar risk med tanke på att en låg inhemsk prisnivå tenderar att blåsa upp kreditefterfrågan. Jag menar därför att Island bör slopa insättningsgarantin i samband med att euron ges ställning som lagligt betalningsmedel. De som helt vill undvika den risk som är förenad med att sätta in pengar på en bank får helt enkelt låsa in kontanter i ett bankfack. Expansiva banker är farliga banker, men utan insättningsgaranti får de svårt att locka till sig kapital. Den lilla ön Saint Helena har sedan 1976 fast växlingskurs gentemot Storbritannien, men har aldrig drabbats av någon inhemsk kreditbubbla. Jag tror att detta hänger samman med att det inte finns någon insättningsgaranti på ön. Vi kan kalla detta den estniska lärdomen.
Sedan kan myndigheterna dessutom vidta ytterligare några åtgärder för att utsätta euron för konkurrens från andra valutor. De isländska myndigheterna skulle ju efter ett avskaffande av den egna valutan inte ha något ekonomiskt intresse av att folk använde just euron och därför kan man utan vidare ge vilka valutor som helst ställning som parallella konkurrerande valutor.
För att det skall vara lönande och lockande att växla till sig andra valutor än euron bör reavinstskatten helt slopas. Köper man yen och yen är starkare än euro skall man inte behöva behöva betala någon reavinstskatt när man återigen växlar till sig euro. Givetvis bör också konton denominerade i främmande valutor eller guld tillåtas. Man kan också tänka sig att öppna möjligheter att emittera privata sedlar denominerade i guld eller vilken valuta som helst.
I så fall torde efter övergången till euro en krypande och smygande övergång till guld ta sin början. Att emellertid propagera för guldets omedelbara remonetisering är dessvärre utsiktslöst, men vad finns det för skäl att inte ge islänningarna möjligheten att självmant gå över till guld?
Läs mer på följande länk.http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=857944&rss=2216
fredag, november 28, 2008
Slopa skatten istället!
Snusning är i vilket fall som helst inget tillräckligt allvarligt samhällsproblem för att motivera statliga ingrepp i folks ovanor. Man har rätt att inom vissa gränser ägna sig åt ovanor utan att störas av statens långa arm. Jag vill dock samtidigt understryka att jag själv avstår från all tobakskonsumtion därför att jag är Ortodox Kristen och Kyrkan strängeligen förbjuder tobakskonsumtion.
Vad gäller fru handelsministerns utspel där hon kräver att snusförbudet i EU upphävs vill jag emellertid säga att detta är ett pinsamt försök från regeringens sida att dölja ett allvarligt felbeslut som denna regering har gjort sig skyldig till. Man har nämligen höjt skatten på snus, vilket gjort att den grå exporten av snus lidit allvarlig skada. Sverige är nämligen det enda land inom EU där snus är tillåtet och snusare runt om i Europa köper via postorder, mer eller mindre legalt, svenskt snus. Givetvis försvåras denna export avsevärt av den skyhöga skatten på snus.
Om regeringen istället hade slopat eller sänkt skatten på snus skulle denna export med stor sannolikhet skjuta i höjden och i takt med att snus blev alltmer populärt på kontinenten skulle det givetvis bildas en stark opinion för att tillåta denna i jämförelse med cigarretter helt harmlösa produkt. Det vill säga det står i den svenska regeringens makt att de facto legalisera snus i hela Europa, men man väljer att inte göra detta samtidigt som man försöker knipa politiska poäng genom att angripa snusförbudet i EU. En slopad eller sänkt skatt på snus skulle dessutom troligen stegra regeringens inhemska popularitet högst väsentligt. Många snusar ju.
Sannolikt är det återigen fanatiska förbudsivrare som driver linjen att snusare skall jagas med blåslampa därför att de är dumma nog att utsätta sig för en ökad risk för cancer i bukspottskörteln. Det lär dock inte finnas några belägg för att snusning medför några hälsorisker som inte rökning medför. Läs mer på följande länk.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2113989.svd
onsdag, november 26, 2008
Gatumusikanter och filmskapare
Jaha, om det inte passar får de gärna sluta göra film för min del. Jag tittar sällan på film och menar dessutom att det funnes goda möjligheter att ta betalt för film också i en situation helt utan immaterialrätt. Betalar någon inte inträde till biografen där filmen visas, släpps denne någon inte in.
Gör man en film tillgänglig på ett sådant sätt att den kan leta sig ut i internet får man skylla sig själv. Lämnar jag min bil med motorn påslagen och dörren upplåst, utsätter jag mig för en stor risk för att bilen skall stjälas och har jag varit så dum lär mitt försäkringsbolag knappast betala ut någon ersättning. Det är också tveksamt om polisen skall anses ha någon större skyldighet att hjälpa mig med att få fatt på bilen om jag själv har varit så vårdslös.
Filmskapare får finna sig i att vara i samma ställning som gatumusikanten och ärligt talat struntar jag i deras hjärtskärande berättelser om hur deras filmer cirkulerar runt på internet. Så'nt är livet. Läs mer på följande länk.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2101895.svd
tisdag, november 25, 2008
Max 110 för svenskar på autobahn!
Vill man gå längre vore en möjlighet att se till att all svensk rätt alltid skulle gälla svenska medborgare oavsett var på jorden de befinner sig. Inte skall man kunna komma undan svensk rättvisa genom att helt enkelt bege sig utomlands. Svensk polis borde exempelvis se till att lagföra alla svenskar som på tyska motorvägar överskrider 110-gränsen, om än att vägverket måhända skulle kunna överväga att medge 120 km/h på de allra säkraste sträckorna.
Vill man gå ytterligare ett steg kan man till och med överväga att göra svensk rätt helt universell. Jag menar alltså att alla överträdelser av svenska lagar borde vara straffbara oavsett var och av vem brotten begås. Är exempelvis brottsoffret svensk medborgare och brottet begås på statslöst territorium är redan nu så fallet. Ett problem vore dock hur vi skulle finansiera den polis- och åklagarverksamhet som krävs för att upprätthålla respekten för svensk rätt också utanför riket. Å andra sidan kan detta problem enkelt lösas genom att göra svensk skatterätt universell.
Ovanstående är givetvis satir och jag är ganska säker på att det skulle få orimliga konsekvenser om olika stater började utsträcka sin straffrätt till att gälla utanför det egna territoriet. Hur skulle svenska politiker reagera om det polska parlamentet kriminaliserade polska kvinnor som sökte abort i Sverige? Hur skulle de reagera om Iran utsträckte sina sedlighetslagar till att omfatta iranier bosatta i Sverige? Läs mer på följande länk.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2094997.svd
fredag, november 21, 2008
Nödvärnsrätt
Man får i en verklig eller inbillad nödvärnssituation ta till alla nödvärnsåtgärder som inte är uppenbart oförsvarliga. Att exempelvis öppna eld mot en obeväpnad dammsugarförsäljare som inte vill lämna ens bostad är uppenbart oförsvarligt.
Var emellertid omständigheterna sådana att man svårligen kunde besinna sig skall man gå fri från ansvar även om nödvärnsåtgärderna var uppenbart oförsvarliga.
Varuti består då möjligheterna att straffa någon för något han gjort i en verklig eller inbillad nödvärnssituation?
Jo, om man exempelvis blir utsatt för ett brottsligt angrepp och i behärskat sinnelag vidtar uppenbart oförsvarliga åtgärder skall man straffas. Nödvärnssituationer får alltså inte missbrukas.
Problemet är inte reglerna utan domstolarnas ängsliga utläggning av nödvärnsrätten. Dessutom tycks det mig som om man utlägger reglerna mera generöst då en polisman hävdar nödvärnsrätt, vilket är felaktigt.
torsdag, november 20, 2008
Rätta mig om jag har fel!
Den så kallade rödebymannen handlade i putativt nödvärn; det vill säga han trodde sig felaktigt vara hotad till livet. Samtidigt var situationen sådan att han kunde besinna sig och i villfarelsen att han var hotad till livet tror mannen sig ha objektiv ansvarfrihetsgrund och tar därför tillfället i akt och går kallblodigt ut och skjuter ligisterna. För att kunna dömas för nödvärnsexcess krävs nämligen att man agerat i behärskat sinnelag, varför jag har svårt att få ihop putativt nödvärn med nödvärnsexcess.
Samtidigt var han vid tillfället svårt psykiskt sjuk och skall därför inte straffas. Nu har han dock frisknat till, varför någon psykiatrisk vård inte längre är påkallad.
Rödebydomen mer än lovligt korkad
Den första frågan som rimligen måste besvaras är frågan om det objektivt sett förelåg en nödvärnssituation när de svårt sårande och dödande skotten avlossades. Enligt min mening är det tveksamt om man rent objektivt kan säga att det förelåg en nödvärnssituation då de kritiska skotten avlossades. Att det strax dessförinnan objektivt sett förelegat en nödvärnssituation är dock helt uppenbart.
Å andra sidan är det ju på intet sätt uppenbart att mannen som sköt inte subjektivt uppfattade att han själv och hans familj fortfarande var hotade till livet och om han uppfattade situationen så förelåg tvivelsutan ansvarsfrihetsgrund, eftersom det samtidigt är helt uppenbart att situationen var sådan att han svårligen för att inte säga omöjligen kunde besinna sig.
Vill man tänja på omständigheterna i detta mål på sådant sätt att man sträcker sig långt som möjligt till den tilltalade 51-åringens nackdel, menar jag att man med stor möda möjligen kan få det till att han verkligen uppfattat att nödvärnssituationen var avvärjd, men att han i synnerligen uppbragt sinnestillstånd beslutade sig för att arkebusera sina plågoandar. I så fall är det orimligt att han inte skall dömas till ansvar. Att man lider av psykiska besvär innebär ju inte att man inte kan ha ett brottsligt uppsåt och så långt har måhända åklagaren rätt. Samtidigt är det förhållandet att den ene av de båda ynglingarna inte sköts till döds en omständighet som knappast talar för att han hade uppsåt att döda den andre.
Å andra sidan är det ju helt uppenbart en synnerligen relevant omständighet att den tilltalade helt oförskyllt strax dessförinnan hade befunnit sig i ett ytterst pressat läge och att detta var anledningen att den tilltalade hade tappat fattningen. Det verkar inte heller vara en alltför långsökt spekulation att ligistgänget hade roats av det förhållandet att den tilltalade har ett labilt psyke och att detta bidrog till deras intresse av att provocera honom. Det är ju inte så kul att reta någon som inte blir uppbragd som att reta någon som lätt tappar fattningen. Därför är det helt uppenbart absurt att tilldöma dem som drabbades av skotten något skadestånd alls och detta är mera uppenbart än ståndpunkten att den tilltalade inte skall dömas till ansvar. Det var ju ungdomarna som medvetet hade provocerat fram situationen där mannen tappade fattningen och sköt.
De rättsvårdande myndigheterna borde i detta mål ha gjort klart att ungdomarnas beteende var helt oacceptabelt genom att inte tilldöma någon av de drabbade något skadestånd alls och under förutsättning att man kan tänja på omständigheterna så långt att man kan kommer till den slutsatsen att den tilltalade gjort sig skyldig till uppsåtligt dödande och dessutom saknat ansvarsfrihetsgrund borde man givetvis ha utmätt ett straff om än att detta rimligen borde vara milt med tanke på att brotten tvivelsutan var framprovocerade.
Hovrätten har enligt min uppfattning varit ytterst feg därigenom att hovrätten i själva verket dömt till de moraliskt sett skyldigas fördel, men samtidigt maskerat detta förhållande genom att inte ge den till ansvar dömde något staff. Summan blir ju faktiskt att man belönar en avskyvärd ligist med en icke obetydande summa pengar och samtidigt försöker dölja detta absurda förhållande genom att inte straffa honom som hovrätten faktiskt dömt vara skyldig till uppsåtligt dödande. Läs mer på följande länk.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2072643.svd
onsdag, november 19, 2008
Is this fraud?
Upon default in making immediate payment, and providing this note is turned over for collection, the Bank of Galicia agrees to pay all reasonable legal fees and costs of collection to the extent permitted by law. This note shall be enforced in accordance with the laws of Galicia.
Notice to debtor: This is a demand note and so may be collected at any time.
For the governor and company of the Bank of Galicia
Ludwig von Mises,
Chief Cashier
måndag, november 17, 2008
Negative return
Suppose that there were institutions issuing substitutes for gold coins and that those money substitutes were fully backed by vaulted gold. One ounce of gold either in the form of token coins or notes would simply correspond to one ounce in the vaults of the issuing institution.
Most obviously such an enterprise would be unprofitable unless it would charge its customers some kind of fee. To store gold is associated with costs. The vaults must be built and maintained and the issuing company must also employ armed security guards to protect the vaults from theft. Furthermore the enterprise must print notes and have precise book-keeping to make sure that the issuance of notes is not in excess of the gold actually vaulted.
One benefit of such an institution would be that the gold stored would not circulate in the form of coins. Gold coins get worn down in circulation and therefore it is more economical to circulate paper tickets or token coins made of non-precious metals. However, the same advantage could be attained if the gold coins were covered with a thin film of transparent plastic.
Another benefit would be that it would be possible to issue token coins of small denominations. A gold coin with a weight of, let's say, a few grains would already have such a huge purchasing power that it would be inconvenient for many every day transactions and in spite of its huge purchasing power you would need a magnifying glass and tweezers to handle it.
One very big problem, not to be overlooked, associated with the issuance of such money certificates would be how the issuer could charge its customers fees to pay the expenses of the enterprise . Would, for example, a gold mining company transferring gold bullion to such an institution get a smaller sum in the form of token coins and notes in return than it had transferred? I think that the only realistic opportunity to charge fees would be for the issuer to give those who would entrust the enterprise gold fewer money substitutes in return than the amount of gold bullion they had actually transferred and to make the money substitutes subject to prescription.
If, for example, the issuing company would calculate that the cost of storing one hundred ounces of gold for ten years would be nine ounces of gold and it would consider one ounce a reasonable profit, the issuing company could charge those who would transfer gold a 10% fee and make the notes subject to prescription a ten-year period after their issuance. On top of that the issuing institution could earn some extra revenue if, which seems likely, some of the notes were not presented before their prescription.
However, the whole idea of an institution issuing such money certificates is obviously unrealistic. The only ways it would benefit its customers would be that the coins would not get worn down and that the customers would get smaller and more convenient denominations than they could if they would rely exclusively on gold coins.
Would those small benefits really outweigh the costs associated with the storage of gold and the issuance of money certificates? I do not think so and for this reason I seriously doubt that there ever were any such money warehouses. They did exist in the imaginary world of some theoretical economists, but I do not think that they ever existed in the real world.
The essence of this discussion is is that a money warehouse so to say would yield a negative nominal rate of interest. We can therefore conclude that already a bank offering 0% interest on gold coins could attract customers in a free market. 0% interest is after all a far better deal than a customer's fee.
torsdag, november 13, 2008
Debentures and banknotes
"In my original essay, I called upon the banks to start to issue debentures of varying maturities, which could be purchased by the public and serve as productive channels for genuine savings which would neither be fraudulent nor inflationary."
In my opinion this quotation substantiates that Rothbard is in contradiction with his own logic, his teacher Ludwig von Mises and that he had completely misunderstood the whole issue of what is called fractional reserve banking.
In order to explain why I hold this view I would like to start with a brief definition of the word debenture. What is a debenture?
A debenture is a certificate where the issuer or the debtor promises to pay a specific amount to the creditor once the debt is mature. In the meanwhile the debtor or the issuer also promises to pay a fixed interest. Of course there is no absolute guarantee that the issuer will be able to fulfill his contractual obligations, but he has obliged himself to do his very best. The creditor is aware of the risk that the debtor might not be able to fulfill his obligations, but is obviously willing to take that risk because of the interest he has the prospect of earning. He might become an insolvency creditor and is aware of that risk.
Another important feature of a debenture is that it, at least in most cases, is transferrable. That means that the original creditor is free to hand over the debenture to another person who in that case, legally, takes the place of the original creditor.
In order to avoid future misunderstandings I would like to stress that I believe that this obligation to pay in accordance with the contractual obligation is that which is described by Ludwig von Mises with the following words.
"to place the banking business under the general rules of commercial and civil laws compelling every individual and firm to fulfill all obligations in full compliance with the terms of the contract".
Nobody could reasonably argue that a breach of contract is a criminal offence. But, of course, if the debtor deliberately cheats his creditor the debtor is guilty of some kind of fraudulent behaviour.
Now I wish to return to the quotation from Rothbard. He argues that the kind of debentures he favours are neither inflationary nor fraudulent. I do agree that they are not fraudulent as long as the debtor has no intention to cheat the creditor. But I do only half-heartedly agree that they are not inflationary.
Every issuance of credit gives birth to a claim to the amount lent. If the amount lent is one ounce of fine gold and the gold is lent against the issuance of a debenture, the creditor holds a claim against the debtor. Since debentures in most cases are transferrable, the issuance of the debt has in a way given birth to an additional and, yes, inflationary purchasing power. Once the creditor has lent the gold ounce to the debtor, he can hand over the debenture to anyone who is willing to accept it in exchange for goods or services.
I think that that was what Ludwig von Mises meant when he wrote the following words.
"The begetter of the credit expansion was the banker, not the authority."
However, the inflationary effect is of limited duration. Once the loan has been repaid, the additional purchasing power created through the issuance of debt has been extinguished. I am also aware of the fact that the price level would have been lower in terms of gold had less gold been extracted from mines. I just think that the price level ought to be determined by market forces, and that gold mining as well as the banking business are honourable occupations, though or rather because they tend to lower the purchasing power of gold. Growing potatoes lowers the purchasing power of potatoes.
In my next text I hope to be able to show why Rothbard was mistaken and in disagreement with himself when he argued in favour of a prohibition against fractional reserve banking. The title chosen for this text might, as I now see, be a little bit misleading since it does not treat the subject of banknotes.
måndag, november 10, 2008
As wrong as you can get
"Mises's position is that of the French economist Henri Cernuschi, who called for free banking as the best way of suppressing fiduciary bank credit: "I want to give everybody the right to issue banknotes so that nobody should take bank notes any longer". "
I hereby intend to show that Murray Rothbard's misunderstanding of Mises is total and that exactly the opposite is true. Mises was actually arguing that freedom in the issuance of banknotes, as understood by Cernuschi, is one thing and that free banking is, if not the opposite, something completely different.
The following is a quotation from Mises.
"It is a mistake to associate with the notion of free banking the image of a state of affairs under which everybody is free to issue banknotes and to cheat the public ad libitum. People often refer to the dictum of an anononymous American quoted by Tooke: "Free trade in banking is free trade in swindling." However, freedom in the issuance of banknotes would have narrowed down the use of banknotes considerably if it had not entirely suppressed it."
What Mises actually says is that it is a mistake to consider Cernuschi's understanding of freedom in the issuance of banknotes tantamount to his own understanding of free banking. Under free banking the "overissuance of fiduciary media on the part of one bank, as has been shown above, increases the amount to be paid by the expanding bank's clients to other people, it increases concomitantly the demand for the redemption of it's money-substitutes. It thus forces the expanding bank to a restraint."
The restricting force, under free banking, is thus not that issuers of banknotes are free to issue banknotes ad libitum with the result that the public will not accept banknotes, but that an expansionist lending policy of one bank will create a deficit in the balance of payment of the clients of that bank in relation to the clients of other banks and that the ultimate medium of payment is gold.
Since Mises talks about overissuance of fiduciary media and defines fiduciary media as demand deposits and bank notes beyond gold reserves*, it is a logical conclusion that, according to Mises, the issuance of demand deposits and bank notes beyond gold reserves do not per se constitute overissuance.
Mises neither advocated the 100% reserve gold standard advocated by Rothbard, nor did Mises advocate the freedom in the issuance of banknotes ad libitum advocated by Cernuschi. Ludwig von Mises advocated a free banking system under which only gold is money proper and the issuers of fiduciary media are placed "under the general rules of commercial and civil laws compelling every individual and firm to fulfill all obligations in full compliance with the terms of the contract".
* Human Action, third revised version, page 433.
lördag, november 08, 2008
En måhända överdramatiserad fråga
Det är ju så att med den nu föreslagna lagstiftningen samfund som vägrar att viga par av samma kön inte kommer att fråntas det som kallas vigselrätten. Katolska kyrkan viger inte par där ena parten är frånskild, men har trots detta vigselrätt. På samma sätt kommer givetvis katolska kyrkan, liksom ett stort antal andra samfund, inte att viga par av samma kön. Skulle krav väckas på att frånta samfund vigselrätten därför att dessa samfund exempelvis ställer sig avvisande till vigslar där ena parten är frånskild, tror jag att man med framgång kommer att kunna föra talan hos europadomstolen. Givetvis vore detta ett oacceptabelt intrång i religionsfriheten.
Vidare anser jag att kristdemokraternas agerande är oproportionerligt och omotiverat med tanke på att partiet godtar legal abort och inte förordar sodomilagstiftning. Vad finns det då för skäl att förbehålla en viss civilrättslig figur par av olika kön, annat än möjligen att lagstiftaren inte bör ge ett ord med hävdvunnen och ganska entydig betydelse en ny betydelse? Är just det förhållandet att man inte vill ge ett visst ord en ny och i och för sig märklig betydelse av så stor vikt att det är värt att bråka om när man samtidigt förordar legal abort? Därmed vill jag dock inte säga att argumentet är utan värde.
Vidare vill jag framhålla att Ortodoxa Kyrkans definition av ordet äktenskap givetvis är helt oberoende av vad lagstiftningen säger. Det finns ingenting som säger att ett par, som hade kunnat ingå äktenskap i den Ortodoxa Kyrkan, inte kan vara förhindrat att ingå äktenskap i den betydelse som svensk lagstiftning lägger i ordet. I nu rådande Ortodox praxis anses exempelvis 16 år vara den nedre åldersgränsen vid ingående av äktenskap, medan svensk lagstiftning anger 18 år som nedre åldersgräns. Om ett par där ena kontrahenten endast är 16 år gammal begär detta kan de alltså vigas i en Ortodox Kyrka, om än att i så fall inget enligt svensk rätt bindande äktenskap kan ingås med mindre än att dispens medges. Medges ingen dispens får detta givetvis inte vara något hinder för att viga ett par som enligt Kyrkans lagar får vigas.
Det är givetvis också tänkbart att ett par, som hade kunnat ingå äktenskap i den betydelse som svensk lagstiftning lägger i ordet, inte hade kunnat ingå äktenskap i en Ortodox Kyrka. Om exempelvis ena parten är frånskild är detta i normalfallet hinder för äktenskaps ingående, om än att Ortodoxa Kyrkan är något mindre restriktiv på denna punkt än den katolska kyrkan.
Summan är alltså att det redan förhåller sig så att det som åsyftas med ordet äktenskap i svensk rätt är en civilrättslig fråga och det som åsyftas med ordet äktenskap i Kyrkan är ett sakrament. Om olika samfund vill ha rätten att, samtidigt med den religiösa ceremonien, förrätta vigsel i den betydelse som svensk rätt lägger i ordet, kommer det att stå dem fritt att göra så i de allra flesta fall och ett av de få undantag jag kan se från denna regel är att Ortodoxa Kyrkan är mindre restriktiv med att medge äktenskap i de fall någon av kontrahenterna är mindre än 18 år gammal. Ett annat exempel är att islam medger månggifte, vilket svensk rätt inte gör.
Ett annat problem är måhända det förhållandet att det genom den nya lagstiftningen kan uppkomma ytterligare svårigheter att avgöra när ett i begränsad mening giltigt äktenskap skall anses föreligga. Ett i begränsad mening giltigt äktenskap är något som, i vissa avseenden, jämställer kontrahenterna med par som gift sig i den Ortodoxa Kyrkan. Ett par som gift sig i en katolsk kyrka är ett utmärkt exempel på detta. De är inte gifta i ordets djupaste bemärkelse, men skall behandlas som om vore de gifta.
tisdag, november 04, 2008
Ett starkt argument för Obama
Däremot skulle ur ett perspektiv en Obama-seger troligen vara en mycket god sak och jag menar att det redan nu finns indicier för att Obamas utrikespolitik är mera ägnad att sprida frihet, välstånd och lugn över jordklotet. Redan nu har ju situationen i Irak och Somalia lugnat sig högst betydligt och jag tror att detta hänger samman med att man har anteciperat en mindre aggressiv amerikansk utrikespolitik, vilket fått till följd att luften gått ur den allra mest aggressiva anti-amerikanismen. Jag tror alltså att en mera återhållsam amerikansk utrikespolitik bättre tjänar de ideal USA menar sig stå för, nämligen frihet och välstånd.
Alla har under en tid räknat med att den amerikanska aggressionen i Irak kommer att upphöra därför att McCain har verkat chanslös och detta har medfört att de aggressiva islamisternas stöd bland muslimer i allmänhet har minskat. I Somalia håller Etiopien på att dra sig ur och detta hänger förmodligen samman med att man från etiopisk sida inte räknar med något ytterligare stöd från Vita Huset efter att Bush lämnar Vita Huset. Detta kommer sannolikt att medföra att lugn återinträder i Somalia.
Har jag fel i mina spekulationer kommer detta snart att visa sig. Blir McCain vald och har jag fel kommer det relativa lugnet i Irak att fortsätta och har jag fel och blir Obama vald kommer ganska snart enorma oroligheter att bryta ut i Irak. Vi får se.
söndag, november 02, 2008
Argument för fri hastighet
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1980347.svd
Ett intressant och i svensk debatt helt förbisett argument som ofta framförs av dem som vill ha fortsatt fri hastighet på de tyska motorvägarna är det förhållandet att hastighetsbegränsning på mycket goda grunder kan antas öka antalet seriekrockar påtagligt. Hur kan man komma till den slutsatsen?
Svaret är att begränsad högsta hastighet gärna leder till klungbildningar. Får man inte själv inom de allmänna ramarna välja hastighet bildas gärna en klunga. Så tvingas helt plötsligt någon i klungan av något skäl att trampa på bromsen och så säger det pang.
Får var och en, inom vissa ramar, själv välja hastighet är det inte sannolikt att någon klunga bildas, eftersom olika människor vanligtvis föredrar olika hög hastighet. Somliga gillar fart, medan andra ogillar fart. Alltså bildas med fri hastighet färre klungor och då blir det färre seriekrockar. En tysk studie visar att de delar av de tyska motorvägsnätet som har hastighetsbegränsning generellt sett är mera olycksdrabbade än de som saknar hastighetsbegränsning.
En viktig förklaring är att fri hastighet motverkar klungbildning. En annan är att risken för insomningsolyckor i hög fart är mycket liten. På högtrafikerade sträckor utan hastighetsbegränsning är olycksfrekvensen densamma som på högtrafikerade sträckor med hastighetsbegränsning, medan lågtrafikerade sträckor med hastighetsbegränsning är mera olycksdrabbade än lågtrafikerade utan hastighetsbegränsning. Med tyska mått mätt är samtliga Sveriges motorvägar med undantag av Essingeleden lågtrafikerade.
Slutsatsen är alltså fri hastighet ger färre olyckor och att det finns skäl att anta att den nu omskrivna olyckan aldrig hade behövt inträffa givet att vi hade haft fri hastighet på våra motorvägar.
lördag, november 01, 2008
Mac-roekonomi november 2008
Storbritannien: £2,09
Tyskland: €3,19
USA: $3,57
Irland: €3,80
Finland: €3,95
Danmark: 32,- dkr.
Sverige: 38,- kr./39,- kr.
Norge: 40,- nkr.
Växlingskurser:
£1= 12,52 kr.
€1= 9,84 kr.
$1= 7,75 kr.
1 dkr.= 1,32 kr.
1 nkr.= 1,15 kr.
Utländska priser i svenska kronor:
Storbritannien: 26,17 kr.
Tyskland: 31,39 kr.
USA: 27,67 kr.
Irland: 37,39 kr.
Finland: 38,87 kr.
Danmark: 42,24 kr.
Norge: 46,- kr.
Utländska priser i procent av de svenska:
Storbritannien: 68,0 %
Tyskland: 81,5 %
USA: 71,9 %
Irland: 97,1 %
Finland: 101,0 %
Danmark: 109,7 %
Norge: 119,5 %
Priset på ett uns guld: 5603,20 kr.
Jag har dessvärre inte daterat upp den mac-roekonomiska statistiken sedan augusti månad. Jag måste också till min stora bedrövelse konstatera att prisinflation låter sig fastställas i Sverige, Storbritannien och Danmark. Alltså är tesen att den så kallade finanskrisen beror på alltför stram penningpolitik motbevisad. En intressant iakttagelse rörande Danmark är att Danmarks Nationalbank nyligen tvangs höja styrräntorna till följd av att den danska kronan försvagats gentemot euron. Mycket riktigt har det danska Big Mac-priset nyligen höjts utan att någon motsvarande höjning låter sig iakttas i "€uroland".
Det ligger nära tillhands att tänka sig att en starkt bidragande orsak till det nuvarande eländet i, bland andra länder, Sverige är att den expansiva effekt som kreditexpansionen som grundförutsättning torde ha så att säga äts upp av stigande priser och att prisinflationen medför real kontraktion. Den reala aggregerade utgiftsvolymen "skrumpnar" ihop då priserna stiger snabbare än den nominella aggregerade utgiftsvolymen stiger. Detta kallas ibland stagflation.
I övrigt är det uppenbart att den norska kronan försvagas realt gentemot den svenska medan övriga valutor stärks gentemot kronan och som väl inte torde ha undgått någon är dollarn den senaste tidens "vinnare". Jag är emellertid övertygad om att dollarförstärkningen vilar på lösan sand, eftersom den inte beror på att dollarns inre köpkraft har förstärkts utan snarare på att den vettlösa amerikanska inflationspolitiken bedöms som ohållbar med den påföljden att man spekulerar i att Federal Reserve Bank kommer att tvingas panikhöja styrräntorna för att bromsa en inflation som riskerar löpa amok.