flavianopolis

Enligt Mises finns det bara ett botemedel som biter på en lågkonjunktur och detta botemedel är en lägre lönenivå. Eftersom konjunkturstabiliserande åtgärder har som syfte att mildra en konjunkturnedgång borde detta rimligen innebära att konjunkturstabiliserande åtgärder i en nedåtgående konjunktur gör att lönenivån faller långsammare, vilket enligt Mises' logik endast borde medföra att den konjunkturuppgång som skulle följa - efter att lönenivå fallit - skjuts på framtiden.

Bortsett från problemet att ingen kan veta exakt var någonstans i konjunkturförloppet man för tillfället befinner sig och att det således är svårt att avgöra vilka åtgärder som är lämpliga och att därtill kommer problemet med att ett konjunkturstabiliserande program först skulle kunna igångsättas en tid efter att beslut om åtgärderna fattats, menar Mises alltså att allt som syftar till att bromsa en konjunkturnedgång dessutom leder till att konjunkturuppgången skjuts på framtiden. Konjunkturnedgången anses av Mises ha ungefär samma verkan och funktion som feber under omständigheter också har. Feber är obehagligt, men kan också driva vissa sjukdomstyper på flykten. Mises kan något förenklat anses ha förfäktat meningen att ont skall med ont fördrivas.

Kanske skulle man något förenklat kunna säga att Keynes lära tar sin utgångspunkt i det enkla faktum att ingen kan tjäna några pengar som inte någon annan har spenderat. Detta leder till att den enda anledningen till en konjunkturnedgång är att det spenderas för litet pengar. Dessutom tycks Keynes ha menat att konjunkturnedgången kan förstärka sig själv därigenom att om alla människor drabbas av minskad tillförsikt leder detta till att man drar ned på utgifterna, vilket i sin tur leder till att inkomsterna minskar med förvärrad oro som följd vilket spär på processen in i det oändliga.

Dessutom ansåg Keynes att räntan huvudsakligen var ett monetärt fenomen och att räntan inte alltid kunde jämna ut somligas vilja att spara med andras vilja att spendera. En iakttagelse som stöder Keynes' idéer i detta avseende är att de så kallade realräntorna var mycket höga under den period under 1920-talets slut och 1930-talets början som kallas den stora depressionen.

Ett av de förslag Keynes lär ha framlagt för att stabilisera en depression var att staten skulle gräva ned flaskor fyllda med sedlar i jorden under en högkonjunktur för att sedan under lågkonjunkturen sprida ut ryktet härom med den påföljden att det skulle skapas en enorm efterfrågan på hackor och spadar och så snart folk hittade flaskorna skulle penningmängden börja öka vilket skulle sätta fart på konjunkturen.

Samtidigt var Keynes motståndare till guldmyntfoten.

Jag tycker att detta är en mycket märklig ståndpunkt. Antag att Keynes hade rätt då han menade att en lågkonjunktur tenderar att skena genom en självförstärkande process. Det kanske börjar med att det av ena eller andra skälet uppstår en spekulativ efterfrågan på guldmynt och att lågkonjunkturens början i någon mening kan skyllas på kombinationen guldmyntfot och fraktionell guldreserv.

Börjar folk misstänka att banksystemet är sjukt är det en naturlig reaktion att efterfråga "riktiga" pengar; det vill säga guldmynt. I takt med att folk begär ut guldmynt minskar mängden fiduciära eller fiktiva pengar överproportionellt med en allmän turbulens som följd. På grund av att alla försöker minska sina utgifter minskar inkomsterna också. Ingen kan ju tjäna så mycket som ett enda öre som någon annan inte spenderar. Prisnivån faller och eftersom räntan knappast kan gå under noll procent stiger realräntorna till följd av depressionen. Hela det ekonomiska livet paralyseras.

Vad man emellertid förbiser är att ju mer priserna faller desto lönsammare blir det att bryta guld. Får processen bara fortsätta kommer guldbrytning att bli närmast absurt lönsamt. Har prisnivån fallit dramatiskt kommer dessutom aldrig så litet guld att kunna framkalla en oerhörd stegring av prisnivån.

Vad som händer är ju att marknaden bedriver sin egen keynesianska konjunkturpolitik. Staten behöver inte gräva ned flaskor fyllda med sedlar eftersom det redan finns betalningsmedel i jordskorpan. Har prisnivån fallit ordentligt blir det oerhört lockande att gräva upp betalningsmedel och det uppstår en stor efterfrågan på allehanda utrustning för att gräva upp betalningsmedel.

Nu invänder möjligen vän av ordning att utbudet av guld är ohyggligt oelastiskt och att just detta faktum är en av anledningarna till att guld anses vara höjden av finansiell trygghet. Detta betyder i korthet att en aldrig så stor deflation inte kan få guldbrytningen att öka särskilt mycket.

Detta är emellertid en sanning med ett stort mått av modifikation och jag återkommer till detta.

Av vad som framgått av texten ovan måste en lågkonjunktur i en guldmyntfot föregås av att bankväsendet hamnat i obalans och att guldbrytningen gjorts olönsam på grund av att bankerna emitterat uppenbart oförsvarliga mängder fiduciära eller fiktiva pengar, vilka i sin tur jagat upp lönenivån. Ju mer lönerna steg desto mindre lönsamma blev guldgruvorna.

Det är alltså uppenbart att det ovan beskrivna tillståndet ej kan inträffa med mindre än att någon emitterat fiduciära eller fiktiva pengar. Skall man då inte anse att Rothbard faktiskt hade rätt då han ville förbjuda verksamheten?

Nej, Rothbard hade fel. Nästa steg i mitt resonemang blir att försöka visa på hur dessa fiktiva eller fiduciära pengar faktiskt kan bidra till att jämna ut konjunktursvängningar.

http://www.tradera.com/auction/Sedlar/aid_29048392

Klicka gärna på ovanstående länk, där ni erbjuds att köpa den avbildade sedeln. Visserligen inkräktar jag på deras upphovsrätt en smula, men å andra sidan ger jag TRADERA lite ofrivillig gratisreklam och får själv en trevlig illustration till mina texter om free-banking. Skulle TRADERA inte uppskatta detta tar jag snarast bort illustrationen.

Inom området free-banking har Sverige mycket stolta traditioner och en blå-gul liberal kan här få såväl sin ultra-liberala som patriotiska känslor uppfyllda. Det är sant att det svenska free-bankingsystemet inte till 100% uppfyllde de krav som skall vara uppfyllda för att man skall kunna hävda att total monetär laissez-faire förelåg, men det är ingen större överdrift att påstå att det svenska systemet låg mycket nära idealet. Med tiden kanske det blir några texter om dåtida banklagstiftning.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Sverige av 1880 var - vad ekonomisk politik anbelangar - ett extremliberalt land och att detta också är en period som spelar en stor roll för att förklara vårt nutida välstånd.

I fråga om penningpolitik har utvecklingen definitivt gått baklänges sedan 1880 och jag tror mig någonstans ha läst eller hört att den andel av världens samlade BNP som härrör från nationsöverskridande handel först under 1990-talet kom upp i de tal som rådde under den internationella guldmyntfotens glansdagar.

I Sverige var dessutom sedelutgivningen decentraliserad vilket bidrar till att guldmyntfoten kan fungera ännu bättre.

Jag skall nu försöka beskriva den avgörande skillnaden mellan det som kan kallas rothbardskolan och det som kan kallas fribankskolan.

Det framgick av föregående text i ämnet att Rothbard ej motsatte sig banker som lånade in guldmynt till en räntesats, lånade ut dem till en annan och "levde på" mellanskillnaden. Givetvis har fribankskolan inga synpunkter på sådan verksamhet heller. Vi kan kalla dessa banker "rothbardianska kreditbanker".

Samtidigt tänkte sig Rothbard att man skulle kunna tänka sig någonting som skulle kunna kallas myntförvaringsbanker. En myntförvaringsbank är en bank som tar emot guldmynt och lämnar ut papperslappar i utbyte och sedan byter tillbaka papperslapparna mot guldmynt. Eftersom banken har vissa utgifter för denna verksamhet tvingas banken ta ut avgifter av dem som använder sig av bankens tjänster. Det föreligger ingen kreditrisk, eftersom ingen utlåning förekommer.

Jag ber mina läsare observera att en bank som lånat in guldmynt till en räntesats och sedan lånat ut dem till en annan och högre räntesats omöjligen kan ha några guldmynt i sina valv. Å andra sidan menar Rothbard att detta inte är exempel på bedrägeri, eftersom det under tiden pengarna är utlånade ej finns någon som har rätt att begära några guldmynt från banken. Man bör också observera att det är förenat med en kreditrisk att låna ut sina pengar till en "rothbardiansk kreditbank". Om banken lånar ut pengar till någon som ej kan betala tillbaka sina skulder jämte ränta och den pantsatta egendomen ej inbringar tillräckligt med pengar är det fullt möjligt att den som lånat ut pengar till en "rothbardiansk kreditbank" gör en förlust. Det är således också fullt möjligt att en "rothbardiansk kreditbank" går i konkurs.

Låt mig nu försöka visa på vad som skiljer en "fribank" från myntförvaringsbanken och den rothbardianska kreditbanken. Fribanken är mycket nära besläktad med den rothbardianska kreditbanken, men uppvisar ingen större likhet med myntförvaringsbanken än att den - åtminstone i normalfallet - har ett visst lager av guldmynt.

Fribanken lånar också in guldmynt till en viss räntesats och lånar ut dem till en annan. Däremot uppvisar den vissa andra avgörande skillnader. Den mest avgörande skillnaden är att en fribank emitterar något man skulle kunna kalla kreditsedlar.

Vad är en kreditsedel?

Om man utgår från att den "rothbardianska kreditbanken" lånar in guldmynt till en ränta och lånar ut samma guldmynt till en annan och högre ränta kan man tänka sig att den "rothbardianska kreditbanken" gör detta genom att emittera obligationer. Den som har guldmynt kan gå till den "rothbardianska kreditbanken" och överlämna dessa och erhålla en papperslapp eller obligation på vilken det exempelvis står att ägaren till papperslappen ett visst senare datum har rätt till samma belopp han lånade ut till banken plus en viss ränta.

Nu kan det emellertid vara så att den som äger obligationen efter en tid får för sig att han inte vill vänta till dess pengarna skall betalas ut med att göra ett större inköp. Ett alternativ är då att försöka byta obligationen mot exempelvis en bil. Ett annat alternativ är att sälja obligationen mot guldmynt för att sedan omsätta dessa guldmynt i varor. Problemet är dock att det är krångligt att omsätta en obligation i varor.

Ser man till den så kallade myntförvaringsbanken innefattar dess konstruktion ett avgörande problem så till vida att den måste ta ut avgifter av dem som använder sig av dess tjänster. Den "rothbardianska kreditbanken" har emellertid en stor konkurrensnackdel jämfört med myntförvaringsbanken såtillvida att dess obligationer är svåra att omsätta i varor. De papperslappar myntförvaringsbanken gett ut är lika lätta för att inte säga lättare att omsätta i varor än klingande mynt. De klingande mynten kan ju exemplevis ha blivit skadade i cirkulationen och det verkar krångligt att behöva väga och kontrollera varje enskilt mynt.

Det är här kreditsedeln kommer in i bilden. Kreditsedeln är helt enkelt en obligation som löper till 0% ränta. Då frågar man sig vem som är så dum att han vill låna ut pengar om räntesatsen är 0%. Svaret är enkelt. Myntförvaringsbanken tar ut förvaringsavgifter och därför är det intressant att låna ut pengar till 0% ränta. För att kreditsedeln skall bli konkurrenskraftig i jämförelse med obligationerna från den "rothbardianska kreditbanken" krävs emellertid att den som lånat ut pengar till 0% ränta när som helst kan "säga upp" sitt lån till banken.

Vad menas?

Om man lånar ut guldmynt en viss tid har man ingen möjlighet att få tillgång till guldmynten så länge lånet löper. Först när lånet förfallit till betalning och låntagaren fullgjort sina skyldigheter har man en möjlighet att åter kunna förfoga över mynten. Det behöver inte vara samma mynt, men de skall väga lika mycket och ha samma renhetsgrad. Däremot finns det ingenting som säger att man inte kan byta sin fordran mot varor eller mynt.

Kreditsedeln kan presenteras för betalning när som helst. En konventionell obligation förfaller till betalning ett visst i förväg bestämt framtida datum, men kreditsedeln förfaller till betalning så snart ägaren presenterar den för betalning.

Detta innebär att förutom kreditrisken har en risk för att banken ej skall kunna betala en viss dag tillkommit. Detta beror på att banken ej på förväg kan veta när kreditsedelägarna kommer att presentera sina anspråk, samtidigt som det ligger i sakens natur att de mynt kreditsedelägarna har ett anspråk på måste vara utlånade för att generera ränta.

Detta problem kan emellertid mildras genom att den som först lånar ett visst antal guldmynt av banken till exempelvis 5% årsränta sedan kan låna ut dessa mynt till banken mot 0% ränta. På så sätt vinner man fördelen att slippa behöva använda mynten i den allmänna cirkulationen och det blir lättare för banken att betala ut guldmynt till dem så önskar.

Detta öppnar också möjligheter till rent fiktiva transaktioner som innnefattar guldmynt som inte äger fysisk existens. Vad menas? Jo, om Kalle Andersson lånar 100 guldmynt av banken och banken ger honom 100 guldmynt i kreditsedlar istället för mynt kan Kalle förstås omedelbart gå till bankens kassa och begära ut guldmynt. Detta problem kan emellertid lösas därigenom att Kalle dels pantsätter sin villa och dels att banken förbehåller sig rätten att när som helst begära att Kalle återbetalar hela sitt lån. Det vill säga: Så snart Kalle presenterar sina sedlar och kräver guldmynt kan banken återkalla hela lånet och dessa två transaktioner tar ut varandra. Banken kan alltså låna ut guld som inte ens finns, eftersom risken i detta fall - på grund av lånets konstruktion - faller på Kalle så snart han sätter sedlarna i omlopp. Köper han en bil kan bilhandlaren presentera sedlarna. Banken kan emellertid låna upp guldmynt till hög ränta och återkalla lånet till Kalle som kanske tvingas sälja bilen.

Då frågar man sig om inte det är väldigt farligt att tillåta bankerna att emittera avistaförbindelser utan fullständig uppbackning av guldmynt. Med avistaförbindelser förstås att de när som helst kan göras gällande. På så sätt öppnas ju möjligheter till en enorm inflation i privatemitterade fiktiva eller fiduciära pengar med prisstegring som följd.

Det är nu vi kommer till den riktigt fina poängen. Det finns nämligen en yttersta gräns för hur omfattande denna kreditexpansion kan bli. Om man leker med tanken att man skulle leva i ett samhälle med "rothbardiansk" banklagstiftning, men en tid senare "fribanker" skulle tillåtas och människor skulle acceptera dessa kreditsedlar råder inget tvivel om att en omfattande inflation skulle bryta ut.

Å andra sidan har alla rätten att begära ut guld ur bankerna och efter att inflationen jagat upp lönenivån skulle alla, många eller somliga guldgruvor ha blivit olönsamma. I detta sammanhang kan man förstås fråga sig om detta verkligen skulle ha någon större betydelse, då man ju inte längre behövde något guld som betalningsmedel.

Då glömmer man emellertid att guld används inom andra områden än som betalningsmedel. Guldsmycken är mycket eftertraktade och självfallet skulle priset på guld uttryckt i andra varor behöva vara tillräckligt högt för att stilla denna efterfrågan. Om bankernas kreditgivning jagar upp lönenivån blir det snart mindre intressant att bryta guld. Eftersom bankerna är skyldiga att tillhandahålla guld kommer bankerna med tiden att tömmas på guld och denna process skulle dessutom påskyndas genom bankpanik. Detta skulle framkalla en ohygglig deflation, men med tiden skulle den ohyggliga deflationen gjort det ofattbart lönsamt att bryta guld med den påföljden att aldrig så litet guld skulle kunna framkalla en oerhörd inflation.

Kommer därför guldmyntfot med fraktionella reserver att leda till att ekonomin kastas från inflation till deflation i tvära kast? Svaret är nej och jag återkommer med mera i detta ämne.

En ledtråd till nästa steg i resonemanget är att en del av det jag nyss skrivit skall uppfattas som teoretiska hjälpkonstruktioner.

"There is one sign the Soviets can make that would be unmistakable, that would advance dramatically the cause of freedom and peace."General Secretary Gorbachev, if you seek peace, if you seek prosperity for the Soviet Union and Eastern Europe, if you seek liberalization: Come here to this gate."Mr. Gorbachev, open this gate."Mr. Gorbachev -- Mr. Gorbachev, tear down this wall!

Ovanstående underbara tal hölls av Ronald Reagan (R.I.P) den 12 juni 1987 i Berlin. Bilden ovan föreställer en mur som USA:s regering bygger för att hindra mexikaner att ta sig in i USA. Jag inser att det finns en viktig skillnad mellan en mur som byggs för att hindra folk från att lämna ett land och en som byggs för att hindra människor från att ta sig in i ett land.

Likväl säger jag till president Bush:

Tear down this wall!

Murray Rothbard (1926-1995) framlade 1962 i pamfletten "The case for a 100% gold dollar" sin syn på monetära frågor.

Jag skall försöka beskriva denna tankekonstruktion och sedan försöka visa varför tankekonstruktionen är ohållbar.

Rothbard menade - och i någon mening är detta riktigt - att den som bjuder ut en vara på en helt fri marknad är intresserad av att köpa ädelmetaller och betala med varor och att anledningen att han vill köpa ädelmetaller är ädelmetallerna är mycket lättare att omsätta än de egna varorna. I den meningen består den ekonomiska processen - sedan man frångått ren byteshandel - i ett slags zick-zack byteshandel.

Följande exempel utgår från att guld uppnått ställning som allmänt accepterat betalningsmedel.

Potatisodlaren Nils Nilsson (NN) odlar och säljer potatis. Detta kan emellertid lika gärna sägas betyda att NN köper guld och betalar med potatis. Sedan köper NN ägg. Detta kan emellertid lika gärna sägas betyda att NN säljer guld och tar emot ägg som betalning. Han eller hon som säljer äggen kan sägas köpa guld och betala med ägg.

Rothbard menar alltså att all handel egentligen är byteshandel och i någon mening är detta förstås riktigt.

Vidare menade Rothbard att man förstås kunde tänka sig att någon börjar ägna sig att låna in guldmynt till en viss ränta och låna ut dem till en annan och högre ränta och leva på mellanskillnaden. Genom denna transaktion ökar inte penningmängden och enligt Rothbard är detta kännetecknande för en kredittransaktion på en helt fri marknad. Dessutom menade Rothbard att det låg i sakens natur att den som lånat ut sina pengar till ett låneinstitut ej hade dem tillgängliga och således ej kunde spendera dem.

Härur drar Rothbard slutsatsen att alla sedlar och avistadepositioner måste ha fullständig uppbackning av en fysisk guldreserv som till 100% motsvarar det angivna värdet. Med avistadeposition förstås en deposition som kan omvandlas i klingande mynt med omedelbar verkan. Det finns ingen annan skillnad skillnad mellan en avistadeposition och en sedel än att man kan ha sedeln i fickan och överlåta den på vem som helst.

Han drar också slutsatsen att en bank som emitterar sedlar eller avistadepositioner utan fullständig uppbackning i fysiska reserver är skyldig till bedrägeri och att bedrägeri givetvis aldrig kan tolereras.

Vid en hastig anblick kan Rothbards resonemang verka bestickande. Om det står på sedeln att den löses in med guldmynt måste ju detta rimligen betyda att guldmyntet ligger i valvet och väntar och alldeles självklart kan man inte spendera pengar man lånat ut.

Granskar man det hela litet närmre skall man dock se att hela resonemanget är helt ohållbart. Det är det jag skall försöka göra nu.

Om man tänker sig att Adam har ett 300 gulddukater och vill tjäna lite ränta är det sannolikt att Adam söker upp en kreditbank som utannonserat att den lånar in gulddukater mot ränta. Banken kan exempelvis ha utannonserat att den betalar 10% ränta på 5 år. Lämnar man 300 gulddukater i år skall man således kunna kassera in 330 gulddukater fem år senare. Samtidigt annonserar banken, att banken - i mån av tillgång på gulddukater - lånar ut gulddukater mot 20% ränta sett över en tid på 4½ år. Givetvis förbehåller sig banken rätten att neka lån i de fall man bedömer den tänkte låntagaren olämplig, alternativt banken saknar medel att låna ut.

Adam finner erbjudandet om 10% ränta fördelaktigt och går den 1 juli år 5 till banken. Banken tar emot de 300 gulddukaterna och ger Adam ett papper på vilket det står att banken till Adam den 1 juli år 10 är skyldig att utbetala 330 gulddukater. Dessutom kan man tänka sig att pappret innefattar en bestämmelse om att den som kan påvisa att han köpt, fått eller ärvt värdepappret av Adam övertar Adams rättigheter gentemot banken.

Eftersom nu banken erhållit utlåningsbara medel annonserar banken ut att den erbjuder lån.
Bertil läser i tidningen att man hos kreditbanken kan låna 300 gulddukater under 4½ års tid mot en ränta på 20%. Eftersom Bertil vill starta ett företag, men saknar pengar finner Bertil erbjudandet intressant. Den 1 januari år 6 godkänns Bertil som låntagare av kreditbanken och erhåller 300 gulddukater av banken. Dessutom skriver Bertil på ett papper med följande text. "Bertil skall - från och med första halvåret år 6 till och med första halvåret år 10- senast vid varje enskilt halvårsskifte till banken utbetala 40 dukater." Under de 4½ år lånet löper skall Bertil således betala inalles 360 dukater, vilket motsvarar en ränta på 20% sett under en period om 4½ år.

Den förste juli år 10 skall banken utbetala 330 dukater till Adam, men har innan dess erhållit 360 dukater av Bertil. Överskottet på 30 dukater minus omkostnader i rörelsen är då bankens vinst.

Hade det däremot varit fråga om en bank där pengarna hade varit omedelbart tillgängliga hade ingen utlåning kunnat äga rum. En sådan bank är en bank som tar emot gulddukater och utfärdar papper som innebär att den som har ett sådant papper i sin hand har rätt att när som helst erhålla det på pappret angivna antalet mynt. Står det 5 dukater på pappret finns 5 dukater i bankens valv vilka lämnas ut så snart någon som har ett sådant papper i sin hand lämnar pappret till banken. Eftersom mynten ej lånas ut mot ränta måste banken ta ut en avgift av dem som deponerar guldmynt i banken. Banken har ju utgifter exempelvis för att upprätthålla säkerheten kring valvet och för att räkna och trycka sedlar. Å andra sidan är det fördelaktigt för dem som använder papperslapparna att inte behöva använda mynt. Mynt som ligger i ett valv blir exempelvis inte nötta eller kanstötta och behöver således ej heller ständigt vägas.

Allt det som nu beskrivits är förenligt med Rothbards teori om bankverksamhet med 100% guldreserv. Jag överdrev alltså en smula då jag tidigare skrev att Rothbards teorier innebär att ingen ränta kan betalas ut. Kreditbanken kan betala ut ränta, men myntförvaringsbanken kan ej betala ut ränta. Rothbard menar alltså strängt taget endast att banker där pengarna är tillgängliga avista är skyldiga att hålla 100% speciereserv. I fallet med kreditbanken är ju Adams pengar utlånade under 4½ års tid och under den tid pengarna är utlånade har banken- om Bertil är ende låntagaren - ingen speciereserv alls.

Vad Rothbard förespråkade var alltså att myntförvaringsbanker - där mynten är tillgängliga avista - skall vara skyldiga att hålla 100% guldreserv, men att kreditbanker ej skall vara skyldiga att hålla någon annan reserv än fordran gentemot låntagaren. Som jag tidigar pekat på kan detta resonemang verka rimligt vid en första anblick och jag medger att jag själv tidigare gått på denna "intellektuella mina".

Studerar man Rothbards tanke mera grundligt skall man emellertid finna att den är en helt ohållbar och jag skall börja med att peka på att man i viss mening kan säga att det inte är korrekt att hävda att en kredittransaktion ej kan skapa fiduciära pengar ens i Rothbards modell.
Med fiduciära pengar förstås att en kredittransaktion viserligen inte ökar mängden guldmynt ett enda dyft, men att kredittransaktionen likväl skapar ett slags "andra klassens pengar" och att därför Rothbards första misstag är att han helt bortser från fiduciära pengars existens.

Vad menas? Jo, om Adam lånat ut 300 dukater till banken under fem års tid och hans fordran mot banken innehåller en bestämmelse som innebär att den som kan påvisa att han köpt, ärvt eller fått Adams fordran mot banken övertar Adams rättigheter gentemot banken, finns det ingenting som säger att Adam inte kan byta/sälja sin fordran antingen mot guldmynt eller andra varor.

Antag att Adam ett år efter att han lånade ut sina pengar till banken ser en snygg bil till salu. Bilen kostar 300 dukater, men Adam har inga pengar då han ju lånat ut dem till banken.

Däremot innehöll ju det skriftliga avtalet med banken en bestämmelse om att den som kunde påvisa att han köpt, ärvt eller fått Adams fordran gentemot banken övertog Adams rättigheter gentemot banken. Antag att Adam går in till bilhandlaren och föreslår bilhandlaren att byta fordran mot banken mot den snygga bilen och bilhandlaren går med på det. Bilhandlaren "köper" Adams rättigheter mot banken och "betalar" med en bil.

Bilhandlaren sålde strängt taget inte bilen för 300 dukater. Han äger nu istället ett avtal som innebär att Kreditbanken är skyldig att betala honom 330 dukater den 1 juli år 10. Detta betyder också att de 300 dukaterna Adam lånade ut till banken år 5 nu spenderas av såväl Adam som Bertil. Kredittransaktioner skapar nämligen fiduciära pengar och om man förstår penningmängden som summan av guldmynt och fiducära pengar råder inget tvivel om att kredittransaktioner får penningmängden att öka. Däremot skapar de inga guldmynt.

Vid ett senare tillfälle skall jag försöka utveckla detta och också försöka visa på att fiduciära pengar även kan uppkomma på andra sätt och att processen är helt förenlig med tanken på en fri marknad. Jag skall också försöka visa på att en annan av Rothbards käpphästar, nämligen tanken att fiduciära pengar skapar konjunkturstörningar är helt felaktig. I själva verket är det så att dessa fiktiva pengar jämnar ut konjunktursvängningarna innan de hunnit uppstå.

För att travestera på Rothbard och driva lite med hans nutida anhängare kan man kanske säga följande.

The free market does create money out of thin air!

Jag tänkte nu försöka ge en liten beskrivning av det som kallas Says lag. Says lag är uppkallad efter den franske ekonomen Jean-Baptiste Say (1767-1832).

I korta ord kan Says lag sammanfattas så att det inte kan finnas någon fundamental ojämvikt mellan utbud och efterfrågan annat än möjligen under en kortare tidsperiod. Utbud är nämligen egentligen ingenting annat än efterfrågan.

Detta betyder emellertid inte att det för en enskild producent inte kan vara omöjligt att avsätta en viss mängd varor. Det betyder endast att ett växande utbud generellt sett är det samma som en växande efterfrågan.

Om man bjuder ut vara A till försäljning betyder ju detta egentligen ingenting annat än att man är intresserad av att köpa varorna B, C, D och så vidare. När kineserna vräker ut billiga konsumtionsvaror på världsmarknaden kan detta säkerligen vara ett hot för vissa enskilda industrier i andra länder, men på det hela taget innebär detta ingenting annat än att kineserna ger sig ut på världsmarknaden och skapar ett enormt efterfrågesug på varor de ej själva kan eller vill tillverka. Det kan röra sig om vadsomhelst, men det sägs att Kina driver upp efterfågan på mineraler, olja och nötkött. Kinas industrialisering är alltså lika mycket en stegring av utbudet som av efterfrågan.

På samma sätt kan man säga att det är helt ofarligt att öppna gränserna för arbetskraftsinvandring, eftersom de som eventuellt skulle komma till Sverige för att arbeta egentligen bara kommer hit för att efterfråga varor och tjänster. Att de bjuder ut sin arbetskraft betyder ju att de efterfrågar varor och tjänster.

Om det vore som Say menade kan man verkligen fråga sig varför det uppstår konjunktursvängningar och ekonomiska kriser. Givet att Say hade rätt borde ju en ständig högkonjunktur råda. Jag skall återkomma till denna fråga, men jag menar att konjunktursvängningarna inte beror på att Says idéer ej är i överensstämmelse med verkligheten.

Jag håller för tillfället på med att försöka beskriva vad som styr penningvärdet under en guldmyntfot. För att kunna göra detta måste man svänga sig med en massa begrepp som inte är så lätta att förstå. Man måste också kunna reda ut vad dessa begrepp betyder. Ett begrepp man måste reda ut betydelsen av är begreppet jordränta. Jag ber mina läsare observera att jag bygger min framställning på den klassiska nationalekonomin och att inom denna skola begreppet jordränta spelar en stor roll.

Ett problem är att fördelningen av inkomsterna anses vara nationalekonomins mest komplicerade problem och ju mer jag försökt fördjupa mig i ämnet desto rörigare blir det. Jag ber därför om överseende med att dessa rader ej skrivs av någon som gör anspråk på ofelbarhet och att jag är mycket tacksam för invändningar och konstruktiv kritik.

Nu skall jag emellertid försöka reda ut begreppet jordränta.

Antag att vi befunne oss i forntiden, men att folkmängden hade vuxit sig så stor att jorden krävde en aktiv insats från människorna för att kunna producera tillräckligt med livsmedel för att livnära mänskligheten. I ett tidigare stadium var antalet människor så litet att de kunde försörja sig på att helt enkelt ta för sig av naturens frukter, utan att ägna sig åt sådd och skörd.

Självfallet skulle man då i första hand odla upp de jordar som krävde minst arbete i förhållande till den skörd de gav. Om folkmängden ökar ytterligare tvingas man ta ytterligare jordar i anspråk och efter att den bästa jorden ockuperats och uppodlats börjar man ta den näst bästa jorden i anspråk. Denna process kan pågå in i det oändliga med den enda begränsningen att det aldrig kan bli meningsfullt att ta så dålig jord i anspråk att dess avkastning är otillräcklig för ens livnära dem som arbetar med dess odling.

Det intressanta med denna process är att sedan man tvingats odla upp sämre jord kan de som äger jord som är bättre än den sämsta uppodlade jorden arrendera ut denna jord och rent av leva på denna avkastning. Ju sämre jordar man tvingas odla upp desto större arrende kan man kräva för den bästa jorden. Detta gäller också om arrendet förstås som en procentuell andel av skörden. I takt med att man tvingas odla upp allt sämre jordar ökar alltså jordräntan förstådd som procentandel av skörden.

Analogt med detta kan man tala om att olika fyndigheter av andra naturtillgångar än bördig och lättodlad jord också kan ge en ränta av ovan beskriven art. Om människan börjar använda sig av petroleum borrar man först där det tros vara förenat med liten möda att utvinna oljan och först därefter börjar man intressera sig för mera svårvunnen olja. Givetvis förutsätts att priset är så högt att det är meningsfullt att göra sig mödan att försöka. Om exempelvis alla kineser tröttnar på att cykla och istället vill köra bil ökar efterfrågan på olja och då kan man tvingas utvinna olja även på platser där man eljest inte ens försökt. På samma sätt som i exemplet ovan kommer processen att medföra att värdet på lättvunna oljefyndigheter ökar i takt med att det blir meningsfullt att utvinna olja också där detta är förenat med större möda.

Ett liknande resonemang kan även appliceras på gruvfyndigheter. Om kineserna börjar efterfråga guldsmycken betyder detta att priset på guld i termer av andra varor kommer att stiga. I ett tidigare skede befanns det ointressant att bryta guld där koncentrationen av guld av guld var liten, men om priset stiger i termer av andra varor kan det bli intressant att börja bearbeta ådror med betydligt lägre koncentration av guld. För att göra resonemanget lättbegripligt kan man helt enkelt säga en dålig guldåder är en guldåder där det krävs många arbetstimmar av genomsnittlig beskaffenhet för att utvinna en viss mängd guld och att en bra eller rik åder är en åder där det krävs färre arbetstimmar av genomsnittlig beskaffenhet för att utvinna samma mängd guld. Samma sak gäller förstås silver, koppargruvor och vilka gruvor som helst.

Det intressanta i detta sammanhang är att man med hjälp av arbetsvärdeläran och jordränteläran - som är en underavdelning eller applikation av arbetsvärdeläran - kan förklara varför guldpriset kan öka i termer av arbetstimmar av genomsnittlig beskaffenhet. Om exempelvis kineserna träder in på världsmarknaden och börjar efterfråga guld leder detta till att man känner sig föranledd att bryta sämre gruvor för att kunna mätta efterfrågan. En sämre gruva förstås då som en gruva som kräver fler arbetstimmar av genomsnittlig beskaffenhet för att ge en viss mängd guld än en bättre och självfallet krävs att dessa arbetstimmar ersätts på något sätt. Alltså måste guldpriset stiga såpass att ersättning kan utgå till dem som arbetar med att bryta gruvan och detta gäller förstås också dem som arbetar i smält- och reningsverk.

Den ökade efterfrågan har alltså inte lett till att arbetsvärdet på redan utvunnet guld ökat, men den har lett till att man tvingas bryta sämre gruvor för att möta efterfrågan. Med andra ord kan man säga att arbetsvärdet på det guld man framledes kommer att bryta kommer att vara högre än vad som vore fallet om kineserna aldrig börjat efterfråga guld. Vad som nu sagt kan komma att visa sig vara av viss betydelse för förståelsen av det fortsatta resonemanget kring guldmyntfoten.

Visst är guldtackor vackra och dessutom lär det inte finnas en enda guldtacka som är keynesian!

En vanlig invändning mot tanken på att använda guld som grundval för penningväsendet är att man antingen borde använda sig av en korg av varor eller en vara med större bruksvärde än guld.

Jag tror att man först måste reda ut varför det verkar ha varit en helt spontan process att använda ädelmetaller som betalningsmedel.

För att en vara skall kunna tjänstgöra som betalningsmedel måste den uppfylla ett antal kriterier. Olika varor uppfyller dessa kriterier olika väl. Låt mig göra en genomgång av vilka olika kriterier en vara bör upfylla för att kunna fungera som betalningsmedel.

Det allra första kriteriet är att varan har ett bruksvärde. Detta kriterium uppfylls av ett antal varor; exempelvis smör.

Kriterium nummer två är att varan har ett bytesvärde. Praktiskt taget alla nyttigheter har ett bytesvärde och det enda undantaget är väl luft. Ju större bytesvärdet är i förhållande till hur skrymmande varan är desto mer användbar är den som betalningsmedel också om en vara som är något mer skrymmande i förhållande till sitt bytesvärde kan vara lämpligare vid mindre betalningar.

Kriterium nummer tre är att det skall vara möjligt att på ett objektivt sätt avgöra om varan svarar mot en i förväg uppställd bestämning av varans beskaffenhet. Detta krav leder till att ett mycket stort antal varor faller bort. Det är exempelvis omöjligt att göra en helt objektiv bedömning av om ett parti kaffebönor är av prima eller ordinär kvalitet. Det är alltid en i någon mening subjektiv bedömning. Om kaffebönor skulle användas som betalningsmedel uppstod ett problem med att avgöra vilken kvalitet som avsågs. Begreppet kaffebönor är helt enkelt alltför luddigt för att kaffebönor skall kunna användas som allmänt betalningsmedel.

Kriterium nummer fyra är att varan har obegränsad hållbarhet.

Kriterium nummer fem är att varan utan vidare låter sig delas i mindre bitar utan att detta påverkar värdet av varan. Klyver man ett stycke av varan i två bitar skall de två bitarnas värde vara det samma som det ursprungliga värdet av varan.

Enligt vad jag kan förstå är det endast silver, palladium, guld och platina som uppfyller samtliga dessa krav.

Då återstår frågan om vilken av dessa metaller som är lämpligast som betalningsmedel. Palladium och platina har den nackdelen att de är svåra att skilja åt från det betydligt mindre dyrbara silvret. Därför är palladium och platina mindre lämpliga än guld och silver.

I valet mellan guld och silver kan man tänka sig silver för mindre transaktioner och guld för större och framför allt internationella transaktioner. All historisk erfarenhet pekar emellertid mot att silver ständigt blir billigare i förhållande till guld och därför kommer man att föredra det mera värdesäkra guldet. Därigenom att i en modern ekonomi praktiskt taget alla transaktioner skulle betalas med fiduciära pengar bortfaller det rent tekniska problemet med att använda guld för småtransaktioner. Att guld använts som betalningsmedel sedan urminnes tider är alltså ingen slump. Det beror på att guld är det grundämne som bäst svarar mot de krav som ställs på en vara för att kunna tjänstgöra som betalningsmedel.

Jag återkommer med en utredning av begreppet fiduciära pengar.

Det finns något som kallas insättarskydd. Det betyder att om någon sätter in pengar på en bank och banken sedan försätts i konkurs skall den som satt in pengar på banken få en ersättning för sina förluster upp til ett belopp på 250.000 kronor.

Systemet finansieras med avgifter från bankerna, men är ej är frivilligt. Jag återkommer till varför systemet ej kan vara frivilligt.

Det hela kan jämföras med att om man istället köpte en bil och bilen skulle börja krångla skulle man erhålla exempelvis 250.000 kronor från bilstödsnämnden och systemet skulle finansieras med avgifter från bilindustrin. De olika bilfabrikörerna skulle betala en viss andel av sin omsättning till bilstödsnämnden och så snart bilen pajade kunde bilköparen vända sig till bilstödsnämnden och där erhålla 250.000 kronor.

Det säger sig själv att staten skulle behöva tvinga bilfabrikanterna att delta i ett sådant system, eftersom det inte skulle innebära någonting annat än att de som tillverkade bra bilar skulle betala en straffskatt som sedan skulle betalas ut till dem som vore dumma nog att köpa opålitliga bilar, vilket indirekt skulle innebära att de fabrikanter som tillverkade bra bilar skulle tvingas att subventionera de fabrikanter som tillverkade dåliga bilar.

Då frågar man sig förstås hur man överhuvudtaget kan komma på en så befängd idé som att skapa ett insättarskydd.

Jag tänkte nu försöka reda ut vilka argumenten för denna typ av insättarskydd är för att sedan visa på att dessa argument endast är betingat giltiga och att det tycks gå utmärkt att leva utan insättarskydd.

Grundorsaken är att man anser att det är naturlig process i en marknadsekonomi att företag slås ut och att nya startas, men av någon anledning anser man inte att detta är tillämpligt på banker. Dåliga banker anses nämligen kunna smitta ned bra banker så att även dessa blir sjuka. Dessutom skulle frånvaron av insättarskydd kunna leda till att så kallade oinformerade småsparare på grund av osakliga rykten började ta ut pengar från bankerna och detta skulle i sig kunna tänkas leda till att den i grunden sunda banken inte bara blev sjuk utan också att dess sjukdom började smitta ned de andra friska bankerna med allmänt finansiellt kaos som följd. Samhället skulle då drabbas av en finansiell oro som ej vore sakligt välgrundad och oron skulle kunna leda till minskande produktion. Så vill man ju inte ha det.

Jag menar att denna argumentation kan ha en viss giltighet i ett system där det finansiella systemet ej ytterst är grundat på guld. Varför anser jag det?

Jo, om banksystemet inte är grundat på guld kommer en kontraktion inom banksektorn att leda till deflation med avseende på prisnivån. I takt med att prisnivån faller kommer valutans köpkraft att börja stiga och i takt med den stigande köpkraften kommer växelkursen att stiga vilket i sin tur får deflationen att accelerera. Ett sätt att hindra denna effekt från att verka är att införa ett insättarskydd.

I en guldmyntfot finns det emellertid en naturlig monetär bas som dessutom har den oöverträffade förmågan att röra sig i invers till den rådande trenden i den finansiella ekonomin. Den naturliga monetära basen är bankernas kassor av guldmynt och guldtackor.

Flyter mer guld ut än in ur systemet leder detta till en kontraktion. Denna kan under omständigheter övergå i en negativ spiral, men denna negativa spiral har en naturlig broms som börjar verka så snart prisnivån börjat falla.

Vilken är denna naturliga broms? Jo, om man antar att guldbrytningen är synnerligen oelastisk leder inte deflationen till att tillskottet av monetär bas ökar särskilt mycket bara för att priserna börjar falla. Guldbrytningens variationer räknat i ton från år till år är minimala. Men har prisnivån fallit med 50% betyder detta att en oförändrad mängd utbrutet guld nu representerar dubbelt så mycket andra varor som tidigare. Detta betyder att den prisjusterade monetära basen fördubblats och att ett eventuellt nettotillksott av monetär bas har fått en dubblerad förmåga att framkalla inflation. Denna process söker ständigt nya jämviktspunkter. De fiduciära pengarna bidrar till att påskynda såväl inflation som deflation och bidrar således till att systemet snabbare kan finna en ny jämviktspunkt.

Vad är då anledningen till den stora depressionen? Jo, förutom den monetära basen finns under en guldmyntfot en stor mängd så kallade fiduciära pengar. Fiduciära pengar saknar täckning i fysiskt guld, utan är istället täckta med fordringar nominellt riktade mot den monetära basen. Hur mycket fiduciära pengar en viss mängd guld kan bära upp varierar förmodligen från en situation till en annan, men om mängden fiduciära pengar är alltför stor kommer systemets naturliga krafter att framkalla en finansiell kontraktion. Denna kan börja med att någon - genom att begära utbetalning av fysiskt guld - försöker "knäcka" en bank och även om banken kan stå emot trycket uppstår en kedjereaktion i hela systemet som kan leda till att svagare banker slås ut och när dessa slås ut kan detta dra med sig fler. Vi ser nu början på en finansiell härdsmälta.

Saken är emellertid detta förutsätter att någon i ett tidigare stadium blåst upp mängden fiduciära pengar till en ohållbar nivå och så snart prisnivån faller börjar motkrafterna att verka. Hade världens centralbanker aldrig bedrivit expansiv penningpolitik utan emissionen av fiduciära pengar endast legat hos banker som opererat under största försiktighet under den irrationellet riskskygga allmänhetens övervakning hade det aldrig uppstått något överskott av fiduciära pengar och heller aldrig något behov av deflation. Då hör det till saken att centralbankerna genom olika insrkränkningar i rätten att växla från papper till guld dessutom försökte hindra deflationen från att börja.

Uppstår en kontraktion skall myndigheterna endast hålla tassarna borta och låta denna återställa guldets köpkraft. Så snart guldets köpkraft återfått sin naturliga jämviktspunkt fungerar guldmyntfoten som en klocka till dess återigen centralbankerna börjar pytsa ut för mycket fiduciära pengar i systemet. Däremot är det uppenbart att ett insättarskydd sätter en naturlig kontrollmekanism ur spel och utan denna naturliga kontrollmekanism fungerar inte en guldmyntfot.

Så eftersom hela det nuvarande systemet är ett artificiellt system kan detta artificiella system kanske behöva artificiella mekanismer för att fungera väl. Å andra sidan har varken Australien eller Nya Zeeland något insättarskydd och trots eller tack vare detta tycks deras bankväsenden vara stabila.

Hong Kong saknade insättarskydd fram till 2002 och jag återkommer till varför detta är intressant. Skall Sverige återgå till gulmyntfot menar jag att en av de första åtgärderna borde vara att slopa insättarskyddet. Denna åtgärd måste absolut föregå återupprättandet av den fulla guldkonvertibiliteten.

Jag återkommer till detta.

Jag har roat mig med att räkna fram ett BNP per capita där det lokala priset på en Big Mac används som metod för att justera bruttonationalprodukten per capita för den inhemska prisnivån.

Det betyder ungefär följande. Om ett land har väldigt hög BNP per capita räknat i dollar, men samtidigt priset på en Big Mac är väldigt högt i det landet betyder detta att landets påstått höga BNP i själva verket kanske är något mindre. En intressant sak är att om man använder sig av denna metod har helt plötsligt Sverige högre BNP per capita än det oljerika Norge.

För att få fram ett riktigt tal måste man då använda sig av ett BNP-mått som ej justerats för köpkraftsparitet på något annat sätt. Sedan multipliceras BNP med dollarkursen och sedan divideras detta tal med priset på en Big Mac och sedan med folkmängden.

Här kommer den kanske något förvånande topplistan över länder med hög "Big Mac-korrigerad" BNP per capita.

1. Hong Kong 16165
2. Japan 16132
3. USA 13339
4. Österrike 12938
5. Australien 12185
6. Tyskland 11926 (Västra Tyskland har förmodligen mycket högre än så.)
7. Nederländerna 11885
8. Schweiz 11514
9. Kanada 11483
10. Storbritannien 10754
11. Frankrike 10661
12. Belgien 10309
13. Italien 9960
14. Finland 9940
15. Danmark 9650
16. Sverige 8935
17. Norge 8846
18. Spanien 8466
19. Nya Zeeland 7407
20. Grekland 7204
21. Portugal 6317

Om någon invänder att statistiken blåser upp BNP per capita i länder med lågt Big Mac-pris svarar jag att det är just det som är meningen. Min sammanställning kan vara behäftad med vissa fel och statistiken gör inte anspråk på att vara allomfattande. Kanske finns det länder som borde vara med i denna lista, men som inte gör det.

En mycket intressant sak är att Sveriges BNP per capita har fallit cirka 1000 enheter sedan 1999. Detta beror uteslutande på Riksbankens expansiva penningpolitik och dessutom är det min bestämda uppfattning att Riksbankens befängda penningpolitik drivit upp kronans prisjusterade växelkurs med negativa följder för sysselsättningen.

Jag skulle vilja presentera ett försvar för den så kallade arbetsvärdeläran. Arbetsvärdeläran går ut på att prisförhållandet mellan två varor tenderar att avspegla den relativa mängden arbete som åtgått vid produktionen av dessa två varor. Det hela betyder helt enkelt att den huvudsakliga anledningen till att par byxor vanligtvis kostar mer än ett par strumpor är att det går åt mer arbete för att producera ett par byxor än ett par strumpor.

Jag menar att det finns ett stort värde i att reda ut begreppen med tanke på att jag håller på att presentera en serie av texter till försvar för guldmyntfoten. Då måste man reda ut det grundläggande först.

En allvarlig invändning mot arbetsvärdeläran är att om man antar att någon skulle lägga ned ett förskräckligt antal arbetstimmar på att bygga ett enormt tändsticksslott är det inte alls säkert att detta tändssticksslott skulle betinga något högre bytesvärde på marknaden än en produkt för vars produktion ett betydligt mindre antal arbetstimmar åtgått.

En annan invändning är att arbetsvärdeläran ej kan förklara varför en målning av Leonardo da Vinci betingar ett högre pris än en nybyggd villa. Så många arbetstimmar kan da Vinci knappast ha lagt ned på sina målningar.

Icke desto mindre menar jag att dessa invändningar är ohållbara och jag skall återkomma till varför. Under tiden kan ju alla de som hävdar att förhållandet mellan utbud och efterfrågan styr prisförhållandena försöka förklara varför en Rolls-Royce kostar mer än en Ford Mondeo. Med tanke på att det säljs mångfalt fler Ford Mondeo än Rolls-Royce tycks ju efterfrågan på Ford Mondeo vara ojämförligt större än efterfrågan på Rolls-Royce och rimligen borde då priset på en Ford Mondeo vara ojämförligt högre än priset på den måttligt efterfrågade Rolls-Royce.

På det sätt som David Ricardo presenterade arbetsvärdeläran går den ut på att prisförhållandet mellan två nyttigheter bestäms av den relativa åtgången av arbetstimmar av genomsnittlig kvalitet.

Arbetsvärdeläran förklarar alltså prisskillnaderna mellan olika nyttigheter utifrån objektiva lagar. Vad som är nyttigheter avgörs däremot ytterst av människors subjektiva omdömen. Om en vara ej tillskrivs något subjektivt värde har varan inget bytesvärde oavsett hur mycket arbete som gått åt vid dess produktion.

Om däremot två olika produkter har tillskrivs ett högt subjektivt värde - de två olika produkterna skulle kunna vara ägg och mjölk - kommer prisskillnaden att motsvara mängden arbete av genomsnittlig kvalitet som åtgått vid produktionen av dessa varor. Detta beror helt enkelt på att om det betalar sig bättre att producera ägg kommer utbudet av ägg att öka i förhållande till utbudet av mjölk varpå äggen faller i pris. Blir sedan förhållandet det omvända kommer produktionen av mjölk att öka till dess ett överutbud av mjölk får mjölkpriset att falla i förhållnade till priset på ägg. Denna process kan fortgå in i det oändliga och den känsliga punkten är där priset på de två varorna ger exakt samma ersättning per timma arbete av genomsnittlig kvalitet vid deras respektive produktion.

Vad gäller det faktum att tavlor av skickliga konstnärer har ett enormt bytesvärde anses detta höga värde bero på att dessa verk tillskrivs ett högt subjektivt värde av många människor samt på att det inte handlar om arbete av genomsnittlig kvalitet. De stora mästarna besatt speciella förmågor att producera konstverk av extraordinär beskaffenhet och arbetsvärdelärans förfäktare har aldrig hävdat att varje arbetstimme skulle få samma ersättning. Också om Leonardo da Vinci ej fick någon personlig ekonomisk nytta av sitt måleri är det ingen tvekan om att människors subjektiva omdömen värderar hans arbetstimmar oändligt mycket högre än till exempel mina. Leonardo da Vincis arbete var ej av genomsnittlig kvalitet.

Dessutom bör man observera att värdet på ett konstverk likväl anges i antalet arbetstimmar av genomsnittlig kvalitet.

En annan intressant sak är att arbetsvärdeläran förmår förklara prisskillnaden mellan guld och silver. Båda är nyttigheter som tillskrivs ett subjektivt värde och att guld är si och så mycket dyrare beror inte på att mängden utvunnet silver överträffar mängden utvunnet guld i samma förhållande som mängden utvunnet silver överträffar mängden utvunnet guld. Jag känner inte till hur mycket guld respektive silver som utvunnits historiskt, men det faktum att guld är ojämförligt dyrare än silver behöver alls inte tyda på att mindre guld än silver utvunnits. Rent teoretiskt är det möjligt att mängden utvunnet guld överträffar mängden utvunnet silver.

Prisskillnaden mellan guld och silver beror helt enkelt på att prisskillnaden jämställer priset på det antal arbetstimmar som åtgått vid produktionen av de två nyttigheterna. Eftersom guld är ungefär 56 gånger dyrare än silver betyder detta alltså att det åtgått cirka 56 gånger fler arbetstimmar av genomsnittlig kvalitet för produktionen av ett kilogram guld än det åtgått arbetstimmar av genomsnittlig kvalitet för produktionen av ett kilogram silver. Då skall också kostnaderna för att föra de respektive metallerna till en och samma geografiska punkt inkluderas och även här handlar det om arbetstimmar av genomsnittlig kvalitet.

Det betyder emellertid inte att mängden utvunnet silver är cirka 56 gånger störree än mängden utvunnet guld. Om det skulle vara så är detta ingenting annat än ren slump. Däremot är det sannolikt att - givet att alla förefintliga reserver av de båda metallerna vore utvunna och inget ytterligare läte sig utvinnas eller artificiellt framställas - ja, då skulle prisskillnaden endast avspegla den subjektiva värderingen av de två metallerna. Detta betyder emellertid inte att prisskillnden skulle avspegla hur mycket av de två metallerna som finns tillgängligt. Om det funnes 30 gånger mera silver än guld, men det stora flertalet ansåg att silver hade ett 60 gånger högre subjektivt värde än guld skulle silver vara dubbelt så dyrt som guld.

Samtidigt är det faktiskt så att det är möjligt att framställa ädelmetaller genom artificiella metoder, men att göra detta är oändligt mycket mera kostsamt än att vinna dem genom gruvdrift. Alkemi är teoretiskt möjligt, men oändligt kostsamt. Skulle emellertid allt guld ha utvunnits och efterfrågan på guld vore oändlig skulle priset på guld stiga till dess denna form av alkemi bleve lönande.

Problemet med arbetsvärdeläran är att den i likhet med andra ekonomiska teorier ej låter sig empiriskt bevisas. Däremot är den logiskt oantastlig och jag menar att detta faktum är ett bevis på att den är i överensstämmelse med den objektivt - av vårt subjektiva tyckande oberoende - existerande verkligheten. Vill någon kalla det objektivism har jag ingenting emot det.

Sp3tt skrev om sig själv att han är:

etisk/rationell egoist: det är moraliskt riktigt och förnuftigt att leva för sin egen skull, istället för som ett offerdjur för andra.
radikalkapitalist: laissez-faire et laissez passer!
österrikare: tillhör den österrikiska nationalekonomiska skolan
nattväktare (minarkist): anser att staten bör reduceras till sina nattväktarfunktioner: polis, militär, domstolar
panarkist: om folk vill starat knäppa sekter och annat konstigt har de rätt att göra det, så länge ingen tvingas vara med. Låt problemet lösa sig självt.
immaterialrättsmotståndare
hårdrockare

Om det undgått någon läsare av denna blogg att jag är ytterst liberal skulle jag vilja klargöra att min politiska åskådning definitivt är klassiskt liberal.

Jag hittade ovanstående beskrivning på en annan blogg. Det är bloggaren sp3tt som presenterar sig. Jag har noterat att sp3tt lämnat en del kommentarer på min blogg och jag tycker att hans presentation har ett bra upplägg och jag skulle därför vilja göra en motsvarande presentation av mig själv.

Jag är rysk-ortodox gammalritualistisk kristen och hyllar alltså en altruistisk och förlåtande etik som går ut på att man skall försöka hjälpa andra och försöka överse med deras brister. Detta innebär emellertid inte att jag inte anser att brottslingar inte skall ha sina rättmätiga straff. Jag anser också att det finns det som är objektivt sett rätt och objektivt sett fel.

I likhet med sp3tt är jag en devot anhängare av fri marknadsekonomi. Jag är anhängare av fullständig och ensidig frihandel och anser att Sveriges Riksbank borde likvideras och att skulderna skulle regleras i fysiskt guld. Jag anser att den enda penningpolitiska modell som är i fullständig samklang med tanken på en fri marknadsekonomi är free-banking under guldmyntfot. Jag hatar det protektionistiska EU, men tycker att EES är acceptabelt och till och med att EES har vissa poänger.

Inom den nationalekonomiska teorin har jag tagit intryck av Adam Smith, David Ricardo, Jean-Baptiste Say som de stora och John Maynard Keynes, Ludwig von Mises, Robert Mundell och George Reisman som andra betydelsefulla tänkare som bidragit med något värdefullt. I grunden är jag anhängare av den klassiska nationalekonomin och arbetsvärdeläran och således ej österrikare. Det kan verka konstigt att jag talar om Keynes som en betydelsefull ekonom när jag samtidigt betecknar mig som laissez-faire anhängare, men detta hänger samman med att Keynes faktiskt bidrog till nationalekonomins utveckling genom att på ett oerhört begåvat sätt ifrågasätta vissa av de etablerade sanningarna. Jag skall återkomma till varför jag menar att Keynes har sina poänger. Mises beundrar jag därför att han lyckades förklara upptakten till den stora depressionen. Däremot fick Mises en hel del annat grundligt om bakfoten och grundförklaringen till hans missförstånd är att han ej accepterade den klassiska teorin. Sedan är ju faktiskt Mises' regressionsteorem så briljant att han får ha skrivit hur mycket strunt som helst. Mundell har också skrivit och påstått en hel del som är helt riktigt. Reisman har skrivit en del briljanta saker om deflation.

Däremot föraktar jag Milton Friedman grundligt. Karln är världshistoriens mest överskattade ekonom och jag kan inte anse att han skrivit en enda rad av värde. Dessutom innehåller hans böcker sakfel och rena fantasier. Möjligen är jag beredd att erkänna att Chicagoskolan har rätt då man förespråkar en jämn och svag ökning av den nominella penningmängden. Å andra sidan är just detta en av guldmyntfotens största poänger.

Jag är också principiell anhängare av tanken att ett civiliserat samhälle förutsätter att någon har den yttersta rätten att förklara vad som är rätt och fel och att det också krävs att denna organisation förfogar över de våldsresurser som krävs för att beslut skall bli effektivt. Däremot anser jag faktiskt att man kan tänka sig privata polisorganisationer. Är inte Securitas en form av polis? Jag anser också att folk skall ha rätt att beväpna sig också om denna rätt rimligen bör begränsas om staten vill vara säker på att behålla den faktiska förmågan att slutgiltigt avgöra en tvist. Folk skall absolut få ha pistoler och kanske maskingevär, men jag är tveksam till om privatpersoner bör få ha bomber och luftvärnsrobotar.

I likhet med sp3tt anser jag att man skall skilja på privatmoral och politik. Jag är stark motståndare till tobaksrökning, men lika stark anhängare av rätten att röka och tycker att tobaksreklam är mycket trevligt. Jag anser att abort är förkastligt. Samtidigt inser jag att ett abortförbud förutsätter att det allmänna medvetandet anser att abort är förkastligt. Så är inte fallet i dagens Sverige och då är det väl bättre att var och en får avgöra frågan i samråd med sitt eget samvete. Jag tycker också att folk skall få knarka, bedriva aktiv dödshjälp, prostituera sig och ägna sig åt annat som min tro förbjuder. Det som räknas som dygder av kyrkan förutsätter att handlingarna är frivilliga och därför skall naturligtvis ingen kvinna förmenas valet mellan att bli nunna, hemmafru, karriärkvinna eller prostituerad. Jag tycker också att sexköpslagen är helt befängd, inte därför att jag tycker att prostitution är berömligt utan därför att dygden förutsätter att den är frivillig.

Jag är i likhet med sp3tt motståndare till immaterialrätt också om jag inte är lika kategorisk då jag anser att man kan skapa en viss enklare immaterialrätt med hjälp av frivilliga avtal.

Inom populärmusiken är Kraftwerk mina favoriter och även om Västtyskland ej kan anses ha varit någon liberalt föregångsland inom annat än vissa begränsade områden känner jag en mycket stor dragning till Västtyskland och Kraftwerk är ingenting annat än folklore från Ruhrområdet. Jag gillar D-mark, motorvägar med fri fart, tyskt öl, tysk mat och det faktum att Västtyskland också representerar en grundlig uppgörelse med fascismen och att landet levde i ständig motsättning till det socialistiska Östtyskland och att därför uppgörelsen med fascismen var förenad med en stark anti-socialism. Dessutom utstrålar hela landet produktivitet och effektivitet. Jag kan också känna en viss sympati för 1800-talets klassiska liberaler i Storbritannien och jag skulle ge vad som helst för att få träffa Ricardo, Gladstone eller Lord Acton. London är en oerhört fascinerande stad och man känner verkligen att staden på något vis är den globala finansens centrum. Jag skulle gärna vilja besöka Hong Kong. Jag är mycket fascinerad av högklassig infrastruktur som järnvägar, motorvägar och flygplatser. Vad gäller Frankrike beundrar jag deras kombination av teknisk briljans och tilltalande estetik. Jag älskar Citroën-bilar, franska flygplan, Eiffeltornet och mycket annat franskt. Trots att jag är kristen hyser jag en viss reserverad beundran för Ayn Rand. Hon var exceptionellt begåvad och jag älskar hennes bok "Capitalism the unknown ideal" även om jag inte delar alla hennes uppfattningar. Jag har ströläst lite av Atlas Shrugged och känner sympati för hennes fascination för privata järnvägar.

Sp3tt:s blogg har följande adress.

http://sp3tt.wordpress.com/

Om man har följt händelseutvecklingen i Somalia det senaste halvåret får man ungefär följande intryck.

Av någon anledning började några krigsherrar bråka med islamister som kontrollerade delar av norra Mogadishu. Det sägs att krigsherrarna fått pengar från Uncle Sam och denna upgift har ej dementerats från amerikanskt håll.

Sedan utbröt ett smärre inbördeskrig i Mogadishu som slutade med att islamisterna fick kontroll över hela Mogadishu, trots att de inte hade något externt stöd.

Krigsherrarna flydde till en stad som heter Jowhar (eller något liknande) och sedan kom islamisterna efter och varthän krigsherrarna nu stuckit är ingen utom de själva som säkert vet. Vid det här laget tycks emellertid Uncle Sam ha gett upp allt hopp om att kunna styra Somalia via dessa ombud.

Idag finns det nämligen rapporter om att tre flygplanslaster med vapen har nått staden Baidoa som kontrolleras av den av FN erkända somaliska regeringen. Denna så kallade regering har emellertid inte verklig kontroll över något annat än just staden Baidoa. Det mest sannolika är att USA bytt partner i kampen mot islamisterna och nu börjat understödja regeringen i Baidoa.

Läs mer på följande länk.

http://www.shabellenews.com/news/ne1134.htm

Jag är helt säker på att regeringen i Baidoa kommer att få präktigt på nöten så snart det blir strider som den inte vågat eller kunnat initiera utan amerikanskt stöd. Slutresultatet av amerikansk utrikespolitik kommer alltså att bli att islamisterna kommer att få kontroll över hela Somalia och att ett antal människor kommer att bli dödade eller lemlästade på vägen dithän.

Ett annat sannolikt resultat är att många somalier vill ha hämnd på amerikanska medborgare och att detta kommer att medföra ett ökat terroristhot.

Det bästa USA kunde göra vore naturligtvis att strunta i Somalia. Det sägs att USA utfärdat enorma belöningar till dem som kunnat bidra till gripandet av terrorister i Somalia. Detta har emellertid misslyckats. Då frågar man sig om det verkligen finns några terrorister i Somalia och vad den amerikanska underrättelsetjänsten egentligen vet, men framför allt vad USA:s verkliga syften med verksamheten i Somalia är.

Den enda trösten är att det verkar som om USA misslyckas i sina strävanden samtidigt som det är oerhört tragiskt och upprörande att helt oskyldiga människor blir lidande. Med tanke på att det sägs att de flesta vuxna somaliska män är beväpnade skulle det förmodligen krävas en giganstisk militär operation för att få kontroll över Somalia. I nuläget är USA upptaget med Irak och med tanke på att detta problem tycks hålla på att växa amerikanerna över huvudet verkar det osannolikt att man skulle ge sig in i Somalia.

Det enda avgörande är att stridigheterna upphör och så snart detta skett kommer det förmodligen att visa sig att olika sharia-domstolar gör olika tolkningar av sharia och att dessutom dessa domstolar skall göra sig gällande i ett land där befolkningen är beväpnad. Detta torde betyda att risken för ett verkligt repressivt islamiskt styre är begränsad.

Jag har roat mig med att framställa en inflationsstatistik för åren 1913 till 1931. Jag har utgått från Sveriges officiella statistik och använt mig av 1913 som utgångspunkt för mitt index. Sedan har jag korrigerat indextalet med den officiellt uppmätta inflationen och för varje enskilt år har jag rundat så att det bara blev en decimal och sedan har jag använt att detta nya ungefärliga värde.

Det hela är utomordentligt intressant därför att det förklarar varför mellankrigstidens så kallade guldmyntfot ej kunde fungera. Jag menar att det faktum att det fanns restriktioner på handeln med guld gör att ett viktigt kriterium för att man ej skall kunna tala om en autentisk guldstandard saknas. En riktig guldstandard förutsätter bland annat att handeln med guld är helt fri, oreglerad och befriad från skatt.

En intressant sak härvidlag är att idag handeln med guld är fri och nästan befriad från skatt. Eventuella kursvinster och förluster beskattas på samma sätt som kursvinster på valuta. Däremot är momsen på guld slopad sedan några år tillbaka.

Det finns mycket annat av värde man kan sluta sig till vid studiet av denna statistik och jag återkommer till det.

1913: 100,0
1914: 101,3
1915: 116,4
1916: 131,5
1917: 166,3
1918: 235,3
1919: 271,8
1920: 272,9
1921: 234,4
1922: 189,9
1923: 176,6
1924: 176,6
1925: 179,6
1926: 172,6
1927: 170,5
1928: 171,5
1929: 169,4
1930: 164,3
1931: 159,2

Som ni kanske vet avskaffades guldkonvertibiliteten 1914 i samband med att 1:a världskriget bröt ut. Sedan återinfördes guldkonvertibiliteten 1924 med det förbehållet att handeln med guld reglerades. Det motsvarar en form av valutareglering som alltså ej fanns före 1:a världskriget. 1931 avskaffades guldkonvertibiliteten.

Av intresse är att veta att guldpariteten var 2480 kronor per kilogram såväl före 1:a världskriget som när guldkonvertibiliteten återupptogs 1924 och på denna nivå förblev den oförändrad fram till 1931.

Samtidigt ser man att konsumentprisindex steg 59,2% från 1913 till 1931. Då hör det till saken att KPI hade stigit mindre än 10% från 1873 till 1913. 1873 var det år Sverige anammade guldmyntfoten. Jag återkommer till vad man kan utläsa om detta samt framför allt att det går att utläsa en mycket enkel förklaring till varför förkrigstidens guldmyntfot fungerade utmärkt och varför mellankrigstidens inte bara fungerade illa utan måste anses som huvudorsak till den enorma ekonomiska depressionen under början av 1930-talet.

En intressant sak som alla inflationister borde ta till sig är att deflationen i början av 1920-talet var mycket starkare än deflationen 1928 till 1931. Jag återkommer till detta, men jag driver tesen att problemet under den stora depressionen var just frånvaron av en snabb deflation. Detta kan verka halsbrytande för alla som lyssnat för mycket till inflationisternas falska läror.

Inflationisterna måste i alla fall försöka besvara frågan varför man inte talar om den oerhörda depressionen under 20-talets början då ju deflationen bevisligen var mycket starkare. 1921-1922 föll KPI 19%, men från 1930 till 1931 var deflationstakten endast 3%.

Jag skall göra ett tappert försök att reda ut alla inflationismens villfarelser.

Jag har tidigare rekommenderat Shabelle News som källa för nyheter från Somalia. Dessvärre har det under en tid ej varit möjligt att få tillgång till deras internetsidor, men nu fungerar de åter. Adressen är följande.

http://www.shabellenews.com/news/english.htm

Svenska Dagbladet skriver följande.

"Tullen i Malmö hittade på måndagen 100 kilo kat i en taxibil som kom från Danmark via Öresundsbron."

Min kommentar: Legalize it!

Följande skriver Svenska Dagbladet om förhållandet mellan EU och Albanien.

"I gengäld ska EU samarbeta politiskt och ekonomiskt med Albanien och unionen håller fram möjligheten av ett frihandelsavtal inom tio år."

Trots att de allra flesta officiellt hyllar tanken på en fri handel är det ytterst få som har förstått vad Ricardos teori egentligen går ut på. Det handlar om att ett land som avskärmar sig från import får en lägre levnadsstandard än landet som är öppet för import allt annat lika. Kan en vara tillverkas till ett lägre pris i utlandet än inom landet är det nämligen en besparing att importera den.

Ett problem är emellertid att Ricardos teori utgår från fasta växelkurser, fria kapitalflöden, guldkonvertibilitet och en del annat som i allmänhet inte föreligger. Samtidigt menar jag att även om dessa förutsättningar ej föreligger är Ricardos teori inte rakt igenom värdelös. Det är faktiskt ur alla perspektiv galet att hindra importen från lågprisländer och de mycket få arbetstillfällen som kan räddas inom vår egen varuproduktion kommer att kompenseras mer än väl med minskande sysselsättning inom handeln. Varför blomstrar exempelvis Dubai? Jo, bland annat därför att man kan köpa vad som helst tullfritt där. Dessutom är handeln mycket mer personalintensiv än slimmad västeuropeisk industri varför en ökning av prisnivån i grossistledet förstör oändligt många mer arbetsplatser inom handeln än den räddar inom produktionen.

Låt oss emellertid för en liten stund anta att protektionisterna har rätt och att vi endast tillåter import därför att vi är hyggliga mot landet som får exportera och möjligen för att vår egen export ej skall drabbas av skyddstullar.

Då hör det till saken att Albanien har 3,2 miljoner invånare och att landet i ekonomiska termer bör betecknas som ett u-land. Landets förmåga att exportera är alltså synnerligen begränsad helt enkelt eftersom det produceras så litet i landet.

Detta betyder att varuutbudet inte skulle öka särskilt mycket inom EU givet att EU släppte importen från Albanien helt fri. Landet producerar inte särskilt mycket och därför gör det kanppast från eller till om importen tullbeläggs eller inte.

Samtidigt frågar man sig varför EU - från sitt eget imbecilla perspektiv om att import är farligt för den egna ekonomin men bra för landet som får exportera - inte omedelbart släpper importen från det fattiga Albanien helt fri. Albanerna är ju fattiga och då tycker man att det rika EU borde vara lite hyggligt och släppa in lite farlig import från det fattiga Albanien så att albanerna blir lite rikare och vi lite fattigare. Att man blir fattig av import är ju ett protektionistiskt mantra, men jag tycker att om EU-byråkraterna är intellektuellt retarderade borde de åtminstone kunna vara lite hyggliga mot de stackars albanerna.

Det är alltså inte bara så att EU-byråkraterna ägnar sig åt att underminera den europeiska ekonomin på grund av felaktiga teoretiska premisser. De är dessutom elaka mot fattiga albaner.

Det finns en översättning av reseberättelsen från Mogadishu tillgänglig på följande web-adress.

http://www.somalianarchy.com/viewtopic.php?t=210

"On top of that, he has no civil servants and no budget."

Henrik Alexandersson föreslår att man inte skall nöja sig med en proportionell beskattning utan att man istället skall betala en klumpsumma till staten oavsett inkomst. Han menar att de som tjänar mycket inte sliter mer på cykelbanor än låginkomsttagare och således skall de rika inte betala mer till staten än de fattiga. Analogt med detta resonemang kan man också fastslå att en liter mjölk kostar lika många kronor och ören oavsett hur mycket eller litet man tjänar.

Läs mer om Henrik Alexanderssons förslag på hans blogg:

http://www.henrik-alexandersson.se/

Om man bortser från det alldeles uppenbara faktum att de flesta människor tycker att idén är helt absurd av så kallade rättviseskäl menar jag man kan uppställa vissa andra starka argument mot resonemanget.

Om ni läser föregående meddelande och klickar på länken som handlar om en tysk på tvådagarsvisit i det - åtminstone då - praktiskt taget statslösa Mogadishu kommer ni att kunna se att Herr Tscheridse tvingades betala 198 dollar i beskyddaravgifter till dem som eskorterade honom på hans rundturer i Mogadishu. Det verkar rimligt att anta att det är mera intressant att kidnappa miljonärer än tiggare och i ett statslöst tillstånd skulle därför skyddet av en bankdirektör förmodligen vara mer omfattande än skyddet av en bilreparatör och således skulle bankdirektören betala mer för sitt skydd.

Dessutom är det tänkbart att rika människor skulle ha avtal som innebure att de skyddsföretag de anlitade vore tvungna att köpa loss sina kunder givet att skyddsföretagen hade misslyckats med sitt skydd och deras kunder hamnade i klorna på kidnappare. Då skulle man förstås betala olika höga premier beroende på till hur högt belopp man vore försäkrad. Det är ungefär lika självklart som att det är billigare att försäkra en Toyota än en Rolls-Royce.

Sedan kan man också tänka på att en person som förfogar över ett stort kapital har ett större behov av skydd för sitt realkapital än den som förfogar över ett litet realkapital. Om Adam äger en guldsmedsaffär och Bertil sitter på gatan och putsar skor är det uppenbart att det är dyrare att köpa beskydd för Adams guldsmedsaffär än för de putstrasor, borstar och skokrämsburkar Bertil förfogar över.

Adam måste kanske anställa K-pistförsedda vakter och förse dessa inte bara med k-pistar utan också skottsäkra västar. Allt detta sammantaget ger vid handen att om man tänker sig ett statslöst tillstånd är det uppenbart att skyddet av liv och egendom blir allt dyrare i takt med stigande inkomst och förmögenhet.

Det är samtidigt av stort ekonomisk-teoretiskt intresse att beakta att skyddet av en olönsam guldsmedsaffär förmodligen vore ungefär lika dyrt som skyddet av en lönsam guldsmedsaffär i ett statslöst tillstånd. Sedan är det i och för sig troligt att den framgångsrike guldsmeden vore mera intressant för kidnappare än den mindre framgångsrike och att den mera framgångsrike således bleve tvungen att betala högre "anti-kidnappings-premie."

En annan intressant iakttagelse är att ett företag som inte krävde stort fysiskt utrymme för sin verksamhet och att verksamheten ej fordrade någon stöldbegärlig utrustning och dessutom vore lönsam skulle betala en mycket liten del av rörelsens övriga överskott till olika beskyddarorganisationer i jämförelse med företag som åstadkom mindre mervärden i förhållande till dessa faktorer. I gengäld skulle de som ägde verksamheten bli mera intressanta som kidnappings-offer och detta skulle medföra stigande premier.

En intressant iakttagelse Herr Tscheridse gjorde i Mogadishu var att de olika krigsherrarna åtminstone tidigare beskattade affärsidkarna som bedrev handel på det territorium den aktulle krigsherren hade kontroll över. Det betyder i korthet att i händelse av att ett område blir statslöst kommer ganska snart någon annan att etablera en stat på området.

Det var också intressant att få veta att en krigsherre slopat alla beskyddaravgifter och gjort sin zon praktiskt taget skattefri. Riktigt sant är detta förmodligen inte då Herr Tscheridse även lämnas upplysningen att beskyddarföretag som opererar på en viss krigsherres territorium måste betala licensavgtifter till krigsherren. Enligt artikeln hade emellertid en krigsherre slopat alla beskyddaravgifter i syfte att locka till sig ett maximum av kommers. Det är tänkbart och troligt att detta också varit en del i ett försök att öka värdet på fastigheter krigsherren kontrollerade. Å andra sidan verkar det som om samtliga krigsherrar begär att de som bedriver beskyddarverksamhet skall ha särskilt tillstånd och att ett sådant tillstånd kostar pengar. Därför är det inte riktigt sant att påstå att det fanns något helt skattebefriat område.

Samtidigt är det uppenbart att den krigsherre som begär sådana tillstånd också måste ha de militära/polisiära medel som krävs för att hålla rent från "olicensierad" besyddarverksamhet och att denna verksamhet uppenbarligen finansieras med de de avgifter man måste betala för att få bedriva beskyddarverksamhet. Med största säkerhet kan sådana licenser dras in givet att krigsherren menar att verksamheten bedrivs på olämpligt sätt.

I så fall var inte ens Mogadishu helt statslöst ens under den "epok" staden kontrollerades av krigsherrar. Snarare handlade det om att institutionell konkurrens mellan ett antal "lilliput-diktaturer" ledde fram till en ultra-minimal stat där statens verksamhet inskränker sig till att upprätta gränsskydd och att mot betalning ge licenser till olika beskyddarverksamheter.

En annan intressant iakttagelse är att de flesta beskyddarorganisationer hade licenser att bedriva beskyddarverksamhet i samtliga krigsherrars territorier. Detta betyder alltså att trots att man i egentlig mening ej kan påstå att staden var statslös fanns det likväl ett antal konkurrerande polisorganisationer. Det vill säga: Man skulle alltså kunna tänka sig ett samhälle där man kunde välja vilken polis man ville konsultera precis som man väljer frisör och likväl skulle detta samhälle i egentlig mening ej vara någon anarki utan ett samhälle med en ultraminimal stat.

Jaha, det blev en lång utvikning från det ursprungliga ämnet.

Jag skulle vilja rekommendera dem bland mina läsare som förstår tyska att läsa en otroligt intressant reseberättelse. Det handlar om en tysk som julen 2005 avlade ett tvådagarsbesök i Mogadishu.

http://www.ef-magazin.de/ef-60-afrika.pdf

Det skulle vara intressant om artikelförfattaren gjorde om resan efter de påstådda eller verkliga islamisternas maktövertagande och försökte gå in på vad detta kunde tänkas föra med sig.

Enligt Aftonbladet vill regeringen införa en så kallad bredbandsavgift. Å andra sidan skall den så kallade fildelningen legaliseras. Jag tycker att frågorna är komplicerade och förbehåller mig rätten att vara osäker, men någon bredbandsavgift skall vi absolut inte ha. Vad detta egentligen handlar om är att bredband och internet håller på att förvandla våra datorer till TV-apparater som är befriade från TV-licens. Alltså använder man den nu uppkomna debatten om fildelning som förevändning för att kunna införa en TV-licens som omfattar ett medium som i ökande utsträckning överför TV-sändningar.

Jag anser inte att man måste vara så värst konspiratoriskt lagd för att inse att TV-licensen håller på att göras obsolet av den tekniska utvecklingen och att den så kallade bredbandsavgiften är ett raffinerat försök att försöka rädda TV-licensen och att samtidigt verka tidsenlig och teknikbejakande.

TV-licensen är emellertid en alldeles ovanligt befängd sak som hör hemma på historiens skräphög. Dessutom frågar jag mig varför vi som inte ägnar oss åt fildelning skall försörja musiker och filmmakare. Det är ju faktiskt helt absurt.

Ett av de vanligaste argumenten mot guldmyntfoten är att det är realekonomiskt slöseri att använda guld som betalningsmedel, när man kan använda papper eller rent av elektroniska kontoöverföringar. Argumentet kan sammanfattas ungefär enligt följande: Varför skall man gräva upp guld ur jorden för att sedan lägga guldet i bankvalv, när man istället kan använda det till smycken eller inom tandvården?

Detta är verkligen det kanske mest ogenomtänkta argumentet mot guldmyntfot man kan tänka sig och jag skall här försöka förklara varför argumentet är värdelöst.

Det första motargumentet är att man redan idag gräver upp guld och lägger det i bankvalv helt enkelt därför att guldet används som ett sätt att skydda sig mot inflation.

Det andra motargumentet är att även om guldet ej tillåts spela någon monetär roll kommer de som handlar med guld alltid att hålla vissa lager.

Den korrekta frågan är då snarare om det system vi har idag frigör något guld för användning inom andra sektorer vilket eljest endast legat i bankvalv och tjänat som säkerhet för bankerna.

Då blir svaret med största säkerhet att det nuvarande systemet medför ett större slöseri med guld än en guldmyntfot. Varför är det så?

Jo, för det första är det så att det knappast finns någon risk alls förbunden med att hålla bankmedel istället för fysiskt guld i en guldmyntfot. Papperspengarna är nämligen exakt lika värdestabila som fysiskt guld och den enda anledningen att hålla fysiskt guld istället för bankmedel är att det kan finnas en risk att den bank man anförtrott sina medel går omkull. Det vill säga: Endast den extremt riskskygge håller fysiskt guld i bankfack istället för bankmedel. I dagens system är det emellertid förenat med ytterligare en stor fördel att hålla fysiskt guld och den fördelen består i att guldet är inflationssäkert. Bortfaller inflationen - och det gör den under en guldmyntfot - bortfaller detta argument att hålla fysiskt guld och det enda skälet att hålla fysiskt guld är risken för bankfallisemang.

Härvidlag bör man beakta att inte en enda svensk sedelutgivande bank ställde in betalningarna så mycket som en enda dag under den svenska fribanksepoken, trots att praktiskt taget inget bankstöd förekom. Att skydda sig mot bankfallisemang är ungefär som att skydda sig mot totala solförmörkelser eller annat av det slaget. Att med hjälp av guld skydda sig mot inflation är emellertid ett idag ganska utbrett fenomen. Skulle guldet återges sin roll som monetärt korrektiv skulle detta guld snart lånas ut till bankerna och bankerna skulle naturligtvis se till att i sin tur låna ut detta guld med den påföljden att en remonetisering av guldet skulle frigöra guld som nu endast samlar damm.

Mot detta kan man anföra att ju mer värdesäkra pappersvalutorna är och blir, desto svagare blir argumenten att hålla fysiskt guld. Detta är måhända sant, men samtidigt är det osannolikt att världen någonsin kommer att få se en pappersvaluta som är långsiktigt lika värdesäker som guld och om någon skulle lyckas med detta kommer likväl ständiga kortsiktiga kursvariationer mot guldet att kvarstå. Mellan 1949 och 1998 tappade den "stabila" D-marken 75% av sitt värde mot guldet. Jämfört med en privatemitterad till fast kurs guldkonvertibel pappersvaluta hade alltså D-marken alltså varit rena rama Musse-Piggvalutan!

Sedan bör man också beakta att de företag som handlar med tackguld självfallet håller lager. Det är inte rationellt att driva företag helt utan lager, även om det ligger i företagens intresse att minimera lagerhållningen. Man måste helt enkelt ha en möjlighet att parera variationer i försäljningen och detta förutsätter att man har en viss reserv att ta av när försäljningen är ovanligt stor.

Idag ombesörjs lagerhållningen av fysiskt guld av de företag som handlar med fysiskt guld. I en guldmyntfot skulle bankerna köpa och sälja guld, eller snarare växla papper mot guld och vice versa. Självfallet skulle bankerna då tvingas hålla ett lager av guld som gjorde att de ej tvingades ställa in betalningarna så snart en oväntat stor efterfrågan på fysiskt guld uppträdde. På samma sätt håller emellertid guldgrossisterna också ett visst lager av fysiskt guld så att de ej tvingas neka leverans så snart en oväntat stor efterfrågan uppträder. I den meningen är det alltså hugget som stucket mellan ren pappersvaluta och den typ av free-banking jag förespråkar.

Summan blir alltså att en remonetisering av guldet skulle frigöra guld för icke-monetära ändamål och att en avgörande invändning mot det nuvarande systemet är att det medför ett slöseri med den knappa naturresursen guld. I vanlig ordning har alltså guldmyntfotens belackare helt rätt bara man vänder deras argumentation bakåfram. En fraktionell guldmyntfot och ett helt fritt bankväsende är istället inte bara det enda sättet att uppnå approximativ makroekonomisk jämvikt, utan också ett snillrikt sätt att minimera slöseriet med fysiskt guld.

Med tanke på att jag blivit alltmer kritisk till tanken på immaterialrätt tog jag en titt på Piratpartiets hemsida då jag tänkte tanken att detta möjligen kunde vara något. Så är emellertid ej fallet. Läs följande citat från deras program:

"Förbud mot DRM
Så kallade DRM-tekniker, eller Digital Restrictions Management, begränsar redan idag många av våra lagliga rättigheter att kopiera och använda kultur. Trenden är att mediabolagen bygger in fler och fler tekniska spärrar mot fritt användande i sina produkter. Då spelar det ingen roll vad lagstiftaren säger ska vara tillåtet. Så länge DRM är lagligt hamnar den verkliga makten ändå hos en liten krets av storföretag inom media.
Därför behövs ett förbud mot DRM-tekniker. Frankrike har redan ett sådant förbud. Kan de så kan vi. "

Detta är naturligtvis en helt absurd inställning givet att man ifrågasätter immaterialrätten och hyllar den kreativa friheten. Alldeles självklart bör producenter av skivor och eller vad som helst vara helt fria att vidta naturliga åtgärder syftande till att försvåra kopiering.

DRM-teknik är ett naturligt sätt att försvåra kopierandet av immateriell egendom och den frihet jag hyllar inkluderar självfallet friheten att använda sig av DRM-teknik. Dessutom kan man ur liberal synvinkel självfallet inte se några skäl att inskränka upphovsmannens och köparens frihet att teckna bindande avtal som innebär begränsningar i möjligheterna att sprida det material man köpt och om man skapar teknik avsedd att underlätta bevisningen av kontraktsbrott finns inget att säga om det.

Friheten att vara kreativ måste självfallet inkludera friheten att fritt skapa och använda ny teknik och om piratpartiet vill förbjuda DRM-teknik har piratpartiet satt sig i samma båt som sina motståndare.

Jag måste säga att de senaste turerna kring den s.k. Pirate Bay gjort mig alltmer frågande till hela begreppet intellektuell eller immateriell egendom.

En fastighet som ockuperats av banditer kan återtas genom insats från polis/milis. En bil som stulits kan återfinnas och åter komma i den ursprunglige/rättmätige ägarens besittning. Vad gäller s.k. immateriell egendom är detta emellertid omöjligt. I bästa fall kan en domstol döma den som inkräktat på en sålunda beskaffad rättighet att betala skadestånd till den som domstolen bedömer drabbad. Man måste verkligen fråga sig om inte hela begreppet är så artificiellt att det borde dumpas en gång för alla.

Vilka invändningar kan då resas mot detta? En invändning är att om NN skapat ett musikaliskt verk bör NN också ha möjligheter att tjäna en slant på sitt arbete. Å andra sidan skulle det vara fullt möjligt att tjäna pengar på musik också om ingen immateriell äganderätt funnes. Antag att NN skapar trevlig musik och lägger ut den på internet för allmän nedladdning. Vad tjänar han på detta? Jo, han kan därigenom skapa en efterfrågan på sig själv som livemusiker. Och att kopiera en livemusiker är betydligt svårare. Det finns en musiker som kallar sig Basshunter som arbetar på just det sättet och kanske var det ingen slump att gårdagens TV-rapport innehöll ett inslag om tillslaget mot Pirate Bay och ett om Basshunter. Basshunter visar ju att man kan tjäna pengar på "sin" musik, trots att den inte skyddas av immateriell äganderätt.

Vad gäller film kan den som skapat en film se till att filmen endast blir tillgänglig för visning på biograf. I så fall får de som vill se filmen vackert betala inträde.

Vad gäller patent är den vanligaste invändningen mot ett samhälle helt utan patent att ingen skulle våga satsa stora summor på forskning om man inte kunde få en tidsbegränsad ensamrätt på att tillverka produkten man utvecklat. Å andra sidan är det också så att den som erbjuder en bättre och billigare produkt än övriga har en konkurrensfördel till dess att plagiaten kommit ut på marknaden. Att få ut plagiaten på marknaden tar en viss tid. Då kan man fråga sig om inte den tekniska utvecklingen skulle gå ännu snabbare om den ledande producenten vore tvungen att kunna erbjuda en ännu bättre produkt den dag konkurrensen lyckats framställa bra plagiat.

Det vill säga: 1 januari presenterar Top Electronics en helt ny typ av TV-apparater. 1 juni samma år finns plagiaten på marknaden. Då måste Top Electronics antingen sänka priset till konkurrenternas nivå, eller presentera en ännu bättre TV-apparat.

Med patentväsende kan Top Electronics vänta inemot 20 år på att behöva konkurrera med plagiaten. Utan patentväsende kanske det skulle ta ett halvår innan denna situation inträdde och då skulle Top Electronics behöva presentera en ny och bättre modell en gång i halvåret.

Dessutom finns vissa möjligheter att hemlighålla goda idéer, liksom att det finns möjligheter att träffa "icke-spridningsavtal" med köpare. Detta är jämförbart med copyright. Det betyder i korthet att köparen av en viss produkt kontraktsmässigt förpliktar sig att ej kopiera produkten. Frågan är bara om det är meningsfullt att ens försöka kontrollera efterlevnaden av sådana förpliktelser. Det är exempelvis ej tillåtet att spela av en skiva på kasett, men att kontrollera efterlevnaden av en sådan förpliktelse är i praktiken omöjligt. Dessutom är det knappast troligt att någon skulle vilja köpa en produkt där det funnes en risk för stämning givet att plagiat skulle dyka upp på marknaden. Antag att jag skulle köpa den "copyright"-skyddade dismaskinen "Disco", men att min granne lyckades fotografera diskmaskinen och skicka fotografierna till Plagiatbyrån som omedelbart framsällde ett bra plagiat och att detta finge till följd att "AB Disco" lämnade in stämningsansökan riktad mot MIG. Detta vore förstås absurt och ingen skulle köpa diskmaskinen givet att "AB Disco" inte avtalsmässigt förbundit sig att aldrig stämma en köpare på grund av eventuella köksspioners plagiat.

Jag menar att ett verkligt bra test av frågan om skyddet immateriell äganderätt verkligen är meningsfullt eller rationellt förutsätter att vi skulle leva i anarki. I en anarki skulle med största säkerhet olika fysiska objekt och geografiskt definierade ytor ockuperas av olika beväpnade grupperingar. Frågan är dock om inte det enda faktiska skyddet för att slippa se en lysande idé kopierad vore att hålla idén för sig själv. Nästa fråga är då om det skulle uppstå en risk för att goda idéer ej skulle omsättas i kommersiella produkter och således ej komma andra till del.

Jag tror att goda idéer skulle bli kommersiella produkter utan immateriell äganderätt. Oavsett om en viss produkt går att plagiera är det ju uppenbart att den som är först ute med en viss överlägsen produkt har en konkurrensfördel jämfört med dem som plagierar produkten, eftersom de som plagierar produkten ej kan plagiera den förrän tidigast efter att "originalet" kommit ut på marknaden.

Är det då verkligen meningsfullt att ge honom som var först ute en priviligierad ställning? Kan det rent av vara så att denna priviligierade ställning bromsar produktutvecklingen, eftersom han som var först ej blir tvungen att presentera en ännu mera överlägsen produkt så snart plagiatörerna lyckats få fram bra plagiat?

En annan intressant fråga är då hur man exempelvis skall se på glödlampan. Idag är inte glödlampan skyddad av några patent och trots detta, eller tack vare detta, kan man köpa glödlampor för växelpengar.

Antag att Edison aldrig fått patent på glödlampan. Hade då glödlampan aldrig blivit en kommersiell produkt? Hade Edison då hållit sin idé för sig själv? Jag tror inte det. Även om glödlampan kunnat plagieras kanske sex månader efter att den första presenterats hade det likväl varit mycket lönsamt att producera den de första sex månaderna. Man kan också tänka sig att man "pytsar" ut en innovation i små portioner så att man ständigt kan ge köparna en anledning att "byta upp sig." Så sker redan idag vad gäller innovationer som ej låter sig patenteras. Det vill säga: Det finns icke patentskyddade idéer som ännu ej kommersialiserats därför att företagen i fråga vill ha lite "överraskningar på lager" den dag kundernas intresse börjar svikta.

Ju mer jag funderat på frågan desto mer böjd blir jag att anse att patent är en artificiell begränsning av konkurrensen och att denna artificiella begränsning lika lite befrämjar teknisk utveckling som andra begräsningar av konkurrensen.

Vad gäller mönsterskydd kan man applicera exakt samma resonemang. Självfallet är det lättare att sälja en produkt med tilltalande design än en produkt med mindre tilltalande design. Frågan är då varför man skall ge designens upphovsrättsinnehavare en artificiell fördel jämfört med andra. Antag att konsumenterna gillar bokhyllan "Billy" och att IKEA tillhandahåller bokhyllan "Billy". IKEA har låtit mönsterskydda bokhyllan "Billy" och därför kan IKEA sälja bokhyllan "Billy" till ett högre pris än som eljest varit möjligt.

Jaha, vad har man då vunnit? Jo, IKEA har vunnit på detta, men vi andra har ej vunnit något. Tvärsom får vi betala mer för bokhyllan "Billy". Och trots detta hade det förstås varit betydligt enklare att sälja en "snygg" bokhylla än en "ful" dito. Varför skall inte vem som helst få plagiera denna typ av bokhylla när vem som helst får försöka plagiera en skicklig hantverkares handgrepp?

Vad gäller varumärken kan man anse att ett varumärke som tillskrivs ett visst ekonomiskt värde är ett upparbetat förtroendekapital. Det vill säga: Om jag betalar en hel massa pengar för nöjet att köra en "Mercedes-Benz" istället för att köra den betydligt billigare "Tjing-Tjong" betalar jag en slant för namnet, men namnets goda klang är ett resultat av årtiondens noggranna kvalitetskontroll och det betyder också att en besviken kund kan bli en mycket dyrbar historia om man förfogar över ett väl inarbetat varumärke. Saknar man ett väl inarbetat varumärke är det mindre dyrbart att göra en kund besviken och därför kan man anse att varumärken är något som skall skyddas av rättsordningen. Att köpa en produkt försedd med ett "stausfyllt" varumärke innebär ju att man vet att en besviken kund är en större kostnad för det företaget än för ett företag vars namn inte har den "statusfyllda klangen".

Å andra sidan: Kunde man köpa en kopia av en "Mercedes-Benz" tillverkad i Vietnam skulle Mercedes-Benz i Tyskland bli tvungna att visa vad som verkligen gjorde "originalet" så mycket bättre än plagiatet. Mercedes-Benz skulle också kunna annonsera om var man garanterat kunde köpa "originalet" och varför man inte skulle köpa det vietnamesiska plagiatet. Dessutom skulle naturligtvis plagiatörerna i Vietnam behöva lite tid på sig för att kunna plagiera den senaste modellen. Antag att "Mercedes-Benz" presenterar en helt ny modell i januari 2007. Hur lång tid skulle vietnameserna behöva innan de lyckats framställa ett plagiat som vore svårt att skilja från "originalet". Förmodligen skulle man inte utan vidare kunna plagiera en så komplex produkt som en bil och frågan är också om man skulle kunna erbjuda den till ett väsentligt lägre pris. Och vore detta möjligt skulla alltid "Mercedes-Benz" kunna flytta delar av produktionen till lågkostnadsländer.

Antag vidare att man skulle försöka öppna restauranger som plagierade McDonald's koncept och dessutom kallade sig McDonald's. Hur enkelt är det? Det är ju allmänt känt att vissa av de recept McDonald's använder sig av är hemliga. Coca-Colareceptet lär också vara hemligt. Och om det nu funnes ett stort antal restauranger som plagierade McDonald's koncept kvarstår möjligheten för McD. att via internet upplysa om vilka restauranger som är äkta och vilka som är falska och hur man skiljer dem åt. Då skulle också McD. bli tvungna att bevisa varför "originalrestaurangerna" vore så oändligt mycket bättre och mera prisvärda. Kanske är de inte det och då frågar man sig om inte varumärkesskyddet i själva verket skall anses vara någon form av artificiell begränsning av konkurrensen.

Slutsumman blir nog att immaterialrätten hör hemma i sopnedkastet. Har man förlorat kontrollen över fysisk egendom är ett återtagande möjligt, men vad gäller det som kallas immateriella rättigheter är detta omöjligt. Frågan är om det är meningsfullt att rättsordningen befattar sig med sådant som rent av kunde kallas trams eller juridiska sofismer.

Alla som vill inhämta information om huruvida det finns något verkliga skäl att tro att Al-Qaida har någon verksamhet i Somalia skulle vilja rekommendera följande länk.

http://magma.nationalgeographic.com/ngm/0207/feature3/index.html

Med tanke på att somalierna i Mogadishu nu går ut på gator och torg och ropar anti-amerikanska slagord framstår det i mina övgon som om det är USA som gör sitt bästa för att bereda grund för verkligt farlig islamistisk extremism.

George W. Bush tycks ha lyckats med ytterligare ett magnifikt självmål.

Ovanstående skall uppfattas som en sarkasm.

Jag skulle vilja granska USA:s politik i Somalia och visa på hur USA:s regering är medskyldig till ett blodbad och därvid dessutom lyckas motverka sina egna intressen.

USA:s regering misstänker att det laglösa Somalia används av Al-Qaida som bas för att utbilda terrorister. Därför konsulterar man några allmänt råbarkade typer i Somalia som får till uppdrag att bekämpa detta.

Förmodligen använder de krafter man konsulterat i Somalia endast de medel man får av Uncle Sam för att stärka sin egen militära makt, vilken i sin tur används för att bygga upp vägspärrar och kassera in passeravgifter. Men är Uncle Sam korkad nog att öpnna plånboken finns ju ingen anledning att tacka nej.

Härvidlag bör också beaktas att det sägs att ingen av de grupperingar som strider i Somalia ansågs ha någon större förmåga att kunna finansiera en väpnad konflikt mer än några få dagar. Detta förhållande hade skapat en viss terrorbalans i skuggan av vilken ett visst mått av stabilitet tycktes ha utvecklats.

Då framstår det som minst sagt ogenomtänkt att rubba maktbalansen genom att förse somliga med vapen, ammunition och pengar. I all synnerhet framstår detta som ogenomtänkt då det är fullt tänkbart att tanken på Al-Qaida-celler i Somalia rent av inte är något annat än rena hjärnspöken hos amerikanerna.

Icke desto mindre intervenerar Uncle Sam via olika kanaler och snart är blodbadet ett faktum. Så snart maktbalansen rubbats tycks dessutom en kedjereaktion av instabilitet bryta ut.

Dessutom har Uncle Sam lyckats få somalierna mot sig och somalierna går nu ut på gator och torg och ropar anti-amerikanska slagord. Jag har stor förståelse för att en somalier som kanske fått livslånga men eller sett en nära släkting lemlästas applåderar en terroristatack riktad mot USA. Läs mer om de anti-amerikanska manifestationerna på följande länk.

http://www.shabellenews.com/news/ne1070.htm