flavianopolis

Enligt Svenska Dagbladet faller börsen kraftigt. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/finans/did_14714541.asp

Det faktum att börsen nu faller aktualiserar en intressant fråga och frågan är vad Riksbanken skall göra i en situation då börsen faller. Jag menar att det vore ett allvarligt misstag att låta de fallande börskurserna föranleda Riksbanken att börja sänka eller sluta höja styrräntorna.

Om Riksbanken börjar sänka eller sluta höja styrräntorna kan detta nämligen få det resultatet att kronans framtida värde uppfattas som mindre säkert med den påföljden att obligationsräntorna stiger vilket i sin tur får börsen att falla ännu mer. Det finns nämligen ingenting som är sämre nyheter för börsen än stigande obligationsräntor.

Däremot är det en utmärkt strategi att dels höja styrräntorna och dels att försöka "prata" ned kronan genom att presentera prognoser enligt vilka styrräntorna tros hamna på en ganska låg nivå inom de närmsta åren. Höjda styrräntor har nämligen en deflatorisk effekt, vilket torde bidra till lägre obligationsräntor och en lägre real kronkurs gör att risknivån för obligationsräntorna faller vilket ytterligare bidrar till lägre obligationsräntor. Dessutom bidrar en svagare krona till att blåsa upp exportföretagens vinster med den påföljden att detta borde bidra till högre börskurser.

Det som nu anförts är en av de viktigaste lärdomarna man kan dra av perioden från vårvintern år 2000 fram till vårvintern 2003 då börsen föll närmast handlöst med endast kortare avbrott. Anledningen till börsfallet var expansiv penningpolitik och sedan när börsen väl började falla tycktes Riksbanken vara övertygad om att den rätta medicinen mot fallande börskurser var expansiv penningpolitik med den påföljden att denna drev upp den reala kronkursen och tryckte ned börsen ännu mer.

Ytterst bottnar denna felaktiga politik troligen i att man alltid uppfattar fallande börskurser som ett ytterst farligt symtom på en allvarlig ekonomisk depression av det skälet att börsen föll kraftigt under åren 1928 till 1933. Situationen då är emellertid alls inte jämförbar med situationen nu.

Vad som behövs är en ytterligare skärpning av penningpolitiken och endast om skärpningen drivs till en punkt där en regelrätt finansiell kontraktion blir följden är det rätt att öppna penningkranarna och bada marknaden i billiga pengar. Om detta emellertid görs utan att de rätta förutsättningarna är uppfyllda riskerar åtgärderna att förvärra de symtom de avsågs lindra.

Enligt min bedömning är följande text ett bevis för att Somalia håller på att återgå till att vara ett lapptäcke av mikrostater var och en styrd av en krigsherre. Detta kallas ibland warlordism. Läs mer på följande länk.

http://www.shabelle.net/news/ne2384.htm

Jag har stor förståelse för att somliga finner uppfattningen egendomlig och närmast chockerande, men jag anser faktiskt att det bästa som kan hända Somalia är att landet delas upp i ett antal småzoner där var och en av zonerna styrs av en krigsherre. Därigenom att varje enskilt område är så oerhört begränsat begränsas nämligen de enskilda krigsherrarnas faktiska möjligheter att terrorisera invånarna.

Invånarna röstar helt enkelt med fötterna och om många ger sig av från en viss zon som kontrolleras av en viss krigsherre kommer dennes intäkter att minska. På så sätt kommer det att uppstå konkurrens krigsherrarna emellan och klara indicier på att systemet fungerade hyggligt fanns innan oroligheterna i början av 2006 bröt ut. Krigsherrarna tävlade med varandra och tävlingen bestod i att locka till sig så mycket skatteinbringande affärsverksamhet som möjligt. Det faktum att de olika krigsherrarna var beväpnade hade dessutom medfört att fred dem emellan rådde. Ingen av dem bedömde nämligen att han hade mer att vinna än att förlora på att medelst väpnat våld försöka utöka sitt beskattningsbara territorium.

Dessutom ägnade sig en del affärsmän åt att bilda aktiebolag enligt Dubaisk rätt för att sedan emittera aktier till de olika krigsherrarna i syfte att ge dem extra anledning att inte bråka med varandra. Byggde man en fabrik i en del av Mogadishu och denna del kontrollerades av krigsherren A gjorde man en riktad emission först och främst till krigsherre A, men man gjorde också fördelaktiga erbjudanden till krigsherrarna B, C, D, E och F. På så sätt blev samtliga krigsherrar delägare i fabriken och ingen vill ju rimligen skjuta sönder sin egen vinstgivande egendom.

Att krigsherrarna nu har råd att återbeväpna sig pekar på att de troligen är mycket rika och en anledning till detta är förmodligen att de äger mycket aktier. Detta betyder vidare att de fått ett pekuniärt skäl att återställa någon form av lag och ordning. Om situationen blir stabilare kommer förmodligen affärslivet att åter börja blomstra och då finns möjligheter till nya och större aktieemissioner.

Somalia visar på att spontana ekonomiska motiv kan skapa strukturer i ett rent kaos. Observera också att hela det nuvarande kaoset började så snart den av USA understödda antiterroralliansen ställde till bråk med en islamistisk gruppering som lyckats få kontroll över vissa inkomstbringande områden. Den postkommunististiska världens största ironi är att USA numera utgör det största hotet mot global kapitalism. Somalia höll ju faktiskt på att utvecklas mot ett världsunikt laboratorium för laissez-fairekapitalism. Lyckligtvis tycks detta åter vara fallet.

Färöarna siktar nu mot att bli medlemmar av EFTA och därmed förmodligen också av EES. Läs mer på följande länk.

http://www.tinganes.fo/Default.asp?d=96A86799-F219-446F-88E6-6A3859D2F577

Även om man naturligtvis kan anse att Färöarna är en bagatell i Europapolitiken är det ändå så att man knappast ansöker om medlemskap i en organisation i vilken ett medlemskap inte gör någon skillnad alls. Färöarna vill uppenbarligen dra fördelar av ett närmre samarbete med EU och EFTA-länderna utan att därvid riskera att skänka bort en alltför stor del av självbestämmandet till en ansiktslös byråkrati. Då passar en anslutning till EFTA och EES alldeles utmärkt.

Jag förstår att somliga uppfattar upplysningen i det närmaste som ett kuriosum, men om det skulle falla sig så att exempelvis Ukraina, Turkiet eller Georgien skulle ansöka om medlemskap i EFTA vore helt plötsligt EFTA en organisation av stor betydelse. Idag är de enda ekonomiskt betydelsefulla länderna inom EFTA Norge och Schweiz, men båda länderna lever i välmåga trots eller tack vare att de inte är medlemmar av EU.

Att EFTA- och EES-medlemskap representerar något som gör en faktisk skillnad bevisas av att organisationen nu får en ny medlem. I Lettland finns en rörelse som håller på att driva fram en folkomröstning om ett förslag som går ut på att en petition som undertecknats av 10000 medborgare skall kunna driva fram en folkomröstning om vad som helst. Redan idag kan en liknande petition driva fram en folkomröstning om nästan vad som helst, men frågan om EU-medlemskapet är förstås undantagen.

Lyckas man genom den pågående petititionen driva fram en folkomröstning om att justera bestämmelserna så att även frågan om det fortsatta EU-medlemskapet genom en liknande petition kan underställas en folkomröstning är jag övertygad om att det finns en realistisk chans att Lettland folkomröstar om EU-utträde inom en inte alltför avlägsen framtid. I så fall kan man inte utesluta att EFTA får ytterligare en medlem.

Skulle sedan exempelvis Ukraina ansluta sig till EFTA tycker jag inte att det skulle framstå som helt uteslutet att även Sverige lämnar EU. Ett av de "tyngsta" pseudoargumenten för EU-medlemskapet är ju att EFTA har förlorat i betydelse. Jag anser också att det vore en utmärkt sak för Ryssland att ansöka om medelemskap i EFTA. Konflikten om det turkiska EU-medlemskapet kan också lösas med den eleganta kompromissen att göra Turkiet till medlem av EFTA.

EFTA är bra, men EU är en katastrof.

Så här säger kommunisten Mikael Wiehe:

"- De värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantanamo, säger han."

Dessvärre är detta inte helt osant. Tänk om USA istället hävde blockaden mot Cuba och gjorde om Guantanamo till en kapitalistisk enklav med öppna gränser mitt i det socialistiska bristsamhället.

I så fall vore den socialistiska diktaturens dagar snart räknade.

Jag tillhör inte dem som ställer mig tveksam till talet om en så kallad klimatkatastrof. Jag tror nämligen inte ett skvatt på att koldioxid skulle kunna tänkas vara farligt. Koldioxid är nämligen ett ämne som förekommer exempelvis i utandningsluften och jag är övertygad om att den bärande anledningen till att miljörörelsen nu utsett ett hitintills ofarligt ämne till ett ohanterligt miljöhot är att en modern bil knappast släpper ut något annat avfall än just koldioxid. Detta gäller emellertid också vilda djur och när krävde senast miljörörelsen att man skulle påbörja en systematisk avskjutning av vilda djur som springer omkring och hotar klimatet?

Icke desto mindre kan det kännas som en tröst att även om talet om klimatkatastrofen verkligen vore sant och vi i framtiden kommer att leva i tropisk hetta och kunna odla bananer i Norrland är detta egentligen ingenting att oroa sig för.

Moderna bilar är nämligen inte sällan utrustade med klimatanläggning. Klimatanläggningen ser till att det är svalt och skönt inne i bilen också under en värmebölja.

Jag har här på denna blogg under en längre tid propagerat för att man borde bygga penningpolitiken enbart på hur priset på en Big Mac fluktuerar. Jag har laborerat med några olika modeller och den senaste av dem jag presenterat ser ut enligt följande.

Så länge en Big Mac kostar lika mycket som den gjorde för ett år sedan höjs styrräntorna med 25 punkter per sammanträde.

Så länge en Big Mac kostar mer än den gjorde för ett år sedan höjs styrräntorna med 75 punkter per sammanträde.

Så länge en Big Mac kostar mindre än den gjorde för ett år sedan sänks styrräntorna med 50 punkter per sammanträde.

Modellen har stora fördelar såtillvida att man aldrig behöver bygga penningpolitiken på osäkra prognoser. Priset på en Big Mac kan betraktas som känt faktum, medan all kunskap om framtiden enbart bygger på gissningar om vad som skall hända och mer eller mindre tafatta försök att utifrån vissa antaganden om orsakssamband förutsäga framtiden. Sanningen är att ingen vet något om framtiden, men att möjligen somliga i bästa fall kan göra hyggligt träffsäkra prognoser.

Dessutom vill jag påpeka att den penningpolitik som förordades av den kände svenske ekonomen Knut Wicksell också byggde på tanken att penningpolitiken skulle baseras på vad man visste hade hänt och inte på vad man trodde skulle hända. Knut Wicksell förordade nämligen att man skulle fastslå en önskvärd nivå för KPI, höja styrräntorna så länge KPI var högre än så och sänka dem så länge KPI var lägre än så. Här fanns alltså inget behov av osäkra prognoser.

Enligt min mening har Knut Wicksells förslag stora förtjänster, men jag menar att det finns ett förbisett problem med Wicksells förslag. Saken är nämligen den att KPI påverkas starkt av växelkursrörelser och växelkursrörelser tenderar visserligen i ett längre perspektiv att röra sig i samma riktning som teorien om köpkraftsparitet indikerar att de borde röra sig, men i ett kortare perspektiv tenderar växelkurserna inte sällan att röra sig i rakt motsatt riktning med det resultatet att växelkursrörelsernas påvekan på KPI gör KPI missvisande och riskerar att förleda den penningvärdesvårdande myndigheten att bedriva en procyklisk penningpolitik.

KPI är helt enkelt ett mått man måste tolka och att göra en riktig tolkning av detta ytterst komplexa och föga exakta mått är en mycket svår vetenskap. Därutöver kommer problemet med att KPI:s komposition ständigt förändras och att det är oklart vilka prishöjningar som härrör från kvalitetsförbättringar och vilka som beror på en alltför hög takt i kreditexpansionen.

Däremot tycks priset på en Big Mac vara nästan okänsligt för växelkursrörelser och dessutom behöver detta pris inte justeras för kvalitetsförändringar då ju en Big Mac av 1973 års modell är helt identisk med en Big Mac av 2007 års modell. Mot invändningen att en Big Mac är ett alltför smalt mått vill jag anföra att konsumentprodukten Big Mac är slutresultatet av en oerhört komplex och mångfacetterad ekonomisk process som innefattar ett oändligt antal branscher och att alla andra ekonomiska nyttigheter kan ses som alternativkostnader till en Big Mac. Om en Big Mac kostar 32 kronor 2007 och fortfarande kommer att kosta 32 kronor år 2047 är det uppenbart att dagens lunch inte kan kosta så värst mycket mer eller mindre år 2047 än fallet är idag. Konsumentprisindex består dessutom till en icke ringa del av livsmedel och tjänster och Big Mac är ju livsmedel och tjänst på samma gång.

Om man studerar hur priset på en Big Mac förändrats under senare år kan man göra den iakttagelsen att priset sedan 2004 års början varit oförändrat 32 kronor på de restauranger som ägs och drivs av svenska McDonald's.

Den restaurang vars prissättning jag följer sänkte januari 2005 priset från 32 kronor till 30 kronor. I juni 2005 höjdes priset på samma restaurang till 33 kronor och i september eller oktober 2006 sänktes priset från 33 till 32 kronor.

Sedan Stefan Ingves tillträdde som riksbankschef har styrräntorna höjts vid varje enskilt sammanträde utom ett. Om man utgår från förslaget att höja styrräntorna med 25 punkter vid varje enskilt sammanträde så länge en Big Mac kostar lika mycket som den gjorde för ett år sedan och man använder de restauranger som ägs och drivs av svenska McDonald's som referens har således penningpolitiken varit i det närmaste strikt Big Mac-orienterad sedan Stefan Ingves tillträdde som riksbankschef. Detta är med största sannolikhet en slump, men denna slump föranleder mig att vilja lämna ett litet förslag till Riksbanken:

Fortsätt gärna med era komplicerade prognos- och beräkningsmetoder, men kontrollera som en extra säkerhetsåtgärd vid varje enskilt sammanträde också vilket beslut min mycket enkla modell skulle implicera. Riktigt intressant blir det när Riksbankens och min modell ger helt olika resultat och då lovar jag att kraftfullt argumentera för min modell.

Här kommer adressen till en ny internetsida som skall upplysa om EU.

http://www.europanytt.se/

Sidan rekommenderas eftersom varje sunt tänkande människa enbart genom att ta del av fakta om vad EU ställer till med kommer att bli minst lika EU-kritisk som jag. Jag förespråkar EU-utträde.

Jag citerar Shabelle Media Networks:

"The spiralling violence is also likely to undermine any attempts to deploy an African Union peacekeeping mission designed to protect the country's weak government and train a new army in the lawless nation."

Enligt min mening vore det en katastrof om Afrikanska Unionen eller FN fick tillfälle att etablera militär närvaro i Somalia. Det enda som behöver hända är Somalia lämnas i fred. I så fall kommer visserligen en del konflikter att blossa upp, men eftersom de stridande skulle ha begränsade resurser utan utländska pengar och/eller trupp kommer oroshärdarna snart att slockna.

Innan USA började att understödja den så kallde antiterroralliansen rådde en naturlig terrorbalans mellan olika grupperingar och intressen och i skydd av denna terrorbalans kunde handel och affärsliv blomstra. Somalia är på grund av frånvaron av ordnad statsmakt, moms och tull nämligen en potentiell jättebasar. Dessutom finns eller åtminstone fanns ingen gränskontroll och jag menar att Somalia skulle kunna utvecklas till ett jättelikt Dubai med öppna gränser, men detta förutsätter att ingen enskild gruppering får för mycket makt. Det första argumentet för detta är givetvis att om en gruppering blir märkart starkare än de andra förlorar denna gruppering ett viktigt skäl att ej använda sig av våld i syfte att utöka sin makt. Det andra argumentet är att om en gruppering får för mycket makt kan denna grupperingar påtvinga landet olämpliga regler som stryper affärslivets blomstring.

Min vision är att Somalia utvecklas till en gigantisk basar med öppna gränser och ett otal lokala milisgrupperingar som garanterar lag och ordning. Blir ingen gruppering för mäktig kommer nämligen en naturlig mekanism som verkar i frihetlig riktning att verka.

Så här står det i Svenska Dagbladet:

"–Schweiz är internationella ­företags förstaval bland europeiska länder för att placera globala ­eller europeiska högkvarter. Under 2005 startade 510 utländska företag verksamhet i Schweiz, skriver konsultföretaget Ernst&Young.–Ett företag som förlagt sitt högkvarter till Schweiz är där för att stanna, påpekas det"

Observera att artikeln säger att Schweiz är förstahandsvalet för många storföretag. Dessutom hör det till saken att Schweiz står utanför såväl EES som EU.

Jag finner detta högst intressant av det skälet att om Sverige förlorar Vaxholmsfallet och Sverige därför kommer att lämna EU måste Sverige även lämna EES, eftersom EES omfattar den gemensamma arbetsmarknaden. Å andra sidan kan man härvidlag lägga in en liten brasklapp, eftersom det finns större möjligheter till undantagsregler inom EES men utanför EU än det finns inom EES och EU.

Icke desto mindre är det uppenbarligen så att man kan leva alldeles utmärkt såväl utanför EES som EU och därför bör definitivt ett utträde från såväl EU som EES föredras framför att kvarstå inom EU. Samtidigt vore enligt min mening ett EES-avtal med garantier för att hävdvunnen svensk konflikträtt skulle kvarstå oförminskad det optimala.

Däremot vill jag understryka att en situation utanför såväl EES som EU inte är något att vara rädd för. Man kan alltid hoppas att svenska staten förklorar Vaxholmsfallet och detta eftersom det förmodligen skulle bidra till att Sverige lämnade EU. I sak anser jag att konflikträtten bör kvarstå åtminstone oförminskad.

Så här säger Lars Ohly angående Vaxholmsfallet:

"– EU måste ju förändras för att frågan ska kunna lyftas igen, förklarar Lars Ohly.Men om det blir ett svenskt bakslag i EG-domstolen tänker han, för första gången, resa kravet på en ny folkomröstning om EU-medlemskapet."

Utifrån dels vad Lars Ohly säger och dels utifrån vad jag anser i sak hoppas jag innerligt att svenska staten förlorar det så kallade Vaxholmsmålet i EG-domstolen.

Jag anser nämligen inte att Byggnadsarbetarförbudet i Vaxholmskonflikten gjorde något som skall vara olagligt. Vad som gjordes var att arbetsplatsen försattes i en blockad eller bojkott syftande till att få arbetsgivaren att teckna ett så kallat kollektivavtal.

Det grundläggande syftet är förstås att se till att deras medlemmar får så bra betalt som möjligt för sitt arbete. För att kunna uppnå detta syfte är det nödvändigt att inga arbetsgivare konkurrerar ut de arbetsgivare som är bundna av kollektivavtal. I så fall skulle fackföreningens medlemmar måhända tvingas ta arbete hos en arbetsgivare utan kollektivavtal.

För en anhängare av laissez-fairekapitalism kan detta ses som ett sunt renhållningsarbete på en fri marknad. Genom att genom olika konfliktåtgärder eller hot om konfliktåtgärder och hög organisationsgrad kan fackföreningarna tillse att alla aktörer på marknaden tvingas arbeta under ett villkor som gör dåligt skötta företag till en omöjlighet. Genom att organisera arbetskraften tvingar man helt enkelt kapitalismen att fungera ett snäpp bättre än vad som eljest varit fallet.

Samtidigt är jag anhängare av tanken att fackföreningarnas lagskyddade privilegier skall slopas och att a-kassorna skall finansieras enbart genom medlemmarnas bidrag till dessa. Statsunderstöd skall inte utgå. Detta är det rätta sättet att skapa en rimlig balans mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen. Däremot vänder jag mig mot varje tanke att inskränka konflikträtten och jag frågar mig hur man med den intellektuella hedern i behåll kan säga sig vara anhängare av laissez-faire och inskränkningar i konflikträtten. Detta är givetvis omöjligt om man granskar argumenten.

Däremot tror jag faktiskt att sannolikheten för att svenska staten skall förlora Vaxholmsmålet är i det närmaste obefintlig. Men man kan ju alltid hoppas och en förlust skulle säkerligen medföra att många socialdemokrater och fackföreningsaktiva helt och hållet skulle revidera sin syn på EU-medlemskapet.

Jag tycker nämligen att förhandlingsspelet på arbetsmarkanden skall lämnas i fred av statsmakterna och att Sverige bör lämna det protektionistiska EU. Skulle Vaxholmsmålet bidra till att Sverige lämnar EU finns anledning till jubel.

Jag anser visserligen inte att en modern bensindriven bil med katalytisk avgasrening representerar något miljöproblem alls, men likväl skulle jag vilja fästa mina läsares uppmärksamhet på ett intressant projekt som BMW bedriver. BMW har utvecklat en stor och stark lyxbil vars enda utsläpp består av vattenånga. Bilen kallas BMW hydrogen 7 och avbildas ovan. Den är inte fullt så snabb som sin bensindrivna kusin, men toppfarten är 230 km/h, vilket torde vara tillräckligt i de allra flesta situationer.

Om ni vill veta mer om denna intressanta bil, som inte är till salu, kan ni titta på denna film.

http://www.youtube.com/watch?v=N675mHss_uQ&NR

Jag tror visserligen att det upphaussade talet om den så kallade klimatkatastrofen kommer att klinga av inom en tioårsperiod. Det enda som krävs för att folk skall begripa att talet om klimatkatastrofen inte är något annat än rent strunt är ju några stränga vintrar och vintern 1935 var exceptionellt mild, men åtföljdes av de exceptionellt stränga vintrarna 1941 och 1942. Det verkar med tanke på det milda decembervädret 2006 sannolikt att vi kommer att få uppleva några riktgt stränga vintrar inom de närmsta tio åren och idag indikerade min utomhustermometer 12 köldgrader. I takt med att folk iakttar verklighetens beskaffenhet kommer troligen klimatdravlet att avta.

Icke desto mindre skall det bli oerhört intressant att se vad miljörörelsen kommer att anföra den dag bilarna endast släpper ut vattenångor. Jag menar nämligen att miljörörelsen drivs av ett emotionellt betingat bilhat och att man endast producerar nya förevändningar och argument för att vilja inskränka bilismen i takt med att bilindustrin presenterar nya tekniska lösningar. Innan den katalytiska avgasreningen fanns på marknaden talade ingen om att koldioxid skulle vara farligt. Koldioxid är ju ett helt naturligt ämne som finns i utandningsluften då ju människan i viss mening är en förbränningsmotor. Med tanke på detta verkar det långsökt att tro att koldioxid skulle vara något miljöhot. Sedan den katalytiska avgasreningen introducerades producerar bensindrivna bilar praktiskt taget ingenting annat avfall än just koldioxid, men så snart detta var fallet blev koldioxid snart ett ohanterligt miljöhot.

Rimligen kommer miljörörelsen att ha hittat på nya argument mot bilismen den dag vätgasdrivna bilar finns på marknaden. Vätgasdrivna bilar släpper endast ut vattenånga och jag skall inte vara förvånad om det ganska snart efter att vätgasdrivna bilar finns till tillgängliga till försäljning kommer att presenteras larmrapporter enligt vilka de enorma utsläppen av vattenångor beräknas skapa en livshotande luftfuktighet, medföra missväxt och översvämningar eller vad som helst.

En annan möjlighet är att man kommer att rikta in sig på den enorma energiåtgången vid biltillverkningen, alternativt energiåtgången för att komma ned i de låga temperaturer som krävs för att kunna hantera vätgas.

En annan intressant sak skall bli att få se vad man kommer att anföra för argument för hastighetsbegränsning den dag alla bilar är försedda med säkerhetssystem som avstyr olyckor genom att låta datateknik och robotar ta över bilkörningen så snart föraren klantar sig. Summan av mitt resonemang är att miljörörelsen hatar bilar och bilism och att den saknar sakargument.

The Economist har nyligen publicerat ett uppdaterat Big Macindex där priset i ett otal länder framgår. Titta gärna på följande länk.

http://www.economist.com/markets/indicators/displaystory.cfm?story_id=8649005

Detta index publicerades 1 februari i år och eftersom $3,22 anges som det amerikanska priset avser jag att idag revidera texten Mac-roekonomi februari 2007.

Enligt Svenska Dagbladet skall Christer Pettersson ha "erkänt" mordet på Olof Palme innan sin död. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14556982.asp

Vad det anbelangar skall inemot 200 personer ha hört av sig till polisen och "erkänt" palmemordet. Christer Pettersson är alltså inte ensam till och med om det skulle vara sant att han erkänt mordet på Palme.

Det finns en enda trovärdig förklaring bakom mordet på Olof Palme och det är att han mördades av ett kommando inom den sydafrikanska säkerhetstjänsten på uppdrag av CIA. Anledningen att Palme ådragit sig Washingtons ogillande skall ha varit att Palme skall ha vägrat att utfärda svenska slutanvändarintyg för att underlätta amerikansk vapenhandel. Lyssna på följande länk.

http://www.leopoldreport.com/PALME%20(5)%20(1).mp3

Att det är möjligt och troligt att den sydafrikanska säkerhetstjänsten stod för "hantverket" utesluter inte att SÄPO var inblandat. Hans Holmérs bok om palmemordet hette "Olof Palme är skjuten". Vänder man på det blir det "Skjuten är Palme Olof".

Om man använder sig av stor bokstav i början av varje enskilt ord och dessutom gör begynnelsebokstaven fet blir detta extra intressant.

Skjuten
Är
Palme
Olof

Läs mer på följande länk.

http://www.pinr.com/report.php?ac=view_report&report_id=612&language_id=1

Artikeln förmedlar ett intryck av att situationen är minst sagt komplicerad och att det är meningslöst att omtala den så kallade Transitional Federal Government som en regering om man med regering förstår en institution som har faktisk kontroll över territoriet.

Priset på en Big Mac i några utvalda länder:

Storbritannien: £1,99
Tyskland: €2,99
USA: $3,22
Finland: €3,75
Sverige: Kr.32,-
Norge: Nkr. 40,-

Valutakurser:

£1=13,71 kr.
€1=9,06 kr.
$1=6,94 kr.
1 nkr.=1,11 kr.

Som synes har det norska priset höjts, vilket vid oförändrad nominell växelkurs betyder att den norska kronans reala växelkurs stigit. Detta kommer att påverka den norska ekonomin negativt. Däremot betyder detta att den svenska kronan i reala termer försvagats gentemot ett av de länder med vilka vi har det absolut största handelsutbytet. I förhållande till befolkningsantal finns det inget land med vilket vi har ens i närheten så stor handel med som Norge.

Troligen kan den svenska kronans reala depreciering gentemot den norska ge den svenska konjunkturen en liten puff i rätt riktning. En annan möjlighet är förstås att den norska kronan kommer att försvagas i nominella och reella termer inom en överskådlig framtid. Vi får se.

9 februari reviderade jag den amerikanska prisuppgiften. Fram till dess angavs $3,10 som det amerikanska priset, men på grund av att The Economist daterat upp Big Macindex 1 februari 2007 har jag den 9 februari reviderat uppgiften. I övrigt baserar sig mina uppgifter på egna efterforskningar.