flavianopolis

Enligt Svenska Dagbladets nätutgåva kommer statens finanser under innevarande budgetår att uppvisa ett överskott om hela 93 miljarder kronor. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/nyheter/did_16957687.asp

Jag har tidigare föreslagit att Sverige borde införa "svensk plattskatt". Förslaget går ut på att reformera det svenska skattesystemet på ett sådant sätt att det bygger på samma princip som det man har i Hong Kong med det viktiga undantaget att den svenska versionen skulle inkludera arbetsgivaravgifter och moms på ungefär samma nivå som idag. Vi har ju ett mera ambitiöst välfärdssystem än Hong Kong och alltså behöver staten större intäkter.

Däremot skulle den statliga inkomstskatten, liksom kapitalbeskattningen och kupongskatten slopas och inte ersättas med någonting. Kostnaden för detta uppgår till cirka 90 miljarder kronor brutto. Då bör man samtidigt ha i minnet att lägre skatter ger större disponibla inkomster och att större disponibla inkomster ger större momsintäkter. Alltså blir det verkliga skattebortfallet mindre. Dessutom kommer tillväxten att ta ytterligare fart med den påföljden att alla hjul rullar snabbare med positiva effekter för statskassan.

Den verkliga kostnaden skulle alltså vara på sin höjd 75 miljarder kronor, vilket betyder att det skulle finnas ett utrymme om 15 miljarder kronor för andra skattelättnader. Jag föreslår att man ruvar på dessa pengar några år, men att man 2010 sänker momsen i syfte att försvåra en socialdemokratisk valseger. Lägre moms gynnar nämligen fattig som rik, medan plattskattereformen främst skulle gynna aktieägare och höginkomsttagare. Detta kan förorsaka känslor av avundsjuka bland mindre bemedlade, men en lägre moms gynnar framför allt dem med lägre inkomster.

Vad gäller momsen är det dessutom så att en lägre moms skulle ge mindre import av begagnade bilar med den påföljden att momsintäkterna rent av skulle öka till följd av en sänkt moms. Med tiden kanske Sverige skulle kunna komma ned till 15% moms och i så fall skulle vi med tiden kunna exportera enorma mängder begagnade bilar, för vilka moms erlagts i Sverige. Luxemburg tjänar astronomiska belopp på detta sätt.

Jag ber att få meddela mina trogna läsare att ni får försöka leva utan mina texter några veckor framöver. Ha det bra och på återseende!

I Svenska Dagbladet finns en intervju med plattskattförespråkaren Gunnar Hökmark. Läs den på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_16637894.asp

Jag menar emellertid att man i detta sammanhang måste vara mycket noga med att införa plattskatt på rätt sätt och, om inte, kommer de positiva effekterna att vara begränsade. Det enda Gunnar Hökmark talar om är den statliga inkomstskatten. Jag anser i likhet med Gunnar Hökmark att denna skatt borde slopas. Progressiv inkomstskatt är nämligen en straffskatt, som drabbar dem som lyckas nå en högre inkomst. Strävan efter högre inkomster är ju själva grunden för ekonomisk tillväxt. Alltså bör den staliga skatten på inkomster på sikt försvinna.

Däremot menar jag att Gunnar Hökmark måhända glömmer den oöverträffat destruktiva kapitalbeskattningen. Förutom en skatt på företagsvinster saknar Hong Kong varje form av kapitalbeskattning och ett exempel på vilken enorm verkan detta har är att Hong Kong-börsen omsätter mera pengar är New York-börsen. Utsikten till reavinster är den morot som lockar människor att köpa aktier och genom att människor köper aktier och deltar i nyemissioner tillförs företagen kapital.

I Estland däremot beskattar man inte företagsvinster, förrän vid utdelningstillfället. Detta kan verka rimligt med tanke på att man vill uppmuntra företagen att investera istället för att ta ut utdelning. Jag menar emellertid att principen är behäftad med en ofrånkomlig och mycket olycklig följd. Om man inte beskattar företagsvinster och samtidigt inte har någon reavinstbeskattning medför detta att man med lätthet kan kringgå hela beskattningen av utdelningar genom att - istället för att ta ut vinster- stegvis säljer bolaget. Av detta skäl ställs man inför valet att antingen beskatta reavinster, eller att beskatta företagsvinster. I detta val menar jag att man bör föredra ett slopande av den oöverträffat destruktiva reavinstskatten. Att få en stor och likvid marknad för finansiering av företag är den viktigaste tillväxtreform man kan tänka sig. En effektiv och likvid marknad för företagsfinansiering förutsätter att reavinster inte beskattas.

I Estlands fall finns emellertid möjligheten att helt slopa inkomstskatten och låta statens inkomster enbart härröra från moms, arbetsgivaravgifter och punktskatter. Denna möjlighet är stängd för Sveriges del, eftersom vi har en omfattande välfärdsapparat och i Hong Kongs fall är möjligheten stängd, eftersom Hong Kong i sin helhet är en frihamn. I frihamnar finns som bekant ingen moms.

Däremot skulle Sverige faktiskt få ett nästan lika tilväxtvänligt skattesystem som Hong Kong om man bara avlägsnade den statliga inkomstkatten och kapitalbeskattningen med undantag av bolagsskatten. Den låga svenska bolagsskatten kan dessutom höjas till 30% utan att detta får någon mätbar negativ inverkan.

Man kan börja med att låta dem som nu endast betalar 20% statlig inkomstskatt helt slippa statlig inkomstskatt. Samtidigt sänks kapitalskatten till 25% så att den del av den staliga inkomstskatten, som blir kvar, blir identisk med kapitalskatten. Sedan sänks skattesatsen med 5%-enheter i taget så snart statsfinanserna tillåter detta. Efter fem sådana sänkningar skulle således skattesatsen ha nått 0%.

Det riktigt intressanta är emellertid att jag är helt övertygad om att den dag skattesatsen sänkts till 0% skulle det visa sig att Sveriges skattesystem vore mera tillväxtvänligt än det nuvarande estniska. På grund av ett stort grundavdrag vid inkomstbeskattning och eftersom kapitalvinster beskattas nästan lika högt som i Sverige är nämligen det estniska i stort sett en kopia av det svenska om än med ett lägre skattetryck.

Summan av mitt resonemang är att plattskatt skall vara à la Hong Kong och om inte blir de positiva effekterna begränsade. Att omedelbart genomföra de reformer jag föreslår kostar faktiskt inte mer än cirka 90 miljarder kronor i skattebortfall brutto och reformerna skulle med största säkerhet få svensk ekonomi att gå i spinn.

På grund av framför allt sura lån i amerikanska kreditinstitut har finansiell oro utbrutit. Igår ökade såväl ECB som Federal Reserve medvetet likviditeten i de finansiella systemen. Jag har ingen uppfattning om huruvida detta var lämpligt eller olämpligt med avseende på den situation som råder i USA och Euroland, men jag skulle vilja peka på vissa risker med att möta finansiell oro med försök att blåsa upp penningmängden.

För det första är det så att ökad penningmängd och olika typer av expansiva åtgärder för att hindra insolvenser kan få det resultatet att oron för inflation ökar med den påföljden att obligationsräntan stiger. Om obligationsräntan stiger förtar detta helt och hållet den expansiva effekten av en ökad penningmängd och det kan till och med vara så att ökad inflationsoro medför att långivarna inte bara kräver kompensation för den förväntade ökningen av inflationen, utan dessutom vill ha kompensation för ett större mått av oförutsägbarhet. I så fall har man sålt grisen och tappat pengarna.

För det andra får en ökning av penningmängd endast en expansiv effekt om den inte beledsagas av en prisökning. Det handlar ju om att öka mängden verkliga pengar. Zimbabwes ekonomiska kollaps kan lika gärna beskrivas som att penningmängden minskar, eftersom prisökningarna faktiskt går snabbare än sedelpressarna. Alltså kan man säga att den nominella penningmängden i Zimbawe ökar lavinartat, samtidigt som den reella penningmängden faktiskt krymper.

För det tredje bör Sveriges Riksbank se till de förhållanden som råder i Sverige och i Sveriges banker. I det svenska banksystemet finns inga tecken på en våg av insolvenser och om det gjorde det och Riksbanken försökte möta detta med en ökande penningmängd är det inte alls säkert att den ökande penningmängden skulle ge några fördelar. Om ökningen i penningmängden medför högre obligationsräntor och högre priser kommer ju ökningen av den nominella penningmängden att i själva verket att vara en minskning av den reella penningmängden.

Jag tror att den benägenhet som finns hos centralbanker att i händelse av finansiell oro försöka vidta olika typer av inflatoriska åtgärder bottnar i ett allvarligt missförstånd av de krafter världen kom att stifta bekantskap med under den stora depressionen under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. Då sjönk nämligen priserna och detta tolkas felaktigt som depressionens orsak. I själva verket var det ju så att de fallande priserna motverkade de negativa följderna av en minskande nominell penningmängd. Utan fallande priser hade alltså lågkonjunkturen varit ännu värre.

Nu kan man givetvis invända att en guldmyntfot har den mekanismen att det finns såväl en naturlig spärr mot inflation som deflation, eftersom guldbrytningen blir mera lönsam i en deflation och vice versa. Detta medför att guldbrytningen sett i ett längre tidsperspektiv jämnar ut fluktuationerna i den nominella penningmängden och att prisförändringar jämnar ut fluktuationerna i den reella penningmängden. I vårt system finns det ingen naturlig reglering av den nominella penningmängden, utan den nominella penningmängden kan endast påverkas genom penningpolitik. Det är också sant att en vis centralbank kraftfullt och aktivt bör motverka en minskning av den nominella penningmängden.

Saken är emellertid den att det för tillfället inte finns några tecken på en minskning av den nominella penningmängden och att därför förmodligen den finansiella oron skulle förvärras av försök att öka den nominella penningmängden. Enligt min mening kan och bör Riksbanken fortsätta höja styrräntorna så länge inte prisnivån visat några tecken på att falla och när den börjar visa sådana tecken finns det fortfarande gott om tid att bedriva en mera inflatorisk politik i syfte att förekomma en minskning av den nominella penningmängden. Samtidigt delar jag uppfattningen att fallande priser är det första indiciet på att en minskning av den nominella penningmängden kan vara i antågande och att det i en sådan situation är ändamålsenligt att bedriva en inflatorisk penningpolitik.

I januari 1999 sänktes priset på en Big Mac från 26 kronor till 24 kronor och trots detta fanns inga tecken alls på någon lågkonjunktur. Under juni månad 2007 höjde många av McDonald's franchisetagare priset på en Big Mac från 33 kr. till 35 kr. Om man i en sådan uppenbart inflatorisk miljö försöker "elda på" kreditexpansionen uppstår en risk för att åtgärden kommer att bidra till en minskning av den reella penningmängden och rent av leda oss in i stagflation.

Om däremot Riksbanken under september månad resolut höjer styrräntorna, kommer detta troligen att medföra att svenska obligationsräntor faller och att prisökningarna hålls tillbaka, vilket i sin tur betyder större reell penningmängd.

Jag menar börsraset 2000 till 2003 huvudsakligen berodde på inflatorisk penningpolitik. Våren 2001 kunde man fortfarande köpa en Big Mac för 24 kronor, men hösten 2002 hade priset stigit till hela 29 kronor. Samtidigt föll börsen kraftigt och jag vill minnas att börsen gjorde mindre återhämtning hösten 2001, vilken dessvärre avbröts av att världens centralbanker blev nippriga på grund av attackerna mot World Trade Center. Man ägnade sig åt inflatorisk penningpolitik med den påföljden att aktieköpare snart krävde högre direktavkastning. Högre direktavkastning på aktier förutsätter - allt annat lika - lägre börskurser. Sedan är det sant att realvärden - som aktier är - tenderar att stiga i nominellt värde under en inflation. Å andra sidan kan det vara så att denna tendens - under omständigheter - inte förmår ta ut effekten av krav på högre nominell avkastning.

Så lär den mest långvariga, i reala termer kraftigaste och definitivt stabilaste börshausse världshistorien känner vara den som inträffade under deflationen 1873-1896. Tar man hänsyn till penningvärdets minskning lär världshistoriens värsta baisse vara den som inträffade under hyperinflationen i Tyskland, även om alla trodde att det var en oerhörd hausse.

Observera att denna text inte närmre går in på skillnaden mellan godartad och elakartad deflation, trots att författaren av denna text erkänner en sådan skillnad.

Floppartitoppen vill ha en ny omröstning om att lämna EU och återansluta Sverige till EFTA. Partistyrelsen kommer att lägga fram förslaget för landsmötet, enligt SVT:s Rappytt.

I omröstningen 1994 röstade 52% för inträde i EU och utträde ur EFTA. - Vi respekterar naturligtvis utslaget i folkomröstningen, men tycker ändå att man kan bedriva opinion för någonting man tror på, säger Camilla Strömmalm till TT. Vad betyder det att Reinar Fredriksson sagt nej till en ny folkomröstning under innevarande mandatperiod och att det kanske inte ens är aktuellt under nästa?- Jag har bara hört att han sagt att det inte är aktuellt under den här mandatperioden, säger Camilla Strömmalm. Hon säger att mycket har förändrats sedan folkomröstningen 1994 och att ytterligare förändringar kan få opinionen att svänga.-Varken Norge eller Schweiz vill lämna EFTA och Färöarna kommer snart att gå med i EFTA. Ju fler som är med, desto större blir det politiska priset att stå utanför eftersom man inte kan vara med och påverka, säger Strömmalm. Hon säger vidare att Sverige förlorat ekonomiskt på att stå utanför EFTA och refererar en rapport från Kommerskollegium:- Vi har missat 100 miljarder kronor i utebliven export och lika mycket i utebliven import. Vår handel med EFTA-området hade varit 13-14 procent större om vi hade varit medlemmar.

Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_16595690.asp

Enligt dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet menar Maud Olofsson att fackföreningarnas rätt att vidta stridsåtgärder kan komma att behöva begränsas. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_16589782.asp

Jag är mycket stark motståndare till varje typ av lagstiftning som inskränker fackföreningarnas rätt att vidta fackliga stridsåtgärder. Jag menar att en konsekvent laissez-faireliberal syn på frågan måste vara att fackföreningar skall ha rätt att försätta företag i blockad, att vidta sympatiåtgärder och/eller vidta vilka fredliga stridsåtgärder som helst. De enda acceptabla inskränkningarna av denna rätt bör vara de som följer av skyldigheten att avstå från våld samt skyldigheter som kan följa av avtal.

Ingen bör nämligen i juridisk mening vara skyldig att utföra en viss typ av arbete, med mindre än att samma människa genom avtal förbundit sig att utföra detta arbete. Alltså kan man inte tvinga någon att arbeta. Däremot kan man bli tvungen att arbeta, eftersom man annars inte kan försörja sig.

På samma sätt bör fridsamma karteller ha rätt att genom olika typer av samordnade åtgärder försöka framtvinga en viss typ av anställningsvillkor på en arbetsplats och detta alldeles oavsett vad de vid företaget anställda tycker om saken. En fackförening har ett intresse av att bekämpa företag som inte tecknar avtal med fackföreningen av det skälet att detta företag kan vinna konkurrensfördelar i jämförelse med andra företag, som sedan i sin tur kan få ett intresse av att säga upp kollektivavtalet. Självfallet har fackföreningar ingen rätt att använda sig av våld, men en fackförening bör ha rätten att vidta alla typer av fredliga åtgärder mot ett företag som enligt fackföreningens uppfattning hotar något av de intressen fackföreningen företräder.

Påståendet att man kan påtvingas kollektivavtal genom att ta anställning på ett visst företag, som tecknat kollektivavtal, är också ohållbart. Det är ju i juridisk mening frivilligt att ta anställning på ett visst företag och om företaget tecknat kollektivavtal som avser företagets anställda snarare än dem som är anställda av företaget och tillhör fackföreningen är saken klar. Den anställde har genom att acceptera anställningen också accepterat kollektivavtalet.

Om Maud Olofsson vill försvaga fackföreningarna, men samtidigt vara strikt liberal, menar jag att hon istället borde se till att arbetsgivarnas rätt att vidta stridsåtgärder återigen bleve lika oreglerad som fackföreningarnas motsvarande rätt redan är. Att däremot begränsa fackföreningarnas rätt att vidta stridsåtgärder är fel väg att gå. En annan angelägen fråga är att se till att dra in alla statliga subventioner till a-kassorna. Vore a-kassorna uteslutande finansierade genom medlemsavgifter skulle detta betyda att det vore meningslöst att begära alltför höga löner, eftersom detta skulle skapa arbetslöshet och tvinga fram högre avgifter till samma fackförenings a-kassa. Nettot för dem som finge behålla sina arbeten vore alltså detsamma eller sämre. Samtidigt tror jag att fackföreningar tenderar att förhandla fram aningen "för höga" löner, men detta är faktiskt bra såtillvida att detta skapar en viss arbetslöshet, som gör att företag med stora expansionsmöjligheter inte hindras av brist på arbetskraft.

Om man bara korrigerade vissa detaljer i den arbetsrättsliga lagstiftningen och såge till att a-kassorna vore självfinansierade, skulle faktiskt det svenska systemet med starka fackföreningar och kollektivavtal vara ett alldeles utmärkt system. Företagen skulle inte kunna konkurrera ut varandra genom att ge sina anställda sämre villkor, utan endast genom at erbjuda sina kunder bättre varor och tjänster till rimligare priser. Hela samhället spar enormt mycket tid och möda genom att låta förhandlingsspelet mellan arbetsgivare och arbetstagare skötas av ett fåtal professionella istället för genom ett ständigt prutande och schackrande. Genom att teckna fleråriga avtal skapas också ett större mått av förutsägbarhet, som gör att företagen bättre kan planera sin verksamhet.

Kollektivavtal och starka fackföreningar är helt enkelt laissez-fairesamhällets sätt att genom avtal skapa bättre villkor för såväl arbetstagare som arbetsgivare. Ibland är nämligen den "rena marknadslösningen" mindre effektiv än den som kan uppnås genom att skapa avtal som sätter vissa marknadsmekanismer ur spel. Kollektivavtal är rätt förstådda ett exempel på sådana avtal.

För att bättre kunna förklara mitt förslag om svensk plattskatt skulle jag vilja publicera ett litet klipp jag hittat om Hong Kongs skattesystem. Min tanke är nämligen att utgå från Hong Kongs skattesystem för att sedan justera detta för svenska förhållanden och svenskt skattetryck. Här kommer utklippet.

"Hong Kong taxes are among the lowest in the world, and Hong Kong’s tax regime is simple and predictable. The corporate profits tax rate is 17.5%. The personal tax rate is capped at 16%. Basically, only company profits, salaries and property rental income are taxable. Hong Kong does not tax dividends or bank interest. There is no capital gains tax, no VAT or sales tax. This limited tax base, combined with exceptionally low tax rates, makes Hong Kong’s tax burden much lower than in virtually all other developed economies. "

Jag menar att vi kan kopiera principen kring vilken Hong Kongs skattesystem är uppbyggd, även om vi på grund av vårt mera omfattande välfärdssystem måste lägga till moms och arbetsgivaravgifter samt upprätthålla något högre skattesatser på de områden där vi ändå skall ta ut skatt. Som jag visade på häromdagen skulle min föreslagna reform inte innebära ett större bortfall än knappt 90 miljarder kronor under innevarande budgetår och med tanke på den smältande statsskulden kan vi snart ha råd att genomföra skattesänkningar på så stora belopp.

Principen för Hong Kongs skattesystem är den att endast löner, bolagsvinster och hyresintäkter beskattas samt, och detta är mycket viktigt, räntor, aktieutdelningar och reavinster beskattas inte alls. Vi skulle kunna göra på precis samma sätt, men lägga till moms och arbetsgivaravgifter. För att kunna finansiera mitt förslag är det dock viktigt att varken moms eller arbetsgivaravgifter sänks, förrän de mera angelägna reformerna genomförts.

Bolagsvinster skulle enligt mitt förslag beskattas med en platt statlig skatt på 30%. Detta innebär faktiskt en liten höjning från dagens 28%. I Hong Kong är motsvarande skattesats 17,5%. Den statliga inkomstskatten vill jag slopa, men den kommunala skall finnas kvar. Med tanke på att den kommunala inkomstskatten i allmänhet ligger runt 30% och frånvaron av reavinstskatt öppnar möjligheten att anhopa vinstmedel i ett bolag för att sedan sälja bolaget utan att bli skyldig så mycket som ett enda öre i skatt, skulle mitt förslag göra det praktiskt taget omöjligt för kommunerna att upprätthålla väsentligt högre skattesatser än 30%. Av precis samma skäl är ju inkomstskatten i Hong Kong aningen lägre än skatten på bolagsvinster. Så måste det vara om man inte vill ha någon reavinstskatt. Med tiden, men detta är ett mera avlägset mål, menar jag dock att bolagsskatten åter bör bli kommunal och att statens intäkter endast bör härstamma från arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter. I nuläget är emellertid bolagsskatten oumbärlig för statskassan.

Exemplet visar också att Estlands skattesystem är kraftigt överreklamerat och att det förmodligen har lika höga marginaleffekter som det svenska. I Estland beskattas bolagsvinster inte alls, men utdelningar beskattas och detta gäller givetvis också reavinster. Annars kunde man ju inte samtidigt upprätthålla 0% bolagsskatt och statlig inkomstskatt. Alltså kan Estland aldrig utveckla en så likvid marknad för företagsfinansiering som Hong Kong. I Hong Kong är principen den omvända: Bolagsvinster beskattas och detta med med en högre sats än löner. Å andra sidan möjliggör detta arrangemang 0% reavinstskatt och det finns ingen viktigare och mera angelägen skattereform än att slopa denna oöverträffat destruktiva skatt.

Dessutom har Estland ett stort grundavdrag. Inkomster, som överstiger detta belopp, beskattas sedan med den så kallade plattskatten. I praktiken fungerar detta precis som det svenska skattesystemet med den enda skillnaden att låginkomsttagare i Sverige endast betalar kommunal inkomstskatt och höginkomsttagare betalar statlig och kommunal inkomstskatt. Den statliga inkomstskatten i Sverige är också en enhetlig procentsats och progressionen i Sverige och Estland är faktiskt ungefär lika brant.

Vad man kan lära av Hong Kong är att frånvaron av reavinstskatt är en av de viktigaste nycklarna bakom ekonomisk tillväxt och att Estland egentligen inte har ett mera tillväxtvänligt skattesystem än Sverige. Skulle vi emellertid slopa den statliga inkomstskatten och kapitalskatterna, men behålla skatten på bolagsvinster, hade Sverige ett skattesystem som byggde på exakt samma grundprincip som Hong Kongs och som vore nästan lika tillväxtvänligt.

Med ett sådant skattesystem skulle Sverige snabbt förvandlas till en av Europas mest snabbväxande ekonomier av det skälet att man också måste ta det förhållandet i beaktande att exempelvis Estlands höga procenttal i fråga om ekonomisk tillväxt delvis förklaras av att bruttonationalprodukten per capita är så låg att en icke alltför hög tillväxt ger mycket höga procenttal. Det vill säga: Om Sverige har 4% ekonomisk tillväxt och Estland 8% ökar förmodligen den svenska bruttonationalprodukten i betydligt snabbare tempo än den estniska. Detta gäller dock inte Hong Kong, som har såväl mycket höga procenttal som hög bruttonationalprodukt per capita.

Alltså, bäste herr Anders Borg, här har du ett lysande förslag! Genomför mina reformer, så kan du vara finansminister fram till folkpensionen!

Jag menar att det är uppenbart att inget land någonsin kommer att rösta ja till att införa euron i en folkomröstning om man inte fått veta till vilken kurs den gamla valutan kommer att bytas ut mot euro. Tänk er själva en situation där ett valutaväxlingskontor vägrade att före växlingen uppge växelkursen! Detta växlingskontor skulle med all säkerhet inte få några kunder.

Samtidigt håller jag det från långtifrån uteslutet att Danmark kommer att ansluta sig till EMU. I Danmarks fall finns det nämligen en fast växelkurs mellan danska kronan och euron. Om ytterligare en dansk folkomröstning anordnas kommer denna givetvis att handla om huruvida den danska regeringen skall ges mandat att förhandla om en dansk anslutning till EMU till den inom fastkurssamarbetet rådande centralkursen.

För Sveriges del är det emellertid inte möjligt att först träda in i växelkurssamarbetet för att därefter fråga svenska folket om det lämpliga i att ansluta Sverige till EMU, med mindre än att man ställer frågan om EU-utträde som motalternativ. En sådan fråga kommer svenska folket inte att få, eftersom det finns en risk att vi kommer att ge "fel" svar. Ansluter sig Sverige till växelkurssamarbetet kommer Sverige nämligen inom en nära framtid att uppfylla konvergenskriterierna och eftersom vi inte har något formellt undantag är det EU-kommissionen som beslutar när kronan skall skrotas.

Hade vi däremot ett formellt undantag från valutaunionen skulle vi lugnt och stilla kunna ansluta oss till växelkurssamarbetet och sedan, efter att några år förflutit och Sverige uppenbart kommit att uppfylla konvergenskriterierna, kunna ta ställning till om vi ville löpa linan ut och ansluta oss till EMU till den inom växelkurssamarbetet rådande centralkursen. I så fall tror jag att man kan tänka sig att svenskarna tackar ja till euron och detta gäller i all synnerhet om Danmark vid den tiden gått före oss in i EMU.

Skall vi däremot ta ställning till huruvida vi skall ansluta oss till valutunionen till en okänd kurs, tror jag att nej är helt säkert för all framtid. Ett valutaväxlingskontor som inte uppger till vilken kurs man växlar får nämligen inga kunder. Första förutsättningen för att vinna klarhet om till vilken kurs vi i så fall skall ansluta oss är att vi ansluter oss till fastkurssamarbetet och med ett formellt undantag från valutaunionen vore ett sådant steg odramatiskt. Om däremot Sveriges regering beslutar om anslutning till fastkurssamarbetet, utan att dessförinnan ha förhandlat fram ett formellt undantag, har Sveriges regering kört över svenska folket och de facto anslutit oss till EMU. Jag tror inte att någon vettig politiker är beredd att betala det politiska priset för att ha kört över folkviljan.

Allra helst ser jag att Sveriges regering ansluter Sverige till fastkurssamarbetet utan formellt undantag från valutunionen och sedan, när Sverige kommit att uppfylla konvergenskriterierna, ställer frågan om Sverige bör ansluta sig till EMU, eller lämna EU. Med tanke på att vi betalar 25 miljarder kronor per år för just ingenting tycker jag att utträde är det bästa alternativet.

Att däremot tillmäta frågan om krona eller euro avgörande betydelse är fel. Det handlar om att välja mellan två dåliga alternativ och rent av det så att ett och annat talar för anslutning till EMU. Euron är en mera likvid valuta än kronan och jag tror att en anslutning till EMU skulle ge Sverige en mera realistisk real växelkurs.

Jag är övertygad om att det ligger i allas intresse att ha ett skattesystem som ger maximala incitament att göra sitt bästa och som uppmuntrar människor att riskera pengar i nya projekt.

Jag menar att det sätt på vilket skattesystemet nu ser ut är särskilt intressant, eftersom systemet redan är, så att säga, förberett för plattskatt. Vad är det då som behöver göras för att helt förverkliga plattskatten?

• Progressionen i inkomstskatten måste slopas
• Kapitalbeskattningen måste slopas
• Avkastningsskatten och kupongskatten måste slopas

Vad gäller progressionen i inkomstskatten slopas denna genom att den statliga inkomstskatten sänks steg för steg tills den kommit ned i 0%. Sänkningarna kan genomföras så att skattesatsen sänks aningen, samtidigt som fribeloppet höjs så att allt färre tvingas betala den.

Med kapitalbeskattning förstår jag skatt på realisationsvinster, aktieutdelningar och räntor. Aktieutdelingar bör under inga omständigheter beskattas av det enkla och uppenbara skälet att inkomstslaget belastas med bolagsskatt. Att beskatta realisationsvinster är enastående dumt av det skälet att man vanligtvis köper aktier i förhoppningen att kunna sälja dem dyrare vid ett senare tillfälle. Beskattar man vinsten ger man människor mindre anledning att köpa aktier och på det viset ställs mindre riskvilligt kapital till företagsamhetens förfogande. Dessutom är det intressant att notera att Hong Kong-börsen numera är världens näst största börs. Hong Kong saknar helt reavinstskatt. Ränteinkomster bör inte beskattas alls, men å andra sidan skall skuldräntor inte vara avdragsgilla. Högt sparande ger det ekonomiska livet stadga och motståndskraft mot depressioner.

Avkastningsskatten bör också slopas, men samtidigt bör avdragsrätten för pensionsförsäkringar slopas. Kupongskatten är en straffskatt som drabbar utlänningar som investerar pengar i svenska företag och bör givetvis slopas.

Summan av detta blir att det enda som skulle bli kvar av den statlig inkomst- och kapitalbeskattningen vore skatten på bolagsvinster. Man kan tycka att även bolagsskatten borde slopas, men eftersom jag tänker mig ett system helt utan reavinstskatt måste bolagsvinster beskattas av det skälet att man annars kan kringgå praktiskt taget all beskattning genom att förvandla bolagsvinster till reavinster. Hong Kong har skatt på bolagsvinster och denna är till och med högre än inkomstskatten. Västtysklands ekonomiska mirakel hindrades inte av en bolagsskatt som kunde komma upp i mer än 50%. Alltså kan Sverige ha en bolagsskatt på 30%.

Vad skulle de föreslagna reformerna kosta? Svaret är att de skatter jag föreslår slopade beräknas ge statskassan knappt 90 miljarder kronor under innevarande budgetår. Vad finns det för besparingsmöjligheter? För det första kan man anta att en stor del av dessa 90 miljarder skulle spenderas i Sverige med den påföljden att mer i de enskildas plånböcker ger genomslag i större sysselsättning, vilket bland annat ger större intäkter från moms och arbetsgivaravgift.

Arbetsmarknadsdepartementet slukar cirka 68 miljarder kronor. Med mina reformer är jag säker på att arbetslösheten skulle minska, varför förmodligen utgifterna för arbetsmarknadsdepartementet skulle kunna reduceras. Försvaret slukar nästan 44 miljarder kronor och enligt min något kontroversiella uppfattning har vi inget behov av något försvar. Utgiftsposten kultur, medier, trossamfund och fritid slukar nästan 10 miljarder kronor och enligt min mening finns inget behov av statliga anslag på dessa områden. Posten bistånd kostar nästan 26 miljarder och enligt min mening behöver stater med sund ekonomisk politik inget bistånd. Stater med destruktiv ekonomisk politik bör inte ha något bistånd alls, eftersom det bästa biståndet vi kan ge befolkningen i ett illa skött land är att hjälpa dem att bli av med en regimen. Vad hade Robert Mugabe varit utan bistånd?

Jag inser emellertid att alla utgiftsminskningar är kontroversiella, men i takt med att statsskulden krymper - och det gör den redan nu - skapas utrymme för sänkta skatter och eftersom dels en del flyter tillbaka till staten via andra skatter och dels skattesänkningarna ger högre tillväxt och skattesänkningarna kan genomföras stegvis borde det inte på något sätt vara omöjligt att genomföra de föreslagna skattesänkningarna ens utan dramatiska besparingar. Man kan börja med att sänka skattesatsen på kapitalinkomster till 25% och öka fribeloppet för statlig inkomstskatt till, låt oss säga, 500.000 kronor. Sedan kan skattesatsen - som då i båda fallen vore 25% - sänkas med 5%-enheter så snart statsfinanserna ger ett sådant utrymme och efter fem sådana sänkningar är skattesatsen 0%.

Därefter vore faktiskt Sverige ett av de ur skattesynvinkel mest attraktiva länderna i Europa. Dessutom bör man ha i minnet att inget av de europeiska länder som redan har plattskatt är ens i närheten av Sveriges ekonomiska nivå. Estland har visserligen plattskatt, men landet saknar exempelvis helt motorvägar. Jämför man jordbrukets mekanisering i Sverige och Estland skall man snart se att Estland är ett land på en ojämförligt lägre nivå än Sverige. Ett högutvecklat land med bra infrastruktur och ett tillväxtvänligt skattesystem skulle utan tvekan bli en succé. Jag tror rent av att plattskatt i enlighet med mitt förslag skulle kunna leda till att Sverige återtog ställningen som Europas rikaste land.

Läs mer om centerpartiets diskussioner om plattskatt på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_16546085.asp

I september 1986 kostade en Big Mac £1,10 i Storbritannien. Samtidigt kostade den $1,60 i USA. Således "borde" växelkursen mellan dollarn och pundet ha varit cirka £0,69 per dollar. I verkligheten var kursen £0,67 per dollar.

2007 kostar en Big Mac £1,99 i Storbritannien och $3,41 i USA. Således "borde" växelkursen mellan dollarn och pundet vara cirka £0,58 per dollar. I verkligheten är kursen £0,49 per dollar.

Man kan också se att kursen knappast vid någon enskild tidpunkt varit i perfekt "mac-roekonomisk" jämvikt, men man kan tydligt se att dollarkursen uppmätt i pund "borde" ha sjunkit sedan 1986 och att den också gjort det. De flytande växelkurserna rör sig alltså, trots alla nippriga spekulanter, i ungefär samma riktning som teorin om köpkraftsparitet indikerar att de "borde" röra sig i. Det hör emellertid till saken att Storbritannien och USA båda praktiserar flytande växelkurs.

Ser man däremot till Nederländerna och Tyskland är det så att den nominella växelkursen mellan tyska mark och nederländska gulden varit låst i ett mycket snävt band sedan 1985. Numera har de båda valutorna förenats i en fullständig valutunion, men de båda valutornas omräkningskurs vid införandet av euron motsvarar exakt deras gamla centrala växelkurs i ERM. Det vill säga: 100 nederländska gulden motsvarar nästan exakt 88,75 DM, eller ungefär 1,96 DM motsvarar antingen en euro eller ungefär 2,20 nederländska gulden.

Det hör till saken att Nederländerna och Tyskland, liksom USA och Storbritannien, sedan lång tid tillbaka har fria kapitalflöden. Det hör emellertid också till saken att Nederländerna, Tyskland och Storbritannien befinner sig i tullunion sedan 1973.

Ser man till vilken kurs de olika valutorna "borde" ha haft för att jämställa priset på en Big Mac ser man snart att nederländska gulden och tyska mark under en lång följd av år låg i närmast pefekt mac-roekonomisk jämvikt. Tog man prislistan från nederländska Mc Donalds och multiplicerade den med 0,8875 för att sedan avrunda en liten gnutta nedåt fick man fram tyska Mac Donalds prislista.

Ser man till det brittiska pundet ser man snart att priset i Storbritannien periodvis avvikit påtagligt från det tyska, men att prisnivåerna började konvergera så snart Storbritannien gick med i ERM. Det tycks dessutom vara så, att trycket på priskonvergens var mycket starkare i gamla ERM än det är i EMU. Detta förklaras enkelt med att om ett land anslöt sig till ERM med en alltför hög växelkurs fick detta till följd att räntorna steg, därför att det uppstod en påtaglig risk för att landet skulle lämna ERM. Länderna med övervärderad valuta fick därför högre räntor än de med undervärderad valuta. Jag minns inte exakt, men i Frankrike och Danmark kostade en Big Mac betydligt mer än i Tyskland och Nederländerna och följaktligen var de franska och danska räntorna skyhöga. De skyhöga räntorna hade en starkt deflatorisk verkan, som hade upphört först den dag de franska och danska prisnivåerna tvingats i paritet tysk/nederländsk nivå.

Finland är det land inom EMU som har högst prisnivå och av detta skäl är Finland också det land som har den lägsta inhemska inflationstakten i EMU. Hade emellertid gamla ERM kvarstått hade Finland också varit det ERM-land med de absolut högsta räntorna. Trycket mot köpkraftsparitet hade alltså varit mycket starkare.

Ett av syftena med att visa på hur gamla ERM fungerade är att jag menar att det aldrig någonsin funnits något system som liknat den klassiska guldmyntfoten så starkt som gamla ERM. Det visar också på att det faktum att olika valutors växelkurser avviker från köpkraftspariteten egentligen är ett onaturligt förhållande, som inte skulle kunna förekomma i en värld med fri handel, fria kapitalflöden och fasta växelkurser.

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet befinner sig Sverige för tillfället i en fantastisk högkonjunktur. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_16507771.asp

I nu aktuellt sammanhang är jag emellertid aningen osäker på vad som är orsak och verkan och menar att Riksbankens roll inte får underskattas. Det var nämligen så att, enligt Big Mac-index, föll kronans prisjusterade växelkurs ganska tydligt under hösten 2006. Detta kan lika gärna förklara konjunkturuppgången.

Under våren och framför allt sommaren har emellertid kronans prisjusterade växelkurs, enligt Big Mac-index, stigit ganska avsevärt. Under juni månad lär dessutom statens löpande budgetsaldo ha uppvisat ett underskott, vilket måhända förklaras av att en högre real kronkurs minskat aktivitetsgraden i svensk ekonomi.

Jag misstänker därför att den högre reala kronkursen kan komma att få, eller rent av redan fått, en kraftigt negativ inverkan på konjunkturbilden i Sverige. Vad som nu krävs är att kronans reala, prisjusterade kurs åter faller till en mera realistisk nivå och att detta sker genom att de priser som är snarare inhemska faller under det att växelkursen, allt annat lika utanför Sverige, antingen liggger stabil eller faller.

Här ställs Riksbanken emellertid inför ett delikat problem. Räntehöjningar kan, under vissa förutsättningar, få den reala kronkursen att falla. De höjda räntorna gör ju att det blir mera sannolikt att Riksbanken återigen skruvar upp penningkranarna med den påföljden att valutaspekulanterna säljer kronor och köper någon annan valuta. Räntehöjningar kan emellertid också få den följden att Riksbanken uppfattas som ett tryggt bålverk mot inflation med den påföljden att räntehöjningarna får spekulanterna att vilja ha säkra kronor framför mindre säkra utländska valutor. Ytterligare en möjlighet är en blandning av de två nyss nämnda fenomenen.

Observera här också att jag avvisar den så kallade räntedifferenshypotesen. Denna går ut på att man helt enkelt köper den valuta som avkastar de högsta nominella räntorna. Stämde denna teori skulle man köpa zimbabwe-dollar och sälja schweizerfranc. Längre från verkligheten kan man knappast komma och själva grundfelet med teorin är att den förutsätter "hyfsat" god förmåga att förutsäga framtida växelkurser. I ett system av ERM1-typ är denna förutsättning bättre uppfylld och teorien därför mera användbar, men i ett system med flytande växelkurser är teorien oanvändbar. Vad gäller de höga räntorna i zimbabwe-dollar är ju dessa snarare ett uttryck för att man är helt säker på att valutan kommer att fortsätta depreciera i expressfart och att man därför kräver astronomiska räntor för att "sitta på" dessa skräppengar så mycket som en enda dag.

Vad gäller problemet att räntehöjningar kan få en kursdrivande effekt på kronan och att en sådan till varje pris bör undvikas, menar jag att Riksbanken faktiskt först och främst är skyldig att stabilisera kronans inhemska köpkraft. Kronans inhemska köpkraft avspeglas på ett utmärkt sätt genom priset på en Big Mac. En Big Mac kostar nu, hos den franchiserestauarang som jag använder som referens, 6,1% mer än den gjorde för ett år sedan. Om priset ligger kvar på 35 kronor under hösten kommer en Big Mac under hösten att kosta 9,4% mer än den gjorde för ett år sedan. Detta är givetvis helt oacceptabelt och Riksbanken måste därför höja räntorna, oavsett hur detta påverkar kronkursen.

Däremot menar jag att Riksbanken kan manipulera kursen genom att se till att räntehöjningarna genomförs med minsta möjliga marginal och genom att låta olika företrädare göra "duvaktiga" uttalanden, som endast syftar till att hålla ned kronkursen. Dessutom är det långt ifrån osannolikt att räntehöjningarna kommer att skapa en miljö i vilken framtida penningpolitiska lättnader framstår som mera sannolika, vilket helt klart skulle få kronan att rasa.

Jag är åtminstone mycket tveksam till så kallad hetslagstiftning. Hetslagstiftning går bland annat ut på att det är straffbelagt att göra gällande att ziegenare är särskilt tjuvaktiga. Observera här att jag inte gör gällande att ziegenare är mera tjuvaktiga än andra.

Så här heter det i brottsbalken 16 kap 8 §:

"Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter."

Så här skriver emellertid två kriminalvårdschefer samt en inom kriminalvården verksam psykiater:

"I grupperna får de också arbeta med att en sund sexualitet förknippas med en relation i stället för ­ensamhetskänslan och frustrationen med en porrtidning. Sexualiteten blir då i stället ett sätt att uppnå en trygg och intim kärleksrelation."

Jag menar att man utifrån lagens bokstav kan dra den slutsatsen att det nyss citerade är ett exempel på hets mot folkgrupp eller annan sådan grupp. Om det är förbjudet att uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp med anspelning på sexuell läggning måste detta rimligen betyda att man genom att hävda att "en sund sexualitet förknippas med en relation" gör sig skyldig till hets mot "annan sådan grupp" om man under "annan sådan grupp" förstår den grupp av män som är ovilliga att genomföra samlag med sin hustru, men väldigt gärna har samlag med okända kvinnor.

Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_16490267.asp