flavianopolis

Jag kommer från och med nu att göra ett längre uppehåll i mitt skrivande. Räkna inte med att det skall finnas något nytt att läsa förrän tidigast den 25 januari 2009. Jag reser till Lettland för att fira Ortodox jul; det vill säga Vår Herres Guds och Frälsares Jesu Kristi Födelsedag.

Bilden är från USA.

Enligt Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet verkar landshövding Per Unckel för att avlägset belägna skärgårdsöar skall få bättre så kallad penningservice. Enligt min mening har landshövdingen helt fel. Det går alldeles utmärkt för en köpman att påannonsera att han endast accepterar betalkort och i så fall är problemet löst. Läs mer på följande länkar.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=863077&rss=2216

http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_2193431.svd

Enligt Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är zimbabwe-dollarn nu inte ens värd en tiondels somalisk shilling. Läs mer på följande länkar.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=863011&rss=2216

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2191123.svd

Enligt min mening är detta mycket intressant och tycks peka på vad ett flertal observatörer redan har pekat på, nämligen att en riktigt dålig regering kan ställa till med mera elände än ingen regering alls om än att en situation helt utan regering lämnar fältet fritt för allsköns skrupelfria gangsters.

Efter att den somaliska regeringen bröt samman blev det en populär sysselsättning bland landets mera kapitalstarka gangsters att förfalska sedlar. Givetvis trycker sedelförfalskare helst så stora valörer som möjligt. Av detta skäl svämmades Somalia snart över av välgjorda förfalskningar av 1000-shillingsedeln, då denna var landets största valör.

Ett problem de somaliska sedelförfalskarna snart ställdes inför var det förhållandet att landets befolkning och dess egenartade klanjustitia inte var redo att godta några andra sedlar än välgjorda förfalskningar av tidigare kända sedlar och detta troligen därför att man saknade förmåga att skilja på äkta och falska sedlar. Detta förhållande har i sin tur varit en mycket effektiv broms på hyperinflationen som således endast kunde fortgå till dess att 1000-shillingsedelns bytesvärde hade sjunkit till dess produktionskostnad. Därefter upphörde hyperinflationen.

Av det skälet att jag ställer mig högst frågande till huruvida någon kredit denominerad i somaliska shilling fortfarande beviljas, tror jag att med tiden den somaliska valutan helt kommer att demonetiseras. Det vill säga inom överskådlig framtid kommer den inte längre att betraktas som pengar. Enligt vad jag kan förstå föredrar de flesta somalier dollarsedlar inte minst därför att dollarn är mera hanterlig. Dollarsedlar cirkulerar alltså i landet och säkerligen lånas det också ut dollar mot ränta. Om guld lånas ut mot ränta vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om så är eller kommer att bli fallet och i så fall torde också dollarns dagar i Somalia snart vara räkande.

Summan av mitt resonemang är att en regering tycks kunna ställa till med mera oreda än brottsligheten. Får den somaliska anarkin bestå gissar jag att slutresultatet blir betalkort och pinkoder och att banksystemet kommer att grunda sig på guld.

Enligt vad som framgår av nyhetsflödet kommer svensk fordonsindustri att erhålla 28 miljarder kronor av staten. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2184805.svd

Samtidigt kommer med stor sannolikhet bensinskatten att räknas upp vid årsskiftet. Varför kan man fråga sig. Rimligen borde en av de bästa åtgärder man kan tänka sig vara att skapa bättre möjligheter för svenska folket att ha råd att köra bil.

Vidare vore det troligen en bra åtgärd att sänka momsen på bilar till EU:s miniminivå om 15% i syfte att få svenskarnas köp av begagnade bilar utomlands att på sikt upphöra samt att på det sättet skapa en nettoexport av begagnade bilar ut från landet. Detta skulle troligen vara en mycket effektiv åtgärd som skulle ge en tydligt positiv effekt för svensk bilindustri.

Konstigt är också att regeringen stödjer bilindustrin då denna i vanliga fall utmålas som ett hot mot miljön. Borde inte klimathysterikerna, till vilka ju regeringen räknar sig, bejubla att denna omoraliska industri går under? Man stjälper bilindustrin med ena handen för att sedan med andra handen hjälpa den.

Expressen tycks vara förvånad över att SBAB höjer boräntorna, trots Riksbankens sänkta styrräntor. Om man tänker efter är detta dock inte ett dugg konstigt.

Om Riksbanken sänker styrräntorna leder detta rimligen till högre inflation och vice versa. Om alltså Riksbanken signalerar att den från och med nu kommer att bedriva en mera inflatorisk penningpolitik, ökar intresset av att göra av med pengar, vilket är samma sak som att intresset att låna ut pengar minskar. Det betyder också att intresset av att låna pengar ökar. Detta betyder rimligen att marknadsräntan stiger.

Om stigande priser gröper ur svenska folkets plånböcker samtidigt som Riksbankens inflationspolitik stegrar marknadsräntorna har vi stagflation. Läs mer på följande länk.

http://www.expressen.se/ekonomi/1.1398667/sbab-valjer-att-hoja-borantan

En läsare frågade mig vilken valuta jag helst skulle placera mina tillgångar i. Halvt på skämt, halvt på allvar svarade jag att peruanska nya sol kanske vore ett bra alternativ. Låt mig redogöra för varför jag tror att peruanska sol kan vara ett bra alternativ.

För det första vill jag peka på en låg macflation. Sedan 2003 har priset på en Big Mac i Peru visserligen stigit från 7,90 sol till idag 9,50 sol. Å andra sidan har priset i USA under samma tid stigit från $2,71 till idag $3,57. Jämför man macflationen under den senaste femårsperioden har alltså den amerikanska macflationen uppgått till 31,7%, medan den peruanska är begränsad till 20,2%. Då hör det dessutom till saken att priset på en Big Mac legat stabilt på 9,50 sol sedan 2006 och att den peruanska centralbankens senaste åtgärder var att sänka inflationsmålet till 2,0% och att höja styrräntorna. Kanske borde man skicka Bernanke på studieresa till Peru.

Vad som gör den peruanska valutan särskilt intressant är att den dessutom är lågt värderad utifrån teorien om köpkraftsparitet, om än att det finns andra mera påtagligt undervärderade valutor. Idag kostar en dollar cirka 3,16 sol, men för att jämställa priset på en Big Mac skulle dollarn behöva falla till cirka 2,66 sol. Då hör det till saken att knappast någon har anledning att spekulera i någon panikskärpning av den peruanska penningpolitiken, medan en amerikansk panikskärpning framstår som långt ifrån utesluten. Alltså hålls dollarkursen uppe av ett osunt fenomen, medan den peruanska valutan är fundamentalt undervärderad gentemot dollarn och skyddas av en restriktiv penningpolitik.

Oavsett vad som är den bästa tänkbara placeringen, tycks den peruanska valutan inte vara det sämsta man kan tänka sig. Givetvis förutsätter resonemanget att den peruanska centralbanken också fortsättningsvis bedriver en restriktiv penningpolitik, men ett skäl att tro att den kommer att göra det är att valutastabilitet är ett sätt för de peruanska myndigheterna att få allmänheten att växla till sig sol och göra sig av med dollar. Ett stort sedelomlopp kan liknas vid ett förmånligt lån där staten är låntagare och allmänheten långivare.

Om den peruanska centralbanken läser ni mer på den peruanska centralbankens hemsida. Den har följande adress.

http://www.bcrp.gob.pe/bcr/ingles/

Den peruanska valutans växlingskursrörelser kan ni studera på följande länk.

http://finance.yahoo.com/currency/convert?from=USD&to=PEN&amt=1&t=5y

Jag tycker vidare att den peruanska centralbanken med fördel kunde anamma följande penningpolitik.

Så länge en Big Mac i Peru kostar 9,50 sol, lämnas styrräntorna oförändrade. Så länge en Big Mac kostar mer än 9,50 sol höjs styrräntorna med 25 punkter per månad. Så länge en Big Mac kostar mindre än 9,50 sol sänks styrräntorna 25 punkter per månad. På längre sikt torde detta säkra en mycket låg inflationstakt samtidigt som det vore tillräckligt inflationärt för att se till att inflationen inte kommer att gå under noll mer än enstaka kortare perioder.

Jämför man med euron, som är den internationella valutavärldens näst efter dollarn mest omsatta valuta, och tar sin utgångspunkt i att priset på en Big Mac borde vara detsamma i USA och Tyskland kommer man till den slutsatsen att en euro borde kosta $1,12, medan den i verkligheten kostar $1,28. Den amerikanska dollarn är alltså endast måttligt undervärderad gentemot euron. I vanliga fall är dollarn betydligt mera undervärderad gentemot euron.

Varför är det så? Borde inte den vettlösa amerikanska inflationspolitiken, som på goda grunder kan betecknas som aggressiv, utlösa en massiv flykt från dollarn? Jo, det kan man tycka. Samma sak gäller guldpriset räknat i dollar. Tidigare i år, närmre bestämt den 14 mars, noterades ett uns guld till drygt $1.000,-. Därefter har dock guldpriset fallit och befinner sig nu på cirka $768,-.

Enligt min övertygelse är det ett flertal faktorer som styr prissättningen på olika valutor. Den avgjort mest betydelsefulla är emellertid den växlingskurs som jämställer priset på en Big Mac i två valutaområden. Sedan kan man generellt sett säga att dåliga valutor tenderar att handlas lägre än sin köpkraftsparitet, medan bra handlas över sin köpkraftsparitet. Från denna regel finns dock ett skenbart undantag. Låt mig beskriva detta skenbara undantag.

Om centralbanken i land A bedriver en mera inflatorisk penningpolitik än den förväntas göra under de närmsta åren, kommer kursen på denna valuta att drivas upp i jämförelse med dess långsiktiga bana. Vice versa kommer kursen på en viss valuta att drivas ned om en det landets centralbank bedriver en mera restriktiv penningpolitik än den förväntas göra under de kommande åren. Samtidigt driver inflatorisk penningpolitik ned växlingskursen på rent reala grunder.

Av det skälet alltså att Federal Reserve Bank bedriver en synnerligen inflatorisk penningpolitik köper man dollar, eftersom man räknar med att den amerikanska penningpolitiken måste skärpas så snart inflationen tagit fart. Samtidigt driver den på dåliga grunder ganska starka växlingskursen skenbart ned inflationstakten med den påföljden att den inflatoriska penningpolitiken kan fortgå utan att detta får något starkt genomslag på prisbilden. Det är ungefär detta som förklarar varför euron och guldet är billiga i termer av amerikanska dollar, om än att euron är aningen övervärderad gentemot dollarn.

Om några år kommer dock de amerikanska styrräntorna med stor sannolikhet att ha höjts till en nivå som bedöms komma göra sänkningar motiverade och den dagen tror jag att man kan räkna med en guldhausse, liksom att euron återigen kommer att handlas långt över Big Mac-jämvikt. I vanliga fall är euron starkt övervärderad gentemot dollarn och med tanke på att ECB:s penningpolitik är något mera stabilitetsinriktad än den amerikanska är detta inte helt ogrundat. Det kan vara på sin plats att i sammanhanget säga något om guldpriset.

Många menar att priset på guld rimligen bör falla ned till sin produktionskostnad räknat i US-dollar. Denna bedöms vara betydligt lägre än det nu rådande marknadspriset på guld. Jag är dock säker på att detta är en total missbedömning. Det nu rådande priset på guld skall snarare ses som en prognos på den framtida brytningskostnaden räknat i dollar samtidigt som den för tillfället starkt inflatoriska amerikanska penningpolitiken medfört att guldet för tillfället befinner sig i underkant av dess långsiktiga bana, vilket fenomen beskrevs i föregående stycke.

Sedan kan man fråga sig varför ett så högt guldpris inte medför en enorm stegring av guldbrytningen. Då bör man emellertid komma i håg att det förlöper en lång tid från det att man beslutar att ta sämre gruvor i drift till dess att detta omsatts i guldtackor. Därutöver är guldets marknadsnotering att ses snarast som en kvalificerad gissning angående det framtida amerikanska penningvärdet och slutligen är de guldbrytande företagens skuldsättning ofta denominerad i guld. Det vill säga; det förhållandet att guld enligt somliga noteras till ett högt pris är inte något som nödvändigtvis medför någon större entusiasm bland de guldbruytande företagen då ju deras räkneenhet delvis är guld. Detta förhållande medför också att en ökad kreditefterfrågan från de guldbrytande företagens sida utlöser en ökad tillgång på så kallat paper gold, vilket i sin tur driver ned priset på verkligt guld. Den guldbrytande sektorn är alltså i någon mån isolerad från vad Bernanke och hans kollegor inom sedelförfalskningsbranschen ställer till med.

Guldpriset säger alltså främst något om hur man bedömer den framtida brytningskostnaden räknat i dollar och således säger guldpriset mer om den amerikanska penningpolitiken än om guldbrytningen. Därutöver påverkas guldpriset på samma sätt som vilka valutor som helst av den amerikanska penningpolitiken.

Enligt min övertygelse är uppfattningen att inflationstakten under nästa år kommer att falla till noll ingenting annat än rena fantasier helt utan förankring i verkligheten. Idag kostar en Big Mac i genomsnitt cirka 38,50 kr. Förra året vid den här tiden kostade en Big Mac i genomsnitt ungefär 34,- kr. För sex månader sedan kostade en Big Mac i genomsnitt cirka 37,- kronor.

Vi befinner oss alltså mitt inne i en explosiv prisinflation. Prisinflationen medför att hushållens köpkraft minskar och givetvis är denna minskning av köpkraften en tung orsak till den nu rådande konjunkturnedgången.

Ett annat aber är att Riksbankens desperata inflationspolitik medför att man allmänt befarar högre inflation med den påföljden att man inte vill låna ut pengar alternativt kräver högre ränta. Förlamningen av kreditmarknaden beror alltså också på inflationspolitiken. Försök att låna upp motsvarande en miljard kronor i Zimbabwe så förstår ni vad jag menar.

I samtliga de fall då Sverige under senare år har upplevt en mycket låg prisinflation alternativt svag prisdeflation har priset på en Big Mac antingen varit lägre eller detsamma som det var för ett år sedan. En annan intresssant iakttagelse är att priset på en Big Mac tycks reagera ganska snabbt på förändringar i penningpolitiken. Vad vi nu ser är en explosiv prisinflation samt en Riksbank som eldar på prisinflationen medelst mycket låga och inflationsdrivande styrräntor.

Det finns alltså inga skäl att anta att prisniflationen under 2009 någon gång kommer att befinna sig ens i närheten av noll. Samtidigt kan man inte utesluta vissa statistiska synvillor som beror på att höga månadstal faller ur statistiken under 2009. Som vanligt kräver dock bankernas inflationsekonomer att tillfälliga statistiska illusioner skall läggas till grund för en mera inflatorisk penningpolitik samtidigt som det omvända fenomenet med höga tal under enskilda månader på grund av statistiska illusioner givetvis alltid utmålas som tillfälliga avvikelser från den underliggande deflationen och att sådana tal absolut inte får anföras som grund för penningpolitisk restriktivitet.

Man måste dock alltid ha i minnet att banker tillhör de fåtal som har något att vinna på inflationen. Det är deras bransch. Deras analyser och analytiker är dock inte vatt värda. För er som vill veta mer vad dessa tokstollar har att säga rekommenderar jag följande länkar.

http://ditv.se/tv/video/clip/2008-Dec-9_N-13_KPI-2008-12-09

http://www.e24.se/samhallsekonomi/sverige/artikel_928863.e24

Svaret är givetvis att ingen vet vad som kommer att inträffa i framtiden, men jag tänkte här redogöra för varför jag inte tror att Lettland kommer att devalvera.

Det första skälet är helt enkelt kulturellt. Har ni varit i Riga och upplevt Rigas tyska atmosfär? Lettland har en en kultur som inte är helt olik den tyska och om ni inte visste det har nog varenda liten by i detta mycket trevliga land en tysk exonym. Tyskar gillar som bekant ordning och reda och det gör letterna också. Att devalvera ligger inte för lettens sinnelag. Hellre genomlider man en stärkande deflation än att hemfalla till inflationistiskt hokus-pokus.

Vidare måste man se till det förhållandet att Lettland bedriver en tämligen strikt fastkurspolitik. När Lats år 2005 knöts till euron var Lats tydligt undervärderad och för att motverka trycket uppåt på Lats tvingades man inflatera Lats högst väsentligt. Så steg från 2004 till 2008 priset på en Big Mac från 1,09 Lat till 1,55 Lats. Detta skall ses mot bakgrund av att 1996 en Big Mac kostade 1,10 Lats. Nu har ett tryck nedåt på Lats tvingat den lettiska centralbanken att bedriva deflationspolitik och jag är säker på att den lettiska centralbanken är beredd att bedriva just den penningpolitik som krävs för att hålla Lats i det spann gentemot euron som följer av fastkursåtagandet. Värt att notera är att Lats den 5 december steg gentemot euron.

Slutligen talar makroekonomiska data inte starkt för en devalvering om än att logiken bakom trycket mot Lats är enkel att förklara. Samtliga de baltiska valutorna är knutna till euron, men enligt Big Mac-index är Lats den valuta som är minst undervärderad mot euron. Vidare är samtliga de baltiska länderna, och i all synnerhet Lettland, mera ekonomiskt sammanflätade med Ryssland än några andra länder inom EU. Rubeln är tydligt undervärderad gentemot euron och samtliga baltiska valutor. Rubeln har vidare under senare tid försvagats gentemot euron inklusive dess baltiska "satelliter". Detta betyder dubbelt tryck mot Lats. Vidare är den svenska kronan försvagning gentemot euron inte irrelevant, eftersom de baltiska länderna har stor handel med det närbelägna Sverige.

Jag är dock säker på att letterna inte kommer att ge sig i första taget och att det enda som är att beklaga är att man inte knöt Lats till guld istället för den svaga euron. Vad gäller köpkraftspariteten har en Big Mac följande pris i de länder som jag menar är särskilt relevanta ur lettiskt perspektiv.

Ryssland: €1,65 (59,- rubel)
Estland: €2,05 (32,- estniska kronor)
Litauen: €2,- (6,90 litas)
Polen: €1,82 (7,- zloty)
Lettland: €2,19 (1,55 Lats)

Som synes framträder i denna jämförelse att Lettland har aningen högre real växlingskurs än sina grannländer och det är givetvis denna som måste korrigeras. Jag tror dock att den kommer att korrigeras genom en deflationistisk korrektur snarare än genom en devalvering och att en devalvering endast skulle utlösa en ny inflationskarusell med en ny valutakris som följd.

Hur lång tid det kommer att ta innan den deflationära korrekturen kommer att ha klarats av och räntorna fallit ned till ungefär samma nivå som i euroland är dock svårt att sia om.

Av en händelse råkade jag komma in på en blogg kallad "Sloped Curve" eller något likande. Den finns på följande adress.

http://www.slopedcurve.com/roller/makro/category/Makroblog

Jag tyckte att bloggen var ganska rolig att läsa i ungefär två minuter, men sedan fick jag känslan att allt handlar om vad som träffande kallats "inflationomics". Författaren förbiser helt att ekonomi inte minst handlar om människor av kött och blod, vilka är oroliga över sin ekonomiska situation.

Vad dagens kris handlar om är faktiskt ingenting annat än oro över att inflationen kommer att stiga. Av detta skäl vill ingen utom Riksbanken låna ut pengar. Så enkelt är det och jag tror att det som avtecknas vid horisonten är ett helt nytt, eller snarare nygammalt, finansiellt systems återkomst. Känner sig det stora flertalet övertygat om att penningvärdet befinner sig i en fallande bana kommer rimligen viljan att låna ut pengar att vara obefintlig. Ingen vettig människa tror ju att värdet av kronor och dollar kommer att vara bestående. Guldet håller på att göra comeback och anledningen till denna oväntade comeback är den av nästan alla firade inflationspolitiken.

Jag tror att, under de närmsta åren, all konventionell ekonomisk analys kommer att ställas på ända och att just ingen begriper vad som håller på att hända. Slutresultatet kommer enligt min övertygelse att bli att guldet återtar sin naturliga ställning som den globala finansvärldens nav och det finns knappast någon anledning att begråta detta, om än omställningen måhända oundvikligen är förenad med en recession.

Vad som måste hända är att fler vill låna ut verkliga och värdestabila pengar samtidigt som den verkliga utgiftsvolymen stabilseras. När detta tillstånd kommer att inträffa är det ingen som vet.

På följande länk står att läsa om de fallande priserna på bostäder och att somliga menar att inte ens Riksbankens desperata inflationspolitik kommer att förmå priserna att stiga.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2151221.svd

För det första kan man konstatera att endast säljarna har någon anledning att vara glada över stigande priser och att inte ens detta är självklart. Stiger priserna på annat än bostäder mer än priserna på bostäder är ju stigande bostadspriser inte till någon glädje ens för bostadssäljare.

För det andra tror jag att hela orsakssambandet ser helt annorlunda ut. Vad det handlar om är att Riksbankens räntesänkningar medfört att många räknar med stigande inflation och av det skälet också räknar med att räntorna kommer att stiga. Detta anteciperas i de låga priserna för bostäder, vilkas relativa pris tenderar att röra sig i det förhållandet till den verkliga inflationsjusterade räntan att stigande verkliga räntor får priserna att falla och vice versa.

Det vill säga; är de verkliga räntorna låga och man dessutom räknar med att de också fortsättningsvis kommer att vara låga, stiger priserna på bostäder relativt annat. Är däremot de verkliga räntorna låga, men man som nu räknar med att de kommer att stiga, faller priserna på bostäder relativt annat. Vill Riksbanken motverka fallande priser på fastigheter medelst inflationspolitik, vilket synes vara fallet, är detta alltså fel medicin eftersom inflationspolitiken utlöser den berättigade farhågan att räntorna kommer att stiga. Hade man istället höjt styrräntorna påtagligt och bedrivit deflationspolitik, vilket är den linje jag förordar, hade det istället uppstått en förvissning om att de höga räntorna snart kommer att falla. Detta hade i sin tur trissat upp de relativa priserna på bostäder.

Om Riksbanken till varje pris vill se till att priserna på fastigheter skall stiga också i en situation där de faller på grund av inflationspolitik, kommer Riksbanken att tvingas driva upp inflationen så till den grad att de nominella priserna på bostäder kan stiga också i en situation där de relativa priserna på bostäder faller, vilket alltså betyder att inflationen måste piskas upp rejält.

Vad Sverige behöver är en lägre real kronkurs och en förvissning om att de framtida räntorna kommer att vara snarare lägre än de nu rådande. Inflationspolitiken har måhända en viss deprecierande inverkan på kronkursen, men inte ens detta är entydigt. Låga styrräntor utlöser ju en farhåga om högre framtida styrräntor och detta torde driva den reala kronkursen snarare uppåt än nedåt, vilket är negativt ur konjunktursynpunkt. Det är också värt att notera att den reala kronkursen 1999 var betydligt lägre än den nu rådande. Jag tycker att det mesta talar för stagflation och att de relativa priserna på sådant som är beroende av låga och stabila räntor kommer att falla.

Kostnaden för att ha en inkomptent riksbanksledning är oändlig.

Idag har dom avkunnats mot den man som uppsåtligen berövade Nathalie Johansen livet. Han har dömts till 9 års fängelse, men eftersom praxis är att man släpps fri efter att ha avtjänat två tredjedelar av strafftiden kommer han att sitta fängslad endast sex år. Därutöver kan ju som bekant svenska fängelser liknas vid hotell.

Är det fler än jag som tycker att det pris man får betala för att uppsåtligen ha berövat någon livet i Sverige är alledeles för lågt? Jag är säker på det.

Jag anser att livstids fängelse är ett milt straff för mord och att dödsstraffet borde återinföras, om än att dödsstraff endast bör komma ifråga för uppsåtligt dödande och kräva en enig dom i Högsta Domstolen och att därutöver samtliga justitieråd skall ha deltagit i domen. I så fall vore risken för att någon oskyldig skulle dömas till döden minimerad och vad det anbelangar har ingen mig veterligen krävt att allt som innebär en risk för att någon oskyldig skall behöva sätta livet till skall förbjudas.

Påståendet att dödsstraff inte avskräcker och därför inte avhåller från mord vilar dessutom på mycket lös grund. Så har antalet mord i Ryssland ökat dramatiskt efter att dödsstraffet i Ryssland avskaffades. Alltså innebär frånvaro av dödsstraff sannolikt mångfalt högre risk för att någon oskyldig skall behöva sätta livet till än dödsstraff.

Vad gäller gärningsmannens ålder, menar jag att denna i fallet med mordet på Nathalie Johannesen inte kan anföras som förevändning för ett lindrigare straff om än att det är ytterst tveksamt om barn bör kunna dömas till döden med tanke på att i de fall barn gjort sig skyldiga till mord omständigheterna i deras uppväxt ofta torde ha varit ytterst olyckliga. Jag tänker framförallt på Mary Bell och anser inte att hon borde ha dömts till döden. Hennes fall var så speciellt att nåd bör gå före rätt. Mary Bells mor och de män som missbrukade barnet Mary Bell sexuellt borde däremot ha dömts till livstids straffarbete med tanke på den skada de tillfogade Mary Bell och indirekt också de barn hon mördade.

Vad gäller olika grader av vidrighet vid omständigheterna kring uppsåtligt dödande är detta problem inte olösligt därför att man kan välja olika avrättningsmetoder. Halshuggning är ett mildare straff än hängning och lagens strängaste straff bör lämpligen vara hängning föregången av att händer och fötter stympas med yxhugg. Läs mer om de alltför milda straffen i Sverige på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2139707.svd

Tyvärr tror jag att den lågkonjunktur/depression som nu avtecknar sig kommer att bli ganska allvarlig och jag tror också att den är helt onödig. Jag är nämligen benägen att tro att de penningpolitiska åtgärder som vidtas kommer att förvärra krisen snarare än att lindra den.

Varför tror jag det?

Jo, om man från centralbankernas sida tror att de problem som nu finns går att lösa med hjälp av mera inflatorisk penningpolitik tror man fel därför att en mera inflatorisk penningpolitik utlöser farhågor angående det framtida penningvärdet med den påföljden att de som lånar ut pengar endast gör detta under förutsättning att räntan är så hög att den kompenserar för den stigande inflationsrisken.

Är inflationsrisken större vill man givetvis ha högre räntor och jag tror att oviljan att låna ut pengar hänger samman med att risken för inflation bedöms som stor av alla utom centralbanker och regeringar vilka snarare tror att krisen kan lösas bara tillräckligt mycket "nytryckta" pengar pumpas ut i systemen. Detta blir till en ond cirkel.

Jag tror att den situation vi nu ser är en situation där den verkliga penningmängden minskar. Det vill säga tar man hänsyn till penningvärdets minskning faller i själva verket värdet på de samlade transaktionerna. Det enda inflation kan råda bot på är att inflation gör att man blir mera benägen att göra av med pengar, men om man blir mera benägen att göra av med pengar blir man också mindre benägen att låna ut pengar, det vill säga, räntan stiger.

En annan effekt torde bli att flykten in i guldet fortsätter om än att guldprisets uppgång motverkas av en kreditexpansion vad gäller gulddenominerade skuldebrev. Här kanske också krisens lösning finns. I takt med att världens valutor smälter ned likt snö i sol kanske guld och skulder denominerade i guld kommer att ta över rollen som världens finansiella nav och ett verkligt hållbart finansiellt system att byggas upp. Vi får se. Läs mer på följande länk om de höga låneräntorna.

http://www.e24.se/branscher/verkstadsindustri/artikel_906905.e24

"'We're in a critical period,' Haarde said, calling the crown 'significantly undervalued'. "

According to the man on the picture above, Mr. Geir Haarde, the prime minister of Iceland, the Icelandic currency is "significantly undervalued". However, he is completely wrong and I fear that his misperception of economics might result in catastrophic consequences if the Icelandic currency authorities are as stupid as Mr. Haarde, and Iceland therefore fixes the exchange rate of the Icelandic Crown not on the basis of sound economic analysis, but on the basis of what is considered appropriate from the perspective of national pride.

Without any question the Icelandic Crown is still significantly overvalued from nearly every perspective, although it a few years ago was overvalued from absolutely every perspective. According to the theory of purchasing power parity, on the basis of the price of a Big Mac, the Icelandic Crown is undervalued against perhaps a handful of currencies, but overvalued against a good hundred currencies.

Although the Icelandic Crown has fallen sharply Icelandic farmers still sell their products at the minimum prices guaranteed by the Icelandic government. One fairly certain indicator of a truly undervalued currency is that the farmers of the country in question prefer to sell their products at the rates prevailing on international markets instead of selling them at the prices guaranteed by their national government. One truly undervalued currency was the Argentine Peso just after the Argentine government decided to float the Peso in 2002.

Another way of looking at the problem which happens to give exactly the same result is the following. A few years ago Icelanders borrowed excessive amounts of euros, but now they have difficulties in servicing those debts. They need more euros in order to meet their obligations. How can the Icelanders make greater sums of euros flow to Iceland? Well, one opportunity is to increase exports, but since most exports are already priced in terms of euros a lower exchange rate of the Icelandic Crown will not necessarily fuel exports. I think that the only way to make more euros and other foreign currencies flow to Iceland is to make more foreigners visit Iceland and spend more money there. What is needed in order to attract tourists? Well, you need a beautiful landscape and the opportunity to experience something you will not experience at home. Iceland has all those things.

What Iceland does not have, however, is a reasonable price level for the kind of services tourists demand. Tourists like to have meals at restaurants and sleep in hotels. In these aspects Iceland is, yes, cheaper than the most expensive European countries but still more expensive than nearly all countries on this planet. The only way to correct that is to allow the Icelandic Crown to depreciate without any corresponding price increase for domestic services. If the Icelandic Crown would depreciate more and prices for domestic services and foodstuffs would not increase correspondingly, Iceland would enjoy greater revenues, not only in terms of depreciating Icelandic Crowns, but also in terms of foreign money. That's what they need in order to service their foreign debt. The fear that higher exchange rates for foreign currencies in terms of Icelandic Crowns will make it more difficult to service the foreign debt is thus mistaken. The opposite is true.

If Iceland were governed by clever people, which it is not, the problems would be easy to solve. Iceland should actively devalue its currency and do it sharply, and Iceland should also establish a fixed exchange rate or, even better, replace its currency with something else. However, before the Crown can be replaced with something else, the government of Iceland will have to establish a fixed exchange rate against that currency or precious metal which is supposed to replace the Crown.

How could that be done?

Well, to make Iceland approximately as cheap as Argentina was just after the peso was left to float in 2002 would require a US dollar at about 600 Icelandic Crowns. Since one Big Mac on Iceland costs 610 Icelandic Crowns and it ought to cost about $1 in order to make Iceland approximately as cheap as Argentina was after its devaluation, I have built my calculation on the figure 610. If the price is of a Big Mac will be raised or lowered, I will of course alter that figure correspondingly.

I admit that that would be a shockingly sharp devalutation, but I am also absolutely certain that such a sharp devaluation would make the Icelandic economy recover immediately and I also think that the inflationary consequences of such a bold step could be limited. If the Icelandic Crown were devalued as sharply as I propose, Iceland could immediately abolish all tariffs and quotas regarding imports. Imported foods would be unaffordable anyway and Icelanders would have to rely on domestic foods.

Secondly, the deposit insurance should be abolished. If people want perfect financial security they should keep vaulted cash, if they want interest they must be ready to accept a risk.

Thirdly, I think Iceland should fix its currency not in terms of dollars, euros or yens, but in terms of gold. Actually, that is easily done. You start with a multiplication where the price of one Big Mac in terms of Icelandic Crowns on Iceland is multiplied by the US dollar price of one ounce of fine gold, which today is about $796. 610 times 796 makes 485.560 and that will also be the Crowns per fine ounce parity. That would leave the Icelandic Big Mac at about $1.

The Central Bank of Iceland therefore should declare that it pays 485.560 Icelandic Crowns per fine ounce of gold brought to the Central Bank. Theoretically, the price could soar above that level, but that is not realistic since the Icelandic Crown at that rate certainly would be so extremely undervalued that this risk is purely hypothetical.

On top of that the Icelandic central bank could and should raise its official interest rates to some absolutely astronomical level in order to make those rates obsolete. That would not have any significant deflationary effect anyway, since the high purchasing power of gold on Iceland would have an inflationary effect many times greater than the deflationary effect of the astronomical interest rates. I am thinking of official interest rates at perhaps millions of per cent.

At this point the central bank of Iceland should also withdraw from circulation all notes and coins, except a few with ridiculously small denominations, and replace the bigger denominations with small denominations. If it is inconvenient to use notes and coins issued by the central bank, people will rely on debit cards, and the result of that will be that the balance sheet of the Central Bank will shrink dramatically.

Finally, the Central Bank purchases the remaining circulation of change and replaces it with gold coins.

Priset på en Big Mac i några olika länder:

Storbritannien: £2,09
Tyskland: €3,19
USA: $3,57
Irland: €3,80
Finland: €3,95
Danmark: 29,50 dkr.
Sverige: 38,- kr./39,- kr.
Norge: 40,- nkr.
Island: 610,- isländska kr.

Växlingskurser:

£1= 12,37 kr.
€1= 10,36 kr.
$1= 8,18 kr.
1 dkr.= 1,39 kr.
1 nkr.= 1,16 kr.
100 isländska kr. = 5,67 kr.

Utländska priser i svenska kronor:

Storbritannien: 25,85 kr.
Tyskland: 33,05 kr.
USA: 29,20 kr.
Irland: 39,37 kr.
Finland: 40,92 kr.
Danmark: 41,- kr.
Norge: 46,40 kr.
Island: 34,59 kr.

Utländska priser i procent av de svenska:

Storbritannien: 67,1 %
Tyskland: 85,8 %
USA: 75,8 %
Irland: 102,3 %
Finland: 106,3 %
Danmark: 106,5 %
Norge: 120,5 %
Island: 89,8%

Priset på ett uns guld: 6532,83 kr.

Med tanke på att det just nu förs en diskussion angående den isländska kronans framtida öde har jag gjort en liten specialundersökning vad gäller Island. Just idag har dessutom priset på en Big Mac höjts från 560,- isländska kronor till 610,- isländska kronor, varför uppgifterna alltså är extra aktuella.

En annan intressant iakttagelse är att det danska priset har sänkts sedan föregående månad. Detta bevisar enligt min mening att nominella växlingskursrörelser i de flesta fall är obehövliga. Den danska kronan var under november månad övervärderad, men istället för att falla i värde på den internationella valutamarknaden har de danska priserna fallit och på det viset korrigerat den alltför höga växlingskursen. Så är den danska kronan nu nästan i "macqvilibrium" med den "finska" euron.

En internationell guldmyntfot skulle fungera på precis samma sätt. Problemet under den tid som kallas den stora depressionen var att samtliga världens valutor var övervärderade i jämförelse med modervalutan guld och att därför deflation i samtliga länder samtidigt var påkallad för att ett normalt flöde av baspengar skulle komma igång. Hade däremot deflationskrisen varit begränsad till ett land hade inte efterfrågan på den internationella marknaden brutit samman och istället deflationen endast korrigerat en excessiv kreditgivning i ett land.

Det senare fenomenet är just vad som alldeles nyss har inträffat i Danmark. Det är dessutom så att kreditkontraktion under en guldmyntfot så att säga automatiskt sätter i gång en motrörelse. Faller priser och löner blir ju guldbrytning mera lönande och eftersom det råder i det närmaste oändlig efterfrågan på lagligt betalningsmedel är guldbrytningen inverterat konjunkturkänslig.

Hela anledningen till att den mekansimen inte förmådde bryta den stora depressionen var att prisnivån befann sig oerhört långt över den som var påkallad för att denna kraft skulle ta överhanden. Så var år 1931 den genomsnittliga arbetarlönen i Sverige 1,16 kronor per timma, vilket skall jämföras med 0,42 kronor per timma år 1914. Det hade alltså förmodligen krävts en oerhört skarp deflation för att få fart på guldbrytningen eller snarare den guldbrytande sektorns kreditefterfrågan.

Då hör det dessutom till saken att världens centralbanker försökte bromsa upp deflationen istället för att påskynda den, trots att det senare hade kunnat återställa balansen.