flavianopolis

Nu jublar moderaternas partisekreterare Per Schlingman över moderaternas medvind och socialdemokraternas motvind i opinionen. Detta tros bero på bråket angående vänsterpartiets eventuella deltagande i en ny regering efter valet 2010.

Jag tror emellertid att det kan finnas en annan förklaring. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/naringsliv/motor/artikel_1973733.svd

Om regeringen skall ha en rimlig chans att vinna valet 2010 tror jag att den måste skrinlägga alla planer på att räkna upp bensinskatten.

I Dagens Industris nätupplaga står att läsa att nu ett antal så kallade experter förutspår en starkare krona. Läs mer på följande länk.

http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fstat%3D0%26ArticleID%3D2008%255C10%255C30%255C308963%26SectionId%3DEttan%26menusection%3DStartsidan%3BHuvudnyheter

För det första vill jag peka på att teorien om köpkraftsparitet inte talar för att de kommer att få rätt. Sverige har med nuvarande priser en högre allmän prisnivå än praktiskt alla de länder som deltar i eurosamarbetet. Senast jag kontrollerade saken hade en euro behövt kosta 11,91 kronor för att priset på en Big Mac i Sverige och Tyskland skulle vara detsamma. I januari 1999 var kronkursen sådan att en svensk och en tysk Big Mac kostade nästan exakt lika mycket och finns det någonting som säger att så inte åter skulle kunna bli fallet?

För det andra menar jag att man inte kan utesluta att den senaste tidens styrräntesänkningar från Riksbankens sida bidragit till att skapa den nu pågående förstärkningen av kronan. Jag befarar följande orsakssamband. Lägre styrräntor betyder rimligen högre takt i kreditexpansionen och därmed högre prisinflation. Högre prisinflation måste förr eller senare mötas med högre styrräntor. Måhända anteciperar marknadsaktörerna nu en stramare penningpolitik och därför stärks kronan.

För det tredje är det djupt olyckligt att kronan nu stärks. Många svenska företag plågas av en vikande konjunktur och en starkare krona och därmed färre kronor i kassan per intjänad euro är salt i såren i en vikande konjunktur. Det hade varit bättre om Riksbanken höjt styrräntorna och därigenom skapat en stark förvissning om att Riksbanken på grund av bankfallisemang kommer att tvingas retirera. Bankfallisemang är vad den saken anbelangar ingenting att röra upp himmel och jord över. I så fall hade kronan sannolikt i reala termer varit betydligt mindre värd än den nu är och den svenska realekonomien mått bättre.

Sammanfattningsvis är det möjligt att de så kallade experterna får rätt sett i ett kortare perspektiv, men på det hela taget är deras prognoser om en starkare krona med tanke på teorien om köpkraftsparitet mycket vågade och sannolikt helt ohållbara. Dessutom tycks det vara så att det förhållandet att påstått ledande ekonomer prognosticerar en viss sak i det närmaste är en garanti för att så inte kommer att ske.

Grundtipset är alltså en svagare krona.

På följande länk finns en intressant text.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/politics/7691900.stm

Det handlar om att en gammal minister från thatchertiden nu menar att det blivit läge att folkomrösta om det fortsatta brittiska EU-medlemskapet. Om Storbritannien lämnar EU, tror jag att detta kommer att fungera enligt "proppen-ur-badkaret-principen".

Enligt min mening finns det ett sätt att förklara det kraftiga börsfallet vilket helt förbises i den allmänna debatten. Orsaken är enligt min övertygelse den att världens centralbanker och inte minst Sveriges Riksbank helt har bytt fot och gått från en något deflatorisk penningpolitik till en kraftigt inflatorisk.

Men är det inte så att högre inflation rimligen ger dyrare aktier?

Svaret är ja och nej. Under den tyska hyperinflationen under början av 1920-talet upplevde Tyskland en börshausse som överträffade allt som skådats före och efter denna tid. Alla köpte aktier och kurserna bara steg. När sedan denna inflation kom till sitt slut visade det sig emellertid att om man justerade börskurserna för det förhållandet att konsumentpriserna hade stigit var den upplevda haussen istället alla tiders värsta baisse.

Under perioden 1873-1896 då det däremot rådde deflation var det allmänna intrycket att börsen var trög. Korrigerar man emellertid den påstått tröga börsen för det förhållandet att konsumentprisindex föll stadigt visar det sig istället att perioden var världshistoriens mest uthålliga och kraftiga börshausse.

Om man tänker efter är detta inte så konstigt. Om man räknar med ett fallande penningvärde stiger rimligen den riskfria räntan. Ingen är ju så dum att han lånar ut pengar till en ränta som understiger inflationen. Detta förklarar så vitt jag kan förstå varför boräntorna inte faller så mycket som man tycktes tro att de skulle falla i samband med Riksbankens styrräntesänkningar. Att de alls faller hänger mera troligt samman med att den reala kronkursen fallit. Det förklarar också varför börsen värderas ned. Ju högre inflation desto högre riskfri ränta och ju högre direktavkastning måste aktier ge för att kunna konkurrera med den riskfria räntan. Alltså måste aktiekurserna ned. Endast en hyperinflation kan maskera detta förhållande.

Vidare visar erfarenheten att inte bara de nominella räntorna stiger under en inflation utan också att realräntorna stiger. Ju mera osäkert läget är för dem som kan tänka sig att bevilja kredit, desto större riskpremie kräver de med den påföljden att realräntorna tenderar att vara högre under en inflation än i en situation då villkoren på penningmarknaden är trygga och förutsägbara. Hur hög ränta skulle du kräva för att vilja låna ut zimbabwedollar?

Under 1970-talet var de tyska realräntorna betydligt lägre än de brittiska och samma sak gäller de båda ländernas respektive inflationstakt. Jag gissar och hoppas att Riksbanken under kommande år byter fot ytterligare en gång och kastar om penningpolitiken i deflatorisk riktning. I så fall kommer vi nämligen med stor sannolikhet få se riktigt präktig börshausse, vilket passar mig utmärkt med tanke på att jag alltid är fullplacerad i aktier.

På följande länk finns en text som handlar om hur Handelsbanken har kunnat dra nytta av den så kallade finansiella krisen.

www.e24.se/branscher/bankfinans/artikel_802535.e24

Artikeln är mycket intressant eftersom den visar att Handelsbanken på det hela taget har dragit nytta av det som kallas finanskrisen. Varför är det intressant? Jo, det är intressant eftersom det bevisar att även om myndigheterna inte hade gjort något för att mildra den så kallade krisen så hade detta inte på något sätt försvagat Handelsbankens finansiella ställning, vilket alltså rimligen betyder att det som kallas de finansiella systemens stabilitet aldrig någonsin har varit hotat.

Hade de mera misskötta bankerna tillåtits att gå omkull hade fortfarande Handelsbanken funnits kvar på marknaden och någon risk för att Sverige skulle ha tvingats att gå tillbaka till byteshandel eller ens att kontantomloppet hade ökat därför att det inte hade funnits någon solvent rikstäckande bank tillgänglig har aldrig funnits. Man kan därför dra den slutsatsen att myndigheternas åtgärder hitintills varit helt opåkallade till och med ur det perspektivet att myndigheterna har att tillse att det finns ett väloljat rikstäckande bankväsende. Att Andersson har konto hos Handelsbanken förutsätter ju inte att Johansson har konto hos någon annan bank för att Andersson och Johansson skall kunna göra affärer med varandra. I princip hade man kunnat tänka sig att praktiskt taget alla svenskar hade haft konto hos Handelsbanken och att övriga banker hade gått i konkurs, även om en sådan situation med stor sannolikhet hade lett till att en rad så kallade nischbanker hade öppnats och försökt ta upp konkurrensen med Handelsbanken.

Det är alltså först om Riksbankens deflationära åtgärder hade varit så rigorösa att samtliga rikstäckande bankers solvens hade vacklat som man kan säga att Riksbanken enligt rådande lagstiftning hade varit berättigad att vidta inflationära åtgärder i syfte att säkra bankväsendets funktion.

Givetvis skall Riksbanken enligt rådande lagstiftning också motverka ett stigande penningvärde med inflationära åtgärder. Allt talar, enligt vad jag tror, för att man hade kunnat fastställa ett stigande penningvärde långt innan det finansiella systemets stabilitet verkligen hade varit hotat. Inflationära åtgärder bör, enligt min mening, i första hande vara sänkningar av styrräntorna och i andra hand köp av främmande valutor eller guld i syfte att depreciera kronan. Under rådande omständigheter borde dock Riksbanken ha höjt styrräntorna i syfte att säkra penningvärdet även om detta hade hotat de mest misskötta bankernas solvens.

Misskötta bankers insolvens är inte mera tragiska än andra misskötta företags insolvens och den senaste tidens händelser visar att antagandet att osunda bankers svårigheter sprider sig till sunda banker är helt felaktigt. Tvärsom gynnas sunda banker av osunda bankers svårigheter. Banker skiljer sig alltså inte från andra företag. Precis som att på en ort med två livsmedelshaller det gynnar den ena livsmedelshallen att en den andra går omkull gynnas välskötta banker av att misskötta går omkull och konkurrenstrycket avtar.

De åtgärder som nu vidtas är alltså ur en rad perspektiv fullständigt galna. De subventionerar misskötta företag på välsköttas bekostnad och kostar enorma summor som istället hade kunnat användas antingen till att stärka svenskarnas köpkraft eller till att förbättra infrastrukturen. Det hedrar Handelsbanken att Handelsbanken frivilligt ställer sig utanför dessa dumheter och jag uppmanar mina läsare att bli kunder hos Handelsbanken. Givetvis borde också deltagandet i systemet med insättningsgarantier vara frivilligt.

I Svenska Dagbladets nätupplaga ondgör sig vissa fiender till den svenska landsbygden över Hans Majestät Konungens kloka och balanserade uttalanden angående vargstammens utbredning i konungariket. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1902959.svd

Det är visserligen sant att det får anses åligga Konungen att särskilt väl välja sina ord. Konungen skall ju vara en samlande gestalt för landets folk, men jag menar samtidigt att det måste anses åligga Konungen att tillvarata sina undersåtars intressen och hävdvunna rättigheter när dessa hotas av högljudda miljöextremister helt utan insikt i landsbygdslivets villkor.

Hans Majestäts uttalande är måhända betingat av att han själv i egenskap av jägare är drabbad av vargens enorma aptit på vilt, men i det här sammanhanget har Hans Majestät också visat att han är en god landsfader som tänker på dem av hans undersåtar som blivit lidande av vargens utbredning. Älg och rådjur är traditionell svensk mat och det finns ingen anledning att bokstavligt talat låta vargen ta maten ifrån oss.

Dessutom är det faktiskt så att en alltför stor vargstamm som börjat närma sig mänsklig bebyggelse i brist på bytesdjur gärna angriper människor och att det till och med är känt att vargen föredrar små flickor och äldre kvinnor. Sagan om Rödluvan och vargen har faktiskt en viss verklighetsbakgrund och försöken att förlöjliga vargmotståndarna genom att hänvisa till "Rödluvan och vargen" är alltså synnerligen löjliga av det skälet att sagan innehåller ett korn av sanning.

Vidare är det helt osant att vargen i ett globalt perspektiv är utrotningshotad. Det lär finnas 100.000 vargar bara i Ryssland och dessutom har inte H. M. Konungen uttalat sig för en fullständig utrotning av vargstammen ens i Sverige, trots att Sverige är oändligt mycket mera tättbefolkat än Ryssland. Vargstammen måste vara synnerligen begränsad och gärna obefintlig helt enkelt därför att vargen konkurrerar med människan om födan och därför att hungriga vargar med vana av människor är livsfarliga. Vargens sätt att döda tamdjur som exempelvis får är dessutom vida mer plågsam får fåret än att bli slaktad av en människa. Varför ömmar inte miljöextremisterna för fåren?

Det tillhör den svenske bondens hävdvunna rättigheter att skjuta varg på sin egen mark och det hör till H. M. Konungens plikter att tillvarata den svenske bondens rättigheter när dessa hotas.

I går infördes en artikel i Svenska Dagbladets nätupplaga i vilken centerpartisten Jörgen Johansson uttalar sig till förmån för att kronan bör ersättas med euro. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1898393.svd

Jag håller med Jörgen Johansson så långt att jag i likhet med honom anser att kronan bör slopas och Sverige ges en annan valuta, men däremot anser jag till skillnad från Jörgen Johansson inte att kronan bör ersättas med euro. Istället bör kronan ersättas med guld.

Hur tänker jag mig att detta skall gå till?

Som ett första steg mot en remonetisering av guldet tänker jag mig att Riksbanken upprättar en köpkurs för guld. Köpkursen bör bestämmas på ett sådant sätt att guldet medvetet görs mycket dyrt. Guld blir ju dyrare år för år och om kursen mellan kronan och guldet sätts så att kronan så att säga får ett alltför högt ingångsvärde, skulle detta leda till att den svenska prisnivån med tiden skulle tendera att bli så hög att det enda sättet att komma ur denna knipa vore en kraftig deflation.

Från den punkt att guldet remonetiserats kan man nog räkna med att praktiskt taget alla övriga valutor kommer att halveras i värde minst en gång vart femtonde år. Därför måste kronans ingångsvärde vara mycket lågt.

Jag menar att Riksbankens köpkurs på guld borde sättas så att priset på ett halvt grain rent guld i kronor skulle vara identisk med priset på en Big Mac i Stockholm samma dag som Riksbanken kungjorde en köpkurs för guldet. Detta skulle innebära en dramatisk devalvering av kronan.

Nästa fråga som inställer sig blir givetvis om inte en så kraftig devalvering skulle förorsaka en våldsam inflation. Mitt svar på den frågan blir njae. Riksbanken och Riksdagen kan nämligen göra en hel del för att bromsa denna inflation och eftersom priset på guld aldrig kommer att skrivas upp ytterligare kommer inflationen att vara av engångskaraktär.

Riksbanken bör strax efter att köpkursen har kungjorts höja styrräntorna till rent astronomiska nivåer. Detta skulle motverka inflationen. En annan åtgärd är att höja deltagaravgifterna i Riksbankens clearingssystem till rent astronomiska nivåer. Dessa åtgärder skulle givetvis bidra till att Riksbanken blev en meningslös institution och med tiden skall också Riksbanken stängas helt. Jag återkommer till detta.

Riksdagen bör i samband med detta också upphäva den lag som gjorde oss till medlemmar av den protektionistiska tullunionen EU och i samband med utträdet ur EU skall Sverige inte införa några tullar alls. Unilateral frihandel skulle bidra till att maximera konkurrensen på den svenska marknaden och göra livet svårare för dem som ville höja priserna.

Riksdagen bör också avskaffa alla möjligheter att dra av ränteinbetalningar. Har man satt sig i skuld bör man själv bära hela kostnaden. Vidare bör Riksdagen göra ränteinkomster helt skattefria. Syftet med detta är att uppmuntra sparsamhet, eftersom detta också har en dämpande effekt på inflationen om än att ökat sparande också bidrar till lägre räntor, vilket är inflationsdrivande.

Riksdagen bör också, och detta är mycket viktigt, helt slopa insättningsgarantin. En misstänksam allmänhet som vet att staten inte kommer att komma till undsättning är den avgjort mest effektiva finansinspektion som tänkas kan. Vad det anbelangar kan finansinspektionen gärna upphöra som myndighet.

Nu återstår bara att stänga Riksbanken. Först börjar man med att dra ned den största sedelvalören till 20 kronor. Detta skulle göra det synnerligen otympligt att använda sig av riksbankssedlar och sannolikt skulle omloppet av riksbankssedlar efter denna åtgärd vara synnerligen begränsat. Det vore förmodligen så begränsat att Riksbanken genom att, mot kontanter, erbjuda allmänheten jubileumsmynt i äkta guld med lätthet skulle kunna återköpa hela kontantomloppet.

Därefter återstår endast att förklara återstående småpengar helt värdelösa och att i grundlagen skriva in att rent guld är lagligt betalningsmedel i Sverige. Sedan kan Riksbanken stängas för gott.

Hur skulle dessa åtgärder sannolikt påverka den makroekonomiska situationen i Sverige? Det första som skulle hända efter att guldet hade återfått en roll i det monetära systemet vore att det skulle utbryta en tämligen omfattande inflation. Denna skulle dock vara kortvarig och snabbt förbytas i en mycket skarp recession med bankfallissemang och deflation. Denna recession skulle dock sannolikt bli mycket kortvarig och så snart priser och löner fallit till en mera rimlig nivå skulle konjunkturen gå in i ett mera normalt läge.

När man kommit dithän skulle man äntligen börja se konturerna av ett verkligt hållbart finansiellt system. Euron må ha vissa fördelar jämfört med kronan, men skillnaden till det bättre är nästan försumbar och ECB bedriver också inflationspolitik.

Jag tillhör inte dem som till varje pris vill försöka urskulda egna felbedömningar. När Riksbanken för några veckor sedan sänkte styrräntorna befarade jag att detta skulle leda till en förstärkning av kronkursen därför att jag trodde att sänkningen skulle bedömas som ohållbar och att man därför skulle börja spekulera i framtida höjningar med den påföljden att kronan skulle appreciera.

Lyckligtvis finns det starka indicier på att jag hade fel. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_1893329.svd

Av texten framgår det att kronan för tillfället är svag. Till min ursäkt vill jag ändå framföra några synpunkter.

För det första vet vi inte hur hög kronans kurs hade varit om Riksbanken låtit bli att sänka styrräntorna eller ännu hellre höjt dem. Jag tror att en sådan och i så fall mycket dristig politik hade medfört att den så kallade marknaden anteciperat oundvikliga sänkningar av styrräntorna med den påföljden att kronan i dagsläget varit ännu svagare. Samtidigt hade en sådan politik sakligt sett varit mera deflationär, vilket å sin sida haft en apprecierande effekt. En intressant sak i sammanhanget är att den svenska kronan faktiskt stärkts aningen mot den norska kronan.

För det andra är den svaga kronan knappast förvånande för dem som i likhet med mig anser att två valutors naturliga jämviktspunkt är den punkt där köpkraftsparitet inträder. Då hör det visserligen till saken att olika länder inom eurosamarbetet har ganska olika prisnivåer, men om man använder det "tyngsta" eurolandet Tyskland och Big Mac-index som måttstock blir resultatet att euro skulle behöva kosta 11,91 kronor för att etablera en identisk prisnivå mellan Sverige och Tyskland.

Att kronan aldrig varit svagare är också en sanning med modifikation eftersom faktiskt kronan och euron med samma mätmetod befann sig i köpkraftsparitet i januari 1999. Det finns ingenting som säger att euron inte åter kan stiga till en nivå där det råder köpkraftsparitet mellan Sverige och Tyskland. I så fall kommer alltså euron att noteras till 11,91 kronor, men enligt min mening vore detta ingenting att gråta över.

Inflationen är nämligen ett huvudsakligen inhemskt fenomen som härrör från en excessiv kreditexpansion och att den excessiva kreditexpansionen tillåts slå igenom i en svagare växlingskurs är under rådande omständigheter bättre än att genom drakoniska åtgärder försöka upprätthålla en orealistisk växlingskurs.

En annan av mina teorier som möjligen kan ha fått visst stöd av verkliga händelser är den så kallade dominoeffekten där grannländers valutor påverkar varandra mer än de påverkar andra valutor. Den isländska kronan har kollapsat, vilket satt den norska kronan under press, vilket i sin tur satt den svenska under press gentemot euron och så vidare. Hursomhelst är det bra att den svenska kronan försvagas gentemot euron, eftersom detta kommer att lindra konjunkturnedgången. Rent av kan den svaga kronan sätta igång en ny högkonjunktur.

I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet återfinns en text av folkpartiets ekonomisk-politiske talesman Carl B. Hamilton där denne förespråkar en snabb anslutning av Island till EU och eurosamarbetet. Läs texten på följande länk.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1886121.svd

Man kan framföra olika synpunkter i frågan vad Island borde göra för att befria sig från de djupa finansiella problem som för tillfället plågar landet. Jag tänkte inte här närmre diskutera de olika lösningar man kan tänka sig utan nöjer mig med att i likhet med Carl B. Hamilton anse att det vore bättre att gå över till euro än att fortsätta upprätthålla en egen valuta. Island har helt enkelt särskilt framträdande problem som hänger samman med den egna valutans litenhet och dess flytande växlingskurs.

För att lösa dessa problem kan man tänka sig att försöka upprätta någon typ av fast växlingskurs eller gå så långt att man likviderar den egna centralbanken och ger en främmande valuta ställning som lagligt betalningsmedel. Den sistnämnda möjligheten är givetvis mycket bra ur det perspektivet att alla tvivel angående myndigheternas förmåga och vilja att upprätthålla en fast växlingskurs bortfaller.

Vad Carl B. Hamilton emellertid antingen glömmer eller medvetet utelämnar är det förhållandet att en övergång till euro ingalunda förutsätter att Island ansluter sig till EU. I Montenegro är euron den officiella valutan utan att Montenegro tillhör EU.

Det är till och med så att Island oändligt mycket snabbare skulle kunna ersätta den egna valutan med euro utanför EU än innanför EU. För att ett EU-land skall kvalificeras för medlemskap i eurosamarbetet krävs nämligen att en rad krav varit uppfyllda under en följd av år. Om Island däremot kvarstår som ett icke EU-anslutet land inom EES kommer Island också fortsättningsvis att vara ett i valutapolitiskt hänseende i stort sett självständigt land. Ett sådant land kan obehindrat ge en främmande valuta ställning som lagligt betalningsmedel.

Detta skulle kunna göras på följande sätt.

Om man använder sig av Big Mac-index och jämför prisnivån på Island med prisnivån i Tyskland, vars ekonomi väger tyngst i eurosamarbetet, visar det sig att en euro borde kosta 147,02 isländska kronor för att den isländska och tyska prisnivån skulle befinna sig i jämvikt. Den isländska centralbanken behöver därför ta upp ett lån vars storlek motsvarar det isländska kontantomloppet till kursen 147,02 isländska kronor per euro. Därefter förklarar myndigheterna att en euro är lagligt betalningsmedel för 147,02 isländska kronor och att den isländska kronan kommer att bli ogiltig om tre månader, men att under dessa tre månader man kan lösa in isländska kronor mot euro i det förhållandet att 147,02 isländska kronor berättigar till en euro.

En annan sak som bör övervägas i samband med en sådan övergång till euro som officiell valuta är möjligheten att devalvera den egna valutan så påtagligt att behovet av skyddstullar för det isländska jordbruket bortfaller. Om den officiella växlingskursen i samband med övergången till euro bestäms på ett sådant sätt att den isländska kronans "ingångsvärde" sätts medvetet lågt kan man nämligen se till att de isländska producentpriserna på jordbruksvaror räknat i "hypotetiska isländska kronor" blir ur böndernas synvinkel mera fördelaktiga än de nu rådande, trots att man samtidigt skrotar hela tullskyddet.

Min fråga till Carl B. Hamilton blir därför varför man inte hellre borde överväga tanken att göra Island till ett land med euro som officiell valuta inom EES-området och utan EU:s av många kritiserade jordbrukspolitik? Är Carl B. Hamilton mot frihandel?

If one takes a look at the internetsite of the Icelandic Central Bank one easily gets the impression that the Icelandic Central Bank attempts to fix the exchange rate of the Icelandic Crown against the euro at the rate 150,- crowns per euro.

I am strongly in favour of fixed exchange rates and monetary unions. However if a country that used to have a floating exchange rate wishes to fix it's exchange rate there are many traps on the path to a stable and credibly fixed exchange rate. I doubt that the Icelandic authorities are aware of all the things they ought to be aware of if they wish to fix the exchange rate.

The probably most important factor is the real exchange rate. If country A tries to fix it's exchange rate against the currency of country B, country A must make sure that it's domestic price level is not higher than that of country B. The rate 150,- icelandic crowns per euro would leave the icelandic price level slightly below that of Germany, which is the most important country of the euro area so from this perspective the attempt might not be doomed beforehand.

On the other hand the chosen exchange rate is not low and the icelandic economy would probably need the help of an undervalued exchange rate to recover from the present chaos. Therefore I suspect that the present exchange rate will not give the icelandic economy the boost it needs. On the other hand it will not fuel inflation either.

I also doubt that the chosen exchange rate is low enough to make the icelandic banks recover on their own. Since the rate 150,- icelandic crowns per euro will leave Iceland fairly expensive for the vast majority of the world population, there is no reason to believe that the supposedly low exchange rate will make foreign money flood to Iceland. It therefore seems likely that the government of Iceland will have to remain the owner of an enormous quantity of sour loans for which there will be no buyers. This fact will of course fuel speculations against the exchange rate and make interest rates remain high. The situation will perhaps be a little bit less shaky, but yet not stable.

In my opinion there is a simple and good solution to all those problems and the solution is an enormous and extremely sharp devaluation which plan I have already described. However, there is one strong objection against such a plan and that is the fact that many Icelanders are in debt in terms of euros and that therefore a devaluation would not serve the interest of the debtors whose debt is denominated in terms of euros. However, I wish to question that because of the simple and obvious fact that shortly after my proposals would have been realized, Iceland would be an extremely cheap country. Foreign visitors would give the Icelandic economy the boost it needs and in case the exchange rate I have proposed is far too low the purchasing power of foreign currencies will drop until an approximate equilibrium has been established.

A constant gold price and unilaterally free trade would make sure that a possible inflation would be short-lived and that after it had come to an end Iceland would experience economic health. The text about how Iceland could rescue it's economy is available at this address.

http://flavianopolis.blogspot.com/2008/02/fixed-exchange-rate-is-answer.html

Tyvärr har Sveriges Riksbank idag sänkt styrräntorna. Beslutet visar att Riksbanksledningen tyvärr saknar insikt i vad som orsakat krisen, vilket är inflationspolitiken. Riksbanken har vidare visat att den inte begriper att en inflation under perfekt kontroll är det som behövs för att ge dem som vill låna ut pengar gott humör.

Effekterna av denna styrräntesänkning kommer, enligt min övertygelse, att visa sig ödesdigra. Inflationsproblemet kommer att bestå och därför kommer inte marknadsräntorna att falla. Det är just detta USA lider av.

Vidare kommer förhoppningarna om sänkta styrräntor att klinga av med den påföljden att kronan sannolikt kommer att stärkas, vilket i sin tur kommer att bli likt en våt filt över den svenska exportindustrien.

Stefan Ingves har också bevisat att han saknar de nerver som kännetecknar en bra riksbankschef. Troligen har han lyssnat för mycket på de falska locktoner som utgår från ränteduvan Rosenberg. Det finns i själva verket inga som gör så mycket för att se till att marknadsräntorna är så höga som möjligt som just de så kallade ränteduvorna. Fru Rosenberg är tillsammans med Lars Heikensten den nuvarande krisens arkitekter.

Dessvärre är nu en svensk lågkonjunktur mycket sannolik, vilket inte hade behövt vara fallet om Riksbanken istället skickat upp styrräntorna så till den grad att alla hade blivit säkra på att de måste sänkas. I så fall hade Sverige nämligen kunnat undkomma krisen genom en ordentlig depreciering av kronan.

I februari skrev jag en text där jag föreslog hur de isländska myndigheterna borde bära sig åt för att återge Island ett fungerande bankväsende genom några radikala reformer. Jag tycker fortfarande att mitt förslag är bra och istället för att trötta ut mina läsare med en ny text hänvisar jag till den gamla.

Här finns texten.

http://flavianopolis.blogspot.com/2008/02/fixed-exchange-rate-is-answer.html

Texten är på engelska och jag ber mina läsare vara uppmärksamma på några saker. Texten skall inte ses som ett försvar för den typ av "dirty floating" som den isländska centralbanken nu tycks ge sig in på. Jag förordar istället en stenhård fastkurspolitik, om än att jag menar att den initiala växlingskursen medvetet bör sättas ytterst låg bland annat för att man skall kunna vara helt säker på att systemet är motståndskraftigt mot allehanda spekulativa attacker.

Tvärsom menar jag att den isländska centralbanken ger sig in i en farlig lek när den säljer euro mot isländska kronor till en kurs som faktiskt medför att den isländska prisnivån förblir hög räknat i främmande valuta. Erbjuds man att köpa euro för 131,- isländska kronor ger jag absolut rådet att köpa euro så länge "lagret" räcker. Lagret lär nämligen tömmas fort.

Måhända tar min gamla text inte i tillräcklig utsträckning i beaktande det förhållandet att många islänningar är skuldsatta i euro och av det skälet en så extrem devalvering som jag förordar skulle bli mycket kännbar för de islänningar som har skulder i euro. Å andra sidan skulle mitt förslag med omedelbar verkan förvandla Island till ett av världens billigaste länder, med den påföljden att turistindustrien skulle explodera och Island tillförsäkras stora intäkter inte minst i euro.

Vad gäller valet av växlingskurs menar jag att man kan använda sig av följande beräkningsmetod. Först ser man hur mycket en Big Mac kostar i Hong Kong. Därefter kontrollerar man hur mycket den kostar på Island. Därefter räknar man fram hur hög växlingskursen på Hong Kong-dollarn skulle behöva vara för att den isländska hamburgaren, allt annat lika, skall bli hälften så dyr som den i Hong Kong, vilket räknas om till guld till rådande marknadskurs mellan guld och Hong Kong-dollar.

Jag vet inte hur hög kursen nu skulle bli med denna beräkningsmetod, men troligen hamnar guldpriset någonstans i regionen 20 miljoner isländska kronor per kilogram guld med renhetsgraden 24 karat.

Det är också intressant att notera att eurons värde uttryckt i isländska kronor sedan februari månad har ökat från cirka 100,- isländska kronor till cirka 150,- isländska kronor. Den isländska centralbanken har intervenerat och sålt euro för 131,- isländska kronor, vilket med tanke på köpkraftspariteten är ett "fyndpris" på euron.

Idag står i Svenska Dagbladet att läsa om att Island från och med nu infört någon typ av fast växlingskurs för den isländska kronan. Enligt vad som tycks framgå av de något vaga uppgifterna handlar det om att den isländska kronan knyts till en valutakorg och att detta med dagens kurser betyder att den isländska kronans kurs gentemot euron idag är cirka 131,- isländska kronor per euro. Detta skall jämföras med gårdagen då euron noterades till 195,- isländska kronor.

Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/samhallsekonomi/varlden/artikel_768237.e24

Enligt min uppfattning är det i och för sig inte fel att upprätta en fast växlingskurs. Däremot är det min övertygelse att Island valt en alltför hög växlingskurs på den egna valutan och att man på grund av detta missat en lysande chans att införa unilateral frihandel. Hade man valt en annan och lägre kurs på den egna valutan hade behovet av att skydda det egna jordbruket med hjälp av importtullar och exportsubventioner helt bortfallit.

Dessutom är det faktiskt så att sett till köpkraftspariteten den isländska kronan också fortsättningsvis kommer att vara tämligen högt värderad. En tysk Big Mac kostar 3,19 euro och en isländsk 469,- isländska kronor. Hade kursen satts för att jämställa priset på en Big Mac på Island med priset i Tyskland, hade detta alltså betytt att den isländska kronans kurs gentemot euron istället hade blivit cirka 147,- isländska kronor per euro. Då hör det dessutom till saken att euroområdet har en mycket högre allmän prisnivå än exempelvis Storbritannien, USA och Japan. Den isländska kronan kommer alltså också fortsättningsvis att vara ganska högt värderad. Däremot kommer den att vara undervärderad gentemot de skandinaviska valutorna.

Samtidigt står det i tidningarna att läsa om att Ryssland har lånat ut 4 miljarder euro till den isländska centralbanken. Detta betyder med stor sannolikhet att den isländska centralbanken utan vidare skulle klara av att köpa upp hela det ganska begränsade isländska kontantomloppet och rent av att man kan tänka tanken att den isländska centralbanken kan komma att likvideras; det vill säga att Island unilateralt ansluter sig till eurosamarbetet.

Om Island nu har valt en politik som bygger på att man vill upprätta en fast växlingskurs, menar jag att den höga kursen på den isländska kronan kan komma att visa sig ödesdiger. Den höga växlingskursen innebär nämligen att man frestar allsköns spekulanter att sätta den isländska centralbanken "på prov" för att se om den fasta växlingskursen "består provet". Sådana attacker kommer ofelbart att skicka de isländska korträntorna i skyn och försätta de isländska bankerna i svårigheter. Detta kan bli särskilt kännbart framför allt om den norska kronan försvagas märkbart gentemot euron.

Man borde istället ha valt en bottenlöst låg kurs på den egna valutan, definierat den i termer av guld, och därefter snabbt likviderat den egna centralbanken och ersatt kontantomloppet med guldmynt. I samma ögonblick hade man också ha bort ha slopat insättningsgarantin och istället låtit de uppblåsta exportintäkterna ha fungerat som bas i ett "nytänt" bankväsende. Ett problem i sammanhanget är emellertid att många islänningar har stora lån denominerade i euro, varför den nu valda lösningen måhända var oundviklig.

Om den fasta växlingskursen kommer att förmå återställa stabiliteten i det isländska banksystemet är emellertid än så länge långt ifrån bevisat. Att man har en välfylld valutareserv till följd av den ryska krediten är faktiskt av mindre betydelse, eftersom man valt en ganska hög kurs på den egna valutan och kontanterna endast är en ynka bråkdel av det totala faktiska penningomloppet. Jag gissar att stabiliteten kommer att återställas temporärt, men att det snart visar sig att den nya växlingskursen är i överkant.

I Kvällsposten står att läsa om att Anders Eklund vill sälja sin röda SAAB; det vill säga den som han använde vid mordet av Engla. Läs mer på följande länk.

http://www.kvp.se/Nyheter/1.1323733/anders-eklund-saljer-mord-saaben

Jag skulle vilja upplysa om att fordonet har följande registreringsnummer.

JGM 732

Det är faktiskt rimligt att det blir känt vilket registreringsnummer den bil Anders Eklund använde sig av vid mordtillfället. Jag känner mig nämligen övertygad om att många i likhet med mig skulle känna stort äckel inför att köra omkring i en bil som använts vid ett bestialiskt mord.

I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet står att läsa att regeringen nu fördubblar insättningsgarantin. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_1835719.svd

Om det inte vore så att allmänhetens uttag av kontanter besvärade bankerna, skulle givetvis inte regeringen ha vidtagit denna åtgärd. Vidare är det så att sunda och välskötta banker i mycket liten grad påverkas av stora kontantuttag. Således kan man dra den slutsatsen att det finns verkliga problem i den svenska bankvärlden och detta förhållande har nu fått officiell bekräftelse genom beslutet att höja insättningsgarantin.

Beslutet är helt galet och den främsta anledningen till att beslutet är galet är det förhållandet att alla inflatoriska åtgärder leder till prisinflation och därmed minskat utrymme för en mera inflatorisk penningpolitik, vilket i sin tur kommer att bidra till en högre real växelkurs och en fördjupad realekonomisk nedgång. Till denna nedgång kommer också den minskning av den reala penningmängden, vilken en stigande prisnivå medför, att bidra.

Bättre vore faktiskt att låta misskötta banker och finansinstitut att gå under och först när en prisdeflation påvisats börja bedriva en mera inflatorisk penningpolitik. Ju mer myndigheterna gör för att bromsa upp den sunda upprensningen i finansvärlden, desto mer elände får man i den "andra änden". Jag tänker då på en högre real kronkurs och en krympning av den reala penningmängden.

Anders Borg ar visat att han inte begriper ekonomiämnet, alternativt att han saknar de stabila nerver som en finansminister bör ha för att kunna hantera situationer där en mängd ny information skapar förvirring. Resultatet blir förmodligen en förvärrad realekonomisk kris. Alltihopa är helt onödigt.

Idag står i Dagens Nyheter att läsa om att den så kallade finansoron medför att fler sparare väljer Handelsbanken. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=834796

Enligt min mening bevisar detta hur djupt destruktivt hela systemet med insättarskydd och olika former av bankstöd är. Insättarskyddet uppmuntrar allmänheten att vända sig till banker med osund utlåningspraxis, eftersom deras mera våghalsiga strategi gör det möjligt för dem att betala högre inlåningsränta.

Det som nu händer visar också att den teoretiska grundvalen för tanken med insättarskydd inte bara vacklar utan är helt obefintlig. Den tanke varpå försvaret för insättarskydd vilar är tanken att sunda och välskötta banker så att säga dras med ned i djupet när osunda banker drabbas av måhända berättigad panik. Problemet är bara att verkligheten helt motsäger denna tanke. Tvärsom gynnas sunda banker av att osunda blir föremål för panik. Deras inlåning växer och de kan rent av sänka inlåningsräntan utan att samtidigt sänka utlåningsräntorna.

Det är alltså så att allt snack om att staten alltid måste värna de finansiella systemens påstådda stabilitet i själva verket inte är något annat än just det som i förening med den av Riksbankens rådgivare rekommenderade inflationspolitiken skapar kriserna.

Dessutom är det ur konkurrensrättsligt perspektiv djupt orättvist för att inte säga stötande att de som sköter sina finanser skall subventionera dem som missköter sina. Insättarskyddet kan liknas vid att olika bilfabrikanter skulle tvingas betala till en fond ur vilken understöd betalas ut till dem som köpt dåliga bilar som behöver repareras, eftersom man tror att det annars skulle finnas en risk för att folk skulle sluta köpa kvalitetsbilar! Det minsta man kan kräva vore att bidragen till den fond ur vilken insättarskydd skall betalas ut vore frivilliga och att de banker som valde att inte bidra inte skulle omfattas av insättarskyddet.

Australien har inget insättarskydd alls och jag skulle bli väldigt förvånad om det skulle komma rapporter om en finansiell kris från Australien. Saint Helena och Falklandsöarna befinner sig de facto i valutaunion med Storbritannien, men saknar till skillnad från Storbritannien insättarskydd och bankkris. Att frånvaro av insättarskydd å andra sidan inte är någon garanti för att finansiella kriser inte kan uppträda, bevisas av Sverige. Den svenska finanskrisen i början av 90-talet är dock en annan historia och visst borde staten ha låtit de osunda bankerna gå omkull. Detta hade bara stärkt Handelsbanken med dess försiktiga utlåningspraxis.

Familjen Wallenberg behöver inte socialhjälp!