flavianopolis

Idag står i Svenska Dagbladet att läsa om de goda konjunkturerna i Danmark. Fenomenet med den låga danska arbetslösheten är faktiskt mycket enkelt att förklara och förklaras genom noggrant studium av Big Mac-index.

Vad är det då man kan lära sig av Big Mac-index som är relevant med avseende på den låga danska arbetslösheten? Jo, om man studerar Big Mac-index skall man se att den danska kronan under det gångna året gjort en störtdykning i reala termer gentemot såväl euron som den svenska kronan.

I början av juli 2007 kostade en dansk Big Mac 27,75 danska kronor och en euro cirka 7,41 danska kronor. Enligt The Economist uppgick det genomsnittliga priset på en Big Mac i €uroområdet i juli 2007 till €3,06, vilket alltså till då rådande växlingskurs motsvarade 22,67 danska kronor.

Gör man samma jämförelse idag visar det sig att €uron idag kostar 7,44 danska kronor och en dansk Big Mac 28,- danska kronor. The Economist anger att det genomsnittliga priset på en Big Mac i €uroområdet i år uppgår till €3,37, vilket ger resultatet att en en genomsnittlig "€uro Big Mac" i år kostar 25,07 danska kronor. Det riktigt intressanta är emellertid att en dansk Big Mac nu "endast" kostar 11,7% mer än en genomsnittlig "€uro Big Mac". Förra året kostade den danska hamburgaren däremot 22,4% mer än en "€uro Big Mac". Den danska kronan har alltså deprecierat påtagligt i reala termer och Danmark kan sägas ha devalverat den egna valutan.

Jämför man med Sverige visar det sig att en svensk Big Mac stigit från 26,40 danska kronor juli 2007 till idag 29,92 danska kronor. Ser man det svenska priset som en procentsats av det danska har det svenska priset stigit från 95,1% av det danska priset till idag 106,9% av det danska priset. Också här kan alltså en stark real depreciering av den danska kronan iakttas. Depreciering är också den huvudsakliga anledningen till den låga danska arbetslösheten, liksom att den säger något om varför arbetslösheten i Sverige är på väg uppåt.

Jag menar att Danmarks Nationalbank nu bör eftersträva att låta den danska kronans nominella växlingkurs "närma sig taket" gentemot €uron i syfte att framkalla en kursrisk i förhållande till €uron. I så fall kommer nämligen valutaflödet att vändas från Danmark med en deflatorisk följd för prisbilden i Danmark. Om den danska kronan däremot tillåts ligga nära det nedre golvet mot €uron framstår det som riskfritt att dra nytta av de något högre danska räntorna med den påföljden att valuta kommer att flöda in i Danmark och piska upp priserna och, på sikt i takt med att den reala växlingskursen stiger, arbetslösheten.

Det senare beskrivna fenomenet var också anledningen till att det brittiska medlemskapet i ERM slutade i katastrof, om än att gamla ERM och nya ERM2 inte är riktigt jämförbara av det skälet att €uron, till skillnad från D-marken i gamla ERM, inte ens i teorien kan bli alltför svag gentemot någon annan deltagarvaluta. När somliga britter menade att Bundesbanks hårdvalutapolitik förpassade Storbritannien ut från ERM hade de alltså huvudsakligen fel. Det var britternas inflationspolitik efter inträdet i ERM som gjorde medlemskapet ohållbart och ingenting annat. Vid tiden för det brittiska inträdet var pundet alls inte övervärderat gentemot den faktiska ankarvalutan. Jag menar att man borde reformera ERM2 på sådant sätt att samtliga deltagarländer blir skyldiga att motarbeta en försvagning av den egna nominella växlingskursen gentemot samtliga övriga deltagarvalutor och att således €uroland de jure skall ses som ett deltagarland bland andra. De jure var D-marken en valuta bland många i gamla ERM.

Läs mer om den låga danska arbetslösheten på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1509569.svd

Jag har roat mig med att jämföra macflationen i ett antal olika länder. Till grund för jämförelsen ligger statistik från The Economist. Vad gäller prisuppgiften från Storbritannien är det emellertid så att jag använt mig av egenhändigt inhämtad information. The Economist anger det brittiska priset för 2008 till £2,29, men detta pris gäller endast på de allra dyraste restaurangerna som ej drivs av franchisetagare. Det brittiska normalpriset är £1,99, varför alltså Storbritannien med viss tvekan "håller nollan".

1. Uruguay, minus 1,6%
2. Chile, 0%
3. Australien, 0%
4. Japan, 0%
5. Malaysia, 0%
6. Norge, 0%
7. Singapore, 0 %
8. Taiwan, 0%
9. Thailand, 0%
10. Förenade Arabemiraten, 0%
11. Island, 0%
12. Pakistan, 0%
13. Peru, 0%
14. Sri Lanka, 0%
15. Storbritannien, 0%
16. Danmark, 0,9%
17. Polen, 1,4%
18. Colombia, 1,4%
19. Filippinerna, 2,4%
20. Schweiz, 3,2%
21. Litauen, 4,5%
22. USA, 4,7%
23. Kanada, 5,4%
24. Nya Zeeland, 6,5%
25. Estland, 6,7%
26. Turkiet, 8,4%
27. Brasilien, 8,7%
28. Sydafrika, 9,0%
29. Euroland, 10,1%
30. Mexiko, 10,3%
31. Sydkorea, 10,3%
32. Hong Kong, 10,8%
33. Saudi-Arabien, 11,1%
34. Lettland, 11,5%
35. Ungern, 11,7%
36. Ryssland, 13,5%
37. Kina, 13,6%
38. Sverige, 15,2%
39. Indonesien, 17,6%
40. Ukraina, 18,9%
41. Tjeckien, 25%
42. Slovakien, 25,6%
43. Argentina, 33,3%
44. Egypten 36,2%
45. Costa Rica, 59,3%

En fråga som naturligt inställer sig är frågan vilka av ovanstående valutor som kan tänkas vara en god placering. Jag menar att en första förutsättning för att köpa en valuta är att landets centralbank har en trovärdig och effektiv inflationsbekämpning och att därför ingen vettig människa bör köpa någon av de valutor i vars hemländer priset på en Big Mac nu är högre än det var för ett år sedan.

Dessutom bör man leta efter en valuta som är lågt värderad utifrån teorien om köpkraftsparitet och nedan följer en lista av vilken det framgår var en Big Mac är billigast. Jag använder mig här av The Economists uppgifter med det förbehållet att jag bygger de brittiska talen på att en brittisk Big Mac kostar £1,99.

1. Malaysia, $1,70
2. Hong Kong, $1,71
3. Kina, $1,83
4. Thailand, $1,86
5. Sri Lanka, $1,89
6. Filippinerna $1,96
7. Pakistan, $1,97
8. Indonesien, $2,04
9. Ukraina, $2,19
10. Sydafrika, $2,24
11. Egypten, $2,45
12. Taiwan, $2,47
13. Ryssland, $2,54
14. Uruguay, $2,55
15. Japan, $2,62
16. Saudi-Arabien, $2,67
17. Förenade Arabemiraten, $2,72
18. Singapore, $2,92
19. Chile, $3,13
20. Sydkorea, $3,14
21. Mexiko, $3,15
22. Litauen, $3,17
23. Peru, $3,20
24. Estland, $3,22
25. Costa Rica, $3,27
26. Australien, $3,36
27. Polen, $3,45
28. Lettland, $3,50
29. USA, $3,57
30. Argentina, $3,64
31. Nya Zeeland, $3,72
32. Colombia, $3,89
33. Storbritannien, $3,98
34. Slovakien, $4,03
35. Kanada, $4,08
36. Turkiet, $4,32
37. Tjeckien, $4,56
38. Brasilien, $4,73
39. Ungern, $4,64
40. Euroland, $5,34
41. Danmark, $5,95
42. Island, $5,97
43. Schweiz, $6,36
44. Sverige, $6,37
45. Norge, $7,88

Kan man utifrån ovanstående data göra några bra gissningar angående framtida växelkursrörelser? Svaret är ett tveksamt ja och anledningen till att det jakande svaret blir tvekande är att det finns en mycket stor komplikationsfaktor som består i att om ett lands centralbank bedriver en restriktiv penningpolitik i syfte att nedbringa inflationen, men valutamarknadens aktörer ställer sig frågande till huruvida kampen vunnits, tenderar det landets valuta att åka uppåt. Först när det inte finns några förväntningar om ytterligare tämligen nära förestående skärpningar av penningpolitiken drar spekulanterna iväg någon annanstans.

Detta är enligt min bedömning anledningen till att den svenska kronan apprecierat våldsamt i reala termer sedan föregående år. Förra året kostade en svensk Big Mac 42% mer än en amerikansk, men i år kostar den 79% mer än en amerikansk.

Om det inte vore för denna komplikationsfaktor skulle jag välja valuta efter följande modell. För det första bör macflationsstatistiken visa att landets centralbank bedriver en ansvarsfull penningpolitik. Jag definierar ansvarsfull penningpolitik som 0% macflation eller mindre. I så fall är femton av de fyrtiofem valutorna kvalificerade för en andra omgång. Dessa femton länder är följande.

1. Uruguay
2. Chile
3. Australien
4. Japan
5. Malaysia
6. Norge
7. Singapore
8. Taiwan
9. Thailand
10. Förenade Arabemiraten
11. Island
12. Pakistan
13. Peru
14. Sri Lanka
15. Storbritannien

Därefter rangordnar jag dessa femton valutor utifrån priset på en Big Mac i respektive land. Ju billigare Big Mac desto högre rangordning.

1. Malaysia, $1,70
2. Thailand, $1,86
3. Sri Lanka, $1,89
4. Pakistan, $1,97
5. Taiwan, $2,47
6. Uruguay, $2,55
7. Japan, $2,62
8. Förenade Arabemiraten, $2,72
9. Singapore, $2,92
10. Chile, $3,13
11. Peru, $3,20
12. Australien, $3,36
13. Storbritannien, $3,98
14. Island, $5,97
15. Norge, $7,88

Ytterligare ett kriterium bör läggas till. Har de aktuella valutorna flytande eller fast växelkurs? Om de har fast växelkurs gentemot en så kallad modervaluta, kan man givetvis spekulera i en uppskrivning av växelkursen, men det synes förnuftigare att spekulera i att en valuta med flytande växelkurs stiger än att spekulera i att en med fast växelkurs skall skrivas upp genom ett myndighetsbeslut.

Därför bör det anses vara ett klokt beslut att i första hand köpa någon av de valutor som är lågt värderade utifrån teorien om köpkraftsparitet under förutsättning att ifrågavarande lands centralbank håller inflationen i strama tyglar, men om inte det andra kriteriet är uppfyllt måste man utgå från att en valuta är lågt värderad just därför att landets centralbank tar lätt på inflationsbekämpningen.

En högt värderad valuta behöver alltså inte vara en dålig placering och jag tror inte att den norska kronan kommer att tappa i värde gentemot den svenska under det kommande året. Norges Bank bedriver nämligen en mycket konsekvent inflationsbekämpning, vilket rättfärdigar en hög värdering av den norska kronan. Å andra sidan kan inflationsbekämpningen bli så framgångsrik att marknadens aktörer kommer att börja fövänta sig en mera inflatorisk penningpolitik från Norges Banks sida med den påföljden att den norska kronan kan komma att tappa i värde just därför att centralbanken med framgång bekämpat inflationen.

Man bör emellertid akta sig noga för att köpa valutor som är högt värderade utifrån teorien om köpkraftsparitet under förutsättning att ifrågavarande lands centralbank inte bedriver en konsekvent inflationsbekämpning. Sverige ligger alltså riktigt illa till med en skyhög real växelkurs och mycket hög macflationstakt. Här bör man emellertid komma ihåg att eftersom inflationsbrasan ännu inte slutat brinna och Riksbanken med stor sannolikhet kommer att genomföra ytterligare styrräntehöjningar det faktiskt finns utrymme för en appreciering av den svenska kronan. Med tanke på att den svenska kronan är övervärderad gentemot samtliga valutor utom den norska kronan, framstår det dock ej som sannolikt att kronan skall "orka" appreciera mot någon annan valuta än möjligen gentemot den norska kronan.

Ytterligare en komplikationsfaktor är givetvis prisförändringar. Sänks priset i ett land, medför ju detta allt annat lika en real depreciering och vice versa. Därför finns det en liten möjlighet att den svenska kronan skall orka appreciera gentemot euron, men det förutsätts i så fall att större prishöjningar genomförs i €uroland och att priset sänks i Sverige.

Jag hoppats här ha visat hur användbart Big Mac-index faktiskt är om man tar alla de faktorer i beaktande som bör tas i beaktande. Detta görs dock i allmänhet inte. Om jag skulle spekulera i växelkursrörelser, skulle jag köpa någon av de sju valutor som hamnar högst i den nedersta tabellen.

Så här står det i E24.

"Skillnader i konsumentens efterfrågan, restaurangernas hyror och lönenivåer samt inhemska produktionskostnader är faktorer som begränsar Big Mac-indexets tillförlitlighet, och jämförelser blir mest rättvisande när länder med liknande ekonomiska förutsättningar jämförs."

Jag skulle i detta sammanhang vilja peka på några iakttagelser som motsäger den i ovanstående text antydda uppfattningen att priset på en Big Mac tenderar att vara högre i rika länder än i fattiga. I rika länder är ju efterfrågan rimligen större, lönerna högre och hyrorna likaså.

Enligt det nyligen av The Economist publicerade Big Mac-index kostar en Big Mac i Kina $1,83, medan en Big Mac i Hong Kong endast kostar $1,71. I Chile kostar en Big Mac $3,13, medan den i Japan kostar $2,62. Bortsett från Malaysia, där en Big Mac kostar $1,70, finns det inget land där en Big Mac är billigare än Hong Kong, där den som bekant kostar $1,71. Detta skulle alltså betyda att konsumenternas efterfrågan på Big Mac i Hong Kong är begränsad samt att löner och hyror i Hong Kong är låga. Man kan nog knappast komma längre bort från verkligheten.

Att mera ingående förklara teorien om köpkraftsparitet är ganska komplicerat och skulle kräva en längre text, men enligt min bestämda övertygelse är avvikelserna i Big Mac-pris mellan olika länder ett huvudsakligen monetärt fenomen. Det finns alltså knappast någon bra anledning till att en Big Mac kostar mer i Sverige än i Hong Kong.

Det bästa sättet att studera detta är att jämföra priserna i olika länder med valutafonder baserade på samma valuta. Så kostar exempelvis en estnisk Big Mac $3,22 och en litauisk $3,17. Båda länderna har nämligen eurobaserade valutafonder.

Jag vill göra alla mac-roekonomiskt intresserade uppmärksamma på att The Economist har publicerat ett nytt Big Mac-index. Det finns på följande länk.

http://www.economist.com/finance/displaystory.cfm?story_id=11793125

Inom en vecka tänkte jag publicera en analys av årets index till vilken jag tänkt att lägga en del statistiska observationer. Kopiera gärna från The Economist, eftersom artikeln senare kommer att förbehållas prenumeranterna.

På följande länk kan ni se Dagens Nyheters vinexpert Bengt-Göran Kronstam slå upp veteöl på det sätt som civiliserade människor slår upp pilsner och samtidigt hävda att detta är det bästa sättet att slå upp veteöl på.

http://webbtv.dn.se/index.aspx?id=4072

Saken är den att i allmänhet pilsner slås upp försiktigt för att pilsnern inte skall skumma alltför mycket. Detta är emellertid ingen bra metod, eftersom pilsnerns smak inte framträder i alls samma fördelaktiga dager om pilsnern inte slås upp hastigt så att det bildas skum i glaset. Visserligen tar det mer tid i anspråk att slå upp en pilsner "hastigt". Glaset fylls ju av skum och sedan måste skummet sjunka samman och först därefter kan glaset fyllas på ytterligare o. s. v.

Det är av detta skäl man i Tyskland säger att gott öl behöver sju minuter på sig. I Sverige är det dessvärre praxis att slå upp alla öl med glaset lutat och vätskestrålen försiktigt riktad mot glasets inre vägg för att inte alltför mycket skum skall bildas. Syftet är givetvis att spara tid. Man behöver ju inte invänta att skummet skall sjunka ned. Vi som älskar pilsner och intar en mera snobbig inställning till pilsner ser emellertid ned på denna simpla metod och betraktar den som kulturlös och barbarisk och faktum är att pilsner smakar mycket bättre om den slagits upp på det tradtionella sättet så att skum bildats i rikliga mängder.

Saken är emellertid den att veteöl traditionellt slås upp just på det sätt som många felaktigt slår upp pilsner på. Det vill säga: Med glaset lutat slås drycken långsamt mot glasets inre vägg så att inte alltför mycket skum bildas. Jag är inte särskilt kunnig med avseende på veteöl, men har fått höra detta av mera kunniga personer.

För övrigt är det min mening att Bengt-Göran Kronstam förklarat sig totalt inkompetent vad gäller öl inte bara genom att slå upp veteöl på det sätt pilsner bör slås upp på utan också genom att hävda att Systembolaget har ett bra ölsortiment. Detta är rent strunt av det enkla skälet att världens avgjort förnämsta ölbryggarnation inte är särskilt väl företrädd i Systembolagets sortiment. Jag tänker givetvis på Tyskland. Pilsner är ursprungligen en tjeckisk innovation, men ingen som helst tvekan råder om att tyskarna utvecklat och förfinat den i grunden tjeckiska pilsnern till absolut perfektion.

Jag ställer mig därför frågan om det inte kan vara så att påstådda vinexperter är socialt kompetenta pratkvarnar utan djupare kunskap om det ämne inom vilket de utropats till experter. Med hjälp av fagert tal förmår de måhända väcka intrycket att de äger kunskap som inte andra äger. I så fall bör de snarast jämföras med homeopater.

Observera dock att jag inte påstår att Bengt-Göran Kronstam är okunnig om vin.

Inte sällan framförs argumentet att det inte är seriöst att propagera för utträde ur EU så länge EU finns. EU är trots allt det forum inom vilket de europeiska frågorna diskuteras och tillgången till EU:s inre marknad bedöms ofta som ovärderlig.

Enligt min mening ligger det möjligen en gnutta sanning i att tillgången till EU:s inre marknad är ovärderlig. Samtidigt finns ju faktiskt EES och Norge visar att man kan vara en del av den inre marknaden utan att tillhöra EU.

Samtidigt går det uppenbarligen alldeles utmärkt helt utanför såväl EU som EES. Läs exempelvis om Färöarna på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1484213.svd

Idag står i Dagens Nyheters nätupplaga att läsa om hur inte bara svenskar utan också många andra nationaliteter söker sig till Norge för att arbeta. Efterfrågan på arbetskraft är god i Norge, trots att, enligt den svenska överheten, allt ekonomiskt framåtskridande gör halt vid EU:s gränser. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=807264

Jag vill särskilt fästa läsarnas uppmärksamhet på att ett av de få goda ting EU bidragit till, nämligen möjligheterna att arbeta i främmande länder finns inkluderad i det EES-avtal som Norge sedan den 1 januari 1994 är en del av. Därför behandlas arbetssökande norrmän inom hela EES-området precis som EU-medborgare och om Sverige en vacker dag lämnar EU finns det ingenting som säger att vi måste lämna EES. EES är ett samarbete som omfattar samtliga EU-länder samt därutöver EFTA-länderna Norge, Island och Liechtenstein.

Jag tycker att Sveriges förhållande till EU borde vara detsamma som Norges till EU. Det vill säga: Sverige bör vara inom EES och Schengen men utanför EU och alltså helt undantaget från bland annat den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma yttre tulltaxan.

Än har ingen lyckats förklara för mig vad som är poängen med att tillhöra EU när allt som är till vår fördel finns redan inom EES-samarbetet.

Enligt min uppfattning finns behov av ett bilvänligt parti i Sverige. Samtliga etablerade politiska partier är mer eller mindre bilfientliga och glöm här inte att alla borgerliga regeringar i modern tid höjt bensinskatten och att bensinskatten ursprungligen infördes av en högerregering. Därtill kommer att den nu sittande regeringen inte ens förmått sig till att ersätta den fullkomligt barocka 110-gränsen på motorväg med en betydligt rimligare 130-gräns, som dessutom inte borde vara ovillkorlig.

Bensinskatten är enligt min mening djupt destruktiv dels av det enkla skälet att den gör livet svårare för många, liksom att den leder till att det blir svårare att passa samman arbetslösa med lediga arbeten. Det är för dyrt att resa inom landet och givetvis skulle Sverige få större inhemsk och utländsk turism om det inte vore för bensinskatten. Därtill kommer att våra svenska biltillverkare lider av att inte ha en stabil hemmamarknad, eftersom denna punkteras av brandbeskattningen av bilismen.

Vad gäller vägar i detta land talas det ständigt om fyrfältsvägar, vajerräcken och annat i syfte att öka trafiksäkerheten. Man vill helst inte bygga några motorvägar och om några sådana byggs förses de med undermålig mötesseparering. En del svenska motorvägar saknar helt mitträcken och många är endast försedda med vad jag kallar hopprep och vägverket vajerräcken. Detta är en skandal. Sverige är ett mycket välbärgat land som levat i fred i tvåhundra år och vi borde utan tvekan ha ett förstklassigt motorvägsnät som band samman alla större orter i det här landet. 2+1-vägar med vajerräcken kan på sin höjd vara en acceptabel nödlösning. Vill man ha trafiksäkerhet finns det inget annat som duger än riktiga motorvägar.

Det är dags att sätta igång med arbetet för ett bilvänligt parti och även om partiet inte kommer att nå Riksdagen redan vid valen 2010, är jag säker på att det krävs mindre än tio års arbete för att nå dithän.

Som väl de flesta känner till har UEFA krävt att MAX hamburgerrestauranger skall stänga en restaurang på arenaområdet under U21-EM i fotboll i Borås. Dessutom skall restaurangen täckas över så att varumärket MAX ej exponeras. Anledningen är förmodligen att annars huvudsponsorn McDonald's drar sig ur.

Nu har MAX hambugerrestauranger kungjort att man kommer att utlysa någon typ av folkomröstning där deltagarna skall få avgöra om MAX hamburgerrestauranger bör vika sig för att vi skall få nöjet att få detta fotbollsspektakel till Sverige och Borås. Jag gissar att svenska folket kommer att ge MAX hamburgerrestauranger sitt fulla stöd och mer än gärna "offrar" en fotbollsturnering för att visa vad man tycker om denna arrogans. Detta handlar ytterst om nationalstolthet och när denna hotas utifrån, tror jag att de allra flesta instinktivt blir nationalister.

Ur McDonald's svenska perspektiv är detta en katastrof. I vanliga fall är det inte tillåtet med reklam som går ut på att desavouera konkurrenter, men i det här fallet har McDonald's fått mycket negativ reklam. Givetvis kan man tänka sig att detta totalt sett ändå är till fördel för McDonald's. Jag tänker mig då att den uteblivna reklamen utanför Sverige värderas högre än den negativa reklamen i Sverige.

Sett emellertid enbart ur det svenska perspektivet har UEFA:s agerande skadat McDonald's. Samtidigt anser jag att hamburgare bör "smaka amerikanskt" och därför föredrar jag McDonald's produkter som dessutom är ett gott stycke billigare. Ingen kan dock förneka att MAX lyckas med konststycket att förvandla något i grunden amerikanskt till något ursvenskt. Kanske kan det jämföras med den "ursvenska" företeelsen raggarbilar. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1470417.svd

Här kommer en trevlig video med olaglig fortkörning på svensk motorväg. Jag uppmanar ingen till lagbrott och anser att föraren inte borde ha överträtt rådande hastighetsbegränsning på vägen med mötande trafik, ens om det hade varit tillåtet. Motsatsvis av det föregående antyds att jag inte anser att föraren i och för sig höll högre hastighet på motorvägen än att detta var förenligt med tillbörlig försiktighet. På vissa partier hade han utan tvekan kunnat köra väsentligt fortare utan att vara vårdslös.

Här finns den trevliga videon.

http://www.youtube.com/watch?v=eRZuFFd4BuE&fmt=18

Jag säger som en tysk vän sade när en svensk vän tyskens närvaro "skröt" om sina fortkörningsbravader. "- In Deutschland ist das ganz normal!" Ja, i Tyskland är detta normalt och det borde vara tillåtet att köra fort också i Sverige givet att man iakttar den särskilda omsorg som bör vara förenad med att köra fort.

Bortsett från att jag menar att nu gällande hastighetsbegränsningar på vägar med mötande trafik i normalfallet är motiverade och att jag ställer mig mycket tveksam till framfarten på icke motorvägen, anser jag att körningen på motorvägen var helt inom ramen av vad som följer av de allmänna bestämmelserna om anpassad hastighet.

Det talas och har talats en hel del om att bygga om E20 genom Västergötland till motorväg, alternativt så kallad fyrfältsväg. Enligt min bestämda uppfattning finns det inga skäl attt snåla om man beslutar sig för att bygga en motorväg och av snålhet nöja sig med en så kallad fyrfältsväg. Att bygga en fyrfältsväg kostar redan det enorma summor och har man bestämt sig för att lägga ut så stora summor kan man lika gärna "löpa linan ut".

Vad krävs för att man skall kunna tala om en "riktig" motorväg? Jag anser att det krävs att vägen i fråga om bredd, fria siktsträckor, vägrenar för havererade fordon och svaga kurvor håller lika hög klass som E20 genom södra Halland. Dessutom bör mitträckena vara minst lika kraftiga och stryktåliga som de klenaste av dem som enligt lag är tillåtna på tyska motorvägar. I så fall är det fråga om en riktig motorväg.

Ett annat sätt att uttrycka saken är att en riktig motorväg bör hålla ungefär samma klass som motorvägen mellan Bukarest och Constanta. Varför skall Sverige ha sämre motorvägar än Rumänien? Är vi så fattiga att vi inte har råd med riktiga motorvägar och är inte risken att vi blir fattiga större om vi inte har ordentliga vägar?

Bilden ovan föreställer motorvägen mellan Bukarest och Constanta. Rumänien är EU:s näst fattigaste land. Av EU-länderna är endast Bulgarien fattigare.

Jag gillar den här låten.

http://www.youtube.com/watch?v=TF5F6eYho8U

Inte sällan talas det om behovet av att avreglera jordbruket. Jag delar uppfattningen att jordbruket i likhet med exempelvis skogsnäringen bör verka på en fri marknad. För konsumenterna är detta utan tvekan bäst och i långa loppet tjänar inte kollektivet av producenter något på regleringen heller. Tvärsom är det faktiskt så att just bönderna har många skäl att sträva efter en helt fri marknad.

Samtidigt finns det faktiskt vissa goda skäl att inte förhasta sig när/om man beslutar sig för att avreglera jordbruket. Avregleras nämligen jordbruket snabbt, ogenomtänkt och slarvigt kan vissa negativa effekter uppträda. Jag tänker på följande negativa effekter.

• Oacceptabla sociala och ekonomiska följder för jordbrukarna
• Minskad produktion av jordbruksvaror

Hur skall man undvika dessa negativa följder? För att förstå min tankegång vill jag först kortfattat gå igenom hur jordbruket regleras. Regleringen av jordbrukssektorn består huvudsakligen av tre komponenter. Dessa tre är de följande.

1. Kvotering av jordbrukets produktion
2. Garanterade minimipriser
3. Tullskydd

Här börjar jag med att konstatera att kvoteringen av jordbrukets produktion inte fyller någon funktion med avseende på de två argument som anfördes ovan till förmån för en försiktig och gradvis avreglering av jordbruket. Tvärsom innebär kvoteringen av produktionen att böndernas möjligheter att tjäna pengar begränsas och att produktionen hämmas. Alltså kan kvoteringen slopas omedelbart och utan vidare diskussioner.

Vad gäller garanterade minimipriser fyller dessa främst en social funktion såtillvida att de garanterar att en försiktig och duglig jordbrukare inte riskerar att ställas på bar backe till följd av fallande priser. Å andra sidan har de också den ur somliga jordbrukares perspektiv negativa följden att priserna på utsäde, foder och framförallt odlingsbar mark hålls uppe. Av det skälet att garantipriserna faktiskt fyller en social funktion, menar jag att de bör avvecklas försiktigt så att bönderna ges möjligheter att förbereda sig på en situation utan av staten/EU garanterade priser.

Jag föreslår därför att EU/staten kungör att garantipriserna fryses på dagens nivå och att de kommer att förbli på den nivån under sextio år framåt. Sedan denna övergångsperiod om sextio år gått till ända, sänks garantipriserna i ett enda slag till noll. Troligen skulle följden av detta bli att priserna på jordbruksmark skulle falla tydligt i slutet av sextioårsperioden, men detta är ett problem endast för säljare av mark och dessutom är problemet väl kalkylerbart. Det är givetvis också en bra sak för köpare av mark om priserna på mark faller istället för att stiga/kvarstå på nuvarande nivå.

Vad gäller skyddstullar fyller dessa en funktion med avseende på böndernas ekonomiska och sociala situation. Samtidigt är de faktiskt inte särskilt marknadsstörande i en situation där det finns ett exportöverskott "innanför skyddstullarna", eftersom i så fall knappast någon import skulle komma till stånd i en situation utan skyddstullar. Så är det utan tvekan i EU och det kommer med stor sannolikhet att vara så i EU för all framtid. Jag föreslår därför att skyddstullarna avskaffas 120 år efter det att produktionskvoterna avskaffats. För att garantera något så när förutsägbara produktionsvillkor för jordbrukssektorn föreslår jag att skyddstullarnas nivå bestäms till de från början garanterade minimipriserna multiplicerat med två.

I en situation där det funnes ett importbehov "innanför skyddstullarna" vore naturligtvis förhållandena helt annorlunda, men å andra sidan skulle bönderna i så fall ges 120 år på sig att anpassa sig till en situation där de inte skyddas från billig import. Självfallet skulle detta inte vara något problem för någon nu verksam jordbrukare, eftersom han ju med all säkerhet vore död den dagen denna situation skulle inträda. Och mot slutet av 120-årsperioden skulle rimligen priserna på jordbruksmark vara anpassade till en situation där jordbruket inte skulle skyddas från utländsk import.

Genom att skynda långsamt uppnås målet, utan att böndernas ekonomiska och sociala situation hotas eller att produktionen riskerar minska.

Idag står i Dagens Nyheter att läsa att folkpartiet kräver att subventionerna av så kallade biobränslen upphör. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=802801

Man kan verkligen fråga sig vad det finns för anledning att använda sig av livsmedel som bilbränsle. Sakförhållandet är rent objektivt att det inte finns några skäl alls, men att det finns ett flertal goda skäl emot.

Fordon som drivs av biobränslen förbrukar livsmedel som annars hade kunnat mätta hungriga människor. Problemet är emellertid att de rika ländernas köpkraft är så enorm i förhållande till de fattiga ländernas köpkraft att när vi går in som köpare konkurreras fattiga köpare ut, eftersom de inte mäktar med att bjuda lika höga priser som vi.

Fordon som drivs av så kallade biobränslen släpper dessutom ut mer avgaser är fordon som drivs av petroleumprodukter. Dessa avgaser är dessutom aningen farligare än de avgaser som släpps ut av petroleumdrivna bilar, om än att bensindrivna bilar med katalytisk avgasrening inte släpper ut några nämnvärda mängder farliga avgaser.

Här invänder givetvis biobränslefanatikerna att odlingen av de grödor som används som råvara, förbrukat koldioxid. Då invänder jag att jag det för det första inte finns några vetenskapliga belägg ens för den påstådda globala uppvärmningen och att för det andra arealer som lämnas i fred av människan i normalfallet förvandlas till skogar. Skogar har en uppenbart positiv effekt på luft och hälsomiljö, vilket man lätt kan fastställa genom att jämföra luften i en storstads parker med luften i andra delar av en storstad. Nu hugger man ned regnskogen för att odla bränsleråvara när bättre, billigare och miljövänligare motsvarigheter i det närmaste sprutar ur jorden i arabländerna.

Jag vill samtidigt lägga in en liten brasklapp och anser att i de fall det handlar om att använda sig av sopor och avloppsvatten som bränsleråvara, är jag helt införstådd med detta.

Frågan man ställer sig är hur det kan komma sig att man överhuvudtaget ägnar sig åt detta djupt omoraliska vansinne. Svaret är enkelt och har ingenting med miljöhänsyn att göra. Det handlar om att subventionera jordbruket genom att uppmuntra ett fullständigt vettlöst slöseri med jordbruksvaror. Detta vet alla, men ingen säger det rent ut. Miljösatsningar låter nämligen bra, men jordbrukssubventioner låter illa.

De senaste dagarna har det stått att läsa i tidningarna att folkpartiets ledare, reservmajor Björklund, vill se en sänkning av den svenska bolagsskatten. Som skäl anför han att en lägre bolagsskatt skulle locka fler företag till Sverige och att den svenska bolagsskatten är hög i internationell jämförelse.

I tidningarna har också stått att läsa att den svenska bolagsskatten uppgår till 28%, men enligt min mening är detta en sanning med modifikation. Bolag ägs ju ytterst av människor och det avgörande är hur mycket skatt dessa människor betalar och hur detta påverkar deras vilja att investera och framför allt att investera i Sverige. Då måste man ta hänsyn till att svenska företagsvinster förutom bolagsskatt också belastas antingen av inkomstskatt med avseende på aktieutdelningar eller av kupongskatt. Kupongskatt är en skatt som belastar personer som äger aktier i svenska företag, men ej är skattskrivna i Sverige. Lägger man till inkomstkskatten på aktieutdelningar eller kupongskatten är den svenska beskattningen av företagsvinster i själva verket 49,6%.

Jag håller med reservmajor Björklund om att denna skatt borde vara lägre och att en sänkning sannolikt skulle medföra större intresse för att investera i Sverige. Däremot anser jag att det finns en mycket elegantare och effektivare lösning än den som föreslås av reservmajor Björklund.

Så här borde man istället göra. Man höjer bolagsskatten från 28% till 35%. Samtidigt slopar man helt den statliga inkomstskatten och hela kapitalbeskattningen. Dessutom slopas den så kallade kupongskatten. De så kallade 3:12-reglerna slopas också. Efter dessa reformer vore Sverige ett paradis för investerare och på grund av den slopade kapitalbeskattningen, skulle man helt skattefritt kunna avyttra aktier med vinst. Detta skulle med all säkerhet leda till att omsättningen på börsen skulle stiga dramatiskt. Här kan det vara intressant att veta att Hong Kong saknar* kapitalbeskattning och att endast Londonbörsen har större omsättning än Hong Kong-börsen, trots att Hong Kong-börsen sett till kapitalisering endast är världens sjätte mest betydelsefulla börs. Om Hong Kong kan ha världens näst högsta omsättning, borde Sverige med sin i jämförelse med Hong Kong enorma industri kunna ha Europas näst högsta omsättning.

*Hong Kongs skattesystem belastar personliga löneinkomster med en högsta skattesats aningen lägre än den som gäller bolagsvinster. Kapitalinkomster belastas inte av någon beskattning alls, förutom bolagsskatten. Som ni ser, bygger mitt förslag till skattereform på samma princip som Hong Kongs nuvarande system.

Om ni vill ha er ett gott skratt rekommenderar jag följande länk.

http://www.kallestrokirk.se/4%20juli082.htm

Allvarligt talat är det dessvärre så att förslösandet av skördar i syfte att producera motorbränslen medfört att många människor som inte hade behövt svälta, nu svälter. Därför är detta egentligen inte alls lustigt, men visst är det roligt att häckla sina motståndare.

På Riksbankens väntade beslut att höja styrräntorna med 25 punkter har en flod av kommentarer följt. Nästan alla kommentarer bygger på uppfattningen att Riksbanken inte borde ha höjt styrräntorna, men jag såg en kommentar där kommentatorn menade att det förmodligen var bättre att tillgripa deflationära åtgärder innan inflationen hunnit löpa amok, eftersom det i ett senare skede skulle krävas ännu mer omfattande åtgärder.

Jag menar att resonemanget är i och för sig helt korrekt och inget problem är mera överdramatiserat och missförstått än risken för deflation. Deflation är endast ett problem om deflationen blivit så kraftig att de nominella inkomsterna börjat falla, eftersom fallande nominella inkomster medför att alla skulder börjar växa okontrollerat i förhållande till inkomsterna.

Samtidigt skall man komma ihåg att det under nuvarande penningsystem är världens enklaste sak att häva en deflation. Vad skulle exempelvis hända om Riksbanken påannonserade att allmänheten kunde komma till Riksbankens entré och där avgiftsfritt växla mynt med valören en euro till nytryckta svenska 1000-kronorssedlar? Frågan är givetvis retorisk.

Samtidigt menar jag att man bör ställa sig frågan om det inte snarare är så att Riksbankens desperata lågräntepolitik under senare år redan har manat fram en inflation och att det bästa vore om Riksbanken kraftigt och snabbt höjde styrräntorna så att de tydligt komme att överstiga marknadsräntorna. I så fall kunde man nämligen med någon fog hävda att inflationen bragts under kontroll och att därför inga ytterligare styrräntehöjningar vore erforderliga. Väntar man med räntehöjningar uppstår istället risken att Riksbanken i små krypande steg måste följa marknadsräntorna uppåt. Givetvis kommer marknadsräntorna kommer fortsätta stiga så länge inflationen inte trovärdigt bragts under kontroll. Hur höga är marknadsräntorna i Zimbabwe?

Ingenting talar för att inflationen ens slutat att stiga. Alltså borde Riksbanken slå till hårdare och i ett enda slag höja styrräntorna kraftigt.

Så här hette det den 30 juni.

"Annika Winsth är chefanalytiker på Nordea, hon tror att Riksbanken kommer att lämna räntan oförändrad."

Så här heter det idag, den 3 juli.

"Annika Winsth, makroekonom på Nordea, hade också väntat sig dagens höjning men överrumplas över de tuffa tongångarna inför hösten."

Så här säger Nordeas så kallade makroanalytiker till Dagens Industri.

"Signalen om fler höjningar fast de ser en jättesvag konjunktur betyder att de bryr sig inte alls om konjunkturen."

För det första menar jag att det är kombinationen av hög svensk kärninflation och ett inflationsmål som överskrids som är konjunkturnedgångens orsak. Hade Riksbanken bedrivit en mera deflationär penningpolitik är det sannolikt att risken för ett underskridande av inflationsmålet framstått som större än motsatsen, vilket fått kronan att rasa och den uppmätta inflationen att framstå som högre än den korrekt uppmätta kärninflationen.

För det andra är det faktiskt så att Riksbanken inte får ta några andra hänsyn än dem som dikteras av hänsynen till fast penningvärde och finansiell stabilitet. Detta följer av Riksbankslagen. Fast penningvärde skall förstås så att varor med över tiden konstant kvalitet skall förbli stabila i pris, men att förändrade konsumtionsmönster i normalfallet innebär att konsumentprisindex trots detta uppvisar svagt positiva tal. Om exempelvis priset på en Big Mac förblir oförändrat, men folk i allmänhet går över till att köpa den dyrare Big 'n Tasty, medför detta att konsumentprisindex komposition förändras så att folk i allmänhet gör av med fler kronor, vilka kronors värde dock förblir stabilt om man ser till deras köpkraft i termer av varor med oförändrad beskaffenhet.

Detta betyder också att KPI:s ökning skall vara 0% sedan konsumentprisindex komposition senast förändrades och att det nu praktiserade inflationsmålet strider mot Riksbankslagen, eftersom detta endast bygger på tanken att upprätthålla en inflationstakt på 2% oavsett hur konsumentprisindex komposition förändrats på grund av förändrade konsumtionsmönster.

Jag anser visserligen att Riksbanken borde ha höjt styrräntorna mer än vad som idag gjorts, men å andra sidan får det ändå anses vara bra att Riksbanken inte lyssnat till dem som anser att Riksbanken borde ha lämnat styrräntorna oförändrade. Vad dessa bedömare anbelangar frågar jag mig dessutom varför de inte kräver en sänkning av styrräntorna. Såvitt jag vet var ju alla dessa bedömare starka motståndare till Riksbankens oväntade höjning i februari och rimligen borde de nu kräva att Riksbanken tar tillbaka denna höjning.

Jag menar att de prishöjningar McDonald's i Sverige genomfört under de senaste månaderna indikerar att den svenska så kallade kärninflationen inte alls är så låg som påstås. Tvärsom är den mycket hög och eftersom exempelvis under det gångna året det danska priset på en Big Mac faktiskt fallit aningen, menar jag att man knappast kan skylla på stigande världsmarknadspriser på livsmedel. Man kan inte heller skylla på att kronan på grund av tillfälliga faktorer försvagats dramatiskt. Jämför man den svenska och den danska kronan, har den danska kronan förstärkts cirka 1,6% under det senaste året, men för att kompensera differensen i macflation mellan Sverige och Danmark, borde den danska kronan ha förstärkts med 12,7%.

Sakförhållandet är alltså snarast det att kärninflationen är explosiv, men att detta förhållande maskeras av en oerhört stark kronkurs. Kronkursens styrka hänger förmodligen samman med att den höga inflationstakten när spekulationer om höjda styrräntor. Där menar jag också att konjunkturförsvagningens kärna döljer sig. Stigande inhemska priser i kombination med en krona som inte deprecierar i den takt som hade erfordrats för att upprätthålla en attraktiv prisnivå i Sverige i jämförelse med omvärlden. är konjunkturnedgångens förklaring.

Jag föreslår att Riksbanken under 2009 bedriver penningpolitiken på följande sätt.

• För det första bör Riksbanken avhålla penningpolitiskt möte en gång per månad för att snabbt kunna reagera på förändringar.
• Som referens för penningpolitiken används priset på en Big Mac vid McDonald's restaurang på Kungsgatan 4 i Stockholm.
• Så länge en Big Mac kostar mer än den kostade för ett år sedan, bör styrräntorna höjas med 75 punkter per månad.
• Så länge en Big Mac kostar lika mycket som för ett år sedan, bör styrräntorna höjas med 25 punkter per månad.
• Så länge en Big Mac kostar mindre än den gjorde för ett år sedan, bör styrräntorna sänkas med 50 punkter per månad.

Jag är helt säker på att Riksbanken med den ovan föreslagna metodiken skulle komma att genomföra sänkningar av styrräntorna redan under hösten 2009, men att den nu av Riksbanken använda metodiken med lama och långsamma reaktioner på sin höjd kommer att möjliggöra för Riksbanken att lämna styrräntorna oförändrade någon gång under andra halvåret 2009.

Varje månad sammanställer jag en samling med vad jag kallar mac-roekonomisk statistik. Jag beräknar då bland annat den reala kronkursen genom att räkna ut det genomsnittliga priset på de två svenska restauranger jag använder som referens, för att sedan dividera detta värde med de utländska priserna omräknade till svenska kronor.

Så här ser det genomsnittliga svenska priset ut månad för månad under 2008.

januari: 34,- kr.
februari: 34,- kr.
mars: 35,- kr.
april: 36,- kr.
maj: uppgift saknas
juni: 37,- kr.
juli: 38,- kr.

Om inte detta talar för att Riksbanken borde höja styrräntorna lär väl ingenting göra det. Uppgifterna skall också ställas i relation till att den första gången priset på en Big Mac nådde 24,- kronor var år 1990, men att man faktiskt så sent som 2001 fortfarande kunde köpa en Big Mac för 24,- kronor.

Jag räknade just ut att det svenska priset på en Big Mac stigit med 18,75% sedan mars 2007. 1973 i oktober månad kostade en Big Mac 4,75 kronor och idag uppgår det genomsnittliga priset till 38,- kronor.

Observera att jag inte skyller detta på McDonald's. Tvärsom bör faktiskt McDonald's lovprisas dels för de i mitt tycke mycket goda hamburgarna* och dels det förhållandet att priserna på det hela taget stigit väl så snabbt som McDonald's priser. Exempelvis kostade ett lösnummer av The Economist oktober 1973 endast 4,- kronor, medan man idag får punga ut med 50,- kronor. Priset på The Economist har alltså höjts med en faktor på 12½, medan priset på en Big Mac endast höjts med en faktor på 8.

Allt beror på Riksbanken, våra politiker men framför allt på inkompetenta ekonomer influerade av den inflationistiskiska världsuppfattning, enligt vilken inflation beror på ekonomisk tillväxt eller rent av att inflation skapar ekonomisk tillväxt.

*Allra godast är dock Big 'n Tasty. Helst äter jag en Big Mac till förrätt och en Big 'n Tasty till huvudrätt och rundar sedan av med en McFlurry med dajmsmak.

Priset på en Big Mac i några olika länder:

Storbritannien: £1,99
Tyskland: €3,19
USA: $3,41 (Observera att denna uppgift uppdaterades senast augusti 2007.)
Irland: €3,80
Finland: €3,95
Danmark: 29,50 dkr.
Sverige: 37,- kr./39,- kr.
Norge: 40,- nkr.

Växlingskurser:

£1= 11,97 kr.
€1= 9,45 kr.
$1= 5,99 kr.
1 dkr.= 1,27 kr.
1 nkr.= 1,18 kr.

Utländska priser i svenska kronor:

Storbritannien: 23,82 kr.
Tyskland: 30,15 kr.
USA: 20,43 kr.
Irland: 35,91 kr.
Finland: 37,33 kr.
Danmark: 37,46 kr.
Norge: 47,20 kr.

Utländska priser i procent av de svenska:

Storbritannien: 62,7 %
Tyskland: 79,3 %
USA: 53,8 %
Irland: 94,5 %
Finland: 98,2 %
Danmark: 98,6 %
Norge: 124,2 %

Priset på ett uns guld: 5.568,68 kr.

Värt att notera denna månad i jämförelse med föregående månad är att priset på en Big Mac höjts i Sverige, Irland och Norge. I Danmark däremot har faktiskt priset sänkts med 25 danska ören, vilket troligen delvis hänger samman med att den danska 25-öringen upphör att vara lagligt betalningsmedel under hösten.

Jämför man sifforna för juli 2008 med siffrorna för juli 2007 ser man att Sverige har den överlägset högsta macflationen i jämförelsen. Låt mig jämföra macflationen i de olika länderna.

Sverige: +11,8%
USA: +5,9%
Finland: +5,3%
Tyskland: +2,9%
Storbritannien: +/-0,0%
Norge: +/-0,0%
Danmark: -0,8%

Vad gäller USA är macflationen troligen högre än vad som framgår ovan. Jag efterforskar nämligen inte det amerikanska priset varje månad, utan nöjer mig med att publicera den "färskaste" uppgiften från The Economist och The Economist har inte publicerat någon ny uppgift sedan juli 2007, vilken uppgift publicerades strax efter att jag publicerade "Mac-roekonomi juli 2007".

Jag hoppas verkligen att Riksbanken höjer styrräntorna så snart som möjligt och höjer dem ordentligt. Allt pekar ju mot att inflationen är mycket hög för tillfället och att Riksbanken hamnat "på efterkälken". Med det menar jag att Riksbanken visserligen sannolikt är medveten om att kreditexpansionen är explosiv, men att Riksbankens lama agerande medfört att branden inte är under kontroll och att släckningsarbetena fortgår så långsamt att branden fortsätter att sprida sig.

Vad gäller Danmark fortgår den danska kronans reala depreciering gentemot euron och med tiden kan den danska kronan, i enlighet med teorien om köpkraftsparitet, rent av komma att bli undervärderad gentemot euron med den påföljden att Danmark kan komma att "importera" inflation från euroland. Om det visar sig att upprätthållandet av en fast växlingskurs blir inflationsdrivande för Danmark, menar jag att Danmark bör begära revalvering av den danska kronan inom ramen för ERM2. Det framstår dock ej som sannolikt att Danmark kommer att göra det, även om den fasta växlingskursen snart riskerar bli snarare inflationsdrivande än tvärsom.

Vad gäller den påstådda konflikten mellan fast penningvärde och goda konjunkturer, menar jag att det bästa Riksbanken kan göra är att höja styrräntorna så tydligt att en påvisad deflatorisk effekt uppträder. En deflatorisk tendens skulle nämligen få plånböckerna att svälla, vilket skulle förbättra konjunkturerna. Dessutom finns det en poäng i att snarast höja styrräntorna så påtagligt att nära förestående sänkningar inte kan uteslutas. Det skulle nämligen enligt min övertygelse få kronans reala växlingskurs att falla med en positiv effekt på sysselsättningen som följd.

Allt handlar nu om att Riksbanken måste ta kommandot över kreditexpansionen och inte låta sig degraderas till en leksak för bankerna. Dessvärre är Riksbanken för tillfället just det senare.