flavianopolis

Visste ni att medellivslängden för män i Somalia är 47 år och att motsvarande tal för Zimbabwe är 37 år. Det är visserligen sant att medellivslängden i Zimbabwe varit högre om det inte varit för HIV-epidemin, men det är ändå intressant att observera att medellivslängden i Somalia ökat från 42 år år 1991 till idag 47 år. 1991 var det år den somaliska staten bröt samman. Vad gäller Zimbabwe har under perioden 1990 till idag medellivslängden för män minskat från då 60 år till idag 37 år.

Den ovan avbildade mannen tycks alltså tillsammans med HIV kunna ställa till med väl så mycket elände som ett inbördeskrig.

Ovan avbildade europarlamentariker Marianne Mikko från Estland har lagt fram ett förslag som bygger på att det inte skall bli tillåtet att blogga anonymt och redigera kommentarer på sådant sätt att bloggaren redigerar till egen fördel. Dessutom öppnas en väg mot någon typ av obligatoriskt utgivningsbevis för bloggar. Frivilligt finns redan i Sverige och det är bra.

Jag anser att förslaget är så till den grad befängt att Marianne Mikko borde skickas till någon typ av vilohem för människor med rubbat psyke. Hon lider förmodligen av neurosa sovjetica. Vad blir nästa steg? Skall man förbjuda anonyma insändare till tidningar? De regler som finns om förtal är fullt tillräckliga och i vad mån någon använder internets anonymitet för att ostraffat kunna ägna sig åt förtal, får det åligga den som känner sig förtalad att samla bevis för att en viss person står bakom förtalet. Att lagstifta mot anonymitet på internet är faktiskt likvärdigt med att upphäva meddelarskyddet, eftersom meddelarfriheten och anonymiteten på internet båda tjänar syftet att missförhållanden kan påtalas därför att den som påtalar missförhållanden tillåts vara anonym och således inte lika lätt kan trakasseras av den/dem som har något att förlora på att missförhållanden påtalas. Förvägras man rätten till genmäle på en viss blogg får man helt enkelt skapa en egen blogg och ta upp konkurrensen i cyberrymden. Ingen tidning är ju skyldig att publicera ur tidningsredaktionens synvinkel misshagliga insändare.

Det behövs absolut ingen ytterligare lagreglering och den oerhörda stegring av den faktiska yttrandefriheten som blivit följden av att var och varannan har tillgång till internet är enligt min mening ovärderlig ur demokratisk synvinkel.

Samtidigt hoppas jag att förslaget blir verklighet. Förslaget är nämligen så urbota dumt att jag tror att dess genomförande skulle medföra att fler skulle resa kravet att Sverige borde lämna EU.

Det har förts en del diskussioner angående frågan vilken titel herr Daniel Westling skall ges om han ingår äktenskap med kronprinsessan Victoria. Jag menar att det finns en enkel lösning på problemet och lösningen är inte att konung Carl XVI Gustaf upphöjer herr Daniel Westling till hertig av Göteborg. Lösningen är istället att ändra prins Carl Philips och prinsessan Madeleines officiella titlar. Prinsessan Madeleines officiella titel är Sveriges Prinsessa, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, vilket förmodligen är tänkt att skilja henne från prinsessan Lilian och prinsessan Birgitta. Båda dessa till tronen icke arvsberättigade damer bär titeln Prinsessa av Sverige. (Prinsessan Lilian bär därutöver titeln Hertiginna av Halland.) Detta är dock ett problem av det skälet av prins Carl Philips ena officiella titel är Prins av Sverige - men inte Sveriges Prins, vilket i konsekvensens namn borde betyda att prins Carl Philip ej vore arvsberättigad till tronen. Prins Carl Philip är emellertid arvsberättigad till tronen. Dessutom uppstår ett problem den dag det skulle finnas ett större antal kvinnor med arvsrätt till tronen av det skälet att titeln Sveriges Prinsessa på något vis antyder att titeln endast kan bäras av en person.

Jag föreslår att den person som står närmst tronen i successionsordningen också fortsättningsvis får bära titeln Sveriges Kronprins, Hertig av NN./kvinnlig motsvarighet. Här kommer ju endast en person i fråga och av det skälet passar titeln bra. Kronprinsens/Kronprinsessans gemål får bära titeln Kronprins av Sverige, Hertig av samma landskap som sin gemål/kvinnlig motsvarighet. Om alltså kronprinsessan gifter sig med herr Daniel Westling blir han till H.K.H Daniel, Kronprins av Sverige, Hertig av Västergötland. Däremot blir han inte Sveriges Kronprins, eftersom titeln Sveriges Kronprins/Sveriges Kronprinsessa skulle vara förbehållen avkomlingar till konung Carl XVI Gustaf. Den dag Victoria blir regerande drottning kan hans titel lämpligen bli Prinsgemål av Sverige, Hertig av Västergötland.

Vad gäller den person som står näst efter kronprinsen/kronprinsessan i tronföljden menar jag att titeln Sveriges Arvfurste, Prins av Sverige, Hertig av NN./kvinnlig motsvarighet kunde vara en lämplig titel. Arvfurstens/arvfurstinnans gemål ges titeln Arvfurstinna av Sverige, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av samma landskap som sin gemål/manlig motsvarighet. Om alltså prins Carl Philip gifter sig med Emma Pernald blir hon till H.K.H. Emma, Arvfurstinna av Sverige, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Värmland. Däremot skulle hon inte få titeln Sveriges Arvfurstinna, eftersom titeln Sveriges Arvfurste/Arvfurstinna endast kunde bäras av en avkomling till konung Carl XVI Gustaf. Prins Carl Philip skulle alltså enligt mitt förslag tills vidare bära titeln Sveriges Arvfurste, Prins av Sverige, Hertig av Värmland. Givetvis skulle prins Carl Philip förlora titeln Sveriges Arvfurste för den händelse att kronprinsessan fick barn, eftersom kronprinsessans äldsta barn enligt rådande successionsordning skulle stå främre i tronföljden än prins Carl Philip. Möjligen kunde man ge prins Carl Philip titeln ätten Bernadottes huvudman som plåster på såren, vilken titel skulle ärvas av hans äldste son och så vidare. En annan möjlighet vore att den kungliga familjen i informellt samråd beslutade att namnet Carl endast skall bäras av ätten Bernadottes huvudman.

Vad gäller övriga med arvsrätt till tronen skulle dessa ges titeln Prins och Tronarvinge av Sverige, Hertig av NN./kvinnlig motsvarighet. Prinsessan Madeleines nya officiella titel skulle alltså bli Prinsessa av och Tronarvinge av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland. Om en tronarvinge av Sverige gifter sig ges gemålen titeln Prinsessa av Sverige, Hertiginna av samma landskap som sin gemål/manlig motsvarighet. Om prinsessan Madeleine alltså skulle gifta sig med herr advokaten Jonas Bergström skulle han bli till H.K.H. Jonas, Prins av Sverige, Hertig av Hälsingland och Gästrikland. Däremot skulle han inte få titeln Prins och Tronarvinge av Sverige, vilken titel skulle vara förbehållen avkomlingar till konung Carl XVI Gustaf. Däremot skulle deras barn åtminstone bära titeln Prins och Tronarvinge av Sverige/kvinnlig motsvarighet.

Vad gäller det förhållandet att ärftliga titlar av ovan nämnd karaktär genom äktenskap endast anses kunna överföras från en man till en kvinna, men inte tvärsom, samt det förhållandet att personer med anknytning till kungahus traditionellt anses behöva flotta titlar är detta egentligen inget större problem. Prins Carl Philips blivande hustru tillåts bli furstlig genom äktenskapets ingående och kronprinsessan Victorias och prinsessan Madeleines respektive upphöjs genom beslut av H.M. Konungen till furstligheter dagen innan de ingår äktenskap. Eftersom furstliga personer strängt taget saknar efternamn är dessutom frågan huruvida kronprinsessans och prinsessan Madeleines respektive kommit att tillhöra ätten Bernadotte genom H.M. Konungens tänkta framtida beslut tämligen irrelevant. Man kan antingen göra kungligheter till "vanliga människor" genom att låta deras respektive vara vanliga Svensson, eller också förklarar man Svensson vara kunglig. Jag föredrar det senare. Det är ju så att kungahuset fyller en funktion i staten och precis som man skapar generaldirektörer genom beslut kan man skapa kungligheter genom beslut. På samma sätt kan och borde man måhända upphöja särskilt förtjänta medborgare till adelsmän.

Den enda återstående inkonsekvensen är det faktum att tre av konungens fyra systrar inte bär titeln prinsessa av Sverige. Detta problem är dock av övergående natur, och enligt min mening bör de strängt taget inte anses vara kungligheter om än att de på grund av artighet och särskild kunglig tillåtelse kallas prinsessor.

Enligt Dagens Nyheters nätuppplaga "hotar" nu Frankrikes president Nicholas Sarkozy med att inte ge sitt samtycke till att fler stater beviljas medlemskap i den europeiska unionen om inte EU ges ett nytt fördrag. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=796004

Enligt min uppfattning finns ingen anledning att uppfatta detta som ett hot. Det finns säkerligen många europeiska länder som vill bli medlemmar av den europeiska unionen, men det är samtidigt uppenbart att dessa länder inte begriper sitt eget bästa och att det ligger i dessa länders verkliga intresse att ej bli medlemmar av den europeiska unionen.

Visserligen är det en bra sak om den gemensamma arbetsmarknaden utvidgas till att omfatta fler länder, men den gemensamma arbetsmarknaden kan lika gärna utvidgas genom att exempelvis Kroatien, Makedonien och/eller vilket annat europeiskt land som helst i likhet med Norge blir en del av EES utan att bli medlemmar av EU. Eftersom EES inte är lika ambitiöst som EU-samarbetet skulle man dessutom utan större svårigheter kunna göra Ryssland till medlem av EES och medge övriga länder att, om de så önskar, begränsa ryssars tillträde till den egna arbetsmarknaden för all framtid. EES-samarbetet medger nämligen permanenta undantag från arbetskraftens fria rörlighet, men om jag förstått saken rätt är så ej fallet med avseende på länder som är fullvärdiga medlemmar av EU.

Man kan till och med tänka sig att göra utomeuropeiska länder till medlemmar av EES och om USA vill ha ett frihandelsavtal med EU föreslår jag att man bjuder in USA att bli medlem av ett reviderat EES, om än att samarbetet i så fall måste ges ett nytt namn.

Det finns heller ingenting som säger att länder utanför EU inte kan bli medlemmar av Schengensamarbetet. Norge och Island tillhör Schengensamarbetet och Schweiz är på väg in. Man kan till och med tänka sig att länder som av någon outgrundlig anledning hett eftertraktar att tillhöra EU:s monetära union gör som Montenegro och unilateralt upphöjer euron till lagligt betalningsmedel och ersätter den inhemska valutan med euro.

Den europeiska union eller snarare stat som Frankrike vill ha är nämligen något man lever bäst förutan och det enda den europeiska unionen verkligen bidragit till är att underlätta den fria rörligheten i Europa. I detta avseende är emellertid EES ett fullgott alternativ, vilket bevisas av Norges erfarenheter. Kom också ihåg att jordbrukspolitik faller helt utanför EES.

"A politician who puts his political career ahead of his principles will end up with neither".

Så här säger Nordeas så kallade makroanalytiker Annika Winsth angående den inflation som hon för några månader sedan påstod ej existera.

"–Den är allvarlig. Det är ett problem att ha en stigande prisnivå och en nedåtgående konjunktur, men ­däremot kan jag ibland känna att problematiken är överdriven. Min ­bedömning är att den sjunkande konjunkturen kommer att knäcka inflationen så småningom, men att vi nu är mitt i stormen."

För det första tar Annika Winsth fel när hon inte inser att den stigande prisnivån i sig framkallar en sämre konjunktur. Om priserna stiger innebär detta allt annat lika en försämring av konjunkturen eftersom stigande priser får penningomloppet att kontrahera i reala termer.

För det andra ser hon inte sambandet att den inflatoriska penningpolitiken omintetgör alla utsikter om en mera inflatorisk penningpolitik, vilket får den följden att kronan inte deprecierar lika mycket som den borde med tanke på inflationsdifferensen Sverige och utlandet emellan. Det förhållandet att kronan apprecierar i reala termer är i verkligheten den andra av konjunkturavmattningens två huvudorsaker. Den första är att de stigande priserna gör allas plånböcker tunnare. Internationella orsaker skall inte överskattas. Hur stor del av Sveriges BNP beror på export till USA?

Hennes kanske allra allvarligaste misstag är att hon tror att svagare konjunktur kommer att reducera inflationstakten. Detta är helt fel. Det enda som har någon nämnvärd effekt på den verkliga inflationstakten är takten i kreditexpansionen och om inte den minskar, kommer inte inflationen att minska oavsett hur dåliga konjunkturerna blir. Det är faktiskt så att konjunkturavmattningen i Sverige huvudsakligen beror på en inflatorisk penningpolitik.

Dessutom har den ökande inflationen fått den påföljden att de nominella marknadsräntorna börjat stiga med den effekten att Riksbankens penningpolitik automatiskt och oavsiktligt blivit mera inflatorisk av det enkla skälet att det blivit förhållandevis billigare att låna av Riksbanken, som är inflationens enda outsinliga källa.

Sammanfattningsvis låter sig sägas att Annika Winsth är totalt inkompetent.

Här kommer en intressant länk enligt vilken cirka 2 av 3 britter anser att Storbritannien borde lämna EU.

http://www.neitileu.no/saker_til_forsiden/organisasjon/storbritannia_ut_av_eu

Enligt vad som nu tycks stå klart har det irländska folket underkänt det så kallade Lissabonfördraget. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1360785.svd

På det hela taget är det bra att det så kallade Lissabon-fördraget underkänts.

Bortsett från att Lissabon-fördraget innehåller en bestämmelse angående rätten att begära utträde ur den europeiska unionen är nämligen det så kallade Lissabon-fördraget ingenting annat är en anhopning av försåtliga floskler. Floskler är det därför att alltihopa är tröttsamt dum politiskt korrekt smörja och försåtligt eftersom det innebär en enorm överföring av makt till ansiktslösa, överbetalda eurokrater med ansvar inför ingen.

Jag tror att en starkt bidragande anledning till att irländarna röstat nej är det förhållandet att de begripit att enda anledningen till att de alls fick rösta var det förhållandet att de som kallas eliten trodde att de skulle rösta ja. Visserligen är den stora massan av människor inte särskilt intellektuell, men vad gäller förmågan att genomskåda billiga tricks är den måttligt intellektuella stora massan i allmänhet vida mer begåvad än den elit som borde kallas skit. Man är kanske dum, men man är inte hur dum som helst.

Jag utbringar en virtuell skål för Irland och irländarna!

Inte sällan skylls inflation på så kallade tillfälliga faktorer. Det kan exempelvis vara att skördar slår fel eller annat som inte är direkt relaterat till något som beror på en excessiv kreditexpansion. För tillfället menar exempelvis somliga att den så kallade underliggande inflationen i Sverige är ytterst måttlig och att Riksbanken inte kan göra något åt att livsmedels- och bränslepriser stiger på den internationella marknaden.

Jag anser visserligen att resonemanget är ihåligt, men låt oss för en stund anta att det kan ligga något i resonemanget. Det är ju sant att Riksbanken knappast genom att trycka på en knapp kan stegra kronkursen så våldsamt att effekterna av det stigande oljepriset raderas ut mätt i kronor.

Jag konstaterar då att eurokursen sedan den 1 januari 2006 har fallit från 9,41 kr. till idag 9,37 kr. Pundkursen har fallit från 13,67 kr. till idag 11,88 kr. Alltså borde den starka kronan i någon mån ha isolerat Sverige från effekterna av prisstegringar på vad som slarvigt kallas den internationella marknaden.

Vad gäller de inhemska priserna visar det sig att Sverige har den högsta macflationen. Här har priset på en Big Mac stigit från 33,- kr. till idag 37,- kr. eller med 12,1%. I Storbritannien har priset däremot endast stigit 5,9%, medan det tyska priset har stigit 8,1%. Sverige har alltså uppvisat en hög inhemsk inflationstakt och trots detta har kronan stärkts. En försiktig slutsats är att den svenska inflationen är verklig och beror på en excessiv kreditexpansion för vilken ytterst Riksbanken är ansvarig. Annars borde priserna i Tyskland och Storbritannien ha stigit mer.

Vad gäller det gynnsamma läget på arbetsmarknaden gör jag den bedömningen att kraftiga stegringar av den svenska styrräntan skulle få sysselsättningen att expandera än mer. Skulle nämligen styrräntorna nå upp till en så hög nivå att det framstår som mera sannolikt att de kommer att sänkas istället för att höjas, kommer detta med stor sannolikhet få kronans yttre värde att rasa med den påföljden att konjunkturen skulle förbättras. Dessutom skulle en långsammare kreditexpansion bidra till att de snarare inhemska prisstegringarna dämpades, vilket skulle kunna bidra till en hållbar och sund förstärkning av kronkursen.

I dagens upplaga av Svenska Dagbladet finns en grafik av vilken det framgår hur mycket lägre de i och för sig helt ofarliga koldioxidutsläppen blir om man väljer att köra en bil på etanol istället för på bensin. Läs mer på följande länk där ni också hittar grafiken.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1352503.svd

Vad som helt glöms i sammanhanget är emellertid det uppenbara faktum att de arealer som används för att producera sockerrör, som sedan omvandlas till bilbränsle, givetvis antingen hade varit skogar eller använts för att odla något annat, vilket hade förbrukat minst lika mycket koldioxid som odlingen av sockerrör. Tror någon på fullt allvar att dessa arealer hade varit parkeringsplatser om det inte varit för sockerrörsodlingen?

Dessutom avslöjas ju hur magnifikt korkad hela klimathysterien är av det enkla faktum att ingen växtlighet kan frodas utan koldioxid, varför alltså koldioxid är oundgängligt.

Under den senaste tiden har jag inte haft någon större inspiration att skriva så mycket och dessutom håller jag på att förbereda mig inför en tentamen, vilket förbrukar mycken intellektuell energi. Av detta skäl kan det dock vara särskilt behövligt med energirik mat.

Här kommer alltså ett beprövat och smakligt recept. Det handlar om fyllda paprikor på det sätt, som en rumänsk bekants nyligen bortgånga mor brukade tillreda fyllda paprikor på. Det finns säkerligen många variationer på detta recept, men jag gillar denna variant skarpt.

Recept för fyra personer med måttlig aptit eller två med stor aptit.

ingredienser

4 röda paprikor

fyllning

400 gram fläskfärs
1 ägg
2 finhackade gula lökar
1 deciliter grötris - kanhända kan man öka mängden ris och minska mängden kött
salt och aningen svartpeppar

sky

vatten
4 msk tomatpure
salt

Skär av en "hatt" på paprikorna och befria dem från inkråmet.

Blanda ihop fyllningen, som alltså påminner om köttbullssmet. Fyll paprikorna och sätt på "hatten". Ställ de fyllda paprikorna i en icke alltför rymlig gryta och fyll på med vatten till dess att paprikorna står med vatten upp till "axlarna". Tillsätt tomatpuré och salt så att vattnet får fin färg och en angenäm sälta. Koka upp det hela under lock och så snart det hela kokar, sätter man ned temperaturen till lägsta möjliga och låter de fyllda paprikorna svälla cirka en timma under lock.

Paprikorna serveras sedan i djupa tallrikar badande i sin egen sky, som avnjutes på ett sätt som påminner om soppa. Givetvis äter man vitt bröd till. Om man vill kan man doppa brödet i skyn och skyn blir alldeles otroligt god med en mild och behaglig smak av paprika. Paprikan i sig smakar inte så mycket efter att den kokts, men är fortfarande aptitlig. Mycket goda blir de "frikadeller" som uppenbarar sig när man ätit upp paprikan.

Tänk på att använda måttliga mängder svartpeppar och inte heller alltför mycket tomatpuré, eftersom själva poängen är att smaken av paprika inte skall få för mycket "konkurrens". Däremot "sväljer" ju som bekant fläskfärs och - för den delen - köttfärs ganska mycket salt.

Bon appetit!

Eftersom jag inte lyckats fundera ut hur man bär sig åt för att ladda upp ett så kallat profilfoto gör jag så att jag helt enkelt publicerar en bild av mig själv för att alla läsare skall veta hur jag ser ut.

I Svenska Dagbladet står idag att läsa om att den svenska marinen skall börja jaga pirater utanför Somalias kust. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1329369.svd

Jag tror inte att det kommer att bli särskilt populärt bland svenskar att tjänstgöra i Somalias farvatten. Redan nu hotar Union of Islamic Courts att angripa utländska stridsfartyg på somaliska farvatten. Läs mer på följande länk.

http://www.shabelle.net/english/2008/06/05/islamists-threaten-attack-foreign-ships-somali-waters

Jag är övertygad om att det bästa sättet att hjälpa Somalia är att låta bli att lägga sig i. Situationen är nämligen mera komplicerad än man kan få intryck av genom att läsa tidningarna.

För det första saknar den så kallade somaliska regeringen folkligt stöd. För det andra kontrollerar den kanske 15% av det somaliska territoriet. För det tredje kan den snarast liknas vid ett kriminellt band och dess så kallade parlament har av somliga kallats "House of Warlords".

För det fjärde är förmodligen den enda anledningen till att den så kallade somaliska regeringen kallar på hjälp utifrån det förhållandet att man numera inte själv kontrollerar det inkomstbringande sjöröveriet utan att denna verksamhet numera kontrolleras av de islamistiska rebellerna. Detta hotar den somaliska så kallade regeringen på två sätt. För det första får islamisterna inkomster och kan på det viset finansiera sin verksamhet på fastlandet och för det andra blir den så kallade regeringen utan intäkter och försvagas därför ytterligare.

Genom att undandra islamisterna intäkter hoppas man troligen kunna försvaga de islamistiska rebellerna och få kontroll över fastlandet. Vad man absolut inte får glömma i dessa sammanhang är att de islamistiska rebellerna, till skillnad från den av Etiopien understödda gangsterregeringen, har folkligt stöd. Vidare finansierar alla stater sin verksamhet genom beskattning och det så kallade sjöröveriet kan faktiskt liknas vid en form av beskattning.

I Svenska Dagbladet refereras till en "vetenskaplig" avhandling skriven av en viss Måns Svensson i vilken svenskarna framställs som fartfantomer. Läs texten på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1325263.svd

För det första är det uppenbart att svenskarna inte är särskilt gripna av fartens tjusning, vilket man kan fastställa vid körning på tyska autobahn. Skulle man mäta genomsnittshastighet för olika nationaliteter på autobahn skulle det förmodligen visa sig att svenskarna på det hela taget kör långsammare än praktiskt taget alla folkslag och detta trots att vi svenskar inte sällan har dyrare och motorstarkare bilar än andra folkslag.

Därutöver är det uppenbart att de flesta svenskar avpassar hastigheten någotsånär efter förhållandena. På de norrlandsvägar där 110 km/h är högsta tillåtna hastighet ligger medelhastigheten under 110 km/h och på de motorvägar där 110 km/h är högsta tillåtna hastighet ligger medelhastigheten något över 110 km/h. Detta är inte alldeles orimligt med tanke på att motorvägar är byggda för att kunna medge högre hastigheter.

Givetvis borde nämnde vetenskapsman också ha uppmärksammat det förhållandet att Sverige har den mest restriktiva lagstiftningen vad gäller högsta tillåtna hastighet på motorväg inom hela EU och att detta sannolikt är ett skäl till att efterlevnaden för lagstiftningen vacklar i det traditionellt laglydiga och beskedliga Sverige.

Slutligen vill jag peka på att det tyska trafikforskningsföretaget DEKRA för en tid sedan presenterade en vetenskaplig rapport som jämförde olycksfrekvensen på de delar av autobahn som har respektive saknar hastighetsbegränsning. Resultatet var att olycksfrekvensen på hårt trafikerade sträckor var likvärdig oberoende av huruvida hastighetsbegränsning förekom eller inte, medan olycksfrekvensen på lågt trafikerade sträckor utan hastighetsbegränsning var lägre än på lågt trafikerade sträckor med hastighetsbegränsning. Med tyska mått mätt är Sveriges motorvägar utan undantag lågtrafikerade och således skulle med stor sannolikhet ett slopande av hastighetsbegränsningen på motorväg medföra färre tillbud med dödlig utgång än vad som är fallet idag.

Dessutom skulle Måns Svensson inte behöva oroa sig för att meningslösa lagar inte efterlevs.

Priset på en Big Mac i några olika länder:

Storbritannien: £1,99
Tyskland: €3,19
USA: $3,41 (Observera att denna uppgift inte uppdaterats sedan juli 2007.)
Irland: €3,60
Finland: €3,95
Portugal: €2,70 (Observera att uppgiften inhämtades under april 2008.)
Danmark: 29,75 dkr.
Sverige: 37,- kr./37,- kr.
Norge: 39,- nkr.
Ryssland: 56,- rubel (Observera att uppgiften inhämtades under april 2008.)


Växlingskurser:

£1= 11,87 kr.
€1= 9,33 kr.
$1= 6,- kr.
1 dkr.= 1,25 kr.
1 nkr.= 1,18 kr.
1 rubel = 0,25 kr.

Utländska priser i svenska kronor:

Storbritannien: 23,62 kr.
Tyskland: 29,73 kr.
USA: 20,46 kr.
Irland: 33,59 kr.
Finland: 36,85 kr.
Danmark: 37,19 kr.
Norge: 46,02 kr.
Portugal: 25,19 kr.
Ryssland: 14,- kr.

Utländska priser i procent av de svenska:

Storbritannien: 63,8 %
Tyskland: 80,4 %
USA: 55,3 %
Irland: 90,8 %
Finland: 99,6 %
Danmark: 100,5 %
Norge: 124,4 %
Portugal: 68,1 %
Ryssland: 37,8 %

Priset på ett uns guld:

5.315,13 kr.

Jag noterar att den svenska kronans reala växlingskurs stigit gentemot samtliga länder utom Finland i jämförelse med samma tal avseende april 2008. Euron har försvagats något i nominella termer och de nominella priserna höjts i Finland och Tyskland, men endast den finska höjningen är tillräckligt stor för att framkalla en stegring av den reala växelkursen gentemot Sverige.

Detta måste dessutom ses i ljuset av att priserna höjts i Sverige och trots detta samtliga valutor, utom den norska kronan, försvagats eller förblivit oförändrade gentemot den svenska valutan. Vad gäller Norge har faktiskt det egendomliga fenomenet uppträtt att den norska kronan stigit gentemot den svenska i nominella termer, medan på grund av de svenska prishöjningarna och prisstabiliteten i Norge, den norska kronan försvagats i reala termer. Jag lyfter på hatten för Norges Bank. Norges Bank kan dessutom nöjt konstatera sig vara den enda centralbank i jämförelsen som, sedan juni 2007, lyckats upprätthålla en svagt negativ macflationstakt. Bank of England och Danmarks Nationalbank håller nollan , medan övriga slirar runt i inflationsträsket.

För Sveriges del ser det riktigt eländigt ut, med en macflation på mer än 12%. Sedan mars 2007 har priset stigit 15,625%. Om inte Riksbanken höjer styrräntorna vid det penningpolitiska mötet i juli, borde den göra det och gör man inget åt saken visar all erfarenhet att man antingen måste ta till de åtgärder man drar sig för att vidta, eller acceptera en permanent stegring av inflationstakten. Dessutom visar erfarenheten att deflationära åtgärder bör sättas in på ett tidigt stadium. Väntar man för länge, får man sannolikt "dra till" desto hårdare.

En sak som "stör" mig aningen är det förhållandet att den finska prishöjningen är större än den tyska, trots att Finland och Tyskland befinner sig i valutaunion och Finland i utgångsläget hade en högre real växlingskurs. Detta går tvärsemot mina teorier om hur världen "borde" vara beskaffad, men å andra sidan har skillnaden i real växlingskurs mellan euroländerna Tyskland och Irland minskat högst avsevärt på grund av att priserna förblivit stabila i Irland, men höjts i Tyskland.

Jag "skyller" den finska prishöjningen på den svenska kronans reala förstärkning gentemot euron, om än att man i så fall kan skylla den fallande reala växlingskursen i fallet Irland på sterlingpundets anmärkningvärda reala försvagning gentemot euron. Dessutom menar jag att rörelsen mot köpkraftsparitet inom euroområdet är en långsiktig trend från vilken temporära avvikelser kan förekomma. En annan tolkningsmöjlighet, som är förenlig med mina hitillsvarande tankar i ämnet, är att den finska prishöjningen indikerar att inflationen i hela euroområdet är på väg uppåt.

Jämför gärna dessa tal med motsvarande tal för juni 2007. De finns på följande länk.

http://flavianopolis.blogspot.com/2007/06/jag-har-beslutat-mig-fr-att-frn-och-med.html

Så här säger vice riksbankschef Irma Rosenberg.

"En höjning av styrräntan för att dämpa inflationen innebär att konjunkturen skulle mattas av ytterligare. Det är ett dilemma vi och andra centralbankerna ställs inför, säger Irma Rosenberg."

Allt annat lika är det givetvis så att en stegring av marknadsräntorna sannolikt medför en svagare konjunktur, men att tro att en svensk styrräntehöjning skulle medföra en svagare konjunktur under nu rådande omständigheter är enligt min övertygelse fel.

Låt mig förklara varför jag tror det.

För det första är det styrräntan Rikbanken bestämmer över. Om styrräntan istället skulle sänkas dramatiskt och trots detta kronans yttre värde inte skulle minska är det sannolikt att marknadsräntorna skulle stiga. Lägre styrräntor medför ju sannolikt högre inflation och ju högre inflationen utfaller, desto högre torde marknadsräntorna utfalla.

En tänkbar följd av höjda styrräntor är att inflationsfarhågorna avtar och att därför marknadsräntan faller. Detta vore bra för konjunkturen redan i ett kortsiktigt perspektiv.

För det andra vore det bra om styrräntorna höjdes påtagligt till dess det kunnat beläggas att inflationstakten verkligen bragts under kontroll och förts in i en fallande bana. Så är än så länge inte fallet och även om inflationstakten måhända kommer att sakta in under vintern 2008/2009, skall detta inte tillmätas alltför stor betydelse av det skälet att detta hänger samman med att vissa höga månadstal faller bort. Jag menar att de enda bevis för en lägre inflationstakt som kan godtas som ovedersägliga, är att varor eller tjänster som i allmänhet inte fluktuerar särskilt yvigt kostar mindre än de gjorde för ett år sedan. Om till exempel en Big Mac kostade mindre än den gjorde för ett år sedan, vore detta ett ett enligt min bedömning fullgott bevis för att inflationen verkligen bragts under kontroll.

Om Sverige skulle befinna sig i en sådan situation och dessutom reporäntan vore ganska hög, och jag gissar då att den skulle behöva befinna sig i spannet 5-6%, tror jag att det skulle uppstå en stark förväntan att Riksbankens nästa steg mera sannolikt skulle bli en sänkning än en höjning. Detta skulle i sin tur utlösa ett säljtryck riktat mot kronan och den svagare kronan skulle sätta fart på konjunkturen.

Dagens problem består i att just ingen tror på lägre styrräntor och anledningen till detta är givetvis att den höga inflationstakten inte ger något utrymme för lägre styrräntor.