flavianopolis

En grundpelare i FLAVIANOKRATIN är att Sverige borde lämna EU och i samband med EU-utträdet inte införa någon egen handels- eller jordbrukspolitik. Sverige skulle helt enkelt praktisera unilateral frihandel och inte på något sätt skydda den inhemska produktionen; varken då det gäller industriprodukter eller livsmedel.

Med största säkerhet skulle detta leda till att producentpriserna på jordbruksprodukter skulle falla dramatiskt och allt annat lika skulle detta medföra att Sveriges bönder skulle se sina inkomster kraftigt reducerade och att högt skuldsatta bönder skulle gå i konkurs.

Trots detta skulle jag vilja hävda att en röst på FLAVIANOKRATERNA är ett utmärkt val för Sveriges bönder.

FLAVIANOKRATERNA vill nämligen förena övergången till unilateral frihandel med ett återinförande av guldmyntfot och övergången till guldmyntfot skall genomföras på sådant sätt att detta medför att producentpriserna på jordbruksvaror snarare stiger än sjunker räknat i kronor.

Tanken är att Riksbanken skall likvideras genom att alla sedlar och mynt - med undantag av enkronor och femtioöringar - skall upphöra att vara lagligt betalningsmedel inom tre månaders tid från den dag räknat då beslutet kungörs. Under dessa tre månader erbjuds allmänheten fysiskt guld till ett fastlagt pris och efter att dessa tre månader gått till ända är helt enkelt alla sedlar och mynt med större valör än en krona fullständigt värdelösa. Enkronor och femtioöringar kommer emellertid att köpas och säljas av Riksbanken till detta pris för all framtid och Riksbanken kommer också att åläggas att hålla åtminstone 100% guldreserv gentemot alla enkronor och femtioöringar.

När man genomför en sådan reform kan man genomföra den på ett sådant sätt växelkursen mellan kronan och guldet blir sådan att denna växelkurs medför att priserna på jordbruksvaror räknat i kronor blir ungefär de samma eller till och med högre än de var inom EU. Låt mig kortfattat förklara principen: I dagsläget kostar ett kilogram guld cirka 150.000 kronor och givet att exempelvis mjölkpriset till bonden på Nya Zeeland - som inte skyddar sitt jordbruk - är en femtedel av vad det är i Sverige skulle man kunna välja kursförhållandet 750.000 kronor per kilogram guld i samband med att Riksbanken likviderades. I så fall skulle ju de svenska bönderna erhålla åtminstone lika många kronor per liter mjölk som de erhåller med tullskydd också i en situation utan tullskydd.

Dessutom har Riksbanken redan i nuläget så mycket fysiskt guld att en sådan reform utan vidare vore möjlig att betala. Värdet av alla sedlar och mynt i cirkulation uppgår till cirka 100 miljarder kronor och med ett likvideringskurs på 750.000 kronor per kilogram skulle man behöva cirka 133 ton guld för att genomföra reformen. Riksbankens guldreserv uppgår till cirka 170 ton och det skulle alltså till och med bli en del guld över efter att reformen genomförts. Dessutom skulle hela reserven av utländska valuta kvarstå och jag föreslår att de värden som finns i Riksbanken - och som ej krävs för att täcka omloppet av enkronor och femtioöringar - överförs till riksgäldskontoret för att amortera statsskulden. Därefter kan Riksbanken praktiskt taget stängas.

Nu invänder möjligen vän av ordning att en så våldsam devalvering skulle medföra en våldsam inflation. Jag är medveten om att det finns en sådan risk, men jag menar att det finns vissa betydelsefulla åtgärder man kan vidta för att dämpa denna impuls. Den första åtgärden är införandet av unilateral och villkorslös frihandel. Genom att inte skydda den inhemska produktionen från utländsk konkurrens gör man det betydligt svårare för de inhemska producenterna att höja priserna. Den andra åtgärden är att slopa insättarskyddet. Den som lånar ut pengar till en bank som sedan går omkull får helt enkelt skylla sig själv och syftet med denna åtgärd är att göra allmänheten misstänksam mot expansiva banker. En tredje åtgärd är att slopa kapitalskatterna och avdragsrätten för skuldräntor. Den som lånar pengar skall bära hela kostnaden och erhållna sparräntor skall vara helt skattefria. Syftet är att uppmuntra människor att tänka sig för två gånger innan de lättar på plånboken.

Sammantagna skulle dessa åtgärder leda till att den inflationära impulsen förblev begränsad och vidare att den skulle vara av engångskaraktär.

Jag menar visserligen att det inte är möjligt att i nuläget genomföra några skattesänkningar och i en senare text avser jag försöka förklara den FLAVIANOKRATISKA skattepolitiken.

En grundpelare i den FLAVIANOKRATISKA skattepolitiken är frånvaron av moms. Detta är också en betydelsefull åtgärd såväl i syfte att dämpa stegringarna av konsumentpriserna liksom att det vore en åtgärd som skulle underlätta avsevärt för bönderna. FLAVIANOKRATERNA vill vidare avskaffa alla punktskatter och bönderna betalar mycket punktskatter på exempelvis drivmedel, konstgödsel, bekämpningsmedel och el.

Summan av detta är att FLAVIANOKRATERNA inte bara är det enda konsekvent frihandelsvänliga partiet. FLAVIANOKRATERNA är dessutom det avgjort bästa valet för Sveriges bönder.

Ta en titt på följande sida.

http://www.val.oggee.com/

Ta en titt på följande sida.

http://www.val.oggee.com/

Dagens text skall handla om hur följande citat skall förstås.

"One must not forget that every bank issuing fiduciary media is in a rather precarious position. Its most valuable asset is its reputation. It must go bankrupt as soon as doubts arise concerning its perfect trustworthiness and solvency. It would be suicidal for a bank of good standing to link its name with other banks with a poorer good will. Under free banking a cartel of the banks would destroy the country’s whole banking system. It would not serve the interests of any bank."

Som jag ser det är vänder sig Mises' ord mot tanken att det skulle vara sannolikt att den naturliga begränsning av kreditexpansionen - som följer av att de banker som emitterat fiduciära medel måste vara beredda att lösa in fiduciära medel i guldmynt - skulle hotas av en tänkt kartell bankerna emellan.

Välskötta banker vill inte förknippas med osunt expansiva banker och någon kartell kommer därför inte att uppstå utan bankerna måste vara ständigt beredda på att behöva lösa in fiduciära medel i fysiskt guld.

Däremot säger Mises att det sant att en sådan tänkt kartell bankerna emellan skulle kunna sätta en viktig broms på kreditexpansionen ur spel.

Mises säger alltså att det finns naturliga begränsningar mot en osund kreditexpansion på en fri marknad. Det står också helt klart att Mises förknippar "free banking" med "fiduciary media" och att Mises definierar "fiduciary media" såsom endast fraktionellt uppbackad med fysiskt guld framgår tydligt av andra delar av Mises' verk.

Bilden ovan är hämtad från de lettiska euro-skeptikernas hemsida (www.nato.lv). De lettiska EU-motståndarna är riktiga motståndare och vill lämna EU. Jag hoppas att de når framgång och tar Lettland ut ur EU. Med tanke på att hela det svenska etablissemanget är för EU måste vi få en knuff utifrån för att få i gång diskussionen om ett svenskt EU-utträde.

Jag tror på fullt allvar att knuffen kommer och att den kommer att komma från Lettland.

Enligt Svenska Dagbladet har Sverigedemokraterna stöd av 2,3% av de tillfrågade och om man gör det enkla antagandet att Sverigedemokraterna i vanlig ordning får dubbelt så mycket stöd i valen som i opinionsundersökningarna betyder detta att Sverigedemokraterna har stöd av 4,6% och snart är ett riksdagsparti.

Med tanke på att socialdemokrater och moderater gjorde gemensam sak och inte beviljade generell flyktingamnesti saknar dessa partier moralisk trovärdighet i frågor som rör human flykting- och invandringspolitik och jag medger gärna att jag inte kan låta bli att känna skadeglädje över att Sverigedemokraterna kan bli tungan på vågen mellan blocken vilken hindrar såväl Reinfeldt som Persson från att på ett enkelt sätt kunna bilda regering.

Som man bäddar får man ligga. Läs artikeln på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13557343.asp

Dessutom tycks såväl femistisk idioti som junilistans euro-schizofreni gå mot undergången. Visst är det tråkigt att invandringsfientliga går framåt, men man får försöka "tänka positivt".

Jag anser att det är strängt taget fel att anse att Mrs. Thatcher är en liberal politiker. Mrs. Thatcher är och var typiskt brittisk och Storbritannien är och förblir den klassiska liberalismens moderland. En reaktionär engelsman är helt enkelt en liberal reaktionär och en brittisk labourman är en liberal socialist.

Det är detta som gör allt brittiskt tilltalande för liberaler. Storbritannien behärskades så till den grad av den klassiska liberalismen att detta formade nationalkaraktären och hur genuint illa man än kan tycka om rasisten, militaristen, ulsterunionisten och imperieanhängaren Enoch Powell skulle jag vilja rekommendera er att lyssna till några tal som Enoch Powell skall ha hållit 1976.

Visst var Powell i många stycken rent av avskyvärd, men när man hör Enoch Powell tala hör man också en klassisk liberal tala. Dessutom är Powell utomordentligt historiskt intressant, eftersom Mrs. Thatchers politiska uppfattningar i alla avseenden är fullständigt beroende av Powells uppfattningar. Tyckte Powell en viss sak, tyckte Mrs. Thatcher stort sett exakt samma sak, men i en mera måttfull och rumsren version.

Thatcherism är Powellism light. Och oavsett vad man än tycker om Powell; maken till talare får man leta efter. Talet är sakligt, språkligt och i alla avseenden briljant. Lyssna och njut:

http://www.sterlingtimes.co.uk/enoch_test.htm

En läsare har telefonledes bett mig att skriva om den FLAVIANOKRATISKA familjepolitiken.
Adam Smith ansåg att staten borde understödja sådant som låg i samhällets men inte den enskildes intresse att tillhandahålla.

I vår tid är det uppenbart att människor inte skaffar barn av några andra skäl än att ge sig själva den känslomässiga tillfredsställelsen av att ha barn och det kostar också mycket pengar att skaffa och uppfostra barn. Små barn är kanske inte så dyra, men att ha tonåriga barn lär vara mycket dyrt och föräldrarna har inget ekonomiskt utbyte ens av tonåriga barn.

Detta är väl också anledningen till att det inte föds tillräckligt många barn för att kompensera dödligheten. Vore det inte för invandringen skulle Sveriges befolkningsantal minska och detta är ett problem vi delar med praktiskt taget hela "västvärlden".

Samtidigt är jag medveten om att man kan ställa sig frågan om det finns någon anledning att oroa sig över att folkmängden tenderar att minska.

Jag anser emellertid att det är önskvärt att befolkningsantalet ökar eller i alla fall att det inte minskar. Problemet är nämligen att människans arbetsförmåga minskar i takt med att håret blir gråare och en åldrande befolkning medför ökande behov hos en grupp som inte kan tillföra så mycket själva. Under en tid kan vi ersätta bortfallet med invandring, men om de länder från vilka invandrarna kommer med tiden kommer att uppvisa liknande demografiska trender skjuts problemet endast på framtiden.

Därför menar jag att staten bör uppmuntra människor att sätta barn till världen medelst så kallade ekonomiska morötter. En kvinna som föder sitt tredje barn och därmed inte bara reproducerat sig själv och sin man tillför samhället ett betydande framtida värde, men det kommer att kosta familjen stora pengar att föda upp barnet.

Jag menar att staten borde inrikta familjepolitiken på att kraftigt gynna barnrika familjer och göra barnbidraget för de två första barnen ganska litet, medan de som skaffar tre eller fler barn borde erhålla ett rejält tillskott. Den så kallade föräldrapenningen bör dessutom ha ett ganska generöst "golv" så att en sparsam och barnrik familj skall kunna klara livhanken utan att kvinnan deltar i förvärvslivet så länge det finns små barn i hemmet. Jag tycker att det är mycket trevligt med hemmafruar och drömmer om att själv ha en sådan, även om jag inser att detta är en dröm som är svår att förverkliga.

Givetvis bör allt sådant trams som pappamånader slopas och abort strängeligen förbjudas. Vi lever i ett samhälle där mannen feminiseras och kvinnan skall göras om till en karl och detta leder också till en demografisk katastrof som vi förr eller senare måste göra någonting åt.

I synen på familjepolitiken framträder FLAVIANOKRATINS kristdemokratiska drag.

Dagens Nyheter rapporterar om hur Storbritannien gynnats av arbetskraftsinvandring från framför allt Polen på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=567420&rss=2240

Den brittiska ekonomin tycks växa i hög takt och lockar till sig alltfler invandrare från övriga EU och samtidigt uppvisar Storbritannien - med mina mätmetoder - den lägsta inflationstakten i Europa. Detta innebär också att tesen att låg inflation inte kan uppnås utan hög arbetslöshet motsägs av empirin. Att Västtyskland 1956 hade en deflationstakt på 2,3% och att samtidigt en akut arbetskraftsbrist rådde motsäger också denna hypotes.

Sverigedemokrater vill gärna hävda att våra problem med arbetslöshet beror på invandring och att problemen kan lindras genom en "ansvarsfull" invandringspolitik som sätter svenska intressen främst. Sanningen är väl snarare att den mycket begränsade invandringen från Polen och de baltiska länderna till Sverige - trots vidöppna gränser - bevisar att någonting är fel i Sverige.

Istället för att oroa oss över okontrollerad invandring borde vi fråga oss varför inte fler vill hit.

Jag citerar en text från Nils Lundgren:

"Och Persson och Reinfeldt, varför vägrar ni nämna EU - den största kostnaden i vår tid?"

Tänk om Nils Lundgren bara ville ändra på en enda bokstav och istället säga: "Och Persson och Reinfeldt, varför vägrar ni lämna EU - den största kostnaden i vår tid?"

Om den gode Nils Lundgren bara yttrade dessa magiska ord skulle såväl Sverigedemokraterna som Miljöpartiet raderas ut på en enda sekund och Nils Lundgren storma in i riksdagen med stöd av åtminstone 15% av väljarna.

Visst vore det synnerligen dristigt och kunde uppfattas som ett desperat grepp, men junilistan in i riksdagen är ändå väldigt lockande även med detta partis övriga brister. De är ju knappast ensamma om att ha brister, om man säger så.

Jag har läst att det numera finns ett initiativ kallat Aktiv Demokrati www.aktivdemokrati.se. Det handlar om ett parti som bygger på tanken att medlemmarna genom internetomröstning skall avgöra hur Aktiv Demokratis riksdagsmän skall rösta. Vill 75% av dem som deltar i internetomröstning en viss sak om 25% en annan lovar Aktiv Demokratis representanter att rösta just så. Detta är en fascinerande tanke och jag skulle här vilja ge några förslag angående hur man skulle kunna spinna vidare på samma grundidé.

Jag menar att det vore en utomordentligt intressant idé att försöka bygga upp en direktdemokratiskt styrd kommun och menar att detta inte är särskilt komplicerat. Det finns nämligen ingen 4%-spärr i kommunala val och det finns heller ingen övre gräns för hur många ledamöter ett visst kommunfullmäktige får ha. Det finns heller inget tvång att samtliga platser i kommunfullmäktige skall vara besatta. Lika litet finns det något tvång för dem som valts in i fullmäktige att närvara vid fullmäktigesammanträdena.

Man skulle alltså i en viss kommun med - låt oss säga - 10.000 invånare kunna besluta att fullmäktige hädanefter skall ha 1 miljon ledamöter. Detta skulle leda till att de olika partierna kunde vara praktiskt taget säkra på att få in varje enskild kandidat som vore villig att kandidera och det skulle också leda till att samtliga kommuninvånare som så önskade kunde bli ledamöter av fullmäktige. Alla som vore det minsta lilla intresserade av politik skulle till och med kunna välja in sig själva i fullmäktige genom att skriva sitt eget namn på en blank valsedel. Att göra så innebure heller inget tvång att närvara vid sammanträdena. Den enda övriga reform jag anser nödvändig vore att slopa alla arvoden för fullmäktigeledamöterna. Det är dessutom så att direktdemokrati inte är helt okänt i Sverige då det åtminstone tidigare fanns så kallade sockenstämmor på sina håll. Tanken är alltså inte helt ny ens i Sverige.

Jag vet inte vad som skulle hända i en direktdemokratiskt styrd kommun, men bortsett från att fullmäktiges sammanträden förmodligen skulle dra ut på tiden ser jag inga nackdelar.

Ludwig von Mises föddes 29 september 1881 i Lemberg i dåvarande österrikisk-ungerska imperiet och dog 10 oktober 1973 i New York.

Jag anser inte att det är någon större överdrift att nämna Ludwig von Mises bland de riktigt stora ekonomerna såsom Adam Smith, David Ricardo och Jean-Baptiste Say. I någon mening är Mises till och med större än de riktigt stora och jag tror att detta hänger samman med att Mises' analys av ekonomin bygger på att han i botten var jurist. Detta ledde honom bort från meningslös matematik och in i marknadsprocessen.

Samtidigt är jag fullt medveten om att Mises inte var anhängare av den klassiska ricardianska teorien och att den österrikiska skolan skall förstås som oppositionell gentemot den klassiska teorien, men detta kompliceras av att Mises skall ha byggt stora delar av sin penningteori på Ricardo.

Ludwig von Mises lärare hette Eugen von Böhm-Bawerk och jag är övertygad om att Mises kunnat utveckla nationalekonomin till något som liknat perfektion om hans lärare i ekonomi istället hetat David Ricardo. Jag anser inte att det är någon överdrift att påstå att Mises utvecklade och förfinade Ricardos penningteori, trots att Mises förkastade Ricardos grundpremisser. Samtidigt tror jag att man här måste ha i minnet att Mises förnämsta bidrag till ekonomiämnet återfinns inom penningteorien och att Mises kanske inte var så värst intresserad av måhända något spetsfundiga frågeställningar såsom distinktioner mellan arbets- och bytesvärden.

Att läsa Mises är att gå in i en fascinerande tankevärld. Om hans person berättas det att han var en vänlig själ som gärna bjöd in sina studenter på diskussionskvällar i sitt hem samtidigt som han lär ha varit närmast ilsket doktrinär mot sina motståndare.

Ludwig von Mises är utan tvekan 1900-talets förnämste ekonom och världshistoriens störste free-bankingteoretiker.

I föregående text om "stenåldersmonetarismen" glömde jag att gå igenom en av de citat Per-Olof Samuelsson åberopar sig av för sin tolkning av Ludwig von Mises. Citatet har följande lydelse.

"While the size of the credit expansion that private banks and bankers are able to engineer on an unhampered market is strictly limited the governments aim at the greatest possible amount of credit expansion. Credit expansion is the governments' foremost tool in their struggle against the market economy."

Jag skall nu försöka ge min tolkning av detta citat.

Ludwig von Mises menar helt enkelt att kreditexpansionens omfattning är naturligt begränsad på en fri marknad. Jag menar att Ludwig von Mises rimligen med en fri marknad avsåg det som med ett annat ord kallas free-banking.

Free-banking betyder helt enkelt att guldmynt är det egentliga och grundläggande betalningsmedlet, men att banker och privatpersoner är fria att emittera löpande skuldebrev som kan och får användas som om vore de guldmynt. Det är vidare ett grundläggande karakteristikum för free-banking att ingen skall tvingas godta ett sådant skuldebrev som betalning.

Däremot är det en övertolkning av Mises att hävda att han ansåg att mängden sådana skuldförbindelser nödvändigtvis skulle vara litet i förhållande till mängden guldmynt. Vad han säger är att det finns en naturlig gräns för kreditexpansionen, men han säger ingenting om var denna gräns går. Däremot säger han att gränsen är oeftergivlig och inte utan vidare låter sig manipuleras. Oavsett om en bassäng är stor eller liten är ju mängden vatten som ryms i en bassäng naturligt och oeftergivligt begränsad.

Han säger vidare att staten försöker tänja på denna gräns, i syfte att maximera kreditexpansionen. Han säger också att kreditexpansion är statens främsta verktyg i kampen mot marknadsekonomin.

I kväll kolckan 18.30 sänder CNN ett program om Somalia och framförallt om den senaste tidens händelseutveckling då islamister tagit makten i landet. Det finns olika bud om vad islamisterna håller på med och man bör nog ta alla uppgifter med en nypa salt.

Det finns numera också en ganska intressant engelsk-språkig blog om Somalia. Ni finner den på följande adress: http://anarchic-civ.blogspot.com/

Jag hoppas att det kan bli lite diskussion om programmet antingen här eller på Steve's blog.

Det har blossat upp en kontrovers mellan den kedjerökande bibliotekarien Per-Olof Samuelsson och mig. Per-Olof Samuelsson vräker invektiv över mig då jag haft oförskämdheten att hävda att det är orimligt att påstå att Ludwig von Mises skulle ha förfäktat tesen att ett banskystem med fraktionella reserver på något vis skulle vara något olämpligt eller farligt. Jag hävdar tvärsemot Per-Olof Samuelsson att Mises inte bara ansåg att fraktionella reserver kunde tolereras utan att de representerade något i sig gott.

Om ni vill ta del av detta gräl och Per-Olof Samuelssons argumentation kan ni göra det på följande adress: http://www.nattvakt.com/nnv/060815misesomfrb.htm

Jag hade tänkt mig att dela upp mitt genmäle i ett antal kortare texter och de första texterna kommer inte att gå in på Samuelssons argumentation. Först avser jag avgränsa själva kontroversen; därefter kommer jag att gå igenom de olika citat ur Mises' böcker vilka Samuelsson åberopar och först därefter kommer jag att gå in på Samuelssons argumentation.

Ni kommer troligen inte att få läsa något genmäle mot mitt genmäle från Samuelssons sida då Samuelsson redan klargjort att han inte diskuterar bedrägerier med bedragare, eller något liknande.

Själva bråket avser frågan hur följande citat från Mises' mästerverk Human Action skall förstås.

"It has been pointed out that it would be an error to look upon credit expansion exclusively as a mode of government interference with the market. The fiduciary media did not come into existence as instruments of government policies deliberately aiming at high prices and high nominal wage rates, at lowering the market rate of interest and at debt abatement. They evolved out of the regular business of banking. When the bankers, whose receipts for call money deposited were dealt with by the public as money-substitutes, began to lend a part of the funds deposited with them, they had nothing else in view than their own business. They considered it harmless not to keep the whole equivalent of the receipts issued as a cash reserve in their vault. They were confident that they would always be in a position to comply with their obligations and, without delay, redeem the notes issued even if they were to lend a part of the deposits. Banknotes became fiduciary media within the operation of the unhampered market economy. The begetter of credit expansion was the banker, not the authority."

Jag börjar min genomgång av de åberopade citaten med att analysera det första av de citat Samuelsson åberopar. Citatet har följande lydelse.

"It is a mistake to associate with the notion of free banking the image of a state of affairs under which everybody is free to issue banknotes and to cheat the public ad libitum. People often refer to the dictum of an anonymous American quoted by Tooke: "Free trade in banking is free trade in swindling". However, freedom in the issuance of banknotes would have narrowed down the use of banknotes considerably if it had not entirely suppressed it. It was this idea which Cernuschi advanced in the hearing of the French Banking Inquiry on October 24, 1865: "I believe that what is called freedom of banking would result in a total suppression of banknotes in France. I want to give everyone the right to issue banknotes so that nobody should take banknotes any longer."

Skall detta förstås som att Mises betraktade fractional reserve banking som ett bedrägeri som bäst stävjades genom att tillåta fenomenet, eller skall det förstås på något annat sätt?

Jag menar att det skall förstås på följande sätt.

Vad Mises utsäger i den första meningen är ingenting annat än att free-banking inte skall förväxlas med tanken att det skulle stå vem som helst fritt att trycka sedlar och prångla ut dem i omlopp. Om så vore fallet vore free-banking att förstås som ett legaliserade av urkundsförfalskning.

Mises kritiserar alltså Cernuschi för att göra sig skyldig till misstaget att ej se skillnaden mellan free-banking och avkriminaliserad urkundsförfalskning. Det är alltså helt korrekt att påstå att ett fullständigt legaliserande av urkundsförfalskning med största sannolikhet skulle innebära att ingen accepterade sedlar. Free-banking innebär emellertid inget legaliserande av urkundsförfalskning. Här bör man också komma ihåg att Ludwig von Mises var juris doktor.

Den första meningen avser alltså free-banking, medan den tredje meningen och det därpå följande avser "freedom in the issuance of bank-notes", vilket helt enkelt bör förstås som jämbördigt med ett avkriminaliserande av urkundsförfalskning.

Nästa text i detta ämne kommer att behandla nästa av Samuelsson åberopade citat och sedan jag gått igenom samtliga citat kommer jag att gå in på Samuelssons argumentation.

Gå gärna in på följande utmärkta internetsida där man kan utröna ganska mycket om hur de EU-medel Sverige får tillbaka fördelas på olika mottagare.

http://www.farmsubsidy.org

Bland annat kan man läsa att en viss Thure Gabriel Gyllenkrok erhåller drygt 33 miljoner kronor från EU. Samtidigt har EU:s prisinterventionssystem på jordbruksvaror drivit upp priserna på jordbruksvaror i bland annat Lettland och detta är förstås särskilt kännbart för de många fattigpensionärerna. EU:s profil i fördelningsfrågor är minst sagt utmanande.

Å andra sidan får man inte glömma att alternativet till EU-medlemskapet är ett världskrig med atomvapen.

Skämt åsido tror jag att utsikterna att reformera EU:s jordbrukspolitik är lika med noll. Det finns helt enkelt så många människor som har för mycket att förlora på att EU:s jordbrukspolitik reformeras och många av dessa har tunga politiska befattningar. I Sverige är det inte politiskt korrekt att säga att man är för jordbrukssubventionerna, men på kontinenten går detta bra.

Därför är det helt säkert också så att somliga av de svenska politiker som kritiserar EU:s jordbrukspolitik vet att detta är helt riskfritt, eftersom det är politiskt omöjligt att reformera systemen.

Lettland är ett mycket intressant land för euroskeptiker eftersom Lettland enligt EU:s egna undersökningar har den avgjort mest euroskeptiska befolkningen bland de tio stater som blev medlemmar 2004. Det är till och med så att letternas EU-skepsis - enligt vissa undersökningar - är större än i de traditionellt EU-skeptiska länderna Sverige och Storbritannien.

Jag tror att letternas skepsis till EU är ganska lätt att förklara:

Den första förklaringen är att inflationen gjort ett rejält skutt uppåt sedan landet anslöts till EU. Detta beror på att Lettland innan anslutningen inte omfattades av EU:s prisinterventionssystem för jordbruksvaror och att den lettiska valutan anslöts till EU:s växelkursmekanism till en alldeles för låg kurs. Givetvis har inflationen gröpt ur plånboksinnehållet för letterna och landets höga ekonomiska tillväxt är nog delvis att ses som en statistisk synvilla. Jag tror nämligen att de höga siffror man visar upp rörande tillväxt är uppblåsta på grund av att man inte på ett adekvat sätt justerat ned dem för de stigande priserna.

En annan viktig förklaring är att rysskräcken inte spelar någon roll för den del av befolkningen som har ryskt ursprung. De ser helt enkelt att priserna stigit och att problemen började då landet anslöts till EU. Politiskt är ryssarnas inflytande begränsat då ett stort antal ryssar saknar rösträtt, men inget av de baltiska länderna har ett så stort antal etniska ryssar som Lettland och många av dem har dessutom lettiskt medborgarskap.

Har då inte Lettland några konkreta fördelar av EU-medlemskapet? Jag vågar påstå att den enda konkreta fördelen som är uppenbar för den stora massan är de ökande möjligheterna att arbeta utomlands. Redan innan Lettland anslöt sig till EU hade landet ett frihandelsavtal med EU och således var den enda uppenbara fördelen med att ansluta sig till EU att den västeuropeiska arbetsmarknaden öppnades för letterna.

Även om jag är helt övertygad om att dagens Ryssland inte innebär något militärt hot mot de baltiska eller nordiska länderna får man inte glömma att letterna av förklarliga skäl är mycket rädda för "ryssen" och att därför många ser EU som något slags garanti för att Lettland inte skall ockuperas av den väldige grannen. Å andra sidan var det faktiskt så att Lettland gick med i NATO en månad innan landet anslöts till EU och det är faktiskt också så att Norge och Island är med i NATO utan att tillhöra EU.

I detta sammanhang bör man dessutom beakta att de flesta letter känner en emotionellt betingad motvilja mot att byta ut den egna valutan mot en själlös esperantovaluta. Lat - som den heter - har under sin korta levnad stigit i värde mot praktiskt taget all världens valutor och ett intressant exempel på hur framgångsrik den lettiska valutapolitiken har varit är att priset på en Big Mac 1996 var 1,10 Lat. 2004 - d.v.s. åtta år senare - hade priset sjunkit till 1,09 Lat! Sedan anslutningen till EU har priset emellertid stigit till 1,35 Lat och jag menar att denna stegring huvudsakligen beror på EU:s jordbrukspolitik och den felaktiga växelkurspolitiken. Observera att stegringen uppgår till hela 24% och att denna stegring följer på en lång rad av år med stabila priser.

Jag menar att Lettland skulle kunna göra ett oerhört smart drag genom att begära utträde ur EU, utan att begära utträde ur EES och NATO. Lettland skulle helt enkelt bli en baltisk motsvarighet till Norge eller Island. Genom NATO-medlemskapet kan landet känna sig fortsatt säkert på att Ryssland håller tassarna borta och genom fortsatt medlemskap i EES kan Lettlands näringsliv obehindrat exportera och importera till övriga EU/EES-området. De letter som så önskar kan också arbeta i västeuropa och letterna slipper att skilja sig från sin älskade valuta.

I Lettland finns ett politiskt parti kallat EIROSKEPTIKI och partiet tycks vara på frammarsch. Lettland gick med i EU 1 maj 2004 och vid europavalen i juni 2004 lyckades partiet skrapa ihop 0,95% av rösterna, men i valet till Rigas stadsfullmäktige våren 2005 fick partiet runt 12%. Detta tyder på ett jäsande missnöje med EU. Detta parti ställer upp i valen till Lettlands parlament i oktober i år och förordar att Lettland - efter en folkomröstning - skall lämna EU, men kvarstå i EES. Partiet är i grunden neutralistiskt och vill att Lettland lämnar också NATO, men på grund av opinionsläget driver man endast frågan om EU-utträde. Ta gärna en titt på deras site: www.nato.lv Partiet leds av Normunds Grostins och jag uppmanar alla att lägga namnet på minnet. Inom några månader kan han vara en kändis.

Ytterligare kan jag rekommendera alla som är intresserade av Lettland att se några intressanta små filmer om landet. Den första filmen är mest intressant, eftersom den berör prisstegringarna: http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=33736

Ett Lettland utanför EU - men innanför EES och NATO - är ingen utopi. Det kan bli möjligt.

Jag tror att junilistan kommer att misslyckas med att ta sig in i riksdagen, men jag är inte helt säker. Låt mig förklara varför jag tror detta och låt mig sedan som avslutning lägga in en liten brasklapp.

Anledningen till att junilistan kommer att misslyckas är att junilistan endast appellerar till cirka 20% av valmanskåren. Jag gör nämligen den bedömningen att cirka 40% av svenskarna är uttalat positiva till EU och att cirka 40% är uttalat negativa till EU. Junilistan talar till de c:a 20% som i varierande grad har en splittrad syn på EU.

Frågan är då hur det kunde gå så bra i valet till EU-parlamentet. Svaret är att valmanskåren vid den tiden inte hade fullt klart för sig att junilistan faktiskt är för medlemskapet. Då hade man alltså bara avgränsat sig mot de 40% som är uttalat positiva till EU och cirka 60% av svenska folket kunde känna någon typ av sympati med junilistan.

Om man försöker ta Nils Lundgren på pulsen inser man dessutom att han är en mycket uttalad anhängare av medlemskapet och även om han drar aningen på svaret är det ganska uppenbart att han röstade "ja" 1994.

Sakligt sett är junilistans politik dessutom synnerligen ogenomtänkt eftersom det EU junilistan förespråkar är ett EU som är intill förväxling likt EES.

Sverige är redan medlem av EES och det är tack vare EES-avtalet som handeln mellan Sverige och Norge är tullfri så länge det inte handlar om jordbruksvaror. EES-avtalet är ett väl fungerande rättsligt ramverk som skyddas av WTO och skulle Sverige lämna EU kommer det att på ett mycket uppenbart sätt att ligga i exempelvis Finlands och Danmarks intresse att upprätthålla EES-avtalet. Dessa båda länder skulle ju ha en stor handel med länder som stod innanför EES-samarbetet, men utanför EU.

Ett ödets ironi är att så länge Norge står utanför EU kommer Sverige vara det land inom EU som har det mest uppenbara intresset av att EES får leva vidare och så länge EES finns kvar är det oproblematiskt att lämna EU. Skulle Sverige lämna EU skulle det sedan ligga främst i EU-länderna Danmarks och Finlands intresse att upprätthålla EES-avtalet.

Slutligen skulle jag vilja lägga in en liten brasklapp angående junilistan: Jag tror att junilistans budskap om sänkt medlemsavgift till EU kan komma att locka många och att man därför inte kan utesluta att junilistan lyckas ta sig in i riksdagen, men på grund av det tidigare sagda ställer jag mig mycket tveksam inför deras möjligheter. Nils Lundgren underskattar svenska folkets EU-skepsis. Det är faktiskt så att 40% av svenskarna vill att Sverige lämnar EU.

"Dagens borgare är en skock materialistiska latte-drickare i rosa skjortor och fula frisyrer."

Lundensis

Inte sällan möts man av uppfattningen att neutralismen är hjärtlös. Neutralismen innebär ju bland annat att man inte vidtar några åtgärder till följd av krig och oroligheter i andra länder. Storbritannien var exempelvis neutralt i kriget mellan Tyskland och Frankrike 1870-1871, vilket fick till resultat att Elsass-Lothringen blev tyskt. Då hör det till saken att befolkningen trots sin något tyska kultur hellre hade förblivit under franskt styre.

Man kan spekulera kring vad resultatet hade blivit om Storbritannien fört en neutralistisk politik också under första världskriget. Jag tror att resultatet blivit att första världskriget aldrig utvecklats till något världskrig och att detta i sin tur hade lett till att de förutsättningar som förde till andra världskriget aldrig hade uppstått.

Därför är det knappast ens i sig hjärtlöst att bedriva en klok och försiktig politik, även om detta leder till att man tvingas att stillatigande åse när aggressorer utökar sitt territorium.

Däremot är det synnerligen hjärtlöst att inte öppna sina gränser för flyktingar från krigsdrabbade länder. Självfallet borde Sverige omedelbart slopa visumtvånget för libaneser och palestinier. I så fall är det inte heller hjärtlöst att titta på när andra krigar. Det är bara en klok och försiktig politik som i längden bara har vinnare.

Jag har drabbats av idétorka och vet inte vad jag skall skriva om. Ge mig förslag och jag lovar att försöka skriva, men det kan hända att jag bedömer att jag inte kan skriva något vettigt i det föreslagna ämnet.

Snälla, hjälp mig!

Om jag vore Göran Persson skulle jag vid det här laget ha insett att socialdemokraterna måste lämna ifrån sig regeringsmakten i samband med årets val. Å andra sidan skulle jag iscensätta en superkonspiration syftande till att få behålla makten.

Det hela handlar om att vinna folkets sympati och detta förutsätter att man tycker synd om statsministern och att man på något sätt känner sig hotad av främmande och mörka krafter.

Vad kan då passa bättre än att iscensätta någon typ av attack och samtidigt knappt undkomma denna attack som i själva verket utförs av statister istället för terrorister. Syftet vore att övertyga svenska folket om att landet hotas av terrorister och att dessa terrorister ville döda statsministern som med knapp marginal undkommer attacken. Statsministern framträder sedan skakad och framför ett budskap om hur det trygga Sverige hotas av mörka krafter och vips går svenska folket man ur huse och ger socialdemokraterna ytterligare fyra år vid makten.

Frågan är bara vad jag skulle hitta på 2010.

"Macaulay, Tocqueville, Lord Acton, and Lecky certainly considered themselves liberals, and with justice; and even Edmund Burke remained an Old Whig to the end and would have shuddered at the thought of being regarded as a Tory."

F.A. von Hayek

USA bedriver sedan snart 50 år någon typ av bojkott mot det kommunistiska Cuba i syfte att störta det kommunistiska styret. Jag är personligen övertygad om att USA med en riktig och genomtänkt politik skulle kunna omstöpa Cuba helt och hållet och att en sådan politik endast skulle behöva innefatta en yttersta möjlighet att använda våld.

Med en sannolikhet gränsande till visshet skulle den cubanska socialismen kunna störtas utan att en enda kula behövde avfyras.

Ett av de största misstagen i den amerikanska politiken är principen om våta respektive torra fötter. USA skickar faktiskt tillbaka alla flyktingar från Cuba man finner till sjöss och endast de som lyckas ta sig till det amerikanska fastlandet ges asyl. Här borde USA införa en villkorslös asyl för alla cubaner och klart och tydligt säga att ett cubanskt pass utan förbehåll kan bytas mot ett amerikanskt. USA borde på alla sätt uppmuntra utvandring från Cuba. Antag att USA exempelvis skulle erbjuda alla cubaner $1000, amerikanskt pass och gratis flygresa från Guantanamo till Miami. Med största sannolikhet skulle detta leda till att de cubanska myndigheterna vore tvungna att hindra cubanerna från att ta sig in på Guantanamobasen. I så fall återstod endast möjligheten att ta sig den osäkra sjövägen till USA, men här kunde USA ta emot flyktingarna redan på internationellt vatten och sedan flyga dem med helikopter till USA.

Ett annan viktig reform vore att USA slopade alla handelsrestriktioner mot Cuba. Handelsrestriktionerna mot Cuba ger nämligen den cubanska ledningen en utmärkt möjlighet att skylla den cubanska fattigdomen på USA.

Västtyskland bedrev ungefär en sådan politik som den ovan beskrivna gentemot Östtyskland och politiken var till och med ännu mera generös därigenom att den västtyska staten betalade ut stora penningsummor till Östtyskland i utbyte mot genomfartsmöjligheter till Västberlin och man gav dessutom östtyskar på resa i Västtyskland en större slant stenhårda D-mark att sättas sprätt på. Dessutom tror jag att Västtyskland betalade en summa för varje västtysk som gavs tillstånd att besöka Östtyskland.

Det var också så att eftersom den västtyska staten helt villkorslöst gav alla östtyskar västtyskt medborgarskap blev Östtyskland föranlett att bygga Berlin-muren. Det välmående Västtyskland med stenhårda D-mark, full sysselsättning och en ständigt ökande konsumtion lockade helt enkelt så många östtyskar att det socialistiska Östtyskland bokstavligt talat höll på att tömmas på människor. Muren byggdes 1961 och rivningen påbörjades 1989; om man högräknar utvandringssiffrorna från de sista åren före bygget av muren lär detta ge resultatet att den siste östtysken skulle ha flyttat till Västtyskland 1970.

Det är visserligen sant att det inte råder fullständig analogi mellan dåtidens tyska delning och vår tids amerikansk-cubanska problem, men jag är helt säker på att USA genom helt fredliga medel skulle kunna skapa oerhörda problem för den cubanska regimen och att den första åtgärden måste vara att övertyga cubanerna om att Uncle Sam endast vill dem gott.

USA lär ha anslagit $80 miljarder för att störta socialismen på Cuba och man bör då komma ihåg att detta motsvarar mer än $7000, eller cirka 50.000 kr. per cuban. Med tanke på George Bushs politik i övrigt tycks detta betyda att USA åtminstone överväger militär intervention. Jag tror att en sådan är helt överflödig och man kunde leka med tanken att den amerikanska regeringen först skulle slopa handelsrestriktionerna mot Cuba och sedan omvandlade Guantanamobasen till en internationell flygplats med gratisresor till Miami och att varje cuban kunde ta sig till Guantanomobasen för att där erhålla $7000, amerikanskt pass och gratis flygresa till Miami.

Jag tror att en sådan politik skulle omvandla Cuba till "The American Dream" på några månader.

Det finns ett fenomen som är ganska typiskt och utbrett bland politiker och fenomenet består i att utmåla allt möjligt som framgångar för det egna politiska arbetet och att härvidlag också blåsa upp den egna betydelsen till helt absurda dimensioner.

FLAVIANOKRATERNA beter sig i detta avseende precis som alla andra politiska partier och konstaterar med stor tillfredsställelse att junilistan anammat FLAVIANOKRATISKA ståndpunkter i vargfrågan. FLAVIANOKRATERNA har tidigare redogjort för den FLAVIANOKRATISKA ståndpunkten i vargfrågan:

http://flavianopolis.blogspot.com/2006/07/vargtramset.html

På grund av den enorma överströmning av väljare från junilistan till FLAVIANOKRATERNA detta medfört har junilistan nu - förmodligen som en ren panikåtgärd - närmat sig den FLAVIANOKRATISKA synen i vargfrågan.

Läs mer på följande länk och observera att junilistan fräckt påstår att det är junilistans uppfattning som vinner terräng när det i själva verket är FLAVIANOKRATERNAS konsekventa arbete för en vettig rovdjurspolitik som vinner en historisk framgång.

http://www.junilistan.se/?p=106&action=readArticle&id=1815

Skämt åsido är det ganska intressant att observera att junilistan jobbar hårt i Dalsland och med tanke på att Dalsland är djupt EU-skeptiskt och denna skepsis finns också inom borgerligheten är det långt ifrån otänkbart att den före detta moderaten Magnus Malm kan nå en viss framgång i det trevliga Dalsland. Om inte annat kan han störa den moderata kampanjen aningen och småpartiernas största politiska betydelse består nog inte sällan i hur mycket skada de anriktar på övriga partier och hur denna skada fördelar sig på övriga partier. Ett litet parti som plockar väljare från moderaterna, men samtidigt inte lyckas ta sig in i riksdagen är givetvis oerhört nyttigt för socialdemokraterna.

Ett problem för junilistan är emellertid hur dalslänningarna ställer sig till ett parti som klart och tydligt deklarerat att man är för EU-medlemskapet. Jag är ganska säker på att junilistans framgångar hade blivit betydligt mindre i europavalet 2004 om väljarna varit helt på det klara med att junilistan är för medlemskapet. Nu vet alla detta, men det gjorde man inte 2004. Dalsland är utpräglad glesbygd och gränsar dessutom till Norge och om jag skulle bedriva en mera aktiv valkampanj för mitt lilla parti skulle jag definitivt rikta in mig på Dalsland.

Hade Magnus Malm tydligt deklarerat att det var ett misstag att ansluta sig till EU och att han skulle verka för ett utträde hade han nog kunnat vinna ett dalsländskt riksdagsmandat.

Utan att göra anspråk på att vara någon banbrytande politisk filosof skulle jag kortfattat vilja redogöra för min syn på hur jord blir fast egendom och hur man skall se på egendom som i någon mening är stulen. Detta är också början på min statsrättsliga filosofi, eftersom jag anser att en av statens förnämsta funktioner är skyddet av fast egendom.

Om man antar att någon kommer till en obefolkad landsända där ingen stat finns och börjar odla upp jorden anser jag att man kan tala om fast egendom den dag nybyggaren sätter upp någon typ av stängsel eller på något annat sätt avgränsar den jord han anser vara sin och dessutom tydligt klargör sin avsikt att medelst våld avvisa dem som inte respekterar detta. Vid denna punkt föreligger också - enligt mitt synsätt - en rudimentär stat. Eftersom jorden tidigare var helt obebodd uppstår heller inget problem med eventuell jordstöld. Nybyggaren har den faktiska kontrollen över ett visst territorium och han har inte brukat våld mot någon som dessförinnan gjorde anspråk på territoriet.

Om man emellertid tänker sig att ett antal krigare börjar kasta lystna blickar mot hans lilla territorium och medelst vapenmakt erövrar territoriet är detta ett exempel på jordstöld. Eftersom den tidigare existerande rudimentära staten sammanföll med jordagodset saknas också möjligheter att klaga inför domstol. Nybyggaren har helt enkelt haft otur då han blivit utsatt för ett oövervinnligt våld.

Med tiden anser jag att också att ett sådant brott bör preskriberas. Om någon skulle kunna leda i bevis att hans urfäder på stenåldern blev bestulna på jord och att han kunde belägga att vissa nu levande konkreta personer enligt hans mening skall anses vara dessas avkomlingar och att dessa därför skall anses skyldiga att återge egendomen eller utge skadestånd menar jag att detta vore uppenbart horribelt. Om det skulle visa sig att jag vore avkomling till en jordtjuv från 1200-talet och att min granne vore ättling till den som blev bestulen menar jag att oförrätten ligger så långt bak i tiden att den blivit fullständigt irrelevant.

Hade däremot brottet varit mycket färskt hade den rimligaste lösningen varit att återge egendomen till den som kunde anses vara den rättmätige ägaren, även om det givetvis kan finnas situationer då det är svårt att avgöra vem denne "rättmätige" ägare är.

Hade brottet legat några årtionden tillbaka i tiden och kunnat omvittnas av nu levande personer menar jag att den rimligaste lösningen vore att de "rättmätiga" ägarna kompenserades genom skadestånd baserat på jordens värde vid tidpunkten för stölden, plus ränta och ersättning för vållad olägenhet. Detta gäller i all synnerhet om jorden odlats upp av de orättmätiga ockupanterna av jorden och andra än ägarna av jorden är ekonomiskt beroende av att odlingen fortgår. På detta vis kan exempelvis en principiell antisionist skapa en "ursäkt" för staten Israels fortsatta existens.

Vad gäller de naturrättsliga föreställningarna menar jag att man visserligen kan hävda att det finns en objektiv högre rätt, men att det samtidigt finns en faktiskt gällande rätt som inte sällan stämmer illa överens med denna högre, mera abstrakta rätt och att ett väl fungerande domstolsväsendes förnämsta uppgift är att i möjligaste mån bringa den faktiskt gällande rätten i överensstämmelse med denna högre, mera abstrakta rätt.

Jag menar också att lagstiftningsarbetet bör bygga på vissa abstrakta naturrättsliga principer. Samtidigt kan man förstås kan strida om varuti denna högre rätt består. Somliga underkänner helt existensen av en sådan högre rätt, men jag anser exempelvis att det strider mot denna högre abstrakta rätt att döda en oskyldig människa oavsett vad som står i brottsbalken.

Priset på en Big Mac i några olika länder:

Storbritannien: £1,94
USA: $3,10
Tyskland: €2,99
Sverige: 33,00 kr.
Norge: 39,00 nkr.

Växelkurser:

£1=13,49 kr.
$1=7,23 kr.
€1=9,21 kr.
1 nkr.=1,17 kr.

Den "glidande" macflationstakten är för tillfället 5,21%.