flavianopolis

Bilden ovan föreställer frihetsmonumentet i Riga. Den 7 oktober skall det hållas parlamentsval i Lettland. Jag hoppas att det lilla utträdesförespråkande partiet EIROSKEPTIKI skall göra ett riktigt bra val, men hur det kommer att gå är högst osäkert. Det kan bli allt från katastrof till en otrolig framgång. Oavsett hur det går vore det en stor besvikelse för mig om partiet inte klarade av att ta sig in i parlamentet, men missnöjet med EU talar för att man kommer att lyckas ta sig in i parlamentet.

På torsdag reser jag bort och denna blogg kommer därför troligen att vara tyst den närmsta månaden. Det kan emellertid hända att jag tittar in på något internetcafé, men det kommer troligen inte att bli några texter. Resmålet är Rumänien. Rumänien kommer troligen att bli medlem av EU i början av nästa år och med största säkerhet kommer medlemskapet medföra att rumänerna får en nyktrare syn på EU. I dagsläget betraktas en EU-skeptiker som närmast sinnesförvirrad i Rumänien och anledningen är troligen utsikterna att kunna arbeta i västeuropa. Vad man glömmer är att en stor del av befolkningen inte har några utsikter att kunna arbeta i västeuropa och att priserna troligen kommer att stiga till följd av anslutningen.

Jag menar därför att det vore mycket bra för EU:s utveckling om Lettland begärde utträde och visade övriga Europa att det dels är möjligt att utträda och dels att man lever väl utanför EU. Att så är möjligt bevisar visserligen redan Norge, Island och Schweiz, men det hör till saken att inget land - förutom Grönland - någonsin lämnat EU.

Om rumänerna blir besvikna av vad anslutningen till EU verkligen kommer att medföra skulle möjligheten att begära utträde kunna bli en effektiv blåslampa i baken på eurokraterna att se till att EU:s problem åtgärdas. Eljest kan hela projektet riskera att kapsejsa. Om Lettland lämnar EU och ytterligare några länder inser vilka enorma fördelar som är förenade med ett EU-utträde kan sedan EES-avtalet bli grunden för ett helt nytt och mycket mera lösligt europeiskt samarbete.

Skulle emellertid ingenting hända i Lettland i oktober är jag mycket pessimistisk. Att bara försöka bromsa EU:s utveckling framstår inte som något konstruktivt bidrag till en bättre värld utan bara som den konservative kverulantens gnäll.

Det är nu det gäller och om det finns någon som orkar göra det skulle jag uppskatta om denne någon ville lägga in en kommentar på denna text så snart valresultatet från Lettland är klart. I så fall kan jag knalla in på något internet-café i Rumänien och se efter. Jag är nämligen lite osäker på hur lätt det är att förstå rumänska nyheter och det är tänkbart att svenska medier kommer att redovisa EIROSKEPTIKI:s resultat inom avdelningen övriga småpartier.

Följande saxar jag från Svenska Dagbladet.

"På en direkt fråga klargjorde emellertid den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt att en borgerlig regering inte tänker ratificera EU:s grundlag i dess nuvarande skick. Flera länder har redan gjort det, trots att Frankrike och Holland sagt nej.– Just det faktum att många länder har ratificerat kommer naturligtvis att vara en del av diskussionen men i och med att vi har nej i två länder måste det också ha en påverkan på processen. "

En trolig förklaring till att en borgerlig regering kan komma att bedriva en - i praktiken - mera återhållsam europapolitik kan vara att den blivande statsministern inte vill piska upp en EU-fientlig opinion. Ett annat skäl kan vara omtanken om sammanhållningen i den borgerliga alliansen. Inom allianspartierna finns ju faktiskt ganska många som har ungefär samma syn på EU som junilistan och inom centern finns nog en och annan utträdesförespråkare. Att då dels splittra borgerligheten och sedan försöka driva fram ett beslut med hjälp av socialdemokratiska EU-anhängare som själva riskerar skada och splittra det egna partiet framstår som omöjligt. Det sakliga resultatet av Fredrik Reinfeldts försiktighet och det parlamentariska läget är europapolitiskt status quo.

Givetvis kan man tycka att Fredrik Reinfeldt är principlös och utan ryggrad, men har man dåliga grundprinciper och det opportuna är det sakligt sett riktiga är det bara bra om man är mera taktisk än principfast. Sedan menar jag att en regering som respekterar den EU-skeptiska opinionen och inte driver några kontroversiella frågor om att flytta mera makt till Bryssel gör den EU-skeptiska rörelsen en stor tjänst såtillvida att det kommer att framstå som allt mera löjligt att propagera för EU-medlemskap med förbehåll. Om nämligen regeringen av taktiska skäl bedriver samma politik som junilistan förespråkar betyder detta att junilistan spelat ut sin roll i svensk politik och att det enda kvarstående alternativet är att förespråka utträde.

Jag fylls av respekt för den ryggradslöse pragmatikern Fredrik Reinfeldt.

För att på ett effektfullt sätt förlöjliga europaparlamentet och EU skulle jag vilja föreslå följande initiativ för europavalen 2009.

Man registrerar in ett partinamn som förslagsvis skulle kunna vara "Åldringar för Europa". Listan sätts samman på så sätt att man helt enkelt ställer upp Sveriges invånare i åldersföljd där den äldsta hamnar först, den näst äldsta blir tvåa och så vidare. Man går helt enkelt in på www.birthday.se, klickar på avancerad sökning och sätter en asterisk i fälten för för- och efternamn och lämnar övriga fält tomma. På det sättet får man fram Sveriges invånare i åldersföljd och denna uppställning blir också "Åldringar för Europas" lista över kandidater. Givetvis skall personval vara möjligt och tycker man exempelvis att Astrid Zachrison 111 är i äldsta laget och att man därför föredrar Knut Andersson 110 kryssar man för Knut Andersson. Dessutom får listan automatiskt en stark kvinnoprofil. Bland dem som fyllt 106 är nämligen kvinnorna starkt överepresenterade.

Om jag förstått saken rätt är det fullt möjligt att välja in någon i en politisk församling mot dennes vilja. Däremot kan personen som mot sin vilja väljs in i en politisk församling givetvis tacka nej till att bli ledamot av församlingen. Detta betyder i så fall att erbjudandet går vidare till nästa person på listan och om ingen villig står att finna lämnas platsen tom.

I praktiken skulle detta förmodligen betyda att somliga skulle ta listor där endast partibeteckningen vore utsatt och sedan skriva sitt eget namn på listan. Vi bör därför endast lägga ut valsedlar med namn utsatta i vallokalerna. Oavsett om den aktuelle åldringen någonsin kommer att sätta sin fot i Strasbourg eller Bryssel kan arvingarna vara intresserade av att lönen sätts in på åldringens konto då detta torde förbättra arvet avsevärt. Dessutom är det mycket sannolikt att några av de invalda skall avlida under mandatperioden, vilket gör att en röst på "Åldringar för Europa" kan ses närmast som en lotterisedel.

Vad gäller risken för att somliga skall använda sig av partibeteckningen för att bli invalda i europaparlamentet, menar jag att denna risk är ganska liten då knappast någon tackar nej till att bli höginkomsttagare på ålderns höst. Dessutom vore det närmast omöjligt att komma förbi den officiella listan och denna kan troligen utformas så att alla de svenskar som fyllt 100 år står på den officiella listan. Det rör sig då om cirka 1000 personer. Att samtliga dessa skall tacka nej till en rejäl månatlig insättning på det egna kontot verkar inte sannolikt.

Oavsett vilka följder initiativet skulle få vore det ett humoristiskt sätt att förlöjliga Europas dyraste vuxendagis. Skulle sedan några av dem verkligen vilja åka till Bryssel uppstår dessutom nya kostnader med att anpassa byggnaderna för rullatorer och rullstolar, liksom att det uppstår kostnader för att mosa maten och mata parlamentarikerna. Gör helt enkelt om Europas dyraste vuxendagis till Europas mest fashionabla ålderdomshem!

Läs mer på följande länk.

http://www.oecumene.radiovaticana.org/sv1/Articolo.asp?c=95391

7 oktober skall det hållas val i Lettland. Jag hoppas att det lilla utträdesförespråkande partiet EIROSKEPTIKI skall göra ett elegant tigerhopp och ta sig in i det lettiska parlamentet. Hur det kommer att gå för dem har jag ingen aning om, men i juni 2004 - en dryg månad efter att Lettland gått med i EU - fick partiet 0,95% i valen till europaparlamentet. I mars 2005 fick partiet ungefär 12% i valen till Rigas stadsparlament. Detta tyder på att partiet befinner sig i medvind och det står redan nu helt klart att partiets EU-fientliga hållning går hem hos de EU-skeptiska letterna.

Då hör det till saken att EU-motståndet inte är särskilt framträdande i Riga om man jämför med andra delar av landet. Jag har glömt namnet på staden men det finns en ganska stor stad där man 2003 röstade nej till medlemskapet och tar man valdeltagandet i beaktande röstade endast 40% av de röstberättigade ja till EU 2003. Visserligen röstade med samma räknemetod endast 20% mot medlemskapet, men om EIROSKEPTIKI kan mobilisera dessa 20% och göra dem till kärnan i en folklig rörelse mot EU kan vad som helst hända.

Enligt opinionsundersökningar lär endast någonstans mellan 25 och 30% av befolkningen numera vara uttryckligen för medlemskapet och detta betyder att en omröstning om ett eventuellt utträde mycket väl skulle vinnas av utträdesförespråkarna. Jag är dessutom helt säker på att man skulle kunna få ner antalet uttryckliga anhängare av medlemskapet till betydligt lägre siffror om man hade kunskaper om vad jag brukar kalla EES-alternativet.

Vi får se, men det kan bli såväl lettisk som bayersk oktoberfest i år. Jag för min del avser göra en resa till Rumänien i oktober månad så jag kommer inte att kunna kommentera de lettiska valen.

Om Lettland skulle göra det omöjliga tror jag inte att ett svenskt utträde är orealistiskt.

Enligt Svenska Dagbladet har över 20 människor omkommit vid en tågolycka i Tyskland. Läs mer på följande länk. Tåget skall ha kört i mer än 200 km/h.

http://www.svd.se/

När hörde ni senast någon kräva att tåg inte skall få köras fortare än 110 km/h?

Ett absolut krav jag ställer på den nya borgerliga regeringen är att man skall få köra åtminstone 130 km/h på nästan hela motorvägsnätet. Det finns inga vetenskapliga belägg för att hastighetsbegränsningen på motorväg räddar några människoliv, men det är fruktansvärt frustrerande att tvingas fisa fram i lagenlig svensk motorvägshastighet.

Ett annat absolut krav är att inga inskränkande åtgärder vidtas i utbyte mot denna åtgärd. 130-gräns på motorväg är en mycket låg gräns med tanke på en motorvägs beskaffenhet och hur väl moderna bilar kan hantera höga farter. 1970 fick man köra 130 på de svenska motorvägarna och då kunde man knappt stava till ABS-bromsar och fram till 1967 rådde fri fart på det då mycket begränsade motorvägsnätet. Skall man gradera upp 1970 års gräns så att bromssträckan med en Volvo S80 blir likvärdig med en Volvo 164 i 130 km/h borde man förmodligen tillåta åtminstone 180 km/h idag.

130-gräns är alltså ett mycket modest krav och skulle skapa en positiv känsla av ett friare samhälle.

http://www.youtube.com/watch?v=khJBxq4b_NY

Jag hittade länken hos HAX.

Enligt valmyndigheten har FLAVIANOKRATERNA inte fått en enda röst. Detta är mycket märkligt då jag själv röstade på FLAVIANOKRATERNA. Enligt samma myndighet har inte en enda människa röstat på något parti med handskriven partibeteckning i Vårgårda. Min gissning är att man i Vårgårda Kommun felaktigt räknat handskrivna partibeteckningar som ogiltiga.

Jag fick just ett e-post från Nils Lundgren av vilket det framgår att hans utfall inte avsåg mig och att mina avvikande ståndpunkter var legitima inom junilistan.

Jag tycker därför att vi som är emot medlemskapet i EU, men inte sympatiserar med avgrundsvänstern bör ge junilistan en chans till. Framför allt bör vi försöka med att återföra junilistan till dess grundidé om att vara ett löst nätverk för människor som helt eller delvis avvisar den förda europa-politiken.

Graden av avståndstagande kan vara varierande och junilistans sympatisörer och företrädare skall ha "ungefärliga" partibeteckningar för att väljarna skall kunna ge sin personliga accent på sin röst. Junilistan bör även kunna ha abortmotståndare som företrädare.

Man skall helt enkelt kunna välja kandidater så fritt som möjligt. Vill man rösta på en moderat som är för medlemskapet skall detta gå bra. Vill man rösta på en kristdemokrat som vill kriminalisera abort och lämna EU skall detta gå bra. Vill man rösta på en vänstersocialdemokrat som vill lämna EU och ha fri abort skall detta gå bra.

Junilistans kandidater skall också öppet redovisa sina ståndpunkter via internet och det är viktigt att de olika kandidaterna också öppet redovisar vem av de tänkbara statsministerkandidaterna man föredrar.

Alla kandidater bör ha en "checklista" så att man vet ungefär vad man röstar på. "Checklistan" kan exempelvis bestå av 10 frågor enligt följande.

1.) Anser du att Sverige bör lämna EU?
2.) Vem ser du helst som statsminister och svaret bör begränsas till dem som har realistiska chanser.
3.) Vilket politiskt parti av de stora riksdagspartierna står du närmast om man bortser från europapolitiken?
4.) Skall abort tillåtas?
5.) Skall kärnkraften avvecklas?
6.) Hur fort skall man få köra på motorvägarna?
7.) Skall öl, vin och sprit få säljas på samma sätt som på kontinenten?
8.) Skall reglerna för att få skjuta varg luckras upp?
9.) Hur hög bensinskatt är rimlig?
10.) Skall vi införa vårdnadsbidrag?

Observera att detta är förslag och jag anser vidare att det skall vara tillräckligt med att kunna visa papper på att man inte har något otalt med rättvisan för att få kandidera, samt att man säger ja till ett i övrigt minimalt gemensamt program plus vissa anständighetsregler avsedda att hålla invandringsfientliga borta.

De senare bör skolas om till pizzabagare.

Så här skriver Nils Lundgren i sitt senaste brev till sympatisörerna:

"Ett politiskt parti är man med i för att man delar dess grundläggande värderingar och känner förtroende för dess valda företrädare. Om dessa villkor inte är uppfyllda lämnar man partiet. Så enkelt är det. DS "

Jag har på min blogg och i kommentarerna till Nils Lundgrens blogg riktat kritik mot junilistan. En del av min kritik gå ut på att junilistans helt riktiga grundtanke på ett starkt begränsat europeiskt samarbete förverkligas bäst genom ett svenskt utträde ur EU, eftersom ett utträde ur EU inte nödvändigtvis innefattar något utträde ur EES.

Jag har även här på min blogg riktat kritik mot Nils Lundgrens syn i penningpolitiska frågor, men denna kritik har inte varit lika frän av det skälet att jag delar Nils Lundgrens syn att Sverige inte bör ansluta sig till den europeiska valutunionen.

I riksdagsvalet och landstingsvalet röstade jag på mitt eget fantasiparti FLAVIANOKRATERNA. Här i min hemkommun röstade jag på moderaterna och kryssade för en trevlig och duktig kvinna vid namn Marita Friberg. Det var mitt sätt att ge mitt reserverade bifall till moderaternas förnyelse.

I europavalet 2004 gjorde jag en icke helt obetydlig insats med att sprida junilistans valsedlar i förhoppning om att junilistan skulle kunna utvecklas till ett forum också för oss som förespråkar utträde. Denna förhoppning har senare visat sig ogrundad.

Jag vet inte om Nils Lundgren har retat upp sig på mig eller om det är någon annan han retat upp sig på, men Nils Lundgren blev faktiskt utesluten ur socialdemokratiska partiet för något år sedan på grund av sitt arbete med junilistan. Det kan tyckas märkligt att Nils Lundgren inte accepterar inre opposition inom det egna partiet när han själv - om jag minns rätt - tyckte att socialdemokraterna ha borde accepterat inre opposition mot partiets europapolitik.

En annan märklig sak är att Nils Lundgren så tydligt säger ja till svenskt EU-medlemskap trots att strängt formellt det EU vi röstade ja till 1994 också inkluderade ett Maastricht-avtal och därmed också valutaunion. Detta kan i någon mening tolkas som oklara lojaliteter.

Mitt lilla bidrag till debatten blir därför följande.

"En politisk union är man med i för att man delar dess grundläggande värderingar och känner förtroende för dess valda företrädare. Om dessa villkor inte är uppfyllda lämnar man unionen. Så enkelt är det. "

Om Nils Lundgren anser att jag tillhör den störande falangen inom partiet begär jag härmed att få avföras från listan över sympatisörer.

En sak Fredrik Reinfeldt absolut bör undvika är att försöka tina upp några "gamla moderater" och jag tänker då främst på jubelidioten Carl Bildt. Carl Bildt är ingenting annat än en ytterst mediokert begåvad pratkvarn som lyckas dölja sina brister bakom en fruktansvärd svada. Dessutom lider han av en svåröverträffad självöverskattning och beter sig fruktansvärt arrogant. Det senaste är nog det bästa med Carl Bildt, eftersom det medför att han möts av just den motvilja han förtjänar.

Den enda moderaten från Bildt-regeringen som möjligen är användbar är Beatrice Ask. Övriga bör låsas in på museum varpå nyckeln omsorgsfullt skall förstöras.

Jag förmodar att de som regelbundet läser min blogg har uppfattat att min politiska grundsyn är anti-socialistisk. Jag är för fri marknadsekonomi och i grunden ultra-liberal, men jag menar samtidigt att det ultraliberala måste flankeras av en på det kristna kulturarvet baserad etik och att detta också medför att min politiska ståndpunkt inte är renodlat libertariansk.

Då kan man ju tycka att jag med odelad entusiasm borde salutera maktskiftet, men så är inte fallet. Jag tycker att det är roligt att Sverige skall få en ny regering och jag tycker att det är bra att svenska folket upplyst Göran Persson om att han inte är odödlig. Vad gäller den tillträdande regeringens arbete är jag tveksamt positiv, men jag är å andra sidan långt ifrån övertygad om att den nya regeringen inte kommer att bli en stor besvikelse. Skulle så ej visa sig bli fallet är jag den förste att glädjas, men jag menar att den borgerliga regeringen 1991-1994 var en katastrof av historiska dimensioner samtidigt som jag är medveten om att den tillträdde i en situation där den svenska ekonomin befann sig i fritt fall.

Vi får se och jag önskar Fredrik Reinfeldt lycka till med regeringsarbetet. Jag skall följa den nya regeringens göranden och låtanden och försöka sätta betyg och ge förslag om vad som kan och bör göras.

Jag skulle emellertid vilja ge den tillträdande regeringen ett litet tips och tipset består i att inte säga som mycket flasklock om ett eventuellt framtida svenskt inträde i den europeiska valutaunionen. Svenska folket har sagt nej till euron och att försöka få en ny folkomröstning till stånd vore ingenting annat än politiskt självmord. Man får verkligen hoppas att centern i denna fråga håller en tumme i ögat på de mera euro-entusiastiska moderaterna och folkpartisterna.

Sakligt sett kan man diskutera om euron är ett sämre eller bättre alternativ till kronan, men min ståndpunkt är helt enkelt att det är rent tekniskt oändligt mycket enklare att gå över tilll guldmyntfot om man dessförinnan inte avskaffat den nationella valutan. Av detta skäl bör Sveriges Riksbank bibehållas tills det blir politiskt möjligt att införa guldmyntfot.

En annan viktig aspekt på denna fråga är att det framstår som fullständigt uteslutet att svenskarna skall komma att säga ja till euron innan Danmark anslutit sig till valutaunionen. Vi måste helt enkelt bli övertygade om att det går bra med euro i ett land som ligger nära vårt eget och som påminner om vårt. Annars kommer man att resonera enligt följande princip: "Vi vet vad vi har, men vi vet inte vad vi får."

Penningpolitiken är en viktig fråga för den tillträdande regeringen, men Riksbanken har att svara för utformningen av penningpolitiken. Jag har försökt visa på att det finns skäl att misstänka att den prisjusterade kronkursen stiger när man misstänker att Riksbanken blir tvungen att skärpa penningpolitiken och - vice versa - att den prisjusterade kronkursen faller när man misstänker att Riksbanken blir tvungen att lätta på penningpolitiken. Detta betyder att en högre styrränta med därur kommande förväntningar om en penningpolitisk lättnad skulle få den prisjusterade kronkursen att rasa. Ingenting vore ett snabbare och effektivare sätt att få upp sysselsättningen än en lägre prisjusterad kronkurs och vägen dithän är faktiskt höjda styrräntor.

Den nya regeringen skall alltså endast se till att fylla nya vakanser i Riksbankens ledning med riktigt otäcka räntehökar. Det är nämligen bra för sysselsättningen.

Göran tog tjuren vid hornen och förklarade på ett riktigt sympatiskt sätt att han tog på sig hela ansvaret för socialdemokraternas valnederlag. För ovanlighets skull betedde sig Göran på ett ödmjukt och finstämt sätt och jag är säker på att avslutningen av hans politiska karriär hade kunnat vara betydligt mera ärorik om han hade visat sig lite mer från den försynta sidan.

Måndagen den artonde september ringer Göran Persson - efter att ha förlorat "valet" - upp Lars Leijonborg:

-Tjenare Lars, det är Göran.

-Hej, Göran.

-Vill du sitta i fängelse, eller i koalition med mig?

-Eh, öh det är nog bättre med en koalition.

-Ja, typ "allians för Sverige", he, he!

-Ja, just det.

Enligt den allra färskaste sifo-undersökningen ligger den borgerliga alliansen i ett knappt underläge. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13673623.asp

Det verkar nu ganska uppenbart att ställningen mellan "det regerande blocket" och den borgerliga så kallade alliansen är mycket jämn, men redan nu har "det regerande blocket" ett litet övertag och då skall man komma ihåg att socialdemokraterna brukar få betydligt mer än de sista opinionsundersökningarna innan valet indikerar att de kommer att få.

Helt uppenbart spelar Sverigedemokraterna en nyckelroll i årets val. Kommer de in i riksdagen vågar man vara helt säker på att ingetdera av de två blocken kommer upp i 175 mandat och det verkar också vara så att Sverigedemokraterna "knycker" sina väljare från Socialdemokraterna.

Jag har framför mig här resultatet från gårdagens skolval på Sundlergymnasiet i Vårgårda och i detta val ser man att de borgerliga partierna skrapat ihop ungefär eller drygt lika stor andel av väljarna som man lyckades med i förra valet, men att "det regerande blocket" tappat stort och att gruppen övriga gjort ett stort steg framåt. Bland övriga finns piratpartiet, men framför allt Sverigedemokraterna.

Man kan visserligen inte utesluta att alla partier tappar till Sverigedemokraterna, men att de borgerliga lyckas kompensera denna förlust genom att ta väljare från Socialdemokraterna, men det verkar rimligt att anta att de borgerliga partierna byter väljare sig emellan samtidigt som Socialdemokraterna tappar till Sverigedemokraterna.

För att Göran Perssons ekvation skall gå ihop krävs förmodligen att Sverigedemokraterna skall stanna runt 2%, för att Reinfeldts ekvation skall gå ihop krävs att Sverigedemokraterna stannar någonstans över 3% men under 4% och om Sverigedemokraterna klarar 4%-spärren utbryter politiskt kaos.

Skolvalet indikerar att Sverigedemokraterna befinner sig i påtaglig medvind och detta talar mot Socialdemokraternas möjligheter att bekvämt kunna bilda ny regering efter valet. Reinfeldt får stilla hoppas att Sverigedemokraterna stannar strax under 4% för att inte också hans drömmar om regeringsmakten skall krossas.

Fredrick Federley skall möta sverigedemokraternas Jimmy Åkesson i en TV-debatt i morgon. Tyvärr vet jag inte när debatten kommer att sändas, men Fredrick Federley tar tjuren vid hornen och gör helt rätt. Försöker man bara tiga ihjäl sverigedemokraterna ger man nämligen intrycket att de i sak har rätt och att man själv anser detta, men inte vågar säga det.

Att vara emot invandring är faktiskt rent ut sagt korkat ur ett rent egoistiskt perspektiv. Tänk på det nästa gång du köper en kebab!

Titta på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13666027.asp

Enligt Expressen har i trakten av Laxå det inträffat som enligt miljövännerna ej kan hända. En varg har gått till attack mot en människa som lyckligtvis hade tillgång till vapen som säkerligen samma tokfjantar helst hade velat konfiskera.

Vargen skjöts och packades in i miljöfarlig plast och skall tydligen undersökas av någon statlig anstalt. Det senare är givetvis helt absurt då det handlar om ett djur som det finns cirka 100.000 av i Ryssland. Läs mer på följande länk.

http://www.expressen.se/index.jsp?a=678672

Vill man vara konspiratoriskt lagd misstänker man genast att vargen inplanterats av någon som vill få ut miljöpartiet ur riksdagen och man måste säga att vargen valt tidpunkten för sitt angrepp mycket skickligt. Vargen gick nämligen till attack bara en dryg vecka innan valet.

Om miljöpartiet ramlar ur riksdagen tror jag att hela svenska folket har anledning att känna tacksamhetsskuld mot denna enda varg och sedan vargen stoppats upp bör den beredas en särskilt hedersam placering i statens historiska museum. Med tanke på att en kvinna undkom incidenten med blotta förskräckelsen förstår jag om någon uppfattar mig som cynisk, men politik är knappast något för ädla karaktärer.

En intressant aspekt på detta är hur en tillfällighet kan påverka politiska skeenden och tillfälligheter rår ingen på. Fram för mera ULV i SKOGen!

Titta på följande länk och ha kul!

www.sapnet.se

Jag hittade länken hos HAX.

I Svenska Dagbladets nätupplaga kan man läsa att fru Ulvskog misstänker att Lars Leijonborg ljuger angående vad han visste om den så kallade spionskandalen. Detta är knappast någon större sensation, men vad värre är är att fru Ulvskog släpper denna "bomb" just i kölvatttnet på den mediaskugga som råder på grund av försöken till bombattentat mot folkpartiets valstuga i Malmö.

Oavsett vad som är sanningen om Lars Leijonborg och om överhuvudtaget någon är intresserad finner jag att fru Ulvskog valt en sällsynt dålig tidpunkt att släppa den så kallade nyheten om vad hon tror om Lars Leijonborg. Givetvis kommer media att vara mest intresserad av bombdådet det närmsta dygnet och när uppmärksamheten kring försöket till bombdåd lagt sig har nyheten om fru Ulvskogs misstankar redan upphört att vara en nyhet.

På något sätt får man känslan att socialdemokraterna börjar ana att de kommer att förlora valet och att den därav uppkomna besvikelsen föranleder dem till att bete sig ovanligt klantigt.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13656481.asp

Jag skulle vilja försöka spå valresultatet. Självfallet är en gissning en gissning och nästan all erfarenhet av försök att gissa om framtiden visar att gissningar i allmänhet blir felaktiga, men att samtidigt det som faktiskt kommer att hända nästan alltid borde ha varit möjligt att förutse om man bara tänkt efter lite bättre innan man gjorde den där dumma prognosen.

Icke desto mindre dristar jag mig till att göra en prognos.

Grundtanken är att årets val kommer att gå ungefär som valet 1991, med den viktiga skillnaden att sverigedemokraterna intar ny demokratis roll och att möjligen miljöpartiet klarar sig kvar i riksdagen. Jag är helt övertygad om att opionsundersökningarna underskattar sverigedemokraternas medvind och jag tror också att opinionsundersökningarna överskattar miljöpartiets styrka. Tack vare de höga bensinpriserna och deras tydliga ställningstagande i vargfrågan finns goda skäl att hoppas att dessa tokfjantar åker ur riksdagen. Vad gäller vänsterpartiet kan man allltid hoppas, men lyckades inte Lars Werner få gamla vpk att flyga ur riksdagen strax efter kommunismens sammanbrott är det nog överdrivet optimistiskt att tro att Lars Ohly skall "lyckas". Å andra sidan måste man tillstå att han gör sitt bästa ur sina motståndares synvinkel.

Sammantaget tror jag att det redan nu står helt klart att de borgerliga partierna kommer att bli större än miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokraterna sammantagna.

Det är vidare mycket sannolikt att sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen.

Det verkar emellertid osannolikt att de borgerliga partierna skall få fler mandat än det socialistiska blocket och sverigedemokraterna sammatagna, men vad som kan rädda deras planer på en borgerlig regering är om miljöpartiet ramlar ur riksdagen och att så kommer att ske är långt ifrån uteslutet.

En annan sak jag tror kommer att förvåna många är att kristdemokraterna kommer att göra ett sensationellt bra val.

Kristina Persson har beslutat sig för att lämna riksbanksfullmäktige där hon gjort sig känd som "ränteduva". Ränteduva är ett annat ord för inflationist och som jag ser det är det så att tendenserna till en mera inflationistisk penningpolitik dels berodde på att riksbanken under Bäckströms ledning stirrade blint på växelkursen och så snart vi skuggade det inflationistiska Euro-systemet istället för det deflationära ERM-systemet började alltsammans att urarta, men eländet förstärktes sedan av Lars Heikensten och Kristina Persson fick mera makt i riksbankens direktion. Bäckström ville höja styrräntorna för att dämpa inflationen på fastighetsmarknaden och så borde givetvis ha skett.

Jag menar dessutom att det förhåller sig så att en avgörande faktor vid prissättningen av en valuta är förväntningarna om hur penningpolitiken kommer att förändras under de närmsta åren. Tror man att den nuvarande penningpolitiken är alltför expansiv och kommer att ersättas av en stramare leder detta inte sällan till att den prisjusterade valutakursen stiger med industridöd och arbetslöshet som följd.

Det är alltså faktiskt sant att Sveriges ekonomiska problem beror huvudsakligen på Riksbankens expansiva penningpolitik. Hundratusentals arbetslösa borde därför skicka ett brev till Kristina Persson och tacka henne för att hon äntligen lämnar riksbankens direktion. Om Fredrik Reinfeldt blir statsminister är detta - till en icke ringa del - Lars Heikenstens och Kristina Perssons "förtjänst" och jag menar att en av de viktigaste åtgärderna för en ny borgerlig regering är att se till att alla kommande vakanser i riksbankens direktion ersätts med ordentliga räntehökar som får frossa och hjärtklappning vid blotta tanken på dold inflation. En hög styrränta kommer nämligen att utlösa förväntningar om att Riksbanken kan komma att tvingas bedriva en mera expansiv politik och denna rädsla kommer att få den prisjusterade kronkursen att rasa. Om så sker kan Sverige snart ha full sysselsättning.

Jag har nu arbetat fram en ny upplaga av Big Mac-regeln. Den bygger på tre principer och de är de som följer.

a) Så länge en Big Mac kostar lika mycket som den gjorde samma månad förra året skall styrräntorna höjas en kvarts procentenhet per sammanträde.

b) Så länge en Big Mac kostar mer än den gjorde samma månad förra året skall styrräntorna höjas 0,75 procentenheter per sammanträde.

c) Så länge en Big Mac kostar mindre än den gjorde samma månad förra året skall styrräntorna sänkas med en halv procentenhet per sammanträde.

Som ni ser är detta inflationsmål aningen asymmetriskt, eftersom det reagerar starkare på stigande än fallande priser. Å andra sidan hade ett praktiserande av denna typ av penningpolitik medfört att Riksbanken bedrivit en betydligt mera expansiv penningpolitik exempelvis under 1999 och början av 2005.

Om man utgår från 2004 kan man konstatera att en Big Mac kostade 32 kronor under hela 2004, att priset sänktes till 30 kronor januari 2005 och höjdes till 33 kronor juni 2005.

Om vi antar fem sammanträden per halvår hade detta betytt att styrräntorna borde ha sänkts 2,50 procentenheter under första halvåret 2005 och de sedan borde ha höjts 3,75 procentenhet under andra halvåret. Eftersom utgångsläget var 2,0% och man inte gärna kan sänka styrräntorna under noll hade detta betytt att reporäntan varit 3,75% vid slutet av 2005, 7,50 % vid slutet av andra halvåret 2006 och att nu räntehöjandet gått in i en lugnare fas med höjningar på 25 punkter per sammanträde. Givetvis hade en så dramatisk höjning av styrräntorna fått priset på en Big Mac att rasa och detta hade i sin tur justerat ned styrräntorna i enlighet med regel c. Samtidigt hade regel c blivit justerad uppåt vid halvårsskiftet 2006.

Det är emellertid intressant att observera att denna modell hade medfört en dramatisk sänkning av styrräntorna under första halvåret 2005 och att reporäntan varit 0% i maj 2005. Penningpolitken skulle helt enkelt bli rörligare och på ett snabbare och effektivare sätt balansera ekonomin.

Inflationstakten skulle med tiden bli negativ och jag är helt säker på att den prisjusterade kronkursen skulle rasa, vilket i sin tur skulle medföra full sysselsättning. Det finns historiska exempel på deflation och arbetskraftsbrist samtidigt.

Om en ny borgerlig regering tillser att riksbankens direktion fylls av räntehökar kan Reinfeldt sitta kvar som statsminister åtminstone tio år, även om han i övrigt skulle föra en ganska medioker politik.

Jag är helt övertygad om att Leijonborg ljög på TV igår. Säkerligen har Leijonborg varit fullt ut informerad och jag tror fortfarande att Göran Persson har informerat Leijonborg om att socialdemokraterna har allt material som krävs för att sänka Leijonborg. Om man noggrant studerar Leijonborgs ögon under intervjuns gång kunde man observera att blicken började flacka när man pressade Leijonborg och detta talar knappast för att han talade sanning.

Å andra sidan är det ju faktiskt sant att det rör sig om något som rent sakligt är en ren struntsak och även om Leijonborg inte kan säga det rakt ut består problemet huvudsakligen i att folkpartisterna varit dumma nog att inte begripa att socialdemokraterna gillrat en fälla och att folkpartisterna gick rätt i fällan. Sedan är det nog dessutom så att en ganska stor andel av svenska folket har så stor kännedom om datorer att de rimligen frågar sig hur socialdemokraterna kan vara så klantiga att de inte på ett adekvat sätt skyddar verkligt konfidentiella uppgifter. I verkligheten är det förstås helt värdelösa uppgifter folkpartisterna fått del av, men så långt tror jag inte att den datorkunnige genomsnittsväljaren tänker.

Jag tror också att - utifrån vad jag tidigare skrivit - att Göran Persson gjort en fruktansvärd blunder då man inte redan från början släppte vad man visste om Leijonborg. Anledningen till detta är helt säkert att Göran Persson ville "spara" en del av sina hållhakar på Leijonborg i syfte att kunna använda dem efter en tänkt borgerlig valseger som inte ens Göran Persson bedömt som helt utesluten trots att han vid bedömningen av denna fråga vetat om att folkpartiskandalen skulle komma att brisera. Detta ger en intressant inblick i Göran Perssons bedömning av det politiska läget.

Nu tycks dessutom ytterligare en konstig politisk effekt kunna uppstå; folk börjar rent av tycka synd om Leijonborg och kulan som avsågs sänka folkpartiet kan rent av rikoschettera mot Persson. Samtidigt torde det nu vara omöjligt för socialdemokraterna att använda sig av vad man vet om Leijonborg, eftersom allmänheten i så fall kommer att fråga sig varför man höll inne vad man visste om Leijonborg då man lät "bomben" brisera.

Även om Leijonborg är pressad och troligen ljuger har dett nu gått upp för mig att de eventuella hot Persson nu kan använda sig av gentemot Leijonborg är ganska tomma. Dessutom måste man säga att Leijonborg gör ett hyfsat arbete som pilot på ett kapat flygplan.

Leijonborg skötte sig skapligt i utfrågningen och med största sannolikhet har de senaste dagarnas turbulens lett till att fler än vad som eljest skulle vara fallet såg sändningen med Leijonborg.

Så här säger Lars Leijonborg till Svenska Dagbladet:

"- Jag känner en mycket stor press att INTE avgå utan att kämpa dag och natt för en alliansseger, säger Leijonborg till TT."

Jag menar att det är fullständigt uppenbart att Göran Persson har hållhakar på Lars Leijonborg och att den mycket stora press Leijonborg känner att inte avgå inte är något annat än order från Göran Persson.

Att övriga så kallade allianspartier nu ställer sig bakom Leijonborg kan tala för också de fått tillgång till förment hemlig information och att också de nu är föremål för utpressning. En annan möjlighet är att de fått kännedom om Leijonborgs utsatta läge och att de bedömer att den politiska skadan av att uppdaga sanningen om Leijonborg är större än den skada han redan nu anriktar på övriga så kallade allianspartier. Om så är fallet gör de sig skyldiga till en mycket grov politisk felbedömning. Det enda som kan rädda den så kallade alliansen vore att Leijonborg omedelbart avgick.

Ett tänkbart sätt att rädda folkpartiet och dessutom få stor medial uppmärksamhet vore att hela partistyrelsen lämnade sina poster och med omedelbar verkan kallade till extra ordinarie partistämma och valde Sven-Erik Alhem till ny partiordförande.

Så kommer emellertid ej att ske. I stället skall Leijonborg troget sitta kvar och föra alliansen mot en valförlust. Leijonborg är nämligen ingenting annat än en pilot på ett kapat flygplan där Göran Persson står med en pistol riktad mot pilotens tinning.

Leijonborg har helt enkelt fått order från Persson om att stanna kvar på sin post och i alla sammanhang understryka att han kan komma sitta i en borgerlig regering inom några veckor. Syftet är förstås att någon sådan aldrig skall bildas.

Observera att ovanstående är spekulationer från min sida, men om man läser Leijonborg och Persson mellan raderna utifrån ett antagande om att mina spekulationer är riktiga framträder onekligen en mycket intressant och tänkbar aspekt på denna märkliga affär.

Om Göran Persson kokat ihop en så raffinerad komplott framstår det emellertid som en viss - ehuru dålig - tröst att Sverigedemokraterna kan komma in i riksdagen och skapa ett oerhört komplicerat parlamentariskt läge.

Jag älskar konspirationsteorier och skulle här vilja lansera hypotesen att även Leijonborg gjort sig skyldig till kriminella handlingar och att Göran Persson naturligtvis känner till detta och har tillräckligt med material för att få Leijonborg fälld i domstol.

Samtidigt är det helt uppenbart att hela affären är en fälla gillrad av socialdemokraterna och att man medvetet arbetat för att de naiva folkpartisterna skulle göra sig skyldiga till - i formell mening - brottsliga handlingar samtidigt som man naturligtvis inte gett folkpartisterna inblick i något av verkligt värde.

Nu är det emellertid förmodligen också så att Leijonborg klantat sig så till den grad att Leijonborg inte är något annat än ren nickedocka som har att göra vad Vingåkers Macchiavelli säger åt honom att göra vid äventyr att också Leijonborg blir fälld i domstol. Detta är ett genialt drag från Göran Perssons sida.

Nästa drag i denna raffinerade process är med största säkerhet att socialdemokraterna förlorar valet, men att Göran Persson kallar till gemensam presskonferens med Lars Leijonborg och att de gemensamt förkunnar att det skall bildas en koalitionsregering mellan folkpartiet och socialdemokraterna. Exakt hur detta skall ske kan jag inte bedöma, men helt säkert kommer godsägaren att lyfta på telefonluren och ge den gode Leijonborg nya instruktioner så snart valet klarats av. En annan möjlighet är att Göran Persson regerar vidare ensam och att Leijonborg istället ger honom ett passivt stöd till vilket han är nödd och tvungen.

Och sedan kan godsägaren, medicine doktor honoris causa G. Persson lugnt regera vidare fram till 2010. Det framstår nämligen som helt uteslutet att socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet och folkpartiet inte tillsammans kommer att komma upp i 175 mandat. Jag måste säga att Göran Persson framstår som ett politiskt och taktiskt geni. Frågan är om det finns någon nu levande politiker som överhuvudtaget kan mäta sig med Göran Persson i fråga om att framgångsrikt iscensätta geniala konspirationer.

Den som inte fattar att den så kallade spionaffären riktad mot socialdemokraterna är ett framprovocerat brott och att syftet var att locka de naiva folkpartisterna att känna sig viktiga och att göra dem till brottslingar och inte inser vem som kokat ihop hela den soppa - Han/hon är en IDIOT!

Utan att vilja gå in på några detaljer tror jag att bilden kan ge vissa ledtrådar om vem som inte vill diskutera politik.

I denna text kommer jag att behandla det sista av de citat från Mises som Per-Olof Samuelsson åberopar för sin märkliga tolkning av Mises. Senare avser jag att gå in på de kvarvarande citaten, men av pedagogiska skäl är det lämpligt att ta det sista av de aktuella citaten före de andra. Citatet här följande lydelse.

"It is clear that prohibition of fiduciary media would by no means imply a death sentence for the banking system, as is sometimes asserted. The banks would still retain the business of negotiating credit, of borrowing for the purpose of lending. Not consideration for the banks, but appreciation of the influence of fiduciary media on the objective exchange value of money, is the reason why they have not been suppressed."

För att förstå vad Mises menar med detta citat menar jag att man först och främst måste ha klart för sig att emitterandet av fiduciära pengar är inflatoriskt. Så långt är jag helt ense med Samuelsson och Mises. Däremot menar jag att Samuelsson grovt vantolkar Mises då han tycks mena att Mises ej ser något positivt värde i fiduciära pengars inflatoriska verkan.

Givet att guld är det grundläggande betalningsmedlet och fiduciära pengar är tillåtna kommer den allmänna prisnivån räknat i guld vara ojämförligt högre än i en värld där fiduciära pengar ej är tillåtna. Mises' poäng är emellertid att detta är något i sig bra och detta är en uppfattning han delar med Adam Smith, David Ricardo och Jean-Baptiste Say. Om fiduciära pengar tillåts åtgår nämligen mycket litet eller alls inte något guld för att upprätthålla ett fungerande betalningssystem och detta innebär att efterfrågan på fysiskt guld blir betydligt mindre än vad som eljest vore fallet.

Guld är nämligen en nyttighet och ju lägre pris en nyttighet har, desto bättre är detta för samhället. Om fiduciära pengar skulle förbjudas skulle betalningssystemet fordra enorma mängder fysiskt guld vilket skulle pressa upp guldets bytesvärde och detta skulle i sin tur leda till att de som efterfrågade guld för icke-monetära syften skulle tvingas betala ett betydligt högre pris räknat i andra varor.

Genom att tillåta fiduciära pengar skapas förvisso en inflation, men denna inflation är av engångskaraktär och efter att den avslutats och korrigerats genom en deflatorisk stabilisering av ekonomin kan ett free-bankingsystem ge en lika obefintlig inflationstakt som ett renodlat guldsystem, frigöra guld för icke-monetära syften och vara lika "billigt i drift" som en renodlad pappersvaluta.

Observera att Mises faktiskt säger "appreciation of the influence of the objective exchange value of money". Appreciation betyder uppskattning och den enda rimliga tolkningen av Mises är att Mises faktiskt menar att den inflation som genereras av fiduciära pengar ger vissa temporära skadeverkningar på ekonomin, men att detta är ett pris väl värt att betala för att ernå ett lägre bytesvärde på guldet.

Mises säger alltså uttryckligen att fraktionella reserver genererar en samhällelig vinst.

Big Mac-priser:

Storbritannien: £1,94
Tyskland: €2,99
USA: $3,10
Finland: €3,65
Sverige: kr.33,00
Norge: nkr. 39,00

Valutakurser:

£1=13,84 kr.
€1=9,32 kr.
$1=7,27 kr.
nkr.1=1,15 kr.

Som ni ser har jag denna månad inkluderat Finland i jämförelsen. Avsikten med detta är att visa att den verkliga växelkursen kan röra sig, även om den nominella växelkursen är låst. Den nominella växelkursen mellan Tyskland och Finland är låst på grund av att de båda länderna befinner sig i valutaunion, men om priset på en Big Mac i Finland förändras i förhållande till priset på en Big Mac i Tyskland har detta ungefär samma ekonomiska funktion som en växelkursrörelse vid konstanta Big Mac-priser i de båda länderna.

Det kanske kan tyckas märkligt att en stenhård EU-motståndare angriper ett av nej-sidans mest använda argument mot tanken på en internationell valutaunion. Jag menar emellertid att argumentet är felaktigt och det är - enligt min övertygelse - till och med så att den reala växelkursen visserligen justeras aningen långsammare då de nominella växelkurserna ligger orörliga, men de justeras å andra sidan- enligt min övertygelse - betydligt mera precist och väl under orörliga växelkurser. Jag menar vidare att praktiskt taget alla ekonomiska problem som är förenade med den europeiska valutaunionen beror på att ECB sedan flera år bedrivit en vettlöst expansiv penningpolitik. Om ECB nu skärper penningpolitiken kommer detta att visa att EMU - i och för sig - kan fungera hyggligt.

Anledningen att jag här använder mig av en argumentation - som blir ett indirekt försvar för EMU - är att många av de argument som kan användas mot EMU också kan användas mot guldmyntfoten. Under internationell guldmyntfot förekommer inga nominella växelkursrörelser, men som jag ser det är detta just en av poängerna med guldmyntfoten. EMU kan användas som bevis för att olika länders prisnivåer kan justeras i förhållande till varandra utan nominella växelkursrörelser.

Jag hoppas kunna bevisa att den finska reala växelkursen kan röra sig såväl mot den tyska som den svenska reala växelkursen, trots att den nominella växelkursen gentemot Tyskland är orubbligt låst. Jag har vidare en känsla av att den svenska och den finska prisnivån kommunicerar ganska intensivt och att detta samspel är av fundamental betydelse för kronans kursbildning gentemot euron.

Det är också uppenbart att en räntehöjning från ECB:s sida har en starkare deflatorisk verkan på den finska prisnivån än den tyska, eftersom Finland har en mycket högre real växelkurs. Om ECB bedriver en stramare penningpolitik kommer detta troligen att få till resultat att den finska prisnivån faller i förhållande till den tyska och eftersom den svenska prisnivån kommunicerar intensivt med den finska kan detta komma att medföra att Euron stiger gentemot kronan, vilket påskyndar den deflatoriska processen i Finland.

Samtidigt är det uppenbart att ECB:s räntepolitik främst är inriktad på de inhemska förhållandena i Tyskland och att dessa kräver högre räntor.

Detta kan få till resultat att inflationen i Finland faller till en mycket låg nivå och rent av övergår i deflation. Ett annat syfte är då att kunna påvisa att deflation är ett harmlöst tillstånd och vad jag brukar kalla den paranoida deflationsskräcken inte har något existensberättigande.

Sammanfattningsvis kan man säga att Finland har en synnerligen exogent betingad penningpolitik och att denna styrs av ett svåröverskådligt samspel mellan Sveriges Riksbank och ECB. ECB:s penningpolitik är vidare främst inriktad på att stabilisera de inhemska förhållandena i Tyskland, men jag tror inte att detta inte spelar någon roll för Finland då den finska prisnivån kan falla eller stiga gentemot den tyska och att dessa rörelser i den finsk-tyska reala växelkursen medför att den finska penningpolitiken automatiskt anpassas till de inhemska förhållandena i Finland. Nästa fråga blir då om man inte allra helst borde låsa den nominella växelkursen gentemot något som är naturligt värdestabilt och jag tänker då förstås på guldet.