flavianopolis

I föregående meddelande gav jag mina läsare några länkar som ger en tydlig bild av att Somalia befinner sig i anarki, eller åtminstone att det saknas en stat i den mening vi förstår ordet. Här kommer en länk till som förstärker detta intryck.

http://www.middle-east-online.com/english/?id=19345

Enligt vad jag kan förstå är det fortfarande så att Somalia befinner sig i anarki. Läs mer på följande länkar.

http://www.shabelle.net/news/ne2209.htm

http://www.shabelle.net/news/ne2213.htm

Den första länken handlar om att priserna på mindre vapen skjutit i höjden på Mogadishus vapenmarknader. Detta indikerar att den så kallade övergångsregeringens försök att avväpna befolkningen i Mogadishu kapitalt misslyckats. Eftersom uppenbarligen handeln fortgår helt öppet stöder detta uppfattningen att den så kallade regeringen ej har effektiv kontroll över territoriet.

Den andra länken handlar om att afrikanska unionen inte lyckas få ihop en så kallad fredsbevarande styrka som skall ersätta de etiopiska trupperna, då nu dessa drar sig tillbaka från Somalia. Det är helt uppenbart att den så kallade övergångsregeringen inte har några utsikter alls att etablera kontroll över territoriet utan massivt understöd av utländsk trupp. Som skäl för underlåtenheten att vilja gå in i Somalia tycks de övriga afrikanska länderna ange risken för att deras soldater skall dödas.

I så fall kanske det är så att den somaliska anarkin har blivit stabil av det skälet att befolkningen är så till den grad beväpnad att ingen vågar ge sig in i getingboet. Även om anarkin i nuläget är förenad med vissa uppenbara nackdelar, har det visat sig att frånvaron av statsmakt i vår mening gett Somalia vissa uppenbara fördelar.

Med tiden tror jag också att en maktbalans kommer att uppstå mellan de olika grupperingarna och att detta kommer att undanröja de nackdelar som är förenade med frånvaron av statsmakt i vår mening. I så fall kan Somalia bli ett intressant land och redan idag anses Mogadishu vara en betydelsefull handelsplats av det skälet att det exempelvis inte finns något tullväsende eller någon moms. Enligt vissa bedömare är det till och med så att den somaliska ekonomin växer i en årstakt på hela 25%. Då bör givetvis beaktas att siffrorna är osäkra och att utgångsläget är närmast extrem fattigdom. Läs mer om den ekonomiska tillväxten i Somalia på följande länk.

http://www.smh.com.au/news/business/trouble-means-you-can-make-lots-of-money-fast/2007/01/07/1168104866747.html

Enligt Svenska Dagbladet vill näringsminister Maud Olofsson "luckra upp" lagen om anställningsskydd. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14522318.asp

Jag anser att idén i grunden är bra, men det enda skälet för denna ståndpunkt är att LAS innebär en inskränkning i avtalsfriheten. Däremot har jag ingenting emot att arbetstagare och arbetsgivare genom skriftliga kollektivavtal reglerar vad som skall vara giltig grund för uppsägning och vad som inte skall vara det. På det viset kan man tänka sig att kollektivavtal skulle ge arbetstagare mera långtgående rättigheter i samband med omstruktureringar än vad som idag är fallet.

En annan aspekt som måste vägas in är att frågan är politiskt känslig. Det är mycket impopulärt att ifrågasätta det lagskyddade anställningsskyddet -även om man inte nödvändigtvis är motståndare till avtalsreglerad anställningstrygghet - och av det skälet måste en politiker som vill minska lagregleringen iaktta en viss taktiskt betingad försiktighet. Skälet att de borgerliga partierna vill minska det lagreglerade anställningsskyddet är ju de facto att man vill göra det enklare för arbetsgivare att göra sig av med överflödig personal och detta kan verka sårande exempelvis för gamla trotjänare som menar att deras långvariga och trogna arbete berättigar dem till ett mera långtgående anställningsskydd. Ur en moralisk synvinkel kan jag dessutom anse att en arbetsgivare har ett särskilt ansvar för att behandla mångåriga och trogna medarbetare med på grund av hög ålder försämrade chanser på arbetsmarknaden med större hänsyn än dem som har bättre chanser på övriga arbetsmarknaden. Samtidigt menar jag att ett sådant skydd skall garanteras genom antingen frivilliga avtal och/eller arbetsgivarens medkänsla och särskilda ansvar för trotjänare. Jag är alltså emot lagreglering av frågan, även om jag inser de i och för sig lovvärda motiven bakom lagstiftningen.

Ett smart och smidigt sätt att lösa frågan är att göra alla regler i LAS och MBL, vilka ej redan är detta, dispositiva. En annan möjlighet är att göra om lagen så att de tvingande reglerna endast gäller arbetskraft anställd före ett visst år.

Konsten att genomföra impopulära och kloka reformer är ett mycket intressant hantverk och jag menar att det finns förbisedda möjligheter. Ett annat exempel är att man skulle kunna slopa hyresregleringen genom att införa en lag enligt vilken hyresregleringen endast avser hyreskontrakt ingångna före ett visst datum. För en läkare gäller det ibland att få patienten övertygad om att våga genomgå en viss behandling som läkaren bedömer vara i patientens intresse. Om läkaren går oförsiktigt fram kan detta leda till att patienten väljer en annan och sämre läkare.

Med avseende på att den borgerliga regeringen i vissa inrikespolitiska frågor har en klart bättre politik än den socialdemokratiska oppositionen menar jag att det vore bra om den nuvarande regeringen kunde få ytterligare en mandatperiod och med rätt taktik kan man åstadkomma stora liberaliseringar, utan att patienten protesterar.

Miljöminister Andreas Carlgren vill göra det billigare att resa kollektivt jämfört med att ta bilen. Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att misstänka att han vill höja bensinskatten. Läs mer på följande länk.

http://sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=1160945

För det första är det så att en modern bil inte släpper ut annat än försumbara mängder verkligt giftiga ämnen. Däremot släpper den ut koldioxid. Koldioxid är ett helt naturligt förekommande ämne, som var helt ofarligt fram till dess bilindustrin utvecklat bilar vars enda utsläpp bestod av ditintills helt ofarligt koldioxid. Givetvis hade miljörörelsen hävdat att jordens yta kommer att stå under vatten inom 20 år om bilindustrin utvecklat bilar som endast släppte ut dricksvatten.

För det andra är bilismen en stor positiv kraft i samhället. Bilismen skapar massor av arbetstillfällen och erbjuder mobilitet åt massorna. Bilismen är helt enkelt folklig eftersom den gör det möjligt för normalinkomsttagare att företa resor som i äldre tider inte ens grevar och baroner kunnat genomföra.

Höjer man priset på bensin gör man det dessutom mindre intressant för människor att ta de jobb som kräver att man kör bil till arbetsplatsen. Höjd bensinskatt minskar alltså arbetskraftsutbudet, vilket skadar ekonomin. Enligt vissa forskares mening är det till och med så att USA:s s. k. dynamiska och flexibla arbetsmarknad beror på de låga bensinpriserna i USA. Folk kan helt enkelt lätt, smidigt och billigt ta sig till de orter där det finns jobb, medan i det mindre flexibla Europa detta inte lönar sig på grund av höga bensinpriser.

Den borgerliga regeringen gör ett stort misstag genom att inte bedriva en klart bilvänlig politik. De flesta socialdemokratiska väljare är bilburna låg- och mellaninkomsttagare som lätt skulle vinnas för det borgerliga blocket om man satsade på billigare bensin, mera motorvägar, större parkeringsplatser och fri fart. Nu framstår det i dessa människors ögon som att "högern" inte bara vill slopa tryggheten på arbetsplatserna utan dessutom ta ifrån svensk arbetarklass ett verkligt folkligt nöje.

I FLAVIANOKRATERNAS Sverige skulle det inte finnas någon bensinskatt. Utbyggnaden av motorvägsnätet skulle ges största prioritet och det skulle råda fri fart på motorvägarna. Dessutom skulle stadsplaneringen medvetet drivas dithän att anpassa samhället till och för massbilismen, med jättelika köpcenter och ännu mera gigantiska parkeringsplatser utanför stadskärnorna.

Så här säger USA:s ambassadör i Kenya om situationen i Somalia.

"“I can tell you with great certainty that the influence of al-Qaeda people was growing within the Islamic Courts and posed a major threat to the people of Somalia”, he told Shabelle."

Detta är givetvis ett obevisat påstående och jag tror dessutom att det är en medveten lögn. USA hävdade exempelvis att det fanns massförstörelsevapen i Irak för att skapa en förevändning för att invadera landet. I Somalia finns med största säkerhet inga "Al-Qaeda"-baser, men av olika skäl vill USA få kontroll över landet och då skapas en förevändning.

Sedan är det en annan fråga om det trots detta var en god sak att invadera Irak. Mitt svar är att det var bra att man satte punkt för Saddam, men att nu bör låta irakierna lösa sina egna problem. I Somalia har något liknande problem inte funnits och därför borde USA redan från början ha struntat i Somalia.

Varför har socialdemokraterna nu opinionsmässig medvind och befinner sig de borgerliga i motvind? Svaret är väl helt enkelt att regeringen nu genomfört vissa mindre populära reformer samt att väljarna strömmar tillbaka till socialdemokraterna efter den illa omtyckte Göran Perssons sorti från politiken.

Däremot är jag ganska övertygad om att socialdemokraterna å det kraftigaste överskattar Mona Sahlins förmåga att locka väljare. Med tanke på att under denna månad en viss skattelättnad och därmed förbättrade disponibla inkomster kommer att märkas kan det rent av vara så att detta i kombination med att svenska folket nu fått veta att Mona Sahlin blir ledare för socialdemokraterna får socialdemokraternas siffror att rasa.

Jag har faktiskt inte talat med en enda människa som är entusiastisk inför att Mona Sahlin nu blir ledare för socialdemokraterna. Tvärsom är missnöjet stort inte minst bland socialdemokrater. Jag har till och med talat med sådana som röstade socialdemokratiskt förra året, men nu bestämt sig för att fortsättningsvis rösta borgerligt.

Jag tror faktiskt att det måste anses vara en grundläggande förutsättning för en socialdemokratisk framgång 2010 att inte förlora ytterligare en enda väljare till det borgerliga blocket. Att vinna tillbaka dem som röstade socialdemokratiskt 2002 är säkerligen görligt, men att vinna ytterligare är betydligt svårare och dessutom nödvändigt givet att Mona Sahlin bidrar till att somliga av dem som röstade socialdemokratiskt 2006 går över till den borgerliga sidan.

Min gissning är faktiskt att socialdemokraterna kommer att förlora valet 2010 och att därefter Mona Sahlins politiska karriär är avslutad för gott. Här gäller att vinna eller försvinna och jag gissar på det senare. Samtidigt är jag medveten om att prognoser i allmänhet slår fel och att Mona Sahlin har en viss charm. Å andra sidan är det nog så att Monas stjärna började dala för ett bra tag sedan.

Efter att ha gått igenom frågan om den så kallade Söderhamnslänken kan/bör/får förklaras för motorväg en gång till har jag upptäckt allvarliga fel i min argumentation.

Det är i och för sig möjligt att förklara vägen för motorväg och trafikförordningen 9 kap. 1 §, andra punkten, är tillämplig.

Däremot är det sant att anslutningarna varken är på- eller avfarter, vilket alltså betyder att de inte får användas!

Av det skälet var det givetvis mycket olämpligt att förklara vägen för motorväg, men det är i så fall lika olämpligt att förklara vägen för motortrafikled. Den enda bestämmelse i 9 kap. 1 §, 1-5 punkten, som kan vara otillämplig är nämligen den tredje punkten.

Ibland gör man pinsamma misstag och jag får väl trösta mig med att såväl polisen, vägverket som länsstyrelsen också gjort allvarliga fel. Det är ju i vilket fall som helst ytterst olämpligt att förklara vägen för motorväg och ingen av de berörda myndigheterna har ens kommit i närheten av att beröra detta förhållande och jag har i alla fall pekat på att det finns ett avgörande och måhända förbisett problem.

Jag får försöka skriva ytterligare ett brev till länsstyrelsen och peka på bristerna i mitt yttrande.

Jag har begärt att Länsstyrelsen i Gävleborgs län skall ompröva ett beslut att förklara en väg för motorväg. Ovan ser ni en bild av en ramp på vilken fordon får föras av från från huvudkörbanan påden aktuella vägen. Resonemanget är mycket subtilt, komplicerat och teoretiskt. Däremot står det helt klart att det krävs en ganska vågad och avancerad tolkning av en bestämmelse i trafikförordningen 10 kap. 7 §, första stycket, andra punkten för att anse att vägen skall kunna förklaras ens för motortrafikled. Jag har anslutit mig till denna vågade tolkning, men menar att Länsstyrelsen förbisett att bestämmelserna i 9 kap. 2 § också måste vägas in.

Läs själva mitt svårbegripliga yttrande till Länsstyrelsen. För att underlätta förståelsen lägger jag här nedan in relevanta utdrag ur trafikförordningen.

"9 kap. Bestämmelser för trafik på motorväg och motortrafikled

1 § På en motorväg gäller följande.
1. Endast trafik med motorfordon eller motorfordon med tillkopplat fordon som är konstruerade för och får framföras med en hastighet av minst 40 kilometer i timmen får förekomma. Mopeder klass I får dock inte framföras på en motorväg.
2. Fordon får föras in på en motorväg endast vid vägens början eller på en påfartsväg och föras av motorvägen endast på en avfartsväg eller vid dess slut.
3. Fordon får inte föras på skiljeremsan eller på en tvärgående förbindelseväg mellan körbanorna.
4. Fordon får inte vändas eller backas.
5. Fordon får inte stannas eller parkeras annat än på platser som utmärkts med ett vägmärke som parkerings- eller rastplats. Bussar i linjetrafik får dock stannas vid särskilt anordnade hållplatser.
6. Fordon får inte föras med högre hastighet än 110 kilometer i timmen. Vägverket får föreskriva att fordon eller fordonståg även i andra fall än som anges i första stycket 1 får föras på motorväg. Föreskrifterna skall vara förenade med sådana villkor att trafiksäkerheten inte äventyras.

2 § Bestämmelserna i 1 § första stycket 1-5 och andra stycket gäller i tilllämpliga delar även trafik på en motortrafikled samt på- och avfartsvägar till en sådan väg.

10 kap.

7 § En väg får förklaras för motorväg eller motortrafikled endast om
1. den är fri från korsningar i samma plan med andra vägar, och
2. fordon inte lämpligen kan föras in på eller ut från vägen annat än vid vägens ändpunkter eller vid särskilt anordnade på- och avfartsvägar.

För att förklaras för motorväg skall vägen dessutom
1. vara uppdelad i två körbanor, en för trafiken i vardera riktningen, och
2. ha körbanorna skilda genom en skiljeremsa eller på något annat sätt.

På- och avfartsvägar hör till motorvägen eller motortrafikleden i den omfattning som länsstyrelsen eller kommunen bestämmer för varje fall."

Så säger alltså trafikförordningen.

Läs gärna mitt yttrande, se efter i lagtexten och avgör själva om ni anser att jag eller Länsstyrelsen har rätt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län
80170 GÄVLE

Till Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Enligt underrättelse dagtecknad 9 januari 2007 i ärende 258-14155-06 har jag beretts tillfälle att inkomma med yttrande.

Den aktuella frågan är om den så kallade Söderhamnslänken uppfyller de krav som skall vara uppfyllda för att en väg rättsenligt skall få förklaras för motorväg. Jag menar att detta på goda grunder kan ifrågasättas och vill med denna skrift redovisa skälen för min ståndpunkt.

För att en väg rättsenligt skall kunna förklaras för motorväg måste de krav som uppställs i trafikförordningen 10 kap. 7 § vara uppfyllda och det får dessutom anses följa av trafikförordningen 9 kap. 2 §, att bestämmelserna i trafikförordningen 9 kap. § 1, första till och med femte punkten, måste vara fullt ut tillämpliga.

Enligt mitt förmenande är det helt uppenbart att den aktuella vägen uppfyller de krav som uppställs i trafikförordningen 10 kap. 7 §, andra stycket, första och andra punkten.

Vad gäller trafikförordningen 10 kap. 7 §, första stycket, första punkten, vill jag understryka att jag delar uppfattningen att vägen saknar korsningar. Anslutningarna är så utformade att de å ena sidan påminner om korsningar, men då de å andra sidan ansluter till en huvudkörbana som helt uppenbart uppfyller de krav som uppställs i trafikförordningen 10 kap. 7 §, andra stycket, första och andra punkten, menar jag att man utan vidare kan påstå att dessa anslutningar visserligen liknar korsningar, men att de likväl inte är några korsningar.

Vad gäller trafikförordningen 10 kap. 7 §, första stycket, andra punkten, utsägs faktiskt indirekt av samma bestämmelse att det förhållandet att fordon, ehuru inte lämpligen, får föras in på eller ut från vägen annat än vid dess ändpunkter och särskilt anordnade på- och avfarter, utifrån en bedömning, där endast 10 kap. 7 §, första stycket, andra punkten, beaktas inte utgör hinder för att förklara en väg för motorväg. I nu aktuellt sammanhang kan man hävda att fordon, på ett sätt som beskrivs med orden ”inte lämpligen”, får föras in på eller ut från vägen på de anslutande ramperna. Skälet för uppfattningen att det sätt på vilket fordon på de anslutande ramperna kan och får föras in på eller av från vägen bör beskrivas med orden ”inte lämpligen” är det förhållandet att de anslutande ramperna saknar accelerations- och retardationsfält.

Samtidigt följer av det förhållandet att fordon på de omtalade ramperna får föras in på och av från vägen, att bestämmelserna i trafikförordningen 9 kap. 1 §, andra punkten, ej tillämpas fullt ut på vägen. Av nyss nämnda anledning och på grund av vad som får anses följa av trafikförordningen 9 kap. 2 §, måste rimligen den slutsatsen dras att vägen ej får förklaras för motorväg.

Mot det av polismyndigheten antydda förhållandet, att man av på grund av lydelsen av trafikförordningen 3 kap. 21 § skulle kunna sluta sig till att förefintligheten av accelerationsfält ej är något ovillkorligt kriterium för att kunna tala om en motorvägspåfart, vill jag anföra följande. Bestämmelsens formulering syftar i nu aktuellt sammanhang i första hand rimligen på det enkla och självklara faktum att fordon, som befinner sig på en motorväg eller motortrafikled, inklusive de anslutningar som hör till sådana vägar, som grundregel, har förkörsrätt gentemot övrig trafik. I enstaka fall uppträder undantag från denna regel, men då måste ovillkorligen varningsmärke 1.1.23 anordnas. I andra hand syftar bestämmelsen, i nu aktuellt sammanhang, rimligen på de enstaka fall där en motorväg mynnar i en annan motorväg. I dessa enstaka fall kan den anslutande motorvägen anses vara påfart i den betydelse som avses i 9 kap. 1 §, andra punkten, trots att accelerationsfält saknas. Accelerationsfält är ju helt enkelt obehövligt. I dessa fall kvarstår emellertid väjningsplikten för anslutande trafik ända till dess anslutande trafik kört upp på den andra motorvägen. I nu aktuellt fall upphör emellertid väjningsplikten redan då man kört upp på den anslutande rampen, trots att man vid dess slut ej rimligen beretts tillfälle att uppnå normal motorvägshastighet. Av detta sluter jag mig till att vägverkets uppfattning att de anslutande ramperna ej skall ses som påfarter är välgrundad.

Att avfarter saknas vid vissa trafikplatser är uppenbart och följer av det enkla faktum att förutsättningarna för att anordna avfartsskärm (7.1.5) saknas. Av detta förhållande följer också att bestämmelserna i trafikförordningen 9 kap. 1 §, andra punkten, ej tillämpas fullt ut och, som redan påpekats, får det anses följa av trafikförordningen 9 kap. 2 §, att bestämmelserna i trafikförordningen 9 kap. 1 §, första till och med femte punkten, måste vara fullt ut tillämpliga för att en väg skall få förklaras för motorväg. Man kan dessutom av det förhållandet att man en på en motorvägspåfarts slut ovillkorligen skall kunna hålla normal motorvägshastighet motsatsvis sluta sig till att man på en motorvägsavfarts början ovillkorligen skall kunna hålla normal motorvägshastighet. Därutöver framgår av vägverkets yttrande att vägverket delar bedömningen att de från huvudkörbanan ledande ramperna ej är avfarter.

Jag menar alltså att det, i de undantagsfall en påfart till motorväg saknar accelerationsfält, följer av sammanhanget, att påfarten vid sitt slut ändå skall medge normal motorvägshastighet. En anslutande väg, som vid sitt slut inte medger motorvägshastighet, är alltså ingen påfart i den betydelse som avses i trafikförordningen 9 kap. 1 §, andra punkten. Vägverket gör ju dessutom, vilket redan påpekats, bedömningen att anslutningarna till huvudkörbanan i vissa fall inte uppfyller de krav som ställs för att man skall kunna tala om påfarter. Detta betyder att bestämmelserna i trafikförordningen 9 kap. 1 §, andra punkten ej är fullt ut tillämpliga. Av bestämmelserna i 9 kap. 2 § får anses följa att detta förhållande utgör hinder för att rättsenligt förklara en väg för motorväg.

Mitt yrkande, att sträckan skall förklaras för motortrafikled istället för motorväg, kvarstår alltså. Jag förordar dessutom att 110 km/h skall medges endast på de partier av vägen där anslutningarna håller vad som kan kallas normal motorvägsstandard, samt givetvis också att 110 km/h skall medges på de partier där anslutningar saknas. På grund av ringa trafikintensitet menar jag att det faktum att särskild vägren för havererade fordon saknas ej behöver föranleda länsstyrelsen att förordna lägre högsta tillåtna hastighet än 110 km/h på de sträckor där detta förhållande, tillsammans med vissa andra smärre avvikelser, är de enda avvikelserna från vad som kan kallas normal motorvägsstandard. Jag förordar vidare, att bashastighet skall råda i anslutning till de platser där fordon inte lämpligen får föras in på eller av från själva huvudkörbanan, samt att bashastighet skall råda på de anslutande ramperna.

Det bör vidare beaktas att svensk rätt inte uppställer några hinder för att förklara en väg för motortrafikled i de fall vägen får förklaras för motorväg. I Tyskland är det praxis att förklara väg, där endast anslutningarnas utformning avviker från vad som kan kallas för normal motorvägsstandard, för motortrafikled. Ett exempel på detta är Bundesstrasse 27 utanför Balingen i Baden-Württemberg. Det får också anses vara välgrundat att befara att det faktum att vägen förklarats för motorväg kan ge trafikanter, som ej är förtrogna med vägen, anledning att förutsätta att anslutningarna håller högre standard än vad som verkligen är fallet med förhöjd olycksrisk som följd.

Vårgårda 20 januari 2007

Flavian Bergström

Jur. stud.
Flavian Bergström (671221-5596)
Backgårdsgatan 19 C
44733 VÅRGÅRDA
telefon: 0322/624467

Jag gjorde idag den iakttagelsen att lösnummerpriset på "The Economist" nyligen höjts från £3,10 till £3,30.

1957 kostade ett lösnummer av "The Economist" £0,05 eller en shilling. Priset hade varit en shilling ända sedan 1924, medan priset före första världskriget var cirka £0,035. Noga räknat var priset 8½ d. Enligt det gamla räknesättet delades pundet i 20 shilling och varje shilling i tolv pence eller denarii, vilket förklara varför det förkortades med lilla "d". Således delades pundet i 240 gamla pence. Sedan 15 februari 1971 delas pundet emellertid i 100 nya pence.

1957 höjdes priset från £0,05 till £0,075 och under 1960-talet genomfördes två höjningar först till från £0,075 till £0,10 och sedan från £0,10 till £0,125.

1979 kostade ett lösnummer av The Economist £0,60 och var således 4,8 gånger högre än det varit tio år tidigare. 1989 tror jag att priset hade höjts till £1,50 och var således 2½ gånger högre än det var 1979. Jag vet inte vad priset var 1999, men jag tror att det var £2,40 och nu kostar alltså ett lösnummer £3,30 eller 66 gånger mer än det gjorde 1957. Jämfört med priset före första världskriget är alltså priset nu alltså ungefär 93 gånger högre.

Hösten 1974 höjdes priset på ett lösnummer av The Economist från £0,30 till £0,35. Jag skall ta reda på exakt datum så snart tillfälle ges. 9 oktober 1974 öppnades den första McDonald's-restaurangen i Storbritannien och priset på en Big Mac var då £0,45. Idag kostar en Big Mac £1,99.

Om vi antar att priset på ett lösnummer av "The Economist" redan hade höjts från £0,30 till £0,35 redan den 9 oktober 1974 kan vi alltså se att det relativa priset på ett lösnummer av "The Economist" har stigit från cirka 0,78 Big Mac till cirka 1,66 Big Mac. Omvänt uttryckt har det relativa priset på en Big Mac fallit från cirka 1,29 "The Economist" till cirka 0,60 "The Economist".

Sedan 1913 och fram till idag har priset på guld stigit från knappt £4,25 per uns till cirka £319 per uns eller med en faktor på cirka 75. Nu får det vara nog med uppgifter om den brittiska inflationen.

Jag menar visserligen att en viktig förutsättning för att bli en framgångsrik amerikansk president är att man har varit guvernör. Reagan, Clinton och George Bush d.y. har alla varit guvernörer och har alla blivit återvalda. Visst finns det undantag från regeln. Så hade exemeplvis den olycksalige Jimmy Carter varit guvernör i Georgia, men skulle man ställa upp en statistik på vilka presidenter som varit framgångsrika i den begränsade meningen att de klarat av sysslan att vara president väl tror jag att man skulle se en tydlig tendens mot att före detta guvernörer klarar sig bättre än de som inte varit guvernörer. George Bush d.ä. hade aldrig varit guvernör och blev inte återvald och så vidare.

Den ovan avbildade Barack Obama har inte varit guvernör, men om jag vore i hans kläder och verkligen ville bli Förenta Staternas president skulle jag först satsa på att bli guvernör så att jag lärde mig det politiska hantverket väl. På precis samma sätt tror jag att en svensk statsminister som varit kommunalråd har mycket större förutsättningar att bli en skicklig statsminister än en som inte varit det. Fredrik Reinfeldt har å ena sidan inte varit kommunalråd, men har är gift med ett och har en viss kommunal erfarenhet. Det talar exempelvis för att kommer att bli en bättre statsminister än Carl Bildt, även om detta i sig inte får anses som någon större prestation. Man kan tycka vad man vill om Göran Persson, men jag anser att det faktum att han behärskade det politiska hantverket väl främst förklaras av den erfarenhet han samlade på sig som kommunalråd i Katrineholm.

Om jag förstått saken rätt finns det en överhängande risk för att republikanska partiet nomninerar Condoleezza Rice till republikansk presidentkandidat och att därför den troligen betydligt mera lämpade och vita Hillary Rodham Clinton i så fall med sin överklassbakgrund inte skulle framstå som det naturliga valet för USA:s svarta.

I så fall skulle man kunna tänka sig att det demokratiska partiet skulle nominera den i och för sig vettige kandidaten Barack Obama till presidentkandidat. I så fall har Condoleezza Rice endast en merit kvar och den är att hon är kvinna.

Med tanke på att det sägs att Barack Obama i ekonomiska frågor inte tillhör det demokratiska partiets så kallade vänsterfalang och med tanke på att han till skillnad från såväl Condollezza Rice som Hillary Rodham Clinton är och alltid har varit motståndare till irakkriget kan jag knappast tänka mig någon ur mitt perspektiv bättre amerikansk president än Barack Obama. USA skulle dessutom kunna göra enorma besparingar på att dra tillbaka alla trupper från Irak. Det som förstås talar emot honom är att han aldrig varit guvernör.

Dessutom måste det demokratiska partiet nästan nominera en afroamerikan givet att Condolleezza Rice nomineras till republikansk presidentkandidat. Någon sämre kandidat än Condolleezza Rice är förmodligen inte möjlig att uppbringa, eftersom George Bush inte får återväljas för en tredje period och vad det anbelangar har Condoleezza Rice heller aldrig varit guvernör.

Enligt Svenska Dagbladet skall en rättegång hållas där åklagaren hävdar att en 44-årig man är skyldig till antingen misshandel eller åtminstone nödvärnsexcess. En granne skall ha parkerat sin traktor på 44-åringens gårdsplan och sedan rusat ur traktorn och beväpnad med kniv ha angripit 44-åringen. Samtidigt fanns 44-åringens barn i omedelbar närhet till brottsplatsen. De så kallade faktiska omständigheterna är oomstridda om jag förstått saken rätt. Detta betyder på ren svenska att ingen har någon avvikande uppfattning om vad som verkligen har hänt.

Försvarsadvokaten hävdar att det är fråga om nödvärn och ingenting annat. Jag vill här peka på några saker som slog mig när jag läste artikeln. Artikeln finns på följande länk och nedan finns mellan citationstecknen vissa utdrag ur artikeln. Observera att Rolf Hillegren är den åklagare som för talan mot den man som kallas 44-åringen.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14433392.asp

"– Han blev attackerad med kniv som är ett livsfarligt vapen. Han var livrädd och kunde inte agera med eftertanke. Därför blev det många slag, sade försvarsadvokaten Bengt Hesselberg."

Min kommentar:

En person som blir anfallen av en annan person med kniv är helt uppenbart hotad till livet. Därför är det helt uppenbart att en nödvärnssituation förelåg. Detta är så självklart att frågan inte tarvar någon ytterligare diskussion, givet att de faktiska omständigheterna är oomstridda.

För det första skall en nödvärnsåtgärd vara uppenbart oförsvarlig för att den skall vara straffbar. Observera också att begreppet uppenbart i det juridiska språkbruket har en mycket starkare betydelse än inom det gängse språkbruket. Är det uppenbart oförsvarligt att försvara sig med en hammare om man själv och rent av ens barn är hotade till livet av en man försedd med kniv? Svaret är ju snarast att det utifrån principen om den gode familjefadern är oförsvarligt att inte göra det om en hammare är det mest ändamålsenliga tillhygge som står till buds.

Dessutom säger Brottsbalkens 24:e kapitel, 6 § att den som i nödvärn gjort sig skyldig till så kallad nödvärnsexcess ändå skall gå fri från ansvar om omständigheterna "var sådana att han svårligen kunde besinna sig." Den första fråga som måste besvaras, sedan det klarlagts att nödvärnssituation förelegat, är om nödvärnsåtgärderna med hänsyn till att 44-åringen och dennes barn var hotade till livet var uppenbart oförsvarliga. Var de detta skall man sedan undersöka om möjligen omständigheterna var sådana att den som handlade i nödvärn svårligen kunde besinna sig. Är svaret på den sista frågan ja föreligger grund för ansvarsfrihet, även om åtgärderna var uppenbart oförsvarliga. Eftersom det knappast kan anses förvånande att en person som tillsammans med sina barn är utsatt för ett överhängande livshot av en knivförsedd man har svårigheter att besinna sig menar jag att domstolen måste utgå från att mannen hade svårigheter att besinna sig och att det är motsatsen som skall bevisas. Detta ansluter dessutom till principen om att hellre fria än fälla.

"Åklagaren menar att det inte var nödvärn, eller åtminstone att den 44-årige tvåbarnspappan använt alltför kraftigt våld för att freda sig.– Det är ett under att den misshandlade överlevde, sade Rolf Hillegren."

Min kommentar:

Om åklagaren hävdar att det inte förelåg någon nödvärnssituation och de faktiska omständigheterna är oomstridda måste man rimligen fråga samme åklagare vilka rekvisit som enligt honom skall vara uppfyllda för att en nödvärnssituation skall anses föreligga. Hade en nödvärnssituation förelagat om grannen attackerat med hagelgevär, eller hade det krävts att grannen kört pansarvagn istället för traktor?

Frågan om vad som gäller givet att 44-åringen använt sig av mer våld än nöden krävde har redan besvarats ovan. Jag repeterar: Även om det var så skall nödvärnsåtgärderna ha varit uppenbart oförsvarliga och även om de var uppenbart oförsvarliga måste det rimligen antas att en person som tillsammans med sina barn är hotad till livet av en knivförsedd man har svårigheter att besinna sig. Såvitt jag kan förstå åligger det åklagaren att visa att 44-åringen på grund av mycket speciella omständigheter och på grund av ett mycket avvikande och behärskat psyke inte hade svårigheter att besinna sig och eftersom dessutom, enligt min mening, åtgärderna ändå inte varit uppenbart oförsvarliga behöver frågan egentligen inte ens diskuteras.

Jag vill också peka på att det faktum att 44-åringens nödvärnsåtgärder i normalfallet hade varit dödande i och för sig inte är relevant. Den fråga som måste besvaras - sedan det klarlagt att nödvärnssituation förelåg - är om nödvärnsåtgärderna var uppenbart oförsvarliga med hänsyn till hotet; om nödvärnsåtgärderna varit dödande eller potentiellt dödande är faktiskt i grunden irrelevant. Det är ju hotets beskaffenhet som avgör om åtgärderna är uppenbart oförsvarliga eller inte, men inte den skada som angriparen åsamkats av nödvärnsåtgärderna. Ytterst är det ju faktiskt angriparen själv som åsamkat sig skadan.

Är man hotad till livet är det inte på minsta sätt oproportionerligt att begagna sig av potentiellt dödande våld, eftersom sådant våld är inte är uppenbart oförsvarligt utifrån synvinkeln att man är hotad till livet och sådant våld på goda grunder kan antas vara nödvändigt för att avvärja hotet. Tvärsom är ju sådant våld försvarligt med tanke på att frågan om nödvärnsexcess skall bedömas utifrån "angreppets beskaffenehet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt". Vad åklagaren indirekt säger är att 44-åringens och dennes barns liv inte har något större värde. Man kan på goda grunder rent av anse att det är omoraliskt att inte vidta nödvärnsåtgärder.

Enligt vad jag kan förstå min beror åklagarens enligt min mening märkliga ställningstagande troligen på att Högsta Domstolen i något prejudicerande avgörande inte förmått läsa Brottsbalkens 24:e kapitel innantill och att somliga eller rent av många har svårt att begripa att innebörden av nödvärnsreglerna faktiskt är att man under vissa omständigheter straffritt får döda. Det senaste framstår uppenbarligen som chockerande för somliga, men oavsett vad man tänker i sitt inre har en av staten avlönad jurist endast att se till vad lagen faktiskt säger.

"Rolf Hillegren förklarade att han skulle ha kunnat åtala mannen för mord- eller dråpförsök, om inte omständigheterna hade varit så speciella."

Min kommentar:

Jag begriper inte detta. Åklagaren måste rimligen först och främst bestämma sig för om han anser att det förelåg en nödvärnssituation eller inte. Enligt vad försvarsadvokaten säger ovan skall ju åklagaren mena att det inte förelåg någon nödvärnssituation. Om detta verkligen stämmer måste ju rimligen åklagaren anse att 44-åringens beteende var grovt brottsligt. Man får ju verkligen inte slå folk med hammare i huvudet!

Om omständigheterna varit så speciella som åklagaren säger betyder detta rimligen att åklagaren säger att nödvärnssituation förelåg och i så fall föreligger ju en i grunden helt annan situation än om nödvärnssituation inte anses ha förelegat. Dessutom framgår det inte av artikeln på vilket sätt angiparens beteende har bedömts av domstol.

Säkerligen har någon av de människor som läser denna blogg vid något tillfälle blivit uppringd av någon påstridig person som "erbjuder marknadens lägsta priser på samtal inom landet" eller något liknande.

Detta kallas den avreglerade marknaden för telefoni. Ingenting kunde vara mer felaktigt än att kalla denna marknad avreglerad och att påstå att den lagstiftning som Bildt-regeringen 1991-1994 genomförde på området är "nyliberal". Dessutom är det knappast konstigt att folk i allmänhet uppfattar ordet nyliberalism som negativt laddat då en mängd olika stolligheter etiketteras som "nyliberalism" eller "avregelering".

Det var faktiskt så att Sverige fram till dess regeringen Bildt införde en massiv reglering av marknaden för telefoni hade en i allt väsentligt oreglerad marknad för telefoni. Att detta kallas monopol beror på det helt naturliga fenomenet att den som äger ett telefonnät givetvis har monopol inom sitt eget nät så länge man inte tänker sig att denne ägare skulle vara så dum att han bjöd in konkurrenter att erbjuda telefonitjänster i sitt eget nät. Att göra så kan jämföras med att en ägare till en pizzeria skulle bjuda in konkurrenterna att gå omkring på den egna restaurangen och ta upp beställningar på pizzor och att han dessutom skulle ge dem tillgång till den egna ugnen. Tanken är absurd.

Från allra först början fanns det ett flertal telefonnät i Sverige, men staten köpte medvetet upp nästan alla i avsikt att skapa ett faktiskt monopol. Däremot infördes aldrig något egentligt eller lagskyddat monopol för staten att bygga och äga telefonnät. Av detta skäl fanns det så sent som på 20-talet faktiskt ett flertal mindre lokala telefonnät i privat ägo och på grund av frånvaron av lagligt skyddat monopol har banverket alltid haft ett separat telefonnät.

Givetvis kan man på goda grunder fråga sig varför staten genom att köpa upp de olika näten försökte och dessutom lyckades skapa ett faktiskt monopol, men det faktum att det aldrig funnits något lagligt skyddat monopol hade i kombination med ny teknik redan börjat pressa ned priserna på utlandssamtal innan den så kallade avregleringen. Vissa företag som hade stora telefonräkningar på grund av samtal till USA började helt enkelt att gå direkt in i de amerikanska näten genom parabolantenner som såväl kunde ta emot som sända signaler. Detta tvingade dåvarande televerket att sänka priserna på USA-samtal och hade därför också tvingat dem att höja priserna på lokalsamtal. Konkurrensen var alltså ett faktum redan innan den så kallade avregleringen.

Samtidigt menar jag att det hade varit mycket bättre om man aldrig med artificiella medel hade försökt bryta upp detta faktiska monopol av det skälet att Telia numera saknar anledning att snabbt se till att brister i nätet åtgärdas. Formellt sett äger Telia nätet, men då man av lagstiftaren tvingas släppa in konkurrenter i nätet är det endast på grund av att lagstiftaren kräver det som man ser till att åtgärda brister. Detta lär också vara anledningen till att det lär ta betydligt längre tid innan Telia åtgärdar vissa brister som gamla stelbenta televerket med så kallat monopol åtgärdade omedelbart. Man kan tänka sig hur en pizzeria skulle fungera om ägaren vore skyldig att underlätta för konkurrenterna att sälja pizzor åt dem som satt vid borden och dessutom statliga pizzastyrelsen tvingade ägaren av pizzerian att upplåta den egna ugnen åt konkurrenterna. Med största säkerhet skulle ägaren till slut inte ens svabba av golvet i pizzerian.

Därför är alltså situationen med konkurrenter inom nätet en ren anomali, som med största säkerhet aldrig skulle uppstå på en fri marknad. Samma sak gäller elnätet. Givetvis är det den/de som äger elnätet som avgör varifrån strömmen köps och givetvis har de ett slags monopol inom sitt eget nät, precis på samma sätt som Tony har monopol på att sälja pizzor på Tonys pizzeria.

Dessutom tycker jag att det är störande att ständigt bli uppringd av olika nasare som framför olika svårbegripliga erbjudanden. På en fri marknad bestämmer ägaren av ett nät vad nätet används till och därmed punkt.

Av detta kan man också lära sig att det visserligen vore en god idé att privatisera banverket, men att det vore en katastrofalt dum idé att ställa banverket under en myndighet och som hade att avgöra vem/vilka "konkurrerande aktörer" banverket hade att mot administrativt fastslagen betalning upplåta "spårkapacitet" till.

Vid ett senare tillfälle skall jag utveckla varför det inte på en verkligt fri marknad inte finns någon konkurrenslagstiftning.

Det är visserligen sant att det måste anses vara en närmast övermänsklig prestation att lyckas välja en ur opinionsmässig synvinkel sämre partiledare än den avgående Göran Persson. Jag tror inte att det är möjligt och därav följer att oavsett vem man väljer kommer detta att stärka socialdemokraternas opinionsmässiga ställning. Detta gäller till och med om man väljer Mona Sahlin till partiledare.

Samtidigt kan väl knappast någon tvekan råda om att Mona Sahlin torde vara det kanske sämsta val man kan göra. Mona förbrukades opinionsmässigt under den tid hon torgförde regeringens minst sagt dubiösa budskap om Estonia-katastrofen och det framstår som att Mona visserligen förfogar över en mycket stor social kompetens, men att hon samtidigt är slarvig, falsk och medelmåttigt intellektuellt kapabel.

Eftersom många dessutom redan har känslan av att hennes skenbart trevliga framtoning endast är en falsk och dessutom skickligt driven fasad kan hennes så kallade trevlighet rent av bli en belastning.

Varför väljer socialdemokraterna en ledare som innebär en uppenbar risk för att det blir mer än fyra år i opposition? Den enda förklaring jag kan se är att ingen annan, av ena eller andra påstådda, verkliga eller tvingande skälet, vill bli partiledare. Här ligger nog en hund begraven.

Idag höjde Bank of England sin så kallade Bank Rate från 5,00% till 5,25%. Beslutet anses oväntat. Läs mer på förljande adress:

http://www.bankofengland.co.uk/publications/news/2007/003.htm

Även om beslutet var oväntat vet den uppmärksamme läsaren av denna blogg att priset på en Big Mac i Storbritannien har höjts från £1,88 till £1,99 under det gångna året. Därför är måhända uppmärksamma läsare av denna blogg något mindre förvånade över beslutet.

Enligt min mening är beslutet väl grundat och behövligt för att hålla tillbaka inflationen i Storbritannien. Dessutom menar jag att det förhåller sig så att en höjning av styrräntorna under vissa omständigheter redan på kort sikt kan ha en positiv inverkan på konjunkturen. Höjs styrräntorna kan nämligen de finansiella marknadernas aktörer börja misstänka att penningpolitiken är alltför stram för att inflationsmålet skall uppfyllas, vilket i sin tur utlöser förväntningar om en lättare penningpolitik och därför framkallar säljtryck på valutan med den påföljden att den reala växelkursen faller och konjunkturen förbättras.

Oavsett detta är Mervyn King tillsammans med Stefan Ingves en av världens bästa centralbankschefer. Stefan Ingves måste emellertid - i synnerhet med tanke på att ECB lämnade styrräntorna oförändrade vid dagens sammanträde - nu bevisa att Riksbanken inte blint och mekaniskt följer ECB utan att de svenska styrräntorna fastställs uteslutande med hänsyn till den inhemska prisutvecklingen i Sverige. Dessutom är Stefan Ingves - till skillnad från Mervyn King - inte bunden av något inflationsmål. Riksbankslagen stadgar fast penningvärde och ingenting annat. Vi får se vad Riksbanken gör härnäst.

På följande länk finns ett intressant radioprogram om Somalia.

http://www.wamu.org/audio/dr/07/01/r1070104-12204.ram

Enligt Svenska Dagbaldet har USA nyligen genomfört bombningar av misstänkta Al-Qaidafästen i Somalia. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_14386999.asp

Jag tror inte för ett ögonblick att det finns Al-Qaidafästen i Somalia och jag tror inte heller att USA:s syfte är det uppgivna. Ett stort antal människor lär ha omkommit och jag menar att angreppet skall ses som ett övergrepp mot en värnlös nation. Dessutom är det sannolikt att angreppet kommer att framkalla en våg av antiamerikanska känslor bland somalierna och rent av utlösa hämndaktioner, vilka USA givetvis kommer att hämnas.

Det verkar som att George W. Bush tycker att fred är långtråkigt. Det är synd att så många skall bli lidande på grund av denne man. Kunde man inte ordna någon typ av terapi där Bush kunde få sitta i ett madrasserat rum och leka med bombplan i miniatyr?

Läs en reseberättelse från Mogadishu skriven av en tysk som besökte staden i slutet av 2005. Texten finns på engelska på följande länk där även en länk till den tyska originaltexten anges.

http://somalianarchy.com/viewtopic.php?t=210

Enligt en australisk artikel skall den somaliska ekonomin under förra året ha vuxit i en årstakt om 25%. Läs artikeln på följande länk.

http://www.smh.com.au/news/business/trouble-means-you-can-make-lots-of-money-fast/2007/01/07/1168104866747.html

Följande fråga ställde en läsare med anledning av föregående text.

Hur kommer det sig att olika lokala miliser inte slåss om makten över de mest profitabla övergångarna eller kvarteren eller vad nu de ekonomiskt betydelsefulla punkterna är i Mogadishu?

Jag tycker att frågan är mycket intressant. Jag ber också mina läsare observera att jag inte hyser några illusioner om att ett liv i den somaliska anarkin är något att avundas. Däremot menar jag att det statslösa tillståndet styrs av sin egen logik och att detta på grund av naturliga mekanismer strävar mot jämvikt och stabilitet. Se gärna en intressant film från Mogadishu gjord innan den islamistmilis som nu störtats hade lyckats gripa makten. Islamisterna kontrollerade Somalia från juni 2006 till december 2006. Här kommer länken.

http://www.daserste.de/weltspiegel/beitrag.asp?uid=il90au6j4a5ts116

Det första konstaterandet är att det rådde fred mellan de mest betydelsefulla krigsherrarna i Mogadishu innan preludiet till den nuvarande oron bröt ut under början av våren 2006. Att freden bröts hängde samman med att islamister fått kontroll över vissa ekonomiskt betydelsefulla punkter där de kunde ta ut passeravgifter, vilket störde somliga krigsherrar. Sedan försågs dessa islamisters motståndare med pengar av Uncle Sam som i vanlig ordning trodde att Al Qaida gömde sig i skydd av islamisterna. Därefter bröts freden, men jag tror faktiskt inte så hade skett om inte islamisternas motståndare hade fått pengar av USA. Jag menar nämligen att ett system med total laglöshet med tiden kommer att utvecklas mot någon typ av fredlig jämvikt.

Varför tror jag detta?

Antag att från en dag till en annan i Sverige fullständig laglöshet skulle bryta ut. I så fall skulle det stå var och en som vore adekvat beväpnad fritt att försöka ockupera olika vägsträckor och börja kräva passeravgifter. Troligen skulle då olika milisgrupper först försöka vinna kontroll över de största stråken med mest trafik. De som skulle få kontrollen över de mest lönsamma stråken skulle sedan tjäna pengar som de kunde investera i att bygga upp militär överlägsenhet. På det viset skulle det bli ganska dyrt att driva bort en milisgrupp som fått kontroll över ett lönsamt stråk. I Sverige skulle man kunna anta att de värsta striderna skulle utkämpas kring Essingeleden. Den milis som sedan lyckades få kontroll över Essingeleden skulle sedan bli så rik att den vore praktiskt taget omöjlig att besegra. Givetvis skulle samma milisgrupp också försöka se till att inga andra milisgrupper kontrollerade tillfartsleder och att dessa milisgrupper genom att kräva ut alltför höga passeravgifter skulle få flödet att minska vid de punkter där den första milisgruppen avkrävde bilisterna passeravgifter. Dessutom skulle det faktiskt ligga i varje enskild milisgrupps intresse att inte ta ut så höga avgifter att trafiken skulle börja söka sig förbi de betalstationer som kontrollerades av den egna organisationen.

Man skulle sedan kunna tänka sig att en sådan process skulle leda till att antalet aktörer skulle reduceras till dess endast en kvarstod och att detta skulle leda till att en enda milisgrupp skulle kontrollera hela territoriet. I Mogadishu lär det emellertid ha varit så att antalet verkligt mäktiga milsgrupperingar stabiliserade sig kring fem. Varje milisgrupp leddes av en så kallad krigsherre.

Vad var då anledningen till att antalet stabiliserades?

En första anledning är förmodligen att det kostar pengar att attackera en milisgrupp. Har en milisgrupp dessutom lyckats få kontroll över något betydelsefullt stråk är det uppenbart att den milisgruppen kommer att ha gott om pengar och att samma milisgrupp därför kan bygga upp en skrämmande överlägsen militär organisation. Har därför ett visst antal milisgrupper fått kontroll över var sin lönsam passage och på så sätt uppnått ett visst mått av styrka måste de olika grupperingarna överväga om de militära riskerna står i proportion till vad man kan vinna genom en attack.

Jag tror att dessutom att det fanns ytterligare en mycket betydelsefull anledning till att det "utbröt fred" krigsherrarna emellan och denna var att olika affärsmän började registera in bolag i Dubai för att sedan erbjuda olika krigsherrar att via sina i Dubai registrerade bolag teckna aktier i deras i Dubai registrerade bolag. Ville man exempelvis bygga en läskedrycksfabrik i en stadsdel var man först tvungen att tala med den krigsherre som kontrollerade just den stadsdelen och givetvis krävde denne olika avgifter för att garantera fabrikens säkerhet. Dessutom krävde krigsherren att få bli delägare i verksamheten, vilket organiserades så att man registrerade in bolag i Dubai. Dessa bolag ägdes i sin tur av andra i Dubai registrerade bolag vilka i sin tur ägdes av krigsherrar. Samtidigt var affärsmännen förutseende och erbjöd därefter övriga krigsherrar samma eller liknande möjligheter - som man gett den krigsherre på vars territorium anläggningen uppförts - att teckna aktier. På så sätt tänkte sig affärsmännen att de kunde förebygga militära konflikter rörande olika intressanta "beskattningsobjekt". Om samtliga krigsherrar är delägare i en och samma fabrik vill ju ingen av dem ta risken att den skall flyga i luften även om den inte står på det territorium man själv kontrollerar.

Dessutom lär en mördande konkurrens om att locka till sig affärsverksamhet ha utbrutit krigherrarna emellan med den påföljden att de utkrävda skyddsavgifterna skall ha reducerats till ett minimum efter att inledningsvis ha varit ganska höga.

Om en stad på detta sätt skulle kontrolleras av ett antal krigsherrar skulle det alltså helt uppenbart ligga i de olika krigsherrarnas intresse att försöka locka till sig så mycket affärsverksamhet som möjligt till just de territorier som de själva kontrollerar. Varje enskild krigsherre lever ju på att ta ut olika avgifter av dem som bedriver affärsverksamhet på det territorium som kontrolleras av samme krigsherre med den påföljden att många framgånsrika företag på det territorium man själv kontrollerar betyder goda affärer för samme krigsherre. Detta betyder dessutom att man inte endast kan konkurrera med låga avgifter utan att man därutöver måste se till att området är såpass säkert att affärsverksamhet söker sig dit. Om det ständigt flyger kulor genom luften i ett visst kvarter torde ju knappast handeln blomstra i det kvarteret.

Jag tror att det huvudsakligen är de ovan beskrivna mekanismerna som skulle skapa stabilitet i det kaos som initialt skulle bryta ut om den ordning - som vi lever i - skulle förbytas i total laglöshet.

Enligt text-tv ställer den så kallade övergångsregeringen i Somalia in den planerade avväpningen av befolkningen. Läs mer på följande länk.

http://svt.se/svttext/web/pages/133.html

Jag anser att detta är ett mycket lyckligt beslut. Genom att befolkningen i Somalia är beväpnad kan den värja sig mot brottslingar och av det skälet att den så kallade regeringen ännu inte lyckats etablera lag och ordning är det helt rimligt att befolkningen skall ges de faktiska möjligheterna att värja sig mot allsköns brottslingar. Samtidigt är det uppenbart att den så kallade övergångsregeringen var nödd och tvungen till detta beslut.

Skall regeringen lyckas avväpna befolkningen måste den först själv lyckas etablera lag och ordning och genom olika åtgärder vinna befolkningens gillande och samtycke. Sedan skulle befolkningen möjligen vara beredd att diskutera en avväpning.

Å andra sidan finns det knappast någon anledning att avväpna befolkningen av det skälet att det inte är innehavet eller bruket av vapen som är något problem. Det är det brottsliga bruket av vapen som är problemet och en väl fungerande stat kan mycket väl ha en beväpnad befolkning och likväl beivra missbruk av vapen.

Man misstänker snarare att den så kallade övergångsregeringens verkliga syfte med att avväpna befolkningen är att göra den värnlös mot dess eget godtycke. Det är därför mycket bra om avväpningen misslyckas.

Jag tror faktiskt inte att Somalia behöver någon regering alls. Det räcker gott om lokalt förankrad milis garanterar lag och ordning. Det är också uppenbart att Somalia haft fördelar av att inte ha haft någon regering de senaste 15 åren. Under dessa 15 år har Mogadishu exempelvis förvandlas till en gigantisk basar där allsköns varor från all världens hörn köps och säljs till rimliga priser. Misslyckas försöken med att avväpna befolkningen är det tveksamt om den så kallade övergångsregeringen kommer att lyckas etablera kontroll över territoriet och i så fall kommer den nuvarande situationen med totalt fri handel att bestå.

Samtidigt är det mycket som kan bli bättre i Somalia och jag tänker inte minst på att landet är i behov av lag och ordning. Lag och ordning förutsätter emellertid ingen regering av det skälet att lokal milis kan fylla det tomrum som uppstått i statslösheten. På samma sätt kan man tänka sig lokala domstolar svarar för rättsskipningen. Eftersom makt korrumperar är det bra om ingen större makt samlas hos alltför få människor. Det är bättre med ett mera lokalt och "multipolärt system" och jag tror att Somalia kan bli ett pilotfall för en totalt decentraliserad politisk struktur.

I så fall ser framtiden ljus ut för Somalia.

Läs mer om Somalia på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_14367977.asp

"Europe as a whole is fundamentally unreformable."

Boken från vilket citatet är hämtat kom ut 2002, men på 70-talet förespråkade faktiskt Mrs. Thatcher ett brittiskt EG-inträde. På ålderns höst har tydligen järnladyn blivit klokare och/eller mindre bunden av partilojaliteter. Jag har inte läst boken, som heter Statescraft, men om någon läsare har gjort detta och vill recensera välkomnas detta.

För några dagar sedan lyckades den så kallade Transitional Federal Government i Somalia med hjälp av etiopisk trupp disintegrera den islamistmilis som behärskat Somalia sedan ett halvår tillbaka. Nästa steg i strategin var att ge befolkningen tre dagar på sig att frivilligt överlämna sina vapen till regeringen. Efter att de tre dagarna gått till ända skall befolkningen avväpnas med hjälp av militär personal. I morgon är den sista dagen och enligt en källa har hitintills "hela" 11 stycken AK 47 lämnats in till en statlig vapendepå! Folk litar inte på den tillträdande regeringen och redan nu har en livlig kommers med vapen brutit ut i Somalia. Läs mer på följande länk.

http://somalinet.com/news/world/Somalia/6412

Man ställer sig verkligen frågan om det överhuvudtaget är möjligt att tämja ett land där stora delar av befolkningen bär åtminstone pistol och inte sällan maskingevär. Min gissning är att det krävs ett stort folkligt stöd och att ingen skall behöva känna att han/hon blir värnlös därför att han/hon lämnar i från sig sitt/sina vapen före någon annan. Detta är givetvis svårt av det enkla skälet att ingen vettig människa vill vara obeväpnad i ett samhälle där de flesta har tillgång till vapen. En annan möjlighet är då att med tvång avväpna befolkningen, men detta kräver troligen en massiv truppinsats under ett samlat och välorganiserat kommando.

Samtidigt är det faktiskt bra att Somalia slipper att få någon korrumperad stat. Om inte den somaliska befolkningen vore beväpnad vore den faktiskt helt värnlös mot eventuella övergrepp från den så kallade regeringen. Jag gissar att detta kaos kommer att fortsätta och att den så kallade regeringen kommer att vara fullständigt chanslös den dag Etiopien åter lämnar Somalia och att ett försök att avväpna befolkningen kommer att sluta i inbördeskrig.

Det bästa är att låta folk ha sina puffror i fred.

Enligt det stora flertalet akademiska ekonomer skall den av den ovan avbildade David Ricardo utvecklade arbetsvärdeläran inte betraktas som något annat än rent strunt. David Ricardo var inte den förste som var inne på sådana tankegångar, men Ricardo utvecklade och förfinade läran till vad som närmast kan ses som ett slutet filosofiskt system. Uppfattningen att arbetsvärdeläran skall förkastas omfattades även av den av mig i övrigt beundrade Ludwig von Mises. Möjligen kan det vara så att Mises' värdelära inte utesluter den klassiska arbetsvärdeläran och att det kan tänkas vara möjligt att jämka samman de två systemen. Vid ett senare tillfälle skall jag återkomma till denna hypotes.

Jag skulle vilja presentera arbetsvärdeläran och dessutom påstå att den inte alls är så dum som ofta påstås. Det är till och med så att den förklarar ett antal fenomen som inte låter sig förklaras på annat sätt.

Vad går arbetsvärdeläran ut på?

Jo, den utgår från att man bygger upp förståelsen av ekonomiämnet på att varor har ett bruksvärde, ett arbetsvärde och ett bytesvärde.

Bruksvärdet kan också kallas subjektivt värde och jag tycker att det senare är en bättre beteckning än bruksvärde. Visserligen är det sant att vatten har större bruksvärde än diamanter, men båda har ett stort subjektivt värde. Vatten uppskattas därför att det släcker törst och diamanter därför att de är vackra. Samtidigt är det givetvis av mycket mera primär betydelse för människan att kunna släcka sin törst än att tillfredsställa sin längtan efter vackra föremål, men icke desto mindre har såväl vatten som diamanter ett subjektivt värde av det enkla skälet att subjekt eller människor tillskriver båda dessa nyttigheter ett värde.

Arbetsvärdet är den mängd arbetstimmar av genomsnittlig beskaffenhet som åtgår för att framställa en viss vara. Att tillverka ett par strumpor kräver troligen färre arbetstimmar av genomsnittlig kvalitet än att tillverka ett par byxor. Av det skälet representerar ett par strumpor ett mindre arbetsvärde än ett par byxor.

Bytesvärdet är det samma som en varas marknadsvärde eller helt enkelt vad som i dagligt tal kallas pris.

Sedan påstår anhängarna av arbetsvärdeläran ingenting annat än att en varas pris i förhållande till en annan vara i normalfallet befinner sig ungefär i samma förhållande som den relativa mängden åtgånget arbete indikerar att det borde befinna sig.

Är ett kilogram guld dyrare än ett kilogram silver betyder detta alltså ingenting annat än att det krävts mera arbete för att utvinna guldet än att utvinna silvret. Däremot betyder det också - och detta är det kontroversiella - inte nödvändigtvis att det råder större efterfrågan på guld än på silver. I nuläget kostar ett kilogram silver 2909 kr. och ett kilogram guld 141345 kr.

Hur skall detta förklaras utifrån ovanstående?

Den övre gränsen för en varas pris bestäms av dess subjektiva värde. I öknen kan exempelvis ett glas vatten vara mer värt än en guldtacka helt enkelt därför att det är ett mera primärt behov att inte törsta ihjäl än att njuta av att betrakta en guldtackas vackra lyster.

Den nedre gränsen för en varas pris löper också vid dess subjektiva värde. Bara för att det gått åt väldigt mycket arbete för att producera en vara är det ju inte säkert att någon tillskriver den något subjektivt värde. Skulle jag lägga ned de närmsta tio åren på att måla en tavla är det knappast troligt att jag skulle kunna få mer än några tior för målningen och detta trots att jag verkligen satsat enormt mycket tid och kraft på projektet.

Vidare är det uppenbart att en handelsvaras pris i långa loppet inte kan vara så låg att dess pris inte täcker de utlägg man har för att producera den. Om så vore fallet skulle detta nämligen leda till att intresset för att producera varan skulle avta och med tiden skulle det uppstå en brist på varan med den påföljden att lagen om utbud och efterfrågan skulle driva upp priset på varan. Denna framställning är medvetet något förenklad. Observera emellertid att den klassiska framställningen inte förkastar lagen om utbud och efterfrågan.

En varas produktionskostnad är strängt taget ingenting annat än det antal arbetstimmar av genomsnittlig kvalitet som krävts för dess produktion.

Överstiger priset denna nivå kommer marknaden att svämmas över av varan och priset falla. Understiger priset denna nivå kommer utbudet med tiden att minska och priset att stiga.

I båda fallen förutsätts givetvis att varan har ett subjektivt värde och detta betyder helt enkelt ingenting annat än att varan är efterfrågad på grund av dess verkliga eller inbillade förträfflighet.

Detta leder sammantaget till att prisrelationen mellan två varor i långa loppet kommer att pendla kring den nivå som motsvarar den relativa mängden arbete som åtgått vid dessa varors respektive produktion. Priset på guld är idag 141345 kr. per kg. och priset på silver 2909 kr. per kg., vilket i så fall - och givet att priserna befinner sig i jämvikt - att det krävs cirka 49 gånger fler arbetstimmar för att utvinna ett kilogram guld än att utvinna ett kilogram silver. Däremot följer det av arbetsvärdeläran att det inte alls behöver betyda att det finna 49 gånger mera silver än guld tillgängligt i förhållande till efterfrågan. Det kan vara så, men det behöver inte vara så.

Jag menar att arbetsvärdeläran är logiskt oantastlig och jag tror också att det som är logiskt oantastligt är sant. Samtidigt är jag medveten om att arbetsvärdeläran inte låter sig bevisas på något annat än det nyss nämnda och att detta bevis inte godtas av alla. Det är emellertid svårt eller omöjligt att bevisa att den är oriktig.

Hur kan man exempelvis förklara att en Rolls-Royce är mycket dyrare än en Toyota? Efterfrågan på Toyota är ju mycket större än efterfrågan på Rolls-Royce. Enligt arbetsvärdeläran finns det en enkel förklaring och förklaringen är helt enkelt att det krävts mera arbete för att framställa en Rolls-Royce än en Toyota.

Bland det roligaste jag vet är att försöka bemöta invändningar mot arbetsvärdeläran.

Folkpartiet har på senare år alltmer börjat "flirta" med främlingsfientliga stämningar. Nu vill några folkpartister i Malmö förbjuda skolelever att tala något annat än svenska i skolorna. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14352564.asp

Jag tycker att folkpartisternas förslag är såväl principiellt felaktiga som att de är ett exempel på en billig populism. Varför skall man bara få tala svenska i skolorna? Jag tycker att alla människor skall få prata vilket språk de vill och om dessa folkpartister inte visste det så är en domstolsinlaga till svensk domstol skrivet på vilket språk som helst fullt giltig enligt svensk rätt. Däremot kan den som inger en domstolsinlaga på ett främmande språk anmodas inkomma med en översättning av det skälet att det inte anses åligga rätten att översätta inlagan eller ännu mindre att begripa främmande språk. Samtidigt är det meriterande att behärska finska om man söker tjänst vid tingsrätten i Haparanda.

Sedan är det naturligtvis sant att det är av avgörande betydelse att svenska och utländska skolelever i Sverige bibringas kunskaper i svenska språket. Särskilt viktigt är det då förstås att de som på grund av föräldrarnas utländska härkomst har svårigheter med svenska språket får särskild hjälp att utveckla sina kunskaper i svenska, men något absolut tvång för skolbarn att lära sig svenska bör inte förekomma i ett liberalt samhälle. Dessutom är det faktiskt så att det i Sverige sedan urminnes tider finns trakter där man huvudsakligen talar finska.

Antag nu att två invandrarbarn står på en skolgård och talar kurdiska med varandra. Varför skall någon ingripa mot detta? Det är deras fulla rätt att prata vilket språk de vill. I själva klassrummet kan det naturligtvis vara så att en elev anmodas besvara en fråga från läraren och att detta i normalfallet förutsätter att eleven och läraren talar och begriper svenska. Om det finns ett problem är detta i så fall att somliga inte har tillräckliga kunskaper i svenska, men enligt allmänt vedertagen och oomstridd uppfattning är det så att barn har särskilt lätt att lära sig främmande språk. Troligen handlar det mera om att folkpartisterna försöka fiska röster bland dem som kan tänkas rösta på sverigedemokraterna.

Och hur skall man kuna genomföra lektioner i engelska, tyska och franska på skolor där man inte får tala främmande språk?

Priset på en Big Mac i några olika länder:

Storbritannien: £1,99

Tyskland: €2,99

USA: $3,10 (Observera att denna prisuppgift inte är alldeles pinfärsk.)

Finland: €3,75

Sverige: 32,00 kr.

Norge: 39,00 nkr.

Valutakurser 1 januari 2006:

£1=13,41 kr.

€1=9,04 kr.

$1=6,85 kr.

1 nkr.=1,10 kr.