flavianopolis

I förrgår skrev jag att Sveriges jordbruksminister, Eskil Erlandsson, vill att EU slopar såväl prisstödet som produktionskvoterna inom jordbruket. Texten finns på följande länk.

http://flavianopolis.blogspot.com/2007/05/heja-eskil.html

Jag hoppas att Eskil får som han vill. Det är nämligen så att - om EU inte klarar av att slopa prisstödet och produktionskvoterna - har EU inte ens lyckats skapa en fri inre marknad. EU-anhängare, som är för marknadsekonomi, brukar ju å ena sidan erkänna att EU reglerar handeln med världen utanför EU, men att detta måste ses i perspektivet att EU innebär att varor kan strömma helt fritt inom unionen och att större delen av vår handel med omvärlden ändå skulle vara handel med övriga Europa. Dessutom menar de EU-anhängare, som är för marknadsekonomi, att EU:s uppbyggnad som tull- och skatteunion har det goda med sig att alla tullrutiner vid handel inom unionen helt bortfaller.

Då invänder jag att det å ena sidan är sant att större delen av vår handel i vilket fall som helst skulle vara handel med övriga Europa, men det faktum att vi inte fritt får välja den leverantör som ger oss lägsta pris och bästa kvalitet ibland tvingar oss att betala mer för en europeisk vara än vi måhända hade behövt göra om vi stått kvar utanför EU. Hur mycket kan mer exempelvis italienska skoexportörer ta ut för italienska skor i Sverige jämfört med vad de hade kunnat göra i en situation där Sverige haft fri skoimport från Vietnam? Svaret är inte känt, men helt säkert hade de italienska exportörerna fått verka under hårdare konkurrensvillkor utan EU:s tullmur än vad som nu är fallet.

Jag invänder vidare att man inte kan ge mycket för en påstådd frihandel som bland annat innefattar att man reglerar produktionen av varor genom att tilldela de olika medlemsstaterna kvoter som bestämmer hur stora kvantiteter av olika varugrupper de olika medlemsländerna får producera. En grundläggande tanke bakom det teoretiska försvaret för frihandel är ju att, på en fri marknad, produktionen, relativt sett, kommer att tendera att öka där de naturliga betingelserna är goda och, relativt sett, tendera att minska där de naturliga betingelserna är mindre fördelaktiga. Detta är egentligen inte konstigare än att det produceras mer jordbruksvaror i Skåne än i Norrbotten. Skåne har ju av naturen getts betydligt bättre förutsättningar som jordbrukslandskap än Norrbotten.

Tänker man sig en situation där svenska myndigheter skulle tilldela olika landsändar bestämda kvoter för hur stora mängder jordbruksvaror man i dessa finge producera får man alltså en bild av hur EU, trots frånvaron av tullar inom unionen, skyddar vissa regioner från konkurrens från andra regioner. Överför man tanken på ett globalt plan och antar att ett "globalt EU" skulle skapas och att denna globala union skulle införa begränsningar som exempelvis innebure att Nya Zeeland inte tillätes överskrida sin mjölkkvot och att Kuba inte tillätes överskrida sin sockerkvot inser man, genom detta exempel, att man knappast skulle kunna påstå att det rådde global frihandel, även om världshandeln vore helt tullfri. Genom att tilldela olika regioner bestämda kvoter kommer man ju att hålla tillbaka produktionen i de delar av jorden där förutsättningarna är goda, samtidigt som man skyddar produktionen i de delar av världen där förutsättningarna är sämre.

Av detta kan man också sluta sig till att produktionskvoterna är mera marknadsstörande än prisregleringen, då ju prisregleringen endast innebär att man genom ett visst interventionspris ser till att priset på en viss jordbruksvara inte tillåts falla under en viss nivå bestämd i en ren pappersvaluta. Om ett sådant system praktiseras utan inslag av produktionskvoter kan ju relativpriserna på olika varor ändå röra sig helt fritt och produktionen ändå söka sig dit den har bäst förutsättningar.

Vad gäller prisregleringen på jordbruksvaror är det dessutom så att de priser EU garanterar för tillfället ligger tydligt under de marknadspriser som råder innanför EU:s tullmur. Det är till och med så att de europeiska spannmålspriserna ligger under världsmarknadsnivån av det skälet att EU är en stor spannmålsexportör. Prisregleringen är alltså för tillfället utan faktisk verkan, men det faktum att produktionen av jordbruksvaror kvoteras länderna emellan kvarstår.

Jag tycker att Sveriges regering skulle kunna vidta en åtgärd som i nuläget visserligen endast skulle ha symbolisk karaktär, men likväl vara dels en viktig markering och dels kunna komma att få en viss framtida betydelse. Låt mig beskriva åtgärden.

En komponent i EU:s reglering av jordbruket är systemet med interventionsorter. På en så kallad interventionsort kan man till ett av EU-kommissionen fastställt pris försälja jordbruksvaror. Antalet interventionsorter och deras belägenhet bestäms av EU-kommissionen på förslag av Sveriges regering. Jag föreslår att Sveriges regering ber EU-kommissionen att fastställa antalet interventionsorter i Sverige till noll.

Om Sverige skulle minska ned antalet interventionsorter från dagens trettiotre (33) till noll (0) skulle vi minska ned den faktiska betydelsen av EU:s jordbrukspolitik. Dessutom är det faktiskt så att delar av jordbruksproduktionen inte är kvotreglerad. Lägre priser på spannmål skulle ge svensk produktion av fläsk en konkurrensfördel och såväl produktionen av spannmål som fläsk är okvoterad. Vi skulle alltså på så sätt kunna tänkas skapa förutsättningar för att expandera vårt eget jordbruk.

Att med omedelbar verkan minska ned antalet interventionsorter till noll skulle i nuläget inte ha någon som helst inverkan på den faktiska prisnivån, då i vilket fall som helst de på den europeiska marknaden rådande priserna överstiger EU:s interventionspriser.

Om EU reformeras så, att ett tänkt EU med samtliga världens stater som medlemmar skulle innebära att fri världshandel skulle förverkligas, är jag beredd att acceptera det svenska medlemskapet. Klarar däremot inte EU ens av att skapa en verkligt fri inre marknad finns alla skäl att lämna EU.

Enligt Dagens Nyheter vill Sveriges jordbruksminister Eskil Erlandsson slopa framför allt produktionskvoterna och prisstödet på jordbruksvaror. Jag hoppas att han får sin vilja igenom, men jag håller det inte för särskilt sannolikt att han kommer att lyckas.

En aspekt jag skulle vilja peka på är de stora fördelar Sveriges och andra länders bönder skulle ha av en reform av jordbrukspolitiken. Produktionskvoterna gör ju att en bonde som kan producera mer ibland tvingas hålla igen för att inte överskrida sina kvoter. Dessutom är systemet utomordentligt komplicerat och det krävs ett enormt pappersarbete för att hålla reda på alla konstigheter byråkraterna i Bryssel hittar på.

Så länge folk äter mat är jordbruket en framtidsnäring och denna framtidsnäring skulle må utmärkt av att släppas fri. Givetvis kan slopade produktionskvoter och minskat prisstöd få till följd att priserna rasar på vissa jordbruksvaror och jag menar att det finns skäl att ge bönderna ett generöst stöd i samband med att man slopar regleringssystemen. Bönderna har ju genomfört vissa investeringar i förvissningen om att kunna få stöd och jag anser inte att de som byggt upp sin existens på detta sätt skall få kanske åratal av hårt arbete raserat. Så behandlar man inte människor som arbetar hårt. Om avregleringen av jordbruket genomförs snabbt och resolut och förenas med generösa direktbidrag till dem som drabbas kan man nämligen uppnå att bönderna blir positivt inställda till ett avreglerat jordbruk. Bönderna skulle få ett bättre liv om de sluppe att ständigt ta hänsyn till EU-byråkratins irrgångar och istället kunde rikta in sig på att effektivt producera livsmedel. Får de bönder som skulle drabbas av prisfall generösa direktstöd kommer bondenäringen att ta omställningen till sig och utan bondelobbyns stöd kommer ända ingenting att kunna göras.

En intressant och ironisk effekt av EU:s jordbrukspolitik är att den omfattande administrationen gör det enkelt att beräkna ungefär hur mycket direktstöd som behöver betalas ut. Ge bönderna väl tilltagna engångsutbetalningar, men slopa i gengäld hela detta elände så snart engångsutbetalningarna expedierats. Om man anslog en miljard euro per miljon EU-medborgare skulle man kunna göra en enorm engångsutbetalning till EU:s lantbrukare. Och att under ett års tid ha en jordbruksbudget på cirka 500 miljarder euro är faktiskt ett pris väl värt att betala för att sedan kunna sätta ned budgeten till noll.

Faktum är att skickliga lantbrukare är de som har mest att vinna på ett befriat jordbruk. Med ett avreglerat jordbruk är jag dessutom beredd att acceptera ett svenskt EU-medlemskap. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=655397&rss=1042

1. Island sedelbank konverteras till en sedelfond baserad på euro. Man kan välja ungefär samma kurs som idag. 100 isländska kronor per euro är jämnt och bra.
2. Island förklarar att möjligheten att köpa isländska kronor från sedelfonden till en fast kurs i euro upphör med omedelbar verkan.
3. Island förklarar istället att guld myntas och ett guldmynt innehållande 10 gram guld med ett nominellt värde på en miljon isländska kronor presenteras. Tackguld kan lämnas till det isländska myntverket och myntverket åläggs att avgiftsfritt slå ett guldmynt innehållande 10 gram guld med ett nominellt värde på en miljon isländska kronor. Detta medför ett guldpris på 100 miljoner isländska kronor per kilogram.
4. Allt insättarskydd slopas.
5. Island sätter ned alla tullar till noll och alla importkvoter slopas.
6. Man inför en möjlighet för bankerna att denominera konton i viktenheter av guld istället för isländska kronor.
7. En grundlagsregel, som innebär att den isländska kronans värde i förhållande till guld endast får förändras med 2/3 parlamentarisk majoritet, införs.

I en tidigare text föreslog jag att helt och hållet slopa kapitalbeskattningen. Texten finns på följande länk.

http://flavianopolis.blogspot.com/2007/05/jag-ber-att-f-instmma.html

Efter att ha tänkt igenom frågan har jag funnit att det finns ytterligare skäl att slopa kapitalbeskattningen framför allt vad gäller fastigheter. För det första är realisationsvinstskatten en skatt på folk som flyttar. Det kan knappast vara klok politik att beskatta folk som flyttar dit arbeten finns.

För det andra skulle en slopad realisationsvinstskatt göra det mera lockande att sälja en fastighet vars marknadsvärde ökat. Ett större utbud skulle verka prisdämpande och därför understödja Riksbankens strävan att bromsa ned inflationen i bostadssektorn.

Som jag redan tidigare påpekat skulle slopade ränteavdrag göra det mera kostsamt att låna pengar med en dämpande inverkan på kreditexpansionen. Slopad skatt på ränteinkomster skulle göra det mera lockande att spara. Sammantaget skulle alltså slopad kapitalbeskattning leda till att inflationstakten skulle bromsas.

För en sisådär 20 år sedan talades det mycket om skogsdöden. Skogarna höll på att dö och givetvis berodde detta på människans aktiviteter. Idag talar man om klimatkatastrofen och det allra märkligaste med den så kallade klimatkatastrofen är att koldioxid utmålas som det stora hotet. Koldioxid är inte bara ofarligt. Koldioxid är till och med livsnödvändigt, eftersom koldioxid är en nödvändig komponent i fotosyntesen.

Läs gärna följande länk där det talas om skogsdöden.

http://www.skaraborgsbygden.se/arkiv/skogsdod.html

Förflytta er sedan fram till 2027 så vet ni ungefär vad som kommer att skrivas om klimatkatastrofen 2027.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet befann sig Sverige, Danmark och Norge i en så kallad myntunion. Egentligen var detta inte mycket att orda om, eftersom alla länder som hade guldmyntfot befann sig i ett slags valutaunion. Med Robert Mundell kan man säga att jordklotet är ett optimalt valutaområde.

Jag skulle här vilja presentera ett förslag kring hur man skulle kunna skapa ett skandinaviskt valutasamarbete idag. Syftet är att åskådliggöra hur det europeiska växelkursamarbetet fungerade innan införandet av euron. Däremot menar jag att växelkurssamarbetet i stort sett tömdes på verkligt innehåll sedan de tillåtna växelkursvariationerna utvidgades 1993. Den verkligt intressanta perioden är perioden 1987-1993. Observera också att mitt förslag inte är identiskt med gamla ERM, utan att det endast har stora likheter med gamla ERM. ERM 2 bygger emellertid på helt andra principer.

Låt mig förklara hur jag tänker mig ett skandinaviskt växelkurssamarbete.

Sverige, Norge och Danmark skulle ena sig om att skapa ett växelkurssamarbete som gick ut på att en norsk, en dansk och en svensk krona skulle vara lika mycket värda. De tre länderna skulle också förpliktiga sig att i obegränsad mängd stödköpa varandras valutor givet att det lands centralbank vars valuta stödköptes vidtog vissa i förväg bestämda åtgärder.

Norge skulle förpliktiga sig att köpa danska och svenska kronor för 98 norska öre styck i obegränsad mängd. Dessutom skulle Norge förpliktiga sig att sälja svenska och danska kronor för en norsk krona per styck så länge den norska valutarserven medgav detta.

Sverige skulle förpliktiga sig att köpa danska och norska kronor för 98 svenska öre styck i obegränsad mängd. Dessutom skulle Sverige förpliktiga sig att sälja norska och danska kronor för en svensk krona per styck så länge den svenska valutareserven medgav detta.

Danmark skulle förpliktiga sig att köpa svenska och norska kronor för 98 öre danska öre styck i obegränsad mängd. Dessutom skulle Danmark förpliktiga sig att sälja svenska och norska kronor för en dansk krona per styck så länge den danska valutareserven medgav detta.

Alla tre länderna skulle dessutom åta sig att inte företa några interventioner i marknaden mellan de tre valutorna förutom dem som de vore skyldiga att vidta.

Dessutom skulle alla de tre deltagande länderna vara skyldiga att höja sina styrräntor 25 punkter per månad så länge inflationstakten i det egna landet översteg 2% i årstakt. På samma sätt vore alla de tre länderna skyldiga att sänka sina styrräntor med 25 punkter per månad så länge inflationstakten i det egna landet understeg 0% i årstakt. Så länge inflationstakten i det egna landet höll sig mellan 0% och 2% vore de skyldiga att inte förändra den egna styrräntan, givet att inte växelkursrörelser uppträtt.

Därutöver, och detta är mycket viktigt, skulle ett land vars valuta handlades under centralpariteten mot någon annan av de deltagande valutorna vara skyldig att höja styrräntorna 75 punkter per månad oavsett inhemsk inflationstakt.

Eventuellt kunde man begränsa interventionerna till att endast avse sedlar och mynt på samma sätt som en valutafond inte bedriver handel med annat än sedlar och mynt, samt att endast vissa banker skulle få bedriva handel med centralbankerna.

Antag vidare att en sådan reform skulle genomföras inom en nära framtid. Detta skulle i så fall innebära att den svenska kronan revalverades kraftigt liksom att den danska devalverades kraftigt. Den norska kronan skulle devalveras gentemot den svenska och revalveras ganska kraftigt gentemot den danska kronan.

Resultatet skulle förmodligen bli att Danmark skulle tvingas köpa på sig norska och svenska kronor i stora mängder samt att Sverige och Norge skulle tvingas höja sina styrräntor kraftigt. Länder som inte klarade av att hålla sina valutor på centralpariteten skulle ju vara skyldiga att höja styrräntorna 75 punkter per månad.

Eventuellt skulle man kunna tänka sig att Danmarks interventioner skulle blåsa upp den danska likviditeten med den påföljden att den danska inflationen skulle börja stiga och att därför Danmark skulle tvingas höja styrräntorna på grund av inhemskt inflationstryck. Observera emellertid här att de danska räntehöjningarna skulle vara mycket måttliga jämfört med dem som Sverige och Norge skulle tvingas genomföra.

Det förhållandet att Sverige och Norge skulle tvingas genomföra räntehöjningar skulle dock kunna medföra att inflationen i Sverige och Norge skulle falla under noll procent med den påföljden att Sverige och Norge endast vore skyldiga att höja styrräntorna 50 punkter per månad.

Med tiden kan man också tänka sig att den inhemska inflationen i Danmark skulle medföra att den danska kronan försvagades i växelkurssamarbetet med den påföljden att Danmark skulle tvingas avyttra valutareserven och rent av höja styrräntorna på grund av att en svensk eller norsk krona skulle bli mera värd än en dansk. En intressant sak värd att observera är att en intervention till stöd för en svag deltagarvaluta skulle medföra att 0,98 enheter stark valuta skulle sättas i omlopp för varje hel enhet svag valuta som drogs ur cirkulationen. Totalt sett skulle alltså penningmängden minska genom stödköpet, även om den skulle skapa inflation i landet som stödköpte svag valuta.

Det riktigt intressanta med den föreslagna modellen är att den mekanism som skulle operera deltagarländerna emellan vore identisk med den som justerade de reala växelkurserna under den internationella guldmyntfotens glansdagar. Den förklarar också varför EMU skapats. EMU skapades därför att D-marken i enlighet med teorien om köpkraftsparitet var undervärderad i växelkurssamarbetet och så länge detta förhållande bestod kunde Bundesbank dämpa kreditexpansionen i hela systemet, vilket störde dem som ville bedriva en så kallad expansiv penningpolitik. I gengäld tvangs Bundesbank understundom, på grund av interventionsplikten, bedriva en mera expansiv politik än man önskade. Ett skäl har förmodligen också varit att Bundesbanks överdrivna fixering vid penningmängden medförde att man från Bundesbanks sida ville ha ett mera "överskådligt" system där man lättare kunde göra beräkningar rörande penningmängdens förändringar. En helt fritt flytande D-mark har Tyskland aldrig velat ha av det skälet att man befarat att en sådan hade stigit okontrollerat i värde, med förödande följder för tysk exportindustri. Observera att den stora skillnaden mellan gamla ERM och det nya EMU är att EMU är helt centraliserat.

Jag är helt säker på att en av de stora poängerna med den internationella guldmyntfoten var att skillnaderna i reala växelkurser länderna emellan var betydligt mindre än de är under flytande växelkurser. En iakttagelse som stöder detta antagande är att Nederländerna och Tyskland hade och fortfarande har identisk prisnivå och att den nederländska gulden var helt oberörd av spänningarna i ERM.

Enligt följande länk vill två professorer slopa ränteavdragen.

http://www.privataaffarer.se/newsText.asp?src=pa&a=21068

Enligt min mening beror en osund kreditexpansion huvudsakligen på en oriktig penningpolitik. Samtidigt kan det knappast vara riktigt att beskatta ränteinkomster och låta skuldräntor vara avdragsgilla om man vill uppnå en måttfull kreditexpansion. Nuvarande skattelagstiftningen ger ju den enskilde förstärkt anledning att låna pengar liksom att den enskilde ges försvagade skäl att vara sparsam.

Jag håller därför med om att ränteavdragen borde slopas och lägger dessutom till att ränteinkomster borde vara skattefria. I så fall låter man den som vill sätta sig i skuld bära hela kostnaden, liksom att man låter den sparsamme få ha sina ränteinkomster i fred. Man premierar spara och straffar slösa i stället för att som idag göra precis tvärsom. Måhända skulle mitt förlag om att inte beskatta ränteinkomster strida mot ett EU-direktiv, men i så fall kan man dra källskatt på ränteinkomster för att sedan återbetala dessa pengar i de fall den skattskyldige är skriven i Sverige. Vad det anbelangar är svenska banker ytterst obenägna att öppna konto åt personer som saknar svenskt personnummer och därför torde problemet bli begränsat.

Ett mycket enkelt sätt att ge svensk tillväxt en viktig puff i rätt riktning och dessutom bromsa in kreditexpansionen vore därför att slopa skatten på ränteinkomster. Om skattesatsen är noll blir dessutom avdragsrätten värdelös.

Vidare borde hela kapitalbeskattningen slopas. Att beskatta aktieutdelningar är enligt min mening orimligt av det skälet att bolagens ägare redan fått sina vinster beskattade genom skatten på bolagsvinster. Att beskatta reavinster är dumt av det skälet att man vanligtvis köper aktier i syfte att sälja dem med vinst. Beskattar man vinsten av denna transaktion minskar man incitamenten att riskera pengar på börsen. Givetvis följer i konsekvens med det föregående att en slopad reavinstbeskattning gör att avdragsrätten för förlustaffärer blir värdelös. Detta i kombination med att kontrollen av så kallade K4-blanketter är komplicerad och kostsam skulle sammantaget leda till att den direkta förlusten för statskassan vore begränsad och alltsammans kunde finansieras genom en smärre höjning av den i internationell jämförelse låga svenska bolagsskatten.

I så fall skulle svensk kapitalbeskattning påminna mycket starkt om den som råder i Hong Kong. Jag är helt säker på att Hong Kongs i det närmaste obefintliga kapitalbeskattning är ett huvudskäl bakom Hong Kongs exempellösa ekonomiska expansion. I Hong Kong är det inte svårt att hitta finansiärer till olika projekt av det skälet att skattesystemet är extremt generöst mot riskvilliga investerare. Dessutom skulle vi med största säkerhet få en oerhört mycket större och snabbare omsättning på Stockholmsbörsen. Pengarna skulle snart börja snurra lika snabbt som i Hong Kong och utländska företag skulle mer än gärna vilja bli noterade i Stockholm. Marknaden skulle bli enormt likvid.

Om det goda budgetläget medger skattesänkningar menar jag att en slopad kapitalbeskattning borde stå mycket högt på prioriteringslistan av det skälet att en slopad kapitalbeskattning skulle bromsa kreditexpansionen samt ge Stockholmsbörsen en för Europa helt unik fördel. Vad är det som säger att Stockholmsbörsen inte skulle bli Europas största och livligaste börs? Om regeringen gör det mindre lockande att låna pengar och mera lockande att spara kan detta dessutom öppna för lägre räntor.

Med en bra politik kan Sverige stå inför en gigantisk högkonjunktur.

Låt mig först klargöra att jag är rysk-ortodox gammalritualist och att enligt min tro abort är strängeligen förbjuden. Detta gäller alla typer av aborter, oavsett hur tidigt eller sent i graviditeten de företas. Att lägga in kopparspiral är också strängeligen förbjudet av det skälet att kopparspiralen hindrar det befruktade ägget från att fästa vid livmodern och eftersom redan det befruktade ägget ses som ett barn framkallar kopparspiralen en abort.

Samtidigt är jag anhängare av principen att kyrka och stat skall vara åtskilda och att iakttagandet av olika religiösa sedvänjor skall vara helt frivilligt. Inte ens i det gamla Ryssland var det någonsin belagt med några världsliga straff att utebli från ortodoxa gudstjänster och för utländska diplomater var det till och med tillåtet att delta i främmande sekters och samfunds gudstjänster. Av framför allt det första skälet kan man faktiskt hävda att den ortodoxa kyrkan alltid omhuldat ett visst mått av religionsfrihet.

Dessutom menar jag att man noggrant måste skilja två frågor åt när man diskuterar abortlagstiftning. Den första frågan man måste diskutera är om abort i och för sig är moraliskt acceptabelt. Här blir mitt svar ett klart nej. Den andra frågan är om abort bör vara tillåtet eller otillåtet enligt rådande strafflagstiftning. Här blir mitt svar något mera vacklande bland annat av det skälet att jag anser att iakttagandet av en viss moral bör vara frivilligt. Enligt min tro är det helt förkastligt att röka, men jag är helt främmande inför tanken att förbjuda andra att röka.

Å andra sidan kan man anföra att abort faktiskt innebär att ett liv släcks och att det enligt alla länders lagstiftning och en universellt accepterad regel anses förkastligt att döda. Alltså bör abort också vara förbjudet. Jag finner att detta är ett bra argument mot att abort skall vara lagligt.

Däremot måste jag säga att jag inte har någon som helst sympati för kristdemokraternas vilja att sänka den övre tidsgränsen för under vilket skede av en graviditet abort fortfarande skall vara tillåten. Antingen måste kristdemokraterna säga att abort är mord och att abort skall falla under Brottsbalken 3 kap. 1 §, eller bör kristdemokraterna säga att de utifrån sin egen etiska grundsyn visserligen betraktar abort som förkastligt, men att de trots detta anser att abort skall vara tillåten precis på samma sätt som att det är tillåtet att välja en annan etisk grundsyn än den kristdemokraterna finner vara den riktiga.

Jag tycker att kristdemokraterna skall lära sig av Jesus Kristus som sade följande: "Sådant skall edert tal vara att ja är ja och nej är nej." Läs mer om kristdemokraternas diskussion om abortlagstiftningen på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15531241.asp

Ehuru jag är en stor beundrare av vårt västra grannfolks envisa vägran att ansluta sig till Europas fusionerade stater tycker jag att följande nyhet är ett ovanligt tragikomiskt exempel på miljöhysteri. Det är till och med en bra norgehistoria. Läs nyheten på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_15522365.asp

Troligen handlar det om koldioxidhysteri och med tanke på att Norge är en stor oljeexportör framstår detta som särdeles löjligt och rent av ett exempel på otroligt hyckleri, oaktat om det finns någon verklig klimatkatastrof eller inte. Jag återkommer till den senast berörda frågan.

Om norrmännen vill göra något för att minska användningen av petroleum borde de givetvis börja med att införa ett exportförbud för olja!

Dessutom kommer ett förbud mot petroleumdrivna bilar med största säkerhet inte att innebära något annat än att de bilar som säljs kommer att vara avpassade för att kunna drivas med etanol. Etanol tillverkas av jordbruksprodukter och redan idag finns det rapporter om att den ökade användningen av etanol medfört att priserna på majs, som är en viktig basvara i många fattiga länder, börjat drivas upp. Fattiga människor skall alltså svälta därför att rika människor fått för sig att inte köra sina bilar på bensin! Dessutom släpper etanoldrivna bilar ut åtminstone lika mycket koldioxid som bensindrivna bilar samt mer andra verkligt farliga ämnen. Koldioxid förekommer ju bland annat i människors och djurs utandningsluft och är en förutsättning för den livsnödvändiga fotosyntesen. Påståendet att odlingen av de grödor som erfordras för etanolproduktionen binder upp koldioxid är visserligen, utifrån en isolerad betraktelse, inte helt osant. En fråga, som måste besvaras, är dock vad som vuxit på dessa marker om man inte odlat växter som skulle omvandlas till fordonsbränsle. Med största säkerhet hade dessa marker varit oupplodade av människan, men likväl naturligt bevuxna med någon annan gröda. Alltså binds inte någon koldioxid upp som inte eljest bundits upp.

Nu har det dessutom kommit dithän att man befarar att man kommer att tvingas skövla regnskogar för att kunna odla de grödor som krävs för att kunna producera tillräckligt med fordonsbränsle. Miljörörelsen bidrar alltså indirekt till att regnskogar skövlas! I takt med att regnskogen skövlas förstörs dessutom en av världens viktigaste producenter av frisk och sund luft, vilket man enkelt kan iaktta genom att promenera i en park i en storstad. Där det finns skog är luften frisk och sund, till och med om skogen är belägen i en storstad med kraftigt förorenad luft.

Slutligen är det högst tveksamt om koldioxid verkligen är farligt. Koldioxid är ju faktiskt livsnödvändigt och har aldrig tidigare i mänsklighetens historia ansetts vara något annat än ett helt naturligt och ofarligt ämne. Som jag tidigare skrev är ju dessutom koldioxid en förutsättning för fotosyntesen och utan fotosyntes inget liv. Påståendet att ökade koncentrationer av koldioxid i atmosfären medför global uppvärmning är också högst osäkert och även om det vore sant skulle etanoldrivna bilar inte minska koncentrationen av koldioxid. Däremot vet vi redan att priserna på majs börjat stiga och att detta kan komma att leda till att regnskog skövlas.

Givetvis är det sant det är ett problem med enorma mängder motorfordon i urbana agglomerationer, men det är förmodligen så att bensindrivna bilar är det mest miljövänliga alternativet om man bortser från ett samhälle helt utan bilar. Å andra sidan frågar jag mig hur många miljömuppar som kan tänka sig ett liv utan motorfordon. Vårt moderna, bekväma samhälle kräver last- och personbilar.

Därför hoppas jag att norrmännen inte inför något exportförbud för olja!

Hos Henrik Alexandersson hittade jag denna lustiga film.

http://blog.lewrockwell.com/lewrw/archives/013117.html

I föregående text diskuteras vilka krav som ställs på en vara för att den skall kunna fungera som så kallad mellanvara.

På följande länk står att läsa om ett företag som hittat ett sjunket fartyg lastat med guld och silvermynt.

http://www.e24.se/dynamiskt/klacksparkar/did_15511746.asp

Visserligen skulle även ädelstenar som förvarats hundratals år i ett sjunket fartyg fortfarande vara fullt användbara och betinga ett högt bytesvärde, men det är helt uppenbart att ett grundläggande krav, som en vara måste uppfylla för att lämpa sig som mellanvara, är att den inte tar skada av några hundra år på havets botten. Ädelstenar klarar detta test, men faller av andra skäl.

Därför menar jag att tidningsartikeln på ett enkelt och lättbegripligt åskådliggör varför exempelvis vete eller råg inte utgör något bra fundament för betalningsväsendet, trots att vete och råg tvivelsutan har oändligt mycket större bruksvärde än silver och guld.

Det är ytterst få varor som låter sig användas idag, trots att de legat hundratals år på havets botten och det är bland de varor som klarar detta test vi bör söka efter den perfekta mellanvaran. Samtidigt besvarar inte artikeln varför exempelvis ädelstenar inte är lämpade som mellanvaror, trots att de klarar det första testet.

1. Den måste ha ett bruksvärde oaktat om den går att använda som betalningsmedel.


2. Den skall ha obegränsad hållbarhet, vara lätt att förvara och svår att förstöra.


3. Den bör ha ett högt bytesvärde i förhållande till sin volym.


4. Den skall vara lätt att särskilja från andra varor.


5. Den skall medge en synnerligen exakt definition av sitt väsen.


6. Dess värde per viktenhet skall inte påverkas av att den klyvs i mindre bitar.

Granskar man olika varor och jämför dem med varandra skall man snart se att guld i viss konkurrens med silver faktiskt är det ämne som bäst uppfyller de ovan angivna kraven. Diamanter stupar på att de blir praktiskt taget värdelösa genom klyvning.

Smör stupar på att det måste förvaras kallt och att det trots kall förvaring med tiden härsknar. Samtidigt är det intressant att se att smör faktiskt uppfyller det första, det fjärde och det sista av de ovan angivna kraven. I jämförelse med exempelvis potatis uppfyller dessutom faktiskt smör det tredje av de ovan angivna kraven ganska väl.

Råkaffe har god om än inte obegränsad hållbarhet, men stupar bland annat på att det skulle vara svårt att enas om huruvida råkaffet motsvarade en i förväg uppställd och helt entydig kvalitetsdefinition. Guld har en entydig kemisk definition och det finns egentligen inga olika kvaliteter på guld. Däremot förekommer det att exempelvis smycken har olika hög koncentration av rent guld.

Silver har det emot sig att silver oxiderar och har ett lägre värde i förhållande till sin volym än guld. Å andra sidan var det med största säkerhet helt naturligt att silver användes som myntmetall i större utsträckning än guld av det skälet att guld har ett så högt värde i förhållande till sin volym att det är omöjligt att tillverka guldmynt i små valörer. Det minsta guldmynt som någonsin tillverkats skall ha haft en vikt om cirka ett kvarts gram och redan ett sådant mynt motsvarar åtminstone 35 kronor. Silver är alltså i princip underlägset guld, men å andra sidan har silvret en fördel såtillvida att guldet under vissa omständigheter i alltför hög grad uppfyller krav 3.

Koppar ärgar i fuktig luft och har betydligt lägre bytesvärde i förhållande till sin vikt än såväl silver som guld. Koppar klarar alltså av krav 1 samt kraven 4-6 utan problem, men har svårigheter med kraven 2 och 3.

Platina uppvisar de flesta för ändamålet nödvändiga egenskaper, men anses av flertalet mindre vackert än guld och är inte alldeles lätt att särskilja från det betydligt mindre värdefulla silvret. På grund av att platina anses mindre vackert än guld svarar platina i något lägre grad än guld mot det första kravet. Därutöver kan jag inte utesluta att det finns ytterligare någon sällsynt ädelmetall som i princip läte sig användas som penningmetall. Här bör dock beaktas att alla de sällsynta ädelmetaller som i princip måhända svarar mot kraven är så sällsynta att marknaden för dessa metaller är ytterst begränsad och därför mera känslig för störningar än den enorma guldmarknaden.

Jag vill också peka på att allt som går att belåna i högre grad svarar mot kriterierna ovan än sådant som inte går att belåna. Man kan knappast belåna en tank fylld med färsk mjölk, men jag håller det inte för uteslutet att ost som lagras i syfte att förhöja smaken går att belåna. Detta beror, i så fall, på att ost har betydligt högre hållbarhet än mjölk. Ett spannmålslager går också att belåna av det skälet att det i någon mån svarar mot vissa av kraven ovan.

Man skulle också kunna tänka sig att en viss typ av standardiserad industridiamant skulle kunna tjänstgöra som grundläggande räkneenhet i ett penningväsende, men ädelmetaller är i vilket fall som helst bättre lämpade av det skälet att de till skillnad från alla typer av diamanter låter sig klyvas närmast in i det oändliga.

Enligt Svenska Dagbladets nätupplaga vägde det ytterst jämnt i Riksbankens direktion angående huruvida reporäntan skulle lämnas oförändrad eller höjas. Omröstningen slutade 2-2 och av det skälet att Riksbankschefen har utslagsröst vägde det över till förmån för dem som ville lämna styrräntan oförändrad. Även om det strängt taget är hemligt vilka som röstade för vad kan man av det faktum att antalet ledamöter är ett jämnt tal samt det faktum att Riksbankschefen har utslagsröst sluta sig till att Riksbankschefen inte ville ha någon höjning av styrräntorna.

Jag vill i detta inlägg inte i första hand diskutera vilket beslut jag anser att direktionen borde ha fattat utan endast peka på att det nyss publicerade protokollet är ett typexempel på en kursdrivande nyhet.

Alla vet nu att det väger jämnt mellan "hökar" och "duvor" och dessutom har nyligen en del statistik publicerats, vilken tyder på att många bedömare underskattat inflationen. En höjning av styrräntorna framstår därför som ytterst sannolik. Jag menar att detta förhållande driver upp kronkursen och en starkare kronkurs ger i sin tur ett tämligen omedelbart genomslag på konsumentprisindex såtillvida att importerade varor blir billigare och svenska producenter som säljer på den inhemska marknaden tvingas anpassa sina priser till vad konkurrenssituationen medger.

Hade situationen varit den omvända, dvs. att det vägt jämnt mellan "hökar" och "duvor" och Riksbankschefens utslagsröst medfört att det blivit en övervikt mot en sänkning av styrräntorna och dessutom nyligen statistik med det innehållet att inflationen tenderar utfalla lägre än väntat hade man dragit den slutsatsen att en sänkning av styrräntorna vore nära förestående med den påföljden att man sålt kronor, kronkursen fallit och importpriserna stigit och svenska producenter anpassat priserna till den svagare kronkursen.

Det är av detta skäl jag menar att Riksbanken borde använda sig av ett index som vore mera okänsligt för växelkursförändringar. Mitt förslag är att man borde se till priset på en Big Mac och helt enkelt se till om en Big Mac kostade lika mycket, alternativt mer eller mindre än den gjorde för ett år sedan.

Är priset oförändrat höjs styrräntorna 25 punkter. Är priset lägre än det var för ett år sedan sänks styrräntorna med 50 punkter och är priset högre än för ett år sedan höjs styrräntorna med 75 punkter. Idag kostar en Big Mac 33 kronor och går man tillbaka ett år i tiden kan man på denna blogg läsa att en Big Mac maj 2006 kostade 33 kronor.

Mc Donald's skulle alltså tvingas sänka priset på en Big Mac ungefär en gång vart tredje år och aldrig höja priset för att hålla styrräntorna på en över tiden konstant nivå.

Läs mer i Svenska Dagbaldets nätuplaga.

http://www.e24.se/dynamiskt/nyheter/did_15483578.asp

I en kommentar till föregående text frågade mig någon hur man rimligen kan tro på Gud eller andeväsen. Borde inte en rationellt tänkande människa inse att sådant bara är fantasier?

För det första är jag inte fiende till förnuftet, men jag tror att det mänskliga förnuftet har stora begränsningar. Samtidigt menar jag att en gudstroende kan ställa vissa motfrågor till en gudsförnekare. En sådan fråga är hur man tror att tillvaron uppkommit. Vi människor kan möjligen tänka bort människans existens och tänka oss en värld med endast växter och djur, men utan människor. Men hur tänker vi oss tillvarons icke-existens? Jag menar att människans förstånd är så begränsat att hon inte kan tänka sig tillvarons icke-existens. Själva det faktum att tillvaron och mänskligheten existerar är tillräckligt underligt för att existensen av en allsmäktig Gud, de dödas uppståndelse, jungfrufödelse, eller Kristi Himmelsfärd skall kunna framstå som i och för sig lika möjliga som själva det märkliga faktum att tillvaron äger existens.

Man kan till och med gå ett steg längre och hävda att det utifrån vad vi känner till och kan uppfatta är högst rationellt att räkna med att tillvaron uppkommit genom ett beslut av ett andeväsende med så fullkomliga potenser att vi inte kan tänka så höga tankar. Att inte tro på existensen av ett sådant andeväsende är till och med dumt.

Däremot är det möjligen en bättre invändning mot Gudstron att fråga sig varför denne allsmäktige Gud tillåter så mycket lidande och rent av hotar oss med att det skall komma att bli oändligt mycket värre efter domens dag, givet att vi inte försöker böja oss inför denne allsmäktige Gud.

Ortodoxin svarar att tillvaron förbannats av Gud på grund av Adam och Evas synd och därför att Gud utrustat människan med en fri vilja att välja mellan ont och gott. Människans fria vilja är en egenskap som tillhör gudslikheten, dvs. det förhållandet att människan är skapad till Guds avbild. I vad mån vi människor efter den yttersta dagen kommer att drabbas av ett ohyggligt öde beror detta på att vi människor valt det onda framför det goda. Allt mänskligt lidande till följd av hungersnöd, sjukdomar farsoter och likande beror alltså på människans synd. Samtidigt är det uppenbart att olika människors livsöden ofta framstår som djupt orättvisa. En del är rika och friska, medan andra är fattiga och sjuka. Visserligen kan det vara så att någon drabbats av ett ofördelaktigt öde på grund av egen förskyllan, men inte sällan är det så att den huvudsakliga förklaringen till såväl lyckliga som olyckliga omständigheter är tur respektive otur. Jag tror emellertid att alla människor kan finna mening i sitt liv, givet att de väljer att "samarbeta" med Gud den högste. I så fall kan det rent av visa sig att skenbart ofördelaktiga omständigheter, när allt kommit omkring, varit till fördel.

Dessutom skulle jag vilja peka på att den så kallade evolutionsteorin är behäftad med vissa inre problem. Hur kommer det sig exempelvis att det inte finns några reptiler med lika hög intelligens som människan? Rimligen borde en intelligent reptil ha bättre förutsättningar att överleva än en ointelligent reptil och med tanke på evolutionens förlopp borde det nu även finnas reptiler som fick Nobelpriset och liknande. En annan sak jag inte begriper är vilka fördelar vi människor har av att inte vara försedda med päls. Mig veterligen har praktiskt taget alla däggdjur päls och pälslösa däggdjur borde rimligen ha sämre förutsättningar att överleva än pälsförsedda. Om människan härstammar från den pälsförsedda apan torde förlusten av päls rimligen vara ett steg tillbaka i evolutionen.

Jag menar att tillvaron är så komplex och finurlig att det är uppenbart att det inte kan röra sig om en slump, utan att den måste vara ett intelligent andeväsendes verk.

På samma sätt har kontakten med ortodoxin övertygat mig om att en religion och tro, så märklig och rik, inte kan vara en människas verk. Ingen människa kan rimligen hitta på så många komplicerade ritualer, traditioner och liknande när dessa dessutom bildar ett märkligt och sammanhängande mönster. Detta måste också vara ett andeväsendes verk.

Slutligen har jag upplevt vissa övernaturliga händelser. Så räddades jag med knapp marginal från en allvarlig olycka när jag var 5 år gammal. När jag tänker tillbaka på händelsen är det fullkomligt självklart för mig att det var ett andeväsende, dvs. en ängel, som kom till min undsättning. Jag har även blivit av med en visserligen icke dokumenterad sjukdom genom att dricka så kallat heligt vatten. Jag förstår att somliga ställer sig skeptiska till sådana uppgifter och jag är också medveten om att de flesta aldrig kommer att få uppleva sådant.

Allt detta sammantaget betyder dock att det inte är ett dugg svårt för mig att tro. Med mina erfarenheter vore det istället mycket märkligt om jag inte trodde på Gud.

Jag har drabbats av idétorka och vet inte vad jag skall skriva om. En del är väl på gång, men där handlar det om mera komplicerade texter som kräver en hel del förarbete.

Så hör gärna av er med förslag om vad jag skall skriva om. Är förslagen av sådan art att inte alltför mycket arbete krävs lovar jag att försöka få ihop något.

I Svenska Dagbladet finns en intressant text om den framgångsrika isländska ekonomin. Läs den på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_15428712.asp

Jag menar visserligen att det finns osunda komponenter i det isländska ekonomiska miraklet. Island har nämligen inte kontroll över kreditexpansionen, den isländska kronan är gravt felvärderad och delar av näringslivet skyddas från utländsk konkurrens. Å andra sidan är det sant att islänningarna är ett arbetsamt och företagsamt folk och att detta i kombination med en delvis bra ekonomisk politik ger bra resultat. Dessutom har Island ganska höga födelsetal, vilket leder till att inte ständigt färre unga och arbetsföra människor blir tvungna att försörja ständigt fler äldre.

Det riktigt intressanta är emellertid att den isländska ekonomin tuffar på i god fart utan EU-medlemskap. Enligt Svenska Dagbladet har emellertid medlemskap i EES varit till fördel för landet och detta är ingenting jag ifrågasätter. EES kan ses som försvarligt, medan fullt EU-medlemskap definitivt är en katastrof.

Jag hoppas att Svenska Dagbladets ledarskribent PJ Anders Linder nu sällar sig till utträdesförespråkarna. Läs mer om EES på följande länk.

http://secretariat.efta.int/Web/Info_Kit/WhatistheEEA

På följande länk kan ni läsa om en man från Afghanistan som inte får arbeta i Sverige.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=649272

Det hela är helt enkelt skandalöst och den enda ljuspunkten i texten är att i slutet av texten integrationsminister Tobias Billström talar om att underlätta för arbetskraftsinvandring.

Med tanke på detta skulle jag vilja lansera ett förslag angående hur man kunde göra det enklare för utlänningar att få arbets- och uppehållstillstånd i Sverige. Förslaget tar sin utgångspunkt i det förhållandet att exempelvis polacker och rumäner med anställning i Sverige får permanent uppehållstillstånd på ett sätt som närmast kan beskrivas som en formalitet.

Det är väl känt att Polen och Rumänien är väsentligt fattigare länder än Sverige. Trots detta finns inga problem med att "horder" av fattiga rumäner och polacker "väller" in över gränserna och berövar oss svenskar arbete och försörjning. Det hela fungerar faktiskt helt utmärkt.

Antag nu att man skulle införa samma enkla förfarande för all världens människor. Nu invänder möjligen vän av ordning att även om Polen och Rumänien är väsentligt fattigare än Sverige så är fattigdomen i dessa länder inte ens jämförbar med fattigdomen i det befolkningsrika Nigeria. Om vi öppnar gränserna lika förbehållslöst gentemot hela världen skulle därför ett otal fattiga nigerianer söka sig till Sverige och ganska snart skulle situationen här bli ohållbar.

Invändningen är tämligen värdelös av det skälet att det krävs visum för inresa till Sverige från de allra flesta fattiga länder på jorden. Vad gäller visumansökningar gäller att den som söker visum måste kunna visa att han/hon har medel att betala för sig i Sverige och dessutom har medel till hemresa. Av det skälet skulle de flesta nigerianer alltså inte ens få visum till Sverige, även om de tämligen obehindrat kunde få permanent uppehållstillstånd givet att de lyckades hitta ett arbete när de väl kommit till Sverige. Visumplikten skulle alltså hålla tillbaka strömmen av människor som kunde söka sig till Sverige och dessutom bör det beaktas att det kostar en mindre nigeriansk förmögenhet att ta sig från Nigeria till Sverige.

Dessutom menar jag att erfarenheterna med att släppa arbetskraftsinvandringen fri i förhållande till de östeuropeiska länderna har visat att det är förvånansvärt få som söker sig till Sverige. Vi har inte sett någon ström av så kallade "sociala turister" och rädslan är helt obefogad av det enkla skälet att en förutsättning för att exempelvis en polack skall bevilas permanent uppehållstillstånd är att han kan visa att han klarar av att försörja sig i Sverige. Det finns alltså inga möjligheter för en polsk fattigpensionär att söka sig till Sverige för att erhålla svensk folkpension.

Här bör också beaktas att en stor del av världens länder faktiskt är på en ungefär lika hög, eller högre ekonomisk nivå än Polen. Detta gäller exempelvis latinamerika, mellanamerika och givetvis Nordamerika. Därför finns inga skäl i världen att tro att "horder" av människor från länder med ungefär likvärdig eller bättre ekonomi än Polen skulle söka sig hit i, även om det funnes möjligheter till permanent uppehållstillstånd givet att man kunde hitta ett arbete. Ett intressant exempel är att det inte är särskilt ovanligt att ryssar tjänar mer än $ 1000 per månad och för att erhålla samma köpkraft i Sverige måste man tjäna det dubbla, dvs. 14000 kronor netto. Alltså kunde Sverige utan vidare införa lika generösa regler för ryssar som för polacker.

För att undanröja de tveksammas tvivel föreslår jag dessutom att svenska staten upprättar en kvot för arbetskraftsinvandring. Kvoten skall vidare vara så väl tilltagen att det är uppenbart att den verkliga arbetskraftsinvandringen blir mindre än denna kvot. Låt oss börja med att stifta en lag som säger att samma regler för arbetskraftsinvandring som gäller för exempelvis polacker och tyskar skall gälla för all världens människor med det förbehållet att antalet beviljade permanenta uppehållstillstånd enligt denna lag tills vidare inte får överstiga 300.000 per år. Ganska snart skulle det troligen visa sig att kvoten kunde slopas.

Enligt Says lag betyder större utbud ingenting annat än större efterfrågan och därför är jag säker på att Sverige genom att genomföra en sådan reform skulle få hög ekonomisk tillväxt. Den 22-årige grovarbetaren Said Mohammed från Afghanistan är en tillväxtmaskin och ytterligare 300.000 sådana som han skulle förvandla konungariket Sverige till en "tigerekonomi".

Så här skriver Statistiska Centralbyrån i ett pressmeddelande som just presenterats.

"Inflationstakten, räknad som förändringen under de senaste tolv månaderna, var 1,9 procent i april. I april 2006 var inflationstakten 1,5 procent. Konsumentpriserna steg i genomsnitt med 0,5 procent från mars till april, vilket de även gjorde under samma period förra året. Årstakten för den underliggande inflationen enligt måttet UND1X var 1,2 procent i april."

Siffran för föregående månad är också 1,9% och inflationstakten är således oförändrad.

Jag menar att det å ena sidan är uppenbart att inflationstakten sett i ett längre tidsperspektiv styrs av hur klok eller oklok penningpolitik Riksbanken för. Å andra sidan heter det att Sveriges Riksbank inte har något växelkursmål och samtidigt är det helt uppenbart att de månader kronan uppvisar styrka tenderar inflationstakten vara stabil eller fallande och de månader kronan försvagas tenderar inflationstakten att stiga.

Skulle Riksbanken alltså fatta sina beslut rörande styrräntan enbart på grundval av den senaste månadens inflationstakt skulle detta leda till att styrräntorna höjdes i de fall kronan försvagats sedan föregående sammanträde och vice versa i de fall kronan stärkts sedan föregående sammanträde.

Detta skulle i praktiken leda till att Riksbanken skulle bedriva växelkurspolitik, trots att man officiellt inte bedriver växelkurspolitik.

I detta sammanhang vill jag peka på ett fenomen som enligt min övertygelse är en stor hjälp när man skall försöka förstå varför kronan rör sig i ena eller andra riktningen i det korta tidsperspektivet. Det är helt enkelt så att kronan tenderar att stiga i reala, köpkraftskorrigerade termer i de fall den så kallade marknaden gör bedömningen att Riksbanken under nära förestående framtid kommer att höja styrräntorna. Riksbanken har tydligt signalerat att nästa beslut troligen blir en höjning. Av detta skäl kommer kronan att vara stark gentemot euron till dess den så kallade marknaden blir övertygad om att Riksbanken istället kommer att börja sänka styrräntorna. Kronans styrka leder därför till att den uppmätta inflationen framstår som mindre än det verkliga inflationstrycket.

Inom en icke alltför avlägsen framtid kommer troligen Riksbanken att ha höjt styrräntan till den nivå som Riksbanken själv prognosticerat för 2010, nämligen 3,75%. Höjs styrräntan sedan till en nivå över 3,75% uppstår det motsatta fenomenenet såtillvida att det kommer att uppstå en förväntan om lägre styrräntor med den påföljden att kronan kommer att framstå som ett osäkert alternativ.

I det läget kommer den av SCB uppmätta och publicerade inflationen, enligt min övertygelse, istället att tendera överskatta det verkliga inflationstrycket. Det var i en sådan situation Sverige befann sig under perioden som följde efter det att kronan tilläts "flyta fritt" i november 1992 fram till dess att Riksbanken sänkt styrräntorna så till den grad att Riksbankens låga styräntor frammanat en osund kreditexpansion. I det läget uppstod emellertid det problemet att alla förväntade sig en skärpning av penningpolitiken med den påföljden att den reala kronkursen förstärktes, vilket skapade en illussion om låg inflation. Det är detta som av somliga kallas "den nya ekonomin" eller något liknande.

Ser man till hur priset på en Big Mac justerats sedan 1992 framträder detta fenomen tydligt.

Från 1992 till 1999 sänktes priset på en Big Mac från 25,50 kronor till 24,00 kronor. Från 1999 fram till idag har priset dock höjts från 24,00 kronor till 33,00 kronor, vilket alltså är en höjning med hela 37,5%. Under samma tidsperiod har det tyska priset höjts från 4,99 DM till 3,10 €. Eftersom en euro motsvarar 1,95583 DM kostar en tysk Big Mac idag, så att säga, 6,06 DM, vilket alltså är en höjning med "endast" 21,4%. Räknar man om dagens eurokurs till D-mark kostar idag, den 10 maj 2007, en D-mark 4,70 kronor. I början av 1999 kostade en D-mark 4,81 kronor. Kronan har alltså stigit mot D-marken/euron, trots att de inhemska svenska priserna stigit betydligt mera än de inhemska tyska priserna.

Detta är också förklaringen till att Sverige under senare år haft en svag ökning av sysselsättningen. Vad som krävs är att Riksbanken genom räntehöjningar stryper den inhemska kreditexpansionen samt att Riksbanken skapar förväntningar om en lägre framtida styrränta i syfte att få den så kallade marknaden att göra sig av med kronor. Jag tycker att Riksbanken gör rätt i att publicera en prognos om den framtida styrräntan givet att man sedan kommer att överträffa denna prognos i syfte att framkalla ett säljtryck mot kronan.

Den lärdom jag menar att man kan dra av detta är att priset på en Big Mac mycket bättre avspeglar det verkliga inhemska inflationstrycket än det "breda", trubbiga och växelkurskänsliga KPI. Jämför man sedan priset på en Big Mac i olika länder, under längre tidsperioder, kan man dessutom göra intressanta iakttagelser rörande de reala köpkraftskorrigerade växelkurserna.

Enligt Sveriges Radios hemsida vill vänsterpartiet avkriminalisera bruket av olika droger, medan förbudet mot att inneha och bedriva handel med droger skall kvarstå. Läs mer på följande länk, där det också finns ett videoinslag.

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22620&a=823512&from=rss

Det argument som förs fram av vänsterpartisterna är att förbudet avskräcker narkomaner från att söka vård, eftersom den som söker vård också måste erkänna att han gjort sig skyldig till ett brott.

Vänsterpartisterna bortser emellertid från att även om bruket av narkotika skulle avkriminaliseras skulle en narkoman som sökte vård därigenom rimligen också ge till känna att han eller hon innehaft narkotika. Därför borde vänsterpartisterna också ha krävt att förbudet mot att inneha narkotika borde avskaffas, eller åtminstone att smärre innehav för personligt bruk borde legaliseras.

Jag är aningen kluven i frågan om total legalisering av narkotika av det skälet att jag inte anser att narkotika tillför samhället något av värde. Samtidigt är det inte uppenbart att förbudet mot droger tillför samhället något av värde.

Roa er gärna med att fråga era drogfria vänner om de skulle börja "knarka" bara för att det skulle bli lagligt. Jag har gjort en sådan rundfrågning bland mina vänner och av alla dem jag frågade skulle ingen börja "knarka" på grund av en legalisering. Däremot svarade en som lider av sjukdom som lindras av små doser amfetamin att han skulle se till att han fick de doser av amfetamin han behöver för att fungera, men - på grund av att man är alltför restriktiv med att skriva ut narkotikaklassade läkemedel - dessvärre inte får.

En mycket intressant aspekt av detta är att så kallade nikotinplåster inte sällan ger alltför små doser av nikotin för att en som rökt mycket under ett stort antal år skall kunna sluta röka, medan så kallade morfinplåster tvivelsutan gör det helt oproblematiskt för en aldrig så inbiten storrökare att sluta röka. Däremot får en läkare inte skriva ut morfinplåster till gamla storrökare för att de på så sätt skall kunna sluta röka. Vad finns det för rim och reson i detta?

Rökning är livsfarligt och om fler kunde få harmlösa morfinplåster utskrivna skulle det bli mycket enkelt för dem att sluta röka. Jag känner till ett fall där det är uppenbart att en läkare intog en "obyråkratisk" inställning till att under en begränsad tid ordinera morfinplåster till en gammal storrökare som nu varken använder cigarretter eller morfinplåster. Nikotinplåstren hjälpte inte, men så snart personen ifråga av en annan anledning fick morfinplåster tappade han intresset för cigarretter och kunde på så sätt sluta röka. Läkaren var sedan tillräckligt "obyråkratisk" för att ordinera morfinplåster under ytterligare en tid.

Svensk drogpolitik bygger faktiskt på den stalinistiske läkaren Nils Bejerots tankegångar och jag välkomnar att vänsterpartiet börjat ompröva sin tidigare stalinistiska inställning. Däremot måste vänsterpartisterna i konsekvensens namn även kräva ett avkriminaliserande av smärre innehav för personligt bruk.

En av de vanligaste motfrågor en anhängare av guldmyntfot ställs inför är frågan varför man skall använda sig av dyrbart guld som betalningsmedel. Papper är mycket billigare och idag kan vi rent av med hjälp av datorer rationalisera bort även pappret. Varför skall vi använda oss av guld?

Svaret är att det inte går åt så mycket som ett enda gram guld för att upprätthålla en guldstandard. Saken är nämligen den att det visserligen är slöseri att mynta guld om guldet i samband med myntningen späds med koppar i syfte att härda mynten. Genom att späda ut guld med koppar gör man guldet olämpat för exempelvis smyckessmide och i vad mån myntat guld som blandats med koppar skall renas från koppar är detta mycket kostsamt.

Däremot finns det inga skäl att tro att vi idag skulle mynta guld om det inte vore därför att all världens länder suspenderat guldmyntfoten. Den huvudsakliga anledningen till att guld fortfarande myntas är helt enkelt att det inte finns några pappersvalutor som erbjuder samma mått av orubblig stabilitet som just ett guldmynt. Hade däremot guldmyntfoten aldrig suspenderats hade fordringar riktade mot välkända och ytterst välskötta banker ansetts vara likvärdiga med guld och därför hade också efterfrågan på myntat guld åtminstone varit mindre än den är idag. Visserligen hade det funnits en teoretisk risk att även en välskött bank skulle kunna bli insolvent, men denna risk hade i fråga om välskötta banker med bred och allsidig utlåning varit närmast hypotetisk.

Vad gäller det förhållandet att bankerna upprätthållit reserver i fysiskt guld kan inte heller detta ses som något slöseri med guld av det skälet att guldet inte förstörts av bankerna. Guldbrytande företag hade satt in guld i bankerna och guldsmeder, tandläkare, elektronikindustri och andra i behov av fysiskt guld hade tagit ut guld ur bankerna. Det enda slöseriet hade bestått i att bankerna upprätthållit en säkerhetsmarginal såtillvida att de alltid sett till att ha så mycket guld i beredskap att de kunde parera oväntade fluktuationer i fråga om insättningar och uttag. Å andra sidan hade guldet hela tiden flödat genom banksystemet och inte för annat än en begränsad tidsperiod blivit liggande i ett valv.

Detta bör också ses i perspektiv att många företag upprätthåller ett lager i syfte att alltid kunna betjäna sina kunder. Givetvis kostar det att upprätthålla ett lager, men kunderna förväntar sig att alltid få sina önskemål tillgodosedda. Med tanke på det oförutsedda är ett lager behövligt. Också i våra dagar finns det företag som handlar med tackguld och givetvis upprätthåller dessa företag lager. Är dessa lager exempel på slöseri med guld?

I vad mån det finns ett realekonomiskt slöseri består detta i så fall i att en viss mängd guld alltid finns i banksystemet och således hålls undan från dem som använder guld för smyckestillverkning, lagning av tänder, tillverkning av elektroniska komponenter eller annan liknande verksamhet. Dessutom skall den mängd guld som alltid funnes i bankvalv som ett slags säkerhetsmarginal ses i proportion till hur stora lager de som handlar med tackguld i våra dagar håller sig med. Det är fullt möjligt dessa lager är lika stora som de reserver banker skulle förvara i valv under en guldstandard.

När man inser att ett bankvalv egentligen inte är något annat än en lagerlokal för guld och att guldreserven egentligen inte är något annat än ett lagerbestånd avdramatiseras hela frågan. Med tanke på att en remonetisering av guldet troligen skulle medföra att efterfrågan på myntat guld skulle minska dramatiskt och med tanke på att exempelvis ett företag som heter KA Rasmussen och handlar med tackguld år 2007 lagerhåller guld är frågan rent av om en remonetisering av guldet inte skulle frigöra guld för realekonomiska behov.

Skulle det visa sig att lagerhållningen vore något större under en guldmyntfot än den är nu, vilket jag i och för sig betvivlar, är detta emellertid ett pris väl värt att betala för ett sunt valutasystem.

Jag har sagt det tidigare och säger det gärna en gång till: Bortsett från en enda punkt tror jag knappast att jag sympatiserar med någonting alls i Nicolas Sarkozys program. Å andra sidan är den punkt med vilken jag sympatiserar en mycket avgörande fråga och hade jag varit fransk medborgare hade jag av detta enda skäl med liv och lust lagt min röst på Nicolas Sarkozy.

Nicolas Sarkozy vill nämligen under inga omständigheter att Turkiet skall få bli medlem av EU. Jag sympatiserar helt och fullt med denna ståndpunkt, men kanske av något andra skäl än de som anförs av Monsieur Sarkozy. Ett avgörande skäl till Monsieur Sarkozys strikt avvisande inställning till turkiskt EU-medlemskap är möjligen att hans morfar föddes i det vid den tiden av Turkiet styrda Grekland.

Samtidigt finns det säkert chauvinistiska, frankofila och eurocentriska komponenter i Monsieur Sarkozys misstänksamma inställning till Turkiet. Jag ser främst två anledningar till att avvisa turkiskt EU-medlemskap och den första anledningen är att jag inte litar på Turkiets intentioner med EU-medlemskapet. Det är ju allmänt känt att den turkiska staten har ett ganska rymligt samvete vad gäller respekten för mänskliga rättigheter och måhända vill man som medlem av EU ge sig själv större utrymme än man har idag att kränka mänskliga rättigheter. Dessutom vägrar Turkiet att erkänna att man gjort sig skyldig till folkmord på armenier. Tänk er att Tyskland inte vore medlem av EU, men förhandlade om medlemskap och samtidigt vägrade erkänna judeförföljerna under 30- och 40-talen! Nog skulle somliga då ställa sig frågan om det vore lämpligt att släppa in en stat med drygt 80 miljoner invånare i EU och som en händelse skulle Turkiet jämte Tyskland bli EU:s folkrikaste stat.

Vad gäller argumentet att Turkiet ändå kommer att röstas ned i EU:s interna omröstningar visar detta argument att helt plötsligt de värsta svenska eurofilerna* helt plötsligt erkänt att Sveriges inflytande över EU:s institutioner i så fall också torde vara noll. Sverige är ju i jämförelse med Turkiet ett mycket litet land.

Vad gäller argumentet att Turkiet som medlem av EU vore tvunget att visa större respekt för de mänskliga rättigheterna vill jag anföra att Turkiet redan erkänt Europarådet och att av det skälet en anslutning till EU inte skulle göra någon skillnad.

När man granskar det hela lite närmre ser man snart att det egentligen bara finns ett enda hållbart argument för att släppa in Turkiet i EU och det är att ett turkiskt EU-medlemskap skulle öppna möjligheter för trakasserade minoriteter att flytta därifrån. Därför menar jag att det vore en god sak att släppa in Turkiet i EES, utan att släppa in landet i EU. Norge, Island och Liechtenstein är medlemmar av EES utan att tillhöra EU. Norrmän, islänningar och liechtensteinare omfattas därför av den fria rörligheten och kan därför flytta runt i hela EES-området precis som en EU-medborgare. EES omfattar EU-länderna samt Norge, Island och Liechtenstein.

Dessutom skulle det vara mycket bra om EES finge fler medlemmar utanför EU av det skälet att EES-avtalets framtida existens säkras. I så fall står också en liten dörr på glänt för ett svenskt utträde ur EU och det är av just det skälet jag jublar över att Nicolas Sarkozy vunnit de franska presidentvalen. Läs mer på följande länkar.

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_15380914.asp
http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_15380124.asp

*Svenska eurofiler är alltid varma anhängare av turkiskt EU-medlemskap.

Här följer en fri översättning av en mening som en motståndare till så kallad fraktionell guldmyntfot skrivit.

"Och fordringsägarna har en lagligt skyddad rätt att erhålla full betalning innan aktieägarna kan få så mycket som ett enda öre."

Meningen är ytterst intressant såtillvida att den faktiskt indirekt är ett försvar för fraktionell guldmyntfot. Justerar man meningen aningen beskriver den nämligen exakt vad som gäller i händelse av att en sedelutgivande bank med fraktionell guldreserv går omkull.

Här kommer den justerade meningen.

"Och sedelägarna har en lagligt skyddad rätt att erhålla full betalning i guldmynt innan bankens ägare kan få så mycket som ett enda guldmynt."

Under en fraktionell guldmyntfot är det nämligen så att det enda som är pengar i lagens mening är guldmynt. Samtidigt kommer guldtackor att i praktiken vara likvärdiga med guldmynt och rent av betinga ett högre värde i förhållande till sitt innehåll av rent guld av det skälet att guldmynt inte sällan är tillverkade av en legering mellan koppar och guld och därför ägnar sig mindre väl för smyckestillverkning än tackguld.

Vad är då en sedel?

En sedel är strängt taget inte pengar utan en fordran eller obligation som uppvisar två avgörande karaktärsdrag som skiljer den från fordringar i största allmänhet. Det första karaktärsdraget är att den löper till 0% ränta. Det andra karaktärsdraget är att den är förfallen till betalning. Det kan förekomma enstaka undantag från dessa regler i händelse av att en sedel är försedd med så kallad optionsklausul och optionsklausulen åberopats, men detta förekom knappast i praktiken.

Då frågar sig möjligen vän av ordning hur någon kan vara så dum att han lånar ut pengar till 0% ränta. Svaret är att det kostar att förvara guldmynt och att guldmynt som skulle användas i den allmänna cirkulationen skulle slitas ned, vilket skulle innebära såväl kostnader som andra olägenheter. Vidare ställer sig måhända vän av ordning frågan varför man inte presenterar en förfallen fordran för betalning. Svaret är helt enkelt detsamma som svaret på föregående fråga.

Däremot förutsätter givetvis det föregående att sedelutgivaren är solvent och det förutsätter också att sedelutgivaren har ett väl utbyggt kontorsnät där sedlarna kan presenteras för betalning i antingen tackguld eller myntat guld. En solvent sedelutgivare är en sedelutgivare vars samlade tillgångar i form av guldmynt, tackguld och säkra fordringar klart och tydligt överstiger värdet av samme sedelutgivares skulder. Däremot behöver inte sedelutgivaren ha reserver i fysiskt guld som motsvarar sedelutgivarens samlade skulder. Vore det så skulle ju verksamheten inte vara lönande med mindre än att sedelutgivaren toge ut dryga avgifter av sina kunder.

Man kan också ställa sig frågan om det inte rimligen borde vara så att sedelutgivning utan full täckning i fysiskt guld piskar upp en väldig inflation.

Svaret är att sedelutgivning utan täckning i fysiskt guld är en form av inflation, men att samtidigt de ekonomiska lagarna ställer upp en tydlig gräns för hur omfattande denna kan bli och att det system vi har idag egentligen helt saknar naturlig spärr för hur omfattande inflationen kan bli.

För att förstå denna mekanism måste man först förstå begreppet metallisk inflation och lära sig att skilja detta begrepp från bankinflation. Metallisk inflation betyder helt enkelt att någon hittar en väldig massa lättbrutet guld och att det lättbrutna guldet kommer ut i cirkulation och driver upp prisnivån.

Bankinflation betyder däremot att bankerna emitterar sedlar utan full guldtäckning, vilket får samma resultat som om man helt plötsligt hittat en massa lättbrutet guld. Prisnivån stiger helt enkelt.

Däremot är faktiskt båda de nyss beskrivna formerna av inflation exempel på "bra" inflation. Att hitta en väldig massa lättbrutet guld betyder ju exempelvis att fler människor kan få möjlighet att bära guldsmycken.

Bankinflationen har det goda med sig att i samma takt som den allmänna prisnivån stiger kan detta uttryckas som att priset på guld faller. Resultatet är alltså detsamma som om man helt plötsligt hittat en massa lättbrutet guld. Fler människor får möjlighet att använda guld för andra ändamål än som betalningsmedel. Samtidigt finns en naturlig spärr för hur omfattande denna inflation kan bli.

Den guldbrytande sektorns produktion består ju uteslutande av fysiskt guld och i takt med att den allmänna pris- och lönenivån räknat i guld stiger kommer denna sektors vinster att mer eller mindre raderas ut. Till slut skulle det bli så att inget guld skulle brytas alls med den påföljden att allmänhetens efterfrågan på exempelvis smyckes- och tandguld skulle tömma bankernas guldreserver. En bank helt utan guldreserv är givetvis insolvent av det skälet att den inte kan erlägga betalning i pengar.

Som jag ser det finns det en mycket enkel förklaring till den stora ekonomiska depressionen 1929-1932. Under första världskriget hade nämligen praktiskt taget all världens centralbanker suspenderat guldmyntfoten i syfte att utan guldkonvertibilitetens begränsningar kunna trycka sedlar. Resultatet var inflation.

Under 1920-talet bestämde man sig för att återgå till guldmyntfot och att återge de olika valutorna samma värde i förhållande till guld som de haft innan första världskriget. Detta innebar emellertid att man å det kraftigaste skrev ned priset på guld. Till en början var detta dock inget problem av det skälet att exempelvis Federal Reserve Bank och även Bank of England hade enorma guldreserver. Det är samtidigt väl känt att guldbrytningen under denna tid aldrig kom upp till förkrigsnivån.

Eftersom guldbrytningen inte kom upp till förkrigsnivån, samtidigt som det låga priset på guld stimulerade efterfrågan ledde detta till att centralbankernas guldreserver började krympa. Vid en viss punkt uppträder dessutom panik och all världens banksystem raseras. Vad som hade hänt var helt enkelt att bankinflationen hade nått en sådan omfattning att guldbrytningen blivit alltför olönsam för att stilla efterfrågan på guld. I takt med att de finansiella systemens stabilitet hotas uppträder dessutom en spekulativ efterfrågan på guld av det skälet att det inte längre finns några säkra banker.

För att en fraktionell guldmyntfot skall fungera krävs därför att priset på guld är så högt att efterfrågan på guld stillas. Är priset på guld alltför högt uppträder helt naturligt en smärre inflation som håller på till dess att guldets pris återigen nått en annan och lägre jämviktsnivå. Är däremot priset på guld för lågt uppträder en stillsam deflation som håller på till dess guldet återigen blivit så dyrt att en smärre inflation är påkallad för att sänka priset på guld. 1873-1896 uppträdde en krypande deflation och från 1896 till 1914 uppträdde en krypande inflation. Båda tillstånden är praktiskt taget harmlösa. Under hela perioden 1873 till 1913 ökade nämligen världshandeln närmast explosionsartat och det bör också noteras att en fallande prisnivå givet en konstant aggregerad nominell utgiftsnivå sett till dess följder är helt identisk med en ökande penningmängd!

Däremot innebar återupptagandet av guldmyntfoten till oförändrad guldparitet under 1920-talet att priset på guld blivit så löjligt lågt att en kraftig deflation var påkallad. Dessutom kommer under sådana omständigheter en spekulativ efterfrågan på guld att uppträda, varför priset på guld måste öka till en högre nivå än innan inflationens början. Ett exempel på hur mycket guldets köpkraft minskade från 1913 till 1925 är att priset på ett lösnummer av The Economist steg 41,2%, medan jag tror mig ha läst att priset på en årsprenumeration endast justerades marginellt uppåt under den krypande inflationen 1896 till 1913.

Det är bland annat av det skälet som endast guldmynt bör ges ställning som fullgott lagligt betalningsmedel i ett liberalt samhälle. All sedelutgivning bör vila i privata händer av det skälet att verksamheten visserligen är nyttig upp till en viss gräns, men att ett överskridande av denna gräns kommer att få katastrofala följder. De som ägnar sig åt sedelutgivning bör därför framför allt ha sitt eget ekonomiska välbefinnande i åtanke och staten får under inga omständigheter subventionera en sedelutgivare som hamnat i svårigheter.

Dessutom är det så att om exempelvis en guldsmed begär ut tackguld från sin bank måste denna bank troligen tämligen omgående bättra på sin guldkassa genom att själv presentera fordringar för betalning i fysiskt guld. Dem av vilka banken kräver betalning kan i sin tur bli tvungna att presentera skulder för betalning i fysiskt guld. Därför är det så alla som kräver betalning i fysiskt guld i normalfallet sätter i gång en mycket omfattande kedja av händelser. Om inte dessa uttag motsvaras av insättningar från den guldbrytande sektorn kommer de ovillkorligen att få en deflatorisk inverkan på hela banksystemet.