flavianopolis

Socialdemokraternas nye partisekreterare heter Ibrahim Baylan och är av turkisk börd. Utan att vilja skapa missaktning för invandrare kallar jag Ibrahim Baylan för svartskalle.

Varför vill fru Sahlin ha en "svartskalle" som partisekreterare?

Jag tror att det finns framförallt två skäl. En av de få grupper inom vilken socialdemokraterna har gjort stora framsteg i opinionen sedan 2006 är bland invandrare. Denna trend vill fru Sahlin gärna förstärka.

Den andra trenden hon vill förstärka kan rent av vara att hon vill se fler Sverigedemokrater av det skälet att om herr Reinfeldts ambitioner att bilda ytterligare en regering 2010 faller på grund av Sverigedemokraterna och fru Sahlin befinner sig i samma belägenhet av samma skäl, så räknar fru Sahlin med att kunna bryta sönder den borgerliga alliansens goda sammanhållning.

Att man inte kan utesluta att fru Sahlin av nyss nämnda skäl försöker ge Sverigedemokraterna en hjälpande hand kan vara ett tecken på desperation från fru Sahlins sida. Skulle taktiken lyckas får den borgerliga alliansen varken inkludera Sverigedemokraterna eller släppa de så hett åtrådda mittenpartierna till att malas sönder av Socialdemokratin.

En samarbete över blockgränserna måste vara ett samarbete endast mellan Socialdemokraterna och Moderaterna så att mittenpartierna kan växa sig starka genom att kritisera regeringen under perioden 2010 till 2014.

En bekant skickade just ett e-postmeddelande till mig i vilket han ställde frågor angående priset på en Big Mac räknat i kronor i några länder. För att fler skall få del av uppgifterna lägger jag ut dem på "nätet".

Håll till godo.

USA: 32,22 kronor
Japan: 25,90 kronor
Thailand: 15,51 kronor
Schweiz: 50,13 kronor
Chile: 23,26 kronor
Brasilien: 28,71 kronor
Hong Kong: 15,48 kronor

Jag menar att det bästa sättet att förklara prisdifferenserna är att säga att växlingskurser framför allt är kapitaliserad inflation. Denna förklaringsmodell förklarar dock inte allt, men en hel del förklarar den. Framför allt förklarar den det skyhöga schweiziska priset, men eftersom Japan på goda grunder kan tros om att hålla en fortsatt låg inflation och yen är gravt undervärderad gentemot schweizerfranc och tydligt mot dollarn, så är yen ett säkrare kort än schweizerfranc.

Däremot kan vi kasta Samuelson-Balassa i sophinken, eftersom denna modell implicerar att Hong Kong skulle ha haft låg ekonomisk tillväxt! Tvärsom är det faktiskt så att, givet fasta växlingskurser, lägre korrekt uppmätt inflation indikerar högre ekonomisk tillväxt. That's it.

Samtidigt utgår min växlingskursteori från att fasta växlingskurser alternativt monetär union och fria kapitalflöden skulle vara tillräckliga för att utplåna alla större prisskillnader på Big Mac över hela jordklotet. Detta är emellertid ett axiom och att framarbeta en modell som förklarar varför det är så är ett ännu icke avslutat arbete. Det handlar dock om att jämviktsräntan är olika hög i olika delar av en monetär union samtidigt som marknadsräntan är mera enhetlig. Detta skapar inflationsdifferenser och slutdestinationen är någotsånär enhetliga priser på varor och tjänster med lågt importinnehåll.

Så här skriver Dick Erixon på sin blogg.

"Ja, arbetsmarknaden hade varit satt under betydligt hårdare press om vi haft euron. Ett så exportberoende land som Sverige har faktiskt mycket att tjäna på en lågt värderad valuta. Iallafall i kristider."

Om man utgår från det enkla sambandet att en låg prisnivå räknat i en främmande valuta gör det mera lönande och lockande att köpa varor och tjänster i landet med lågt kostnadsläge än vice versa är det faktiskt inte ovillkorligen sant att Sverige hade missgynnats av medlemskap i eurozonen.

Den avgörande frågan är ju till vilken kurs man träder in i eurozonen och huruvida det senare uppstår en inflationsdifferens i förhållande till övriga medlemsstater i eurozonen. Går man in till en låg kurs och därefter inte drabbas av någon övergenomsnittlig inflation är detta faktiskt förenat med en stor fördel i jämförelse med att ha en lågt värderad egen och fritt flytande valuta.

För tillfället anses Sverige vara ett ganska billigt land att producera i, men många tror att kronan kommer att stärkas. Jag delar visserligen inte tron att kronan kommer att stärkas, men det räcker att flertalet tror att kronan kommer att stärkas. Varför det?

Jo, tror man att kronan kommer att stärkas samtidigt som man tycker att Sverige har ett för tillfället attraktivt kostnadsläge innebär ju detta att den som planerar en investering som beräknas ge avkastning om fem år, givet att den låga reala kronkursen består, finns det inga skäl att genomföra investeringen eftersom man ju faktiskt tror att en kommande kronförstärkning kommer att "äta upp" kostnadsfördelen.

Därför vore det mycket bättre att knyta kronan till euron och göra det till en realistisk och låg kurs om än att en alltför låg kurs kan framkalla en korrigerande inflation i Sverige. Vore emellertid Sverige medlem av eurozonen och hade en låg allmän prisnivå och låga inflationsförväntningar kunde investerare dra nytta av den låga prisnivån.

Och häri ligger den stora poängen med en internationell valutaunion. De olika ländernas relativa prisnivåer kommer inte att fluktuera alls så mycket i en internationell valutaunion som under fritt flytande växlingskurser vilket leder till att produktionen ges mindre otrygga villkor och att mera handel kommer till stånd.

Jag tror att den före detta amerikanske centralbankschefen Paul Volcker en gång sade att en globaliserad ekonomi kräver en global valuta och han hade rätt. Jag menar att den bästa internationella valuta man kan tänka sig är guld, men nobelpristagaren Robert Mundell har föreslagit att man borde slå ihop dollar, euro och yen till en valuta och därefter låta alla länder som så önskar ansluta sig till denna union givet att de uppfyller vissa kriterier. Man kan diskutera den exakta utformningen av en internationell valutaunion, men jag är i likhet med Robert Mundell anhängare av monetär internationalism.

För övrigt är Robert Mundell en av de få värdiga mottagarna av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap.

Någon förundras möjligen över ovanstående fråga, men sakförhållandet är faktiskt att kronan alltjämt är övervärderad och att det finns starka skäl att misstänka att kronans värde kommer att fortsätta falla.

Låt oss ta en till på Big Mac-index.

Jag har gjort så att jag räknat om de tyska priserna från d-mark till euro genom att använda omräkningskursen 1,95583 d-mark per euro och sedan avrunda till närmsta obrutna eurocent. Därefter dividerar jag det svenska priset räknat i kronor med det tyska räknat i euro och avrundar till närmsta obrutna öre för att få fram "macqvilibrium" mellan krona och euro.

Så här ser det ut.

1986: 16,50 kr. / 2,17 € = 7,60 kr. per €
1987: Uppgifter saknas
1988: 18,50 kr. / 2,10 € = 8,81 kr. per €
1989: 21,- kr / 2,20 € = 9,55 kr. per €
1990: 24,- kr. / 2,20 € = 10,91 kr. per €
1991: 26,- kr. / 2,20 € = 11,82 kr. per €
1992: 25,50 kr. / 2,30 € = 11,09 kr. per €
1993: 25,50 kr. / 2,35 € = 10,85 kr. per €
1994: 25,50 kr. / 2,35 € = 10,85 kr. per €
1995: 26,- kr. / 2,45 € = 10,61 kr. per €
1996: 26,- kr. / 2,51 € = 10,36 kr. per €
1997: 26,- kr. / 2,51 € = 10,36 kr. per €
1998: 24,- kr. / 2,51 € = 9,56 kr. per €
1999: 24,- kr. / 2,53 € = 9,49 kr. per €
2000: 24,- kr. / 2,53 € = 9,49 kr. per €
2001: 24,- kr. / 2,61 € = 9,20 kr. per €
2002: Uppgifter saknas
2003: 30,- kr. / 2,75 € = 10,91 kr. per €
2004: 30,- kr. / 2,75 € = 10,91 kr. per €
2005: 31,- kr. / 2,75 € = 11,27 kr. per €
2006: 33,- kr. / 2,95 € = 11,19 kr. per €
2007: 33,- kr. / 2,99 € = 11,04 kr. per €
2008: 38,- kr. / 3,19 € = 11,91 kr. per €
2009: 38,50 kr. / 3,19 € = 12,07 kr. per €

Vad man konstatera är att kronkursen nu justeras med hänsyn till inflationsdifferensen. Den viktigaste anledningen till att vi lyckats upprätthålla en gravt övervärderad krona är förmodligen att kronan är mindre likvid än d-mark alternativt euro.

Kronan har vid några tillfällen dock varit korrekt värderad i förhållande till d-marken/euron och visst kan man tänka sig att kronan snart blir präktigt undervärderad och då talar vi alltså om en euro över 12,07 kronor.

Glöm alla dumheter om den "undervärderade" kronan som snart skall vända uppåt. För att man med fog skall kunna tro på starkare krona krävs dels en trovärdig inflationsbekämpning och dels en enligt teorien om köpkraftsparitet undervärderad krona.

Det senare föreligger ännu inte och att kalla en styrränta på en procent för trovärdig inflationsbekämpning är uppenbart befängt.

I have written about different opportunities to solve Iceland's currency crisis and today I would like to present another idea on this issue. I call this idea currency extinction.

However, the Icelandic Crown can not be made extinct with immediate effect, and of course Iceland is in need of a currency. What currency or currencies to be used could in my opinion be left to the choice of the people of Iceland.

What has to be done?

1. If a claim is denominated in a specific currency, the creditor must have a legally protected right to refuse payment in all currencies except the one in which the claim is denominated.
   
2. The capital gains tax must be reduced to zero in order to encourage people to hold their savings in the currency they perceive as the most secure. As long as there is a capital gains tax there can be no freedom of choice in currency.
   
3. Taxes must be payable in a fairly stable foreign currency. That currency could be Norwegian Crowns. As a consequence public budgets must be quoted and paid out in the "taxman's currency". However, the "taxman's currency" ought not be given full legal tender status.
   
4. Deposits denominated in currencies other than the Icelandic Crown ought not to be subject to deposit insurance. The upper limit of the deposit insurance must also be quoted exclusively in Icelandic Crowns since the Icelandic authorities can print Icelandic Crowns in an emergency but not foreign currencies. In that case, only Icelandic banks can go bankrupt, but Iceland can't. The worst possible scenario is hyper-inflation in terms of Icelandic Crowns.
   
5. The Icelandic parliament issues a law according to which the Icelandic Crown loses its legal tender status on January the 1st 2070. From that day onwards all debt denominated in Icelandic Crowns is extinct and according to the same law Iceland will also become unilaterally a free-trading country on January the 1st 2070.
   

What currency/currencies Icelanders will use on January the 1st 2070 is left to the choice of the people of Iceland. It does not have to be Norwegian Crowns or Euros. It could be just about anything.

Så här säger herr Hökmark när han bjuder in till "a crusade against protectionism".

"Because less imports always leads to less exports for all of us."

Om herr Hökmark hade gjort sig besväret att läsa de liberala klassikerna hade han vetat att den merkantilistiska uppfattningen att export skapar välstånd i landet som exporterar är just den som de liberala klassikerna vehement förkastar.

Exporterar gör man för att kunna importera och ingenting annat. Därför är inte amerikansk protektionism något hot alls mot svenskt välstånd. Det är ett hot mot amerikanskt välstånd. EU:s protektionism är inget hot mot oss därför att det riskerar medföra sanktioner mot vår export utan av det enkla skälet att skyddstullar medför högre konsumentpriser och sämre varuutbud.

Snälla, finns det ingen som läser min blogg och samtidigt känner herr Hökmark och som skulle vilja vara så snäll att inviga herr Hökmark i grundläggande liberal handelsteori?

Som väl knappast torde ha undgått någon har kronprinsessan Victoria idag förlovat sig med herr Daniel Westling. Inom avdelningen märkliga sammanträffanden vill jag gärna peka på det förhållandet att herr Daniel Westling föddes samma dag som hans blivande svärfär Carl XVI Gustaf tillträdde som Sveriges Konung. Således föddes herr Daniel Westling samma dag som hans blivande hustrus, Kronprinsessan Victorias, farfars far, Konung Gustav VI Adolf avled, vilken dag jag faktiskt minns av det skälet att jag på radion fick höra att H. M. Konungen avlidit.

Jag är vänligt sinnad till vårt statsskick med konstitionell monarki om än att jag anser att också den kungliga familjen borde omfattas av religionsfriheten utan att behöva avstå från sina speciella rättigheter.

Jag hoppas också att man inte på grund av missriktad missunnsamhet försöker hindra H. M. Konungen från att, om Hans Majestät så behagar, upphöja herr Daniel Westling till prins av Sverige och hertig av Västergötland och att prins Carl Philips och prinsessan Madeleines respektive också upphöjs till furstlig rang.

Med tanke på att SAAB nu tycks vara allvarligt hotat skulle jag vilja ge några reflektioner i ämnet SAAB. Sant är att ur-SAAB hade utmärkta vägegenskaper i vinterväglag, men i övrigt var väl denna bil främst avsedd för fakirer utan behov av komfort. Samma sak gäller den tungstyrda och högljudda 99:an om än att bilen känns stadig, svensk och rejäl.

Däremot måste jag säga att SAAB 9000 var en riktig höjdarbil och att den enda bocken i protokollet är den förskräckliga växellådan vars kvalitet och känsla inte står i någon rimlig proportion alls till denna vagns övriga kvaliteter. Motorn kan snarast liknas vid en turbin och redan den allra klenaste tvålitersvarianten utan turbo är en ren fröjd att ratta så snart man fått i högsta växeln och slipper hantera växellådan. Med gaspedalen strax ovanför golvmattan marschar man obesvärat i 180 km/h, vilket jag själv avnjutit i frifartsparadiset i söder.

Sätena är utmärkta liksom förarställningen och bromsarna är mycket väl tilltagna och även om den inte bjuder fransk komfort så känns den i gengäld såväl sportig som rejält svensk. Visst är det tråkigt om SAAB går under och jag menar att ett rimligt krav vore att svenska staten skulle upphöra med miljö- och klimathysterien och se till att svensk bilindustri finge en stabil och köpstark hemmamarknad.

Nu tramsas det med stödfonder för att utveckla allsköns elbilar och annan skit när vi behöver stora, snabba och bekväma bilar som förser naturen med välbehövligt koldioxid. Lyssna gärna på denna trevliga låt.

http://www.youtube.com/watch?v=TF5F6eYho8U

Jag har tidigare gjort gällande att Zimbabwe förmodligen skulle lida mindre skada av att övergå i ren anarki än att styras av grobianhövdingen Mugabe. Låt mig visa på några absurda förhållanden i Zimbabwe. Börja med att titta på den film som finns på följande länk.

http://www.guardian.co.uk/world/video/2009/feb/11/zimbabwe-gold-panning-starvation-food

Vad som är ytterst intressant, märkligt och tragiskt är att en limpa bröd sägs kosta 0,1 gram guld. Guldet dagsnoteras i Sverige till cirka 276,29 kronor per gram, vilket alltså betyder att en limpa bröd i Zimbabwe kostar motsvarande ungefär 27,63 kronor, trots att en Big Mac i det närbelägna Sydafrika endast kostar ungefär 14,45 kronor. Hur kan detta komma sig?

Svaret är att jag inte vet, men sannolikt är det så att de desperata människorna på filmen hade fått betydligt mer för de 0,3 gram guld de säger sig behöva framvinna per dag för att överleva givet att det hade rått anarki Zimbabwe.

Hade det rått anarki hade nämligen inte staten hindrat dem från att importera livsmedel utifrån, men det finns skäl att misstänka att grobianhövdingen och hans gelikar reglerar importen av livsmedel för att gynna dem av sina medbrottslingar som har lyckats tillskansa sig odlingsbar jord under Mugabes tyranni.

Vidare finns det skäl att misstänka att den zimbabwiska staten genom ett otal trakasserier av befolkningen lyckas hindra befolkningen från att fritt sälja guld till högstbjudande. Det är känt att den zimbabwiska centralbanken har monopol på att exportera guld och syftet är givetvis att kunna köpa guld billigt i Zimbabwe för att sälja dyrt utomlands. Hur effektivt man lyckas kontrollera denna handel är svårt att säga och det finns skäl att misstänka att guld smugglas ut ur landet, men det förhållandet att man måste betala 0,1 gram guld, eller motsvarande nästan 28,- svenska kronor, för en limpa bröd, talar starkt för att grobianhövdingen Mugabe lyckas hindra sina undersåtar från att sälja det de har att sälja till högstbjudande och köpa sådant de behöver av dem som erbjuder det lägsta priset.

Jag vet givetvis inte hur allt hänger samman och det är givetvis tänkbart att guldgranulat naturligt har en mycket låg köpkraft i de regioner där det finns gott om guld, men att tro att guldets köpkraft är så låg som sägs i filmen av icke-politiska orsaker verkar inte sannolikt. En tänkbar förklaring är att hyperinflationen fått varuutbudet att minska påtagligt med den påföljden att så snart hyperinflationen upphört, och hyperinflationer upphör alltid förr eller senare, produktionen kommer att återhämta sig och priserna kollapsa.

Det enda positiva som tycks ha hänt i Zimbabwe är att ingen längre godtar den egna valutan och att därför hyperinflationens dagar är räknade. Grobianhövdingen har alltså lyckats bita sig själv kraftigt i arslet av det skälet att han inte längre kan plundra sina undersåtar genom att trycka fler zimdollar. Dem vill ju ingen ha. Detta talar också för att ekonomien kan komma att återhämta sig. Sunda pengar är nämligen en förutsättning för välstånd snarare än en följd av välstånd.

Nedanstående text har jag skrivit som ett debattinlägg på en blogg kallad Sloped Curve. Jag publicerar här samma text därför att jag är nöjd med den om än att jag har justerat den aningen. Vad man kan säga om min allmänna makroekonomiska teori är att jag erkänner att en tillfällig likviditetsfälla kan uppträda under en guldmyntfot och att en mera långdragen likviditetsfälla är teoretiskt möjlig under en ren pappersvaluta. Det senare är dock inte ämnet för texten nedan.

Sammanfattningsvis bygger min ekonomiska teori på ungefär följande grundpelare. Jag erkänner den ricardianska grundteorien, erkänner Says lag med viss modifikation, förordar samma ekonomiska politik som Ludwig von Mises, det vill säga laissez-faire, och anser att Keynes teorier är behövliga för att förklara varför Says lag under en begränsad tidsrymd under en guldmyntfot kan vara satt ur funktion. Undantaget från Says lag kan även kallas likviditetsfälla.

En viktig sak är att jag också anser att Milton Friedmans bidrag till ekonomiämnet är nästan helt obefintligt. Det han skrev förtjänar att uppmärksammas endast därför att en väl genomförd vederläggning av allt detta strunt blir till en ganska bra genomgång av ämnet.

Jag kallar detta för aurokeynesianism. Nedan följer texten.

Under en guldmyntfot måste de räntor man kan erhålla jämföras med vad det kostar att förvara fysiskt guld. Antag att den kostnaden är 1% av kapitalet per år. E-gold tar ut en avgift på 1% per år samt en minimiavgift vars storlek jag glömt. E-gold förvarar alltid aningen mer fysiskt guld än kunderna är berättigade till. E-gold kan alltså inte gå omkull på grund av en bank run.

En bank som erbjuder -0,5% ränta på ett konto som är denominerat i guld kan således vara ett konkurrenskraftigt alternativ till den typ av idiotsäkra "banker" som beskrevs i föregående stycke.

Faktum är att det finns en japanskt företag som erbjuder konton denominerade i guld, men inte äger så mycket som ett enda gram guld. Alla företagets tillgångar består av fordringar denominerade i guld och begär man utbetalning erhåller man den mängd japanska yen som motsvaras av kontobehållningens storlek omräknat med hjälp av guldets dagsnotering per gram räknat i yen.

Har man en kontobehållning motsvarande ett gram guld och guldet dagsnoteras till 2956 yen per gram är alltså banken fordringsrättsligt förpliktigad att vid anfordran tillhandahålla 2956 yen. Däremot kostar en guldtacka med en vikt om ett gram guld mer än så.

Det hela kan jämföras med en fiatvaluta med en peg till guldet.

Vad som är intressant är att denna bank för tillfället, så att säga, betalar en ränta på minus 0,5%, vilket skall jämföras med e-gold som tar ut en förvaringsavgift på 1% samt en minimiavgift.

Alltså är det inte riktigt sant att den nominella marknadsräntan inte kan understiga noll, men det är nästan sant. Det är också mera sant under en ren pappersvaluta.

Sedan har min motdebattör givetvis rätt såtillvida att under förutsättning att jämviktsräntan vore minus 10% per år så kan inte den nominella räntan falla så lågt med den påföljden att detta leder till en våldsam lågkonjunktur. Det var ungefär det som hände 1929-1932. Jämviktsräntan under den tiden låg helt uppenbart en bra bit under noll, men marknadsräntorna en bit över noll.

Jag menar dock att ett sådant tillstånd under en guldmyntfot alltid måste vara tämligen tidsbegränsat av det skälet att det som hände under denna period var att en enorm mängd kreditmynt med nominellt värde i guld "gick upp i rök" på grund av kreditkontraktion.

Kreditkontraktionen berodde på att guldets köpkraft hade fallit så lågt att guldbrytningen inte höll takt med den icke-monetära efterfrågan. Detta ledde till att banksystemet undan för undan tömdes på guld och slutligen uppstod panik samt därutöver monetär efterfrågan på guld. Bankerna tvangs då ge sig ut på en desperat jakt efter guld som bokstavligt talat inte gick att uppbringa.

Trots denna enorma bankkris kom dessvärre endast en ganska måttlig prisdeflation till stånd. Detta hade enligt min mening på två orsaker. Den ena är att priser och löner är mera trögrörliga nedåt än uppåt. Om en arbetsgivare frågar sina anställda om de vill ha höjd eller sänkt lön är ju svaret givet. Man kan tvingas godta lägre lön, men tackar rimligen omedelbart ja till en löneförhöjning.

Den andra orsaken var att man var allmänt övertygad om att guldmyntfoten skulle komma att upphävas och att världen skulle gå tillbaka till ungefär vad som rådde under första världskriget, det vill säga flytande kurser och inflatorisk penningpolitik. Trots att priserna föll var alltså inflationsförväntningarna i någon mening höga.

Hade däremot en våldsam prisdeflation kommit till stånd hade detta fått till följd att fysiskt guld hade fått en stegrad köpkraft, vilket i sin tur föranlett de guldbrytande företagen att ta upp lån och framför allt att spendera de lånade medlen. I så fall hade en inflatorisk impuls kommit till stånd och sannolikt hade denna först kommit till stånd sedan prisnivån hade fallit till en bit under förkrigsnivån.

1931 var den genomsnittliga arbetarlönen i Sverige 1,16 kr. per timma medan den 1914 endast uppgick till 0,42 kr. per timma. Hade timlönerna fallit ned till kanske 0,30 kr. per timma hade Sverige drabbats av inflation och marknadsräntorna hade sannolikt under en tid befunnit sig under jämviktsräntan.

Att en snabb deflation är möjlig visar de första åren efter första världskriget då den allmänna prisnivån föll mycket snabbare än under den stora depressionen. 1919 lär priserna ha fallit så snabbt att priset på en kalv hösten 1919 understeg språngavgiften våren 1919.

Med en så snabb prisdeflation under tiden 1929-1932 hade snart guldbrytningens profitkvot varit så hög att den guldbrytande sektorns kreditefterfrågan hade exploderat och den guldbrytande sektorn satt så mycket kreditmynt i omlopp att detta hade verkat som ett jättelikt konjunkturprogram. Då hade troligen marknadsräntan kommit att understiga jämviktsräntan. Alltså kommer marknadsräntan under en guldmyntfot, sett över en längre tidsperiod, att i genomsnitt hamna på ungefär samma nivå som jämviktsräntan med det förbehållet att guldets värde också skiftar aningen.

Sedan är jag medveten om att en kraftig lönedeflation i ett samhälle där praktiskt taget alla är skuldsatta över öronen inte är samma sak som en lönedeflation i ett samhälle där enskilda i allmänhet är skuldfria.

Vad som skulle ha hänt givet att man hade deflaterat stenhårt under den stora depressionen, vilket man faktiskt inte alls gjorde, hade varit att guldets köpkraft slutligen hade blivit så hög att något i stil med följande hade inträffat.

"If the Treasury were to fill old bottles with bank-notes, bury them at suitable depths in disused coal-mines which are then filled up to the surface with town rubbish, and leave it to private enterprise on well-tried principles of laissez-faire to dig the notes up again (the right to do so being obtained, of course, by tendering for leases of the note-bearing territory), there need be no more unemployment and, with the help of repercussions, the real income of the community, and its capital wealth, would probably become a good deal greater than it actually is."

Saken är ju faktiskt den att det under en guldmyntfot finns en hel massa lagligt betalningsmedel i berggrunden och att allt som krävs för att få fart på produktionen av lagligt betalningsmedel är en ordentlig kreditkontraktion och ett fall i den allmänna lönenivån.

Slutligen vill jag gärna säga att jag anser att det var ett stort misstag att återuppta guldinlösningen på 1920-talet på det sätt som gjordes. Man borde istället ha reducerat de olika valutornas guldinnehåll ordentligt så att man hade sluppit deflation i betydelsen kontraktion. Jag tror också att Keynes underskattade hur mycket guldinnhållet hade behövts reduceras för att undvika en depression.

Bloggen Sloped Curve har följande webadress.

http://www.slopedcurve.com/roller/makro/category/Makroblog

Idag noterades ett kilogram guld till 273.574,- kronor. Under guldmyntfotens glansdagar medförde 10-kronans guldinnehåll att 248 guldtior, det vill säga 2480 kronor specie, innehöll ett kilogram guld. Man sade därför att guldet kostade 2480,- kronor per kilogram, om än att i verkligheten 2480 kronor specie innehöll ett kilogram guld och att alpariförhållandet mellan ett kilogram guld och riksbankssedlar var identiskt med guldinnehållet i 2480 kronor specie.

Ett tragiskt förhållande är att nu guldpriset är mer än 100 gånger högre än "guldpriset" under guldmyntfotens glansdagar. Kronan är alltså inte längre värd så mycket som ett enda öre!

Hade guldmyntfoten aldrig upphävts 1914, då den allmänna prisnivån i Sverige befann sig i ungefärlig jämvikt med kronans guldinnehåll, är jag säker på att vi hade kunnat bibehålla guldmyntfoten fram till idag och att resultatet av detta hade varit en lägre real växlingskurs, högre sysselsättning och ojämförligt lägre räntor. De kritiska perioderna hade varit första världskriget, den stora depressionen och 70-talets exempellösa guldhausse. Det förtjänas dock att påpekas att den stora depressionen inte nödvändigtvis hade medfört så stora störningar givet att vi aldrig hade släppt guldkonvertibiliteten under första världskriget. Hade vi gått in i den stora depressionen med en låg real växlingskurs hade depressionen förmodligen aldrig blivit särskilt allvarlig.

Idag publicerar återigen Svenska Dagbladet en text om den påstådda klimatkatastrofen. Om ni har starka nerver rekommenderar jag läsning. Texten finns på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2469953.svd

Det finns en alldeles utmärkt internetsida på vilken hela detta sammelsurium av dumheter effektivt punkteras. Sidan har följande adress, men tyvärr är texterna på tyska.

http://www.klimaskeptiker.info/index.php

Idag står i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter att läsa om att man beslutat att ej genomföra fler DNA-tester med anledning av mordet på Cathrine da Costa. Läs mer på följande länkar.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2467457.svd

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=883699

Enligt min mening är detta ingenting annat än en ren skandal. Givetvis borde man bokstavligt talat använda sig av varje befintligt hårstrå för att öppna en aldrig så liten möjlighet att kasta ljus över vad som verkligen hände Cathrine da Costa.

Skulle mitrokondrieanalysen ge vid handen att man kan utesluta/inte utesluta att den så kallade allmänläkarens dotters hårstrån finns på handduken vore detta av stort värde, eftersom detta skulle kasta ett visst ljus över frågan huruvida det finns anledning att betvivla de uppgifter som skall härstamma från hans dotter. Skulle det också visa sig att man på grundval av den metod om vilken nu fråga är inte heller kan utesluta/kan utesluta att den så kallade slaktaren haft med mordet och/eller styckningen att göra skulle detta också bidra till något mindre oklarhet.

Vad detta mera sannolikt handlar om är rättsväsendets monumentala ovilja att erkänna att man kan ha gjort fel. Därtill kommer måhända att det skulle uppfattas som djupt stötande av somliga att barns vittnesbörd kan vara felaktiga. Jag menar att barns vittnesbörd som grundregel bör tillmätas mycket lågt bevisvärde av det skälet att barn utan svårighet låter sig ledas till att säga i stort sett vad som helst.

Att gripa efter varje möjlighet att utså rimligt tvivel angående någons skuld är en av rättsväsendets dyraste och heligaste plikter. Här finns utan vidare möjligheter att utså tvivel angående allmänläkarens och obducentens skuld eller möjligen att dra skugga över dem.

Idag står i Svenska Dagbladet att läsa om att regeringen planerar att "avreglera" tågtrafiken genom att släppa in fler aktörer än SJ i järnvägarna. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/resor/nyheter/artikel_2466403.svd

Jag tror i likhet med Ulf Adelsohn att regeringen inte riktigt vet vad den gör då den planerar för "konkurrens" i tågtrafiken. Vad det handlar om är att man försöker skapa "konkurrens" där konkurrens är onaturligt. Resultatet kommer endast att bli en utökad byråkrati.

På en verkligt fri marknad ägs järnvägarna av privata aktörer och de förfogar givetvis över dessa järnvägar i syfte att maximera intäkterna. Så är det exempelvis i Schweiz där det finns många järnvägar i privat ägo.

Jag har aldrig hört talas om att de schweiziska järnvägarnas ägare upplåter sin järnvägar för denna typ av konstlade konkurrens. Ville regeringen åstadkomma en verkligt fri marknad på järnvägsområdet borde man istället sälja banverket till högstbjudande och inte förpliktiga det privatiserade banverket till någonting annat än möjligen att maximera de nya aktieägarnas vinster.

Nu skapar man istället en pseudomarknad som måste kontrolleras av en myndighet vars syfte är att skapa "konkurrensneutralitet" inom järnvägstrafiken. Detta är givetvis omöjligt och riskerar förlöjliga den verkliga nyliberalismen. Regeringens förslag hör hemma i papperskorgen, men en utförsäljning av banverket borde stå högt på agendan för en verkligt marknadsliberal regering.

Nu meddelas att Riksbanken sänkt reporäntan till en enda procent. Läs mer på följande länk.

http://www.riksbank.se/

Enligt min mening gör Riksbanken fel och jag tänkte här förklara varför jag anser det.

Under den allra senaste tiden finns har två nyheter med stor relevans för penningpolitiken florerat. Den ena nyheten är att priserna på bostäder återigen börjat stiga och den andra nyheten är att kronan förstärkts aningen efter höstens kraftiga ras.

Vad indikerar detta?

De stigande bostadspriserna indikerar att Riksbankens inflationära åtgärder fått genomslag och att det inte finns någon risk för en elakartad deflation. Samma sak gäller faktiskt den något starkare kronan. Kronan förstärks därför att man inte längre befarar någon deflation och att en sådan skulle föranleda Riksbanken att "öppna kranarna" för fullt. Tvärsom anteciperas redan nu en penningpolitisk skärpning.

Det senare är faktiskt ett avsevärt problem, eftersom det förhållandet att man anteciperar en penningpolitisk skärpning driver den reala kronkursen uppåt och förvärrar lågkonjunkturen samtidigt som en illusion av en låg inflationstakt skapas. Detta kan i sin tur föranleda ytterligare lättnader i penningpolitiken med den påföljden att det som var tänkt att lindra i själva verket gör ont värre.

Detta föranleder mig att återigen peka på att Riksbanken borde använda sig av ett prisindex med lågt importinnehåll för att bättre se hur penningpolitiken påverkar de priser som i ett längre perspektiv styr växlingskursen. Big Mac är ett utmärkt index och idag kostar en Big Mac 13,2% mer än den gjorde för ett år sedan, medan det under slutet av 90-talet rådde negativ macflation och högkonjunktur.

Jag ställde häromdagen en fråga till en viss Jörgen Johansson. Jörgen Johansson är Dagens Nyheters korrespondent i Lettland. Frågan gällde huruvida han upplevde att den ekonomiska krisen gjort letterna mer eller mindre vänligt sinnade till EU.

Han svarade dels att det är sant att Lettlands ryssar på det hela taget är mindre vänligt sinnade till EU, vilket är ett grovt understatement.

Dels svarade han att han tror krisen gjort letterna mera vänligt sinnade till EU av det skälet att EU, till skillnad från Lettland, anses ha pengar. Jag ställer mig mycket tveksam till att krisen gjort letterna mera EU-vänliga och har faktiskt aldrig träffat varken en enda lett eller lettlandsryss som vill byta lats mot euro, men har träffat massor som anser att det var ett misstag att gå med i EU och till och med letter som anser att landet borde lämna EU. Så tycker de flesta lettlandsryssar.

Givetvis får man inte sällan just de svar man vill ha, eftersom man dels ställer frågor på ett visst sätt, alternativt att människor svarar undvikande eller ger de svar de tror att frågeställaren vill ha därför att de egentligen inte vill diskutera politik. Hursomhelst kan det inte vara en slump att jag trots ett flertal besök i Lettland hitills aldrig träffat en enda övertygad EU-vän. Jag är övertygad om att något kommer att hända i Lettland och att den ekonomiska krisen påskyndar processen.

Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3622&a=882141

Enligt Estlands Banks, det vill säga Estlands motsvrighet till Sveriges Riksbank, finns det för tillfället starka indicier på att Estland befinner sig i en deflation. Läs mer på följande länk.

http://www.eestipank.info/pub/en/press/Press/pressiteated/pt2009/_02/pt0206

Här bör man tänka på att även om de senaste KPI-siffrorna visar på en positiv inflationstakt föll faktiskt KPI med 6 promille i januari trots att i januari ett antal indirekta skatter höjdes. Fortsätter KPI att falla med 6 promille per månad kommer Estland snart att ha ett fallande KPI också i årstakt.

För det första vill jag peka på att detta faktiskt är en deflation som drivs av en monetär kontraktion och inte av en snabbt ökande produktivitet. Detta fenomen brukar kallas elakartad deflation.

Jag anser att det finns ett allvarligt problem förenat med elakartad deflation under en ren pappersvaluta. Under en fraktionell guldmyntfot kommer nämligen en elakartad deflation att leda till att guldbrytning blir mera lönande, vilket kommer att öka den guldbrytande sektorns efterfrågan, vilket i sin tur kommer att verka som en motkraft i deflationsspiralen. Är det emellertid fråga om en elakartad deflation under en ren pappersvaluta riskerar de fallande priserna att få den egna valutan att stiga i värde på den internationella valutamarkanden, vilket förstärker deflationsspiralen.

Vad gäller Estland är situationen egenartad såtillvida att Estland har en fast växlingskurs gentemot euron. Således innebär en deflation i Estland att Estland i praktiken devalverar i förhållande till euro-området under förutsättning att det inte råder deflation i euro-området. Alltså påminner det hela om en guldmyntfot.

Å andra sidan vet man inte hur en deflation i Estland kommer att påverka eurons yttre värde och hur den estniska kronans reala växlingskurs samvarierar med den nu kollapsande ryska rubeln. När Argentina genomgick en elakartad deflation steg nämligen "modervalutan" i förhållande till euron.

Jag tror att de fallande priserna i ett hörn av dollarzonen medförde att dollarn apprecierade i förhållande till euron. Man kan också tänka sig att deflationen i Baltikum är en drivande kraft bakom den svenska kronans depreciering i förhållande till euron och är denna depreciering snabb kan Estland få kraftiga problem av det skälet att deflationen inte förmår driva ned den reala växlingskursen i förhållande till den svenska kronan.

Ser man till gamla ERM var förhållandet annorlunda, eftersom de valutor som det spekulerades emot stödköptes av de ländes vars valutor uppfattades som säkrare. Alltså motsvarades deflationen i ett hörn av valutaområdet av inflation någon annan stans och allt graviterade mot inre köpkraftsparitet. Gamla ERM liknade alltså i mycket hög grad guldmyntfoten.

Vad som nu kommer att hända i Estland är att hela den inhemska marknaden kommer att paralyseras och att befolkningen kommer att minska ned sina utgifter så långt detta är möjligt eller nödvändigt. Detta kommer i sin tur att få den ekonomiska krisen att accelerera, men å andra sidan får detta den goda följden att Estlands utrikes affärer snart kommer att uppvisa ett plus. Den estniska exporten kommer att alltså öka dramatiskt och importen kollapsa.

Någon kunde mena att man kunde uppnå samma effekt genom att devalvera, men om man använde sig av den metoden skulle detta innebära att kreditexpansionen kunde fortgå och givetvis skulle detta innebära att man några år senare skulle tvingas devalvera ytterligare en gång och så vidare. Estland väljer nu att avbryta kreditexpansionen tvärt och genomgå en stärkande stabiliseringsrecession.

En stor fördel jag tror att Estland därigenom vinner är att den reala växlingskursen därigenom kommer att hållas på en lägre nivå än om man valt devalveringsvägen. Visserligen hade en devalvering medfört att den reala växlingskursen snabbt hade justerats ned, men när man väljer att justera ned den genom en deflation går processen å ena sidan långsammare, men å andra sidan gör man befolkningen mycket medveten om riskerna med att skuldsätta sig över öronen med den påföljden att det kommer att råda mycket låg kreditefterfrågan under många år framöver till och med den dag då den estniska kronan enligt alla kriterier måste anses undervärderad, alternativt Estland är medlem av eurozonen och har en lägre prisnivå än övriga euro-området.

Vad gäller den estniska kronan kommer denna troligen att snabbt bytas mot euro, eftersom Estland mycket snart kommer att uppfylla inflationskriterierna för fullt deltagande i den monetära unionen. Hur ett byte till euro kommer att påverka den reala växlingskursen återstår att se, men jag tror att det så kallade valutafondsarrangemanget är ägnat att hålla ned den reala växlingskursen eftersom den estniska staten håller tillgångar denominerade i euro vilka gott och väl motsvarar utestående sedlar och mynt. Estland tvingas alltså genom valutafondsarrangemanget att spara medel som landet inte hade tvingats spara om man haft en floatvaluta. Rimligen håller detta sparande ned den reala växlingskursen.

Att Estlands reala växlingskurs har blivit så hög att en korrigerande deflation blivit påkallad kan möjligen hänga samman med att man 1998 införde ett insättningsskydd. Saint Helena, som också har ett valutafondsarrangemang och saknar insättningsskydd, har mig veterligen aldrig halkat in i en snabbare kreditexpansion än den som råder i "moderlandet" och därför aldrig haft behov av en korrigerande deflation. Jag misstänker att den estniska kreditexpansionen hade klingat av på ett tidigare stadium och under mera ordnade former om man aldrig hade infört någon insättningsgaranti.

Slutligen ber jag att få påminna om att Estland är ett lågprisland i europeisk jämförelse och att därför deflationsbehovet kanske inte skall överdrivas. En estnisk krona är värd 0,67 kronor, men borde vara värd 1,20 kronor för att Sverige och Estland skulle befinna sig i "macqvilibium".

Kortfattat kan man säga att det finns två "skolor" när man diskuterar priset på guld.

Den första skolan hävdar att guld är en handelsvara bland andra handelsvaror och att priset därför snart kommer att falla ned till produktionskostnaden. Produktionskostnaden är för tillfället betydligt lägre än marknadsnoteringen och så är det nästan alltid.

Den andra skolan hävdar istället att världens monetära system håller på att falla samman och att detta kommer att leda till en explosiv guldhausse.

Jag är däremot anhängare av den tredje skolan, eller vad jag skulle vilja kalla den nyanserade skolan. Den första skolan har fel därför att priset på guld måste vara så högt att dagsnoteringen täcker de förväntade framtida kostnaderna för att bryta guld. Tänk er att ni arbetar för ett guldbrytande företag som överväger att börja bryta en viss guldgruva. Från det att tanken tänks till dess att guldet brutits och omvandlats till tackor kommer en lång tid att förflyta. Utbudet av nybrutet fysiskt guld är alltså ytterst inelastiskt för att tala med ekonomspråk och därför måste guldpriset vara såpass högt att de som överväger att utöka gruvkapaciteten är förvissade om att priset på guld för närvarande är så högt att det under den tid som kommer att förflyta fram till dess att den planerade produktionen materialiserats inte rimligen kan falla så mycket att det vid denna framtida tidpunkt kommer att understiga produktionskostnaden.

Därför kan man säga att dagsnoteringen framför allt är en prognos angående den framtida brytningskostnaden räknat i dollar och att därför ett stigande guldpris huvudsakligen indikerar att man tror att den amerikanska inflationen kommer att vara hög.

Tron att guldets dagsnotering kommer att falla till den nuvarande produktionskostnaden förutsätter alltså en värld utan inflationsförväntningar och ingen vettig människa är rimligen så dum att han tror att världens centralbanker kommer att sluta inflatera de olika valutorna. Detta skulle dessutom strida mot den uppfattning om den måttliga inflationens goda verkningar vilken allmänt omhuldas.

Samtidigt är tanken att det relativa priset på guld kommer att explodera på grund av inflation i behov av modifikation, trots att tanken innehåller ett betydande element av sanning. Man bör nämligen inte bortse från det förhållandet att det fortfarande finns skuldebrev denominerade i guld. Guldmyntfoten är alltså inte helt död och i London noteras dagligen en marknadsränta i guld. De som har skulder denominerade i guld är i allmänhet bolag som ägnar sig åt att bryta guld. Skälet att de vill ha sina skulder denominerade i guld är förstås att ett fallande guldpris på det viset kommer att medföra en reduktion av deras skulder, vilket gör dem mindre sårbara för en fallande dagsnotering.

Skulle dagsnoteringen på guld explodera bortom alla gränser och samtidigt inflationsförväntningarna vore måttliga skulle detta rimligen medföra ett ökande intresse för att bryta guld och därmed en ökande kreditefterfrågan från de guldbrytande företagens sida. Eftersom denna kreditefterfrågan kommer att ta sig uttryck i att skuldebrev denominerade i guld emitteras, skulle följden bli att marknaden skulle "dränkas" i skuldebrev denominerade i guld. Detta skulle i sin tur dra med sig priset på fysiskt guld nedåt om än att det ytterst är det fysiska guldet som dikterar priset på sådana skuldebrev och inte tvärsom.

Därför kan man säga att guldets dagsnotering snarast bör ses som en valutakurs i en valuta vars emission regleras av marknadskrafter istället för av centralbanker om än att centralbanker försöker manipulera denna marknad så gott de kan. Deras kapacitet i detta avseende är dock inte oändlig, eftersom de inte kan "trycka" guldtackor. Så länge världens centralbanker har guld i sina valv kan de justera marknaden genom köp och försäljningar, men varje försök att hålla ned priset på guld och samtidigt inflatera den egna valutan är långsiktigt ohållbart, eftersom förr eller senare de i så fall måste lämna ifrån sig sina fysiska reserver.

Det förhållandet att guldet fungerar som en parallell valuta har den effekten att den amerikanska penningpolitiken ger intressanta kast i guldmarknaden vilka troligen kan omsättas i reda pengar av hugade spekulanter. Låt mig beskriva detta fenomen.

För tillfället är de amerikanska styrräntorna ytterst låga. Rimligen kommer dessa exceptionellt låga styrräntor förr eller senare att framkalla en stark inflation i USA. När denna inflation väl materialiserats kommer givetvis den amerikanska centralbanken ställas inför valet att låta denna inflation accelerera eller att försöka bromsa den medelst höjda styrräntor.

Jag är övertygad om att USA inom en icke alltför avlägsen framtid kommer att drabbas av en ganska påtaglig inflation och att den amerikanska centralbanken den dagen kommer att tvingas byta fot från att ha bedrivit en inflatorisk penningpolitik till att bedriva en mera deflatorisk sådan. För tillfället "håller marknaden andan" och inväntar den amerkanska inflationen, men så snart denna materialiserats kommer den amerikanska centralbanken att, så att säga, tvingas höja sina styrräntor. Detta kommer i sin tur att framkalla en ny kris och så snart denna kris börjar bli påtaglig kommer man att börja spekulera i en mera inflatorisk amerikansk penningpolitik.

Den dagen kommer dollarn att falla ihop som en misslyckad sufflé och priset på guld att stiga påtagligt precis som att euron troligen kommer att stiga gentemot dollarn. Det är alltså faktiskt så att den inflatoriska penningpolitiken i USA håller upp dollarkursen och ned priset på guld. När väl den amerikanska penningpolitiken blir mera deflatorisk och en ny kris avtecknar sig kommer guldet alltså att stiga därför att man kommer att befara en ny dos av inflatorisk penningpolitik syftande till att "mildra" krisen.

Sammantaget kan man nog säga att så länge världens centralbanker kommer att bedriva en inflatorisk penningpolitik och man endast är ute efter att säkra sig mot inflationen är guld en bra placering och att detta särskilt gäller då de amerikanska styrräntorna är låga. Man kan exempelvis köpa ABN Amro Open End Guld Certifikat och någon anledning att valutasäkra något som är denominerat i den jämte silver enda apolitiska valutan ser jag inte. Det enda problemet är att realisationsvinstskatten kommer att "äta upp" en betydande del av en vinst som i verkligen inte är någon vinst utan endast en indikator på penningvärdets försämring.

Samtidigt är det sant att guld i sig aldrig kommer att ge någon hisnande avkastning, men ett utmärkt skydd mot inflationen är det tvivelsutan. Att guldpriset i reala termer rasat sedan 1980 må vara sant, men den exceptionella guldhaussen under 1970-talet hängde troligen samman med att guldet av tvingande realekonomiska skäl var i behov av en rejäl "revansch" efter Bretton-Woods-periodens konstslat låga guldpris. Jag uppfattar dock dagens guldmarknad som betydligt mera mogen och därför tror jag inte att vi kommer att få se så våldsamma svängningar som under 1970-talet.

Jag tror dessutom att denna marknad är embryot till ett globalt och sunt valutasystem.

Idag står i Dagens Nyheter att läsa om en man som påstår eller tror sig ha varit jagad av vargar, men lyckats undkomma genom att sätta sig i säkerhet i sin bil. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=881805

Jag menar att det enklaste sättet att bedöma trovärdigheten i mannens berättelse rimligen måste vara uppgiften om hur långt ifrån sin bil mannen befann sig när det påstådda vargangreppet började. Han uppger att vargarna tagit upp jakten på honom vid en punkt då de befann sig cirka 400 meter från honom och att då han lyckades sätta sig i säkerhet vargarna befann sig cirka 200 meter från honom.

Befann sig mannen en kilometer från sin bil när vargangreppet började är berättelsen uppenbart orimlig, men befann sig mannen nära bilen kan det utifrån vad mannen uppgett inte uteslutas att han verkligen blev föremål för ett vargangrepp.

Vad gäller vargens farlighet för människan råder faktiskt en ganska stor konsensus bland seriösa forskare. Så här ser denna konsensus ut. Varg som lever i närheten av mänsklig civilisation och vant sig vid människor är betydligt farligare för människan än varg som lever helt isolerad från människan. Vidare är människan inget förstahandsbyte. Det vill säga; endast i brist på andra bytesdjur ger sig vargen på människor och då i först hand unga flickor och äldre damer.

Av detta kan man sluta sig till att risken för att en varg skall attackera en människa i Sverige är liten. Däremot kan man inte utesluta vargangrepp riktade mot människor. Huruvida mannen verkligen blev angripen av varg vågar jag inte ha någon mening om, men jag tror inte att mannen ljugit ihop historien i syfte att provocera fram "varghat".

Den mest intressanta detaljen, nämligen den om hur långt ifrån sin bil mannen i utgångsläget befann sig, finns det ingen uppgift om. Därför saknas möjlighet för tidningsläsarna att bedöma graden av sannolikhet i berättelsen. Det förhållandet att vargarna sprungit i samma riktning som mannen talar starkt emot att vargarna blev skrämda.

Priset på en Big Mac i några olika länder:

Storbritannien: £2,09
Tyskland: €3,19
USA: $3,57
Irland: €3,90
Finland: €3,95
Danmark: 29,50 dkr.
Sverige: 38,- kr./39,- kr.
Norge: 40,- nkr.

Växlingskurser:
£1= 11,92 kr.
€1= 10,68 kr.
$1= 8,38 kr.
1 dkr.= 1,43 kr.
1 nkr.= 1,20 kr.

Utländska priser i svenska kronor:

Storbritannien: 24,91 kr.
Tyskland: 34,07 kr.
USA: 29,92 kr.
Irland: 41,65 kr.
Finland: 42,19 kr.
Danmark: 42,18 kr.
Norge: 48,- kr.

Utländska priser i procent av de svenska:

Storbritannien: 64,7 %
Tyskland: 88,5 %
USA: 77,7 %
Irland: 108,2 %
Finland: 109,6 %
Danmark: 109,6 %
Norge: 124,7 %

Priset på ett uns guld: 7658,60 kr.

Sedan december månad har priset höjts på Irland, medan i de övriga länderna priserna förblivit på samma nivå. Intressant att notera är att Finland och Danmark befinner sig nära nog i "macqvilibrium".

Svenska kronan har också försvagats, vilket jag faktiskt anser vara bra eftersom den tidigare starkt övervärderade kronan troligen har varit mycket skadlig för sysselsättningen i Sverige. Riksbanken borde försöka se till att kronan försvagas ytterligare, utan att för den saken låta den inhemska inflationen löpa amok.

Exakt hur detta låter sig göras har jag dock ingen bestämd mening om. Ett förslag är dock att Riksbanken snarast höjer styrräntorna så påtagligt att den så kallade marknaden blir helt säker på att Riksbanken tvingas sänka styrräntorna på samma sätt som efter höjningen i september 2008.