flavianopolis

Jag tar inte principiellt avstånd från dödsstraff. Har man uppsåtligen berövat andra livet och detta faktum ställts bortom rimligt tvivel finns inget att invända mot dödsstraff. Tvärsom kan dödsstraffet faktiskt sägas öka respekten för det mänskliga livet av det skälet att avrättningen på ett mycket konkret sätt inskärper hur oacceptabla den dömdes handlingar är. Invändningen att det i enstaka fall kan förekomma att oskyldiga döms och att oskyldiga som avrättats ej kan gottgöras är den enda vettiga invändningen mot dödsstraff, men man kan också anse att det är väldigt svårt att gottgöra någon som tvingats tillbringa ett stort antal år i fängelse. Man kan också tänka sig att frånvaron av dödsstraff leder till att bevisvärderingen blir alltför lättvindig och jag anser exempelvis att det finns grund för rimligt tvivel rörande Mijailo Mijailovichs skuld till mordet på Anna Lindh, trots dennes senkomna erkännande. Det finns egentligen bara två saker som talar riktigt starkt emot honom och det ena är erkännandet och det andra DNA-bevisningen. Däremot talar vittnesuppgifterna och bilderna från NK starkt emot hans skuld. Vittnena ger nämligen entydiga uppgifter om att mördaren bar mörka kläder och att han närmade sig Anna Lindh från ett lägre våningsplan, medan bilderna från NK tydligt visar att Mijailo Mijailovich bar ljusa kläder den aktuella dagen och dessutom är bilderna tagna från ett våningsplan över det på vilket Anna Lindh mördades. Jag påstår inte Mijailo Mijailovich är oskyldig, men jag påstår att man inte kan utesluta att DNA-bevisningen är fabricerad och med tanke på att DNA-bevisningen kan vara fabricerad menar jag att vittnesuppgifterna är grund nog för rimligt tvivel rörande hans skuld. I fallet Mijailo Mijailovich kan man anta att dödsstraff hade fått rätten att göra en mera försiktig bedömning av DNA-bevisningen och att detta i så fall hade betytt att Mijailo Mijailovich varit en fri man. I den meningen kan dödsstraff bidra till större rättssäkerhet.

Vad gäller avrättningen av Saddam Hussein kan man emellertid misstänka att USA ser till att avrätta den man som troligen vet mest om USA:s inblandning i kriget mellan Iran och Irak. Enligt vissa källor lär det också vara så att mordet på Olof Palme mer eller mindre direkt hänger samman med kriget mellan Iran och Irak, eftersom USA sägs ha använt så kallade slutanvändarintyg utfärdade av svenska staten i syfte att kunna förse Irak med vapen och att Olof Palme hade tröttnat på detta. Dessa upgifter ger också skäl att ifrågasätta huruvida krigmaterialinspektören Carl-Fredrik Algernon och förre VD:n för Bofors Claes-Ulrik Winberg verkligen förolyckades.

Det framstår vidare som att USA drivs av en så till grad paranoid skräck inför den muslimska världen att man i kriget mot den muslimska världen tar till vilka metoder som helst. Det råder heller ingen tvekan om att USA under en tid såg Saddam Hussein som en viktig allierad i kampen mot Iran och att USA får anses ha stor medskuld till att Saddam Hussein kunde terrorisera sitt folk genom att stödja honom. Det är nog också här man får söka förklaringen till att George Bush d.ä. inte såg till att störta Saddam Hussein i samband med Kuwait-kriget 1991.

Man kan inte heller utesluta att USA vill tysta honom som visste mest förutom dem själva. I så fall var detta ingen avrättning utan ett mord.

Jag läste just att regeringens utredare kommit fram till att flyktingbarn som blir apatiska inte blir det på grund av brister i asylprocessen. Däremot konstateras det att de flesta blir friska så snart de beviljats uppehållstillstånd. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14341673.asp

Organisationen Rädda Barnen menar att utredningen antyder att barnen simulerar för att få stanna i Sverige.

Enligt min mening är det ointressant om dessa barn simulerar eller inte. De blir ju uppenbarligen friska av att få uppehållstillstånd och det är i sig skäl nog att bevilja samtliga uppehållstillstånd. Vill ett barn stanna i Sverige därför att barnet trivs bättre här skall barnet få stanna. Så enkelt är det.

Ett säkert sätt att göra sig till åtlöje är att försöka producera ekonomiska prognoser. Icke desto mindre skall jag göra ett försök.

Vid årsskiftet höjer Tyskland momsen från 16% till 19%. Tyskland saknar bilaccis och eftersom den lägsta tillåtna momssatsen inom EU uppgår till 15% var det tidigare så att den tyska beskattningen av nya bilar endast var obetydligt högre än den lägsta tillåtna nivån. I Luxemburg saknas bilaccis och momsen uppgår till 15% och enda anledningen till att Luxemburg för ett antal år sedan höjde momsen från 12% till 15% var en överenskommelse inom EU.

I sammanhanget bör man också komma i håg att handeln med begagnade bilar över nationsgränserna inom EU omsätter enorma belopp. Detta beror på att man inte behöver betala moms på en begagnad bil som köpts i ett EU-land för bruk i annat EU-land. Eventuell bilaccis kommer man inte undan, men många länder inom EU saknar bilaccis. Sverige var fram till någon gång på 90-talet troligen det enda land i världen med inhemsk bilindustri och bilaccis, men denna slopades av Göran Perssons regering.

Av nyss nämnda skäl är det så att de länder inom EU som har hög moms och/eller bilaccis tenderar att bli nettoimportörer av begagnade bilar i förhållande till andra EU-länder, medan det omvända gäller de EU-länder som har låg moms och saknar bilaccis. Tyskland är Europas avgjort största nettoexportör av begagnade bilar, men på grund av momshöjningen hotas denna verksamhet. Jag tror att den tyska regeringen allvarligt underskattat den betydelse handeln med begagnade bilar har för den tyska ekonomin. Utlandsefterfrågan absorberar enorma mängder bilar, vilket håller upp priserna på den tyska marknaden och detta förhållande gör det oändligt mycket billigare för den genomsnittlige tysken att byta en begagnad bil mot en ny och detta håller i sin tur i gång den betydelsefulla tyska bilindustrin. Då bör man dessutom komma ihåg att Tyskland trots sina 82 miljoner invånare tillhör de länder där det produceras flest personbilar per invånare i hela världen. Jag är osäker på de exakta talen, men tror mig veta att den tyska produktionen av personbilar per invånare är betydligt större än den svenska och detta trots att det finns två biltillverkare i förhållande till endast 9 miljoner invånare här i Sverige. Bilindustrin är helt enkelt Tysklands ekonomiska nerv och det är ingen slump att varenda liten tysk tidningskiosk är fylld av motortidningar och att Tyskland är det i praktiken enda landet på jorden där det finns vägar utan hastighetsbegränsning. Tyskland är helt enkelt den europeiska och rent av den globala bilindustrins mecka.

Jag förutspår att momshöjningen kommer att få allvarligare följder för den tyska bilindustrin än vad som allmänt tros bli fallet. Jag tror också att den tyska momshöjningen kommer att försvaga euron gentemot den svenska kronan och ett antal andra valutor. Jag gissar också att det ganska snart kommer att blossa upp en diskussion angående det kloka i att höja den tyska momsen.

Jag förutspår också att handeln med begagnade bilar i det lilla Luxemburg kommer att växa så det knakar. Givet att världen kommer att äga fortsatt bestånd får framtiden utvisa om det fanns någon substans i mina gissningar.

Som säkerligen de flesta av mina läsare redan känner till styrs Somalia sedan ett halvår tillbaka av någon typ av underligt nätverk av islamistisk milis med tillhörande domstolar. Detta styre lär ha medfört att säkerhetsnivån har förbättrats i Somalia. Å andra sidan tycks det också ha medfört att en del av den exceptionellt frihetliga ordning som blev resultatet av den gamla regeringens kollaps och det därpå följande inbördeskriget har ersatts med en mindre frihetlig ordning. Så har islamisterna bland annat infört stränga restriktioner på bruket av och handeln med khad som är en populär drog i Somalia. Hur farlig denna drog är kan man ha olika meningar om, men den inte värre än att den är helt laglig i Nederländerna och Storbritannien och somliga menar att snus har en större psykadelisk verkan än khad. Oavsett dess eventuella farlighet är det uppenbart att förbudet inte var populärt.

Läs mer om händelserna i Somalia på följande engelskspråkiga länk.

http://somalinet.com/news/world/Somalia/6219

Det intressanta med utvecklingen i Somalia efter regeringens sammanbrott 1991 var att landet delades upp i ett antal zoner som var och en styrdes av en krigsherre. En krigsherre var helt enkelt någon som hade ett antal soldater, maskingevär och arméjeepar och därför kunde lägga ett smärre territorium under sig i syfte att beskatta territitoriet. Detta kan synas mindre trevligt, men vad som sedan hände var att det utbröt konkurrens mellan de olika krigsherrarna om att locka till sig lukrativ och beskattningsbar affärsverksamhet. Dessutom var krigsherrarna hjärtligt ointresserade av att upprätthålla onödig lagstiftning och i den frihet som blev resultatet byggdes bland annat Afrikas bästa mobiltelefonnär upp.

Kanhända kommer nu ett ordnat kaos återinträda i Somalia, men risken finns att krigsherrarna nu gemensamt grundar en mera centraliserad stat. Samtidigt bör man ha i minnet att det somaliska samhället är utomordentligt komplicerat, uppbyggt på grundval av klanlojaliteter och dessutom väpnat till tänderna. Därför är det troligt att det återigen kommer att inträda konflikter så snart man undanröjt islamistmilisen och inte längre har någon gemensam fiende. Uppstår bara nya konflikter krigsherrarna emellan blir det förmodligen omöjligt att centralisera styret och så länge inget centraliserat styre uppstår kommer landet troligen att tendera mot frihet. I så fall är jag övertygad om att Somalia kan bli ett mycket intressant och framgångsrikt land.

Av artikeln ovan framgår att islamistmilisen i Mogadishu redan tycks ha kapitulerat. Det framgår vidare att handeln med khad återigen sker helt öppet och att Mogadishu för tillfället är helt laglöst. Det intressanta blir nu att se vad som kommer istället för islamistmilisens styre och hur detta kommer att skilja sig från den "lapptäckesmodell" som kännetecknade Mogadishu innan islamistmilisens maktövertagande. Oavsett vad som händer är det intressant att följa.

Lyckligtvis tror jag att de som trodde att det skulle bli ett storkrig på Afrikas horn kommer att få fel.

Jag skulle vilja citera professor Sören Wibe:

"Ett svenskt nej till euron skulle, hoppas Sören Wibe, kunna fungera som ett slags föredöme för dem som strävar efter ett Europa präglat mer av allianser mellan enskilda länder och mindre av gemensamma regler. Men några regler vill han behålla. - Till exempel fri handel, fri rörlighet och att du ska få studera var du vill."

Tullfri handel, fri rörlighet och studentutbyte finns inkluderat i EES-avtalet. Jag är övertygad om att partilojaliteten väger tungt för Sören Wibe och att han inte skulle läma socialdemokraterna i första taget. Dessutom misstänker jag att hans inställning till det svenska EU-medlemskapet är starkt beroende av hur EG-domstolen kommer att döma i det så kallade Vaxholmsfallet. Min gissning är att den svenska konflikträtten inte kommer att rubbas av EG-domstolen och om det blir som jag tror kommer säkerligen Sören Wibe att i högre grad acceptera EU-medlemskapet.

Annars vore Sören Wibe den självklare ledaren för den socialdemokratiska fraktionen av en utträdesförespråkande koalition där Margit Gennser vore lika självklar som ledare för den borgerliga fraktionen. Det minimalistiska europeiska samarbete Sören Wibe förespråkar ryms inom EES-samarbetet.

Samtidigt är jag helt på det klara med att den övertygade inflationisten Sören Wibe är den absolut siste jag skulle vilja se som chef för Sveriges Riksbank, men den diskussionen kan vi skjuta upp till tiden efter maktövertagandet!

Ovan ser ni en graf som avspeglar Eurons styrka gentemot kronan. Ju högre upp den röda linjen befinner sig desto starkare är euron och ju svagare är kronan. Som ni ser har euron fallit från cirka 9,50 kronor till runt 9,00 kronor. Sedan vill jag gärna påpeka att det kan vara så att den dag det blir uppenbart att Riksbanken kan bli tvingad att sänka styrräntorna för att undvika deflation kan detta mycket väl utlösa ett säljtryck riktat mot kronan, vilket i så fall kommer att få kronans kurs att rasa tack vare en ansvarsfull penningpolitik. Av det skälet menar jag att man skall tolka grafen ovan med en viss försiktighet, men den mycket mer tillförlitliga Big Mac-modellen indikerar att inflationstakten i Tyskland är högre än i Sverige. I Tyskland har priset på en Big Mac nämligen höjts från €2,95 till €2,99 under det gångna året samtidigt som den restaurang jag använder mig av för min statistik rörande Sverige faktiskt har sänkt priset från 33 kronor till 32 kronor.

Vi får se vad som händer men jag vill här önska riksbankschefen ett riktigt gott nytt år. Eftersom jag är ortodox firar jag Vår Herres Guds och Frälsares Jesu Kristi Födelsedag den 7 januari och av det skälet undviker jag att önska God Jul och hoppas att ingen uppfattar det som oförskämt.

Efter att ha närmre tänkt i genom frågan vad som kan och bör göras för att långsiktigt närma sig målsättningen om ett Sverige som befriats från Bryssel-tyrannien har jag kommit fram till följande slutsatser.

• Att endast vara motståndare till EU-medlemskapet framstår som alltför negativt. Därför skall man snarare säga att man är för medlemskap i EFTA och EES än att säga att man är emot medlemskapet.
• Man måste noggrant gå igenom de rättsliga aspekterna av att lämna EU. Det mest intressanta i detta sammanhang är frågan om Sveriges medlemskap i EES rubbas av ett EU-utträde. Man bör också ärligt tala om att utträde är förenat med vissa ytterst marginella nackdelar, men att dessa skall vägas mot stora fördelar.
• Man måste noggrant gå igenom de ekonomiska följderna av ett svenskt EU-utträde för jordbruket, eftersom det är framför allt jordbruket som berörs ekonomiskt av ett EU-utträde. Här måste man också presentera en plan som visar hur man vill parera de ekonomiska följderna för svenskt jordbruk.
• Man skall absolut inte ställa i val till Europaparlamentet om man är emot EU-medlemskapet. Det är bättre att mana till bojkott av detta spektakel.
• Man skall inte gå ut med någon partibildning förrän man har en tillräckligt stark organisation för att kunna genomföra ett val och det följer av det tidigare sagda att man endast bör ställa upp i riksdagsvalen. Man skall också dessförinnan ha utarbetat ett trovärdigt program med en plan för hur utträdet skall genomföras. Redan ett valresultat strax över en procent är en stor framgång av det skälet att det kan vara mycket kännbart att förlora en procent, vilket i sin tur tvingar det parti som skadas att ta hänsyn till denna opinion. Skulle man exempelvis kunna nå dithän att utträdesförespråkare kunde väljas in i riksdagen för moderaterna eller socialdemokraterna hade man nått en enorm framgång.
• Partiet skall ha stor bredd och rymma socialdemokrater, liberaler, centerpartister, kristdemokrater och konservativa. Partiets gemensamma plattform skall vara minimal och det skall göras klart i partiets stadgar att partiet skall upplösas så snart Sverige lämnat EU. Det är samtidigt viktigt att hålla avgrundsvänstern borta. Ett sätt att åstadkomma detta är att vara tydligt för fortsatt medlemskap i EES. Man bör också av såväl sakliga som taktiska skäl vara noggrann med att hålla rasister borta från partiet.
• Partiet måste ha några kända personer bakom sig och somliga av dem får gärna vara personer som sade ja till medlemskapet 1994, men sedan ändrat sig. Det vore mycket bra om partiet kunde få stöd av personer med näringslivserfarenhet av det skälet att de flesta svenskar som med tvekan säger ja till medlemskapet gör detta på grund av rädsla för de följder man tror att ett utträde skulle få för svenskt näringsliv. Kan man övertyga denna skara om fördelarna med ett utträde är saken klar.

Enligt uppgifter i Svenska Dagbladet skall franska soldater ha varit nära att skjuta Bin Laden, men aldrig getts någon order av de amerikanska befälen att göra så. Jag citerar Svenska Dagbladet:

"Men någon order att skjuta ledaren för terrornätverket al-Qaida ska enligt dokumentären aldrig ha getts från soldaternas överordnade i de amerikanska förbanden - möjligen för att ordergången helt enkelt tog för lång tid."

Jag har själv kursiverat ordet "amerikanska".

Jag har tidigare skrivit om att jag tror att Bin Laden kanske i själva verket står på CIA:s avlöningslista och att han arbetar på George W. Bushs uppdrag och att uppdragets syfte är att övertyga den amerikanska allmänheten om behovet av en aggressiv utrikespolitik. Tanken kan verka närmast paranoid, men om uppgifterna ovan är korrekta kan de tala för att så verkligen är fallet.

Med anledning av Margit Gennsers sensationella utspel angående Sveriges fortsatta EU-medlemskap skulle jag vilja berätta om en dröm jag har. Jag drömmer om att Margit Gennser skall bli ledare för ett borgerligt utträdesförespråkande parti alternativt att hon skall bli den framträdande borgerliga personligheten i ett tvärpolititiskt initiativ för svenskt EU-utträde.

Partiet skall absolut inte ställa upp i valen till EU-parlamentet, utan istället mana till bojkott av denna parodi av parlamentarism.

Däremot skall partiet ställa upp i riksdagsvalet 2010 och oavsett vad resultat blir är det en stor sak om aldrig så få väljer att inte rösta på något av de partier som antingen är för medlemskapet eller åtminstone ställer upp i valen till europaparlamentet.

Men vi behöver Margit Gennser för att initiativet skall tas på allvar. Vi behöver också pengar och en organisation som klarar av att se till att det finns valsedlar i samtliga vallokaler. Partiets namn skall vara SJÄLVSTÄNDIGHETSPARTIET.

Margit Gennser - även kallad Lilla My - ryter till och tycks anse att Sverige borde lämna EU. Mig veterligen är detta första gången en något så när högt uppsatt svensk politiker* som - om än med tvekan - sade ja till EU 1994 gör en helomvändning och deklarerar att hon nu är för utträde.

Jag anser att man kan ställa vissa berättigade frågor kring fru Gennsers resonemang och min främsta undran är hon om anser att det skulle vara en förutsättning för ett svenskt utträde att Danmark och Storbritannien ansluter sig till utträdesgruppen. Min uppfattning är att det med tanke på de enorma jordbrukssubventioner som Danmark erhåller får anses uteslutet att Danmark lämnar EU. Vad gäller Storbritannien tror jag att ett svenskt utträde måste föregå det brittiska, men jag är helt säker på att britterna skulle ansluta sig till utträdesvågen om Sverige tog initiativet. Att lämna EU är en struntsak tack vare EES-avtalet och redan idag står såväl Schweiz som Norge utanför EU och likväl lever dessa länder i högönsklig välmåga.

Läs Lilla Mys generalattack mot hela det svenska etablissemanget:

http://fritteuropa.wordpress.com/2006/12/19/tillbaka-till-efta/

Lilla My är en hedersdam!

*Margit Gennser satt tidigare i riksdagen för moderata samlingspartiet.

Jag måste säga att jag roat följer bråket kring justitiekansler Lambertz. Justitiekansler Lambertz är måhända en något inkonsekvent person som i vissa fall kan visa prov på stor integritet och i andra fall är det uppenbart att han agerar synnerligen opportunt och ryggradslöst. Samtidigt är det oerhört lovande att vi har en justitiekansler som faktiskt vågar och framförallt vill diskutera möjligheten att domstolsväsendet understundom och rent av ofta kommer till helt felaktiga slutsatser och att detta kan få mycket tragiska följder för enskilda. Jag känner själv till fall där personer är uppenbart feldömda och där det sedan visat helt omöjligt att få upprättelse. Detta sätt att förfara är inte ens förenligt med en verkligt sträng formalism av det skälet att formalismen enligt lagens bokstav endast får drivas så länge den är till gagn för rättssäkerheten.

Jag finner det samtidigt djupt beklagligt att justitiekansler inte står fast vid sin kritik av domarna mot Thomas Quick. I fallen Thomas Quick finns det inte teknisk bevisning som binder honom vid så mycket som ett enda av de mord han är dömd för. Det enda som finns är erkännanden från en svårt psykiskt sjuk person. Ingen vettig människa kan påstå att det är "ställt bortom rimligt tvivel" att han är skyldig till något enda av de mord han är dömd för. Det mycket försiktiga antagandet att Thomas Quick på goda grunder kan tänkas vara mytoman är i förening med frånvaron av teknisk bevisning grund nog för rimligt tvivel rörande hans skuld. Det går att rada upp ytterligare ett antal exempel på att svenska domstolar dömer på de märkligaste sätt och att det sedan visat sig stört omöjligt att få ändring till stånd.

Nu har tre jurister, varav en är före detta ledamot av Högsta Domstolen och två professorer i juridik gått till angrepp mot Lambertz. Jag finner inte att det är ställt bortom rimligt tvivel att de två professorerna önskar bli justitieråd.

Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=599062&previousRenderType=6

Så här skriver signaturen Peder:

"Bästa vore om SVT kodades och alla som betalar TV-licensen fick ett programkort för det, tror nog att piratmarknaden kommer vara obefintlig. Samt då kommer väl folk i gemen äntligen att inse hur mycket de betalar för SVT i jämförelse med andra TV-kanaler/paket och börjar ställa lite krav.Sedan en TV har man för så mycket annat än att bara kolla på SVT, för 20 år sedan hade man i princip TV'n bara för SVT så är det inte idag!"

Jag ber att få instämma med Peder. Slopa TV-licensen, men se till att SVT inte finansieras med skattemedel.

Det har talats om att slopa de stora sedlarna i avsikt att försvåra värdetransportrån. Jag skulle här vilja ge mitt fulla stöd till denna tanke och peka på några saker jag menar glömts i den allmänna debatten. Jag skulle också vilja presentera ett förslag angående hur svenska sedlar och mynt bör vara utformade.

För det första menar jag att lagen om avrundning till närmsta öretal delbart med 50 bör ändras så att alla öretal som överstiger 50 skall avrundas uppåt till närmsta hela krontal och att alla öretal som understiger 50 skall avrundas nedåt till närmsta hela krontal. 50-öringen skulle alltså endast kvarstå för de ytterst få transaktioner då öretalet verkligen hamnade på exakt 50. Genom att inte helt slopa 50-öringen undviker man emellertid problemet huruvida beloppet "och femtio" skall avrundas uppåt eller nedåt.

Vad gäller en-kronan kan man tycka att denna har en storlek och tyngd som inte står i rimlig proportion till dess värde. Av detta skäl kan man diskutera om inte en-kronan borde göras mindre på samma sätt som redan gjorts i Norge och Danmark. Jag anser inte det och skälet för detta ställningstagande är att det är bra om myndigheterna medvetet gör användandet av kontanter opraktiskt då detta uppmuntrar kortanvändningen.

Vad gäller fem-kronan resonerar jag på samma sätt som i fallet med en-kronan.

Tio-kronan är ett praktiskt och dessutom vackert mynt och bör därför bibehållas.

I syfte att göra bruket av sedlar och mynt mindre praktiskt föreslår jag att 20-kronorssedeln ersätts med ett 20-kronorsmynt. 20-kronorsmyntet skall se ut ungefär som ett tio-kronorsmynt, men vara större. De flesta föredrar ju sedlar framför mynt av det skälet att sedlar är mindre skrymmande.

50-kronorssedeln bibehålls tills vidare, men på sikt skall den slopas och jag återkommer till detta.

100-kronorssedeln bibehålls också tills vidare, men på sikt skall den slopas och jag återkommer till detta.

500-kronorssedeln bibehålls tills vidare, men på sikt skall den slopas och jag återkommer till detta.

1000-kronorssedeln dras in snarast i syfte att göra värdetransportrån mindre lukrativa. Åtgärden kan verka som ett slag i luften av det skälet att det inte är förenat med någon större svårighet att ersätta en 1000-kronorssedel med två 500-kronorssedlar, men någonstans måste man börja och det finns en poäng med att skynda långsamt av det skälet att vi behöver tid för att vänja oss vid förändringar.

Ungefär fyra år efter det att 1000-kronorssedeln dragits in görs samma sak med 500-kronorssedeln. Det är vid denna punkt som indragandet av sedlar börjar bli ett märkbart problem för allmänheten och bankerna. 500-kronorssedeln används ju i ganska hög utsträckning i handeln och det skulle vara ganska besvärligt för dem som vant sig vid att använda den att ersätta den med en betydligt tjockare bunt av 100-kronorssedlar. Detta är emellertid avsiktligt och syftar till att uppmuntra bruket av betalkort. För bankernas del skulle det dessutom vara betydligt dyrare att mata bankomaterna med 100-kronorssedlar istället för 500-kronorssedlar, varför jag är övertygad om att deras önskan att undvika att behöva hantera enorma mängder 100-kronorssedlar skulle få dem att reducera avgifterna för kortläsare, betalkort och liknande. Skulle de inte reducera dessa avgifter skulle de ju i fortsättningen tvingas hantera enorma mängder 100-kronorssedlar. Dessutom finns det faktiskt en teoretisk möjlighet för bankerna att emittera löpande skuldebrev avsedda att användas som betalningsmedel. Jag återkommer till detta.

Ungefär fyra år efter det att 500-kronorssedeln drogs in görs samma sak med 100-kronorssedeln. Vid det här laget torde det bli utomordentligt besvärligt att endast använda sig av sådant betalningsmedel som Riksbanken emitterat.

Ytterligare fyra år senare görs samma sak med 50-kronorssedeln. Efter det att 50-kronorssedeln dragits in skulle alltså de enda möjligheterna att använda så kallat lagligt betalningsmedel inskränka sig till att använda mynt. Det säger sig själv att ingen vettig människa skulle vilja springa omkring med stora påsar fyllda med mynt. Det verkar också minst sagt meningslöst att försöka genomföra ett värdetransportrån om bytet inskränker sig till 20-kronorsmynt. Ett 20-kronorsmynt skulle ju väga betydligt mer än en 1000-kronorsedel, men köpkraften inskränker sig till en femtiondel.

Samtidigt inställer sig frågan om ett samhälle verkligen kan leva helt utan sedlar. Mitt svar är att den föreslagna reformen skulle ge det svenska samhället 12 år på sig att ställa om till ett samhälle utan sedlar. Dessutom skulle det också fortsättningsvis finnas vissa möjligheter att använda sig av sedlar. Det enda avgörande är att staten slutar att uppmuntra bruket av sedlar och överlåter på banker och allmänhet att avgöra huruvida de kan klara sig utan sedlar.

Det skulle nämligen också i fortsättningen vara så att ingen skulle hindras från att inneha eller omsätta utländska sedlar. Här kan man tänka sig att den svarta sektorn skulle använda sig av euro eller någon annan utländsk valuta.

Dessutom finns det faktiskt en möjlighet för bankerna att fylla bankomaterna med löpande skuldebrev där bäraren anges som borgenär och den utgivande banken som gäldenär. Jag menar att redan en indragning av 500-kronorssedeln förmodligen skulle få bankerna att se över denna möjlighet givet att det inte vore möjligt att fullt ut få allmänheten att gå över till att använda betalkort.

Somliga kanske invänder att det skulle vara oändligt omständigt att leva i ett samhälle där det kanske fanns ett flertal olika sedelutgivande banker och därför sedlar med olika utseende i omlopp. Mitt svar blir att Skottland har sex sedelutgivande banker och att jag aldrig hört talas om att skottarna uppfattar detta som något störande. Dessutom cirkulerar engelska och en del andra sedlar i Skottland så det verkliga antalet olika sedelutgivande banker är alltså till och med större än sex. Därutöver är det redan idag så att den som beger sig på en resa till utlandet tvingas vänja sig vid sedlar med annorlunda utformning och vad gäller privatemitterade sedlar denominerade i svenska kronor kan man anta att de olika sedelutgivande bankerna skulle komma överens om en i viss utsträckning gemensam utformning. Förmodligen skulle Handelsbanken och SE-Banken komma överens om att storleken på sedlar av samma valör skulle vara identisk av det skälet att de skulle göra besparingar på att kunna hantera dem i samma typ av sedelräkningsmaskiner. Samtidigt skulle det naturligtvis tydligt framgå vilken bank som emitterat sedeln. Annars visste man ju inte var man kunde göra den gällande genom att presentera den för betalning i lagligt betalningsmedel.

En tanke som jag i detta sammanhang vill kritisera är tanken att man skulle kunna få bankerna att avgiftsbelägga uttag av riksbankssedlar från bankomater. För att förstå varför denna tanke är helt orealistisk måste man först förstå att den som "tar ut pengar" från en bankomat i rättslig mening begär betalning av en skuld och att den enda helt fullgoda betalning av en skuld görs därigenom att gäldenären överräcker lagligt betalningsmedel till borgenären. Skulle bankerna begära en avgift för bankomatuttag skulle bankerna därför göra sig skyldiga till att på ett bankkontor manuellt och avgiftsfritt överräcka samma belopp. Det sista är just det som bankerna vill undvika genom att tillhandahålla bankomater. Att tro att bankerna självmant skulle avgiftsbelägga bankomatuttag är därför faktiskt mer än lovligt befängt. Det enda rimliga sättet att försöka förmå bankerna att göra kortanvändningen avgiftsfri är därför att göra det mera kostsamt för bankerna att hantera lagligt betalningsmedel. I så fall ger man bankerna en anledning att försöka få folk att sluta använda kontanter. Vore den största sedeln 100-kronorssedeln vore det betydligt omständigare och dyrare för bankerna att hantera lagligt betalningsmedel än det är idag och bankerna skulle då börja se sig om efter möjligheter att få allmänheten att använda sig av något annat. En möjlighet är att fylla bankomaterna med skuldebrev, men givet att bankerna skulle använda sig av denna möjlighet skulle de förpliktiga sig att avgiftsfritt växla dessa sedlar mot lagligt betalningsmedel på sina respektive kontor. Detta verkar knappast realistiskt när man står inför det betydligt enklare alternativet att göra betalkort avgiftsfria.

Samtidigt finns det faktiskt inga faktiska eller rättsliga hinder för att avgiftsbelägga uttag av skuldebrev från bankomat. Saken är ju den att den som "tar ut" ett skuldebrev istället för en riksbankssedel kvarstår som borgenär i förhållande till banken. Erhåller däremot kunden en riksbankssedel är skulden slutgiltigt reglerad därigenom att kunden får sedeln i sin hand. Man kan därför utan vidare tänka sig att den som för in sitt bankkort i en bankomat laddad med skuldebrev får sitt konto belastat med ett något större belopp än vad skuldebrevet anger. Det är först då han presenterar skuldebrevet för betalning i lagligt betalningsmedel banken ej har någon möjlighet att begära någon avgift. I nuläget är det emellertid så att överräckandet av lagligt betalningsmedel sker redan vid bankomaten och av det skälet skulle banken tvingas avgiftsfritt överräcka riksbankssedlar på bankkontor givet att bankomatuttag vore avgiftsbelagda. Det senare är visserligen inget strikt juridiskt hinder för att avgiftsbelägga bankomatuttag, men det är utan vidare ett faktiskt hinder.

Givetvis kan de sociala myndigheterna i stället för kontanter också överräcka någon form av betalkort med tillhörande PIN-kod till socialbidragstagare, varför jag menar att problemet med att bankerna inte är villiga att ge vem som helst betalkort inte bör överdrivas. Dessutom kunde dessa kort eventuellt spärras för användning på Systembolaget i syfte att tillse att pengarna verkligen användes till förnödenheter.

Sedlar och mynt är faktiskt mer eller mindre överflödiga och det är enbart på grund av rådande rättsläge de fortfarande används annat än för ett litet fåtal typer av transaktioner, där de flesta faktiskt är ljusskygga. Jag ser inga skäl att staten skall uppmuntra användningen av sedlar och mynt.

Idag har börsen stigit cirka 0,50%. Jag menar att det finns en mycket enkel förklaring till detta. Saken är den att Riksbankens räntehöjningar gör inflationsbekämpningen mera trovärdig. Detta leder i sin tur till att de som lånar ut pengar kräver dels en lägre riskpremie och dels att de inte kräver en lika hög ränta för att vara säkra på att kompenseras för inflationen.

Följden blir således lägre obligationsräntor och ju lägre jämförelseränta desto högre värdering av framtida bolagsvinster. Detta betyder på ren svenska att börsen stiger.

Detta fenomen förklarar också varför börsen sjönk kraftigt mellan år 2000 och 2003. Riksbanken bedrev en slapp och expansiv penningpolitik, vilket skapade oro rörande det framtida penningvärdet och följaktligen värderades börsen ned.

Om det nu är så bra med höga och stigande riksbanksräntor kan man fråga sig om inte Riksbanken ständigt borde höja styrräntorna och istället för ett inflationsmål upprätta ett deflationsmål. Jag menar att det vore önskvärt att upprätta ett deflationsmål, men samtidigt bör man vara varse att det kan bli för mycket av det goda. En deflation som drivs fram av en stigande produktivitet och en hård konkurrens är ett sunt fenomen, men deflation kan vid en viss punkt gå över i finansiell kontraktion. Detta är ett tillstånd som bör undvikas även till priset av en viss inflation.

För att helt eliminera risken för finansiell kontraktion bör Riksbanken därför upprätta kontrollpunkter där man på ett tidigt stadium kan identifiera risken för en finansiell kontraktion. Medicinen bör vara snabba och resoluta räntesänkningar och dessa skall genomföras utan tvekan eller fördröjning. Att snabbt och resolut sänka Riksbankens utlåningsränta till 0% är förmodligen fullt tillräckligt om åtgärden vidtas snabbt redan i början av ett deflationärt förlopp. Samtidigt skall man ha klart för sig att det alltid är förenat med viss olägenhet att försöka piska upp inflationen.

Jag föreslår följande modell.

Modellen går ut på att Riksbanken en gång per månad undersöker priset på en Big Mac på McDonald's restauranger. Varje enskilt tillfälle gör man så att man lottar fram en restaurang och det kan vara antingen en franchisetagare eller en restaurang som bedrivs av McDonald's i egen regi. Priset skall avse en Big Mac utan tillbehör.

Sedan undersöker man hur mycket en Big Mac kostade på den slumpvis utvalda restaurang som valdes föregående år samma månad. Sannolkheten för att det skulle bli samma restaurang vore alltså minimal.

Är det nuvarande priset identiskt med det som rådde samma månad föregående år höjs styrräntorna 25 punkter. Eftersom det uppenbarligen inte finns någon risk för finansiell kontraktion kan man bedriva en försiktig deflationspolitik.

Är det nuvarande priset högre än det som rådde samma månad förra året höjs styrräntorna 75 punkter. För den händelse priset har höjts är en resolut deflationspolitik påkallad. Här gäller det att slå till med storsläggan och dessutom bör det ske snabbt.

Är emellertid det nu rådande priset lägre än det som rådde samma månad föregående år skall styrräntorna sänkas 50 punkter per sammanträde. Eftersom den nuvarande utlåningsräntan är 350 punkter betyder detta att utlåningsräntan skulle komma ned till 0% redan efter sju sammanträden.

Därutöver bör det stå klart att någon av Riksbankens officiella räntor aldrig skall sänkas under noll. Det enda fall då det kunde bli fråga om en oförändrad riksbanksränta vore således om det nuvarande Big Mac-priset vore lägre än det som rådde för ett år sedan och dessförinnan styrräntorna redan sänkts till 0%. I så fall skulle styrräntorna få ligga kvar på 0% till dess att priset antingen vore det samma eller högre än det som rådde för ett år sedan. Skulle man bedöma att ytterligare lättnader vore påkallade menar jag att man i så fall borde gripa in kronans kursbildning och aktivt och aggressivt driva ned kronans växelkurs. Dessutom skulle redan vetskapen om att en sådan åtgärd skulle komma kunnas vidtas bidra till att driva ned kronkursen redan innan åtgärden verkligen vidtagits.

I nuläget kostar en Big Mac 32 kronor på McDonald's i Vårgårda. För ett år sedan kostade den 33 kronor. I Borås har franchisetagaren sänkt priset från 34 kronor till 32 kronor och på McDonald's egna restauranger är priset oförändrat 32 kronor. Det är emellertid en nyhet för i höst att det finns restauranger där priset nu är lägre än det var för ett år sedan. Givet att det hade slumpat sig så att lotten föregående höst fallit på en av franchisetagare driven restaurang hade detta alltså betytt att Riksbanken redan nu hade bort genomföra en sänkning av styrräntorna. Den största höjning som hade kunnat genomföras på grundval av dessa data är en höjning om 25 punkter. Det finns nämligen inte en enda restaurang där priset nu är högre än på någon enskild restaurang för ett år sedan. Alla restauranger uppvisar nu antingen stabila eller fallande priser.

Av det skälet menar jag att det är uppenbart att den av mig föreslagna modellen inte riskerar medföra finansiell kontraktion. Redan i nuläget bedriver ju Riksbanken en penningpolitik som ligger i den deflationära överkanten av det intervall mellan inflationär och deflationär politik som följer av min rigoröst anti-inflationistiska "modell".

Samttidigt är det helt uppenbart att den av mig föreslagna modellen definitivt och mycket resolut medfört att styrräntorna höjts under senare år. Så sent som 2001 tror jag att det var möjligt att köpa en Big Mac för endast 24 kronor, men redan 2004 var det omöjligt att köpa en för mindre än 32 kronor. En sådan prishöjningstakt hade definitivt avbrutits med all önskvärd kraft och ett resultat av detta hade varit att börsen värderats upp. Samtidigt är det uppenbart att den föreslagna modellen redan på ett oerhört tidigt stadium hade kunnat identifiera en risk för att penningpolitiken skulle skärpas så till den grad att man riskerade finansiell kontraktion.

Man kan dessutom "trimma" modellen genom att låta Riksbanken avhålla 12 penningpolitiska möten per år istället för som nu någonstans mellan åtta och tio. I så fall kommer ju både skärpningarna och lättnaderna att slå igenom snabbare.

Riksbanken skall dressera kreditvolymen till att bli en lydig hund som vackert följer sin herres minsta vink.

Vid gårdagens sammanträde höjde Riksbanken styrräntorna med 25 räntepunkter. Beslutet var väntat. Läs mer om detta på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/sverige/did_14264017.asp

Jag menar att Riksbanken genom att höja styrräntorna faktiskt gör konjunkturen en tjänst. Därigenom att styrräntorna höjs blir det nämligen mera sannolikt att inflationstakten kommer att avvika nedåt från Riksbankens målsättning. Det finns nämligen ingenting den så kallade marknaden fruktar mer än sänkningar av styrräntorna. Höjer Riksbanken styrräntorna uppstår en risk för att inflationen skall avvika nedåt från Riksbankens målsättning och risken för att Riksbanken av detta skäl skall tvingas sänka styrräntorna får den så kallade marknaden att sälja kronor. I takt med att man säljer kronor faller kronkursen, vilket också leder till en skenbart högre inflation plus att den fallande kronkursen sätter fart på konjunkturen. Minskande arbetslöshet kommer i sin tur göra Riksbanken än mer övertygad om att styrräntorna måste höjas ytterligare.

Denna process kommer att fortgå till dess inflationen blivit så låg att Riksbanken dukar under för opinionstrycket och börjar sänka styrräntorna. I detta läge börjar emellertid de nyss nämnda krafterna att verka i motsatt riktning av det skälet att lägre styrräntor kommer att bedömas som ohållbara med tanke på den kreditexpansion som blir följden. Detta kommer i sin tur få den prisjusterade kronkursen att stiga med stigande arbetslöshet och försämrad konjunktur som följd. Det dåliga ekonomiska läge som blir följden av en övervärderad krona kommer sedan att frammana ännu större krav på ytterligare sänkningar av styrräntorna, vilket i sin tur försämrar konjunkturen ytterligare.

Jag vågar därför påstå att anledningen till den nuvarande konjunkturuppgången står att finna i att Riksbanken börjat höja styrräntorna.

Jag vågar också påstå att priset på en Big Mac på ett mycket sensibelt sätt avspeglar vartåt den verkliga inflationstakten lutar än den konventionellt uppmätta inflationen. Den konventionellt uppmätta inflationen påverkas nämligen i huvudsak av växelkursrörelser och på grund av att växelkursutvecklingen drivs av förväntningar angående huruvida penningpolitiken kommer att skärpas eller lättas är inflationstakten ofta ett gravt missvisande mått.

För tillfället kostar faktiskt en Big Mac något mindre än den gjorde för ett år sedan om man ser till de restauranger som drivs av franchisetagare. På McDonald's egna restauranger är priset emellertid detsamma som det var för ett år sedan. Sommaren 2005 var det emellertid så att de flesta franchisetagare höjde priset med 10% och strax därefter sänkte Riksbanken styrräntorna med 50 punkter. En snabb blick på McDonald's prislistor hade besparat oss det elände som blev följden. Av just det skälet att sänkningen skapade farhågor om nära förestående höjningar och att dessa farhågor drev upp den prisjusterade kronkursen lyckades Riksbanken nämligen med konststycket att såväl elda på kreditexpansionen som att förvärra läget på arbetsmarknaden.

Jag skulle vilja rikta mina läsares uppmärksamhet mot en utomordentligt intressant tysk artikel om hur USA:s bojkott av Kuba starkt bidrar till att Castro tryggt regerar vidare år efter år. Bojkotten gör det ju möjligt för Castro att skylla allt elände på USA och det bör i sammanhanget också uppmärksammas att USA hindrar cubaner från att söka sig till USA. Att cubaner inte beviljas villkorslös asyl i USA är ingenting annat än första klassens skandal.

Artikeln finns på följande länk.

http://www.ef-magazin.de/ef68-Niemietz-Kuba-Blockade.pdf

Till dem av mina läsare som inte begriper tyska vill jag delge något av innehållet i den sista delen av texten. Där föreslår artikelförfattaren att USA borde inrätta en kapitalistisk frihandelsenklav på Guantanamobasen. Man skulle helt göra Guantanamobasen till något i stil med Hong Kong och givetvis skulle alla kubaner ha fritt tillträde till zonen så länge inte de cubanska myndigheterna skulle hindra dem från att ta sig dit.

Då jag läste texten slogs jag också av tanken att USA inte endast skulle kunna göra zonen helt fri från tullar och indirekta skatter utan rent av göra hela zonen till en fullständigt skattefri zon i syfte att locka dit så mycket företagsamhet som möjligt. Visserligen skulle de amerikanska skattebetalarna få stå för notan, men med tanke på att man redan idag har stora utgifter härrörande från Guantanamobasen torde inga ytterligare stora utgifter tillkomma.

Jag menar att detta är en utomordentligt intressant idé och inte minst är det en intressant idé, eftersom ett förverkligande av tanken mycket snart skulle omintetgöra den kubanska socialismen eller tvinga fram bygget av en ny Berlinmur. Dessutom vore det givetvis så att ett gytter av skyskrapor, restauranger, banker och hotell snabbt skulle tydliggöra skillnaden mellan en socialistisk bristekonomi och blomstrande kapitalism, även om kubanerna skulle tvingas betrakta denna kapitalistiska enklav på avstånd.

Så här skrev Per-Olof Samuelsson i något sammanhang:

"Jag har ännu inte köpt det där med att fractional reserve banking innebär att banker lånar ut pengar som de inte har. Har du någon länk el. nåt som kan övertyga mig om motsatsen?"

En sedelutgivande bank som opererar på grundval av en grundläggande skyldighet att utbetala fysiskt guld kan utan vidare bevilja krediter utöver guldreservens storlek. Däremot innebär detta inte att en sådan bank lånar ut pengar som den inte har.

Vad händer då en sådan bank beviljar kredit? För att renodla principen tänker jag mig att den sedelutgivande banken inte har någon guldreserv alls.

Antag att Herr Johansson kommer in på ett bankkontor i syfte att bli beviljad kredit. Herr Johansson äger en stor villa, som värderas till 10 kilogram guld och har inga tidigare skulder. Nu vill han köpa en båt och båtens pris uppgår till 1 kilogram guld och det är en kredit av den storleken herr Johansson vill ha.

Eftersom herr Johansson kan erbjuda en god säkerhet och inte har några tidigare skulder beviljas han en kredit, men tvingas pantsätta sin villa och krediten förses med ett förbehåll enligt vilket herr Johansson när som helst kan anmodas amortera hela sin skuld inom tre månaders tid. Ett skuldebrev där herr Johansson är gäldenär upprättas och denna handling reglerar de villkor rörande avbetalning, uppsägning och ränta som skall råda. Räntan bestäms till 5% per år och amorteringstiden till 10 år.

Samtidigt emitterar banken skuldebrev där banken är gäldenär och bäraren är borgenär. Dessa skuldebrev är vidare försedda med en klausul enligt vilken banken förbehåller sig rätten att mot en straffränta om 2,5% skjuta upp betalningen av skulden sex månader. Skuldebreven är 1000 till antalet och har samtliga ett skuldbelopp på 1 gram guld, men ingen ränta löper annat än om banken använder sig av förbehållsbestämmelsen att skjuta upp betalningen. Banken gör alltså en vinst genom att låna in till 0% ränta och låna ut till 5% ränta.

Herr Johansson tar sedan dessa skuldebrev och köper en båt genom att som betalning överlåta sin fordran gentemot banken på en båthandlare.

Har mängden pengar i meningen guld ökat genom denna transaktion? Svaret är nej. Däremot ökade definitivt mängden penningsubstitut genom kredittransaktionen och penningsubstitut påverkar den allmänna prisnivån på precis samma sätt som en ökande mängd guld. Prisnivån stiger alltså genom transaktionen, men penningmängden ökar inte av det enkla skälet att skuldebrev inte är pengar utan penningsubstitut. Däremot är det sant att penningsubstitut i dagligt tal kallas pengar. (Det bör måhända påpekas att det här handlar om vad Mises kallar "fiduciary media". Mises använder ju begreppet "money substitutes" som samlingsbegrepp för "money certificates" och "fiduciary media".)

Vad händer om Johansson på vägen till båthandlaren får andra planer och i stället beslutar sig för att begära inlösen av de skuldebrev han fick låna av banken och banken saknar guldreserv? Svaret är att banken först och främst åberopar förbehållet som gör det möjligt för banken att skjuta upp utbetalningen sex månader mot en straffränta på 2,5%. Därefter kan banken antingen försöka sälja sin fordran mot Johansson mot fysiskt guld, eller också kan banken säga upp lånet till Johansson. Då inställer sig emellertid en mycket intressant fråga. Johansson har ju heller inget guld i något valv och därför synes det meningslöst för banken att säga upp krediten. Detta är emellertid osant av det skälet att banken begär kvittning av skulderna. Johansson begär fysiskt guld och banken gör det samma av Johansson. Dessa två drag tar ut varandra.

Samma princip gäller förstås om Johansson satt skuldebreven i omlopp genom att byta dem mot en båt på det sätt han ursprungligen avsåg. Däremot har Johansson satt sig i en knepigare sits gentemot banken därigenom att han satt sprätt på skuldebreven genom att byta dem mot en båt. Visar det sig att Johansson ej kan amortera hela sin skuld i enlighet med vad som överenskommits får banken vända sig till kronofogden och i så fall kan hela historien exempelvis sluta med att Johanssons villa säljs på tvångsauktion.

Det är alltså helt riktigt att säga att fractional reserve banking inte innebär att banker lånar ut pengar som de inte har.

I dag delas Nobelpriset ut och i vanlig ordning är de flesta pristagarna amerikaner. Är det så att amerikaner är mer intelligenta än andra folkslag, eller vad beror det på?

Enligt vad som sades på en TV-sändning från Nobelfesten var det så att före andra världskriget var de flesta pristagare tyskar, men efter andra världskriget har de flesta varit amerikaner.

Man skulle kunna tänka sig att det hela handlar om politiskt betingad opportunism. Före andra världskriget var det oomstritt att Tyskland var den världsledande vetenskapsnationen, men efter andra världskriget var allt tyskt strängt bannlyst. Givetvis får tyskarna till en del skylla sig själva. Hade de nämligen inte gett Hitler något stöd hade de ju aldrig hamnat i vanrykte.

Troligen var det så att den huvudsakliga anledningen till att engelskan ersatte tyskan som första främmande språk i svenska skolor 1946 inte någon annan än att Tyskland inte var på modet och jag tror också att detta är huvudanledningen till att inte fler tyskar får Nobelpriset idag. Tyskarna skriver nämligen sina vetenskapliga arbeten på just tyska och svenska Nobel-kommittén begriper inte tyska. Hade däremot tyskan också efter 1946 varit första främmande språk i svenska skolor är det sannolikt att fler tyskar fått Nobelpriset, då det numera inte är lika laddat att erkänna tyska prestationer som det troligen var strax efter andra världskriget.

Givetvis kan man föra resonemanget vidare och spekulera i hur många ryssar som fått Nobelpriset givet att vi svenskar hade förstått ryska.

Jag tror emellertid inte att det är någon överdrift att tro att amerikaner är överrepresenterade främst av det skälet att vi svenskar har hyggliga kunskaper i engelska. Jämför man tyska och amerikanska bilar finns det nämligen knappast någon anledning att tro att USA är någon särskilt högtstående nation i jämförelse med Tyskland och detta gäller oaktat att mitt favoritbilmärke är franska Citroën. Samtidigt är det onekligen så att tillställningen får betecknas som en festlig "happening".

För några dagar sedan läste jag en debattartikel i Svenska Dagbladet författad av Mats Johansson. Artikelförfattaren uttrycker skepsis kring vart Putins Ryssland tycks vara på väg. Läs gärna artikeln på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_14226991.asp

Jag delar uppfattningen att Putin är en man som man bör bemöta med sund skepsis. Däremot menar jag att artikelförfattaren gör sig skyldig till ett allvarligt misstag då han ej förmår skilja mellan det ryska folket och dess politiska ledning. Man kan rent av mena att Mats Johanssons grundförutsättning är rysskräck och en paranoid uppfattning om det ryska folkets inneboende opålitlighet. Den enda åtgärd Johansson föreslår har nämligen negativ karaktär. Han föreslår att Sverige skall upphöra med att betala bistånd och man kan verkligen fråga sig varför vi skall ge pengar till ett land med enorma naturrikedomar och vars huvudstads lyxbilsflotta får Stockholms att framstå som futtig.

Däremot menar jag att det rätta sättet att försvaga de auktoritära tendenserna i dagens Ryssland har positiv karaktär. I stället för att tala om att slopa biståndet - vilket i och för sig är rimligt - borde vi tala om hur vi skall bygga ut utbytet med Ryssland. Jag tänker då på visumfria resor, handelsavtal och studentutbyte. Jag anser också - och detta till skillnad från Mats Johansson - att det är en utmärkt sak om det byggs gasledningar mellan Ryssland och Västeuropa. Dessa gasledningar skapar ömsesidigt beroende och gagnar därför freden.

Oavsett om det är sant eller osant att Putin eftersträvar en osund maktställning och i denna strävan knappast strider med blanka vapen vore det ett allvarligt misstag att låta Ryssland i betydelsen det ryska folket bli lidande på grund av statsledningens oförrätter. Straffar man ett land på grund av dess lednings försyndelser finns nämligen en stor risk för att befolkningen sluter upp kring just de politiska krafter man vill försvaga.

Mitt förslag till att ge ett ordentligt bidrag till en positiv utveckling av Ryssland är att omedelbart eller så snart som möjligt slopa visumtvånget vid resor mellan EU och Ryssland. Nästa steg är att börja förberedelser som syftar till att göra Ryssland till fullvärdig medlem av EES, men inte av EU. Som ett första steg mot det målet skulle man kunna underteckna ett frihandelsavtal av samma art som Schweiz har med EU. Ytterligare skulle man kunna tänka sig att påbörja bygget av en gigantisk motorväg som skulle förena Berlin och Moskva och ta vägen via Warszawa och Kiev. För att öka den redan långtgående militära avspänningen skulle man kunna bjuda in Ryssland att bli medlem av NATO.

Det är just genom att behandla Ryssland som en partner som västeuropa är angelägen om att ha goda relationer till som vi försvagar de tendenser vi vill försvaga. Jag tror också att det är så att vi svenskar på grund av den geografiska närheten till Ryssland och vissa historiska händelser har svårt att se nyktert på den stora grannen i öster. Samma fenomen odlat till rent vansinne kan studeras hos exil-kubaner i USA. Visst är det naturligt att de hatar Castro, men det är just tack vare den politik de förordar som Castro regerar vidare år efter år. Bojkott och isolering göder nämligen stödet för vilket styrelseskick som helst.

Ett betydligt bättre och mera genomtänkt synsätt än Mats Johanssons presenteras av förre moskvaambassadören Sven Hirdman på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_14233893.asp

Att Sven Hirdman är styrelseordförande i ett bolag med ekonomiska intressen i Ryssland bevisar än en gång vikten av att alla länder flätas samman genom handel. På så sätt främjas också en demokratisk utveckling av Ryssland. Vem krävde senast att vi skulle sluta bedriva handel med Kina på grund av den kinesiska regimens bristande respekt för mänskliga rättigheter? Precis på samma sätt som i fallet Kina bidrar den ekonomiska öppningen av Ryssland till att landet blir en del av det internationella samfundet, vilket långsiktigt också torde bidra till mera demokrati. Ryssland är dessutom en del av Europa.

Jag citerar Per-Olof Samuelsson:

"Så: om jag behöver privatlektioner i något ämne, så ber jag själv om dem. (Och gäller det ekonomi, så tar jag helst dessa lektioner från George Reisman.)"

Jag citerar samme Samuelsson ytterligare en gång:

"Jag har ännu inte köpt det där med att fractional reserve banking innebär att banker lånar ut pengar som de inte har. Har du någon länk el. nåt som kan övertyga mig om motsatsen?"

Varsågod!

Så här skriver Per-Olof Samuelsson angående banksystem med fraktionella reserver:

"Jag har ännu inte köpt det där med att fractional reserve banking innebär att banker lånar ut pengar som de inte har. Har du någon länk el. nåt som kan övertyga mig om motsatsen?"

Eftersom Per-Olof Samuelssons debattinlägg tycks efterfråga en förklaring av vad ett banksystem med fraktionella reserver bygger på för ekonomisk logik tänkte jag försöka förklara logiken bakom ett banksystem med vad som i dagligt tal kallas fraktionella reserver.

Samuelsson fortsätter:

"Är det så svårt att förstå? Säg att jag är bankir och du sätter in ett kilo guld i min bank. Då skriver jag ut en sedel åt dig, som talar om att det är ditt guld och att du kan lösa ut det när du vill. "

Vad Samuelsson beskriver är att bankiren emitterar ett penningcertifikat. Däremot är en banksedel inget penningcertifikat. En banksedel är ett skuldebrev. Ett skuldebrev är en urkund som manifesterar gäldenärens - i det här fallet bankens - skyldighet att betala en viss summa och den som byter ett guldmynt mot ett skuldebrev har också gett upp äganderätten till guldmyntet. Däremot innebär inte det faktum att ett skuldebrev utfärdas att gäldenären har någon ovillkorlig skyldighet att förvara guldmyntet i väntan på borgenären. Avsikten är ju att låna ett visst guldmynt i avsikt att erhålla någon typ av avkastning på myntet, vilket är omöjligt givet att myntet endast förvaras i ett valv.

Däremot är det så att den som emitterar skuldebrev är skyldig att utbetala det på skuldebrevet angivna beloppet i enlighet med de villkor som finns angivna på skuldebrevet. En banksedel är vidare ett löpande skuldebrev, vilket betyder att de rättigheter som den ursprunglige borgenären hade gentemot gäldenären övergår till den som förvärvar skuldebrevet. I normalfallet förvärvas ett sådant skuldebrev genom att någon "köper" det genom att ge den senaste ägaren någon form av varor eller tjänster i utbyte.

För den händelse någon begär inlösen av skuldebrevet och den ursprunglige gäldenären ej förmår betala är denne ej nödvändigtvis skyldig till bedrägeri, men borgenären har definitivt lagen på sin sida om han på grund av den uteblivna betalningen stämmer gäldenären på beloppet. Däremot ligger det i sakens natur att den som förvärvar ett skuldebrev genom att ge den föregående ägaren exempelvis varor i utbyte gör detta i vetskap och förvissning om att det inte finns någon absolut garanti för att gäldenären verkligen skall kunna betala, men att han godtar skuldebrevet som betalning eftersom han bedömer att risken för att gäldenären ej skall kunna som mindre betungande än den olägenhet som är förenad med att motta ett guldmynt som betalning. Guldmyntet måste kanske vägas, eftersom det exempelvis kan vara kantstött. Är skuldebervet emellertid aningen medfaret ändrar detta inte på något.

Samuelsson fortsätter:

"Men om jag sedan skriver ut en annan sedel på samma guld till en annan person (ger honom ett lån), då är det väl uppenbart att jag narrar dig på ditt guld? I bästa fall - ifall ni båda vill lösa in sedlarna samtidigt - är varje sedel värd ett halvt kilo guld, fastän det står på dem att de är värda ett kilo."

Eftersom sedeln är ett skuldebrev kan i princip vem som helst utfärda ett skuldebrev på vilket belopp som helst utan att ha så mycket som ett enda gram guld i sitt valv. Samtidigt är naturligtvis ingen skyldig att acceptera ett skuldebrev som betalning. I normalfallet accepteras emellertid skuldebrev som betalning givet att utfärdaren bedöms vara solvent, dvs. att utfärdaren bedöms förfoga över förmögenhetsvärden som gott och väl motsvarar utfärdarens samlade skulder. Detta behöver emellertid inte betyda och betyder i praktiken heller aldrig att utfärdaren har så mycket guld i sina valv att han kan betala alla sina skulder i fysiskt guld. Det kan istället exempelvis betyda och betyder i normalfallet att utfärdaren har säkra fordringar vilkas värde bedöms överstiga värdet av hans skulder.

Av det skälet att utfärdaren emellertid vill undvika att i tid och otid behöva avyttra fordringar är det emellertid synnerligen praktiskt att hålla en del eller fraktion av förmögenheten i form av fysiskt guld. Så länge emellertid utfärdaren - som i allmänhet är vad som kallas en bank - bedöms vara i oomtvistat god ställning är det emellertid endast excentriska original och guldsmeder som kommer att begära utbetalning av fysiskt guld och därför kan reserven också vara ganska liten.

Samuelsson fortsätter:

"Om jag redan från början talar om för dig att jag tänker göra på det här sättet, då är det ju inget bedrägeri från min sida. Men frågan är om du skulle sätta in ditt guld hos mig på dessa premisser? Men det är ju precis så som "fractional reserve banking" fungerar. Man behöver bara ha guldreserver (eller silverreserver, ifall man har silvermyntfot, eller cigarettreserver, ifall man har cigarettmyntfot) som täcker en fraktion (en bråkdel) av vad man lånar ut i form av sedlar."

Jag anser att dessa funderingar redan vara huvudsakligen besvarade. Vad banken gör när banken lånar ut sedlar som ej motsvaras av någon guldreserv är helt enkelt att låna ut skuldebrev mot ränta.

Samuelsson fortsätter:

"Systemet kan fungera, så länge inte alla bankens kunder kommer och vill lösa in sina sedlar samtidigt. Men naturligtvis är det väldigt bräckligt.Med dagens pappersmyntfot garderas bankerna mot konkurs genom att centralbanken träder in som garant, ifall den enskilda banken skulle fallera. Men med dagens pappersmyntfot har vi också inflation, med allt vad den för med sig."

Det bör i sammanhanget beaktas att många av dem som har fordringar gentemot bankerna också har skulder gentemot bankerna, varför en del av dem som begärde ut fysiskt guld ganska snart skulle tvingas amortera sina skulder givet att banksystemet utsattes för enorma och simultana utbetalningsanspråk med den påföljden att nettoutfallet av ett sådant beteende vore ur deras perspektiv negativt. Själva poängen med en solvent bank är ju att värdet på bankens fordringar bedöms överstiga dess skulder.

Givet att bankerna tillåts förse skuldebreven med förbehåll som innebär att deras skyldighet att utbetala guld under omständigheter kan skjutas på framtiden, att bankerna försett utlåningsavtalen med klausuler innebärande att lån kan sägas upp och slutligen att bankerna tillåts kvitta skulder mot fordringar är det alltså inte säkert att bankerna skulle gå omkull, även om alla fordringsägare vid ett och samma tillfälle begärde utbetalning av alla sina fordringar.

Därför är ett fraktionellt banksystem baserat på en grundläggande skyldighet att utbetala guldmynt inte i sig instabilt.

Ett vid första anblick bra argument för EU-medlemskap är arbetskraftens fria rörlighet medlemsstaterna emellan. Jag är den förste att anse att det är mycket bra att svenskar kan arbeta i exempelvis Storbritannien där faktiskt ganska många svenskar fått arbete. På samma sätt är det bra att den brist på läkare som råder i Sverige kan avhjälpas med hjälp av exempelvis tyska läkare. Tyska läkare är mycket välutbildade och det är faktiskt ganska lätt för en tysk att lära sig att tala bra svenska, även om det är svårt för tyskar att lära sig tala svenska utan ganska påtaglig brytning.

En avgörande invändning mot att använda den fria rörligheten för arbetskraft som argument för fortsatt EU-medlemskap är emellertid att redan EES fullt ut innefattar fri rörlighet för arbetskraft. Detta är också anledningen till att också Norge rekryterar tyska läkare och att många norrmän arbetar i London.

Vad gäller Schweiz har Schweiz förhandlat fram bilaterala avtal som innebär att landet i praktiken - möjligen med vissa smärre förbehåll - innefattas av den fria rörligheten för arbetskraft.

När jag kritiserar EU menar jag alltså inte att klanka ned på utlänningar som gör en utmärkt insats i Sverige. Jag har bott i Tyskland och uppskattar den tyska grundligheten och min kontakt med tysk sjukvård gav mig definitivt intrycket att tyska läkare är betydligt mera kompetenta än svenska och framför allt att de skriver ut mediciner istället för att svamla lite hit och dit. Jag anser dessutom att tyskarna är ett missförstått folk som möts av många fördomar på grund av Hitlerväldet. Då måste man verkligen fråga sig varför en tysk född efter andra världskriget skall skuldbeläggas för vad Hitler ställde till med. Dessutom är det förenklat att tillskriva ens den äldre tyska generationen någon skuld för vad som hände under Hitlertiden. Den ekonomiska situationen i Tyskland under tiden efter första världskriget och före andra världskriget var minst sagt katastrofal och många människor trodde på Hitlers löften om ett bättre liv. Vi som ej upplevat denna tid skall inte sätta oss till doms över människor som blev lurade och jag har en kamrat vars morfar var övetrtygad nazist under 30-talets början. Jag kan säga att denne ångerfulle gamle man är en av de mest sympatiska människor jag någonsin träffat.

Därför och av många andra skäl välkomnar jag tyska läkare att arbeta i Sverige. Läs mer om en av dem på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=594921&previousRenderType=6

Enligt Svenska Dagbladet kan det vara så att ett kollektivavtal som stipulerar längre semester för äldre medarbetare strider mot ett diskrimineringsförbud. Jag menar att det skall stå arbetsmarknadens parter fritt att komma överens om i stort sett vilket avtalsinnehåll som helst. En sådan begränsning som omtalas i artikeln är definitivt oacceptabel. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14210397.asp

Jag har tidigare redogjort för varför jag anser att det saknas skäl att förbjuda folk att skjuta varg. Om någon vill läsa texten ytterligare en gång, eller inte tidigare läst den går det bra att klicka på följande länk.

http://flavianopolis.blogspot.com/2006/07/vargtramset.html

Nu är det emellertid så att EU börjat ha synpunkter på vargjakt i Finland och jag gissar att detta hänger samman med att frågan ses som en del av jordbrukspolitiken. Det skulle i så fall betyda att Norge - trots EES - inte skulle beröras av dessa dumheter. Jag är osäker på hur det förhåller sig, men så snart jag får möjlighet skall jag försöka ta reda på hur det förhåller sig.

Min uppfattning är att EU-medlemskapet medfört och medför oacceptabla konsekvenser för Sveriges del, men att man samtidigt inte skall glömma att EU rivit gränser inom Europa. Då emellertid redan EES innefattar fri rörlighet och eftersom EES inte omfattar tullunionen och därmed inte heller jordbrukspolitiken anser jag att EES omintetgör alla skäl att tillhöra EU. Däremot är naturligtvis min positiva syn på EES avhängig att medlemskap i EES inte medför oacceptabla följder. I så fall måste man begära utträde även ur EES, eller begära någon form av undantag inom ramen för EES. Det hör då till saken att ett EES-land utanför EU inte har någon helt ovillkorlig skyldighet att upphöja EU-direktiv till lag.

Läs mer om finska vargar och EG-domstolen på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=594560&previousRenderType=6

Om Sveriges Riksdag hindras från att stifta mera generösa regler rörande vargjakt och vargen fortsätter att breda ut sig kan detta bli ett delikat politiskt problem. För min del får EU gärna ställa till med hur mycket strunt som helst.

Priset på en Big Mac i några olika länder:

Storbritannien: £1,99
Tyskland: €2,99
USA: $3,10 - observera att denna uppgift inte är alldeles färsk
Finland: €3,75
Sverige: 32,00 kr.
Norge: 39,00 nkr.

Valutakurser:

£1=13,41 kr.
€1=9,01 kr.
$1=6,77 kr.
1 nkr.=1,11 kr.

Det bör observeras att prisuppgiften från USA inte daterats upp sedan i våras, men i januari brukar The Economist inte sällan publicera nya uppgifter och det skall bli intressant att se om något har hänt med priserna i USA.

Annars är det uppenbart att det land som i år uppvisar den största prisstegringen är Storbritannien där priset höjts från £1,88 till £1,99. Första april kostade en Big Mac fortfarande £1,88, i maj hade priset höjts till £1,94 och någon gång tidigast den 4 november och senast idag har priset höjts ytterligare en gång så att priset nu är £1,99. Bank of England höjde styrräntorna senast i november och det framstår som sannolikt att Bank of England kommer att se sig föranlett att genomföra ytterligare räntehöjningar. Att inflationshotet är verkligt bevisas av att priset på en Big Mac höjts två gånger under innevarande år och nu faktiskt är hela 5,9% högre än för ett år sedan. I Sverige genomfördes under hösten en sänkning av priset, men sänkningen inskränkte sig till att de flesta franchise-restauranger justerade priset till att vara det samma som på de restauranger som ägs av McDonald's Sverige. Frågan är om detta skall ses som en "teknisk" justering, eller som ett tecken på att Sverige har en mycket låg inflation. Min uppfattning är det är fråga om en teknisk prisjustering, men det är samtidigt ett gott betyg åt vår nye riksbankschef att denna tekniska justering genomförs genom en sänkning av priset. Sänkningen bevisar ju i alla fall att det för tillfället inte råder någon allvarlig inflation i Sverige.