flavianopolis

I Svenska Dagbladet står idag att läsa om att man tror sig ha funnit reliker efter den helige aposteln Paulus i Rom. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3132593.svd

Det allra mest intressanta för mig som ortodox trosbekännare är följande.

"Påven berättade att ett litet hål borrats upp i sarkofagen, så att man kunde se att där fanns fragment av purpurfärgat linne av hög kvalitet pläterat med rent guld, samt ett blåfärgat tyg med invävda linnefibrer.

- Där finns också korn av röd rökelse samt spår av protein och kalksten. Där fanns vidare små fragment av ben, som vid experternas tester genom C14-metoden visade sig tillhöra någon som levde under det första eller andra århundradet, sade påven.

Upptäckten av benfragment som skulle kunna tillhöra aposteln Paulus offentliggjordes samtidigt som Vatikanen meddelade att det troligen äldsta porträttet av Paulus hittats i en av Roms katakomber. Vatikanarkeologer har med hjälp av laserteknik frilagt en väggmålning föreställande en man med fårad panna och spetsigt svart skägg mot röd bakgrund, omgiven av en klargul gloria. Målningen har daterats till sent 300-tal."

Om relikerna är autentiska har vi alltså fått veta att den helige aposteln Pauli reliker kringgärdades av stor vördnad av de äldsta kristna i Rom. Man skrudade ju kvarlevorna av den helige aposteln i en mantel pläterad med äkta guld, vilket helt klart tyder på att man i de äldsta liturgierna använde sig av kyrkliga skrudar, vilket i sin tur pekar mot att den äldsta kristendomen hade ett mycket rikt liturgiskt liv helt skilt från våra dagars protestantiska heretikers föreställningar om den enkla urkyrkan.

Vi har också fått antytt att de äldsta kristna vördade reliker, vilket vi ortodoxa också gör.

Vi har vidare fått ett starkt indicium på att den äldsta kyrkan använde sig av rökelse och i den Ortodoxa Kyrkan är det till och med förbjudet att fira gudstjänst utan att använda sig av rökelse.

Det som i artikeln kallas porträtt är enligt min övertygelse ingenting annat än en ikon och om man tror att den Ortodoxa Kyrkan är identisk med den den allra äldsta kyrkan är det helt självklart att ikoner förekom i den allra äldsta kyrkan. Katoliker kan fundera på varför den helige aposteln Paulus var skäggprydd, men för oss ortodoxa som givetvis tror att Roms äldsta kristna var ortodoxa är det självklart att ortodoxins stora kärlek till skägg återgår på den allra äldsta kyrkan och ytterst på det faktum att Vår Herre Gud och Frälsare Jesus Kristus bar, nej, bär skägg.

Jag medger att man utifrån det som framgår av artikeln inte kan sluta sig till vilket av de samfund samfund som finns i våra dagar den helige apostlafursten Paulus betraktar som Kristi Enda Fårahus, men fakta talar starkt emot att det skulle vara något protestantiskt samfund.

Jag tror dock att aposteln Paulus var och är ortodox och att därför apostlafurstarna Petri och Pauli högtid skall firas den 12 juli, då detta är den 29 juni enligt den julianska kalendern.

I Svenska Dagbladet står idag att läsa att man tror sig ha funnit reliker efter den helige aposteln Paulus. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3132593.svd

Enligt min mening bör man i möjligaste mån använda sig av svenska namn och beteckningar. Vi säger varken Roma, Venezia, Helsinki, Haaparanta eller Köbenhavn utan istället Rom, Venedig, Helsingfors, Haparanda och Köpenhamn, men av någon aneldning har exonymer börjat falla ur modet och ett exempel på ett liknande fenomen är att basilikan Sankt Paulus utanför murarna i Svenska Dagbladet kallas Basilica di San Paolo fuori le Mura, trots att det finns en hävdvunnen och väl fungerande svensk beteckning.

Ett annat exempel på detta är att påven i svensk press ständigt kallas Benedictus XVI, trots att det finns en bra medelväg mellan latinets Benedictus och svenskans Bengt. Givetiv bör påven kallas Benedikt XVI precis som vi i svenskan talar om den helige Benedikt av Nursia och inte om den helige Benedictus av Nursia. Att kalla den nuvarande påven Benedictus XVI är dessutom inkonsekvent av det skälet att vi inte använde latinets beteckning för den föregående påven.

Varför skall vi inte tala svenska? Jag har ingenting emot utländska låneord så länge de berikar svenskan, men för en svensk är Basilica di San Paolo fuori le Mura ett exempel på helt onödig tungvrickning. Givetvis borde det ha stått basilikan Sankt Paulus utanför murarna och ingenting annat.

Vi svenskar utmärker oss i ett internationellt perspektiv genom att inte vilja använda svenska beteckningar. Alla italienare kallar givetvis påven Benedetto, fransmän honom Benoît och engelsmän honom Benedict. Jag vill alltså slå ett slag för användandet av svenska språket i så hög utsträckning som möjligt och i de fall svenska beteckningar saknas, men exempelvis danska eller tyska finns kan vi med fördel använda oss av lätt försvenskade varianter av dessa då danskan och tyskan står svenskan nära. Därför säger jag Lemberg istället för Lvov och Strassburg istället för Strasbourg. Jag föredrar också Warsau framför Warszawa.

Så här säger Lars Ohly enligt Svenska Dagbladet.

"- Att driva en bank måste vara den bästa affärsidé som finns. Banken tar alla vinster när det går bra och låter skattebetalarna betala när det går dåligt. Det vill Vänsterpartiet sätta stopp för, sade Ohly"

Trots att jag är kommunisthatare måste jag säga att Lars Ohly har en poäng. Det sätt på vilket de svenska bankerna priviligieras av staten är helt orimligt. Man kan kalla givetvis kalla detta kapitalism, men då endast därför att man använder sig av kapitalismens drivfjädrar, trots att man skyddar aktörerna från följderna av oförsiktighet.

Lars Ohly har alltså helt fel när han kallar detta otyglad marknadsekonomi. Möjligen är det blandekonomisk kapitalism, men det är inte fråga om fri marknad. På en verkligt fri marknad åtnjuter en bank ingen bättre rätt än du och jag. Kan banken inte betala vad den lovat behandlas detta som vilket kontraktsbrott som helst. Sätter man in sina pengar på en bank och går banken omkull åtnjuter man heller ingen bättre rätt än om man lånat ut pengar till en bekant som senare visar sig vara ur stånd att betala. Snus är snus om än i gyllene dosor.

I knappast något land på jorden har man en verkligt fri finansiell marknad om än att möjligen Brittiska jungfruöarna kommer idealet ganska nära. Inte ens i den påstått marknadsekonomiska högborgen Hong Kong står bankerna under samma marknadens lagar som vilka andra företag som helst. Hela världen har frångått guldmyntfoten, trots att det naturliga valet av slutgiltigt betalningsmedel för skulder på en verkligt fri marknad i normalfallet är guld.

Lars Ohly har alltså helt rätt om han menar att den blandekonomiska kapitalismen, pappersvalutorna och miljonärernas socialism nu genomgår en välbehövlig kris, men han har helt fel när han säger att marknadsekonomin genomgår en kris. Någon sådan finns nämligen allra minst på bankområdet, trots att det kanske är där den behövs som allra bäst. Jag ger dock Lars Ohly beröm därför att han ser det orimliga i dagens system om än att i hans fall den föreslagna boten är värre än soten.

Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3132325.svd

Jag skulle med denna text vilja visa hur vårt högt älskade grannland Norge enkelt och bra skulle kunna slå ett antal flugor i en smäll.

Syftet är att se till att Norge aldrig går med i EU och enligt min övertygelse har EU inte särskilt mycket att locka med, men det finns några få ting som kan bli en övermäktig lockelse för våra bröder väster om kölen.

En av dessa lockelser är faktiskt euron och jag tror att de norska politiker som vill se ett norskt medlemskap i EU gör bäst i att vänta med att försöka ansluta Norge till EU till dess att Sverige har infört euron som officiell valuta. Har emellertid euron blivit Sveriges officiella valuta så kommer genom den stora trafiken över kölen euron att i det närmaste också bli Norges valuta och jag tror att detta kan komma att skapa samma tryck mot att införa euron i Norge som vi nu ser början av i Sverige. Det är ju praktiskt och bra med en och samma valuta.

En annan lockelse är att maten är betydligt billigare i EU än i Norge. Detta beror inte på att EU bedriver frihandel utan på att Norge i ännu högre grad än EU skyddar sina bönder. Till samma kategori av lockelser räknar jag billigare bensin, sprit och tobak.

Dessa potentiella lockelser, som kan förleda våra kära bröder att begå samma misstag som vi begick 1994, vore dock enkla att åtgärda. Man dollariserar helt enkelt Norge och devalverar i samband med detta den norska kronan så kraftigt att de norska garantipriserna på jordbruksvaror hamnar i nivå med världsmarknadspriserna.

Antag exempelvis en viss jordbruksvara ger en norsk bonde en intäkt på 2,- norska kronor per kilogram, men att världsmarknadspriset uppgår till 0,50 norska kronor per kilogram och att dollarkursen uppgår till 6,45 norska kronor per dollar. Om den norska kronan skulle bytas ut mot dollar till kursen 25,80 norska kronor per dollar skulle bönderna tjäna precis lika många norska kronor efter reformen som före till och med om alla importrestriktioner slopades i samma ögonblick.

Givetvis inställer sig frågan om inte en sådan reform skulle riskera skapa en ohållbar inflation i Norge. Jag tror dock att denna risk inte skall överskattas. En amerikansk dollar i Norge är nämligen inte riktigt samma sak som en amerikansk dollar i USA. Norrmännen måste exportera varor eller tjänster för att erhålla dollar, men amerikanerna kan trycka dollar. Därför finns det en viss restriktion på tillgången av dollar i ett dollariserat Norge vilken inte finns i USA.

Dessutom kan Norge genomföra vissa andra reformer för att bromsa den inflation som troligen skulle följa på en så dramatisk devalvering. Den viktigaste vore att avsakaffa insättningsgarantin så att de norska bankerna bleve tvungna att betala så höga inlåningsräntor som möjligt. Detta vore fullt möjligt, eftersom Norge inte är absolut skyldigt att implementera EU-direktiv.

En annan möjlighet är att slopa alla indirekta skatter på guld och att slopa reavinstskatten vid försäljning av guld. På det viset ges de sparare som misstror bankväsendet möjligheten att skydda sig mot inflationen utan att behöva förlita sig på räntebärande papper. Detta skulle i kombination med frånvaron av insättningsgaranti tvinga de norska bankerna att betala betydligt högre räntor än de amerikanska.

Samtidigt kan man utan vidare tillåta parallell cirkulation av euro då ju de norska myndigheterna i händelse av en dollarisering inte skulle ha något att förlora på att folk hellre använde sig av euro än dollar. Detta gäller dock ej om man håller fast vid den norska kronan då ju tryckandet av norska kronor ger norska staten vissa vinster.

Så visst skulle priserna stiga efter chockdevalveringen, men i gengäld har behovet av jordbrukspolitik bortfallit. Det är dock helt säkert att priserna inte skulle stiga så mycket att Norge för en utländsk besökare skulle bli ens i närheten så dyrt som det är idag. Priserna skulle stiga till dess att Norges reala växlingskurs vore rimlig, men den är idag orimligt hög. En bidragande anledning till Norges exceptionellt höga reala växlingskurs är skyddet av de norska bönderna, men som jag visat på finns egentligen ingen aneldning att upprätthålla detta skydd ens om syftet är att säkra böndernas inkomster och förmåga att betala sina skulder.

Det allra bästa är dock att det knappast finns några möjligheter att ansluta ett land till EU om landet formellt sett är i unilateral valutaunion med ett land som helt säkert aldrig kommer att gå med i EU helt enkelt därför att landet inte är beläget i Europa. Däremot vore det fullt möjligt att euron med tiden skulle bli Norges faktiska valuta till och med om Norge inte skulle gå med i EU och det gör ingenting. Går folk över till euro utan att euron gjorts till officiell valuta är det ju därför att den på sina egna meriter visat sig överlägsen.

I Svenska Dagbladet står idag att läsa att den amerikanska regeringen stöder den somaliska "övergångsregeringen". Denna är starkt trängd av islamistisk milis. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3120803.svd

Saken är den att om amerikanerna lät Somalia vara så skulle det snart bli fred i Somalia. Det säger sig själv att det kostar en hel massa pengar att föra krig och Somalia är ett av världens fattigaste länder. Om det inte kommer in några pengar eller vapen till någondera parten i konflikten så kommer kriget att upphöra av det enkla skälet att man snart inte har några pengar till ammunition.

Innan USA fick för sig att Al Qaida hade utbildningsläger i Somalia, vilket är helt gripet ur luften, så var Somalia faktiskt ett ganska fredligt land kännetecknat av ekonomiska framsteg. Nu kännetecknas framförallt Mogadishu av totalt kaos och ohyggligt mänskligt lidande. Detta är USA:s fel, eftersom det utan USA:s stöd inte skulle finnas någon somalisk gruppering som hade råd att fortsätta kriget.

Etiopiens valuta har mer eller mindre kollapsat på grund av interventionen i Somalia och anledningen är med all säkerhet att man tryckt de pengar vilka krävts för att kunna fortsätta interventionen i Somalia. Detta bevisar att Etiopien inte har råd att föra krig. Om inte Etiopien har råd att föra krig i Somalia har inte rimligen de olika stridande fraktionerna i Somalia det heller.

Observera också att detta handlar om en strid mellan olika fraktioner och klaner och att den grupp som kallas Somalias övergångsregering knappast gör det med större rätt än den med vilken Hans Majestät Norton I kallade sig Förenta Staternas kejsare.

Idag ifrågasätter Nils Lundgren och Marian Radetzki koldioxidbluffen. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/ekonomi/klimatlarmet-sagas-av-tunga-ekonomer-1.896445

För mig är det ett mysterium hur en normalintelligent människa kan tro något annat än att koldioxid inte bara är ofarligt utan helt nödvändigt för vår överlevnad. Varför skall man behöva åberopa studier för att inse det självklara? Vi andas in syre och andas ut koldioxid, men växterna gör tvärsom och vi lever i skön harmoni.

Ju mer koldioxid vi producerar, desto mer koldioxid förbrukar växtriket och det föreligger alls inget problem. Klimatstruntet är lika befängt som om någon skulle hävda att vatten är ett miljögift.

Idag står i Svenska Dagbaldet att läsa om att den rödgröna koalitionen påbörjat sin valturné. Temat för kampanjen är att "satsa Sverige ur krisen". Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3109513.svd

Som jag förstår det underförstådda temat är detta att inflatera Sverige ur krisen. Vad som indirekt sägs är att krisens orsak är att det spenderas för få kronor och givetvis är detta problem lätt att åtgärda. Man trycker mera pengar och sätter dessa i omlopp.

Lyckligtvis är det numera så att svenska folket kan skydda sina eventuella besparingar genom att köpa momsbefriat investeringsguld och ju mer man inflaterar desto mer investeringsguld kommer folk att köpa.

Guldet håller alltså på att göra våra politiker maktlösa.

Idag står i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter att läsa att alltfler svenskar vill att Sverige går över till euro. Läs mer på följande länkar.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3104173.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3104169.svd

http://www.dn.se/fordjupning/europa2009/okat-stod-for-att-byta-kronan-mot-euron-1.896417

Jag tycker att det finns en mycket enkel lösning på detta problem. Avskaffa reavinstskatten vid försäljning av euro samt skuldebrev med nominellt värde i euro. I gengäld skall sådana transaktioner inte grunda förlustavdrag. Därefter får svenska folket fritt kryssa mellan krona och euro i en ständigt pågående folkomröstning.

Jag tror att detta snart skulle medföra att hela frågan avdramatiserades och att svenska folket med bred marginal kommer att vilja se en officiell övergång till den mera likvida euron. Samtidigt tycker jag att de regler jag förordar för transaktioner krona/euro borde gälla transaktioner krona/guld samt transaktioner euro/guld. I så fall kan det till och med sluta med att vi går över till guldmyntfot och det vore förstås allra bäst. Fordringar med nominellt värde i euro har redan idag en icke ringa marknad i Sverige så vi lever redan i början till ett system där flera valutor cirkulerar.

Om folk lämnas att välja valuta på en fri marknad är det alltid den starkaste som vinner. Observera också att min inte alldeles negativa syn på euron inte innebär att jag ändrat mig i frågan om svenskt EU-medlemskap. Sverige bör givetvis gå ur EU.

Hur skulle en modern guldmyntfot gestalta sig? Förvånansvärt nog skulle skillnaden mellan det vi känner idag och en modern guldmyntfot inte vara särskilt stor och jag vill här beskriva ungefär hur jag tror att det skulle fungera i det dagliga livet.

Priser, löner och kontobehållningar och skulder skulle anges i guld. Sedlar skulle sannolikt spela en mindre roll än idag, då de ju under en guldmyntfot inte slutgiltigt reglerar en skuld utan istället vore innehavarskuldebrev utgivna av privata banker. Bankkort skulle dock sannolikt spela en större roll än de gör idag då det ju inte skulle finnas någon rättslig skillnad mellan ett bankkort och en sedel. Banker skulle inte kunna låna av någon centralbank med en sedelpress i källaren. Misskötta banker skulle därför gå under, vilket på grund av frånvaron av insättningsgaranti skulle medföra förluster för dem som hade anförtrott en illa skött bank sina besparingar. Fysiskt guld skulle knappast förekomma som betalning i handeln, men på grund av frånvaron av insättningsgaranti och förekomsten av bankfallissemang kan man tänka sig att riskskygga skulle ha en smärre guldkassa i sitt bankfack. Idealiskt sett är dock de försiktigaste bankerna så välskötta och konservativa att hamstring av guld inte förekommer.

I normalfallet vore det alltså endast guldsmeder, tandläkare och guldbrytande företag som satte in och toge ut fysiskt guld i/ur bankerna. Här i Vårgårda finns varken guldsmeder eller guldgruvor och tandläkare använder knappast något guld i våra dagar så troligen skulle allt guld här i Vårgårda vara smyckesguld, tandguld hos äldre samt kanske smärre kassor i bankfack. Precis som man måste säga till i förväg vid större kontantuttag skulle bankerna sannolikt begära att man sade till i förväg om man ville ha fysiskt guld. Kanske skulle det finnas en bankomat som tillhandahöll innehavarskuldebrev utgivna av en bank, men mera troligt skulle alla icke ljusskygga betalningar avvecklas med bankkort. Torghandlare skulle alltså sannolikt införskaffa mobila kortläsare.

Med all säkerhet skulle det finnas en nedre gräns vid uttag av fysiskt guld såtillvida att en kontobehållning understigande exempelvis ett gram inte berättigade till fysiska uttag utan att så små behållningar endast kunde användas kvittningsvis gentemot banken eller överföras till andra konton eller banker. Samma sak gäller idag om man har 24 öre eller mindre på sitt konto.

Jag är 99% säker på att vi inom mindre än 40 år kommer att få se att bankssystem som fungerar just så här åtminstone i vissa länder på jorden och att dessa länder så övertydligt kommer att demonstrera guldmyntfotens överlägsenhet att systemet med tiden blir helt globalt. En första början till denna utveckling är att handeln med guld nu exploderar och att allmänheten köper på sig guld som inflationsskydd. Mycket av det fysiska guld som idag köps i spekulativt syfte består av mycket små guldtackor. Nästa steg blir att bygga ett bankssystem avsett för betalningar i dagliga livet på grundval av detta guld, som alltså i detta skede kommer att "värdepapperiseras".

Jag läste för inte så länge sedan att ett somaliskt företag står i begrepp att skapa möjligheter att betala och att betalas med hjälp av mobiltelefonen. Läs mer på följande länk.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/8101067.stm

Detta är ytterst intressant, eftersom enligt min övertygelse en avgörande förutsättning för att vi skall få se en övergång till en fraktionell guldmyntfot är att folk slutat använda sig av sedlar och mynt utgivna av centralbanker. Kan man ta emot betalning med hjälp av sin mobiltelefon och dessutom betala med mobiltelefonens hjälp och alltså slutat använda sig av sedlar och mynt blir det betydligt enklare att gå över till guldmyntfot av det skälet att ett konto lika gärna kan vara denominerat i guld som i amerikanska dollar.

I Somalia används i mycket hög utsträckning amerikanska sedlar, men om somalierna får tillgång till banktjänster via mobiltelefon finns ingen anledning att använda sig av dollarsedlar. Dollarsedlarna kan lämpligen returneras till USA i utbyte mot räntebärande fordringar. Dessutom bortfaller växelmyntsproblemet.

En sak jag tänkt på, men inte ännu vågar ha någon alltför säker uppfattning om är vad som krävs för att fordringar med nominellt värde i guld skall komma i omlopp utanför "guldsektorn". Kanske är en avgörande punkt den där det uppträder utlånare som erbjuder lån med nominellt värde i guld till allmänheten. Detta förutsätter dock att låntagarna har ett kassaflöde i guld, vilket initialt torde förutsätta att de arbetar inom den guldbrytande sektorn och att lönekontrakten är skrivna i guld. Arbetar man i en guldgruva och lönen definieras i guld går det ju alldeles utmärkt att ha sina bostadslån skrivna i guld.

Kanske kan bostadslån skrivna i guld komma att erbjudas i Zimbabwe då ju Zimbabwe är en stor producent av guld. För ett guldbrytande företag borde det rimligen underlätta planeringen om arbetarnas löner definieras i guld och inte i något vars värde fluktuerar gentemot guldet.

Idag skulle jag vilja bemöta två av de vanligaste invändningarna mot att använda guld som det monetära systemets grundval. En av de vanligaste invändningarna mot att använda guld som grundval för det monetära systemet är att guld inte är någon garanti för prisstabilitet och detta argument är strängt teoretiskt korrekt, men å andra sidan är det i praktiken utan värde. En annan mycket vanlig invändning är att utbudet av fysiskt guld är alltför begränsat för att tillåta en mera omfattande världshandel. Detta argument saknar till skillnad från det föregående helt värde och jag skall strax förklara varför.

Som en första förutsättning för mitt exempel utgår jag från det nuvarande systemet med en centralbank och flytande växlingskurs. Jag antar vidare att insättningsgarantin slopas och att därefter Riksbanken höjer styrräntan från idag 0,5 % till 1.000.000 %. Vad skulle hända? Tja, banker som behövde låna pengar skulle knappast vända sig till Riksbanken utan skulle istället försöka låna av varandra, vilket skulle få den följden att de korta marknadsräntorna skulle skjuta i höjden och tvinga banker att börja säga upp lån, med den påföljden att vi skulle få se en våg av insolvenser. Vi skulle drabbas av en ekonomisk depression.

Om man emellertid tänker sig att Sveriges Riksdag i syfte att häva depressionen beslutade att en tomflaska av den vanligaste och ovan avbildade typen skulle upphöjas till lagligt betalningsmedel för 6,- kronor skulle detta med all säkerhet vara en starkare inflationär impuls än den höga styrräntan vore deflationär. Idag får man 0,60 kronor i pant för en tomflaska, men om alla fordringsägare vore tvungna att godta en tomflaska som om vore den 6,- kronor så skulle panten på tomflaskor nästan ögonblickligen stiga till strax under 6,- kronor.

Det skulle också bli otroligt lönsamt att producera tomflaskor och med stor säkerhet skulle man få se en otrolig boom inom tomglasindustrin. Tomglasindustrin skulle expandera våldsamt och skuldsätta sig över öronen för att kunna producera så många tomflaskor som möjligt. Redan tomglasindustrins ökande skuldsättning och strax därefter stigande utgiftsvolym skulle dock vara så omfattande att den skulle driva fram en våldsam prisinflation i Sverige. Denna prisinflation skulle hålla på till dess att lönerna hade stigit så kraftigt att 6,- kronor vore ett ganska lågt pris på en tomflaska och att produktionen av tomflaskor antingen vore lika måttligt lönsam som eller mindre lönsam än produktion av andra varor och tjänster i största allmänhet. Vid denna punkt skulle inflationen upphöra och rent av förbytas i en stabiliseringsrecession som skulle hålla i till dess att produktionen av tomglas vore något mera lönsam än produktionen av andra varor och tjänster i allmänhet, varefter en smärre inflation skulle sätta igång och så vidare i all oändlighet.

Alla relativa priser skulle så att säga rotera kring det förhållandet att en tomflaska skulle betinga ett värde av 6,- kronor eller strax därunder. Givetvis är detta ingen garanti för prisstabilitet, men det vore sannolikt mer än tillräckligt för att garantera ensiffriga tal för såväl inflation som deflation. Gjorde tomglasindustrin stora språng i produktiviteten skulle detta med viss fördröjning driva upp priserna, men skulle världen drabbas av "peak tomglas" skulle förmodligen en smärre deflation uppträda.

Intressant är också att kunna fastställa att arrangemanget inte skulle medföra någon långsiktig överproduktion av tomglas. Visserligen skulle under boomen en enorm överkapacitet byggas upp, men i takt med att inflationen drev upp lönerna skulle produktionen av tomglas stagnera eller rent av upphöra och denna underproduktion av tomflaskor hålla i till dess att det förelåg en allmän brist på tomglas. De relativa priserna skulle alltså kunna förändras, trots att priset på en tomflaska alltid skulle ligga på 6,- kronor eller strax därunder.

Den andra av de två i inledningen nämnda invändningarna, nämligen att mängden guld är alltför liten för att medge en mera omfattande världshandel, har egentligen redan vederlagts. Jag har ju visat att produktionen av tomglas, trots den fixerade relationen mellan krontal och tomglas, i långa loppet skulle utfalla på precis samma sätt som om tomflaskor inte hade ställning som lagligt betalningsmedel. Skulle mera tomflaskor produceras än vad som behövdes skulle det uppstå ett överutbud av tomglas, vilket i sin tur skulle driva upp inflationstakten och driva ned produktionen av tomglas till dess att återigen brist på tomglas skulle uppstå och driva fram en deflation som i sin tur skulle driva upp produktionen av tomglas och så vidare i all oändlighet.

Det skulle allltså aldrig föreligga annat än temporär likviditetsbrist och det skulle i långa loppet inte produceras en enda tomflaska i onödan. Den enda avgörande skillnaden mellan en tomglasmyntfot och en guldmyntfot är att fysiskt guld är oändligt mycket bättre lämpat än tomglas som bas för det monetära systemet. Således kan det under en guldmyntfot aldrig föreligga annat än temporär likviditetsbrist och det kommer inte heller att produceras mera guld än vad som går åt annat än under begränsade tidsperioder och eftersom guld har obegränsad hållbarhet är detta inget problem då ju detta förhållande kompenseras genom en temporär underproduktion i ett senare skede.

Eftersom jag är en stark anhängare av guldmyntfot och av det skälet måhända förleder några av mina läsare att "förköpa" sig på fysiskt guld anser jag mig vara skyldig mina läsare en liten konsumentvägledning. I detta exempel kommer jag att bortse från reavinstskatten, eftersom det är en officiell hemlighet att att ingen betalar någon reavinstskatt då han eller hon säljer fysiskt guld.

Idag betalar man hos Tavex i Stockholm 383,- kronor för en engrams guldtacka med en renhetsgrad på 9.999/10.000. Tavex återköper sådana guldtackor för 238,- kronor och dagsnoteringen för ett kilogram guld uppgick torsdagen den 18 juni 2009 till 237.625,- kronor. Vi kan alltså anta att en engrams guldtacka återköps till ett pris per kilogram som ligger strax över priset för en tacka med en vikt av 1 kilogram delat med 1.000.

1 juli 2005 dagsnoterades guldet 109.538,- kronor. Därför antar jag med ledning av vad jag anförde i föregående stycke att Tavex den 1 juli 2005 betalade 110,- kronor för en engrams guldtacka med en renhetsgrad på 9.999/10.000. Jag antar också att differensen mellan deras köp och säljkurs då var den samma som den är idag; det vill säga att försäljningspriset då var cirka 60,9% högre än återköpskursen. Detta skulle, avrundat till närmsta obrutna krontal, betyda att en engrams guldtacka då kostade 177,- kronor.

Vi vet också att den 1 juli 2005 en Big Mac kostade 33,- kronor och att den idag kostar 41,- kronor. Priset på en engrams guldtacka var alltså den 1 juli 2005 5,37 Big Macs och säljer man en guldtacka som då kostade 177,- kronor får man idag 238,- kronor eller 5,80 Big Macs. Realräntan har i så fall uppgått 10,8% under en period av knappt 4 år. Strängt taget hade man blivit skyldig att betala 18,- kronor i reavinstskatt, vilket motsvarar 0,44 Big Macs och förvandlar "avkastningen" till en smärre förlust. Vinsten efter skatt uppgår ju till 43,- kronor, men dessa 43,- kronor "äts" helt upp av macflationen då ju det idag krävs cirka 220,- kronor för att kunna köpa lika många Big Macs som man kunde köpa för 177,- kronor år 2005.

Detta är givetvis ingen lysande avkastning, men det verkar å andra sidan uteslutet att man hade kunnat få bättre utfall genom att anförtro en bank sina medel. Små guldtackor är därför knappast särskilt bra investeringsalternativ, men en bullion bank som hade betalt 0% ränta, men förblivit solvent, hade varit en absolut lysande investering givet att man inte hade behövt betala någon reavinstskatt. Realräntan hade uppgått 74,1% under en period av knappt fyra år, vilket måste anses otroligt bra. Reavinstskatten i reala termer hade dock uppgått till 0,93 Big Mac, vilket innebär att den reala avkastningen uppgått till 46,2% under perioden. Ytterst få investeringar har varit bättre under denna period. Å andra sidan finns det knappast bullion banks som godtar så små insättningar som ett gram.

Summan av kardemumman är väl att guld skyddar från inflation, men att man bör vara varse de kostnader som är förenade med guldhandel innan man "förköper" sig. Guld är också en tämligen riskfri investering och jag tror att man kan utesluta framtida dramatiska prisfall, eftersom prisraset på 1980-talet berodde på att guldpriset under 1960-talet hölls på en absurt låg nivå med hjälp av regleringar och därför 1970-talets exceptionella guldrallly skall ses som en korrektur av 1960-talets konstlat låga pris. Guldet behövde alltså en rejäl resa uppåt, men denna medförde senare en obehaglig återgång till en mera realistisk nivå. Därutöver finns idag en stor marknad för så kallat paper gold, vilket har en starkt dämpande inverkan på priset i händelse av kraftiga prisstegringar.

Enligt min övertygelse håller guldet på att återta sin roll som världens ledande valuta, men än så länge kan guld, eller snarare fordringar med nominellt värde i guld, inte användas lika smidigt som exempelvis dollar eller euro. Vägen dithän skulle dock inte behöva vara särskilt lång. Vad är det som fattas?

Ett sätt att besvara den frågan, som egentligen är flera frågor, är att först besvara vad som inte fattas.

Handeln med fysiskt guld är redan idag fri i de allra flesta länder och dessutom momsbefriad inom EU. Jag brukar kritisera EU, men EU-direktivet som befriar guld från moms är faktiskt bra. Dessutom är försäljning av fysiskt guld i praktiken fritt från reavinstbeskattning.

Ett tecken i tiden är säkerligen den ovan avbildade guldautomaten som ställts upp vid den internationella flygplatsen i Frankfurt. Man stoppar antingen i eurosedlar eller sitt bankkort i automaten och ut kommer små guldtackor. Företaget som ställt upp automaten har planer på att sätta upp 500 liknande automater i Tyskland, Österrike och Schweiz. Jag tror inte att det kommer att ta särskilt lång tid förrän vi får se åtminstone en sådan automat också i Sverige. Läs mer på företagets hemsida. Hemsidan har följande adress.

http://www.gold-super-markt.de/goldtogo.html

På följande adress kan ni se ett tyskt TV-inslag om guldautomaterna.

http://www.swr.de/mediathek/sendungsauswahl/landesschau-bw/-/id=4693948/did=4827354/pv=video/gp1=4977902/nid=4693948/81vcwf/index.html

Vad gäller privatpersoner som äger fysiskt guld, och vill sälja detta, är det faktiskt mycket lätt att sälja fysiskt guld. Guldsmeder köper upp guld och guld är hos oss utan tvekan lättare att omsätta i svenska sedlar än okända småvalutor. Sammanfattningsvis kan man alltså säga att handeln med fysiskt guld redan idag fungerar väl och att dessutom försäljningen av fysiskt guld kan tänkas tas över av automater.

Fysiskt guld har emellertid vissa uppenbara nackdelar. Nackdel nummer ett är att kostnaderna för att handla med fysiskt guld är höga och att skillnaden mellan det pris en privatperson får köpa guld för och det pris han kan sälja sitt guld för är mycket stor och detta gäller i all synnerhet små guldtackor. Vid guldautomaten i Frankfurt betalar man idag cirka 341,- kronor för en engramstacka och hos Tavex i Stockholm betalar man 383,- kronor. Tavex betalar idag för en engramstacka dock endast 238,- kronor, vilket mycket knappt överstiger dagsnoteringen per kilogram dividerat med 1.000.

Nackdel nummer två är att fysiskt guld är ytterst stöldbegärligt och att det därför måste förvaras i bankfack eller liknande, vilket medför kostnader. Avgiften för ett bankfack uppgår till åtminstone 275,- kronor per år, men å andra sidan är guld allt annat än skrymmande varför redan ett aldrig så litet bankfack rymmer guld för mångmiljonbelopp.

Nackdel nummer tre är att fysiskt guld inte ger någon ränta. Å andra sidan är guld inflationssäkert och man kan nog räkna med att guldpriset framledes kommer att stiga minst lika mycket som konsumentprisindex. 1 juli 2005 kostade en Big Mac här i Vårgårda 33,- kronor, men idag kostar den 41,- kronor. En Big Mac har alltså stigit i pris med 24,2% sedan den 1 juli 2005, men priset på guld har under samma tid stigit från 109.538,- kronor per kilogram till idag 237.625,- kronor. Någon kanske tänker att detta är ett indicium på att guldpriset har betydande "fallhöjd", men jag är praktiskt taget säker på att guldet kommer att fortsätta att stiga snabbare än konsumentprisindex fram till dess att den globala guldproduktionen återhämtat sig. Jag gissar att guldproduktionen kommer att fortsätta falla, eftersom guldpriset för tio år tidigare tycks styra den för tillfället rådande guldbrytningens volym. Riktigt dyrt blev inte guldet förrän 2008 och därför torde guldproduktionen inte återhämta sig förrän 2018.

Priset på guld räknat i kronor har alltså stigit 116,9% sedan 1 juli 2005 och räknat i Big Macs har det stigit från 3.319,33 Big Macs per kilogram till idag 5.795,73 Big Macs per kilogram, vilket motsvarar 74,6%.

Nu kommer vi emellertid till det riktigt spännande. Är man stadd vid hyggligt god kassa och är beredd att ta en viss risk kan man nämligen öppna ett "unallocated account" hos en "bullion bank". Vad är detta? Jo, man deponerar sitt fysiska guld hos en bullion bank och istället för sitt fysiska guld får man en fordran riktad mot denna bullion bank. En bullion bank fungerar alltså som vilken bank som helst med de tre skillnaderna att den för det första lånar in och ut guld istället för centralbanksvaluta, att banken för det andra inte kan vända sig någon centralbank för att låna pengar och för det tredje att insättarnas konton inte skyddas av någon insättningsgaranti. Går banken omkull kan alltså insättaren göra en förlust. Portugals centralbank lär, för inte så länge sedan, ha förlorat 17 ton guld då en bullion bank gick omkull.

En bullion bank lånar alltså också ut guld och av det skälet motsvaras inte insättarnas anspråk mot banken av fysiska reserver annat än till en bråkdel av kundernas fordringar. Större delen av kundernas fordringar motsvaras istället av bankens fordringar mot sina låntagare. Låntagarna kan exempelvis vara guldprospekteringsföretag eller guldsmeder. Ett problem med bullion banks tycks vara att de vänder sig till en mycket specialiserad kundkrets och att bullion banks inte deltar i de "vanliga" bankernas clearingsystem. Man kan alltså inte betala sina räkningar genom att belasta sitt konto hos sin bullion bank, men man kan med hjälp av en bullion bank utan vidare dra nytta av ett stigande guldpris utan de nackdelar som är förenade med innehav av fysiskt guld till priset av en viss kreditrisk.

Ett stort hinder mot att denna typ av konton skall vinna allmän spridning är emellertid att man, så snart man gör ett uttag, byter tillgångsslag och således, under förutsättning att man gjort en vinst, är skyldig att betala reavinstskatt. Ett annat hinder, än så länge, är att bullion banks inte erbjuder "vanliga" banktjänster, men detta kan hänga samman med att skattereglerna gör att endast ett fåtal är intresserade av ett "guldkonto". Ett annat hinder, som dock troligen kommer att bortfalla, är att för tillfället guldräntan är ytterst låg. Stiger guldräntan kan man tänka sig att det uppstår en större intresse för unallocated accounts. Jag tror därför att det inte behöver vara särskilt avlägset att tänka sig att allmänheten i jurisdiktioner utan reavinstbeskattning kommer att öppna unallocated accounts. Hong Kong är en kandidat.

Vill ni läsa mer om hur man gör man vill öppna ett unallocated account; ta då en titt på den internetsida som har följande adress.

http://www.goldline.co.uk/unallocatedAccountsPage.page

Jag tror att cirkeln kommer att vara sluten den dag en bullion bank kopplas samman med de gängse clearingsystemen. I så fall kan man ha ett bankkort i fickan och ta ut fysiskt guld via en guldautomat, men så länge bankens låntagare gör goda affärer och bankens rykte därför är oklanderligt kommer man istället att dra kortet precis som vilket annat bankkort som helst.

Som synes är det endast kopplingen mellan bullion banks och de "vanliga" bankerna som fattas, men egentligen borde detta problem inte vara särskilt svårt att åtgärda. Görs detta har faktiskt en helt apolitisk världsvaluta fötts. Jag tror att den med tiden kommer att erövra hela jordklotet.

För tillfället tycks det vara svårt att publicera texter via blogspot och jag gör här ett försök utan annat syfte än att kontrollera funktionen.

I Svenska Dagbladet står idag att läsa att Lettlands centralbank sålt euro för att sänka värdet på lats. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3063707.svd

Detta stämmer inte. Om en centralbank försöker hålla den egna valutan i en "växlingskurskorridor" gentemot en främmande valuta blir följden att man säljer inhemsk valuta/köper främmande när den egna valutan är stark och säljer främmande valuta/köper inhemsk när den egna valutan är svag.

Således begränsas förmågan att upprätthålla en hög växlingskurs på den egna valutan av valutareservens omfattning, medan det inte finns någon yttre begränsning för en centralbank som vill hålla ned värdet på den inhemska valutan. Den egna penningmängden kan man ju utöka genom att trycka sedlar.

Vad som har skett i Lettland är att valutan först varit under stark press nedåt, men att centralbanken agerat enligt regelboken, höjt styrräntorna och med hjälp av den väl tilltagna valutareserven återköpt inhemsk valuta.

Detta har varit så framgångsrikt att marknadsnoteringen för den egna valutan skjutit i höjden och tvingat centralbanken att intervenera genom att sälja inhemsk valuta/köpa euro för att hejda den egna valutan från att stiga över den nivå inom vilken den egna valutan enligt den fastslagna växlingskursregimen har att röra sig.

Detta betyder alltså att centralbanken har köpt euro.

Idag står i Svenska Dagbladet att läsa att Folkpartiet vill införa euron som parallell valuta i Sollentuna. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3062841.svd

Vad som troligen glöms är att det i svensk rätt finns ett närmast oöverstigligt hinder mot parallella valutor och att det hindret heter reavinstskatt. Köper man euro, euron stiger i värde och man därefter vill växla tillbaka till kronor är vinsten i princip skattepliktig.

Å andra sidan bryr sig ingen om detta så länge transaktionen avser kontanter och såvitt jag kan förstå ser skattemyndigheterna mellan fingrarna vad gäller kontanta transaktioner. Detta gäller dock ej icke-kontanta transaktioner och av det skälet kan man vara praktiskt taget säker på att knappast några privatpersoner har något intressse av euro-konton.

Och så länge det inte finns några privatpersoner som för konton i euro kommer euron aldrig att vinna någon större acceptans i Sverige. Så enkelt är det.

Som säkert de flesta vet är den ovan avbildade Warren Buffett en av världens rikaste män. Hans förmögenhet lär uppgå till svindlande 37 miljarder dollar. Dock verkar det som om en bevisligen begåvad person ibland kan göra sig skyldig till allvarliga intellektuella misstag. Jag vill här peka på ett sådant från Warren Buffets sida.

Så här lär Warren Buffet ha sagt angående guld.

"Först gräver man upp det ur jorden i Afrika. Sedan smälter vi ned det och gräver ett nytt hål där vi begraver det och betalar folk för att vakta det. Om någon på Mars skulle se detta så skulle man klia sig rejält i huvudet."

För det första vill jag understryka att jag delar Warren Buffets uppfattning att fysiskt guld inte är en bra investering för den som vill öka sin förmögenhet. Fysiskt guld köper man därför att man vill säkra den förmögenhet man har. Man köper alltså inte guld för att nå positiv förräntning utan guld köper man för att undvika kraftigt negativ förräntning.

Samtidigt är det faktiskt så att det inte är mera irrationellt att gräva upp guld för att sedan låsa in det i ett valv än att först skörda spannmål för att därefter förvara det i en spannmålssilo. Ett bankvalv fyllt med guldtackor är i likhet med en spannmålssilo ingenting annat än en lagerlokal i vilken man förvarar nyttigheter för framtida behov. Alla tänkbara varor lagerhålls därför att det är svårt att helt perfekt matcha utbud och efterfrågan. Guld lagerhålls givetvis också och lagerlokaler avseddda för guld kallas valv.

Bönder bygger under sommaren upp förråd av djurfoder, eldningsbar ved, potatis med mera för att klara sig på vintern och att bygga upp förråd av guld skiljer sig på intet sätt från att bygga upp förråd av någonting annat.

Antag att Warren Buffet istället hade sagt följande.

"Först odlar vi spannmål för att därefter bygga lagerhus i vilka vi förvarar spannmålen och betalar sedan folk för att vakta dessa lagerhus. Om någon på Mars skulle se detta skulle han klia sig rejält i huvudet."

Hade Warren Buffet sagt så hade han avfärdats som en stolle och det han verkligen sade är faktiskt precis lika dumt om än att spannmål är mera oundgängligt än guld. Det är emellertid också sant det kan uppstå spekulativ efterfrågan på guld och att detta i mindre utsträckning gäller spannmål.

Det är vidare sant att guld kan ligga inlåst i ett valv som säkerhet för kredittransaktioner, men om ett spannmålslager är belånat eller sålt i förskott är spannmål också inblandat i en kredittransaktion. Visst kan guld köpas i spekulativt syfte, men vad hindrar en spekulant som tror på stigande spannmålspriser från att köpa en spannmålslager?

Warren Buffett är alltså förmodligen inte så smart som han måhända förleds att tro på grund av sina enorma framgångar i finansvärlden, men han lär också någon gång ha medgett att han inte begriper sig på makroekonomi och visst är det så.

En av de vanligaste invändningarna mot en metallisk myntfot är att det inte finns någon anledning att slösa bort guld eller silver när man kan använda sig av papperslappar eller rent av elektroniska signaler som betalning. Jag delar helt uppfattningen att man hellre bör använda papperslappar eller elektroniska signaler istället för guld eller silver och tänkte i denna text visa att även under en metallisk myntfot inga ädla metaller slösas bort.

Om man tänker sig tillbaka i tiden var det med stor säkerhet så att det under forntiden knappast fanns något kreditväsende att tala om och att all handel var renodlad byteshandel där ingen form av papperspengar förekom.

Av skäl som jag tidigare redovisat är det dock sannolikt att redan på ett tidigt stadium i handelns historia silver och guld kom att inta en särställning därför att dessa metaller särskilt väl lämpar sig som betalningsmedel. Här uppkommer emellertid en egenartad och inte rakt igenom lycklig bieffekt. Om guld och silver inte bara eftertraktas på grund av sina icke-monetära kvaliteteter blir rimligen guld och silver orimligt dyrt, vilket medför att guld och silver inte kan komma till lika stor användning som hade varit fallet om de inte hade använts som betalningsmedel.

Den fria marknaden har dock en lösning på detta problem. Om vi antar att på grund av gulds och silvers monetära kvaliteter en särskild efterfrågan på guld och silver uppkommer och denna medför att guld och silver fördyras i förhållande till andra varor så blir det automatiskt mera lockande att bryta guld och silver, vilket i ett senare stadium medför en ökad tillgång på guld och silver vilket i sin tur tenderar att driva ned bytesvärdet på guld och silver.

Nu invänder måhända någon att också detta är ett slöseri med resurser och jag håller med om detta. Varför skall man ägna sig åt att bryta guld och silver när man lika gärna kan betala med papperslappar vars bytesvärde vida överstiger kostnaderna för deras produktion? Svaret är givetvis att bortsett från att papperssystemet medför en större inflationsrisk så finns det inga vettiga skäl alls. Det bör betecknas som rent vansinne.

Nu är det emellertid så att de som bryter guld och silver kan utfärda löften att i framtiden leverera guld och/eller silver. Någon som tror sig ha funnit en guld- eller silvergruva försöker dels få kontroll över själva gruvan och dels uppbringa medel för att kunna bestrida kostnaderna för att bryta den. Han kan exempelvis utfärda ett löfte att om 10 år leverera ett ton guld och i utbyte mot detta löfte kanske erhålla 500 kilogram redan brutet guld. Det redan brutna guldet kan han använda för att betala sina arbetare och för att köpa in redskap nödvändiga för att bryta guldet.

Om dessutom detta löfte att vid en framtida tidpunkt leverera guld är manifesterat i en urkund och urkunden kan bytas mot varor och tjänster kan det hända att urkunden börjar cirkulera som om vore den guldpengar. Under tiden som urkunden cirkulerar medför den att samhället tillförs köpkraft ur tomma intet, vilket medför inflation. När guldet väl brutits och kommit upp till ytan har kreditrisken visserligen upphört, men eftersom urkunden eller skuldebrevet kommit tillbaka till sin ursprunglige utgivare i samma ögonblick som guldet levererades uppträdde den inflationseffekt som eljest hade blivit följden av den ökade tillgången på guld redan då urkunden sattes i omlopp och godtogs som bytesmedel.

På samma sätt kan i princip vem som helst utfärda löften att betala/leverera guld- eller silver, men eftersom ingen tvingas godta dem och alla som har sådana i sin hand kan vända sig till utgivaren och begära inlösen samt att utgivaren är skyldig att kvittningsvis godta sina egna skuldförbindelser som om vore de metalliskt mynt finns det vissa spärrar mot överriklig utgivning av sådana skuldförbindelser. Utfärdar man skuldförbindelser och sätter dem i omlopp har man ju gett omvärlden förmågan att driva en från gård och grund. Däremot har man under inga omständigheter lovat att ha det utlovade guldet i ständig beredskap och om så vore fallet funnes ju ingen anledning att utfärda skuldförbindelsen. Argumenten mot fractional reserve banking är alltså rent imbecilla.

Den yttersta spärren mot överriklig emission av skuldförbindelser är dock det faktum att överriklig emission av skuldförbindelser medför att samhällets allmänna lönenivå stiger räknat i guld, samtidigt som givetvis inte guldgruvorna blir mera fertila bara därför att lönenivån räknat i guld stiger. Stegringen i den allmänna lönenivån medför dessutom att guldsmycken blir mera uppnåeliga för den stora massan. Bör då inte rimligen dels den stegrade efterfrågan på guld och dels den fallande guldbrytningen slutligen medföra att hela denna bubbla spricker?

Jo, visst gör den det. Efter en tid kommer alltfler av dem som utfärdat skuldförbindelser visa sig ur stånd att betala i guld och en allmän oro sprider sig i samhället. Denna oro är dessutom självförstärkande eftersom alla plötsligen försöker lösa in sina fordringar och fordringsägarna tvingas ut på jakt efter guld som bokstavligt talat inte finns. Alla vill sälja saker och ting för att tillägna sig guld, men ingen vill köpa något. Således kollapsar handeln och i takt med att handeln minskar blir det ännu svårare att betala skulder, eftersom ju just ingen tjänar något. Samhället har råkat in i en deflationsspiral eller vad Lord Keynes med rätta kallade en likviditetsfälla.

Dock förhåller det sig så att eftersom det finns skuldförbindelser vars nominella värde vida överstiger allt guld som någonsin brutits så är följaktligen efterfrågan på guld praktiskt taget omättlig i ett samhälle med guldmyntfot. Samma sak gäller givetvis också i ett samhälle utan guldmyntfot av det skälet att om guld vore lika billigt som koppar så skulle guld användas vida mer än vad som nu är fallet. Dock gäller det i ännu högre grad i ett samhälle med guldmyntfot.

I takt med deflationsspiralen accelerar blir det emellertid allt mer lönande att bryta guld. Och givetvis kommer de guldbrytande företagen att utfärda skuldförbindelser och sätta sprätt på de lånade medlen med den påföljden att vid en viss punkt i deflationsspiralen den guldbrytande sektorns ökande utgifter blir så stora i förhållande till övriga samhällets minskande utgifter att den guldbrytande sektorns växande utgifter väger upp övriga samhällets minskande utgifter och den totala utgiftsvolymen stabiliseras och börjar växa.

Idealiskt sett befinner sig ett land med guldmyntfot alltid strax ovanför eller strax under denna nivå av jämvikt och denna nivå är i långa loppet identisk med den nivå vid vilken, i alla transaktioner, där endast guldets bytbarhet är av värde, inget guld används, medan fysiskt guld endast byter ägare i de fall den som begär betalning av en skuld har ett intresse av guldets icke-monetära egenskaper. Vidare kännetecknas tillståndet av att ingen spekulativ efterfrågan på fysiskt guld förekommer; det vill säga förtroendet för banksystemet är så högt att ingen hamstrar fysiskt guld därför att han eller hon fruktar bankfallissemang.

Den perfekta guldmyntfoten kännetecknas alltså av att fordringar med nominellt värde i guld helt har ersatt guldet i samtliga transaktioner där efterfrågan guld på grund endast är monetär. I ett sådant tillstånd förbrukar faktiskt guldmyntfoten inte så mycket som ett enda milligram guld.

Jag hävdar att i de länder som 1914 hade hade guldmyntfot på det hela taget och i genomsnitt den allmänna prisnivån år 1914 befann sig ungefär på denna nivå. Efter att guldmyntfoten återupptogs under 1920-talet förhöll det sig dessvärre så att det därigenom uppkomna låga relativpriset på guld skapade en latent deflationsimpuls som förr eller senare måste upp till ytan och skapa en enorm depression. Under första världskriget, då de flesta länder hade renodlad pappersvaluta, led de flesta länder av en hög inflation, men dessvärre skrev man inte ned valutornas guldinnehåll när guldinlösen återupptogs under 1920-talet. Det är detta gigantiska misstag som gett guldet dåligt rykte och inflationismen gott rykte.

Fritz Machlup was a student of Mises's, one of his most faithful disciples. At one of the Mont Pelerin meetings, Fritz gave a talk in which I think he questioned the idea of a gold standard; he came out in favor of floating exchange rates. Mises was so mad he wouldn't speak to him for three years.

Vad tycker ni? Skall man vara fördragsam med dem som har fel? Jag tycker det, men man kan tycka att Fritz Machlup borde ha begripit bättre. Jag måste därför säga att jag känner sympati för Mises' tvärhet trots att jag själv i allmänhet är fördragsam med guldmyntfotens motståndare och belackare.

Idag står i Dagens Nyheter att läsa att deflationen fortsätter. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/ekonomi/scb-deflationen-tilltar-1.889093

Granskar man det hela ser man dock snart att livsmedelspriserna stiger, medan kostnaderna för bolån drar ned konsumentprisindex. Riksbanken kan höja och sänka styrräntorna efter eget skön och sänks de faller i normalfallet åtminstone kostnaderna för bolån med rörlig ränta. Att kalla detta för deflation är emellertid gravt missvisande.

Att matpriserna stiger kan ni läsa på följande länk.

http://www.dn.se/ekonomi/matpriser-fortsatter-att-stiga-1.889208

Mera rättvisande är alltså att säga att prisinflationen snarare uppgår till cirka 3%. Det bör också påpekas att Riksbankens så kallade inflationsmål på 2% strider mot riksbankslagen och att riksbankslagen stadgar fast penningvärde, vilket enligt förarbetena skall förstås så att inflationstakten för en varukorg med över tiden konstant kvalitet och sammansättning skall vara 0%.

Dock är det så i kungariket Sverige att de flesta tror att inflationen bidrar till att göra oss rikare. Eftersom detta är den allmänt förhärskande tron kommer inflationen givetvis att fortsätta och detta till dess att kronan på grund av inflationen blivit helt irrelevant och guldet istället återtagit sin naturliga roll som finansvärldens fixstjärna.

Om ni inte visste det, och det visste ni nog inte, har icke så få zimbabwier något gemensamt med damen som avbildas ovan. De har tillgång till mobiltelefon. Jag vet att det låter märkligt att ett land känt för kolera, hyperinflation och undernäring har en väl fungerande mobiltelefoni, men så lär det faktiskt vara.

Zimbabwe är dessutom ett land utan fungerande egen valuta. I teorien är fortfarande zimbabwedollarn landets officiella valuta, men i handeln används huvudsakligen amerikanska dollar, sydafrikanska rand och i någon mån botswanska pula. Eftersom landets valuta helt hade upphört att fungera tvangs myndigheterna acceptera bruket av utländska valutor, men då myndigheterna egentligen ogillar detta faktum har man inte upphöjt någon utländsk valuta till landets officiella valuta på det sätt som skett i vissa u-länder. I Ecuador är exempelvis sedan nio år tillbaka den amerikanska dollarn landets officiella valuta.

Kombinationen av en stat vars valuta har upphört att fungera, ett fungerande mobiltelfonnät och det förhållandet att kostnaderna för att förse landet med kontanter helt faller på den privata sektorn gör faktiskt Zimbabwe nästan unikt. Endast Somalia uppvisar en likartad situation.

I Ecuador är det nämligen så att det finns vissa rester av en centralbank och denna institution förser avgiftsfritt de lokala bankerna med dollarsedlar. Varför kan man fråga sig. Enligt min mening borde den före detta centralbanken stängas och kostnaderna för att byta ut slitna sedlar istället bäras av landets privata banker. Dessutom ger den ecuadorianska före detta centralbanken ut vissa växelmynt med fast växlingskurs till US-dollarn.

I Zimbabwe råder däremot brist på småvalörer. Mindre växel än 1-dollarsedlar finns inte tillgänglig. Har man handlat för $9,80 och betalar med en $10-sedel får man inte 20 cent i växel utan i stället får man köpa varor för återstoden. Dessa varor kan vara smågodis, plastkassar, tändstickor eller ägg.

Enligt min mening finns det ingen anledning för de zimbabwiska myndigheterna att göra något åt detta problem. I takt med att sedlarna blir allt mer slitna och av det skälet måste returneras till USA för utbyte mot nya fräscha uppstår en kostnad och ett problem för de privata bankerna. Om myndigheterna inte subventionerar införseln av nya fräscha sedlar från USA kommer bankerna således ha en mycket god anledning att ge folk möjligheter att betala med hjälp av sina mobiltelefoner. Kommer man dithän är problemet med växelmynt också löst, eftersom inga sådana behövs.

Ytterligare en intressant möjlighet den dagen zimbabwierna springer omkring och betalar varandra med mobiltelefonens hjälp hänger samman med att de zimabwiska myndigheterna uttryckligen tillåter bruket av ett flertal olika valutor. Om det inte finns några restriktioner eller skatter som belastar valutabyten torde varenda zimbabwier med positivt saldo i sin mobiltelefon lika lätt kunna byta valutazon som ringsignal. Oroar man sig för dollarns framtida värde, men litar på den japanska valutan byter man helt enkelt valutazon genom att trycka på en knapp.

Vad det anbelangar är det inget problem att betala från ett konto med nominellt värde i en viss valuta även om säljaren begär ett pris i en annan valuta. Om det begärda priset exempelvis är en dollar och kontot är denominerat i euro betyder detta med dagens kurser att säljaren tillgodoskrivs en dollar och köparen debiteras €0,71.

Men det allra mest intressanta är hur lätt det kommer att bli att gå över till fraktionell guldmyntfot. Man trycker på en knapp.

Signaturen Thomas har sporrat mig att skriva ett försvar för guldmyntfoten.

Frågan kan verka knepig, men benar man bara upp det hela ser man snart att det är fråga om ett stort antal var för sig enkla frågor. Reder man ut dessa frågor var för sig blir det hela ganska enkelt.

Den första frågan jag vill beröra är frågan om vad jag skulle vilja kalla varupengar. Med varupengar förstår jag sådana varor som har förutsättningar att kunna fungera som pengar. Det är nämligen här man lär sig förstå hela det finansiella systemets historiska bakgrund.

Jag har gjort en egen lista över egenskaper som måste uppfylla för att något kunna fungera som pengar. Här följer den.

1. Förutom att eventuellt kunna tjäna som betalningsmedel måste det tillgodose åtminstone ett mänskligt behov.
2. Det måste vara mera eftertraktat än rikligt förekommande och den därav tillgängliga mängden svår att öka.
3. Det bör ha så god hållbarhet som möjligt.
4. Det bör vara så enkelt att lagra och transportera som möjligt.
5. Dess bytesvärde bör vara så högt som möjligt i förhållande till dess volym, om än inte alltid extremt högt.
6. Det bör vara lätt att klyva och dess värde i förhållande till dess vikt inte påverkas avsevärt av klyvning eller deformation.
7. Det bör vara lätt att skilja från annat och i synnerhet sådant med lägre bytesvärde.

Går man igenom dessa kriterier ser man snart att guld är ett av de ting som bäst svarar mot kriterierna och att exempelvis diamanter har betydligt sämre förutsättningar att fungera som pengar.

Man finner också svaret på varför vodka har använts som pengar, men knappast mjölk. Man kan också dra den slutsatsen att ved inte har så dåliga förutsättningar att kunna fungera som pengar. Bensin är inte heller så dåligt.

Det finns en blogg som kallar sig den hälsosamme ekonomisten. Det som skrivs på bloggen är dessvärre ingenting annat än rent imbecill smörja, men det skrivs på ett sådant sätt att den mindre uppmärksamme läsaren kan förledas att tro att det skrivna har tyngd.

Det finns heller ingen kommentarsfunktion, men en sådan skulle verkligen behövas för att bereda möjligheter att visa hur dumt bloggförfattaren resonerar. Bloggen har följande adress.

http://ekonomismen.blogspot.com/

Jag konstaterar, och inte utan förtjusning, att den svenska junilistan rationaliserats bort, men att Nigel Farage och hans utträdesförespråkande UKIP håller ställningarna och faktiskt lyckades bli Storbritanniens näst största parti i gårdagens europaval.

Konsekvens och logik betalar sig tydligen och man kan också se folkpartiets framgångar som ett bevis för att en tydlig och logiskt sammanhängande politik föredras av väljarna. Antingen är man för EU eller också är man emot EU, men alla försök att sitta på två stolar synes dömda att misslyckas. Jag tror att UKIP kommer att bli det största brittiska partiet i europaparlamentsvalen 2014.

Dock synes vägen mot ett Storbritannien utanför EU vara lång.

För tillfället kostar en Big Mac 1,60 lats i Riga och det har den gjort sedan momsen höjdes vid årsskiftet. 1,60 lats motsvarar cirka €2,28 och det är ett gott stycke billigare än i Tyskland som är eurozonens "kärnland". Den färskaste uppgiften från Frankfurt, vilken jag har tillgänglig, är att där en Big Mac kostar €3,19. Således är lats i förhållande till euron solitt undervärderad och detta talar starkt emot en devalvering.

Å andra sidan är lats den avgjort högst värderade baltiska valutan. I Estland kostar en Big Mac 32,- estniska kronor och i Litauen 6,90 litas. 32,- estniska kronor motsvarar €2,05 och 6,90 litas €2,-. Jag gissar att deflationen i Lettland kommer att driva ned det lettiska priset till en nivå som gör lats lika lågt som eller lägre värderad än litan och att först därefter nästa kapitel i detta drama kommer att skrivas.

Det är enligt min övertygelse det förhållandet att rubeln störtdykt i reala och nominella termer gentemot euron vilket satt de baltiska till euron knutna valutorna under press. Givetvis drabbas då det land vars valuta har den högsta reala växlingskursen hårdast och Big Mac-index pekar här ut Lettland. Skulle det lettiska priset till följd av den nu påbörjade deflationen falla ned till 1,40 lats är detta tillräckligt för att inte längre lats skall vara den i förhållande till rubeln mest övervärderade baltiska valutan och faller priset till 1,20 lats, utan prissänkningar i Estland och Litauen, kommer Lettland förmodligen att få se ett valutainflöde. Man kan dock tänka sig att en lettisk deflation utlöser en deflationsspiral i alla de baltiska länderna.

Detta är spännande.

I Svenska Dagbladet står idag att läsa om att Lettland befinner sig i en deflation. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3028675.svd

Enligt min övertygelse kommer deflationen att återställa Lettlands ekonomiska hälsa och det tämligen snabbt. Har nämligen en elakartad deflation satt in är effekten mycket snabb och dessutom självförstärkande. Det finns emellertid några moln på himlen och dem tänkte jag här beröra.

Lats är knuten till euron och sannolikheten för en snabb elakartad deflation i euroland bedömer jag som obefintlig. Alltså kommer lats reala växlingskurs i förhållande till euron att falla i takt med deflationen och en lägre real växlingskurs är absolut nödvändig för att återuppliva den lettiska ekonomien. Frågan är bara hur en lettisk deflation kommer att påverka framför allt den ryska rubelns reala växlingskurs gentemot euron samt hur den svenska kronan kommer att reagera på en radikalt lägre prisnivå i Lettland. Man kan tänka sig att den ryska rubeln och den svenska kronan kommer att falla ihop gentemot euron och i så fall uteblir en stor del av fallet i Lettlands reala växlingskurs och deflationen utan större effekt.

Ett annat problem är att i takt med att de nominella inkomsterna faller i Lettland får detta till följd att en stor del av landets låntagare kommer att bli oförmögna att betala räntor och amorteringar, vilket kommer att medföra enorma kreditförluster. Eftersom det finns en insättningsgaranti finns det en stor risk för att den lettiska staten kommer att bli skyldig de lettiska bankernas fordringsägare enorma belopp och att detta kommer att driva den lettiska staten till ruinens brant. Å andra sidan låter sig detta problem inte undvikas genom en devalvering. En devalvering har ju under givna omständigheter en effekt som påminner starkt om deflation.

Låt mig utveckla detta. Många letter har tagit banklån med nominellt värde i euro. Om därför de lettiska myndigheterna skriver ned värdet på den lokala valutan har man inte skrivit ned värdet på de inhemska skulderna i den utsträckning dessa har ett nominellt värde i euro och förmodligen medför EU-medlemskapet att man inte utan vidare genom tvång kan ge alla euroskulder ett nominellt värde i lats för att därefter skriva ned lats. En devalvering skulle göra de i euro nominerade skulderna betydligt större i förhållande till inkomsterna och en deflation medför samma effekt.

Alltså har man att välja mellan Skylla och Karybdis. Argentina löste ekvationen genom att tvångsvis skriva om alla dollarskulder till pesoskulder för att därefter devalvera peson md 75%, men jag gissar att denna väg inte står öppen för Lettland på grund av EU-medlemskapet. Enligt min mening är en deflation den bästa lösningen på problemet, men jag anser att den europeiska centralbanken under denna deflation aktivt bör motverka tendenser till ett fallande guldpris i termer av euro och därmed i termer av lats i syfte att se till att den lettiska deflationen tillåts medföra en nödvändig reduktion av Lettlands reala växlingskurs.

Efter att renat sin ekonomi med en deflation vore Lettland förmodligen också moget att remonetisera guldet, men dessvärre tror jag att en remonetisering av guldet är utopisk också i Lettland om än att frågan faktiskt var föremål för en seriös diskussion under 1990-talet.

Signaturen Thomas har gjort ett inlägg i diskussionen kring min text med namnet "Guldmyntfotens återuppståndelse". I sitt inlägg hävdar han att guld bara är guld och att guld i långa loppet inte har någon betydelse för "pengars värde".

Jag gissar att Thomas i likhet med många andra anser att guld är en handelsvara bland många andra handelsvaror och att just denna handelsvara inte intar någon särställning, men jag delar inte den uppfattningen. Här kommer mitt svar till signaturen Thomas.

Visst är guld en handelsvara bland en stor mängd andra handelsvaror, men om du vill förstå varför guld intar nästan helt unik särställning rekommenderar jag dig att försöka förklara varför det finns så kallade bullion banks som betalar ränta på guld, men inga kanelbullebanker som betalar ränta på handelsvaran kanelbullar.

När du har producerat en bra och logiskt sammanhängande förklaring på varför man kan tjäna ränta på guld, men inte på kanelbullar, kommer du också att ha förklarat varför det både är helt sant och samtidigt helt osant att säga att guld är en handelsvara bland andra handelsvaror.

Eftersom gåtan inte är alldeles enkel skall jag ge dig en ledtråd.

Utgå från följande axiom, oavsett om du godkänner det eller inte.

Guld är pengar, men kanelbullar är inte pengar.

Förklara sedan vad som skiljer de varor som inte bara är varor utan också pengar från de varor som inte är pengar.

Sedan vet du svaret.

En sak som kan ge en liten fingervisning om guldets värdepapperisering, som jag tror än en av de förutsättningar som måste vara uppfylld för att guldet skall återta sin naturliga roll som finansvärldens obestridlige monark, är en eftersökning av de värdepapper som har nominellt värde i guld på den i internet förefintliga katalogiseringen av de värdepappper som handlas i Tyskland.

Gör så här. Skriv in följande adress i adressfältet.

http://zertifikate.onvista.de/suche/vergleich.html

När ni kommit så långt måste ni fylla i några uppgifter.

I fältet för basiswert skriver ni "Gold".

I fältet för Zertifikate-Typ skriver ni "alle".

I fältet för Emittent skriver ni "alle".

I fältet för Fälligkeit skriver ni "bitte wählen".

I fältet för währungsgesichert skriver ni "nein".

Då jag gjorde denna sökning visade det sig att det fanns 1743 börshandlade värdepapper med nominellt värde i guld. Detta kan hänga samman med att försäljning av dylika värdepapper, om jag förstått saken rätt, efter tolv månader är befriade från reavinstskatt. Det hänger troligen också samman med att tyskarna inte har samma förtroende för euron som de hade för d-marken och euron är tvivelsutan en betydligt sämre valuta än d-marken var.

Summan av mitt resonemang är att det tycks finnas indicier på att tyskarna inte ser euron som en fullgod värdebevarare. Förmågan att bevara värden är en valutas kärnegenskap som möjliggör de övriga funktionerna; det vill säga att fungera som värdemätare och betalningsmedel. Därför gissar jag att euron med tiden också kommer att upphöra att fungera som värdemätare och betalningsmedel och att samma sak gäller åtminstone alla pappersvalutor som är sämre än euron; det vill säga alla utom möjligen yen och schweizerfranc.

Guldet håller på att göra comeback.

Uppdatering den 9 juni 2009: Idag har antalet träffar ökat till 1.787. Guldets comeback tycks alltså vara verklighet.

Uppdatering den 10 augusti 2009: Idag uppgår antalet träffar till 1.828. Guldets popularitet tycks alltså hålla i sig.

Uppdatering den 17 november 2009: Idag uppgår antalet träffar till 2.541. Guldets popularitet tycks alltså hålla i sig.

Uppdatering den 27 november 2009: Idag uppgår antalet träffar till 2.648. Guldets popularitet tycks alltså hålla i sig.

Uppdatering den 12 december 2009: Idag uppgår antalet träffar till 2.737. Guldets popularitet tycks alltså hålla i sig.

Jag ber att få rekommendera en riktigt bra blogg. Den heter stabiliseringspolitik och för tillfället skriver den för mig okände bloggaren mest om Lettland. Här är adressen.

http://stabiliseringspolitik.blogg.se/

Jag har argumenterat mot en lettisk devalvering, men under den senaste tiden felaktigt trott att en lettisk devalvering är sannolik. Efter att ha tagit del av bloggen stabiliseringspolitik har jag dock insett att en lettisk devalvering inte endast vore ett oklokt drag utan dessutom att en lettisk devalvering är osannolik.

Lettland håller på att genomlida en deflation och det finns redan tecken på att patienten håller på att tillfriskna.

Min rekommendation inför morgondagens val är att ta en blank valsedel och på denna skriva "Ja till EFTA!". Sveriges befolkning har nästan uteslutande lidit nackdelar av medlemskapet i EU. Schweiz och Norge bevisar på ett övertygande sätt att man klarar sig minst lika bra utan EU och varför skulle det vara på något annat vis?

Men skall man inte rösta på ett EU-kritiskt alternativ som junilistan? Nej, det skall man enligt min mening inte av det enkla skälet att junilistan är för medlemskapet samtidigt som det sannolikt är så att såväl herr professor Wibe som herr godsägaren, ekonomie doktor von der Esch delar uppfattningen att Sverige skulle klara sig väl utanför EU. Därför ser jag en stor möjlighet att junilistan kan utvecklas till ett parti som förordar aktivt utträde givet att partiet tillfogas ett nederlag i detta val. Alltså röstar jag inte på junilistan.

Finns det inga andra alternativ? Jag kan inte tänka mig att rösta på Sverigedemokraterna av två skäl. För det första är partiet invandringsfientligt och för det andra talar partiet inte om utträde ur EU utan snarare om att EU bör upplösas. Det senare är enligt min mening rent snömos. Sverigedemokraterna bör dock ha ett plus i kanten därför att Sverigedemokraterna är det enda partiet som säger klart och tydligt nej till turkiskt medlemskap. Jag kan tycka att frågan är mindre viktig, men eftersom jag vill turkarna väl och inte tycker att något enda land bör tillhöra EU säger jag givetvis nej till turkiskt medlemskap om än ett turkiskt inträde skulle kunna medföra ett österrikiskt utträde. Jag skulle bli mycket lycklig för Österrikes skull om Österrike lämnade EU.

Alltså blir det ett "Ja till EFTA!" för min del. Jag håller givetvis tummarna för UKIP, men nu dricker vi kaffe................

Idag står att läsa om att det är svårt att uppbringa eurosedlar i Lettland. Ryktena om en förestående devalvering florerar och i syfte att skydda sig mot en sådan köper befolkningen enligt uppgift på sig euro. Jag har bara i år varit i Lettland två gånger och känner till landet bättre än de flesta svenskar och har själv hört och sett många inflations- och devalveringsrädda letter som hamstrar guld.

Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/makro/varlden/artikel_1366835.e24

Jag misstänker starkt att Sveriges Riksbank och Lettlands penningvärdesvårdande myndigheter spelar under täcket och att även herr finansminister Borg är invecklad i denna sammansvärjning. Vad är det man försöker uppnå?

Jo, genom att underblåsa ryktena om devalvering uppstår en automatisk skärpning av den lettiska penningpolitiken, vilket i sin tur får den svenska kronan att rasa gentemot den lettiska modervalutan euro. Samma sak kunde iakttas när Argentina befann sig i ett liknande scenario. Man spekulerade mot den argentinska dollarkopplingen, vilket medförde skyhöga korträntor och fallande priser i Argentina, men konstigt nog medförde de fallande priserna en stegring av modervalutans, det vill säga den amerikanska dollarn, värde i förhållande till euron.

Man vill hålla den svenska konjunkturen vid liv genom valutadepreciering och hittils tycks det som om man lyckats ganska bra, om än att jag inte är så säker på att målsättningen inte kunde ha förverkligats på ett annat och bättre sätt.

Vidare genomför man faktiskt och förmodligen medvetet en likvidering av den lettiska valutafonden. Lettland har tillräckligt stora tillgångar för att återköpa hela sedelomloppet och lettiska banker erbjuder redan idag konton denominerade i euro lika gärna som i lats. Om befolkningen konverterar bankmedel denominerade i lats till bankmedel denominerade i euro medför detta visserligen lägre ränta, men växlingskursrisken bortfaller i förhållande till euron.

Och eftersom centralbanken kan återköpa hela sedelomloppet kan man alltså tänka sig en spontan omställning från lats till euro och rent av är det detta den lettiska centralbanken vill uppnå och eftersträvar i fult samspel med Sveriges Riksbank och herr finansminister Borg. Är lats ute ur leken finns det inget att spekulera mot och det är fullt möjligt för den lettiska centralbanken att av egen kraft återköpa varenda santima.

Om den lettiska valutareserven går åt och centralbanken återköper hela sedelomloppet är detta en unik och historisk händelse. Om inte annat är detta valutadramatik på högsta nivå.

En polisman säger att en man som dödade en aggressiv hund handlade i nödvärn.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3004479.svd

Detta är fel. Rätt till nödvärnsåtgärd har man mot brottsliga angrepp och hundar kan inte begå brott. Däremot befann sig mannen i en nödsituation, vilket beskrivs i Brottsbalken 24 kap 4 §.

Samtidigt är det sant att man inte kan befinna sig i en nödvärnssituation utan att samtidigt befinna sig i en nödsituation.

Den senaste tiden har frågan om en tänkbar lettisk devalvering diskuterats flitigt. I denna text avser jag gå i genom frågan och förklara varför jag inte anser att Lettland bör devalvera.

Lettland har valt en fastkursregim för sin valuta. Har man valt en fastkursregim bör man inte överge denna så snart det börjar blåsa snålt av det enkla skälet att det tar tid att övertyga valutamarknaden att man visar allvar med fastkursregimen och att ett övergivande av den fasta växlingskursen riskerar beröva penningpolitiken dess trovärdighet.

Vidare existerar inget direkt yttre nödtvång att devalvera. Visserligen är lats övervärderad utifrån teorien om köpkraftsparitet i förhållande till övriga baltiska valutor, den polska zlotyn samt framför allt den ryska rubeln och enligt min övertygelse är det framför allt rubelns störtdykning gentemot euron och därigenom gentemot lats vilken satt lats under tryck.

Å andra sidan är lats påtagligt och solitt undervärderad gentemot modervalutan euro, valutareserven välfylld och dessutom visar den lettiska betalningsbalansen ett överskott. Om Lettland devalverar är det alltså därför att Lettland väljer att devalvera; inte därför att de så kallade marknadskrafterna tvingar Lettland att devalvera. Något sådant yttre nödtvång att devalvera uppstår först den dag den lettiska centralbanken förbrukat hela valutareserven för att upprätthålla den fasta växlingskursen och den dagen framstår faktiskt som ganska avlägsen.

Därutöver är det så, för den händelse att den lettiska valutareserven skulle förbrukas och lats skulle börja falla gentemot euron, att den europeiska centralbanken är skyldig att köpa lats till kursen 1,20944 € per lats med det förbehållet att ECB är berättigat att dra sig ur stödköpen under förutsättning att dessa riskerar bli så omfattande att den därav resulterande likviditetsökningen i euro hotar prisstabiliten i eurozonen. Jag är dock säker på att en flytande lats inte skulle falla så mycket i förhållande till den nu härskande centralkursen 1,42287 € per lats att det någonsin kommer att bli aktuellt med några stödköp från den europeiska centralbankens sida.

Enligt min mening bör alltså den lettiska centralbanken höja styrräntorna så mycket som den fasta växlingskursen kräver och först om valutareserven töms låta lats sjunka ned under centralpariteten, vilket ju i så fall är av rent nödtvång. Jag anser till och med att den lettiska centralbanken inte bör sälja några lats till lägre kurs än den övre pariteten gentemot euron; det vill säga 1,6363 € per lats och fortsätta sälja euro till kursen 0,702804 lats per euro. Redan från början borde den lettiska centralbanken ha använt sig av det övre spannet gentemot euron för att ha förhindrat ett omfattande valutainflöde.

Hade man nämligen inte intervenerat för att försvaga lats förrän den gått "i taket" gentemot euron hade man uppnått två effekter. Den ena hade varit att det hade uppstått en växlingskursrisk i förhållande till euron, vilket hade fått den följden att valutainflödet hade blivit mindre. Den andra effekten hade varit att en starkare lats i sig hade haft en deflatorisk effekt. Nu bedrev man dessvärre en alltför rigid fastkurspolitik där man på en alltför låg nivå intervenerade för att hålla ned lats, trots att man strängt taget inte var skyldig att intervenera på denna låga nivå. På grund av sin tidigare mycket kraftiga undervärdering tenderade nämligen lats att stiga gentemot euron. Detta misstag lider man nu av.

Slutligen vill jag peka på varför jag anser att en stram fastkurspolitik i sig ger goda effekter på Lettlands ekonomi och varför således fastkurspolitiken är värd sitt pris.

Vad som hände när man aktivt höll ned kursen på lats, trots att lats inte hade nått "taket" gentemot euron, var att detta skapade ett enormt valutainflöde och en "överladdad" inhemsk konjunktur. Denna inhemska överkonjunktur medförde i sin tur kraftigt ökad import och försvagad konkurrenskraft för exportsektorn. Man levde över sina förhållanden och importerade som om man hade varit ett mycket rikare land än man i verkligheten är. Vad är det Lettland behöver för att kunna bestrida en hög levnadsstandard och en stor import av utländska varor?

Jo, Lettland behöver en större och effektivare exportsektor som tjänar in de medel som krävs för att kunna betala den önskade importen. Jaha, men om så är fallet borde inte en devalvering vara just rätt medicin?

Mitt svar är ett rungande nej och jag vill åskådliggöra detta genom att peka på vad som hände när man skrev ned värdet på CFA-francen 1994. Tanken var att devalveringen skulle "sätta fart" på exporten, men resultatet blev det rakt motsatta och om man tänker efter är detta inte så konstigt.

Om en valuta med fast växlingskurs bedöms vara övervärderad kan detta sägas vara liktydigt med att priset på utländsk valuta uttryckt i den övervärderade valutan befinner sig under sin jämviktspunkt. Av detta skäl råder det brist på utländsk valuta. Denna brist måste korrigeras genom ökad export och/eller minskad import. Således kan det alltså vara så att just det låga priset på utländsk valuta tvingar fram en större export vars syfte är att övervinna bristen på utländsk valuta.

Skrivs valutans värde ned betyder detta att bristen på utländsk valuta upphör ögonblickligen av det skälet att priset på utländsk valuta efter en större devalvering rimligen befinner sig på eller över sin jämviktspunkt. Om det inte råder någon brist på utländsk valuta alternativt överriklig tillgång på utländsk valuta finns det inga skäl att exportera särskilt mycket då ju syftet med exporten är att tjäna utländsk valuta som kan användas för import.

Således kan en devalvering medföra minskad export och det var just vad som hände när man skrev ned värdet på CFA-francen. Exporten minskade så dramatiskt att världsmarknadspriset på kaffe steg i termer av d-mark. Då hör det till saken att CFA-francen genom kopplingen till den franska francen indirekt var bunden till d-marken. Devalveringen var alltså ett totalt misslyckande, eftersom devalveringen minskade exporten så till den grad att priset på dessa länders exportvaror steg i termer av revalverad valuta.

Lettland har en tid levat över sina förhållanden, vilket beror på att priset på utländsk valuta befunnit sig över sin jämviktspunkt, vilket skapade ett överflöd av utländsk valuta, vilket i sin tur medförde en överhettad inhemsk konjunktur. Nu har den reala växlingskursen på grund av kombinationen fast växlingskurs och övergenomsnittlig inflationstakt stigit så att priset på utländsk valuta är alltför lågt, vilket skapat en brist på utländsk valuta och en inhemsk depression. Denna depression bör avhjälpas genom ökad exportansträngning och inte genom en smärtlindrande devalvering. I så fall är det sannolikt att Lettland bygger upp en exportsektor som klarar av att tjäna in så mycket valuta att letterna kan köpa de importvaror man förknippar med en hög levnadsstandard. Det handlar bland annat om bättre bilar.

Under en fast växlingskurs är det så att en alltför hög real växlingskurs medför stigande räntor och inhemsk recession, vilket endast kan avhjälpas genom ökad export. En alltför låg real växlingskurs korrigeras genom en inhemsk överkonjunktur. Sådan är den fasta växlingskursens logik. Om Lettland kapitulerar och släpper den fasta växlingskursen finns en påtaglig risk att Lettland också fortsättningsvis kommer att räknas till B-laget, men om man inte gör det finns goda möjligheter att förvandlas till en exportmaskin med stor import av utländska varor. Många tror att d-marken var en hårdvaluta därför att Västtyskland hade en välorganiserad industri, men sanningen är snarare att Västtyskland hade en välorganiserad industri därför att man hade ordning på valutan.

Enligt min övertygelse håller något sensationellt på att hända. Den internationella guldmyntfoten, ungefär som vi kände den fram till 1914, håller nämligen på att återuppstå från de döda. Övergången från det nuvarande systemet kommer emellertid att ske gradvis och och i det tysta. Låt mig förklara varför jag tror detta.

Om man ser till de allra flesta länder är idag handeln med guld inte föremål för några andra restriktioner än handeln med vilka andra handelsvaror som helst. Detta är en återgång till förhållandena före första världskriget. Från 1920-talet fram till ganska nyligen var handeln med guld reglerad, men på senare år har dessa restriktioner fasats ut. Det är till och med så att guld befriats från moms. Handeln med guld är alltså till och med friare än handeln med andra handelsvaror.

I de allra flesta länder finns inga restriktioner på att denominera skuldebrev i guld och inte heller några restriktioner på att låna in och ut guld mot ränta. Jag är osäker på hur det exakta rättsläget för denna typ av transaktioner såg ut på 1970-talet, men sedan slutet av 1980-talet noteras dagligen en guldränta i London. Jag gissar att det förhållandet att guld inte lånades in och ut mot ränta på 1970-talet hängde samman med olika restriktioner på handeln med guld, kreditmarknadsregleringar samt valutaregleringar. Dessa regleringar är idag borta.

Den enda faktiska restriktionen mot att använda guld som pengar är det förhållandet att i de allra flesta länder försäljning av guld samt värdepapper med nominellt värde i guld belastas med realisationsvinstbeskattning. Så är dock inte fallet överallt. I Hong Kong finns överhuvudtaget ingen sådan beskattning. Således är det fullt tänkbart att Hong Kongs befolkning kommer att vända den lokala valutan ryggen. Jag tror att man kommer att köpa guld och redan idag förekommer en livlig handel med gulddenominerade värdepapper i Hong Kong. I så fall är rimligen nästa steg i denna process att guld i ökande utsträckning kommer att användas som betalningsmedel och nästa steg att en mera betydande likviditet bestående av fordringar med nominellt värde i guld uppstår. Dessa fordringar kommer sedan börja leta sig ut i världshandeln ungefär som vilken pappersvaluta som helst. Redan idag finns sådana fordringar, men de härrör från den guldbrytande sektorn.

Finns det inga hot mot en sådan utveckling? Njae, man kan givetvis tänka sig att man återigen börjar reglera handeln med guld, men det verkar inte sannolikt att sådana begränsningar blir globala. Ett annat hot är att guldpriset går in i en fallande bana gentemot den amerikanska dollarn. Detta verkar dock inte sannolikt med tanke på att den amerikanska centralbanken är mycket angelägen om att bekämpa deflationstendenser.

Summan av mitt resonemang är att det enda guldet kräver för att fungera som pengar är att lagstiftningen behandlar guld som vilken annan vara som helst. Guld är ju pengar. Således krävs särskild lagstiftning för att guldet inte skall fungera som pengar. Eftersom guld numera behandlas som vilken vara som helst kommer guldet enligt min övertygelse att återta sin naturliga roll som världens ledande betalningsmedel. Exakt hur lång tid det kommer att ta till dess att pappersvalutorna blivit helt irrelevanta är dock svårt att sia om.

Jag misstänker dock starkt att den senaste tidens störningar på kreditmarknaden delvis hänger samman med att guldet redan idag spelar en så effektiv roll som skydd mot inflationen att centralbankernas åtgärder för att manipulera kreditmarknaderna blivit verkningslösa.

Det förhållandet att ingen stat ens tänker tanken att ge guld ställning som lagligt betalningsmedel är enligt min uppfattning bra. Det är mycket bättre om den framtida guldmyntfotens rättsliga ram är den internationella privaträtten snarare än regeringars godtycke.