flavianopolis

Så här säger finansminister Anders Borg till dem som tror att skattesänkningar kan framkalla inflation.

"Det är Riksbankens sak att hantera inflationen."

Jag ber att få gratulera Sveriges invånare. Sverige har nämligen en klok finansminister.

Det finns få saker som mera felaktigt tillskrivs större betydelse än betydelsen av "sunda statsfinanser". Att ha sunda statsfinanser är ingen garanti för en ekonomi i balans och ordning och att sakna sunda statsfinanser är ingen garanti för dålig och instabil ekonomi.

Däremot är det absolut avgörande för en sund ekonomi att ha inflationen under sträng kontroll och så länge staten inte tillåts finansiera budgetunderskott genom att trycka de pengar som saknas utan istället tvingas låna dem, är det mesta i sin ordning om än att perfektionen är att ha såväl sunda statsfinanser som välskött penningpolitik.

Belgien hade under många år gigantiska budgetunderskott och trots detta var den belgiska francen nästan lika stabil som D-marken och de belgiska räntorna nästan lika låga som de tyska. Den belgiska staten lånade nämligen de medel som saknades och somliga menar att det är bättre om staten lånar istället för att beskatta, eftersom skatter inte sällan slår sönder viktiga incitament för människor att våga ta risker och göra sitt bästa i arbetslivet.

Island har för tillfället vissa ekonomiska problem, trots att den isländska staten lär vara i det närmaste skuldfri. Inflation i ordets egentliga bemärkelse beror nämligen uteslutande på att centralbankens utlåningsräntor är eller varit alltför låga, eller på att centralbanken tryckt pengar för att täcka budgetunderskott. Att ta upp lån har inte alls samma inflatoriska effekt, om än att emissionen av obligationer troligen har en viss svag inflatorisk effekt.

Finansministern tänker alltså helt rätt om han vill minska statens budgetöverskott i syfte att få ännu bättre fart på svensk ekonomi. Och då menar jag inte att finansministern genom att minska budgetöverskottet skall öka den så kallade efterfrågan, utan genom att sänka eller slopa utbudshämmande skatter öka utbudet av arbete och riskvilligt kapital vilket har en deflatorisk effekt genom att mer varor och tjänster bjuds ut i förhållande till den aggregerade nominella utgiftsnivån.

Jag anser att Sverige borde avskaffa den statliga inkomstskatten, skatten på hushållens kapitalinkomster samt kupongskatten. För att helt kunna slopa de så kallade 3:12-reglerna föreslår jag dessutom att bolagsskatten höjs till 35% så att på det viset bolagsskatten hamnar en bit över den kvarstående kommunala inkomstskatten. Reformerna skulle kosta mindre än statens budgetöverskott och eftersom de disponibla inkomsterna skulle öka skulle en hel del omdelbart rulla åter till statskasssan i form av arbetsgivaravgifter och moms. Efter dessa reformer skulle Sverige ha ett extremt attraktivt skattesystem och till skillnad från Estland faktiskt ha plattskatt i ordets egentliga bemärkelse. Här bör man också beakta den fria rörligheten inom EU/EES. Om en miljon fattiga polacker och rumäner söker sig till Sverige för att arbeta därför att vi kan erbjuda dem en överlägsen levnadsstandard, skulle dessa människor tillföra den svenska statskassan enorma värden. Genom skatteförändringar kan vi locka till oss mer arbetskraft.

Jag är helt säker på att effekterna skulle bli så överväldigande positiva att den ökande tillväxten skulle kunna finansiera mera populistiska skattesänkningar. Jag föreslår att regeringen därför, lagom till valet 2010, sänker momsen från 25% till 15% och ersätter de lägre momssatserna med en enhetlig sats på 7,5%, vilken dessutom blir den nya restaurangmomsen. En sådan reform skulle kosta en hel del, men det bör i sammanhanget beaktas att Sverige "läcker" mycket moms på grund av den höga momsen och EU:s skatteunion. Efter reformen skulle det istället "läcka" moms in i Sverige.

Jag skulle tro att skattesänkningarna med avseende på arbete och kapital skulle finansiera sig sig själva och att statens budgetöverskott skulle vara oförändrat stort efter reformerna och att detta överskott sedan skulle kunna användas för att se till att den totalt inkompetente Thomas Östros inte blir finansminister 2010. En regering med ett gigantiskt budgetöverskott i ryggen kan utan vidare köpa sitt eget omval och om den inte gör det anser jag att detta är oförlåtligt.

Thomas Östros är nämligen inkompetent, medan Anders Borg, alias Mr. Supply-Side, är en utmärkt finansminister.

Today in the Swedish business daily Dagens Industri there was an article about disturbances in the Icelandic economy. Icelandic banks are in difficulties, which I believe is related to the extremely high real exchange rate of the Icelandic Crown. At the moment the Euro trades at about 100 Icelandic Crowns, but in order to establish an approximatly identical price level with Germany the Euro ought to trade at about 150 Icelandic Crowns.

In my opinion these problems would be very easy to solve. The first problem is, as I have already pointed out, that the Icelandic Crown is heavily overvalued according to the theory of purchasing power parity and the second problem is that the Icelandic Crown has a floating instead of a fixed exchange rate.

The floating and overvalued exchange rate ought to be replaced by a fixed and initially undervalued exchange rate after which a corrective inflation ought to be allowed to raise the real exchange rate to a more normal level.

I propose that the Central Bank of Iceland should do the following and in the following order.

1. The Central Bank of Iceland declares that it will from now on purchase gold at a rate fixed in terms of Icelandic Crowns. The rate should be extremely high in the sense that a very high gold price ought to be chosen. I propose that the Central Bank of Iceland ought to pay 20 million Icelandic Crowns per kilogram of 24 carat gold which is about 10 times more than the present market rate.
2. The Central Bank of Iceland raises it's policy rate to 999.999,5% and it's overnight lending rate to 1.000.000% and lowers it's current account rate to minus 2%. After that absolutely nobody would borrow nor lend as much as one Eyrir from or to the Central Bank of Iceland.
3. The Central Bank of Iceland ought to withdraw from circulation notes with large denominations and replace them with notes or coins with small denominations in order to encourage the use of debit cards.

After those reforms, Iceland would still have a paper currency, though a paper currency with an exchange rate ceiling defined in terms of gold. In order to avoid macroeconomic disturbances the government of Iceland ought to carry out the following reforms in the following order.

1. The deposit insurance ought to abolished in order to make people suspicious about banks with excessive lending policies. New Zeeland and Australia do not have any deposit insurances.
2. All tariffs and quotas regarding imports ought to be unilaterally abolished. This can be done without any disturbances for Icelandic farmers since the extremely low initial exchange rate would make foreign food products unaffordable for the Icelandic population. Estonia had no tariffs nor quotas at all between 1992 and 1999. The purpose of unilateral free trade is to establish a price level above which Icelandic farmers would not be able raise prices without losing market shares to foreign competitors.
3. All opportunities to deduct from taxation interest payments on loans ought to be abolished in order to discourage borrowing. This is the case in Hong Kong.
4. Earned interest ought to be exempt from taxation in order to encourage savings. This is the case in Hong Kong.
5. Gold clauses as well as the denomination of loans, assets and deposits in terms of gold ought to be legalized. If people are allowed to use foreign currencies as means of payment, they ought to be allowed to use precious metals as means of payment.

The outcome of those reforms would probably be similar to what happened in Estonia after the introduction of the Estonian Crown which had a fixed exchange rate against the German Mark. Prices rose sharply until the combination of a fixed exchange rate and a high domestic inflation rate had raised the real exchange rate to a more normal level. At this point inflation slowed down.

I am convinced that the great advantage of a fixed exchange rate in comparison with a floating exchange rate is that the combination of fixed exchange rates and inflation rate differentials adjust real exchange rates far more precisely than floating exchange rates, which are prone to misalignments. The great advantage of a floating exchange rate is it's ability to quickly correct severe misalignments created by monetary policies, but instead replace them with other, though less alarming, misalignments.

However, the Icelandic experience seems to indicate that sometimes those misalignments are sufficiently large to create severe macroeconomic disturbances. I think that a fixed exchange rate is the answer.

Enligt min uppfattning finns det ett vittnesmål angående mordet på Olof Palme som är mer intressant än något annat och som dessutom bekräftas av andra vittnesmål. Hör Gene Tatum tala på följande länk.

http://www.leopoldreport.com/PALME%20(5)%20(1).mp3

Gör sedan en sökning på Eugene de Kock och observera att de Kocks uppgifter är väl förenliga med Gene Tatums uppgifter. Tänk också på att det finns andra dödsfall som går att passa samman med uppgifterna från Gene Tatum och Eugene de Kock. Jag tänker på Carl Fredrik Algernon, Bernt Carlsson och Claes-Ulrik Winberg och utesluter inte att alla tre mördades.

Man kan verkligen fråga sig varför polisen inte lagt ned någon större energi på detta intressanta spår när man inte sparat någon möda i världen på att bevisa att Christer Pettersson skulle ha mördat Olof Palme.

Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_920571.svd

Det är sant att dollarkursen i förhållande till kronan enligt alla rimliga sätt att se på saken är låg och att detta är ett problem för många svenska företag. Å andra sidan kan man inte föra en sådan ekonomisk politik att man isolerar ett land från alla störningar som beror på en huvudlös ekonomisk politik utanför Sveriges gränser.

Ett skäl att inte gripas av panik är att kronan tycks ha gett sig in i en fallande bana gentemot euron. Den 12 februari var kronan ganska svag och euron noterades till cirka 9,42 kr., men på grund av Riksbankens oväntade rätehöjning stärktes kronan påtagligt den 13 februari och gav sig in i ett högre intervall. Nu tycks dock den trenden ha brutits och kronan återigen tendera att vara svagare. Vi får se hur mycket kronan kommer att försvagas gentemot euron, innan kronan återigen ger sig in i en stigande trend.

Enligt min övertygelse kan Riksbanken utan risk för konjunkturen fortsätta höja styrräntorna till dess det låter sig beläggas att de deflatoriska åtgärderna fått en påvisbar effekt. Jag tänker givetvis på McDonald's priser och enligt min mening bör Riksbanken fortsätta höjningarna till dess en Big Mac kostar färre kronor och ören i Sverige än den gjorde för ett år sedan. Det är också sannolikt, givet att Riksbanken återigen lyckas med vad man lyckades genom styrräntehöjningarna 2006, nämligen att provocera fram en "McCut", kommer i samband med denna "McCut" kronans kurs troligen inte att stiga så mycket att kronans kursstegring väger upp McDonald's prissänkningar. Resultatet blir alltså förmodligen en lägre real kronkurs, vilket är en expansiv impuls.

Exakt vad Riksbanken bör göra den dag en "McCut" låtit sig beläggas kan man ha olika meningar om. En möjlighet är att börja sänka styrräntorna. En annan möjlighet är att gripa in i kronans kursbildning gentemot euron och, i syfte att genom att hålla ned kronkursen, se till att kronans reala kurs hålls ned till dess detta gett en påvisad inflatorisk effekt. En tredje möjlighet är att "sitta still" och vänta på att kunna urskilja nästa tendens och först om också nästa tendens visar sig gå i deflationär riktning, tillgripa inflatoriska åtgärder.

Enligt min mening var det just en sådan penningpolitik Knut Wicksell förordade. Man fastställer en önskvärd prisnivå, bedriver deflationspolitik givet att prisnivån har påvisats vara högre än önskvärt och inflationspolitik givet att prisnivån har påvisats vara lägre än önskvärt. Jag är också fast och fullt övertygad om att tanken på att penningpolitik verkar med flera års fördröjning är helt felaktig. Höjs styrräntorna får detta en omdelbar effekt, om än att inflationsberäkningsmetoderna medför att prisförändringars genomslag i statistiken är kraftigt fördröjd. Använder man sig bara av antalet kronor och ören per Big Mac som inflationsbarometer, slipper man dock denna fördröjning.

En intressant iakttagelse som stärker min tanke på penningpolitikens tämligen omdelbara effekt är det förhållandet att om man granskar KPI:s förändring månad från månad, kan man iaktta att det danska KPI föll varje enskild månad det förekom en stark spekulation riktad mot den danska kronan inom ERM. Detta är särskilt intressant av det skälet att inget fall i KPI i Tyskland och Nederländerna kunde iakttas samma månader, trots att danska kronan var inlindad i ett multipolärt fastkurssystem med dessa valutor. Den danska kronans reala växelkurs föll alltså.

1992 kostade en Big Mac 4,50 DM i Tyskland, 5,35 G. i Nederländerna och 27,25 dkr. i Danmark. 1993 var motsvarande priser 4,60 DM, 5,45 G. och 25,75 dkr. Detta påvisar enligt min mening att spänningarna inom ERM uteslutande berodde på att deltagarvalutorna inte befann sig i köpkraftsparitet och att växelkursspänningarnas inre logik var rörelsen mot köpkraftsparitet.

Om man räknar med att det tyska priset hade höjts 10 pf. per år och det danska sänkts 1,50 dkr. per år, hade detta betytt att danska kronan och D-marken befunnit sig i köpkraftsparitet 1998. Jag är också övertygad om att så hade skett om man inte utvidgat bandbredderna inom ERM. Enligt min mening bevisar det också att det gamla multipolära ERM med obegränsad stödköpsplikt och snäva bandbredder var helt överlägset såväl fritt flytande växelkurser som valutaunion, om än att valutaunion på det hela taget är bättre än ett otal flytande valutor.

Ytterst få människor tror att sagan om rödluvan skall förstås som en redogörelse för faktiska händelser, men jag menar att sagan troligen rymmer ett korn av sanning om vargens farlighet för människan.

Sagan handlar om den lilla flickan Rödluvan som är på väg till sin gamla mormor med en korg mat. På vägen dit går hon igenom en skog och träffar där en varg för vilken hon talar om att hon är på väg till sin gamla mormor. Vargen, som är förslagen, skyndar till mormor och äter upp mormor varefter vargen klär ut sig till mormor och lägger sig i mormors säng, inväntar Rödluvan för att så snart Rödluvan anlänt äta upp också henne. Lyckligtvis svalde vargen dem hela och en rådig jägare räddar sedan Rödluvan och mormor genom att först döda vargen för att därefter skära upp vargens mage och befria mormor och Rödluvan.

Vargen sägs ofta vara ofarlig för människan, trots att en mycket seriös och omfattande rysk studie av ett omfattande arkivmaterial kommit till helt andra slutsatser. Det bör påpekas att studien uppmärksammar skillnaden mellan rabiessjuka och icke rabiessjuka vargar. Att rabiessjuka vargar är livsfarliga bestrids knappast av någon. Vad är då resultatet av denna studie?

Jo, vargar överfaller inte sällan barn, som vistas till skogs, och eftersom flickor ingjuter mindre respekt hos vargen än pojkar föredrar vargen att angripa och äta upp flickor. Vad gäller vuxna människor gäller det förhållandet att vargen har minst respekt för äldre kvinnor, som alltså också inte sällan angrips av varg. Bröderna Grimm ger alltså inte osannolikt uttryck för att vargen är särskilt farlig för små flickor och äldre damer genom att berätta om sagofigurerna Rödluvan och mormor.

Samtidigt kan det finnas skäl att påpeka att de förutsättningar som erfordras för att vargen skall bli ett allvarligt hot mot människan i mycket liten grad föreligger i vårt land. För det första krävs att det skall råda brist på bytesdjur. För det andra krävs att vargen skall komma i kontakt med människan och förlora respekten för människan. Det senare är dock något som inträffat i Dalsland där somliga vargar tämligen ogenerat strukit omkring. Slutligen krävs att det inte skall vara alltför ovanligt att mindre barn och framförallt flickor rör sig till skogs. Detta var vanligare i gamla tider då man skickade små barn ut i skogen för att plocka svamp och se efter boskap, men i våra dagar är detta mindre vanligt. Dessutom sägs det att barn i våra dagar är tyngre och därför mindre begärliga eftersom de är svårare att släpa iväg.

Intressant att notera är dock att i det kända fallet där en dalsländsk fårägare dömdes till fängelse för att ha skjutit en varg handlade det om en varg som förlorat respekten för människor. Hade denne varg alltså varit hungrig, finns det ingenting som säger att inte en liten dalsländsk flicka hade kunnat hamna i magen på denne varg.

Enligt Svenska Dagbladet har miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand ändrat inställning och vill numera att Sverige kvarstår som medlem av EU. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_916599.svd

Jag tycker mig kunna ana en tendens som ser ut ungefär så här.

• De som röstade för svenskt EU-medlemskap 1994 och har borgerliga eller socialdemokratiska sympatier förblir med få undantag EU-anhängare.
• De som sympatiserar med gröna eller socialistiska ideologier blir alltmer EU-vänliga, eftersom de upptäcker att EU inte bygger på tanken på en fri marknad utan snarare en gemensam och starkt reglerad marknad. Dessutom börjar man ana en europeisk stat.
• Unga människor som sympatiserar med liberala idéer inser i ökande utsträckning att EU bygger på tanken att reglera den mänskliga civilisationens fria utveckling och skapa en europeisk stat och blir av detta skäl alltmer EU-fientliga och är inte ens främmande för att lämna EU.

Är man då som jag EU-motståndare därför att man inser och förstår att EU inte bygger på tanken på öppna eller rivna gränser, utan endast att rita om dem, blir den intressanta frågan om det nya EU-motståndet bland yngre människor med liberala sympatier är tillräckligt för att lyckas driva Sverige ur EU.

Jag vet inte och ställer mig tveksam till detta. För att Sverige skall kunna lämna EU krävs att EU-motståndet bland socialistiska och gröna sympatisörer förblir intakt och att vågen mot alltmer kritisk och frågande inställning till EU bland liberaler håller i sig. Jag hoppas verkligen att Maria Wetterstrand möts av hårt motstånd inom de egna leden.

Dessutom har vi EU-motståndare ett oerhört starkt trumfkort så länge inte Norge anslutits till unionen och jag är mycket starkt övertygad om att så aldrig kommer att ske.

På följande länk finns en vetenskaplig artikel om vargangrepp riktade mot människor.

http://www.newsdesk.se/pressroom/fnr/pressrelease/view/137205

I Svenska Dagbladet står idag att läsa att det som enligt vargkramarna inte kan hända har hänt. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_910935.svd

Givetvis borde det inte finnas några begränsningar alls med avseende på att skjuta vargar och man borde rent av överväga att införa skottpengar på varg i syfte att utrota vargen. Vargen var under en längre tid utrotad i Sverige och enligt min mening skall utrotandet av vargen ses som en civilisatorisk bedrift. Vargen är nämligen i likhet med en del andra rovdjur ett djur som understundom angriper människor och det kan inte uteslutas att incidenten som beskrivs i Svenska Dagbladet hade blivit riktigt otrevlig om inte mannen haft en bössa.

Det är naivt och löjligt att tro att vargar inte angriper människor. Det finns ett antal belägg för att så har skett och till och med svultna tamhundar angriper understundom människor i syfte att äta upp dem. Därutöver är vargen inte på minsta vis utrotningshotad. Det lär exempelvis finnas mer än 100.000 vargar bara i Ryssland.

Är de så kallade vargvännerna så måna om vargen får de ordna hägn för varg inom vilka vargen är fredad, men rätten att skjuta vargar borde utanför dessa hägn vara helt oinskränkt. Givetvis upprepas det grundlösa påståendet att vargar ytterst sällan angriper människor i artikeln. Sanningen är att sådana angrepp hitintills varit ovanliga på grund av det begränsade antalet vargar, men att sannolikt denna typ av angrepp kommer att bli mera vanliga i takt med att vargen breder ut sig.

Förhoppningvis kommer det inträffade att bidra till att vargvännernas romantiska fantasier krossas av verkligheten.

I Dagens Nyheter står att läsa om att somliga nu kräver att dubbdäck skall förbjudas. Läs texten på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=746062

Jag misstänker starkt att den kommande rapport från VTI man hänvisar till skulle kunna utsättas för ett väl grundat ifrågasättande. Kan man verkligen belägga att partiklar som rivits upp av dubbdäck dödar 25 personer per år och kan man i så fall namnge de personer som avled till följd av sådana partiklar under 2007? Jag menar att man måste kunna namnge dessa människor för att rapporten skall vara trovärdig och misstänker starkt att det handlar om osäkra beräkningar och spekulationer, vilka kan ifrågasättas.

Vad vi däremot vet är att dubbdäck bidrar till att bilar får dramatiskt bättre vägegenskaper i vinterväglag och att det får anses ställt bortom rimligt tvivel dubbdäcken bidrar till att ett antal olyckor aldrig inträffar och att dessa uteblivna olyckor med största säkerhet väger upp det antal människor som påstås dö i förtid på grund av de partiklar dubbdäcken river upp med en överväldigande faktor.

Varför publiceras i så fall rapporter som på goda grunder kan misstänkas vara ovetenskapliga?

Med största säkerhet handlar det om att man på grund av något annat skäl vill ha bort dubbdäcken. Förmodligen är orsakssambandet det följande. Dubbdäck sliter mer på vägbanorna än sommardäck och dubbfria vinterdäck. Detta kostar det offentliga stora summor. Alltså måste en ur vetenskaplig synvinkel osäker rapport arbetas fram där en allvarlig skadeverkning tillskrivs dubbdäck.

Varför gör man inte en utredning om hur många människoliv som årligen räddas från en förtida död tack vare dubbdäck? Är rapporten om dödsfall på grund av dubbdäck verkligen vetenskapligt oantastlig?

I Dagens Nyheter finns en artikel innehållande en intervju med en fondanalytiker som arbetar hos J. P. Morgan. Läs artikeln på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3116&a=745450

Jag hängde upp mig på följande passage i texten.

"- Dollarn har blivit väldigt billig jämfört med andra valutor globalt. Den kan inte sjunka så mycket mer. Så den kommer att bli mer attraktiv, säger Stephanie Fennessey."

Enligt min uppfattning har fru Fennessey helt fel om dollarn. Det är sant att dollarn är tydligt undervärderad i förhållande till de västeuropeiska valutorna, men utifrån teorien om köpkraftsparitet är dollarn fortfarande övervärderad gentemot den japanska valutan och framför allt gentemot den kinesiska valutan.

Dessutom är det enligt min mening så att människor som flyttar kapital från en valuta till en annan i första hand är ute efter kvalitet, vilket betyder att misskötta valutor tenderar att handlas med en rabatt i förhållande till köpkraftspariteten och/eller belastas med högre räntenivåer på längre löptider.

Här bör man komma ihåg att den dollarkurs räknat i kronor som skulle jämställa dollarns köpkraft i USA med dess köpkraft i Sverige visserligen är betydligt högre än nu rådande marknadskurs, men enligt min övertygelse skall dollarns undervärdering snarare ses som ett uttryck för att valutamarknaden anteciperar en fortsatt minskning av dollarns inre köpkraft. Att marknadskursen understiger köpkraftpspariteten är alltså ingen garanti för att marknadskursen kommer att stiga, men det är definitivt ett uttryck för att förtroendet för den amerikanska inflationsbekämpningen är mycket lågt. Här kan vän av ordning invända att detta rimligen borde medföra att den japanska valutan vore övervärderad gentemot US-dollarn, men då glömmer man att de japanska räntorna på långa löptider indikerar en förväntan om tydlig appreciering av den japanska valutan.

Enligt min mening är ett mera sannolikt scenario att Federal Reserve Bank kommer att upptäcka att inflationen håller på att löpa amok och att detta tvingar Federal Reserve till höjningar och att det är tänkbart att höjningar av styrräntorna liksom förväntningar om ytterligare nära förestående höjningar kommer att driva upp dollarkursen i reala termer, men att en uthållig dollarförstärkning kräver att Federal Reserve Bank lyckas stabilisera dollarns inre köpkraft. Detta verkar osannolikt med tanke på hur känsligt det amerikanska bankväsendet tycks vara för minsta höjning av styrräntorna.

Ett problem här är sannolikt att Ben Bernanke tycks anse att inflation kan bota recessionstendenserna, men att det troligen är så att den nuvarande krisen beror på inflationspolitik och osäkerhet rörande dollarns framtida värde. Lyckas Ben Bernanke et consortes piska upp inflationen ordentligt och den stegrade inflationstakten inte förmår lindra recessionstendenserna, kan resultatet lika gärna bli att förtroendet för dollarn kollapsar. Glöm då inte att även om dollarn utifrån teorien om köpkraftsparitet visserligen är påtagligt undervärderad gentemot de västeuropeiska valutorna, men att den är ganska högt värderad gentemot de flesta andra valutor.

Sammanfattningvis kan man nog säga att en förståndig människa bör ställa sig skeptisk till tanken på en substantiell förstärkning av dollarn. Lyckligtvis tror jag inte att en amerikansk nedgång kommer att "smitta ned" länder med ordning på penningpolitiken.

Det har länge varit så att den brittiska skattelagstiftningen för mycket välbärgade människor av icke-brittisk härkomst har varit ytterst förmånlig. Nu ändras dessa regler och av detta skäl sägs många välbärgade svenskar med adress i Storbritannien överväga att återvända till Sverige. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/pengar24/dinekonomi/skatterdeklarationer/artikel_275041.e24

Givetvis kommer denna trend att förstärkas om det visar sig att avskaffandet av förmögenhetsskatten blir bestående. Jag gissar att socialdemokraterna, efter en trolig valseger 2010, kommer att göra en så kallad pudel och låta avskaffandet av förmögenhetsskatten bli permanent.

Enligt min uppfattning borde sittande regering gå ett steg längre och avskaffa alla skatter som innebär särbehandling av rika människor. Därför anser jag att hela kapitalbeskattningen liksom den statliga inkomstskatten borde slopas och faktum är att en sådan reform inte skulle kosta staten särskilt mycket ens om man tänker sig att dessa förändringar inte skulle ge några så kallade dynamiska effekter alls. Får människor mer pengar att röra sig med, ökar nämligen momsintäkterna.

Dessutom är jag säker på att de föreslagna reformerna skulle medföra att med tiden alla utomlands bosatta förmögna svenskar skulle återvända till Sverige och att dessutom Sverige kunde locka till sig en stor andel av de förmögna människor som nu vill lämna Storbritannien.

Dessutom tror jag att det skulle visa sig att en Stockholmsbörs där omplaceringar inte skulle belastas eller påverkas av realisationsvinstbeskattning snabbt skulle öka omsättningen till en nivå mångfalt större än den som råder idag. Hong Kongbörsen omsätter mer pengar än New Yorkbörsen och rimligen beror detta på att realisationsvinster är helt befriade från skatt i Hong Kong. Man kan lätt tänka sig att om Sverige hade en lika likvid börs skulle detta dels generera en enorm tillväxt i finansbranschen liksom att det skulle bli enklare att börsnotera företag. Jag menar att dessa förändringar vore så fördelaktiga att de kunde motivera att bolagsskatten höjdes i så hög grad att höjningen motsvarade ett slopande av kupongskatten, som också bör slopas. Den nya högre bolagsskatten skulle alltså vara den gamla bolagsskatten plus den gamla kuponskatten, men i gengäld slopades kupongskatten.

Om Sverige slopade den statliga inkomstskatten och hela kapitalbeskattningen skulle Sverige ha ett i ett internationellt perspektiv lågt skattetryck för förmögna människor och med tanke på att Sverige är ett lugnt och stabilt land, tror jag att Sverige med en sådan lagstiftning skulle kunna vinna stora fördelar. Justeras sedan också momsen ned, skulle Sverige ha ett rimligt skattetyck även för låginkomsttagare. Med ovan föreslagna förändringar skulle Sverige också, och detta till skillnad från exempelvis Estland, ha ett skattesystem som motsvarade alla de krav de så kallade utbudsekonomerna ställer på ett skattesystem.

Här kommer en mycket intressant länk till en artikel i Svenska Dagbladet.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_899955.svd

Som kanske de flesta känner till är Bosnien-Hercegovina en mycket märklig stat indelad i två så kallade entiteter där den ena huvudsakligen bebos av serber och den andra av bosniaker och kroater. Dessutom finns det ett distrikt som inte räknas till någon av entiteterna och för att röra till det hela ännu mera är den icke-serbiska entiteten uppdelad i ett antal kantoner med långtgående självstyre.

I artikeln från Svenska Dagbladet står att läsa att det nu finns stämningar i den serbiska entiteten för att lösgöra densamma från Bosnien-Hercegovina och eventuellt förena den med Serbien.

Är man anhängare av institutionell konkurrens finns det knappast något man har större anledning att applådera än att stater delas upp i ett större antal mindre stater. Dessutom kräver konsekvensen att om man godkänner Kosovos strävan mot självstyre att ingenting skall tillåtas stå i vägen för att fler småstater bildas och erkänns. Säkerligen är en anledning till att Spanien inte vill erkänna Kosovo att detta skulle kunna leda till att man tvingas erkänna ett framtida självständigt Baskien och som jag ser det bör USA i konsekvensens namn erkänna utbrytarrepublikerna som vill ha oberoende från Georgien liksom att Transnistrien bör erkännas.

En annan intressant aspekt är att händelserna i Kosovo kan komma att uppmuntra separatismen i Flandern och delas Belgien kanske Quebec äntligen blir självständigt och så vidare. Bayern skulle exempelvis utan vidare kunna bli en självständig stat och varför inte Skåne.

Jag hoppas nu att den serbiska entiteten i Bosnien-Hercegovina frigör sig från federationen, men hoppas samtidigt att den inte söker förening med Serbien utan blir helt självständig. Därefter kan den andra entiteten lösas upp och av de tio kantonerna i denna bli tio stater. Givetvis bör man kunna tänka sig att Mitrovica blir en självstyrande serbisk kanton i Kosovo eller rent av en stat och så vidare.

Det framstår inte som uteslutet att händelserna i Kosovo kan komma att leda till andra gränsförändringar i det forna Jugoslavien och jag hoppas på ett lapptäcke av ett otal småstater.

Jag har ofta pekat på det förhållandet att höga styrräntor kan framakalla spekulationer om sänkningar och att sådana spekulationer driver ned kursen på en valuta. Samtidigt har jag varit ganska noga med att understryka att grundprincipen för värderingen av en flytande pappersvaluta är att högkvalitativ penningpolitik driver upp växelkursen över köpkraftspariteten och vice versa.

Sedan jag publicerade mac-roekonomi för juli 2007 har inga prisförändringar genomförts varken i Sverige, Finland eller Tyskland. Samtidigt har de svenska styrräntorna höjts från en nivå strax under ECB:s till en nivå strax över ECB:s. Jämförelseperioden är ytterst intressant just därför att inga prisförändringar genomförts, men styrräntedifferentialen samtidigt spegelvänts.

Sedan mac-roekonomi juli 2007 publicerades, har euron stigit från 9,26 kr. till idag 9,31 kr. och detta trots att de svenska styrräntorna nu är högre än ECB:s istället för som i juli 2007 lägre. Jag anför detta som stöd för att mina teorier om växelkurser kan vara riktiga, samtidigt som jag besviket noterar att kronan under innevarande månad stärkts ganska tydligt om än att kronan föll i förhållande till euron idag.

Vi får se vad som händer, men jag hoppas och tror att dagens försvagning av kronan kan fortsätta, eftersom jag tror att en svagare krona kommer att ge oss en fantastisk högkonjunktur som dessutom kan sträckas ut långt i tiden om Riksbankens inflationshökar bara får se till att inflationstrollen inte tillåts hoppa fram ur sina gömslen och bernankifiera Sverige.

Visar det sig att den nyligen genomförda höjningen försvagar kronan, menar jag att Riksbanken har all anledning att fortsätta höjningarna, eftersom de ju både stärker konjunkturen och stryper inflationen. Som alltid menar jag att priset på en Big Mac ger den bästa informationen om den inhemska inflationen och att Riksbanken bör sikta mot att göra kronan till snabbmatens schwedenfranc.

Idag noteras ett uns guld till cirka $943 per uns. Jag anser att det är en intressant fråga att ställa sig hur mycket guldpriset kan stiga och anser dessutom att man utan att införa guldmyntfot skulle kunna låta guldet spela en roll som parallell valuta, som kunde användas av människor, som ville skydda sina besparingar mot inflationstrollen av vilka förmodligen ovan avbildade är det mest destruktiva. Visst är det sant att Ben Bernanke inte lyckats piska upp den amerikanska inflationen i zimbabvetal, men å andra sidan spelar zimbabvedollarn ingen roll i den internationella finansvärlden, varför skadorna utanför Zimbabve är mycket begränsade.

Svaret på frågan hur mycket guldpriset kan stiga är förstås att priset på guld kan stiga precis hur mycket som helst och att efterfrågan på guld kommer att vara enorm så länge ovan avbildade penningförfalskare tillåts härja fritt. Samtidigt skall man vara medveten om att kostnaden räkat i dollar för att bryta gruvor av en given fertilitetsgrad ger en bättre bild av den verkliga inflationstakten än dagsnoteringen för guld.

Saken är nämligen den att så länge Federal Reserve Bank försöker rädda det amerikanska banksystemet genom inflatorisk penningpolitik, så länge kommer efterfrågan på guld att vara enorm. Om däremot Federal Reserve Bank börjar bedriva en ansvarsfull och seriös penningpolitik kommer efterfrågan på guld att kollapsa. När väl efterfrågan på guld kollapsat, kommer priset på guld att falla som en sten och förmodligen göra ett antal nu mycket lönsamma gruvor helt olönsamma. Den ur mera långsiktigt perspektiv intressanta frågan är nämligen brytningskostnaden för guld och med denna som gravitationscentrum kommer dagsnoteringen att kastas i tvära kast på så sätt att en ansvarsfull amerikansk penningpolitik kommer att medföra att dagsnoteringen kommer att tendera att vara lägre än brytningskostnaden och vice versa.

Funnes det ingen realisationsvinstbeskattning och tillätes bankerna denominera konton i guld, skulle guld kunna vara en bra möjlighet för människor som ville skydda sig mot inflation. Denna möjlighet finns idag endast genom att köpa tackguld och det är en av alla känd hemlighet att man utan vidare kan köpa tackguld, sälja det några år senare och stoppa hela inflationsvinsten skattefritt i fickan. Vore det möjligt för banker att denominera konton i guld och vore kursvinsten skattefri, skulle förmodligen en större marknad för handel med fordringar denominerade i guld växa fram och på det viset skulle efterfrågan på fysiskt guld avta. Enligt min mening vore detta ett steg på vägen mot en remonetisering av guldet.

Jag har påpekat samma sak tidigare, men vill gärna göra det en gång till. Om USA vill lösa problemet med Cuba och den kommunistiska diktaturen där vore detta mål enkelt att nå. Man skulle nämligen kunna göra Guantanamobasen till en ekonomisk frizon där cubaner finge bedriva handel och köpenskap och dit amerikaner finge resa och spendera dollar bäst de ville.

Guantanamobasen kunde göras till ett Hong Kong och i vad mån Förenta Staternas regering ville ge amerikanska företagare förstärkt anledning att etablera sig där kunde hela zonen göras fullständigt skattefri. Givetvis skulle cubaner ges fritt tillträde till området och om inte, tror jag ändå att skattefriheten skulle locka dit olika typer av verksamheter.

Om en del av Cuba vore en zon för ohämmad kommersialism och övriga Cuba vore som det är nu, skulle detta effektivt visa att kommunismen är ohållbar. Med största sannolikhet skulle den cubanska regimen antingen tvingas låta cubaner arbeta i frizonen och om inte skulle de behöva bygga en mur kring zonen för att inte kommunismen skulle upphöra genom att cubanerna försökte fly till frizonen.

Zonen kunde kallas Cuba libre. I syfte att fler skall läsa denna text har jag lagt till en länk till en text som tangerar samma problematik som min egen text.

http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/artikel_889769.svd

Om man följer den amerikanska presidentvalskampanjen kan göra tre intressanta iakttagelser. Den ena är att John McCain med stor sannolikhet kommer att utses till det republikanska partiets kandidat och den andra är med nästan lika stor sannolikhet Barack Obama kommer att utses till det demokratiska partiets presidentkandidat. Den tredje iakttagelsen är att betydligt fler deltar i demokraternas primärval än i republikanernas.

Summan av detta är att Barack Obama är den kandidat som mest sannolikt kommer att väljas till George Bushs efterträdare. Vad finns att säga om detta?

Enligt min mening bör George Bushs ekonomiska politik ges ett betydligt högre betyg än hans utrikespolitik, men detta innebär inte ens att hans ekonomiska politik skall ges något särskilt högt betyg i absoluta termer. Jag gissar att jag kommer att ge Barack Obama ett ungefär spegelvänt betyg; det vill säga tummen ned för den ekonomiska politiken, men i gengäld ett högre betyg för hans utrikespolitik än George Bushs.

Och eftersom jag anser att världen lider betydligt större skada av en dålig amerikansk utrikespolitik än den drar nytta av en bra amerikansk ekonomisk politik, föredrar jag en Obama framför en "Bush on steroids", som är det öknamn John McCain getts av sina motståndare. Samtidigt har jag läst att Barack Obama förespråkar någon typ av äventyrligheter i Pakistan, vilket gör mig tveksam till honom.

Vi får se, men just nu verkar det som om nästa ämbetsperiod i Vita Huset blir ett negerjobb.

Så här står det på baksidan av en bok junilistan gett ut.

"EU-parlamentets federalistiska majoritet från höger till vänster vill höja medlemsavgiften till EU, införa en speciell EU-moms, fortsätta med stora subventioner till jordbruket i EU och därtill skapa en rättslig grund för en gemensam skogspolitik. Denna majoritet vill etablera en turistpolitik på EU-nivå, starta EU-program till förmån för kustfiske, införa EU-direktiv för hur kurorter ska definieras och dra igång forskning kring hur förskoleutbildning ska bedrivas. Listan är mycket lång och växer med förfärande hastighet."

Varför förespråkar junilistan medlemskap i EU? Junilistans tänkta ideal-EU finns redan och heter EES.

Som väl knappast någon torde ha undgått har idag ytterligare en stat sett dagens ljus. Den nya statens namn är Kosovo och om jag räknat rätt har nu det forna Jugoslavien delats upp i inte mindre än sju stater.

Jag vill inte utesluta att den serbiska minoriteten har berättigade synpunkter på den nya statsbildningen och att deras synpunkter inte tillräckligt väl har beaktats, men ur liberal synvinkel finns det knappast något mera önskvärt än att antalet stater växer. Man kan likna stater vid företag, som konkurrerar på en marknad och ju bättre de lyckas i konkurrensen, desto mer skatteintäkter, invånare och investerare drar de till sig. Om det finns många som slåss om en marknad, tenderar konkurrensen att bli mera intensiv och vinnarna är kunderna.

Sedan är det givetvis sant att en stat inte bör bli hur liten som helst. Om exempelvis min granne utropade sin tomt till en självständig stat och sig själv till diktator är det helt uppenbart att denna stat inte vore funktionsduglig. Om, till exempel, motorcykelgänget Bandidos invaderade statsterritoriet, skulle min granne förmodligen tvingas kapitulera tämligen omgående. Däremot är det, enligt min mening, inte uteslutet att en stat skulle kunna ha 10.000 invånare och endast omfatta en yta av några hundra kvadratkilometer. Det finns redan ett antal så kallade mikronationer och ingenting säger att dessa inte skulle kunna bli fler. Åland är enligt min mening en intressant kandidat.

Sammanfattningsvis är det bra med fler stater och detta är också en huvudinvändning mot EU. EU är ju ett försök att ersätta ett antal stater med en enda nationsöverskridande stat och rimligen innebär detta att konkurrensen stater emellan avtar.

Idag skriver, i Svenska Dagbladet, Rolf Gustavsson kritiskt om de nya moderaternas europapolitik. Läs texten på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_880997.svd

Enligt min mening tangerar Rolf Gustavssons text det intressanta euroskeptiska dilemmat hur man skall kunna ställa sig positiv till de delar av europasamarbetet som innefattar fri rörlighet stater emellan och samtidigt ställa sig avvisande till tanken på en alltför fast och centraliserad europeisk politisk struktur.

Rolf Gustavsson menar att den fria rörligheten knappast hade kunnat uppnås utan ett visst mått av överstatlighet och måhända finns ett korn av sanning i detta. Norge omfattas ju av den fria rörligheten, men för att kunna uppnå detta utan fullt medlemskap i unionen har Norge tvingats acceptera EES-avtalet som bygger på något som tangerar överstatlighet. Man kan visserligen invända att också Schweiz har ett nära samarbete med EU, trots att Schweiz inte ens tillhör EES.

Å andra sidan visar exemplen Norge och Schweiz att det krävs någon typ av formaliserat samarbete för att kunna uppnå fri rörlighet och givetvis måste det i så fall finnas någon instans som reglerar konflikter där stater kan bli part i målet och givet att man inte föredrar att säga upp samarbetet i händelse av ett oönskat utslag i en sådan instans, betyder ju detta att en stat måste böja sig inför en domstol och vips sitter man i den överstatliga buren.

Så långt har Rolf Gustavsson rätt, men enligt min uppfattning kräver ett förnuftigt och rimligt europasamarbete inte alls så långtgående bestämmelser som EU. Till och med EES-avtalet är onödigt långtgående och idealet vore enligt min mening något mer än Schweiz' bilaterala avtal med EU, men något mindre än Norges de-factomedlemskap i ett antal avseenden.

Till att börja med borde Sverige lämna unionen, men kvarstå som medlem i EES. När vi sedan efter ett antal år sett vilka delar av EES-samarbetet vi omöjligen kan acceptera, borde EES-avtalet förhandlas om så att det reducerades ned till det absoluta minimum som krävs för att kunna upprätthålla den fria rörligheten. Uppstår sedan konflikter angående detta avtals tolkning bör grundregeln vara den att Sverige böjer sig för domstolsbeslut, om än att vi givetvis i formell mening måste förbehålla oss rätten att inte följa domstolsutslag.

Är emellertid regelverket förnuftigt och reducerat till vad som verkligen krävs för att upprätthålla fri rörlighet är jag helt säker på att denna domstols beslut aldrig skulle gå Sverige emot. EU håller på att utvecklas till en stat och jag vill inte vara med.

"Kongressen har nu beslutat att betala ut en skatterabatt i ett försök att återskapa tilltron till amerikansk ekonomi. Den dåliga nyheten är att hälften vill ha ut skatterabatten i euro och den andra hälften i pesos."

Så här står det i Dagens Nyheter.

"Att låta sina sparpengar gå till lån i Baltikum kan nog låta riskabelt för många svenskar. Men utlandschefen betonar att kunderna omfattas av en insättningsgaranti på upp till 250.000 kronor."

Mycket mera enkelt och pedagogiskt kan det bästa argumentet mot insättargarantier inte sammanfattas. Insättargarantier uppmuntrar kreditexpansion.

I quote professor Michael D. Bordo's article about the gold standard.

"Finally, any consideration of the pros and cons of the gold standard must include a very large negative: the resource cost of producing gold. Milton Friedman estimated the cost of maintaining a full gold coin standard for the United States in 1960 to be more than 2.5 percent of GNP. In 1990 this cost would have been $137 billion. "

In my opinion the notion that it would be costly to support a gold standard is probably the absolutely worst and most nonsensical argument against the gold standard ever put forward.

In order to explain why the notion that the gold standard is a waste of gold is unvalid, I would like to present an example. A precondition for understanding the example is a basic understanding of the function of a currency board system. For this reason I start with a brief explanation of how a currency board works.

A currency board works approximately as follows. Registred banks in a jurisdiction with a currency board neither borrow nor lend legal tender from and to a Central Bank, but instead registred banks buy and sell legal tender from and to the Government's Bank of Issuance at a rate defined in terms of a foreign currency. The Government's Bank of Issuance holds assets sufficient to repurchase all currency in circulation.

Suppose that for some reason the people in a jurisdiction with a currency board arrangement would prefer to use debit cards instead of legal tender. What would happen? Well, notes and coins issued by the Government's Bank of Issuance would be returned to the banks and since the banks would like to earn interest, the banks would return these notes and coins to the Government's Bank of Issuance and present them for payment in the foreign currency on which the system is based.

It is therefore theoretically possible to imagine a currency board without assets nor debts.

Suppose that thereafter, the Government would like to lower the definition of one unit of the national currency from £1 Sterling to $1 US. As long as the exchange rate is not raised, that could be easily done through a Government's decree.

In the same manner the Government could issue a decree stating that from now on one unit of local currency is at par with a specific quantity of gold. Would that be associated with any waste of physical gold? No, it would not.

However: After this reform it is likely that registred banks would start to keep physical gold available for their customers, but in a society with a pure paper currency gold is also kept in storage, although not by banks but by wholesalers of gold. There is no reason to believe that banks would hold more gold in storage than wholesalers of gold already do. In addition to that, there would be no reason to hold gold as an inflation hedge in a society where the monetary system would be based on gold, since debt currency issued by solvent institutions would be "as good as gold".

The truth is therefore that a gold standard would make gold now kept as inflation hedge available for non-monetary purposes and that thus the purchasing power of gold would tend to fall if gold were given it's proper role in the monetary system.

I have read that some economists argue in favour of a supposedly free banking system based either on a foreign currency, some kind of price index or a constant number of notes with legal tender status.

In my opinion all those ideas are mistaken. A free banking system based on anything but precious metal is in my opinion no free banking system, some kind of unrealistic theoretical speculation and/or dysfunctional.

If you like to study a supposedly free banking system based on a somewhat secure foreign currency, I think that Ecuador is a pretty good example of that. But does Ecuador really have a free banking system? My answer is no. Ecuador is in uniltaral monetary union with the United States and though the institution called the Central Bank of Ecuador in reality is no central bank, Ecuador does have a central bank called the Federal Reserve Bank.

One could of course imagine a situation where the private banks of Ecuador would try to substitute dollar notes with promissory demand notes, but I do not think that that will happen since dollar notes hardly possess any intrinsic value. To substitute legal tender with promissory demand notes only makes sense in case the intrinsic value of the monetary base is identical to it's value in exchange. However: That does not mean that it is meaningless to arrange currency boards on the basis of foreign paper currencies, but in case of a currency board the notes and coins issued by the currency board do possess full legal tender status in the jurisdiction in question which of course is hard to imagine in case the issuer is a private institution.

But what about a free banking system based on a price index? My answer is that any system of payments is based on a basic medium of cash payment which may not be rejected by creditors. It would perhaps be theoretically possible to issue a law according to which a specific number of units of national currency is defined as being at par with that quantity of a specific foreign currency which buys you a specific basket of commodities in a speficic place. Sweden could issue a law according to which that quantity of cash Euros which buys you one Big Mac in Germany - at the moment €3,10 - is legal tender for 33,- Swedish Kronor and that all notes and coins issued by the Swedish Riksbank will be replaced by euros at a fixed rate during a limited period of time. If the price of one Big Mac in Germany were raised, than the exchange rate of the Swedish Krona in terms of Euros would be revalued although it would not be possible to hold a One Swedish Krona coin in your hand.

However: I strongly doubt that anybody would be willing to borrow or lend as much as one Swedish Krona if such a reform were realized. The outcome would most likely be that the Krona would be replaced by the Euro. Most importantly such a system seems highly artificial and would most likely not be the outcome of a spontaneous market process.

But what about a constant quantity of legal tender notes and coins as monetary base? In my opinion that is the perhaps most realistic attempt to create a non-metallic system similar to a free banking system, but one weakness of such a system is that it would remain possible for the government to issue additional legal tender and another weakness is that the value of the monetary base would depend on legislation, whereas gold and silver do possess intrinsic value. Another weakness I see is that in case of deflationary tendencies, there would be no natural forces working in the opposite direction. Under a gold standard, a decline in prices and wages will make gold mining more profitable and perhaps more importantly also make already extracted non-monetary gold flow back into the banking system. Therefore deflation under a gold standard will bring about a tendency towards inflation and in my opinion the gold standard can be described as a symmetrical inflation target. It is true that prices and wages fell during the Great Depression 1929-1932, but it is also true that prices and wages never fell back to their level prior to World War I and that for this reason it never became profitable to extract less fertile mines, which would have been profitable to extract given the nominal wage rates prevailing just before the outbreak of World War I. In Sweden nominal wages in 1931 were almost three times higher than they were in 1914, but the gold parity was unchanged.

I believe that a constant monetary base system would bring about deflation without any natural forces counteracting that tendency. I also believe that a system with a deflationary tendency, but without any natural forces working in the opposite direction would be dysfunctional.

Enligt min mening har Riksbanken genom gårdagens höjning lyckats med vad som var ett kännetecken för Deutsche Bundesbank under den tid då denna banks förnämste ekonom hette professor Helmut Schlesinger. Man har tagit "marknaden" på sängen.

En välskött centralbank skall nyktert och förståndigt gå igenom alla för den penningpolitiska bedömningen relevanta fakta för att därefter fatta ett beslut om lämplig nivå för styrräntorna. Beslutet skall vara väl genomtänkt och centralbanken ifråga bör på intet sätt låta sig vägledas av av vad somliga tror skall bli dess nästa steg, utan endast en nykter och kall bedömning av det faktiska läget. I så fall blir resultatet inte sällan att marknaden överraskas och jag menar att Bundesbanks förmåga att ständigt överrumpla marknaden med oväntade beslut var en av de faktorer som gjorde D-marken hård som flinta.

Idag har nämligen ett antal finansjonglörer blivit ett antal kronor fattigare och just detta betyder faktiskt att åtgärden haft avsedd verkan, nämligen att minska den nominella likviditeten räknat i kronor. Därför menar jag, till skillnad från riksbankschefen, att överraskningsmomentet faktiskt har ett egenvärde. Alltså borde Riksbanken inte ge några signaler alls om den framtida penningpolitiken, om än att styrränteprognosen under omständigheter kan ha en deprecierande inverkan på kronkursen, vilket är bra.

Igår beslutade Sveriges Riksbank höja styrräntorna. Jag anser visserligen att Riksbanken kunde och borde ha höjt styrräntorna betydligt mer, men jag är trots detta mycket nöjd med och positivt överraskad av att Riksbanken snarare tycks se till inhemska faktorer än utländska. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/branscher/bankfinans/artikel_253783.e24

En första reaktion tycks ha blivit att kronan stärkts gentemot euron, men enligt min övertygelse är denna rörelse förmodligen högst tillfällig. Istället kommer nu de så kallade experterna att bedöma att situationen snart kommer att vara sådan att styrräntorna kommer att sänkas, vilket i sin tur kommer att få kronan att rasa. Samtidigt skall man vara medveten om att huvudregeln är att kvalitativ penningpolitik i kombination med flytande växelkurs ger en högre real växelkurs och att detta fenomen egentligen är det enda hållbara argumentet för att bedriva inflatorisk penningpolitik.

Å andra sidan är grundregeln försedd med ett viktigt undantag, som inte sällan gör att grundregeln vänds i sin skenbara motsats. Om penningpolitiken skärps, ger detta resultatet att lättnader mera sannolikt kan komma ifråga inom en icke alltför avlägsen framtid med den påföljden att marknaden anteciperar framtida sänkningar genom att sänka den reala växelkursen. Om detta fenomen slår igenom, vilket jag tror att det kommer att göra, kommer detta att ge en svagare krona och en bättre konjunktur.

Samtidigt är det så att Riksbanken genom detta beslut skruvat åt "kreditexpansionskranen" med den påföljden att de långsiktiga förutsättningarna för ett fast penningvärde förbättrats. Man måste, enligt min uppfattning, göra åtskillnad mellan en valutas inre och yttre köpkraft om än att dessa två egentligen är samma sak. Flytande växelkurser är emellertid av den beskaffenheten att växelkursrörelser ibland så till den grad komplicerar tolkningen av vad som händer att en centralbanks beslut kan förvandlas till sin raka motsats.

Enligt min uppfattning har alltså Riksbanken, genom detta beslut, med största sannolikhet bidragit till att inflationstakten på kort sikt kommer att utfalla högre än vad som blivit fallet om man låtit bli att höja styrräntorna. Den troligen svagare kronan kommer att leda till att den svenska konjunkturen går i spinn och att statens kassakistor kommer att rinna över till följd av exportsektorns enorma vinster och överfyllda orderböcker.

Samtidigt har Riksbanken skapat de mera långsiktiga förutsättningarna för en stabilisering av kronans inre köpkraft, om än att jag tror att det krävs mer för att nå dithän. Genom att först och främst se till McDonald's prislistor, menar jag att Riksbanken på bästa tänkbara sätt ges adekvat information om den svenska monetära ekonomins tillstånd. Riksbanken bör fortsätta höja styrräntorna till dess McDonald's prislistor har bekräftat att Riksbankens deflationära åtgärder gett ett synligt genomslag i den inhemska prisbilden. Jag menar att det stadiet är nått när priset på en Big Mac räknat i kronor i Sverige är lägre än det var för ett år sedan.

När man nått dithän, menar jag att olika strategier kan övervägas. En tänkbar strategi är snabba sänkningar av styrräntorna till dess dessa gett en av McDonald's prislistor påvisad inflationär effekt. Så snart en inflationär effekt kunnat påvisas, griper man återigen till deflationspolitik genom snabba höjningar av styrräntorna och så vidare.

En annan möjlighet är att lämna styrräntorna oförändrade så snart en deflationär effekt kunnat påvisas och istället påverka den monetära ekonomien i inflationär riktning genom att aktivt hålla ned kronkursen.

Enligt Dagens Nyheter beräknas kostnaderna för att bygga ut snabbtågsförbindelser i Sverige uppgå till mer än 100 miljarder kronor. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=741575

Enligt min mening bevisar detta de absurda konsekvenserna av koldioxidhysterien. För 100 miljarder kronor kan utan vidare göra hela Sveriges nät av landsvägar mötesfria med hjälp av så kallade vajerräcken och därefter ha innemot 90 miljarder kronor över att satsa på motorvägar.

För 90 miljarder kronor kan man lågt räknat bygga 200 mil motorväg, vilket skulle betyda att det nuvarande motorvägsnätets omfattning skulle utökas med en faktor på mer än två. Såvitt jag kan förstå skulle en så massiv utbyggnad av motorvägsnätet betyda att en mycket stor del av dödsolyckorna utanför tättbebyggt område skulle försvinna.

Vad är viktigast? Att ett litet fåtal människor skall kunna susa fram i snabbtåg från Stockholm till Köpenhamn, eller att Sverige får ett heltäckande nät av mötesfria vägar eller motorvägar? Givetvis skulle mycket mer vara vunnet framförallt ur trafiksäkerhetssynpunkt om vi finge ett heltäckande nät av vägar där de sämsta vore mötesfria landsvägar.

Jag har absolut ingenting emot snabbtåg, men att spendera fantasisummor för att kunna köra ett ganska begränsat antal tåg i expressfart är ett lätt vägande intresse i jämförelse med att ge Sverige ett helt superbt vägnät. Jag anser definitivt att vi har mer att vinna på ett superbt vägnät än ett superba snabbtågsförbindelser, om än att jag skulle finna det mycket fascinerande att få studera dessa expresståg.

I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet står att läsa om den chilenske sångaren Tito Beltran dömts för våldtäkt. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_864555.svd

Jag vet givetvis inte vad som har hänt, men med tanke på vad som är känt om ett av vittnenas framträdanden tillsammans med herr Beltran strax efter den påstådda våldtäkten och detta vittnes ordval under rättegången samt vad hennes före detta make sagt, menar jag att domstolen inte borde ha lagt detta vittnesmål som grund för en fällande dom. Jag tänker givetvis på Carola.

Jag beklagar herr Beltran som enligt min mening har fallit offer för en feministisk häxprocess.

I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet ger professor Leif Lewin uttryck för uppfattningen att den uteblivna gemensamma valplattformen för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet kommer att vara till nackdel för det så kallade vänsterblocket. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_864247.svd

Enligt min bestämda övertygelse står det helt klart vad som nu kommer att hända. Socialdemokraterna och miljöpartiet kommer att bilda en allians till vilken vänsterpartiet inte kommer att höra.

Detta är emellertid allas vilja, om än endast vänsterpartiet säger det rakt ut och de andra och framförallt miljöpartiet kommer att framföra beklaganden över att vänsterpartiet inte velat bli en del av denna allians. Syftet är nämligen att lansera koalitionen mellan miljöpartiet och socialdemokraterna som ett mittenalternativ och för att detta skall lyckas måste det finnas ett alternativ till vänster om det så kallade mittenalternativet.

Att vänsterpartiets stöd med stor sannolikhet kommer att bli en del av den kommande regeringens parlamentariska underlag, är givetvis inget man gärna skyltar med före valet och under inga omständigheter kommer vänsterpartiet att få några ministerposter i Mona Sahlins regering. Dessa förbehålls det mera rumsrena miljöpartiet. Summan är alltså att detta troligen är uppgjort bakom kulisserna och att det dessutom är ett smart drag, som kommer att underlätta för socialdemokraterna att kunna bilda regering 2010.

Enligt Svenska Dagbladets nätupplaga har Barack Obama vunnit primärvalen i ytterligare en delstat och på det viset troligen gått om fru Clinton med avseende på antalet delegater till den församling som skall utse det demokratiska partiets presidentkandidat. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_859295.svd

Eftersom jag är av den uppfattningen att USA borde dra sig tillbaka från Irak och Barack Obama förordat tillbakadragande från Irak och dessutom tillskrivs större chanser att besegra krigshetsaren John McCain än fru Clinton, tycker jag att utvecklingen ser lovande ut. Sedan är det givetvis alltid lättare att bedöma en president efter hans ämbetsperiod än före.

I quote Professor Michael D. Bordo.

”Once the goldsmiths learned that not all of the claims were redeemed at the same time, they were able to circulate claims of value greater than their specie reserves. Thus was born fiduciary money and fractional reserve banking.”

In my opinion Professor Bordo is mistaken concerning the nature of bank notes backed by a fractional coin reserve.

A bank note backed by a fractional coin reserve represents a debt and the debtor is of course not in any way obliged to keep the coin he has borrowed in a vault, since in that case he would have no reason to borrow the coin. The reason for borrowing the coin is of course that the debtor wishes to spend the coin.

In this context it is also important to remember that it is costly to store precious metals for which reason a debtor who had to keep the coin he had borrowed in safety not only would be unable to spend the coin, but also would have to carry the expenses associated with the storage.

If there ever were banks who issued currency fully backed by coin, those banks most obviously charged their customers fees. I doubt that there ever were such "banks".

A far more likely explanation for the emergence of bank notes is that since it is costly to store gold coins, it is a good business to lend coins against 0% interest. The borrower issues a promissory demand note payable to the bearer when he receives the coin and the lender thereafter spends the note as if it were a precious metal coin.

If somebody, the bearer, wishes to present the note for payment, he is authorized to do so and there is of course no absolute guarantee for the solvency of the issuer. A person who accepts a bank note instead of a precious metal coin is aware of the risk of a possible insolvency of the debtor, but when accepting a bank note the person who accepts it has estimated that risk as lesser than the costs associated with the circulation of precious metal coins.

It is also possible to print such notes without even having seen the precious metal coins these notes refer to. However, it is a risky business to put such notes in circulation since the issuer thereby authorizes those who get such notes in their hands to present them for payment in precious metal coins and thereby drive the issuer into bankruptcy.

I quote professor Michael D. Bordo, who is the author of some articles about the Gold Standard.

"For example, the United States fixed the price of gold at $20.67 per ounce; Britain fixed the price at £3/17s./10½d. per ounce. The exchange rate between dollars and pounds—the "par exchange rate"—necessarily equaled $4.867 per pound. "

Professor Bordo obviously has some problems with simple mathematics.

£3/17s./10½d. equals £3,89375 and the more precise par exchange rate between Pound Sterling and US dollar during the hey-day of the gold standard was slightly more than $4,86556 per £. That "ought" to give the result that the at par rate between gold and US dollar was instead about $18,95 per ounce.

Another opportunity would be that the at par rate between gold and Pound Sterling was instead £4/4s./11½d. (approximatly £4,24792) per ounce which is the approximate result of the operation slightly more than 20,67 divided with slightly more than 4,86556.

The solution to the problem is that the UK £1 gold coin, the Sovereign, contained 113,0015975 grains of pure gold and that the US $10 gold coin, the Eagle, contained 232,2 grains of pure gold. That meens that £3/17s./10½d. is approximatly at par with one ounce of 22 carat gold, but that $20,67 is approximatly at par with one ounce of pure gold, just like £4/4s./11½d. is approximatly at par with one ounce of pure gold. Professor Bordo could have discovered that by just simply dividing 20,67 with 4,867. The difference between £4/4s./11½d. and £3/17s./10½d. approximatly equals the difference between 22 and 24 carats.

There are other errors in professor Bordo's articles about the gold standard to which I will return.

I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet står att läsa om professor Joakim Nergelius anser att den svenska folkomröstningen om ett eventuellt införande av euron som valuta i Sverige var en skandal. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/artikel_843863.svd

Enligt min mening har Nergelius strängt taget rätt , men han glömmer några saker. För det första avhölls 1994 en folkomröstning om Sveriges medlemskap i EU i vilken det sades att frågan om svenskt deltagande i valutaunionen var en annan och senare fråga, som skulle avgöras i en annan folkomröstning. Detta var strängt taget en lögn, eftersom vi i formell mening sade ja till hela Maastrichtavtalet inklusive valutaunionen. Skall vi svenskar anses bundna av vad de flesta trodde vara innebörden av deras handlande, eller av vad Riksdagen sade ja till?

Det var ju faktiskt så att inte ens folkomröstningen om medlemskap i EU var beslutande, men det fanns ett till intet förpliktigande löfte från våra politiker att respektera utslaget från en folkomröstning där svenska folket fick vilseledande information. För politikerna slumpade det sig så lyckligt att man lyckades få svenska folket att säga just det man velat få dem att säga och således behövde man inte diskutera vad man annars skulle ha gjort.

En enligt min mening rimlig lösning på detta dilemma vore att utlysa en ny folkomröstning i vilken det skulle finnas tre alternativ.

1. Sverige bör fortsättningsvis tillhöra EU och införa euron som valuta
2. Sverige bör fortsättningsvis tillhöra EU, men bör inleda förhandlingar om ett undantag från valutaunionen
3. Sverige bör lämna EU

I nästa steg hålls ytterligare en folkomröstning där de två alternativ från den förra omröstningen, vilka fått flest röster ställs mot varandra. Sannolikt kommer i den andra folkomröstningen alternativ 2 ha bortfallit och sedan har både professor Nergelius och jag fått vad vi vill ha, nämligen klara och tydliga alternativ.

Jag röstar givetvis för utträde.

Från Amerikas Förenta Stater meddelas nu att Mitt Romney ger upp strävandena att bli Förenta Staternas president. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usavalet2008/artikel_850289.svd

Mycket intressant är att nu endast John McCain, Mike Huckabee och Ron Paul kvarstår. Det framstår vidare som långt ifrån otänkbart att John McCain är intresserad av Mike Huckabee som vicepresidentkandidat inte minst i syfte att entusiasmera de religiösa väljarna i framförallt södern.

Frågan är hur många som kommer att bry sig om att delta i de primärval som återstår med tanke på att utgången verkar självklar. Svaret är rimligen att inte särskilt många kommer att bry sig om att rösta och faller valdeltagandet tillräckligt lågt, kan Ron Pauls ivriga supportrar få stort utbyte av att gå och rösta.

Kanske kommer slutstriden att stå mellan Ron Paul och John McCain.

Some years ago Ecuador "dollarized" it's economy. Dollarizing is another word for the liquidation of the the national central bank and the payment of the debts of the Central Bank in US dollars combined with a legislation giving the US dollar legal tender status in the "dollarized" country.

However; Ecuador did not liquidate it's central bank completely. The Central Bank of Ecuador still issues small change called centavos de sucre. I am not sure about the legal tender status of those coins, but I guess that that they are legal tender only for small sums. The Central Bank of Ecuador buys and sells centavos de sucre 1:1 against US cents and always holds enough dollar-denominated assets to be able to repurchase each and every centavo de sucre in circulation. One centavo de sucre equals one US cent.

In my opinion those small coins could be used as the basis for a new and truly sound currency. Suppose that the Central Bank of Ecuador would stop the further issuance of centavos de sucre, but continue to redeem them in US cents in the relation 1:1. What would happen? Well, people in Ecuador would probably continue to accept them as a substitute for american currency.

I suggest that the Central Bank of Ecuador should stop the further issuance of centavos de sucre, but continue to redeem them in american currency just like the Central Bank of Ecuador already does. In addition to that I suggest that the Central Bank of Ecuador ought to redeem centavos de sucre in gold. If somebody would ask the Central Bank of Ecuador for redemption of centavos de sucre, he should have two alternatives.

1. US cents in the relation 1 centavo de sucre per US cent, or
2. One ounce of gold in the relation 100.000 centavos de sucre per ounce.

It would of course cost the government of Ecuador a lot to give the centavos de sucre "double backing", but since I suggest that the further issuance of centavos de sucre ought to be stopped, the cost would only occur once. After that people would know that the centavo de sucre would always be worth one US cent or more. I think that that would make the centavo de sucre more attractive than the US cent and that that might be enough to give birth to a new and important currency.

To avoid all speculation about the trustworthiness of the arrangement I suggest that the Central Bank of Ecuador ought to hold 100% gold reserves in vaulted coin or bullion against the centavos de sucre as well as a good 100% backing in dollar denominted assets.

It would also be necessary to issue a law according to which instruments of debt issued prior to this reform denominated in sucres would always be fully payable in US currency. Otherwise this reform might become an unbearable burden for debtors. It would also be necessary to exempt from taxation all nominal profits, which only in terms of inflationary dollars would be profits, but in sucres not. Otherwise, I suspect that the sucre will be demonetized once it's value exceeds it's US counterpart.

If the government of Ecuador would do this, I do not think it would take too long until interest rates in sucres would be lower than interest rates in dollars. It would also give a small and poor nation a really sound economy as well as a good reason for national pride.

Från Amerikas Förenta Stater rapporteras att Barack Obama gjort bättre i från sig än man hade anledning att tro och att det inte på något vis är självklart att fru Clinton kommer att vinna det demokratiska partiets nomineringsval. Enligt vad jag kan förstå, finns det ingen anledning att anse att Barack Obama skulle bli en sämre president än fru Clinton.

Dessutom anser jag att det avgjort sämsta man kan tänka sig vore John McCain som Förenta Staternas president och enligt många opinionsundersökningar, är Barack Obama starkare i förhållande till John McCain än fru Clinton, varför alltså Barack Obama som demokraternas kandidat skulle föra det goda med sig att utsikterna för att John McCain skulle lyckas bli Förenta Staternas president minskar.

John McCain har av somliga kallats "Bush on steroids" och förutom Rudy Giuliani kan jag inte föreställa mig något värre som Förenta Staternas president. Dessutom har John McCain röstat emot president Bushs utbudsekonomiskt inspirerade skattesänkningar, varför alltså till och med på det inrikespolitiska området John Mc Cain är ett dåligt val.

Generellt sett kan man säga att jag har vissa sympatier för delar av det republikanska partiets ekonomiska politik, medan i framför allt utrikespolitiska frågor jag anser att demokraterna är det vettigare partiet. Ron Paul är den perfekte kandidaten och bortsett från att jag ogillar hans flirt med invandringsfientliga krafter, finns det knappast någon enda fråga där jag tycker på annat sätt än Ron Paul.

Skulle valet komma att stå mellan Barack Obama och John McCain föredrar jag emellertid Barack Obama.

I Dagens Nyheter står att läsa om de problem EU:s snusförbud medför för Åland. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=740056

Åläningarna skulle faktiskt kunna finna en enkel lösning på problemet genom att begära utträde ur såväl Finland som EU och utropa en helt oberoende stat utanför EU. I så fall kan de åländska båtarna segla under åländsk flagg och tillhandahålla prima svenskt snus.

Jag håller tummarna för att Åland blir en självstyrande stat utanför EU.

Jag vill gärna upplysa mina läsare om att United Kingdom Independence Party, som vill att Förenade Konungadömet lämnar EU, har gjort klart vad som gäller med avseende på de kommande parlamentvalen. United Kingdom Independence Party kommer att ställa upp en kandidat i varje enskild valkrets, utom dem i vilka det finns en kandidat från ett annat parti, vilken undertecknat intitiativet "Better Off Out". "Better Off Out" är ett initiativ för brittiskt utträde ur EU.

Att en kandidat betecknar sig själv som "eurosceptic" är alltså inte tillräckligt för att United Kingdom Independence Party inte skall ställa upp en motkandidat. Jag tror att denna taktik kan komma att ställa till mycket förtret för det konservativa partiet, där många gärna betecknar sig som "eurosceptics", men inte är beredda att ta konsekvenserna av detta. Troligen handlar det inte sällan om ett opportunistiskt försök att "sitta på två stolar".

Att det är tveksamt om UKIP lyckas vinna så mycket som en enda valkrets är egentligen ointressant. Partiet kan knappast ses som något seriöst regeringsalternativ, men om partiet driver det konservativa partiet dithän att fler av deras kandidater skriver under initiativet "Better Off Out" kan UKIP komma att spela en mycket betydelsefull roll.

Läs mer på följande länk.

http://www.ukip.org/ukip/index.php?option=com_content&task=view&id=455&Itemid=57

Jag vill i detta sammanhang understryka att jag är medveten om att UKIP av somliga och med rätta uppfattas som ett ytterkantsparti med rasistiska tendenser, men ingen tvekan råder om att UKIP är det avgjort vettigaste partiet av alla Europas partier på den mindre rumsrena högerflanken. Profilfrågan är inte begränsad invandring, utan utträde ur den djupt destruktiva Europeiska Unionen.

Återigen hörs en eurofil drömma om norskt medlemskap i EU. Hör på följande länk.

http://sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=987932&BroadcastDate=&IsBlock=0

Jag är helt övertygad om att eventuella nya försök, att göra Norge till medlem av EU, kommer att misslyckas och att Norge saknar alla goda skäl att ansluta sig till EU. Lyssnar man noga till vad den svenske EU-ambassadören säger, hör man att det av honom framförda argumentet för norskt medlemskap i EU är argumentet om ökat norskt inflytande över beslut som i vilket fall som helst påverkar Norge.

Argumentet är inte helt utan värde, men man skall inte glömma att EES-avtalet är betydligt mindre långtgående än fullt medlemskap och att Norge med mindre än fem miljoner invånare skulle få ett minimalt inflytande i EU:s institutioner. Dessutom håller EU på att utvecklas inte bara till en superstat, utan rent av en monsterstat. Helt riktigt påpekar ambassadören att det knappast finns några ekonomiska skäl för Norge att gå med och givetvis bör man ställa frågan om det finns några ekonomiska argument att anföra mot ett svenskt utträde.

Svaret är att det inte finns några sådana skäl, men att det finns ett antal starka ekonomiska och andra skäl för ett svenskt utträde. Ambassadören talar om att det blir alltmer udda att inte vara med i EU, men för det första är detta knappast något som bekymrar en norrman och för det andra är det inget sakargument. Jag tror faktiskt att ett svenskt utträde ur EU är mera sannolikt än ett norskt inträde, om än att jag inte tror att ett svenskt utträde är särskilt sannolikt. Schweiz är ett annat land som med all önskvärd tydlighet bevisar att man lever väl och bättre utan EU och att EES-avtalet är något man kan ha och mista. Strängt taget saknar alltså Norge skäl att betala för ett EES-avtal man inte behöver.

Måhända kommer europadebatten under kommande år att bli så tillspetsad, att det blir nödvändigt för eurofilerna att påskina att Norge står i begrepp att gå med för att inte utträdesmöjligheten skall framstå som alltför realistisk. Jag är dock övertygad om att ett norskt medlemskap i EU är och förblir en önskedröm och att inte ens ett osannolikt isländskt medlemskap skulle ändra särskilt mycket på den saken.

Jag läste just att Sveriges näst äldsta nu levande invånare fyllt 110 år. Hon heter Hulda Karlsson och bor i Horred. Jag fann det intressant att göra en sammanställning över Sveriges äldsta invånare och här kommer sammanställningen.

1. Astrid Zachrison, född 15 maj 1895
2. Hulda Karlsson, född 2 februari 1898
3. Saro Dursun, född 1 juni 1899
4. Rut Mikaelsson, född 16 oktober 1899
5. Emmy Johnsson, född 13 december 1899
6. Bengt Helldal, född 14 februari 1900

Alla övriga invånare är födda senare. Tidigare kunde man göra en sökning via http://www.birthday.se/ och ange följande tecken i namnfälten. *

Nu måste man ange minst tre bokstäver och varför begriper jag inte. Syftet är ju att kunna hitta födelsedagsbarn och letar men efter födelsedagsbarn i övre seniorklassen var det med det tidigare systemet enkelt att finna sådana födelsedagsbarn. En annan tråkig sak är att man endast får fram de hundra äldsta i varje kategori. Om man kunde göra samma sökning och få fram alla som passar in på sökkriteriet, kunde man med lätthet leta fram Sveriges äldste man. Detta är nu väldigt svårt, eftersom praktiskt taget alla riktigt, riktigt gamla människor är kvinnor.

Det är teoretiskt möjligt att listan ovan innehåller fel, men sannolikheten är ytterst liten.

Observera att bilden inte har något med någon av de i denna text omtalade personerna att göra.

Som väl de flesta redan vet har Rudy Giuliani gett upp kampen om presidentposten och anslutit sig till John McCains kampanj. Det verkar ganska sannolikt att John McCain blir den kandidat som får flest delegater vid det republikanska partiets konvent, men man kan inte utesluta att Mike Huckabee kan bli tungan på vågen genom att Mike Huckabee och Mitt Romney tillsammans vinner fler delegater än John McCain och att Mike Huckabee tänker sig kunna förhandla till sig den republikanska vicepresidentkandidaturen på detta sätt.

Däremot slog mig tanken att man inte kan utesluta att John McCain kommer att utse Rudy Giuliani till sin vicepresidentkandidat. En annan intressant möjlighet för John McCain vore att utse Condoleeza Rice till sin vicepresidentkandidat. Jag misstänker att John McCain helst söker sin vicepresidentkandidat bland de s. k. neokonservativa.