flavianopolis

Lyssna på denna utmärkta sammanfattning av den klassiska liberalismen.

http://www.youtube.com/watch?v=cEuiI2PbSWQ&NR=1

Orden sammanfattar också Ludwig von Mises hela kritik av socialism och interventionism.

En aspekt på bygget av en fast förbindelse mellan Rödby och Puttgarden är det förhållandet att det nu blir ännu mera osannolikt att det någonsin kommer att byggas en fast förbindelse Gedser-Rostock.

En bro Gedser-Rostock hade blivit världens längsta bro och för ett sådant bygge talar att bron trots sin enorma längd inte hade blivit avsevärt dyrare än det nu beslutade brobygget Rödby-Puttgarden. Vattnen där är nämligen betydligt grundare, vilket gjort bron billigare per kilometer. Ytterligare för detta alternativ talar att avståndet mellan Köpenhamn och Berlin, avståndet mellan Köpenhamn och München samt avståndet mellan Köpenhamn och Warsau* hade blivit betydligt kortare via Gedser-Rostock än vad som nu blir fallet.

Mot alternativet Gedser-Rostock talar emellertid att avståndet Köpenhamn-Hamburg hade blivit 65 kilometer längre. Ett annat och mycket starkt argument för alternativet Rödby-Puttgarden är att färjetrafiken Rödby-Puttgarden är tre gånger mer omfattande än färjetrafiken Gedser-Rostock. Det verkar osannolikt att den framtida färjetrafiken Gedser-Rostock kommer att vara så omfattande att man endast på grundval av de bruttointäkter denna genererar utan vidare kommer att kunna dra den slutsatsen att en fast förbindelse Gedser-Rostock kommer att vara lönande och att dessutom förbindelsens Rödby-Puttgarden lönsamhet enligt inga rimliga bedömningar kan vändas till förlust av en fast förbindelse Gedser-Rostock. Detta verkar osannolikt. Ett sätt att skapa sig en bättre bild av läget vore för de danska myndigheterna att bygga en motorvägsförbindelse Köpenhamn-Gedser, eftersom en sådan skulle göra rutten Köpenhamn-Gedser lika bekväm som rutten Köpenhamn-Rödby.

Jag skulle alltså bli mycket förvånad om det någonsin kommer att byggas någon fast förbindelse Gedser-Rostock, om än att detta stämmer mig något sorgsen. Ett sådant enormt bygge hade ju varit en otrolig upplevelse av få beskåda.

En första förutsättning för bygget av en fast förbindelse Gedser-Rostock är förmodligen att färjetrafiken Gedser-Rostock expanderar starkt och att därutöver trafiken Rödby-Puttgarden också expanderar. Är detta realistiskt? Min gissning är att trafiken Gedser-Rostock inte kommer lida någon större skada av den fasta förbindelsen Rödby-Puttgarden. Att åka färja kan ju vara trevlig avkoppling och är man på väg till München spar man in 160 kilometer körsträcka. Därför kanske det trots allt finns en liten möjlighet att det till slut blir två broar.

Läs mer om den planerade fasta förbindelsen Rödby-Puttgarden på denna länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2650831.svd

Läs mer om den tänkta fasta förbindelsen Gedser-Rostock på denna länk.

http://da.wikipedia.org/wiki/Gedser-Rostock-forbindelsen

*Den svenska exonymen för Polens huvudstad

Några av mina läsare har bett mig skriva mera om andlighet och religion, men jag tycker att det är ett svårt ämne att skriva om. Av en händelse har jag emellertid hittat en i mitt tycke bra blogg där det finns mycket ur helgonens liv att läsa om. Att ta del av berättelser om helgonens liv är en viktig del av ortodoxien och alla som hungrar efter andlig spis, men inte finner den hos mig, rekommenderar jag följande blogg.

http://ortodoxakyrkan.blogspot.com/

Jag vet att många tror att det inte kan hända och kanske har de rätt. Jag tänker på möjligheten att Storbritannien en vacker dag inom en inte alltför avlägsen framtid kan komma att lämna EU. De som inte tror att det kommer att hända har inte rätt därför att Storbritannien skulle lida skada av att lämna EU. Det skulle givetvis inte vara fallet. Schweiz och Norge mår alldeles utmärkt utanför EU och givetvis skulle samma sak gälla Storbritannien.

Om Storbritannien inte lämnar EU kommer det inte heller att vara därför att britterna vill tillhöra EU. Enligt många opinionsundersökningar anser numera en majoritet av britterna att landet borde lämna EU.

Får man inte ändan av vagnen beror det på rädslan för det okända, men lyckligtvis tror jag att ledaren för United Kingdom Independence Party, Mr. Nigel Farage, håller på att lyckas med att punktera den tidigare härskande uppfattningen att man inte klarar sig utanför EU. Jag är en stor beundrare av Mr. Farage och anser faktiskt att han dessutom är en stor europé därför att Europa handlar om en civilisation som växt fram i en miljö kännetecknad av existensen av ett otal stater och att just denna pluralism är en av de viktigare orsakerna till den europeiska blomstringen.

Lyssna på denna intervju med Mr. Farage och lägg märke till hur skicklig han är i sak, hur otroligt verbal han är och att han dessutom på ett skickligt sätt undviker de mera komplicerade aspekterna av Norges förhållande till EU. Norge är inte ovillkorligen skyldigt att implementera EU-direktiv, vilket ofta sägs. Däremot är det under alla förhållanden sant att ett land som vill exportera något till ett annat blir tvunget att i någon mån anpassa sig till de lagar som gäller i landet som skall köpa varorna. Här kommer videolänken.

http://www.youtube.com/watch?v=_Xz7S8eeFu4

Idag har det danska folketinget gett sitt gillande till bygget av en fast förbindelse mellan Rödby och Puttgarden. Jag har rest Rödby-Puttgarden oräkneliga gånger och ser fram emot att kunna göra samma resa med bil. Dessutom har jag läst att Tyskland lovat att se till att det blir obruten motorvägsförbindelse hela vägen mellan Lübeck och Puttgarden. Idag saknas motorväg den sista/första biten på den tyska sidan.

Jag är en stor älskare av ambitiösa infrastrukturprojekt och anser att flygplatser, snabbtåg och motorvägar är ytterst fascinerande fenomen. Högst av allt älskar jag autobahn och givetvis hoppas jag att bron mellan Tyskland och Danmark kommer att sakna hastighetsbegränsning. Om nio år då bron skall vara färdig hoppas jag ha en snabb och snygg bil

Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2650831.svd

Riksdagen har idag besluta avskaffa eller demonetisera 50-öringen samt införa nya avrundningsregler. Läs mer på följande länkar.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2646411.svd

http://www.dn.se/nyheter/sverige/50-oringens-ode-avgors-i-dag-1.829557

http://sydsvenskan.se/sverige/article421732/Snart-har-Sverige-inte-ett-ore-kvar.html

Jag anser att man härvidlag gjort sig skyldig till ett genant fel. De nya regler som klubbades idag innebär nämligen att belopp som slutar på just "och femtio" alltid skall avrundas uppåt. Detta innebär faktiskt att sannolikheten för en avrundning uppåt blir större än sannolikheten för en avrundning nedåt. Detta är givetvis orimligt.

Istället borde reglerna ha utformats så att reglerna hade blivit helt symmetriska. Jag föreslår att lagens andra paragraf istället för den nu beslutade får följande lydelse.

§ 2. Ingår i belopp som skall betalas öretal, som är brutet krontal, skall detta avrundas till obrutet krontal. Därvid skall öretalen ett till och med fyrtionio avrundas nedåt samt femtioett till och med nittionio avrundas uppåt. Öretalet femtio skall avrundas till närmsta obrutna krontal som inte är udda.

Tycker ni som jag att rätt skall vara rätt och att handel och konsumenter skall ha lika rättigheter föreslår jag att ni tar kontakt med er respektive riksdagsman. Problemet är faktiskt ingen bagatell, eftersom de nya avrundningsreglerna gör det lönande att sätta ut priser som inkluderar irrelevanta ören. Med helt symmetriska regler skulle vi sannolikt få se fler priser utan öretal och givetvis vore det mycket bättre.

Skall man för övrigt förvänta sig att människor som inte kan hålla reda på futtiga ören på ett bra sätt kan ta hand om miljardbelopp? Givetvis är svaret nej.

Jag läste just att Riksgälden i går den 23 mars 2009 lyckats hitta köpare till obligationer med förfallodag om 30 år. Räntan är 3,75% per år, men eftersom obligationerna inte är så kallade nollkupongare kan man inte dra slutsatsen att man kan få 3,75% ränta på ränta.

Istället erhåller man varje år den 23 mars 3,75% ränta på obligationens nominella värde, men eftersom man inte vet till vilken ränta man kan återinvestera den årliga räntan kan man inte räkna ut vad som blir räntan på räntan.

Om emellertid en så kallad nollkupongare hade emitterats och syftet hade varit att uppbringa 10.000,- kronor för omedelbar betalning och den årliga räntan hade varit 3,75% hade detta betytt att cirka 30.175,- kronor hade behövt förfalla till betalning onsdagen den 23 mars 2039.

Idag den 24 mars 2009 kostar en Big Mac 39,- kronor och en liter 95-oktanig bensin 11,14 kronor. Igår den 23 mars, då obligationen emitterades, kostade ett kilogram guld 243.542,- kronor om jag har räknat rätt. Samma dag var min aktieportfölj värd 56.293,- kronor, men hade kostat mig 59.046,- kronor i inköp.

Jag tänkte återvända till detta ämne den 23 mars 2039 under förutsättning att jag då lever och världen fortfarande äger bestånd. På 30 års sikt tror jag att tillfälliga svängningar tar ut varandra och att trender blir tydliga. Vi får se vad som händer.

Låt mig först klargöra att jag är en stor vän av den svenske bonden. I likhet med alla andra människor är jag av bondesläkt och i mitt fall behöver man inte gå särskilt många generationer bakåt för att alla anfäder skall vara bönder.

Samtidigt är jag en övertygad anhängare av frihandel och ser faktiskt ingen motsättning mellan att vara bonde- och frihandelsvän. Jordbrukssubventioner stegrar endast priset på odlingsbar mark och ger därför inte ens jordbrukaren någon vinst bortsett från eventuell vinst i egenskap av jordägare. Med tiden byter emellertid praktiskt taget all jord ägare genom köp och på det viset tvingas köpare av jord betala för jordbrukssubventionerna.

Samtidigt menar jag att det kan finnas behov av visst stöd när man fasar ut prisregleringar på jordbruksvaror. Man skall inte kasta ut barnet med badvattnet och en alltför hastigt genomförd avreglering av jordbruket kan ge olyckliga sociala konsekvenser för bönderna samt skada hela samhället genom minskad produktion. Ett annat problem är att systemet med flytande växlingskurser och de därav följande våldsamma och onaturliga svängningarna i priserna på världsmarknaden rent av kan rättfärdiga skyddstullar till dess att guldet remonetiserats och hela världen återgått till guldmyntfot och ett verkligt internationellt valutasystem.

Icke desto mindre är det fullständigt horribelt att EU nu vill öka exportstödet för mjölk samt dessutom skjuta avskaffandet av produktionskvoterna ytterligare på framtiden. Jag menar att det måste anses vara ett minimikrav för att kunna acceptera fortsatt medlemskap i EU att EU åtminstone avskaffar produktionskvoterna för olika jordbruksprodukter samt att EU avskaffar systemet med interventionspriser. Orimligt starka inkomstförluster för bönderna kan avhjälpas medelst inkomststöd.

Så länge EU inte har slopat systemet med produktionskvoter för jordbruksprodukter samt systemet med prisintervention anser jag att Sverige bör lämna EU. Den dag detta förändrats till det bättre är jag beredd att ompröva min ståndpunkt. Läs mer om EU:s stolligheter på jordbruksområdet på följande länk.

http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3FMobious%3DY%26ArticleID%3D2009%255C03%255C24%255C330143%26SectionID%3DEttan%26menusection%3DStartsidan%3BHuvudnyheter

Ofta sägs att Sverige skulle vara utan inflytande i EU:s institutioner om vi inte vore medlemmar i EU. Må så vara, men å andra sidan har vi nu ett minimalt inflytande över EU:s institutioner samtidigt som EU:s makt i Sverige är enorm.

En sak vet vi emellertid säkert och det är att vi inte skulle omfattas av EU:s jordbruks- och fiskeripolitik om vi inte tillhörde EU. Sant är att Sverige redan innan medlemskapet hade skyddstullar på jordbruksprodukter samt prisreglering på vete. Prisregleringen på vete hade dock utan svårighet kunnat avskaffas och ersättas med ett arealbidrag och i takt med att fler och fler av jordbrukets sektorer hade uppvisat exportöverskott hade skyddstullarna i vilket fall som helst blivit meningslösa. Har man ingen prisreglering och ett exportöverskott kommer ju det inhemska priset i vilket fall som helst att falla ned till en nivå som gör produkten konkurrenskraftig på världsmarknanden.

Av allt att döma hade alltså Sverige i nästan alla avseenden varit ett bättre och billigare land att leva i om vi hade valt att stå utanför EU. Vad gäller den fria rörligheten var vi genom EES-avtalet redan en del av den gemensamma arbetsmarknaden. Alltså fyller inte EU-medlemskapet någon annan funktion än att förbättra olika politikers karriär- och utkomstmöjligheter. Läs mer om hur EU:s jordbruks- och fiskeripolitik "fungerar" på följande länk.

http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3FO%3DRSS%26ArticleId%3D2009%255C03%255C18%255C329383

På följande länk kan ni läsa om herrelösa hundar i södra Italien.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2616227.svd

Här i landet finns det människor som på fullt allvar menar att vargattacker riktade mot människor är helt uteslutna. Vet de inte att hunden inte är något annat än en domesticerad varg? Varför skulle inte hungriga vargar kunna ge sig på människor? Hundar gör ju det då de är tillräckligt utsvultna och har vargen blivit van vid människan och dessutom är tillräckligt hungrig gör givetvis vargen samma sak. Det vet man av erfarenhet.

Om vargen fritt får breda ut sig i Sverige är det bara en tidsfråga innan vargen ger sig på människor och att påstå något annat är uppenbart nonsens.

Idag skall jag försöka ge mig in på något som enligt all erfarenhet riskerar leda fel. Jag skall göra en ekonomisk prognos.

Jag är övertygad om att vad som håller på att hända är att den amerikanska centralbanken riskerar skapa en mycket hög och svårhanterlig inflation. Denna prognos är måhända inte särskilt vågad med tanke på den aggressiva amerikanska inflationspolitiken, men jag menar att det finns några fakta som glömts i den allmänna debatten.

Det första är att USA inte lider av någon brist på dollar. Tillgången på dollar bör snarast beskrivas som överriklig och enligt de senaste uppgifterna steg de amerikanska konsumentpriserna 4 promille under februari månad 2009. Detta motsvarar en årlig inflationstakt på över 4,8%.

Att inflationstakten i årstakt utfaller lågt beror faktiskt på att inflationstakten föregående år var ännu högre. Således faller en ännu högre månadssiffra bort när man beräknar inflationstakten i årstakt vilket skapar en illusion av låg inflation.

Samtidigt har dollarn stärkts såväl gentemot euron som mot guldet, trots att macflationsdifferensen mellan euroland och USA talar för att euron borde ha stärkts aningen gentemot dollarn. Jag tror att detta har en enkel förklaring. Man befarar att förr eller senare den ultrainflationära amerikanska penningpolitiken inte låter sig döljas. När det väl gått upp för flertalet att USA i själva verket är inne i en period av explosiv inflation kommer den amerikanska centralbanken att tvingas höja styrräntorna och vad som har skett är att denna penningpolitiska skärpning redan har kapitaliserats i en lägre eurokurs samt ett lägre guldpris. Guldet har räknat i dollar sedan den 18 mars 2008 fallit cirka 11% och euron har blivit cirka 18 % billigare räknat i dollar. Justerar man för macflationen har euron till och med fallit 19% och guldet 15%.

Därför kommer inom de närmsta åren sannolikt guldpriset att åka i höjden och den amerikanska inflationen likaså. Vad vi nu ser är en väntan på den stora inflationen. Däremot är det inte osannolikt att en dramatiskt lägre real dollarkurs kan sätta fart på den amerikanska konjunkturen. Den amerikanska centralbankens stora misstag är att den tror att krisen beror på en alltför låg inflation, medan det i verkligheten är den ovanligt höga reala dollarkursen som tynger den amerikanska ekonomin.

Ytterligare en intressant faktor att ta hänsyn till är att en amerikansk inflation med säkerhet leder till ett högre guldpris räknat i dollar och att euron knappast kommer att "orka" hålla jämna steg med guldet när väl guldpriset börjar stiga ordentligt. En så kraftig revalvering av euron skulle nämligen ödelägga den europeiska konjunkturen fullständigt. Jag tror därför att den kommande inflationen kommer att stärka guldets roll i den internationella finansvärlden ytterligare. Var emellertid inte förvånade om guldpriset kommer att falla i morgon. Detta kan bero på att den effekt jag beskriver ännu inte fullt ut materialiserats, men det kan också bero på att alla tror att de inflatoriska signalerna från den amerikanska centralbanken kommer att skapa ett guldrally, varför många som vill sälja guld "passar på" att sälja guld, med den följden att priset i själva verket kommer att falla.

Hursomhelst kommer alltsammans att bli till en t$unami.

Läs om en häst som angripits av lodjur och länsstyrelsens syn på detta på följande länk.

http://www.aftonbladet.se/trav365/article4641884.ab

Jag tror inte att det här är ett dugg konstigt. Det handlar helt enkelt om ett hungrigt lodjur som betett sig helt naturligt genom att angripa ett i lodjurets tycke tilltalande bytesdjur. Vi människor dödar ett stort antal djur för att livnära oss och skiljer oss härvidlag inte från rovdjur.

Länsstyrelsen tycks tro att rovdjur är vegetarianer, men det är de inte.

På följande videolänk kan ni höra Ambrose Evans-Pritchard för en gångs skull ha något vettigt och intressant att säga.

http://www.telegraph.co.uk/finance/financevideo/?bcpid=3469233001&bclid=1315742414&bctid=14812960001

Det handlar om guld.

En övertygelse som växer sig allt starkare hos mig är att guldet håller på att återta sin roll som den finansiella världens nav. Anledningen är främst att det inte finns några verkligt välskötta pappersvalutor, vilket skapat en flykt in i den ädla metallen, samt givetvis att guld är bra pengar och att guld dessutom äger förmågan att fungera som grundval för ett sunt kreditsystem.

Nu lanseras ytterligare en produkt som sannolikt kommer att bidra till att guldets återtåg påskyndas. Läs mer om hur man nu kan komma in i guldmarknaden med hjälp av en mobiltelefon.

http://www.telegraph.co.uk/finance/personalfinance/investing/gold/4967936/iPhone-users-can-now-jump-on-the-gold-bandwagon.html

Det enda som nu talar emot guldet är det förhållandet att man i de flesta länder tvingas betala realisationsvinstskatt då man återvänder från guldet in i fiatsystemet, men hur rättsläget ser ut i de fall man använder guldet som betalning utan att gå omvägen via fiatsystemet känner jag inte till. Redan idag fakturerar dock många svenska företag sina inrikes företagskunder i euro, utan att euron är lagligt betalningsmedel i Sverige och av det skälet torde inga hinder finnas för fakturering i guld då ju inte heller guld är lagligt betalningsmedel i Sverige.

Ytterligare något som jag tror har framtiden för sig är den japanska fond vars kursnotering följer guldpriset utan att fonden äger så mycket som ett enda gram guld. Istället äger man en portfölj bestående av obligationer med nominellt värde i guld. Gäldenärerna är guldgruvor. Fonden är ingenting annat än just det som av Ludwig von Mises kallades fiduciary media.

Alltsammans pekar faktiskt mot att fiatvalutor kommer att visa sig ha varit en historisk parentes. A global economy needs a global currency, som Paul Volcker lär ha sagt.

Om turerna kring Skandinaviska Enskilda Banken, dess nyemission, slopade utdelning samt fantasilöner till en inkompetent ledning läser ni mer på följande länk.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2588353.svd

Givetvis stinker alltsammans. Icke desto mindre finns det många medskyldiga till detta elände och i egenskap av ägare av 1,1784 aktie i SEB hör också jag till de medskyldiga.

Icke desto mindre vill jag peka på att det finns verkliga möjligheter för allmänheten att tillfoga SEB ekonomisk skada. Hur gör man?

Har man konto hos SEB öppnar man istället konto hos någon annan bank och sätter in sina pengar där. Den för tillfället mest välskötta svenska banken är enligt min mening Handelsbanken.

Är man låntagare hos SEB tar man upp ett banklån hos en annan bank och amorterar omedelbart hela sin skuld till SEB. På det viset förlorar SEB ränteintäkter.

Är man aktieägare säljer man sina aktier i SEB och köper i stället aktier i exempelvis Handelsbanken. Handelsbanken betalar utdelning och någon risk för fallissemang finns helt uppenbart inte.

Vill man kvarstå som aktieägare bör man åtminstone inte delta i nyemissionen utan säljer endast sina teckningsrätter och investerar behållningen i en mera trovärdig bank eller något industriföretag man bedömer som stabilt och lönande.

Jag tänker emellertid inte sälja min aktie i SEB och av det skälet får jag anses medskyldig till vad som händer. Jag kommer dessutom att via aktieinvest återinvestera de medel försäljningen av teckningsrätterna kommer att inbringa i denna eländiga bank. Vad jag vill säga är dock att en bank utan kunder och aktieägare inte kan leva vidare och att det således ligger i allmänhetens makt att göra SEB:s saga all.

Jag drar mitt lilla strå till stacken genom att inte skjuta till ett enda öre i nyemissionen och genom att inte vara kund hos SEB.

Inom ekonomiämnet finns det något som kallas Samuelson Balassa-effekten. Om jag förstått saken rätt menas med detta att priset på sådant som produceras lokalt för lokal försäljning stiger i takt med att ett land blir rikare och att därför länder med hög ekonomisk tillväxt tenderar att uppvisa en högre inflationstakt än länder med låg ekonomisk tillväxt.

Ett exempel skulle kunna vara att jag 2006 lät klippa mig i det fattiga Rumänien för cirka 10,- svenska kronor, medan det hade kostat betydligt mer i det rika Sverige. Om Rumänien kommer att bli rikare i framtiden kommer sannolikt lönegapet mellan Sverige och Rumänien att krympa.

Intressant är dock att en jämförelse mellan det snabbväxande Hong Kong och det mindre snabbväxande USA inte ger stöd för Samuelson Balassa om man jämför priset på en Big Mac.

Så här ser statistiken från 1986 och framåt ut.

Priset på en Big Mac i Hong Kong uttryckt som procentsats av det amerikanska.*

1986: 61 %
1989: 48 %
1990: 51 %
1991: 51 %
1992: 53 %
1993: 52 %
1994: 53 %
1995: 55 %
1996: 54 %
1997: 54 %
1998: 51 %
1999: 54 %
2000: 52 %
2001: 54 %
2002: 58 %
2003: 54 %
2004: 53 %
2005: 50 %
2006: 50 %
2007: 45 %
2008: 48 %

Här tycks alltså inte finnas något stöd för uppfattningen att priserna stiger snabbare i länder med hög ekonomisk tillväxt. Tänker man sig en situation med en världsomspännande guldmyntfot skulle det sannolikt vara så att deflationstakten skulle vara något högre i länder med hög ekonomisk tillväxt, samtidigt som timlönerna skulle öka snabbare i länder med hög ekonomisk tillväxt.

Rimligen är det den något snabbare prisdeflationen med avseende på varor i länderna med hög tillväxt just det som frigör de medel som möjliggör de stigande lönerna i de snabbväxande länderna. Sannolikt har alltså Samuelson och Balassa förväxlat ett monetärt fenomen med ett realt.

* Jag har utgått från växlingskursen 7,80 Hong Kongdollar per US-dollar. Uppgifterna är något avrundade och smärre avrundningsfel kan förekomma.

Idag menar en ekonom att den optimala styrräntan kan vara negativ. Läs mer på följande länk.

http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3FMobious%3DY%26ArticleID%3D2009%255C03%255C11%255C328262%26SectionID%3DEttan%26menusection%3DStartsidan%3BHuvudnyheter

Visst kan Riksbanken besluta införa en negativ styrränta, men givetvis skulle en negativ styrränta medföra hyperinflation. Varför är självklart.

Antag att någon lånar ut pengar och att denne någon dessutom med jämna mellanrum betalar ut en summa till låntagaren och ju mer låntagaren lånar desto större blir denna summa. Detta skulle givetvis leda till att denne långivare inom en nära framtid skulle vara helt pank och detta gäller till och med om långivaren heter Joakim von Anka.

Givetvis blir situationen något annorlunda om långivaren är en centralbank. Centralbanker som ansvarar för valutor med flytande växlingskurs kan under inga omständigheter bli insolventa eller tömmas på pengar av det enkla skälet att de kan skapa nästan hur mycket pengar som helst genom att trycka sedlar som är lagligt betalningsmedel.

Samtidigt är det uppenbart att den effekt som skulle göra långivaren i det första exemplet pank skulle skapa en hyperinflation givet att en centralbank lånade ut medel till en negativ ränta.

Hur kan en tidning som anser sig vara seriös publicera sådant strunt?

Det kan möjligen vara av intresse att veta att deflationen i Estland fortsätter. Under februari månad föll konsumentprisindex med 3 promille och i januari föll det med 6 promille.

Inflationstakten fortsätter alltså att falla, eftersom inflationstakten under 2008 var positiv.

Eftersom Estland uppfyller samtliga konvergenskriterier för fullt deltagande i den monetära unionen, utom inflationskriteriet, och samma sak gäller Litauen, samtidigt som Litauen fortsätter att ha stigande konsumentpriser, framstår det som uppenbart att Estland blir det första baltiska landet i valutaunionen. Troligen kommer Estland att bli medlem redan nästa år. Med en fallande inflation bortfaller ju det enda kvarstående hindret. Läs mer på följande länk.

http://www.eestipank.info/pub/en/press/Press/pressiteated/pt2009/_03/pt0306?ok=1

Läs mer om inflationen i Litauen på följande länk.

http://www.ekonytt.com/litauens-konsumentpriser-stiger

Intressant att notera är att Litauen har ett aningen lägre Big Mac-pris än Estland, samtidigt som de båda länderna har identiska valutaarrangemang. Således bör enligt mina teorier inflationstakten i Estland vara lägre än i Litauen och så är också fallet.

Enligt Svenska Dagbladet vill Kristdemokraterna uppmuntra barnafödande genom att dela ut 10.000 kronor per nyfödd. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2568297.svd

Enligt min uppfattning är detta en lysande idé. Adam Smith menade att till statens uppgifter hör bland annat att subventionera sådant som ligger i samhällets intresse utan att ligga i den enskildes ekonomiska intresse.

Att skaffa barn ligger inte i den enskildes ekonomiska intresse, men det ligger definitivt i samhällets intresse att se till att det föds åtminstone så många barn att befolkningens genomsnittsålder inte ökar. Det senare skulle ju med tiden kunna leda till ett stort överskott av hjälplösa åldringar samtidigt som det skulle saknas unga och starka människor som kan ta hand om dessa hjälplösa åldringar.

Dessutom kan man se detta som ett bra sätt att avhjälpa den ekonomiska krisen. Barn kostar pengar och om folk uppmuntras att skaffa fler barn kommer säkerligen efterfrågan på sådant som har med barn att göra att öka. Dessutom innebär syskon att de barn som föds inte blir alltför bortskämda och övergödda samtidigt som deras sociala kompetens utvecklas i samspelet med syskonen.

Priset på en Big Mac i några olika länder:

Storbritannien: £2,09
Tyskland: €3,19
USA: $3,54
Irland: €3,90
Finland: €3,95
Danmark: 29,50 dkr.
Sverige: 38,- kr./39,- kr.
Norge: 40,- nkr.

Växlingskurser:

£1= 12,94 kr.
€1= 11,62 kr.
$1= 9,18 kr.
1 dkr.= 1,56 kr.
1 nkr.= 1,30 kr.

Utländska priser i svenska kronor:

Storbritannien: 27,04 kr.
Tyskland: 37,07 kr.
USA: 32,50 kr.
Irland: 45,32 kr.
Finland: 45,90 kr.
Danmark: 46,02 kr.
Norge: 52,- kr.

Utländska priser i procent av de svenska:

Storbritannien: 70,2 %
Tyskland: 96,3 %
USA: 84,4 %
Irland: 117,7 %
Finland: 119,2 %
Danmark: 119,5 %
Norge: 135,1 %

Priset på ett uns guld: 8.628,70 kr.

Idag tänker jag inte skriva någon längre kommentar till den något försenade macroekonomiska rapporten. Alla intresserade kan lämpligen läsa texten med rubriken komplikationsfaktorerna.

Det är dock intressant att notera att en tysk Big Mac, trots kronans störtdykning, fortfarande är billigare än en svensk. En annan sak av intresse är att den enorma skillnaden i Big Mac-index mellan Irland och Storbritannien, vilka är nära sammanflätade genom handel, sannolikt kommer att utlösa en priskorrigering nedåt på Irland.

Som nästan alltid ger verkligheten noggrant observerad anledning till förundran.

En bekant till mig skickade ett e-post där han frågade om det verkligen var troligt att den norska kronan skulle komma att falla så mycket som Big Mac-index implicerar att den norska kronan "borde" falla gentemot den svenska. Nedan följer en reviderad upplaga av mitt svar som i sin tur bygger på en text jag publicerade den 12 september 2007 under rubriken "Borde dollarn inte stiga?".

Enligt Big Mac index "borde" svenska kronan vara värd cirka 1,04 norska kronor. Detta behöver dock inte betyda att den norska kronan kommer att falla gentemot den svenska och detta förklaras av vad jag kallar komplikationsfaktorerna. Följande är en genomgång av komplikationsfaktorerna.

Om man skulle använda sig av Big Mac-index för att förutspå framtida växlingskursförändringar, talar detta index för att svenska kronan för tillfället är mycket köpvärd i förhållande till den norska kronan och att således svenska kronans värde borde stiga i termer av norska kronor. I Sverige kostar en Big Mac 38,50 kr. och i Norge kostar den 40,- nkr. Detta implicerar att en svensk krona "borde" vara värd cirka 1,04 nkr., men den är bara värd 0,77 nkr. Rimligen borde då svenska kronan stiga i värde åtminstone gentemot norska kronan.

Detta är emellertid ett förenklat sätt att se på Big Mac-index. Det är sant att svenska kronan handlas till en nivå som vida understiger dess köpkraftsparitet gentemot norska kronan, men detta är ingen garanti för att svenska kronan kommer att stiga gentemot den norska kronan. Däremot betyder det, utan tvekan, att den svenska kronan har en stor kurspotential uppåt gentemot den norska kronan.

Den korrekta frågan är snarare varför denna kurspotential inte omsätts i en faktisk kursstegring. Detta är en ytterst komplicerad och mångfacetterad fråga och jag skall här försöka ge några ledtrådar jag tror är viktiga när man vill förstå varför somliga valutor är konstant över- eller undervärderade i förhållande till köpkraftspariteten.

En mycket viktig faktor och kanske den viktigaste är den förväntade framtida inflationen. Förväntar sig de flesta att ett land kommer att ha en hög inflation i framtiden yttrar detta sig så att denna valuta kommer att handlas "med rabatt". Det yttrar sig också så att ju osäkrare en viss valuta uppfattas, desto högre kommer obligationsräntan vara i denna valuta. Är en viss valuta övervärderad enligt Big Mac-index och dessutom landets obligationsräntor mycket låga, betyder detta att de flesta är övertygade om att landets centralbank tar mycket allvarligt på inflationsbekämpningen. Det finns dock inget som med säkerhet säger att de flesta inte har fel. Detta förklarar varför schweizerfrancen nästan alltid är övervärderad gentemot nästan alla andra valutor.

Nyss nämnda regel har emellertid ett intressant förbehåll såtillvida att regeln understundom kan bytas i sin skenbara motsats. Om ett lands centralbank inleder en fas med mera inflatorisk penningpolitik, kan detta leda till att man börjar misstänka att detta lands centralbank kan komma att bli föranledd att ägna mera energi åt inflationsbekämpningen. I så fall kan en penningpolitisk lättnad komma att utlösa en real appreciering och en stramare penningpolitik, motsatsvis, komma att utlösa en real depreciering. Det senare fenomenet förklarar, enligt min mening, varför US-dollarn på sistone stärkts aningen gentemot guldet, trots att Federal Reserves vettlösa inflationspolitik rimligen borde föranleda en flykt från dollarn.

En annan mycket viktig faktor är en valutas storlek och likviditet. Två mycket stora och likvida valutor kan aldrig lika grovt avvika från köpkraftspariteten som två små illikvida valutor. Det är bland annat därför den norska kronan tämligen obesvärat kan vara kraftigt övervärderad utifrån teorin om köpkraftsparitet i jämförelse med praktiskt taget alla valutor. För inte så länge sedan var den isländska kronan absurt övervärderad utan att det fanns någon trovärdig inflationsbekämpning i botten. Norge bedriver emellertid en mera trovärdig inflationsbekämpning och därför är det mindre sannolikt att den norska kronan skall komma att störtdyka på ett sätt som liknar den isländska kronans kursfall de senaste åren.

En annan viktig faktor är storleken i handelsutbytet mellan två valutaområden. Handlar två länder mycket intensivt med varandra kommer detta att reducera avvikelserna från köpkraftspariteten. Således kan ett grannlands under eller övervärderade valuta "smitta" grannländer med vilka de givetvis av rent geografiska skäl har ett större handelsutbyte. Estland och Lettland har svårigheter med att upprätthålla i västeuropeiskt perspektiv låga reala växlingskurser därför att grannlandet Rysslands valuta är kroniskt undervärderad gentemot ett stort antal valutor inklusive de baltiska och detta beroende på en kapitaliserad framtida jätteinflation. Den på goda grunder undervärderade inflationsrubeln pressar Estland och Lettland.

En annan faktor av samma grundbeskaffenhet är graden av protektionism. Ju mer ett land begränsar importen, desto lättare blir det att lyckas upprätthålla en felaktigt hög växelkurs och detta av två skäl. Dels försvårar importrestriktioner arbitrage, men framförallt leder importrestriktionerna till att valuta inte flödar ut ur landet. Skulle Norge släppa handeln med utlandet helt fri skulle detta således leda inte bara till ökat arbitrage utan också till ett valutautflöde som skulle pressa den norska kronan. Samma sak gäller EU. Skulle EU riva sin tullmur, skulle euron sannolikt depreciera. Här kan man se att de frihandelsorienterade länderna Australien, Nya Zeeland och Hong Kong tenderar att ha lågt värderade valutor.

Ytterligare en viktig faktor är vilken typ av växlingskurspolitik man bedriver. Bedriver man en strikt fastkurspolitik, tycks Big Mac-index stabilisera sig i förhållande till den valuta gentemot vilken man bedriver en fastkurspolitik. Vad gäller länder med så kallad valutafond tycks regeln vara den att priset på en Big Mac i landet med valutafond i normalfallet är en viss bestämd och lägre procentsats av priset i "modervaluta-landet". Så menar jag att den argentinska valutafonden bröt samman därför att den argentinska peson inte var tillräckligt undervärderad gentemot US-dollarn.

Hade däremot växlingskursåtagandet varit bi- eller multilateralt, som i fallet med gamla ERM, hade det räckt med att prisnivåerna i Argentina och USA hade konvergerat. De tyska och nederländska prisnivåerna hade konvergerat och lagt sig i närmast perfekt "macquilibrium" och spänningarna emellan gulden och D-mark upphört. De båda valutorna hade blivit nästan perfekt synkroniserade.

Ytterligare en faktor att beaktas är länders naturtillgångar. Ju större och värdefullare kommersialiserade naturtillgångar ett land har, desto större avvikelse uppåt från köpkraftspariteten kan ett land "mäkta" med. Norge har här faktiskt en naturligt och realekonomiskt motiverad anledning till en övervärderad valuta och samma sak gäller Ryssland om än att i det ryska fallet rubelns värdering å andra sidan hålls ned av den kapitaliserade framtida inflationen.

Tar man allt detta i beaktande kan man sluta sig till att det inte på något sätt är självklart att den svenska kronan kommer att stiga gentemot norska kronan, trots att exemplet Tyskland och Nederländerna, enligt min mening, bevisar att två valutors egentliga jämviktspunkt gentemot varandra är identisk med den växlingskurs som jämställer priset på en Big Mac. Skulle alltså Sverige och Norge bilda ett slags ERM och varor helt fritt kunde flöda över kölen skulle Sverige och Norge inom en icke alltför avlägsen framtid ha en ungefärligen identisk prisnivå, medan idag en norsk Big Mac kostar cirka 35% mer än en svensk. Jämför man med fallet Tyskland Nederländerna ser man att som mest under perioden från och med 1986 till och med 1999 en nederländsk Big Mac kostade 10% mer än en tysk. I andra riktningen kostade en tysk Big Mac som mest 10% mer än en nederländsk.

Ovan nämnda bevisar också varför inga större avvikelser i prisnivån förekommer inom ett visst land och det borde också betyda att länderna som deltar fullt ut i EMU, med tiden, kommer att etablera en i det närmaste enhetlig prisnivå. Detta skulle dessutom, en gång för alla, vederlägga villfarelsen att olika länder behöver olika penningpolitik.

Slutligen menar jag dock att den norska kronan för tillfället är så kraftigt övervärderad gentemot den svenska att den svenska kronan kanske ändå är det bättre valet. Jokern i leken är vart den svenska inflationen tar vägen. Jag har definitivt känslan att norrmännen har bättre koll på inflationen än vi och därför vill jag inte utesluta att den norska kronan kan komma att klara sig bättre än vad man har anledning att tro med tanke på att den norska kronan är så kraftigt övervärderad.

Ytterligare ett intressant fenomen är att det tycks vara så att i sluskedet av en hyperinflation, där en viss valuta håller på att upplösas i tomma intet, priserna i landet med hyperinflation stiger dramatiskt till och med i främmande valuta om än att de givetvis stiger ännu mera i termer av lokal valuta. Detta hänger troligen samman med att ingen är särskilt intresserad av att leverera eller sälja något om betalningen erläggs i skräpvaluta. Därför skrumpnar hela utbudet av varor och tjänster samman, vilket medför att prisnivån stiger också räknat i mera stabil valuta. Därutöver amorterar en hyperinflation alla skulder i expressfart, varför också gäldenärsklassens jakt på pengar upphör. Kort sagt medför en hyperinflation att efterfrågan på pengar upphör.

Detta fenomen låter sig observeras i Zimbabwe där priserna räknat i amerikanska dollar enligt många källor är mycket högre än i USA samtidigt som inkomsterna i Zimbabwe givetvis är oändligt mycket lägre än motsvarande amerikanska. Sedan bruket av framförallt amerikanska dollar legaliserats har detta medfört en stark prisdeflation räknat i amerikanska dollar, vilket bevisar hur fullständigt verklighetsfrämmande Balassa Samuelson-effekten är. Givetvis betyder fallande priser högre levnadsstandard och inte tvärsom. Med tanke på att Zimbabwe har enorma guldgruvor, som nu i stort sett fritt tillåts sälja guld till högstbjudande kan detta betyda att det ekonomiska läget i Zimbabwe inom en nära framtid kan komma att förändras radikalt till det bättre. Detta gäller särskilt om dessutom jordbruket återhämtar sig.

Som väl knappast torde ha undgått någon som följer den ekonomisk-politiska debatten i Sverige har fasta växlingskurser ett mycket dåligt rykte i vårt land. Varför är egentligen inte så svårt att förstå. Givetvis hänger det samman med krisen i början av 1990-talet.

Vad var det vi gjorde i början av 1990-talet? Jo, vi försökte sälja d-mark till ett pris vida understigande d-markens jämviktskurs i förhållande till kronan. Detta var givetvis dömt att misslyckas alternativt kasta in Sverige i en våldsam deflation.

Vad är det då jag föreslår i föregående text?

Jo, jag föreslår att Sverige skall köpa euro till en kurs som gör Sverige aningen billigare än Tyskland. Detta är inte dömt att misslyckas givet att vi noggrant ser till att det inte uppstår någon självständig kreditexpansion i Sverige. Samtidigt innebär givetvis det förhållandet att jag föreslår att Sverige skall betala ett svagt överpris på euron en viss inflationsrisk, men genom att enligt mitt förslag Riksbanken också höjer styrräntorna till en astronomisk nivå så skulle svenska banker och företag i praktiken tvingas låna euro eller vara hänvisade till svenska besparingar. Vad det anbelangar skiter jag högaktningsfullt i SEB. Om SEB inte får låna utomlands, finns det många svenska företag som utan vidare framgångsrikt skulle kunna emittera obligationer denominerade i euro.

Idag kostar en svensk Big Mac cirka 38,50 kronor, medan en tysk kostar 3,19 €. Detta implicerar en jämviktskurs på 12,07 kronor per euro. Hösten 1992 kostsde en svensk Big Mac 25,50 kronor och en tysk 4,50 d-mark och den faktiska riktkursen för d-marken var fram till september 1992 3,60 kronor per d-mark. Således kostade en svensk Big Mac cirka 7,08 d-mark, eller 57% mer än den tyska och Sverige hade i praktiken åtagit sig att såväl köpa som sälja d-mark till denna kurs.

Urban Bäckström, Sveriges kanske mest kompetente mera praktiskt inriktade ekonom*, kräver mer av staten. Det handlar om att ge Riksbanken nya riktlinjer. Läs mer på följande länk.

http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fstat%3D0%26ArticleID%3D2009%255C03%255C07%255C327613%26SectionId%3DEttan%26menusection%3DStartsidan%3BHuvudnyheter

Jag vill inte i detalj diskutera innehållet i hans ståndpunkter, utan påpekar endast att med ett korrekt utformat inflationsmål hade det aldrig kommit till en mera omfattande kreditexpansion. Man behöver alltså inte ha någon målsättning för kreditexpansionen av det enkla skälet att man med ett korrekt utformat inflationsmål aldrig riskerar glida in i en excessiv kreditexpansion.

Däremot är det mycket märkligt när Urban Bäckström säger sig vilja se "nya riktlinjer" för Riksbanken. Dessa fixeras ju av riksbankslagen och det enda regeringen kan göra är egentligen att ge Riksbanken ett mål för kronans växlingskurs. Således drar jag slutsatsen att Urban Bäckström vill se en fast växlingskurs för kronan, men av taktiska skäl väljer han att inte rakt ut säga det eftersom en "tungviktares" syn på frågan i sig kan vara kursdrivande.

Givetvis vore det bättre än det vi nu har om Sverige finge en fast och rimlig växlingskurs, eftersom den svaga kronan riskerar att bli till liten hjälp om ingen tror att den svaga kronan kommer att bli bestående. Med en euro fixerad på 12,50 kronor och en ytterst strikt svensk högräntepolitik kunde arbetsgivare och fack sluta ett fem- eller tioårigt kollektivavtal och under denna period kunde svenskt näringsliv blomstra. Det är dock ytterst viktigt att Riksbanken efter att den fasta köpkursen för euron etablerats omdelbart höjer styrräntorna till rent astronomiska nivåer så att absolut ingen självständig kreditexpansion i Sverige uppträder.

Observera dock att jag inte förespråkar anslutning till ERM2, medan jag anser att det vore rimligt att ansluta Sverige till ERM2 vid den punkt där svenska folket i en ny folkomröstning uttryckligen hade godkänt ett fortsatt medlemskap i EU. Jag själv är dock emot ett fortsatt medlemskap i EU, men anser att ett ensidigt åtagande att betala 12,50 kronor per euro i kombination med en ytterst strikt högräntepolitik från Riksbankens sida vore en fullt acceptabel svensk penningpolitik.

Nils Lundgren har alltså dubbelt fel, eftersom han är för en flytande växlingskurs för kronan och fortsatt medlemskap i den protektionistiska tullunionen EU. Tyvärr är Urban Bäckström inte lika klarsynt i frågan om svenskt medlemskap i EU som han är i penningpolitiska frågor.

* Bland mera teoretiska ekonomer håller jag Lars E. O. Svensson för den främste.

Idag står i Svenska Dagbladets nätupplaga att läsa om en katolsk biskop som exkommunicerat en nioårig flickas mor samt ett antal läkare som utfört abortoperation på den nioåriga flickan sedan denna våldtagits av hennes styvfar. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2563129.svd

Jag tycker att hela historien är djupt tragisk och att den pekar på ett problem i katolsk kyrkolära. Enligt katolsk lära är abort en mycket allvarlig synd och ortodoxa kyrkan har samma eller snarare strängare lära på den punkten. En skillnad mellan ortodoxien och katolicismen är dock att inom katolicismen abort medför exkommunikation, medan inom ortodoxien endast läropåståendet att abort inte är synd medför exkommunikation. Däremot medför inom ortodoxien abort epitemi; det vill säga om en ortodox trosbekännare i bikten bekänner en abort föreläggs biktbarnet botgöring och bikten är en förutsättning för syndernas förlåtelse. I princip kan alltså en ortodox kvinna göra hur många aborter som helst utan att bli exkommunicerad, medan däremot den som sprider uppfattningen att abort inte är synd helt klart skall exkommuniceras.

Jag tycker att det är viktigt att skilja synd från irrlära och i detta fall blir detta enligt min mening uppenbart. Vem har gjort sig skyldig till den värsta synden? Rimligen måste det anses att flickans styvfar materiellt sett gjort sig skyldig till den värsta synden. Jag tror inte att jag behöver utveckla varför styvfaderns synd är den värsta.

Det riktigt märkliga i sammanhanget är att styvfadern inte kommer att exkommuniceras, trots att anledningen till att flickan inte exkommuniceras är hennes låga ålder. Det förtjänar dock att påpekas att ytterligare en förutsättning för exkommunikation givetvis är att den gravida samtyckt till aborten. Att så har varit fallet står inte helt klart.

Samtidigt är i princip den ortodoxa kyrkans lära om abort ännu strängare än den katolska, eftersom ortodoxa kyrkan helt villkorslöst förbjuder abort, medan somliga katolska teologer godtar abort under förutsättning att en fortsatt graviditet säkert hade medfört missfall eller dödfödda/dödfött barn samt dessutom den havande kvinnans död och aborten medför att endast fostret/fostren dör.

Eftersom jag delar uppfattningen att abort är en mycket svår synd får det bli min ståndpunkt att styvfadern skapat en ytterst olycklig situation för alla inblandade av det skälet att mänskligt sett endast dödandet av två oskyldiga barn erbjöd en väg ut ur situationen.

En bekant till mig, som är katolik, påpekade att abort medför exkommunikaton latae sententiae, vilket betyder att själva handlingen exkommunicerar och att således exkommunikationen med anledning av utförd abort ej artikuleras. Detta kan tyda på sakfel i tidningsartikeln.

Nu talas det om den kollapsande kronan i affärspressen. Jag anser att detta är en överdrift. Fortfarande är McDonald's Tyskland billigare än McDonald's Sverige och vad det anbelangar var kronan nere på "macquilibrium" såväl våren 1995 som årsskiftet 1998/1999. Först därefter vände kronan uppåt.

I så fall finns det ingen anledning att tro att kronan kommer att stärkas förrän tidigast då en en euro kostar 12,07 kronor, men med tanke på att Sveriges Riksbank under 1990-talet faktiskt upprätthöll ett tillfredsställande mått av inhemsk prisstabilitet och kronan därför förtjänade att vara något övervärderad kan man mycket väl tänka sig att euron kommer att fortsätta stiga till och då den nått 12,07 kronor.

Tänk vad mycket enklare världen vore att förstå för ekonomijournalisterna om samma ekonomijournalister gjorde sig besväret att regelbundet läsa min blogg. Observera dock att de komplikationsfaktorer som bör beaktas vid studiet av Big Mac-index inte beaktas ens av The Economist. Om komplikationsfaktorerna fanns en ganska bra text den 12 september 2007 med rubriken "Borde inte dollarn falla?". Jag har en reviderad version av samma text på gång.

Läs vad analfebeterna säger om den "undervärderade" kronan på följande länk.

http://di.se/Nyheter/?page=/avdelningar/artikel.aspx%3FArticleID%3D2009%255C03%255C06%255C327553%26o%3Dsp3%26SectionID%3DEttan%26menusection%3DStartsidan%3BHuvudnyheter

Två vice riksbankschefer, nämligen herr professor Svensson och herr Öberg har uttalat sig, och i något skilda riktningar, angående lämplig penningpolitik under kristider.

Professor Svensson har uttalat sig till förmån för interventioner i valutamarknaden syftande till att aktivt depreciera kronan, medan herr Nyberg tycks ställa sig mera tveksam till en aktiv deprecieringspolitik inte minst därför att kronan redan har minskat kraftigt i värde.

För det första vill jag påpeka att det faktiskt inte är Riksbanken som beslutar angående växlingskurspolitiken. Detta är regeringens bord och så länge inte regeringen har beslutat om en fast växlingskurs får inte riksbanken på eget bevåg införa en fast växlingskurs. Däremot svarar givetvis Riksbanken för genomförandet av den beslutade växlingskurspolitiken.

Vidare har professor Svensson helt rätt då han säger att om Riksbanken skulle kungöra att den betalar 13,- kronor per euro så kommer euron omedelbart att stiga till 13,- kronor eftersom rimligen eurons jämviktskurs understiger 13,- kronor. Någon svårighet med att artificiellt depreciera en valuta finns inte, men det krävs en tämligen brutal högräntepolitik för att hålla en viss valuta ovanför sin naturliga jämviktspunkt, vilket inte minst bevisas av de svenska erfarenheterna från hösten 1992.

Herr Nyberg har dock enligt mitt förmenande fel då han säger att inte alla länder samtidigt kan depreciera sina valutor. Det kan de faktiskt genom att intervenera i guldmarknaden.

Slutligen vill jag peka på att det skulle kunna finnas en acceptabel väg att åstadkomma en "näringslivsvänlig" kronkurs och samtidigt se till att inflationen inte löper amok. Man gör så här.

Regeringen ålägger Riksbanken att etablera en fast växlingskurs gentemot euron på nivån 12,50 kronor per euro. Jag har valt kursen 12,50 kronor per euro därför att kronan då skulle bli svagt undervärderad gentemot euron om man tar sin utgångspunkt i Mc Donalds svenska och tyska prislistor. Spänningarna mellan d-mark och nederländska gulden upphörde då en nederländsk Big Mac kostade lika mycket som en tysk, vilket jag godtar som bevis för att fasta växlingskurser framtvingar inre köpkraftsparitet.

Dessutom vore det praktiskt eftersom 1 krona skulle komma att motsvara exakt 8 eurocent.

Riksbanken kungör omedelbart att den kommer att betala 12,50 kronor per euro som överförs till Riksbanken. Samtidigt höjer Riksbanken styrräntorna till en absurt hög nivå om än att höjningarna kan göras stegvis. Syftet är att tvinga svenska banker i behov av likviditet att låna på den öppna europeiska marknaden. De har ju inte tillgång till ECB:s kreditfaciliteter och således skulle den svenska räntepolitiken bli aningen mera deflationär än den europeiska. Detta skulle garantera att den svenska kreditexpansionen inte skulle komma att löpa amok om än att jag anser att också insättningsgarantin borde slopas i syfte att framtvinga högre reservkvoter i svenska banker. EU-direktiv påbjuder emellertid insättningsgaranti.

Observera noga att jag inte förespråkar anslutning till ERM2, vilket givetvis inte bör göras förrän svenska folket godkänt en framtida anslutning till eurosystemet. Förslagsvis kan en folkomröstning om huruvida Sverige bör lämna EU eller kvarstå i EU hållas i samband med riksdagsvalet 2010. Givetvis röstar jag för ett svenskt utträde ur den protektionistiska tullunionen EU.

Jag har roat mig med ett litet räkneexempel där jag deflaterar guldpriset med hjälp av priset på en Big Mac i USA.

Så här blev resultatet räknat i Big Macs per uns.

1986: 230 Big Macs à $ 1,60
1987: 279 Big Macs à $ 1,60 (+/- 0 % macflation)
1988: Uppgifter saknas
1989: 189 Big Macs à $ 2,02
1990: 174 Big Macs à $ 2,20 (+ 8,9 % macflation)
1991: 161 Big Macs à $ 2,25 (+ 2,3 % macflation)
1992; 157 Big Macs à $ 2,19 (- 2,7 % macflation)
1993: 158 Big Macs à $ 2,28 (+ 4,1 % macflation)
1994: 167 Big Macs à $ 2,30 (+ 0,9 % macflation)
1995: 166 Big Macs à $ 2,32 (+ 0,9 % macflation)
1996: 164 Big Macs à $ 2,36 (+ 1,7 % macflation)
1997: 137 Big Macs à $ 2,42 (+ 2,5 % macflation)
1998: 115 Big Macs à $ 2,56 (+ 5,8 % macflation)
1999: 115 Big Macs à $ 2,43 (- 5,1 % macflation)
2000: 111 Big Macs à $ 2,51 (+ 3,3 % macflation)
2001: 107 Big Macs à $ 2,54 (+ 1,2 % macflation)
2002: 125 Big Macs à $ 2,49 (- 2,4 % macflation)
2003: 134 Big Macs à $ 2,71 (+ 8,8 % macflation)
2004: 141 Big Macs à $ 2,90 (+ 7,0 % macflation)
2005: 145 Big Macs à $ 3,06 (+ 5,5 % macflation)
2006: 195 Big Macs à $ 3,10 (+ 1,3 % macflation)
2007: 204 Big Macs à $ 3,41 (+ 10,0 % macflation)
2008: 244 Big Macs à $ 3,57 (+ 4,7 % macflation )

Vilka slutsatser skall man dra av detta? Som synes är priset på guld räknat i Big Macs för tillfället mycket högt, men att därav dra slutsatsen att det kommer att falla är nog förhastat.

Priset på ett uns guld är alltid ett uns guld och vad detta snarare pekar mot är dollarns värdefluktuationer såtillvida att en hög amerikansk inflation ger en flykt in i guldet som "safe haven". Samtidigt måste givetvis guldets relativa pris vara så högt att efterfrågan stillas liksom att ett absurt högt guldpris ökar utbudet med prispress som följd.

Dessa samband är dock långt ifrån så enkla som med andra varor av det skälet att utbudet av fysiskt guld är ytterst inelastiskt. Om priset på guld vore absurt högt ökar ju priset på guldgruvor rimligen också med den påföljden att endast de som, innan guldhaussen började, ägde guldgruvor har något intresse av att öka guldbrytningen. Dessutom vet de inte hur högt guldpriset kommer att vara den dag de verkligen har fysiskt guld tillgängligt för försäljning, varför en hög dagsnotering inte säkert kommer att driva fram en ökad guldbrytning ens bland dem som hade köpt gruvor då dagsnoteringen var låg. Vidare är mängden nybrutet guld försvinnande liten i förhållande till mängden redan brutet guld med den påföljden att en aldrig så stor ökning av guldbrytningen inte kommer att ha ökat mängden brutet guld särskilt mycket inom överskådlig framtid.

Vidare skuldsätter sig guldbrytande företag inte sällan i guld, vilket får den följden att ett stigande guldpris kan medföra en flod av gulddenominerade obligationer med en prispress på den fysiska varan som följd. Detta är ett av de få ting som talar mot ett stigande guldpris. En annan sak värd att beakta är att förväntningar om en lättnad i den amerikanska penningpolitiken rimligen leder till en flykt in i guldet och vice versa. Nu går det knappast att bedriva en mera inflatorisk amerikansk penningpolitik, vilket rimligen betyder att guldet kan komma att stiga så snart den amerikanska penningpolitiken skärps. Samtidigt driver en inflatorisk penningpolitik i sig upp guldpriset och vice versa.

Det mesta talar alltså för guldet, men det förhållandet att priset räknat i hamburgare synes högt samt möjligheten att en flod av gulddenominerade obligationer kan komma att emitteras bör ändå föranleda potentiella guldköpare att inte förhasta sig. Jag måste säga att spekulationerna om ett guldpris på $ 2000 inom mindre än fem år verkar osäkra.

I snitt har priset legat kring 165 Big Macs per uns från och med 1986 räknat, men av de skäl som jag pekat på är det förhållandet att priset nu är högre i och för sig ingen anledning att tro att priset inte kan stiga ytterligare, eller snarare att dollarns värde inte kan minska ytterligare. Därutöver bör man beakta frågan huruvida kronan för tillfället är rimligt stark eller svag mot dollarn och här finns heller inga självklara svar.

Däremot är det uppenbart att de som köpte guld kring sekelskiftet har gjort en bra affär. Det verkar också vara uppenbart att guldet reagerar starkare på inflationspolitik än hamburgare om än att det förhållandet att penningmarknaden alltid är ett steg före penningpolitiken skymmer detta förhållande.

En mycket intressant trend är det förhållandet att guldet håller på att återta sin naturliga roll som den finansiella världens nav. Läs gärna The Daily Telegraphs speciella guldsida.

http://www.telegraph.co.uk/finance/personalfinance/investing/gold/

Läser man Telepgraphs artiklar om guldinvesteringar ser man en tydlig trend och den är att guld och guldderivat alltmer håller på att få rollen av en parallell och helt oberoende, apolitisk valuta. Med tanke på hur snabbt guldpriset har stigit i termer av US-dollar under de senaste åren är det också uppenbart att guldets likviditet blir allt större liksom att det är känt att kostnaderna för att handla med guld har fallit drastiskt.

Tro nu inte att jag försöker säga att vi inom några år kommer att få se guldmynt i kassorna på ICA. Detta är helt uteslutet, men i alla större och mera väl diversifierade portföljer kommer det att finnas guldderivat och med tiden kommer man troligen att kunna köpa så kallat värdepapperiserat guld redan för små summor och dessutom helt avgiftsfritt givet att man är beredd att acceptera en viss kreditrisk. Därför är det fullt tänkbart att avgiftsfria konton denominerade i guld med därtill anslutna bankkort kommer att kunna användas som betalning på ICA innan detta århundrade har gått till sin ända.

Det största hindret är kapitalbeskattningen, eftersom denna beskattar inflationsvinster eller vinster som i verkligheten inte är några vinster. Detta bromsar flödet in i guldsektorn, men alla centralbankers desperata inflationspolitik gynnar flödet in i guldet. Dessutom behöver inte ett fallande guldpris nödvändigtvis indikera att guldets likviditet minskar, eftersom man kan tänka sig en gulddenominerad kreditexpansion.

Jag är säker på att vi nu ser början på en mycket intressant utveckling och i jurisdiktioner utan beskattning av realisationsvinster kommer denna utveckling troligen att gå snabbare. Detta kommer också att bli en lysande och spontan avklädning av all så kallad ekonomisk vetenskap.