flavianopolis

Alldeles nyligen har ytterligare ett så kallat värdetransportrån inträffat. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/stockholm24/did_17191002.asp

Jag har vid ett flertal tillfällen påpekat att det är staten själv som inbjuder till denna typ av brottslighet. Hela problemet beror nämligen på att det finns sedlar med stora valörer, vilka är så kallat lagligt betalningsmedel. Det är visserligen sant att inget samhälle kan leva helt utan möjligheten till kontant betalning, men inget tvivel råder om att staten i huvudsak har sig själv att skylla för att en så stor del av betalningarna fortfarande sker kontant.

Vore det så att den största valören, som emitterades av staten, vore ett mynt med valören 20 kronor, vore det nämligen högst osannolikt att sedlar användes i någon större utsträckning. Alla sedlar, om några alls användes, vore nämligen i så fall de jure löpande skuldebrev emitterade av privata banker och en bank kan i juridisk mening inte lösa sig från sina skulder genom att överräcka ett löpande skuldebrev som anger samma bank som gäldenär. På det viset skulle hela den ekonomiska och juridiska logik som förklarar den stora förekomsten av så kallade bankomater falla samman.

Jag föreslår att staten successivt drar in alla större valörer och med tiden siktar på att den största valören blir ett mynt med valören 20 kronor. I Skottland är idag den största valör som är lagligt betalningsmedel tvåpundsmyntet.*

Det vore dessutom så att ingenting skulle hindra privata banker från att emittera löpande skuldebrev, vilka kunde användas som sedlar. Att däremot tro att bankerna i någon större utsträckning skulle ägna sig åt något så föråldrat och dumdristigt som att emittera sedlar, framstår dock som osannolikt. I ett modernt samhälle borde 99,99% av alla överföringar av medel kunna ske genom elektroniska signaler och enda anledningen till att inte så redan är fallet är statens emission av sedlar.

*I teorien är även fempundsmynt lagligt betalningsmedel, men sådana förekommer knappast.

"Den senaste tiden har både försvarsbesparingarna och höjd bensinskatt mötts av negativa reaktioner, rapporteras det inifrån riksdagsgruppen. Men Fredrik Reinfeldt har ändå fått med sig partiet. Han har beskrivit åtgärderna som ett sätt att nå lång­siktiga mål; att öka enskildas frihet och sänka skattetrycket. För att övertyga partikamraterna har han också understrukit hur viktigt det är att bryta det socialdemokratiska makt­innehavet i mer än en mandatperiod."

Fredrik Reinfeldt sägs i artikeln jag citerar anse att det är viktigt att driva igenom höjd bensinskatt och att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet mer än en mandatperiod.

Jag brukar ibland roa mig med att tjuvlyssna när så kallat vanligt folk på landsbygden diskuterar politik. Då vet man att just den höjda bensinskatten är ett viktigt skäl för att Socialdemokraterna och Mona Sahlin kommer att vinna en promenadseger 2010.

En borgerlig regering som höjer skatter fyller nämligen ingen funktion. I så fall kan vi ju lika gärna ha en socialdemokratisk regering. Läs hela artikeln på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_283799.svd

Jag läste just att Hong Kong riskerar att dras in i en våldsam inflation till följd av att landets valuta är fast knuten till den amerikanska dollarn. Jag menar att Hong Kong ganska enkelt skulle kunna lösa eller åtminstone lindra dessa problem. Hong Kong är dessutom extra intressant därför att ett antal villkor jag anser måste vara uppfyllda för att guldmyntfoten skall kunna fungera friktionsfritt redan är uppfyllda i Hong Kong. Hong Kong praktiserar unilateral frihandel. Hong Kong har en mycket låg real växelkurs. Hong Kongs skattesystem premierar spara och bestraffar slösa.

Sedan ett antal år tillbaka är Hong Kong-dollarn knuten till den amerikanska dollarn i ett något udda valutafondsarrangemang med inslag av privat sedelutgivning. Staten emitterar dock sedlar och mynt, vilka, till skillnad från dem som emitteras av privata institutioner, är lagligt betalningsmedel. Centralpariteten mellan Hong Kong-dollar och US-dollar är 7,80 Hong Kong-dollar per US-dollar.

Problemet man nu ställs inför är att den lokala valutan, enligt teorin om köpkraftsparitet, är påtagligt undervärderad gentemot US-dollarn och när nu dessutom US-dollarn tappar kraftigt i värde gentemot den för Hong Kong viktiga kinesiska valutan innebär detta att Hong Kong riskerar drabbas av en våldsam inflation.

Jag menar att den första åtgärd som borde vidtas är att slopa det år 2002 införda insättarskyddet. Allmänheten skall helt enkelt upplysas om att myndigheterna inte kommer att skydda bankernas kunder mot vad som kan bli följden av ansvarslös kreditgivning. Detta skulle dämpa kreditexpansionen.

Åtgärd nummer två jag föreslår är att införa en generell guldklausul. Vad menas med detta? Jo, jag menar att man helt enkelt borde införa en lag enligt vilken den som ägde en fordran denominerad i Hong Kong-dollar hade valet att välja betalning antingen i lagligt betalningsmedel emitterat av valutamyndigheten, eller att kräva betalning i fysiskt guld enligt en av myndigheterna fastlagd kurs.

Man kan tänka sig att lagen skulle ha ungefär följande lydelse.

1 §. Sedlar och mynt emitterade av valutamyndigheten är, med i 2 § angivet förbehåll, lagligt betalningsmedel för alla offentliga och privata skulder.
2 §. Under förutsättning att en fordringsägare godtar betalning i enlighet med 3 § har han rätten att vägra betalning i sedlar och mynt emitterade av valutamyndigheten, eljest icke.
3 §. Ett uns rent guld är, med ovan angivna förbehåll, lagligt betalningsmedel för 6240 Hong Kong-dollar.

För tillfället handlas guld till ett pris av 743 US-dollar per uns och eftersom centralpariteten mellan Hong Kong-dollar och US-dollar är 7,80 Hong Kong-dollar per US-dollar betyder detta att en uns guld för tillfället kostar ungefär 5795 Hong Kong-dollar. Med tanke på att jag ovan angav 6240 Hong Kong-dollar per uns som guldparitet betyder detta helt enkelt att Hong Kong skulle ha "dollarstandard" så länge guldet kostade mindre än 800 US-dollar och guldstandard så länge guldet kostar mer än 800 US-dollar. Så länge guldet kostade exakt 800 US-dollar per uns skulle Hong Kong således ha dubbel myntfot. 800 multiplicerat med 7,80 är ju 6240.

Finner man dessa reformer alltför radikala anser jag i alla fall, om inte redan så är fallet, att man borde ge Hong Kongs banker rätten att emittera konton denominerade i guld/silver eller vilken utländsk pappersvaluta som helst och att i vilket fall som helst sådana konton inte skulle omfattas av insättarskyddet. Eftersom Hong Kong saknar reavinstbeskattning skulle detta faktiskt innebära att man gav befolkningen möjligheten att skydda sina besparingar mot inflationens framfart. Det bästa vore dock att remonetisera guldet.

Häromveckan skrev jag om hur EG-domstolen beslutat ge EU-kommissionen rätt i en tvist med det amerikanska företaget Microsoft. EU-kommissionen har bland annat ålagt Microsoft att lämna ut information om hur deras operativsystem är uppbyggda och detta i syfte att underlätta för Microsofts konkurrenter att ta fram produkter som är kompatibla med Microsofts mjukvara.

Jag anser, och detta framgick av texten, att det är uppenbart orimligt och felaktigt att ålägga företag att lämna ut företagshemligheter. Skall man ålägga Microsoft att avslöja hemligheter, som företaget använder för att skaffa sig en konkurrensfördel, bör man rimligen också ålägga Oves Korvkiosk i Sävedalen att äntligen avslöja hur de bär sig åt för att göra sitt välkända potatismos. Oves Korvkiosk bygger sin verksamhet på att sälja en unik produkt med hemligt recept.

Man kan likna EU-kommissionens åtgärder vid ett slags omvänd patenträtt. Patent går ut på att man kan patentskydda vissa tekniska landvinningar, vilket innebär att andra företag under en begränsad tidsperiod inte fritt får använda sig av denna tekniska landvinning. Syftet är att uppmuntra företag att forska mera. Lyckas företagen forska fram en intressant och banbrytande produkt, ges de ju ett lagligt skyddat, om än tidsbegränsat, monopol på produkten.

I fallet med Microsoft har man dock gjort ungefär det rakt motsatta.

En intressant jämförelse är däckföretaget Michelins numera utlupna patent på radialdäck. Michelin stod bakom framtagandet av det så kallade radialdäcket och patenterade omedelbart produkten i syfte att på ett bättre sätt dra ekonomisk nytta av produkten. Numera har patentet löpt ut och det står alltså vem som helst fritt att tillverka och marknadsföra radialdäck.

Ett kvarstående problem är emellertid att Michelin helt uppenbart förfogar över några hemligheter angående hur man konstruerar och producerar däck med goda egenskaper. Det har nämligen visat sig nära nog omöjligt att ta fram produkter som är likvärdiga eller bättre än Michelins. Michelins konkurrenter har alltså en oövervinnlig konkurrensnackdel och således tar Michelin bra betalt för sina produkter. I konsekvensens namn borde EU-kommissionen ålägga Michelin att avslöja sina hemligheter om man ålägger Microsoft att avslöja sina. Jag tror dock att en avgörande bevekelsegrund för EU-kommissionen varit att Microsoft är ett amerikanskt företag och, som alla vet, är Michelin franskt och europeiskt.

Givetvis kan man fråga sig varför jag, som är emot patenträtt, inte anser att man skall ålägga företag att avslöja företagshemligheter i syfte att öka konkurrensen.

I grunden menar jag att man kan se hela frågan lika enkelt som frågan om Oves Korvkiosk i Sävedalen. Ove har ett hemligt recept och använder detta för att skaffa sig en "nisch" på marknaden. Givetvis står det vem som helst fritt att försöka kopiera eller göra ett ännu bättre potatismos än Oves Potatismos. Det är dock inte rimligt att tvinga Ove att avslöja en hemlighet.

Michelin skulle alltså inte ha beviljats patent på radialdäcket, men heller inte åläggas avslöja något om hur man bär sig åt för att tillverka överlägsna däck. Patentet medförde nämligen att Michelin fick en onaturlig konkurrensfördel och det innebar också att Michelin inte behövde vara särskilt innovativa under tiden som radialdäcket var patentskyddat. Hade radialdäcket omedelbart fått kopieras, hade Michelin tvingats att snabbare ta fram en ny produkt som återställt Michelins ledande position på marknaden. Numera finns exempelvis det punkteringssäkra Michelin PAX-däcket.

Företagens behov av investeringstrygghet kan tillgodoses genom att staten/EU fullt ut respekterar företagens rätt att upprätthålla företagshemligheter. Detta vore en fullt tillräcklig "patenträtt". Problemet är att man understundom vill tvinga fram mera konkurrens och att man understundom ger företag lagligt skyddade monopol. Allt som krävs är att man tillämpar samma enkla princip som råder på marknaden för potatismos i Sävedalen.

Invändningen att man kan mena att ett företag med väl skyddade hemligheter skulle kunna göra monopolvinster är också oberättigad. Om exempelvis Michelins däck är bättre än andra däck och konkurrenterna inte kan tillverka ett likvärdigt däck på grund av att Michelin inte vill avslöja vissa hemligheter, kan ju likväl inte Michelins merpris vara större än att det ungefär motsvaras av produktens överlägsenhet. Det är dock inte självklart att samma lag gäller för en patentskyddad produkt.

De allra flesta har väl vid något tillfälle hört talas om allmänläkaren och obducenten, vilka påstås ha styckat en kvinna vid namn Cathrine da Costa. Efter att ha läst professor Anders Agells böcker i ämnet är jag helt förvissad om deras fullständiga oskuld.

Just i dagarna har polisen tydligen lyckats få en svag DNA-matchning med anknytning till detta omtalade mord och spåren pekar inte mot allmänläkaren och obducenten. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_17165015.asp

Jag är inte särskilt optimistisk, men eftersom det är mycket tragiskt såväl att bli mördad som att utan grund anklagas för inblandning i ett mord och jag är övertygad om att allmänläkaren och obducenten är helt oskyldiga, hoppas jag att man skall kunna binda den verkligt skyldige. Dessvärre har denna härva för länge sedan utvecklat sig dithän att det enda som kan återge allmänläkaren och obducenten deras heder är att man lyckas ställa någon annans skuld bortom rimligt tvivel.

I vanliga fall är det så, att, för en fällande dom, krävs att skulden ställs bortom rimligt tvivel, men i det här fallet krävs att allmänläkaren och obducenten lyckas ställa sin oskuld bortom rimligt tvivel och detta kräver i sin tur att man lyckas ställa någon annans skuld bortom rimligt tvivel.

Det vore dock ytterst intressant att se hur rättsväsendet skulle hantera en situation där man, mot förmodan, lyckas ställa någon annans skuld bortom rimligt tvivel. Allmänläkaren och obducenten är nämligen frikända för själva mordet, men domskälen pekar ut de båda läkarna som skyldiga till det vid tillfället preskriberade brottet likskändning, vars rubrik är brott mot griftefriden. De pekas i domskälen ut som ansvariga för styckningen av Cathrine da Costas lik.

Svenska domstolar har sedan, vid ett flertal tillfällen, avvisat alla besvär mot denna dom av det skälet att domen de jure är friande, trots att domen de facto är fällande. Jag menar att detta är en orimligt formalistisk syn och att synsättet inte nödvändiggörs ens av aldrig så sträng formalism. Det står nämligen talat om "särskilda skäl" och om en dom de facto är fällande, även om den de jure är friande, menar jag att det finns "särskilda" skäl att undanröja den. Ingenting säger att Högsta Domstolen inte kan undanröja vilken dom som helst.

Problemet med denna dom är dock att alla rättsvårdande instanser hårt bundit sig vid ståndpunkten att en friande dom aldrig någonsin kan bli föremål för ändring. Vad händer om man nu lyckas bevisa att det som påstås i domskälen, bortom rimligt tvivel, är helt felaktigt? Inget tvivel råder ju om att det är djupt nedsättande och att allmänläkarens och obducentens livsöden påverkats starkt till det sämre av vad som står i domskälen och att domskälen, även om detta kan förnekas ur strängt formalistisk synvinkel, kommit att ligga till grund för att dra in allmänläkarens och obducentens läkarlegitimationer.

Som jag tidigare sade tror jag att den enda möjligheten att ge allmänläkaren och obducenten upprättelse är att ställa deras oskuld bortom rimligt tvivel genom att ställa någon annans skuld bortom rimligt tvivel. Om detta emellertid, mot förmodan, lyckas tror jag att inte att den störste förloraren kommer att vara den som döms skyldig utan de domare och myndigheter som utan grund ruinerat allmänläkarens och obducentens liv.

Det lär dessutom vara så, här är jag dock osäker, att justitiekansler sagt att skadestånd aldrig kan komma ifråga, eftersom alltför lång tid förflutit. Skulle det, av formalistiska och andra skäl visa sig omöjligt att på något sätt kompensera allmänläkaren och obducenten genom det ordinarie rättsväsendet, menar jag att de myndighetspersoner och domare som ruinerat allmänläkarens och obducentens liv, måste anses moraliskt skyldiga att utge ett frivilligt skadestånd.

Jag anser att en rimlig nivå på sådant skadestånd bör vara den egna lönesumman med avdrag för socialbidragsminimum och tillägg för ränta sedan tiden för dessa beslut.

För tillfället befinner jag mig i Stockholm och har därför inte tillgång till min egen dator. Att skriva bloggtexter från en annan ort än den på vilken jag i vanliga fall befinner mig känns något främmande. Mina läsare får därför, troligen, nöja sig med något färre texter de närmsta veckorna. Den 10 oktober är det dock tänkt att jag åter skall vara på plats i mitt högt älskade Vårgårda.

Jag har med stor potentiell framtida förskräckning noterat att ett stort antal bedömare nu inte tror att Riksbanken kommer att höja styrräntorna vid direktionssammanträdet i oktober. Anledningen är att man tror att den finansiella oron medfört att Riksbanken nu gör bedömningen att alltför riklig likviditet inte är problemet, utan att problemet antingen är eller riskerar bli det omvända.

Jag menar att den uppkomna situationen erbjuder en utmärkt möjlighet för Riksbanken att på ett verkligt effektivt sätt bedriva penningpolitik. Det är nämligen uppenbart att ett väntat steg från Riksbankens sida får betydligt mindre följder för den verkliga utvecklingen på penningmarknaden än ett oväntat.

Sedan menar jag att det alltid är så att Riksbanken bör göra en så objektiv och nykter bedömning av det faktiska ekonomiska läget som möjligt. Detta är inte alltid så lätt, helt enkelt av det enkla skälet att Riksbankens ledning består av helt vanliga, dödliga människor utan perfekt kunskap. Riksbanken bör dock, av just detta skäl, också betrakta så kallade marknadsrörelser med viss skepsis. Penningmarknadens aktörer är nämligen också de alldeles vanliga människor med fel och brister och dessutom kännetecknas penningmarknaden av flockbeteende.

Riksbanken bör helt enkelt kontrollera och utreda huruvida det finns några indikationer på antingen alltför riklig likviditet, eller om det finns några indikationer på en alltför knapp likviditet. Jag menar att det bästa sättet att avgöra huruvida likviditeten är överriklig eller alltför knapp är att se hur prisnivån förändrats under senare tid. Och då menar jag att priserna på inhemskt producerade varor och tjänster avsedda för avsättning på den inhemska marknaden ger den bästa och mest uppdaterade informationen.

Det är nämligen ytterst angeläget att Riksbanken på ett mycket tidigt stadium identifierar såväl tecken på en krympande likviditet som tecken på en överriklig likviditet. Överriklig likviditet driver nämligen upp realräntorna och bidrar till prishöjningar som deflaterar den reala prisjusterade penningmängden. Den reala prisjusterade penningmängden definierar jag som antalet spenderade kronor - kontanta och fiduciära - som spenderats under en viss tidsperiod. Denna volym deflaterar jag sedan genom att dividera samma summa med priset på en Big Mac.

Krympande likviditet kan framkalla finansiellt kaos och en våg av betalningsinställelser bland sunda och välskötta bolag.

Ser man till prisernas utveckling kan man snart konstatera att det hitintills inte låtit sig konstateras några tecken alls på en alltför klent tilltagen likviditet. Tvärsom finns fastställbara bevis för en alltför riklig likviditet. I syfte att stabilisera och förlänga den nuvarande högkonjunkturen bör därför Riksbanken fortsätta höjningarna av styrräntorna.

Skulle det däremot låta sig fastställas att prisnivån visar tecken på risk för farlig finansiell kontraktion bör Riksbanken dock öppna kranarna och badda hela banksektorn i billiga krediter.

Tyvärr tror jag inte att Riksbanken i något läge har några större möjligheter att motverka de för Sverige negativa följderna av en svagare dollar. Dollarkollapsen kommer att påverka oss delvis till det sämre, men om Riksbanken nu skulle få för sig att bedriva "konjunkturpolitik" är det långtifrån osannolikt att vi hamnar i en långt värre situation än vad som blir den oundvikliga följden av en svagare dollarkurs. Sköts detta snyggt kan dollarkollapsens negativa följder begränsas till att somliga svenska exportbolag, i väntan på en starkare dollar, tvingas sälja varor utan vinst i syfte att behålla marknadsandelar.

Sund penningpolitik kan inte göra oss immuna mot störningar utifrån, men troligen något mera motståndskraftiga. Dessutom är en svagare dollar förenad med vissa fördelar. Tyvärr har EU:s tullmur gjort oss immuna mot många av dem.

Enligt Svenska Dagbladet säger nu en starkt ökande majoritet av norrmännen nej till norskt EU-medlemskap. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_17146719.asp

Jag lyckönskar de kloka norrmännen. Det enda vettiga skälet för norskt EU-medlemskap är att maten skulle bli billigare, men detta kan Norge lika gärna uppnå med hjälp av annan och mindre protektionistisk jordbrukspolitik. Och vill norrmännen skydda sitt jordbruk skall detta givetvis stå dem fritt. EU gör samma sak.

Att Norge skall gå med i EU är, enligt min mening, faktiskt mindre sannolikt än att Sverige lämnar EU. Å andra sidan är detta också mycket osannolikt, men eftersom det rent objektivt och nyktert betraktat bara finns några få skäl att tillhöra EU och en hel rad tunga skäl att inte göra det, tror jag att debatten om ett svenskt utträde i framtiden kommer att föras även inom de borgerliga partierna. Inom moderata samlingspartiet håller den starkt EU-vänliga linjen på att bytas mot en betydligt mera skeptisk hållning. Med lite bättre folkbildning om vad ett utträde verkligen medför och framför allt vad det inte innebär, kan diskussionen snart gå dithän att utträdesalternativet diskuteras alltmer. Belgien diskuterar en skilsmässa mellan flamländare och valloner och varför skall då inte Sverige kunna diskutera en skilsmässa från EU?

Med tanke på att moderata ungdomsförbundet nu tagit ställning mot EMU, har man lyckligtvis drivit frågan dithän att miljöpartiet måste driva utträde för att ha en annan inställning än moderata ungdomsförbundet.

Jag läste hos Henrik Alexandersson att de som vill dela Belgien i en flamländsk och vallonsk del har fått medvind på grund av politisk oreda i Belgien. Henrik Alexandersson hänvisar till en artikel ur International Herald Tribune och texten finns på följande länk.

http://www.iht.com/articles/2007/09/20/news/belgium.php?WT.mc_id=atomfrontpage

Jag tycker att det skulle vara mycket intressant att följa om tanken på en uppdelning av Belgien i ett flertal mindre stater kunde förverkligas. För inte så värst länge sedan delades faktiskt Tjeckoslovakien och blev till Tjeckien och Slovakien. Slovakien har använt självständigheten bland annat till att genomföra en mycket långtgående skattereform syftande till att locka företag till landet. Strategin har lyckats och nu investerar ett stort antal internationella storföretag stora belopp i Slovakien.

Inom en icke alltför avlägsen framtid kommer förmodligen Tjeckien att genomföra en liknande skattereform. Redan nu diskuteras en liknande reform i Tjeckien. Ju fler stater som finns, desto fler olikartade lösningar kommer att prövas ut och sedan kommer de bästa lösningarna att antingen locka till och understundom rent av framtvinga liknande reformer i andra länder.

Det enda hindret för en långtgående uppdelning av hela jorden eller Europa i ett oändligt antal småstater är att en stat naturligtvis i någon mån bygger på stordriftsfördelar och riskspridning. Om man tänker sig stater med kanske bara något hundratal invånare skulle det exempelvis kunna bli omöjligt för en sådan stat att bekosta dyrbar sjukvård för en svårt sjuk människa. För någon vecka sedan kunde man läsa om en man som behövde läkemedel för 10 miljoner kronor per år i tidningarna. Om man tänker sig att Vårgårda Kommun vore en självständig stat med 11.000 invånare skulle det innebära en oerhörd belastning av denna kommun att behöva bekosta sjukvården för en person med behov av så dyrbara mediciner. För hela Sveriges del handlar det dock bara om en dryg krona per invånare och år.

Av detta skäl och vissa andra skäl finns det därför naturligtvis en nedre gräns för staters storlek, men om man jämför Belgien med Luxemburg skulle Belgien kunna delas i drygt tjugo småstater om man tänker sig att var och en av dem skulle ha ungefär lika många invånare som Luxemburg. En annan intressant aspekt av jämförelsen mellan Luxemburg och Belgien är Belgiens invånarantal sedan 1966 ökat från 9,2 miljoner invånare till idag 10,4 miljoner invånare, medan Luxemburgs invånarantal under samma tidsperiod ökat från 320.000 till 480.00. Luxemburgs invånarantal har alltså ökat med 50%, medan Belgiens endast ökat med cirka 13%.

Jag är helt säker på att om man tänker sig en situation där Belgien delades upp i 20 småstater skulle snart en intensiv konkurrens dem emellan om att locka till sig företag och invånare bryta ut. Jag tror inte att processen skulle leda till att välfärden monterades ned av det skälet att väl fungerande välfärdsinrättningar skulle uppskattas och jämföras när man valde var man vill bo. Man kanske skulle mena att en viss ort visserligen har låga skatter, men att i gengäld den offentliga välfärden är sämre och att man av det skälet valde en ort med bättre välfärd och högre skatter. Det är ju egentligen inte konstigare än att folk i allmänhet fäster avseende på hur trafiksäker en bil och inte bara vid hur snabb den är.

Däremot finns det, enligt vad jag kan förstå, en stark anledning att tro att planerna inte kommer att förverkligas och det är att Bryssel historiskt sett är en del av Flandern, men att trots detta umgängesspråket i Bryssel är franska. Bryssel är alltså en blandning av flamländskt och vallonskt. En annan knäckfråga är vad man skulle göra med Eupen, som är en tyskspråkig stad med ganska få invånare. En möjlighet är att överföra Eupen till Tyskland.

Om man verkligen skulle vilja få en delning till stånd tror jag att man skulle dela upp Belgien i fyra delar. En tysk, en flamländsk, en vallonsk och en "brysselsk". De fyra staterna skulle ha gemensam statschef, gemensam utrikespolitik och gemensamt försvar. I övrigt skulle de vara fyra stater med lika stort eller litet självbestämmande som övriga EU-länder. Genom att de fyra staterna med största säkerhet skulle vara medlemmar av EU, skulle givetvis fri rörlighet dem emellan råda. Observera dock att EES-avtalet i och för sig skulle vara tillräckligt för att garantera fri flytträtt staterna emellan.

Bayern, i södra Tyskland, skulle med lätthet kunna bli en självständig stat och skulle som sådan exempelvis ha betydligt fler invånare än ett antal europeiska länder, däribland Sverige. Skåne skulle som självständig stat ha betydligt fler invånare än Luxemburg och så vidare.

I sammanhanget kan faktiskt EU, för ovanlighetens skull, spela en positiv roll. Det framstår ju som mindre dramatiskt att dela stater som tillhör unionen än att dela stater som inte tillhör unionen. Å andra sidan skulle exempelvis en norrländsk fristat begära utträde ur unionen. Jag vet inte vad som kommer att hända, men en belgisk delning skulle kunna bli inledningen på en spännande process. Jag hoppas i så fall också att lilla Eupen blir självständigt så att Europa finge se ett exempel på en verkligt liten stat. Separatisterna i Quebec skulle också kunna få medvind.

I dagens nätupplaga finns en artikel om att det blivit mera populärt att inte säga du. Läs texten på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_17135505.asp

Oavsett hur man själv hanterar tilltalet av andra människor och oavsett exakt vad man anser i frågan, berörs en mycket intressant fråga. Min uppfattning är den att, det rent grammatiskt, finns goda skäl att alltid säga du när man tilltalar en person av det enkla skälet att det då står helt klart att en enda person avses. I många äldre kulturer var pluralistilltal av en enda person okänt. Sedan finns ett utmärkt teologiskt argument och det argumentet är att eftersom Gud själv bett att få bli tilltalad med Du och tilltalet Ni anses ange en högre rang än du, kan niandet rent av ses som en hädelse. Personen som tilltalas med Ni ges ju en högre rang än Gud. Detta är givetvis oacceptabelt för en Gudstroende person.

Samtidigt är det enligt min mening uttryck för kulturell och språklig utarmning att tilltala alla människor lika. Ett barn skall givetvis alltid tilltalas med ett enkelt du, men det känns inte naturligt att tilltala en äldre okänd människa med ett enkelt du av det skälet att man genom att göra det visar brist på respekt för naturliga hierarkier. Äldre människor skall behandlas med särskild aktning och respekt och detta gäller även personer med stor bildning och integritet. Här saknar modern svenska ett användbart sätt att uttrycka respekt. Engelskans Sir/Madam är utmärkta exempel på hur man smidigt kan uttrycka att man uppfattar sig själv som rangmässigt underordnad och att man inte vill vara oartig.

Ett annat skäl att anse att det finns ett särskilt behov av att uttrycka respekt när man samtidigt vill framföra kritik. Om man tilltalar alla människor lika, uppstår nämligen ett stort problem när den som befinner sig lägre i den sociala hierarkien vill uttrycka berättigad kritik mot en person som befinner sig högre i den sociala hierarkien. Om man vill framföra kritik eller ifrågasättande synpunkter gentemot exempelvis en professor, blir det lättare att vara sakligt sett tydligare och kritisk om artighetstilltal anger att man med bibehållen respekt för den i hierakien överordnade framför kritiska synpunkter. Det känns nämligen mera naturligt att säga att professor Si och Så möjligen borde beakta vissa synpunkter mera ingående, än att säga att där har du nog fel och använda förnamnet. Förnamnet indikerar ju förtrolighet och då låter det mästrande och dumt att från en underordnad postion vara kritisk. Använder man däremot ordet professor har man redan genom tilltalet visat tillbörlig respekt och kan sedan mera obehindrat kritisera och ifrågasätta. Duande får heller aldrig bli ett sätt för överordnade att fly de särskilda förpliktelser och det särskilda ansvar som följer av en överordnad ställning.

Jag finner att en lämplig medelväg mellan total du-reform och forna tiders styltade tilltalsformer vore att använda titel inledningsvis i de fall man tilltalar en person med högre rang, men att sedan växla till du på samma sätt som man i forna tider "växlade ned" till Ni, efter att inledningsvis ha talat med titlar i tredje person. Den med högre social rang kan då ges priviligiet att vara den som först tillåts använda ordet du och på det sättet också ge klartecken för ett respektfullt användande av ordet du från den andres sida.

Ett samhälle helt utan hierarkier har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Rätt förstådda är hierakier uttryck för samhällets sunda och naturliga ordning, eller arbets- och ansvarsfördelning. Ett samhälle utan respekt för äldre och mera kunniga personer är ett samhälle utan kultur. Ett samhälle där överordnade försöker dölja sig bakom en hurtfrisk och förljugen förtrolighet är motbjudande.

Måhända är jag själv präglad av tre år i Tyskland.

Jag publicerar följande klipp från Shabelle News Network.

"Mogadishu 17, Sept.07 ( Sh.M.Network)- Somali transitional federal government troops have tonight deserted their temporary checkpoint at Aden Adde intersection where the trade has started again normally.
According to the local inhabitants the soldiers have totally abandoned the area after discussion over the security between the local business community and the government officials.
A jubilant crowd mainly residents have gathered at the street where the soldiers quit."

Som framgår av texten är det inte sällan så att det inte bara är som Thomas Jefferson sade att den regering som regerar minst är den bästa, utan att det rent av är så att det bästa är en regering som inte regerar alls.

Jag hoppas att den så kallade somaliska övergångsregeringen ger upp sina försök att få kontroll över Somalia och att folk lämnas fria att göra vad de vill. Visst kan det uppstå problem med ordning och säkerhet, men jag tror att detta problem kan lösas genom att befolkningen ordnar olika typer av garden som upprätthåller ordning.

Det kan i alla fall inte gärna vara sämre än den så kallade övergångsregeringen.

Enligt vad jag förstått vill regeringen, genom att inskränka avtalsfriheten, göra det omöjligt att genom avtal förhandla sig till bättre sjuklönevillkor.

Regeringen försvarar sitt förslag om att ingen ska få mer än 75 procent i ersättning, allt för att det ska bli mer lönsamt att arbeta.

Utifrån samma princip borde man dessutom förbjuda folk att pensionsspara. En fattig åldring kanske tar ett jobb som en med god pension ratar. Man borde dessutom återinföra förmögenhetsskatten, eftersom folk med stora aktieförmögenheter förmodligen är mindre benägna att ta jobb med dåliga anställningsvillkor än folk utan sådana tillgångar. Kanske borde man också överväga ett tak för vilka timlöner man får förhandla fram i syfte att få folk att gå upp i arbetstid.

Naturligtvis är föregående stycke inte allvarligt menat, men jag tror det framgår hur illa jag tycker om förslaget. Arbetstagare och arbetsgivare skall givetvis vara fria att förhandla fram vilka villkor som helst. Att avgöra vad som är rimliga avtalsvillkor kan endast i vissa enstaka undantagssituationer vara statens uppgift och det här fallet kommer inte ens i närheten av ett sådant undantagsfall.

Idag kostar en dollar cirka 6,56 kronor. Dollarns köpkraftsparitet gentemot svenska kronan är, enligt Big Mac-index 9,68 kronor. Dollarn är alltså påtagligt undervärderad.

Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen argumenterat för ståndpunkten att den svenska kronan förmodligen skulle depreciera i reala termer om Sveriges Riksbank höjde styrräntorna. Man kan tycka att de senaste dagarnas påtagliga dollarförsvagning och Federal Reserve Banks sänkning av styrräntorna häromdagen motsäger detta resonemang. Är det inte uppenbart att det är just räntesänkningarna som försvagat dollarn?

Mitt svar är att det med största sannolikhet är just räntesänkningarna som försvagat dollarn och att mitt resonemang om hur räntehöjningar under vissa omständigheter kan försvaga en valuta skall ses som undantaget som bekräftar regeln.

Grundprincipen bakom att förstå varför vissa valutor är övervärderade enligt teorin om köpkraftsparitet är principen att hög kvalitet föredras framför låg kvalitet. Inflationsvalutor vill man helst göra sig av med, eftersom de är osäkra. Säkra valutor köper man på sig därför att man vill skydda sig mot inflation. Tänk er att ni vore i Zimbabwe och hade ett belopp motsvarande 100.000 kr. i lokal valuta. Ni visste att inflationstakten i Zimbabwe rörde sig i regionen 6 till 7 tusen procent per år. Vad gör man då rimligen med dessa osäkra pengar? Jo, man köper något som bevarar sitt värde, exempelvis schweizerfranc. Av detta skäl tenderar bra valutor att bli övervärderade utifrån Big Mac-index och dåliga att bli undervärderade.

Undantaget som bekräftar regeln är att i somliga fall räntesänkningar kan göra spekulanterna förvissade om att samma centralbank snart kan bli tvungen att höja styrräntorna, eftersom sänkningen bedöms vara långsiktigt oförenlig med inflationsmålen. Jag tror exempelvis att den svenska räntepolitiken under Lars Heikenstens ledning av Riksbanken bidrog till att kronan apprecierade påtagligt gentemot exempelvis euron.

Utifrån ovanstående kan man göra två tolkningar av hur spekulanterna bedömer den amerikanska räntesänkningen. Den ena tolkningen är att spekulanterna bedömer att inflationshotet är begränsat och att därför den amerikanska centralbanken inom överskådlig framtid inte kommer att tvingas höja sina styrräntor på grund av att inflationen skjuter fart.

Den andra tolkningen är att spekulanterna bedömer att dollarn är en så till den grad osäker placering på grund av ett överhängande inflationshot, att man kräver ytterligare "rabatt" i förhållande till köpkraftspariteten för att vilja ha dollarfordringar i sin ägo. Givetvis är en blandning av de två tolkningarna också möjlig. Det är också fullt möjligt att kollektiv villfarelse råder på valutamarknaderna.

Samtidigt som jag är medveten om att saker och ting i allmänhet utvecklar sig mindre dramatiskt än man tror, är jag böjd att tro att den andra tolkningsmöjligheten säger mer om vad som verkligen kommer att hända. Jag tror alltså att risken för ökad inflation är stor och att varje försök att medelst räntehöjningar bryta denna onda cirkel, riskerar utlösa ny finansiell oro. Inflationism påminner nämligen om alkoholism.

Summan av mitt resonemang är att dollarn är skräp.

Enligt Financial Times sänker den amerikanska centralbanken sina styrräntor med en halv procentenhet. Läs mer på följande länk.

http://www.ft.com/cms/s/0/a1fe0416-6610-11dc-9fbb-0000779fd2ac.html

Tyvärr har jag inga möjligheter att månad för månad följa priset på en Big Mac i USA. De siffror jag publicerar dateras hela tiden upp, men vad gäller de amerikanska priserna redovisar jag endast de färskaste uppgifterna från The Economist.

Jag är helt övertygad om att USA:s centralbank är inne på helt fel väg och att åtgärderna riskerar föra in USA i stagflation om inte så redan är fallet. Det blir också mycket intressant att följa kursutvecklingen krona/dollar om Sveriges Riksbank fortsätter på dygdens smala stig och Federal Reserve Bank fortsätter på inflationismens breda aveny.

Redan nästa år tror jag att det kommer att ha visat sig att Big Mac-priserna i USA reagerar och reagerar snabbt på de allt större doser billiga och dåliga pengar Federal Reserve Bank häller ut i de finansiella systemen. Inflationism och alkoholism tycks ha stora likheter och Uncle Sam lider förmodligen redan av skrumplever.

I en text igår försvarade jag Microsofts rätt att utnyttja sin dominerande ställning på marknaden efter eget skön. I korthet gick min argumentation ut på att alla företag vill nå en dominerande ställning på marknaden och om man bestraffar dem som lyckats nå dithän, skapar man en god anledning för mindre företag att inte sträva efter en ökande marknadsandel.

Dessutom menar jag att ett företag med ett defactomonopol kommer att förlora detta om företaget på ett allvarligt sätt missbrukar den dominerande ställningen på marknaden. Jag vill också göra helt klart att jag är helt på det klara med att ett företag med dominerande ställning på marknaden i någon mening har en något större spelrum än ett mindre företag som konkurrerar med en dominant aktör. Troligen är det svårt eller omöjligt för Max Hamburgerrestauranger att höja priserna, om inte McDonald's strax dessförinnan höjt priserna. Dominanten är John och de mindre företagen "följer John".

Samtidigt vill jag lägga in en liten brasklapp i resonemanget kring Microsoft. Man kan nämligen tänka sig att Microsoft i antingen mindre eller betydande utsträckning byggt upp sin ställning på marknaden inte genom att vara överlägset bäst för konsumenterna utan genom att ha skickliga advokater och på ett skickligt sätt utnyttja patenträtten.

Jag känner till argumenten för patenträtt och tänker här inte närmre gå in på varför jag ställer mig frågande till dessa argument mer än i ett avseende. Patent kan ses som ett ingrepp i den fria marknadens funktion därigenom att den som äger ett patent har en lagligt skyddad ensamrätt på att dra ekonomisk nytta av en viss uppfinning. Patent begränsar alltså konkurrensen på ett onaturligt sätt. Att hemlighålla vissa metoder och uppfinningar är visserligen i någon mening likvärdigt, men man kan inte med bibehållen respekt för människans naturliga rätt och frihet tvinga någon att avslöja en hemlighet.

Att förbjuda andra att använda sig av en viss metod eller lösning, därför att någon lyckats patentera denna, är oförenligt med tanken på respekt för människans naturliga rätt och frihet. Att kopiera bästa kända metod är ju egentligen en självklarhet.

I dagens upplaga av E24 finns en artikel med rubriken "Kreditkrisen är här". Läs texten på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/finans/did_17103312.asp

Det hävdas bland annat att ersättningen en bank kräver av en annan för att låna ut pengar har fyrfaldigats. Härmed förstås att räntan vid utlåning från en bank till en annan numera är 74 räntepunkter högre än räntan på statspapper. För inte så länge sedan var denna ränta endast 20 punkter högre än räntan på statspapper och således kan man säga, givet att man anser att räntan på statspapper är noll, att räntan banker emellan numera är 3,7 gånger högre än den var för inte så länge sedan.

Detta är emellertid ett mycket egendomligt sätt resonera. Hur skall man exempelvis resonera i en situation där det inte finns någon statsskuld och således ingen referensränta finns tillgänglig?

Jag menar tvärsom att det är en god sak om räntan banker emellan stiger. En bank med en expansiv kreditgivning kan liknas vid ett land med underskott i betalningsbalansen i en valutaunion. Underskottet måste givetvis täckas med lån någon annanstans ifrån och om straffräntan, som drabbar expansiv kreditgivning, är alltför låg kan detta ofog växa till ett ohanterligt problem. Räntan banker emellan skall ses som en straffränta, som drabbar överdrivet expansiva banker, och att denna stigit är bara bra.

Studerar man prisnivån kan man med lätthet fastställa att priserna snarare stiger än faller och först om åtstramningen av kreditförhållandena ger ett fastställbart genomslag på prisnivån, finns skäl för Riksbanken att "öppna penningkranarna". Öppnar man emellertid redan nu penningkranarna uppstår ett otal risker. En risk är att den hitintills goda tillgången på kredit får ett större genomslag på den allmänna prisnivån, med förödande följder för konjunkturen. Om priserna stiger förtas nämligen de expansiva effekterna av kreditexpansionen. En annan risk är att de finansiella marknaderna börjar misstänka att en skärpning av penningpolitiken kan komma att bli påkallad inom överskådlig framtid. Detta skulle med största säkerhet stegra den reala kronkursen, vilket också skulle skada konjunkturerna.

Summan av kardemumman är att Riksbanken bör ställa sig kall till alla krav på en mera inflatorisk penningpolitik så länge det inte låter sig fastställas att de något stramare villkoren på penningmarknaden fått något genomslag på de inhemska priserna. Låter sig emellertid ett sådant genomslag fastställas bör Riksbanken reagera snabbt och resolut med sänkningar av styrräntorna.

Jag menar till och med att Riksbanksdirektionen vid sitt nästa sammanträde bör visa "var skåpet skall stå" genom att höja med mer än 25 räntepunkter. Den senaste höjningen har inte medfört högre obligationsräntor och detta trots att Riksgäldskontoret sålt stora mängder statspapper mot andra typer av skuldförbindelser. Svensk konjunktur skulle må bra av en lägre real kronkurs och lägre obligationsräntor. Vägen dit heter höjda styrräntor.

Jag är mycket upprörd, om än inte särskilt förvånad, över EG-domstolens dom mot Microsoft. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/it_telekom/did_17096604.asp

Jag menar att ett företag givetvis bör ha rätten att inom vissa ramar försöka begränsa konkurrensen. Jag frågade en gång ett företag i databranschen om de vill åta sig ett uppdrag, men de svarade att de hade ett samarbete med ett annat företag och de två företagen hade en överenskommelse om att det företag jag inte hade vänt mig till skulle ta hand om den typen av uppdrag.

Andra företag försöker binda sina kunder till sig genom att avtala om en viss uppsägningstid. Somliga korvkiosker har ett speciellt och hemligt recept på potatismos och syftet är givetvis att skaffa sig en trogen kundkrets som är hänvisad till just den korvkiosken om de vill ha mos med just den smaken. McDonald's avslöjar inte sammansättningen på den sås som ingår i en Big Mac och receptet på Coca Cola är hemligt. I den meningen har Coca Cola Company monopol på att förse marknaden med Coca Cola.

Många biltillverkare kräver att man regelbundet skall lämna sin bil på service på en auktoriserad märkesverkstad för att garantin skall gälla. Exemplen på hur man försöker komma undan konkurrensen är i legio och ett fullständigt naturligt inslag i ett kapitalistiskt samhälle.

I konsekvens med den nu aktuella domen tycker jag att EU-kommissionen nu skall ålägga Oves Korvkiosk i Sävedalen att äntligen avslöja hur de bär sig åt när de gör sitt väldigt speciella mos. Oves Korvkiosk dominerar nämligen helt marknaden för Oves mos och har alltså en mera dominerande ställning på sin marknad än Microsoft har på sin marknad. Vidare bör givetvis Oves Korvkiosk tvingas sälja korv utan mos, så att konkurrenterna får en rimlig chans att komma in på marknaden för potatismos i Sävedalen. Kommissionen bör också ålägga McDonalds att avslöja exakt vilken sammansättning den sås som finns på en Big Mac har och de bör också åläggas att erbjuda hamburgaren helt utan sås och åläggas att i sina egna restauranger låta andra producenter av sås erbjuda alternativ till McDonald's egen sås.

Coca Cola Company skall givetvis också åläggas att leverera tombuteljer som konkurrenterna kan fylla med prisvärda och intressanta alternativ till Coca Cola.

Allvarligt talar menar jag dock att det inträffade visar på att EU-kommissionen har en fruktansvärt skev bild av vad som är det kapitalistiska systemets drivfjädrar. Drivfjädern är att tjäna pengar och ett företag som inte erbjuder sina kunder valuta för pengarna, kommer inte att tjäna några pengar. För att denna enkla princip skall fungera krävs inte en enda spaltmillimeter lagtext, utan det krävs endast att man lämnar näringslivet i fred.

Microsofts dominerande ställning på marknaden beror inte på något annat än att Microsoft erbjuder sina kunder något kunderna uppfattar att det finns en anledning att betala för. Att ett företag, med mycket stor marknadsandel, har ett något större manöverutrymme än ett företag med mindre marknadsandel må vara sant, men för det första är en viktig drivfjäder för alla företag drömmen att nå en dominerande ställning. För det andra kommer ett företag som allvarligt missbrukar sin dominerande ställning ovillkorligen mista sin dominerande ställning.

Summan av kardemumman är att om Microsoft om 100 år fortfarande har en marknadsandel på 95%, utan klåfingriga EU-byråkrater, kan man vara helt säker på att Microsoft under tidsperioden varit ett företag som inte allvarligt missbrukat sin dominerande ställning.

En misstanke som inte släpper mig är att vad det i själva verket handlar om är att fjättra ett företag med överlägsen konkurrenskraft i syfte att befrämja europeiska företag i samma bransch och att de så kallade konkurrensbefrämjande åtgärderna i själva verket inte är något annat än ren protektionism. En röd tråd i EU:s arbete är nämligen att alltid sätta de europeiska företagens intressen i första rummet.

Och om inte är det alltid så att det inte finns någon motsättning mellan konsumenternas och konkurrenskraftiga företags ekonomiska intressen.

Enligt SIFO:s septemberbarometer fördelar sig väljarsympatierna enligt följande.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet får tillsammans 47,4%.

Allianspartierna och miljöpartiet får tillsammans 47,8%.

Visserligen tangerar nu alliansen farlig gräns där de tillsammans med miljöpartiet blir mindre än socialdemokraterna och vänsterpartiet tillsammans, men trots att de borgerliga partierna höjer skatter förmår inte socialdemokraterna och vänsterpartiet att bli större än de borgerliga partierna och miljöpartiet tillsammans.

Om Fredrik Reinfeldt utnyttjar detta läge smart efter valet 2010, kan han framtvinga en majoritetsregering innehållande vänsterpartiet och sedan bekvämt vinna valet 2014. Men givetvis bör moderaterna akta sig noga för skattehöjningar och andra impopulära åtgärder. Vad som absolut inte får ske är nämligen att socialdemokraterna och vänsterpartiet tillsammans blir större än de övriga riksdagspartierna. Att höja priset på snus och bensin är politiskt självmord. Kan ingen berätta det för Fredrik Reinfeldt?

Att tro att allianspartierna 2010 skall kunna återupprepa bragden att kunna bilda en majoritetsregering utan miljöpartiets stöd är fullständigt orealistiskt, men det krävs inte så värst mycket för att 2010 kunna framtvinga en majoritetsregering innehållande vänsterpartiet och därmed en borgerlig promenadseger 2014.

Enligt Svenska Dagbladet vill konstnären Lars Vilks att regeringen fördömer de dödshot som riktats mot honom på grund av hans drift med religionsstiftaren Muhammed. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_17091697.asp

Enligt min mening är detta en mycket komplicerad fråga på vilken det inte finns några självklara svar. Min uppfattning är ungefär den att man i vilket medium som helst skall få vräka ur sig vad som helst utan förhandsgranskning, men att man i vissa fall skall kunna ställas till ansvar i efterhand.

Och jag anser faktiskt att i de fall syftet endast varit att såra och göra människor upprörda, skall man kunna ställas till ansvar för att i onödan ha framkallat upprörda känslor. Att ge sig på någon annans tro på ett uttalat provokativt sätt är enligt min mening visserligen i någon mening ett yttrande, men det kan faktiskt finnas skäl att ha lagstiftning som gör det straffbart att försöka provocera fram upprörda känslor. Upprörda känslor hos en stor mängd människor kan nämligen hota samhällets lugn och stabilitet. Är däremot syftet endast att föranleda religionsutövare att reflektera över något meningsyttraren anser orimligt i deras tro, skall detta givetvis vara straffritt.

Man kan visserligen hävda att det i så fall borde vara otillåtet att praktisera islam, eftersom en grundläggande dogm inom islam är påståendet att Jesus Kristus inte är Guds Son. Denna dogm är, utifrån kristen synvinkel, ingenting annat än en hädelse. Bör detta föranleda ett förbud mot att utöva islam?

Svaret är nej, eftersom muslimernas syfte med att förneka att Jesus Kristus är Guds Son inte är att skapa upprörda känslor bland kristna. Om däremot en ateistisk grupp sprider nidbilder av Jesus Kristus där han framställs på ett för kristna djupt stötande sätt och den ateistiska gruppen endast har för avsikt att provocera fram sårade och upprörda känslor bland kristna och detta hotar samhällets lugn och stabilitet, kan det finnas skäl att i efterhand ställa den ateistiska gruppen till ansvar.

Sådana inskränkningar av yttrandefriheten behöver inte vara tabu i ett demokratiskt samhälle. Det är exempelvis förbjudet att påstå att judar är giriga, att ziegenare är tjuvaktiga och att negrer är lata om syftet är att hetsa. Däremot är det inte nödvändigtvis otillåtet att publicera vetenskapliga artiklar med underbyggda påståenden om att det går att visa att vissa invandrargrupper är överrepresenterade i brottsstatistik. Exakt vad som skall vara tillåtet i varje enskilt fall är svårt att säga, men om syftet är att utså hat och motsättningar och ingen grund finns för påståendena bör den som ansvarar för sådant skräp i efterhand kunna ställas till ansvar.

Med tanke på att det finns hundratusentals muslimer i Sverige, vilka ej vill annat än leva fredligt tillsammans med religionslösa och religiösa, som inte är muslimer, menar jag att regeringen gör rätt när den är aningen tillbakadragen i kontroversen kring Lars Vilks. Lars Vilks har sårat muslimerna å det grövsta och syftet har helt säkert varit att provocera fram upprörda känslor. Det ligger vidare i Sveriges intresse att inte bli utsatt för islamistisk terrorism.

Slutligen vill jag säga att jag på intet sätt är muslim, utan att jag är rysk-ortodox, gammaltroende kristen. Av detta skäl känner jag på det rent religiösa planet stort äckel inför islam, då ju denna religion förnekar att Jesus Kristus är Guds Son och att Jungfru Maria är Guds Moder. Jag vill leva fredligt, sida vid sida, med muslimer och kunna verka för deras omvändelse till kristendomen. Detta förutsätter ett samhälle där vi visar respekt för varandras särart.

Lars Vilks förtjänar polisskydd, men han förtjänar inte beundran. Givetvis förtjänar de som hotar döda Lars Vilks stort förakt, men det är inte självklart att det skall vara fritt från samhälleliga sanktioner att sprida teckningar av den typ Lars Vilks framställer. Anledningen till att jag ser det så är inte att Lars Vilks inte skall få tänka och teckna vad han vill, utan att fredlig, mänsklig samlevnad kräver att vi visar respekt och förståelse för andras särart, tro och kultur. Om vi gör detta av opportunistiska eller idealistiska skäl, spelar en underordnad roll.

Enligt Svenska Dagbladet betecknar Mr. McCann att anklagelsen att Madeleine skulle ha dött av en överdos sömnmedel som löjlig. Läs mera på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_17084699.asp

Jag citerar Mr McCann.

"Det finns stora luckor i alla dessa teorier, detta är bara löjliga anklagelser"

Jag tror att han menade följande.

Bevismaterialet är enligt mina advokater för klent för att få oss fällda i domstol. Därför tillåter jag mig att le.

Mr. McCann fortsätter.

"Så som jag och Kate ser det så finns inga bevis för att Madeleine inte är vid liv. Vi är 100 procent överens, och det finns inte ett uns av misstänksamhet oss emellan."

Jag tror han menade följande.

Utan att ha funnit liket går det inte att ställa bortom rimligt tvivel att Madeleine fortfarande är i livet och så länge det inte bevisats att hon är död, kan ingen dömas för mord. Jag och min fru har kommit överens om att ljuga och att ljuga samordnat så länge vi lever.

Problemet är bara att även om bevismaterialet är för klent för fällande dom/domar pekar så mycket mot att föräldrarna på ena eller andra sättet är inblandade att de för all framtid kommer att misstänkas vara inblandade med det resultatet att ett liv utanför fängelse troligen kommer att vara värre än ett liv i fängelse.

Jag är förstås inte helt säker på att föräldrarna är skyldiga, men jag tycker att Mr. McCanns uttalanden vittnar om en så öppen cynism att man fås att tro att han är åtminstone medskyldig och att han samtidigt är å ena sidan smart nog att förstå/veta att bevismaterialet är klent och å andra sidan tillräckligt dum för att göra den typ av märkliga och arroganta uttalanden jag tycker att ovanstående är exempel på.

Begriper han inte att han genom att säga som han gör, gör sig till föremål för allmänhetens misstankar och på det sättet gör sitt eget liv outhärdligt i eller utanför ett fängelse? Samtidigt kan jag inte tillräckligt mycket om juridik för att med säkerhet kunna säga att bevismaterialet verkligen är för klent för fällande dom/domar. Och oavsett vad som gäller enligt portugisisk rätt är det fullt möjligt att döma en i England bosatt skyldig till mord i engelsk domstol, trots att liket aldrig påträffats och brottet ej begåtts i England.

Läs gärna den helt excellenta bloggen prisonlawinsideout om ni vill veta mer om denna märkliga gåta.

http://prisonersvoice.blogspot.com/

På följande länk står att läsa att Spaniens ekonomiska tillväxt vänt nedåt.

http://sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=1594359

Givetvis kan det finnas en rad olika skäl till Spaniens ekonomiska problem. Jag skulle emellertid här vilja peka på en lärdom man kan dra genom att studera Big Mac-index.

Tyvärr publicerar inte The Economist några uppgifter angående priset på en Big Mac i de olika stater som tillhör den europeiska valutaunionen. Enligt min mening är detta en stor brist. Det är nämligen så att €uroland visserligen är ett enhetligt valutaområde, men till skillnad från de flesta andra valutaområden har €uroland tämligen stora regionala skillnader i den allmänna prisnivån. Enligt min övertygelse är detta fenomen dock övergående och ju stramare penningpolitik ECB bedriver, desto snabbare kommer en enhetlig prisnivå att etableras i €uroland. Därefter kommer också en av de invändningar som riktas mot skapandet av en gemensam internationell valuta att falla platt till marken. Om nämligen hela €uroland har en enhetlig prisnivå och således en gemensam real växelkurs, kommer ECB:s penningpolitik att "slå lika" i hela €uroland.

Lyckligtvis har jag hittat en tysk länk där priset på en Big Mac i varje enskild nationell region av €uroland anges. Är ni intresserade, ta en titt på följande länk.

http://www.auslandsjahr.eu/2007/04/01/big-mac-index-fur-europa-was-ist-ihr-geld-in-der-eu-wert/http://www.auslandsjahr.eu/2007/04/01/big-mac-index-fur-europa-was-ist-ihr-geld-in-der-eu-wert/

Som kanske den uppmärksamme läsaren noterar anger länken ett annat och lägre pris för Tyskland än jag angett på sistone, men uppgiften stämmer med vad jag angav för Tyskland under början av detta år.

Vad är det då man kan lära om Spanien och den ekonomiska krisen där? Jo, om man studerar Big Mac-priserna i €urolands olika regioner kan man snart se att endast Finland, Irland, Luxemburg och Belgien har en högre prisnivå än Spanien.

Med undantag av Finland, Irland, Luxemburg, Belgien och Frankrike har alla €urolands regioner en lägre allmän prisnivå än Spanien. Då hör det till saken att Frankrike inte har en högre prisnivå än Spanien.

Summerar man emellertid befolkningsantalet i de regioner i €uroland, där den allmänna prisnivån är lägre än i Spanien, finner man att dessa länder har 188 miljoner invånare. I de regioner där den allmänna prisnivån är högre än i Spanien bor dock endast 19 miljoner människor och i Frankrike, som har en med Spanien identisk prisnivå, bor 64 miljoner människor.

Det faktum att Spanien har en hög allmän prisnivå är ungefär samma sak som att pesetan vore "övervärderad" under flytande växelkurs. Däremot kan "pesetan" , eftersom Spanien tillhör valutunionen, inte längre depreciera mot övriga valutor. Vad som måste hända är att den allmänna prisnivån i Spanien faller i förhållande till de länder som har en lägre allmän prisnivå än Spanien. Dessa länder är Grekland, Italien, Nederländerna, Portugal, Slovenien, Tyskland och Österrike. Som tidigare sades har dessa länder tillsammans cirka 188 miljoner invånare.

Jag menar att detta också bevisar varför det gamla, hederliga multilaterala ERM med obegränsad interventionsplikt var bättre än valutaunionen. Visserligen hade Spaniens centralbank kunnat bedriva inflationspolitik så länge pesetan varit undervärderad, men om pesetan till följd av inflationspolitiken blivit övervärderad hade den rört sig nedåt mot den lägre gränsen gentemot någon annan valuta, med den påföljden att Spaniens centralbank antingen antingen hade fått följa "spelets regler" och höja styrräntorna, eller begära devalvering. Hade Spaniens centralbank valt att följa spelets regler, hade ERM framtvingat högre nominella räntor i Spanien, med den påföljden att anpassningen av den allmänna prisnivån gått snabbare än i valutaunionen.

Visserligen har en internationell valutaunion ett starkare tryck mot köpkraftsparitet inom unionen än vad som är fallet vid flytande växelkurser, men det starkaste trycket mot köpkraftsparitet har man om det finns ett otal valutaemittenter förenade genom ett multipolärt fastkurssystem.

Jag menar därför att tyskarnas känsla av att något är sjukt med euron är helt korrekt. Det var i och för sig inte det faktum att D-marken var tysk som gjorde den bättre än euron. Att D-marken uppfattades som stenhård berodde på att den var inlindad i ett multipolärt fastkurssystem. Det var också en förändring till det sämre att utvidga bandbredderna, eftersom detta medförde att systemet kom att alltför starkt likna floating.

Optimum hade varit att gamla hederliga ERM fått fortsätta. Så länge Tyskland hade den lägsta reala växelkursen i systemet och Bundesbank försökte hålla tillbaka den inflationära effekt som följde av valutainflödet, som i sin tur berodde på den undervärderade D-marken, bedrev Bundesbank - medvetet eller omedvetet - en utomordentligt effektiv deflationspolitik i de länder vars valutor dels var låsta till D-marken och dels hade en enligt teorin om köpkraftsparitet övervärderad kurs. Ett intressant exempel på detta är hur litet priset på en Big Mac steg i Danmark under en lång följd av år.

Hade ett annat land inom ERM förmått att över en längre tidsperiod hålla inflationen under den tyska nivån, hade detta lett till att det landets centralbank med tiden angett agendan för övriga centralbanker. Danmark hade under ett flertal år den lägsta inflationstakten i ERM och med tiden hade alltså Danmarks Nationalbank övertagit Bundesbanks roll som systemets gravitationscentrum.

Ytterligare en intressant aspekt av ERM är att om man, för enkelhets skull, tänker sig ett ERM där samtliga delatagarvalutors centralkurs gentemot varandra är 1:1 och bandbredderna är +/- 2%, blir resultatet av detta att det endast skapas 0,98 enheter stark valuta då 1,00 enheter svag valuta avlägsnas.

En annan dag tänkte jag eventuellt beröra varför Storbritanniens deltagande i ERM slutade som det gjorde. Också här sitter Big Mac-index inne med sanningen.

Enligt min mening gör följande uttalande från Mr. and Mrs. McCann det tämligen uppenbart vad som hänt. De säger följande till den portugisiska polisen.

"Find the body and prove we killed her."

Man behöver inte ha akademisk examen för att tänka tanken att Mr. och Mrs. McCann är helt säkra på att polisen aldrig kommer att finna liket och att de av detta skäl tror sig vara säkra på att inte kunna bli dömda för något alls. Anledningen till att de känner sig så säkra är med största sannolkhet att de vet vad som hänt med liket och var det finns. Kanske är liket så omsorgsfullt destruerat att det är meningslöst att leta efter det.

Ett tänkbart scenario är att de kommer att bli frikända på grund av otillräckliga bevis, men att det likväl kommer att bli fullständigt uppenbart att Madeleine antingen avsiktligt eller oavsiktligt dödats av sina föräldrar. I så fall kommer Mr. och Mrs. McCanns fortsatta liv att snarast bli värre utanför fängelse.

Å andra sidan tycker jag att uttalandet andas en så total cynism att jag tenderar att tro att de avsiktligt dödat flickan. Ett tänkbart motiv är att Mr. McCann måhända endast är den verklige fadern till tvillingarna därför att något gick fel då vid det tillfälle Mrs. McCann blev gravid medelst provrörsbefruktning. I så fall är det fullt tänkbart att de velat döda barnet som någon annan av misstag blev far till.

Jag tror att föräldrarna dödat Madeleine till dess motsatsen bevisats och känner mig helt förvissad om att aldrig bli överbevisad.

I Svenska Dagbladet står att läsa om att regeringens förslag att höja skatten på dieselolja och bensin möter hårt motstånd framför allt i glesbygdslänen. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_17070012.asp

Jag tycker att det finns en enkel lösning på frågan om beskattning av dieselolja och bensin: Gör helt enekelt dessa skatter kommunala och låt varje enskild kommun avgöra hur hög skatten skall vara i den egna kommunen och låt sedan dessa skattemedel oavkortat tillfalla den kommun där skatten betalts.

Med tanke på att glesbygdsbor kör mera bil än storstadsbor skulle förslaget medföra ett större tillskott i glesbygdskommuner än i storstadskommuner. Å andra sidan är det mera sannolikt att det skulle finnas ett starkt politiskt tryck mot höga bränslepriser i glesbygdskommuner och att av detta skäl tillskottet inte skulle bli så stort i glesbygdskommunerna.

Att finansiera förslaget är mycket enkelt av det skälet att man helt enkelt minskar statens bidrag till kommunerna med exakt samma belopp som faller bort genom att dessa skatter blir kommunala istället för statliga.

Vill Kiruna kommun ha nollskatt på bensin och diesel går detta bra, men samtidigt betyder det att kommunen måste dra in på något. Vill Stockholms kommun att bensinen skall kosta 20 kronor per liter går detta bra, men det uppstår förstås en risk att stockholmarna kör till någon grannkommun och tankar. Å andra sidan måste ju stockholmarna betala så kallad trängselskatt när de kör in och ur staden, varför måhända vinsten inte skulle bli så stor. Det är inte sannolikt att en stockholmare kör till Kiruna för att tanka, även om bränsle vore helt skattebefriat i Kiruna. Och med tanke på att kommunerna behöver pengar är det inte sannolikt att kommunerna skulle sänka bränsleskatterna till noll, även om många glesbygdskommuner troligen skulle hålla låga bränslepriser.

Jag gör mig emellertid inga illussioner om att mitt förslag kommer att genomföras.

Enligt Svenska Dagbladet har nu ett särskilt Big Mac-museum öppnats. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/konsumentvaror/did_17053879.asp

Ganska intressant är att läsa om hur många Big Mac som säljs varje år. Detta bekräftar min tes att Big Mac är en produkt med stor omsättning och att den bland annat av det skälet på ett sensibelt och precist sätt avspeglar inflationstakten.

Däremot står i artikeln att priset i nu är $2,69. Denna uppgift är med största säkerhet inte korrekt om uppgiften avser USA. Enligt The Economist kostar en Big Mac nu i genomsnitt $3,41 i USA och enligt The Economist måste man gå tillbaka till 2003 för att hitta en amerikansk Big Mac i trakterna kring $2,70. Jag betvivlar att The Economist år efter år kunnat publicera felaktiga uppgifter utan att detta uppmärksammats. Mera sannolikt är att uppgiften i Svenska Dagbladet är inkorrekt åtminstone med avseende på USA.

Här i Vårgårda tar den lokale franchisetagaren 35,- kr. för en Big Mac utan tillbehör, men i de restauranger som drivs av McDonald's i egen regi är priset 33,- kr. Observera att den uppgift om pris från en franchisetagare jag publicerar inte är McDonald's i Vårgårda. Däremot har den restauarang jag följer hitintills alltid haft samma priser som McDonald's i Vårgårda.

Däremot är det faktiskt inte så att alla franchisetagare alltid håller samma priser. De brukar röra sig i spannet +/- 10% i förhållande till de restauranger som drivs av McDonald's i egen regi och jag har exempelvis observerat att McDonald's i Borås för några år sedan krävde 34,- kr. för en Big Mac, för att hösten 2006 sänka till 32,- kr. Jag har inte varit i Borås på sistone och vet därför inte hur högt priset nu är, men jag ser inga indicier på prissamordning franchisetagarna emellan. Å andra sidan tror jag inte på tesen om perfekt konkurrens så det spelar egentligen ingen större roll.

Enligt Svenska Dagbladet är bomarknaden för tillfället "glödhet". Glödhet betyder i sammanhanget att priserna är stigande och att det är lätt att sälja. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/bostadsmarknaden/did_17047890.asp

Visserligen kan det under omständigheter vara så att ett fallande penningvärde utlöser spekulativa köp. Pengars vars värde hela tiden minskar vill ingen ha och därför köper man vad man kan komma över.

Samtidigt kan det faktiskt också vara så att Riksbankens styrräntehöjningar bidrar till att fastighetspriserna stiger. Om styrräntan höjs kan detta medföra större förtroende för det framtida penningvärdet med den påföljden att penningutlånare nöjer sig med en lägre räntesats med den påföljden att minskade lånekostnader driver upp priserna på exempelvis fastigheter. Med tanke på att marknadsräntorna föll i fredags sedan Riksbankens beslut att höja styrräntorna är faktiskt slutsatsen inte särskilt vågad.

Jag tror att det finns en sådan komponent i den nuvarande högkonjunkturen på bomarknaden. Ju mer Riksbanken höjer styrräntorna, desto starkare kommer denna tendens att bli. Däremot kan styrräntehöjningarna drivas alltför långt med den påföljden att Sverige drivs in i en finansiell kontraktion. Ett sådant tillstånd är emellertid fortfarande mycket avlägset, vilket man med lätthet kan fastslå genom att jämföra de mac-roekonomiska uppgifter jag publicerade i september 2006 med dem jag publicerat under september månad innevarande år.

Betyder detta att Riksbanken borde slå av på styrräntehöjningarna i avsikt att dämpa prisstegringarna på fastighetsmarknaden? Svaret är absolut nej. Riksbankens styrräntehöjningar kommer nämligen att på det hela taget stärka kronans köpkraft. Och att säkra kronans köpkraft är tillsammans med att understödja de finansiella systemens stabilitet Riksbankens makroekonomiska huvuduppgifter.

Stabilt penningvärde är en grundförutsättning för viljan att bevilja lån till låga räntor och låga lånekostnader driver i sin tur temporärt upp priserna på vissa typer av tillgångar.

Jag skulle vilja rekommendera alla som intresserar sig för fallet Madeleine att surfa in på nedanstånede blogg.

http://prisonersvoice.blogspot.com/

Bloggen driver tesen att föräldrarna mördade sin dotter och pekar på en mängd olika saker som pekar i denna riktning. Jag har aldrig någonsin sett en bättre blogg än just denna och min egen kommer inte ens upp i en hundradel av denna bloggs nivå. Bloggen är explosivt intressant, välskriven och skriven av en ytterst allmänbildad och skärpt person.

En sak jag själv funderat på, rörande fallet Madeleine, är om det blir möjligt att döma någon för något så länge inte liket hittats. Jag tror att föräldrarna vet att liket är så fullständigt destruerat att ingen någonsin kommer att kunna dömas och att detta är anledningen till deras lugn.

Oavsett vad jag tror, rekommenderar jag alla intresserade att läsa denna hyperintressanta och exceptionellt välskrivna blogg. Enligt den ricardianska tesen om arbetdelning bör man inte ge sig in på sådant där man inte har komparativa fördelar och vill man veta något om fallet Madeleine, är ovan nämnda blogg mer än intressant. Här står allt. Jag kommer inte att skriva något i ämnet, men kommer med största intresse att följa den omtalade bloggen.

Jag blir alltmer övertygad om att USA redan befinner sig i recession, alternativt snart kommer att göra det. Jag tror dessutom att Federal Reserve Banks försök att lindra recessionen medelst billiga pengar kommer att göra redan ont ännu värre.

Vad som hänt i USA, är enligt min övertygelse, att centralbanken gödslat med likviditet så till den grad att gödningsmedlet inte vara bara blivit verkningslöst utan rent tillväxthämmande. Om man sprider ut "lagom" mycket gödsel på en åker bidrar gödseln till god växt, men sprider man ut för mycket gödsel kommer växtligheten att dö, eller åtminstone hämmas just därför att man spritt ut alltför mycket gödsel. Samtidigt är det bättre att sprida ut lagom mycket gödsel än ingen gödsel alls om man vill se god tillväxt, men bättre med ingen alls än för mycket.

Kommer Sverige att drabbas av den amerikanska recessionen?

Mitt svar blir att svaret på frågan är beroende av vad Riksbanken gör respektive inte gör. Kommer Riksbanken att till följd av rädsla för att recessionen skall sprida sig till Sverige att drabbas av svagsinne och sänka räntorna istället för att höja dem, uppstår en risk för att recessionen skall sprida sig till Sverige. Om Riksbanken däremot endast och allenast ser till vad inhemska prisdata ger vid handen och nyktert ordinerar rätt mediciner, kommer recessionen inte att drabba oss värre än att svenska företag med stor försäljning i USA kommer att drabbas av utebliven försäljning och vinst. Detta är emellertid inget stort problem av det skälet att Sverige har stor export till andra marknader med enorm tillväxt. Läser man affärspressen ser man snart att många svenska exportföretags intjäning endast begränsas av hur mycket de hinner producera.

Viktigast av allt är dock att den inhemska marknaden förblir i robust författning och detta kräver framför allt att Riksbanken höjer räntorna, så att inte den expansiva effekten av kreditexpansionen förtas av högre priser. I så fall sitter vi nämligen snart i samma båt som Uncle Sam. Det är också viktigt att Riksbankens styrräntor kommer upp till en högre nivå, där det uppfattas att det finns en risk för styrräntesänkningar. I så fall kommer man nämligen att fly kronan med en lägre och mera sysselsättningsbefrämjande real kronkurs som följd.

För tillfället är den korrekta diagnosen på svensk ekonomi måttfull inflation och först sedan tillståndet godartad deflation kunnat fastställas finns skäl att överväga en mera inflatorisk penningpolitik. För att komma dithän krävs dock en betydligt stramare penningpolitik. Riksbanken kan och bör höja styrräntorna betydligt mer än vad som hitintills gjorts. Från den punkt då man exempelvis kan iaktta att priset på en Big Mac börjat sjunka, till dess att detta tillstånd accelererat till en finansiell kontraktion finns gott om tid att sänka styrräntorna.

Jag skulle tycka att det vore ett intressant bidrag till den ekonomisk-politiska diskussionen om man kunde uppnå ett tillstånd med svensk turbokonjunktur och 0% inflation samtidigt med en amerikansk stagflation. Gör Riksbanken rätt saker kan vi snart vara där. Det vore också intressant att få se att en penningpolitik som endast ser till prisstabiliteten stabiliserar konjunkturerna "av sig själv". Att en som bygger på försök till konjunkturstabilisering slutar i sin motsats, vet vi redan.

Riksbanken kan redan nöjt konstatera att förra veckans räntehöjning, bidragit till lägre obligationsräntor och således till en ännu bättre konjunktur i Sverige. Hade Riksbanken istället lämnat styrräntorna oförändrade hade detta kunnat leda till minskat förtroende, högre obligationsräntor och sämre konjunktur. En grundläggande förutsättning för goda tider är nämligen att långivarna vill låna ut till låga räntor och för att de skall vilja detta krävs att de känner sig säkra på kronans framtida köpkraft.