flavianopolis

Jag är fullt medveten om att det får anses praktiskt taget uteslutet att guldmyntfoten återinförs i Sverige eller något annat land. Av detta skäl har jag tänkt på några reformer som skulle kunna genomföras i syfte att åtminstone göra det möjligt att använda guld som pengar samt att göra det möjligt att med hjälp av guld skydda sig mot inflationen.

1. Slopa kapitalbeskattningen! Genom att slopa skatten på ränteinkomster låter man spararen behålla hela ränteinkomsten. Ett av räntans syften är ju att kompensera spararen för inflationen. Om emellertid räntan beskattas betyder detta att staten tar en del det som är tänkt att kompensera spararen för inflationen. Dessutom är det i och för sig möjligt och tillåtet att äga fordringar i andra valutor eller guld, men eventuell kursvinst skall beskattas. Av det skälet måste denna möjlighet anses tömd på verkligt innehåll. Dessutom är det så att eventuell kursvinst vid försäljning av tackguld också är skattepliktig. Med slopad kapitalbeskattning funnes mycket bättre möjligheter att skydda sig mot inflationen.
2. Slopa alla restriktioner som gör det omöjligt för banker att erbjuda konton i andra valutor än kronor och euro! Fram till för några år sedan fick bankerna inte erbjuda konton i annat än kronor, men numera får bankerna erbjuda konto också i euro. Ett slopande av alla restriktioner rörande andra valutor skulle betyda att bankerna skulle ges möjligheter att erbjuda konto i guld eller vilken utländsk valuta som helst.
3. Slopa insättarskyddet! Insättarskyddet innebär i praktiken att sunda banker tvingas subventionera illa skötta banker. Ett stort antal länder, däribland Nya Zeeland och Australien, klarar sig utmärkt utan insättarskydd. Om det av EG-rättsliga skäl visar sig omöjligt att slopa insättarskyddet kan man tänka sig att insättarskyddet fortsättningsvis endast skall omfatta konton i kronor och euro.

Ehuru jag är medveten om att det är förenat med stora påfrestningar att föda och uppfostra ett barn och att det lätt händer sig att oönskade barn blir till anser jag att man inte med hedern i behåll kan påstå att det är möjligt att genomföra en abort utan att därvidlag döda ett barn. Själva poängen med aborten är att ju slippa ta hand om ett oönskat barn. För att slippa detta måste barnet dödas.

Jag är också medveten om att ett abortförbud knappast skulle efterlevas i ett samhälle där de flesta betraktar abort som ett tämligen harmlöst gynekologiskt ingrepp. Icke desto mindre anser jag att abort borde vara helt förbjuden på det sätt som var fallet fram till och med 1938 års utgång. All abortlagstiftning hör hemma i brottsbalken.

Jag finner vidare att Göran Hägglunds argumentation att fri abort ger färre illegala aborter synnerligen märklig. Om man slopar all lagstiftning behövs ingen brottsbekämpning helt enkelt därför att det inte finns några brott att bekämpa. Jag finner det vidare synnerligen märkligt att ingen kristdemokrat kräver ett villkorslöst abortförbud. Kraven på sänkt övre tidsgräns framstår enligt min mening som att man antyder att abort utförd i ett tidigt stadium av graviditeten är mindre allvarligt än abort utförd i ett senare skede av graviditeten. Detta betyder faktiskt att de så kallade kristdemokraterna omhuldar exakt samma syn på frågan som praktiskt taget hela övriga samhället och då frågar man sig givetvis om det finns några skäl för ett sådant parti att kalla sig kristdemokratiskt.

Jag tror inte att det är realistiskt att tänka sig ett samhälle utan aborter. Däremot vill jag gärna leva i ett samhälle där samtliga aborter är illegala. Läs mer om kristdemokraternas diskussioner om abortgränser och annat på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_16005824.asp

I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet argumenterar två så kallade LO-ekonomer för en blocköverskridande skatteuppgörelse. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_15995755.asp

Jag måste säga att jag sällan läst ett så dumt förslag som detta. Man föreslår bland annat att värdestegring på aktier skall beskattas löpande. Vem kommer att köpa aktier om han ständigt måste lägga ut pengar till staten i händelse av att kursen stiger? Förslaget är ren straffbeskattning av aktiesparande och av det skälet torde ett liknande förslag medföra att utbudet av riskvilligt kapital kommer att minska dramatiskt.

Vidare menar artikelförfattarna att värdestegringar på fastigheter skall beskattas. Detta är mer än lovligt dumt av det skälet att fastigheter i ordets egentliga bemärkelse i normalfallet knappast torde stiga i värde. Jag är väl medveten om att man kunde köpa en villa för 100.000 kronor på 1970-talet och att samma villa förmodligen idag har ett marknadsvärde på kanske en miljon. Är detta värdestegring? Snarare är det ett bevis för att penningvärdet minskat.

Är det rimligt att en villaägare skall betala straffskatt därför att de penningvärdesvårdande myndigheterna inte förmår upprätthålla ett stabilt penningvärde?

Jag tycker istället att det finns en mycket enkel lösning på hela detta problem och lösningen är att helt och hållet slopa kapitalbeskattningen. Kapitalskatt utgår vid försäljning av aktier och fastigheter samt vid ränteinkomster och aktieutdelningar. Då hör det till saken att aktieutdelningarna redan beskattats en gång dessförinnan genom bolagsskatten. Jag menar att det finns en mycket uppenbar anledning till Hong Kong-börsen idag omsätter mera pengar än New York-börsen. Anledningen är att det, i Hong Kong, inte finns någon skatt på realisationsvinster alls. Slopad kapitalbeskattning är alltså en investering i framtida tillväxt.

Om kapitalskatten slopas betyder detta också att avdragsrätten för skuldräntor försvinner och enligt min mening bör staten inte uppmuntra folk att sätta sig i skuld. Detta kan dock vara ett problem såtillvida att slopad avdragsrätt kan leda till minskade disponibla inkomster för somliga och därför menar jag att åtgärden bör flankeras med en sänkning av matmomsen till 6%.

Dessutom borde man utnyttja det gynnsamma statsfinansiella läget till att helt slopa den statliga inkomstskatten. Man skall inte straffbeskatta höga inkomster då detta leder till att folk anstränger sig mindre och det exempelvis blir svårare för svenska företag att rekrytera framstående ingenjörer.

Anders Borg är, enligt min mening, alltför obenägen att sänka skatterna. Staten har redan ett stort budgetöverskott och detta utrymme borde användas till att sänka skatterna. Skatter dämpar nämligen tillväxten och leder därför på längre sikt till och med till lägre skatteinkomster. Med mina förslag skulle Sverige vara ett utmärkt land för företagsamhet och ytterst är det företagsamheten som finansierar staten.

Stora budgetöverkskott har dessutom det onda med sig att man slutar fundera över hur staten kan spara pengar. Mycken statlig verksamhet gör förmodligen ingen nytta alls.

Enligt Svenska Dagbladet har skattemyndigheterna krävt 6000 svenskar på alkoholskatter för varor beställda i så kallade nätbutiker. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15978328.asp

Enligt vad jag tycker verkar rimligt finns det tre möjliga utgångar för svenska statens framtida möjligheter att beskatta alkohol. En av dessa är emellertid mindre sannolik.

Den första möjligheten är att det visar sig att den dom svenska myndigheter hänvisar till - när man menar att skattskyldighet i Sverige föreligger - endast är tillämplig i de fall varornas transportör har säte i samma medlemsland som köparen. Så står det faktiskt i domen och i så fall behöver man bara se till att transportören inte har sitt säte i Sverige för att slippa undan svensk alkoholbeskattning.

Den andra möjligheten är att skattskyldigheten i Sverige kommer att visa sig ovillkorlig, men att varorna ej skall beskattas i ursprungslandet. Detta vore en stor vinst för svenska konsumenter, eftersom en starkt bidragande anledning till de höga svenska priserna är Systembolagets höga marginaler. Med svenska skatter och normala handelspåslag skulle priserna troligen ligga cirka 20% under Systembolagets och då hör det till saken att varorna levereras i hemmet. Detta är förmodligen särskilt lockande i glesbygd.

Den tredje möjligheten är att det visar sig att man är skyldig att erlägga punktskatt i såväl försäljningslandet som Sverige. Detta verkar emellertid osannolikt med tanke på de regler som gäller i de fall man köper bilar och motorcyklar i annat EU-land. Antingen betalar man svensk moms eller också betalar man moms i försäljningslandet. Under inga omständigheter betalar man moms i två medlemsstater. Svensk moms betalar man om man köper en ny bil i annat EU-land för att sedan ta med den till Sverige och i de fall man köper en begagnad bil i annat EU-land har man rätt att ta in bilen till Sverige utan att betala svensk moms. Moms har ju redan erlagts.

Det verkar uppenbart orimligt att på en och samma vara tvingas betala punktskatter och moms i två medlemsstater. Inom några år kommer det troligen att klarna var skatten skall erläggas och jag har mycket svårt att tänka mig att det kommer att bli så att skatt skall erläggas i två medlemsstater. Även om det visar sig att skatt ovillkorligen skall erläggas i Sverige kommer detta, givet att skatt ej skall erläggas i säljarlandet, att betyda radikalt lägre priser samt att svenska staten inte kan påverka Systembolagets konkurrenskraft med hjälp av lägre skatter.

Idag står det i tidningarna att läsa om stigande livsmedelspriser. På grund av att så kallat biobränsle är befriat från skatt, medan bensin och diesel beskattas å det kraftigaste, har den i grunden mycket dyrare fordonsetanolen blivit konkurrenskraftig. Man kör alltså i allt högre grad sina bilar på jordbruksprodukter, medan petroleum istället används som konstgödning då man tillverkar biobränsle. I vår situation är hunger kanske inte något akut problem, men i världens fattiga länder kan det mycket väl bli så att stadsbefolkningen svälter ihjäl därför att de inte har råd att betala de priser som blir resultatet av att miljörörelsen tycker att vi skall köra våra bilar på något annat än petroleum. Dessutom kommer förmodligen denna prishausse på jordbruksvaror att leda till att regnskog skövlas i syfte att bereda plats åt sockerrörsodling.

Icke desto mindre finns det nu starka skäl att åtminstone utnyttja den uppkomna situationen så att prisregelringen och produktionskvoterna för jordbruksprodukter slopas en gång för alla. Nu fyller ju systemen ingen funktion i den meningen att de håller upp böndernas inkomster. Detta ordnas nu istället med att man genom skatteinstrumentet uppmuntrar till slöseri med jordbruksvaror. Detta kallas även grön skatteväxling.

En annan intressant aspekt är att den uppkomna situationen pekar mot att riksbanksdirektionen borde sammanträda oftare. Bank of Englands MPC sammanträder varje enskild månad och enligt min mening borde den svenska riksbanksdirektionen göra detsamma. Uppkommer en ny situation måste ju Riksbanken snabbt reagera för att inte den uppkomna situationen skall ta överhanden på riksbanksdirektionens bekostnad. Om priserna tycks börja stiga är det nödvändigt att Riksbanken snabbt kliver på bromspedalen och trampar till kraftigt. Samma sak gäller om den omvända situationen uppträder. Eftersom det är en stor massa som kan komma i rörelse behöver Riksbanken vara snabbt ute och slå till kraftfullt. Dessutom är massan så stor och trög att, om man bortser från verkligt exceptionella tilltag, ingen risk finns för att Riksbankens egna manövrar skall skapa obalans. Enligt Riksbankens kalendarium skall under innevarande år endast ytterligare tre penningpolitiska beslut fattas. Jag tycker att det borde vara ytterligare sex.

Läs mer om stigande livsmedelspriser på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/konsumentvaror/did_15967652.asp

Jag har vid tidigare tillfällen lekt med tanken på hur man skulle kunna införa guldstandard på den lilla atlantön Saint Helena. Jag menar att denna lilla ö erbjuder excellenta betingelser för ett återinförande av guldmyntfot och skulle först vilja punktvis sammanfatta varför jag anser detta.

• Saint Helenas valutasystem bygger på ett externt ankare och fast växelkurs.
• Saint Helena saknar insättarskydd.
• Saint Helena praktiserar i det närmaste unilateral frihandel.

Jag skulle nu vilja presentera ett ännu mera förenklat sätt att införa guldmyntfot på Saint Helena. För att förstå hur jag tänker mig reformen eller snarare reformerna är det nödvändigt att kortfattat beskriva hur Saint Helenas nuvarande valutasystem fungerar.

1. Saint Helenas regering har ensamrätt på att ge ut lagligt betalningsmedel i form av sedlar och mynt. Myndigheten som handhar detta kan vi kalla valutafonden.
2. Endast registrerade banker har rätt att köpa och sälja lagligt betalningsmedel av valutafonden.
3. Ett Saint Helenapund kostar ett brittiskt pund och valutafonden återköper också lokal valuta till samma kurs. Att valutafonden skulle bli insolvent är i praktiken uteslutet.
4. En bank som vill köpa lagligt betalningsmedel överför bankmedel till valutafondens konto. Varje bank har ett specifikt konto i en brittisk referentbank och så länge en viss bank har ett positivt saldo kan banken erhålla motsvarande mängd kontanter av valutafonden. Kontanthanteringen sker uteslutande ön.
5. En bank som vill sälja lagligt betalningsmedel överräcker kontanter till valutafonden på ön och strax därefter överför valutafonden motsvarande belopp till samma banks konto i den brittiska referentbanken.
6. Privata banker fungerar enligt samma grundprincip som hos oss.

Sammanfattningsvis kan man säga att valutafonden fungerar ungefär som en bankomat/insättningsautomat och att det rent av vore möjligt att bygga upp en maskin som kunde utföra alla dess uppgifter. Om varje registrerad bank erhölle ett speciellt bankkort och i en speciell hall en bankomat samt en insättningsautomat funnes skulle hallen vara i stort sett underhållsfri. En skillnad gentemot en konventionell bankomat man kunde tänka sig att bygga in vore att se till att endast de sedlar som befunne sig utanför bankomaten vore lagligt betalningsmedel, medan de sedlar som befunne sig i automaten inte vore detta.

Hur som helst erbjuder det beskrivna systemet en intressant möjlighet att byta "ankare". I nuvarande situation fungerar det brittiska pundet som systemets ankare. Kursen på det brittiska pundet är alltid 1 Saint Helenapund och även om det är teoretiskt möjligt att kursen på det brittiska pundet kan komma att överstiga ett Saint Helenapund är denna möjlighet så till den grad teoretisk att vi kan bortse från den. Saint Helena balanserar helt enkelt sin makroekonomi med hjälp av fast växelkurs mot brittiska pund och frihandel.

För att beskriva hur jag tänker mig övergången till guldstandard vill jag börja med att beskriva hur man skulle kunna gå till väga om man av ena eller andra skälet ville devalvera Saint Helenapundet. Om Saint Helenas regering idag kungjorde att möjligheterna att, av valutafonden, köpa ytterligare Saint Helenapund upphörde, men att möjligheten att sälja dem till fast kurs skulle kvarstå skulle detta på kort sikt inte göra någon nämnvärd skillnad. Man kan vidare tänka sig att Saint Helenas regering skulle kungöra en att en euro från och med nu är lagligt betalningsmedel för ett Saint Helenapund. Vad skulle då hända? Jo, eftersom en euro är värd cirka 0,67 brittiska pund skulle det ligga i bankernas intresse att samla på sig lokal valuta i syfte att sälja denna till valutafonden och erhålla brittiska pund. Därefter kunde bankerna växla brittiska pund mot euro och, till sina borgenärer, betala ut euro istället för lokal valuta. Varje utbetalning av euro istället för lokal valuta vore en besparing på cirka 33%. Resultatet vore helt enkelt att Saint Helena devalverade den lokala valutan med cirka 33% och att därefter Saint Helenapundet, i betydelsen bankmedel, skulle följa eurons kurs. Eftersom det vore kostsamt att flyga in eurosedlar och euromynt skulle bankerna förmodligen se till att på ena eller andra sättet försöka substituera euron med betalkort, check eller rent av försöka sätta löpande skuldebrev i omlopp.

På ungefär samma sätt skulle man kunna tänka sig en övergång till guldstandard. Saint Helenas regering skulle helt enkelt kungöra att möjligheterna att köpa ytterligare sedlar och mynt av valutafonden upphör med omedelbar verkan. Dagen efter förklarar man att rent tackguld är lagligt betalningsmedel i ett visst förhållande till den lokala valutan. I syfte att göra systemet vattentätt stabilt väljer man att kraftigt skriva ned värdet på den inhemska valutan. Jag föreslår att 0,47084 grain rent guld blir lagligt betalningsmedel för ett Saint Helenapund samt att ingen skall vara tvungen att godta legeringar vars guldkoncentretion understiger 22 karat. Därutöver skall inga andra legeringsmetaller än koppar eller silver behöva godtas.

Detta skulle ge ett guldpris på ungefär 1019,45 Saint Helenapund per troyuns. Idag kostar ett troyuns guld 326,54 Saint Helenapund. Förslaget innebär alltså en devalvering om cirka 68%. Jag menar att detta kanske är en väl kraftig devalvering, men eftersom det finns många gäldenärer, vars skulder har väldigt långa löptider, och Saint Helenapundet med största säkerhet, efter reformen, stadigt skulle appreciera mot all världens valutor betyder detta att den dag inte behöver vara särskilt avlägsen då, trots devalveringen, ett brittiskt pund kostar mindre än ett Saint Helenapund. För att inte låntagarna skall knäckas av den krypande revalvering, som troligen kommer att följa på devalveringen, menar jag att man måste genomföra en initial chockdevalvering.

Om man gjorde på det sätt jag skisserar skulle detta innebära att i det närmaste exakt samma sak skulle hända som i exemplet där man tänks byta ankare från brittiska pund till euro. Dessutom vore det oerhört intressant att kunna peka på att guldmyntfot är i det närmaste identiskt med valutafond och därutöver att empiriskt kunna fastställa att guldmyntfoten inte förbrukar så mycket som ett enda grain guld.

Gäldenär: Fractional Reserve Bank HB

Betalningsåtagande: Till innehavaren betalar Fractional Reserve Bank HB 10 gram rent guld enligt bestämmelserna i detta skuldebrev.

Ränta: Krediten löper med årlig ränta om 0,00 procentenheter .

Betalning: Krediten förfaller till betalning i samma ögonblick som Fractional Reserve Bank HB emitterar detta skuldebrev .

Uppsägning: Emedan fordran är förfallen till betalning i samma ögonblick som skuldebevet emitteras har innehavaren rätt att när som helst säga upp krediten till omedelbar betalning.

Förtidsinlösen: Fractional Reserve Bank HB avstår från rätten att lösa in hela eller del av krediten i förtid.

Ankeborg den 23:e juni 2007

Joakim v. Anka och Walle N. Berg, bolagsmän

För några dagar sedan publicerades på en blogg kallad Machina Libera en liten text om vad som slarvigt kallas fractional reserve banking. Läs gärna texten inklusive kommentarer på följande länk.

http://sp3tt.wordpress.com/2007/06/19/kort-om-frb/#comments

Min tanke är att kort ge min syn på saken i syfte att förklara varför jag inte anser att en sedelutgivande bank genom lag skall tvingas hålla fullständiga reserver bakom alla avistaförbindelser. Med ordet avistaförbindelser avser jag förpliktelser att ofördröjligen tillhandahålla guldmynt.

Enligt min uppfattning görs i såväl själva texten som kommentarerna en i grunden korrekt distinktion mellan kredittransaktioner och uppdrag att förvara guldmynt. Om en bank eller myntförvaringsinstitut åtar sig att för kundens räkning förvara guldmynt och sedan lånar ut dessa är detta givetvis oacceptabelt. Självfallet kommer ett företag som åtar sig att förvara guldmynt också att ta ut en avgift för sitt arbete.

Sedan menar textförfattaren att situationen är något annorlunda i de fall kunden mot ränta lånar ut guldmynt till en bank. Banken måste då i sin tur låna ut guldmynten till en högre ränta för att bestrida sina utgifter och generera vinst. Under tiden banken lånar ut guldmynten är det självklart så att mynten inte finns i banken. De är ju utlånade till någon annan.

Så långt är jag överens med såväl textförfattaren som kommentatorerna. Samtidigt vill jag peka på några i texten och kommentarerna mindre väl beaktade förhållanden.

Det första förhållandet är att i de fall man en bank åtar sig att mot avgift förvara guldmynt kan avgiften liknas vid en negativ räntesats. Man skulle kunna tänka sig en bank som mot en årlig avgift om 1% av de anförtrodda mynten förvarade guldmynt. Om dessutom banken uppställde det villkoret att avgiften aldrig kunde understiga ett visst belopp, och detta belopp exempelvis vore ett guldmynt, skulle detta betyda att den som anförtrodde banken ett visst antal guldmynt med tiden inte skulle kunna kräva banken på så mycket som ett enda guldmynt.

Det andra förhållandet är det förhållande att i de fall någon mot ränta lånar ut guldmynt till en bank ett skuldebrev utfärdas. Skuldebrevet anger bankkunden som borgenär och banken som gäldenär. Borgenären har en fordran och gäldenären en skuld. Det finns givetvis ingenting som säger att gäldenären inte skulle kunna sälja sitt skuldebrev mot guldmynt. Om bankens skuld inklusive ränta förfaller till betalning ett visst framtida datum kan exempelvis en så kallad privatdiskontör erbjuda sig att omedelbart köpa fordran av den ursprunglige borgenären. För att affären skall ge privatdiskontören en vinst kan givetvis privatdiskontören inte erbjuda den ursprunglige borgenären hela kapitalbeloppet. Skuldebrev kan alltså överlåtas eller diskonteras.

Ett annat sätt på vilket skuldebrev kan byta händer är genom att den ursprunglige borgenären byter sin fordran mot varor. Om den ursprunglige borgenären exempelvis vill köpa ett större parti råkaffe kan det hända att kaffeimportören är villig att acceptera att skuldebrevet överlåts på honom i utbyte mot kaffepartiet.

Ytterligare bör det mycket noggrant observeras att eftersom myntförvaring i praktiken kan likställas med en negativ räntesats är det inte uteslutet att ett skuldebrev kan löpa till 0% ränta. Om en bank erbjuder mig 0% ränta på 100 guldmynt är detta givetvis fördelaktigt i jämförelse med en myntförvaringsanstalt som kräver 1% i årlig myntförvaringsavgift. Jag måste då väga riskerna mellan de två erbjudandena. Anförtror jag mina guldmynt åt myntförvaringsanstalten finns det en risk att myntförvaringsanstalten rånas, men om jag anförtror guldmynten åt en bank finns en risk för att banken skall göra kreditförluster och inte kunna fullgöra sin förpliktelse att lösa lånet som löper till 0% ränta. Att anförtro guldmynt åt ett kreditinstitut är därför förenat med en kommersiell risk och denna bedöms i normalfallet vara större än risken för att myntförvaringsanstalten skall rånas. Å andra sidan erbjuder banken ränta, även om denna i vissa fall kan vara fastställd till 0%.

En sedel är de jure ingenting annat än ett till betalning förfallet skuldebrev som löper till 0% ränta. Sedeln har dessutom det särdraget att den förfaller till betalning i samma ögonblick som den emitteras. De facto förfaller skuldebrevet till betalning dock först då antingen den ursprunglige borgenären eller någon som förvärvat skuldebrevet presenterar skuldebrevet för betalning. När detta sker kan det tänkas att banken gjort en kreditförlust och därför inte kan lösa lånet. Detta är dock ett oundvikligt problem givet att man inte vill förbjuda kreditgivning.

Den enda kvarvarande skillnaden är alltså att motståndarna till fractional reserve banking inte anser att det skall vara tillåtet att emittera ett skuldebrev som förfaller till betalning i samma ögonblick som det emitteras med mindre än att gäldenären verkligen har denna summa tillgänglig. Däremot anser motståndarna till fractional reserve banking att det skall vara tillåtet att emittera skuldebrev, som förfaller till betalning vid ett senare datum, trots att ingen absolut garanti finns för att gäldenären verkligen skall kunna betala den dag skulden förfaller till betalning. Jag anser att det är absurt att inskränka avtalsfriheten på detta sätt.

Hur är det då med invändningen att emission av skuldebrev har en inflatorisk effekt? Svaret är att eftersom inte ens motståndarna till fractional reserve banking helt vill förbjuda emissionen av skuldebrev skulle en inflatorisk effekt uppträda även i en situation där det vore förbjudet att emittera skuldebrev som förfaller till betalning i samma stund som de emitteras utan att till fullo motsvaras av guldmynt. Jag ser dock inget problem i detta, eftersom det finns en naturlig spärr mot inflation så länge penningsytemet bygger på guldets solida grund. Denna begränsning gäller dock även i en situation där det är tillåtet att emittera skuldebrev som förfaller till betalning i samma ögonblick som de emitteras utan att till fullo motsvaras av guldmynt.

Vad gäller påståendet att fractional reserve banking gör det möjligt för bankerna att låna ut mer pengar än de lånat vill jag säga följande. Om guldmynt utgör grunden i penningsystemet betyder detta, de jure, att endast guldmynt är pengar. Eftersom endast guldmynt är pengar, de jure, betyder detta att en bank omöjligen kan låna ut pengar som den dessförinnan inte lånat in.

Däremot kan man göra följande. Om jag äger en obelånad fastighet och vill belåna denna kan jag bege mig till en bank. Jag skriver på ett skuldebrev som innebär att jag om fem år skall återbetala ett visst antal guldmynt med tillägg för ränta till banken. Banken ger mig sedan ett visst antal guldmynt, men eftersom jag finner det opraktiskt att springa omkring med guldmynt på fickan lånar jag omedelbart ut guldmynten till banken mot 0% ränta och skuldebrev utfärdas. (Dessa skuldebrev tänks förfalla till betalning i samma ögonblick som banken emitterar dem.) Banken ger mig skuldebrev som visserligen kan nekas som betalning, men i normalfallet accpeteras som om vore de guldmynt. Rent av kan det vara så att dessa föredras, eftersom de inte behöver vägas.

Om det är praxis att göra så kan man dessutom rationalisera processen och aldrig överräcka guldmynten jag först lånade av banken för att sedan återutlåna till banken. Vi kan rent av göra transaktionen i hypotetiska guldmynt. Eftersom dessutom de enda som efterfrågar fysiskt guld av en solvent bank är guldsmeder finns heller ingen anledning att mynta guld. Detta betyder att vid denna punkt skuldebrev helt kommit att substituera guldmynt. Trots detta kommer sedlarna att ha sedelkapitalet eller skuldbeloppet angivet i guld och detta är mycket fördelaktigt av det skälet att guldet sätter en mycket tydlig och absolut gräns för sedelinflationen.

Observera också att fråga är om en engångsinflation som för det goda med sig att guldet blir mycket billigare i termer av andra varor. Samtidigt är det givetvis sant att inflationer alltid för vissa problem med sig. Enligt min mening är det emellertid så att en fraktionell guldmyntfot har det goda med sig att inget guld krävs för att reglera betalningsbalanser i de fall ingen efterfrågan på fysiskt guld föreligger. I den meningen är en fraktionell guldmyntfot lika ekonomisk som ett rakt igenom fiduciärt system. Samtidigt är det sant att detta tillstånd uppnås genom en engångsinflation med vissa temporära störningar som följd. När väl priserna stigit genom denna engångsinflation kommer emellertid inflationstakten, som i och för sig kan vara negativ, att vara identisk med den som skulle råda i ett renodlat guldsystem.

Empiriskt kan man också iaktta att den fraktionella guldmyntfoten fungerade alldeles utmärkt framför allt under 1800-talets sista kvartssekel. Att och varför den inte fungerade bra under slutet av 20-talet och början av 30-talet är en annan historia och berodde på att centralbankerna drivit upp sedelinflationen bortom den gräns där den fraktionella guldmyntfoten kan fungera väl. Detta senare problem avser jag dock inte nu närmre utveckla.

Så här står det i Dagens Industri angående en utredning som berör Riksbankens kapital.

"Utredaren vill också att Riksbanken ska ta ned valutarisken i valutareserven. Behovet av valutainterventioner är begränsat inom överskådlig tid, Riksbanken kan intervenera även om tillgångarna inte innehåller valutarisk och dessutom utgör valutarisken en onödig finansiell risk."

Min uppfattning är att vid nuvarande valutapolitiska arrangemang ingen valutareserv alls behövs. Tvärsom är det skadligt att Riksbanken har en valutareserv av det skälet att detta skapar en vetskap om att Riksbanken kan komma att använda den i syfte att stödja kronkursen.

För att kronan skall bli mera rimligt värderad vore det utmärkt om valutareserven överfördes till staten på så sätt att man med hjälp av valutareserven löste statens lån i utländsk valuta. Har Riksbanken ingen utländsk valuta att förfoga över vet man att Riksbanken inte har några möjligheter att stoppa ett kronfall och på det viset skapas ett riskmoment i kronkursen. Detta riskmoment skulle bidra till en sundare kursbildning på kronan.

Som jag vid ett flertal tillfällen påpekat är det ett avgörande problem för Sverige att kronan värderas över sin köpkraftsparitet mot samtliga större valutor utom schweizerfrancen. Kronan värderas visserligen under sin köpkraftsparitet mot några få småvalutor, men på det hela taget är kronan övervärderad.

En Riksbank utan så mycket som en cent i reserver vore ett steg mot en mera fundamental värdering av kronan. Inte heller behöver Riksbanken någon guldreserv. Guldkonvertibiliteten övergavs i oktober 1931 och även om jag strängt taget anser att detta var fel är det uppenbart att guldmyntfoten inte kommer att återinföras inom överskådlig framtid. Skulle man göra det menar jag dessutom att Riksbanken med tiden kunde avvecklas fullständigt och att inte den form av olycklig guldmyntfot som rådde 1924-1931 bör återinföras. Vill man införa riktig guldmyntfot krävs egentligen inte heller någon guldreserv, eftersom detta i praktiken endast innebär alparikursen definieras i termer av guld.

I nuvarande situation är det ändamålsenligt att koncentrera Riksbanken kring uppgiften att med hjälp av styrräntorna hålla noggrann och vaksam uppsikt över kreditexpansionen. För detta ändamål behövs ingen utländsk valuta och jag menar dessutom att utgivningen av sedlar och mynt i stort sett borde avvecklas. Dock är det oundvikligt att en riksbanken tillhandahåller någon form av lagligt betalningsmedel i fysisk form. Skuldebrevsrätten förutsätter nämligen existensen av kontanter, även om de i normalfallet inte används. Denna emission av kontanter skulle dock kunna begränsas till valörer understigande tjugo kronor för att betona uppgiftens närmast symboliska natur.

Bankerna kan antingen emittera löpande skuldebrev eller betalkort att användas som betalningsmedel.

Enligt tidningarna har staten ett stort överskott i sina löpande finanser. Dessutom bidrar utförsäljningen av statliga bolag till att staten kan amortera statsskulden, vilket i sin tur minskar statens ränteutgifter och spär på överskottet. Det är ju så att om man minskar sina skulder minskar ränteutgifterna med den påföljden att de löpande utgifterna minskar ännu mer och så vidare. Man kanske kan tala om en omvänd snöbollseffekt.

Jag menar att den sittande regeringen bör ta tillfället i akt och sänka ett antal skatter. Detta skulle i sin tur förmodligen öka den ekonomiska aktivitetsgraden i Sverige, vilket i sin tur kunde ge ännu större skatteinkomster. Att en brist på arbetskraft skall sätta stopp för denna högkonjunktur betraktar jag som uteslutet av det skälet att svenska företag fritt kan rekrytera arbetskraft i de nya EU-länderna. Måhända saknas kompetens och språkkunskaper, men om ett verkligt behov finns kan man utbilda och därigenom att de flesta hackar sig fram på engelska behöver inte bristande språkkunskaper vara något hinder. Dessutom kan man tänka sig att öppna möjligheter för arbetskraftsinvandring från övriga världen.

Det största hotet mot en fortsatt högkonjunktur är faktiskt uteblivna räntehöjningar från Riksbankens sida. Om inte styrräntorna höjs kan högkonjunkturen urarta i inflation. Med hjälp av styrräntehöjningar kan högkonjunkturen istället stabiliseras och eftersom räntehöjningar nu minskar risken/sannolikheten för framtida diton menar jag att sådana troligen kommer att försvaga den reala kronkursen. En svagare real kronkurs betyder helt klart en starkare konjunktur.

Det är också bra att regeringen vidhåller att det så kallade jobbavdraget får en större omfattning. Detta ger större disponibla inkomster och gör det lättare att rekrytera ny arbetskraft.

Samtidigt anser jag att regeringen gör ett mycket stort misstag om den inte genomför några skattesänkningar som kommer icke förvärvsarbetande till del. En stor del av befolkningen är icke yrkesverksam och detta inte sällan av helt naturliga skäl. Jag menar att det finns ett mycket enkelt sätt att inför nästa val köpa sig valmanskårens stöd och åtgärden är att genomföra en skattesänkning som garanterat kommer alla till del. Sänk matmomsen till 6% och låt restaurangerna omfattas av denna låga momssats. En sådan kommer sänkning kommer alla till del och ju fattigare folk är desto större andel av sina inkomster lägger de på mat. En skattesänkning på mat skulle därför vara ett välriktat slag avsett att minska socialdemokraternas utsikter att återvinna regeringsmakten 2010. Dessutom skulle restaurangnäringen troligen utvecklas starkare om den endast belastades av 6% moms i stället för, som nu, av 25% moms. Åtgärden kan lämpligen vidtas vid 2010 års början. Om skattesänkningarna endast kommer dem med arbete till del kommer regeringen Reinfeldt knappast att bli återvald.

Dessutom menar jag att det finns en del andra vettiga åtgärder man kan vidta när statens finanser medger detta. Åtgärd nummer ett är att slopa kapitalbeskattningen helt och hållet. Möjligen kan man samtidigt med detta höja bolagsskatten till 30% för att i någon mån kompensera inkomstbortfallet. Åtgärd nummer två är att slopa den statliga inkomstskatten. I så fall skulle Sverige faktiskt ha platt inkomstskatt, eftersom den kommunala inkomstskatten är proportionell.

Finansmarknaden skulle säkerligen utvecklas enormt av det skälet att värdepapper skulle omsättas i mycket hög fart i en miljö utan reavinstskatt. Dessutom slipper skattemyndigheterna alla krångliga K4-blanketter. Genom att slopa inkomstkatten på aktieutdelningar skulle direktavkastningen omedelbart öka nästan 50% och rimligen skulle börsen då värderas upp. Dessutom finns ingen anledning att beskatta aktieutdelningar av det skälet att inkomstslaget redan belastats av bolagsskatt.

De senare förslagen är visserligen utmanande för den svenska avundsjukan, men de skulle göra Sverige till ett paradis för företagsamhet. Kom ihåg att, med undantag av Island, alla europeiska länder med plattskatt är före detta kommuniststater med mycket lägre allmän ekonomisk nivå än Sverige. Vad skulle hända om man fick plattskatt i ett land med väl utvecklad infrastruktur och allmänt sett hög ekonomisk nivå? Förmodligen skulle resultatet bli lysande. Det skulle bli mycket lätt att för svenska företag rekrytera välutbildat folk från hela jorden av det skälet att svenska företag lätt kunde erbjuda furstliga nettolöner. Rikt folk skapar dessutom en massa kringjobb på restauranger och annat.

Så här skriver DN:s Johan Schück angående möjligheterna att övervinna de problem den "svaga" kronan för med sig.

"Övergång till euron är en annan möjlighet, som en gång grundligt har avfärdats av de svenska väljarna. Men resultatet av en folkomröstning borde inte vara ett hinder för att frågan på nytt diskuteras. Annars återstår bara att tills vidare nöja sig med den svaga kronan. "

Man kan lätt sluta sig till att Johan Schück inte läser min blogg. I så fall hade han vetat att en tysk Big Mac kostar betydligt mindre än en svensk och att den enda rimliga slutsatsen av detta är att kronan värderas högt utifrån teorin om köpkraftsparitet. Faktum är att en euro skulle behöva kosta 10,65 kronor för att jämställa det svenska och det tyska priset på en Big Mac. Enligt en bekant till mig, på besök från Spanien, skulle euron behöva kosta 104,- kronor för att jämställa Systembolagets priser med dem han betalar hemma för spanska viner. Det senaste är faktiskt inget skämt. Det finns spanska viner som kostar 50 eurocent i Spanien och 52 kronor på Systembolaget. Detta ger en kurs på 104,- kronor per euro.

Vidare kan man iaktta att de reala växelkurserna inom euroområdet tycks uppvisa en krypande tendens mot konvergens. Således skulle svenska turisters köpkraft i Sydeuropa förmodligen vara lägre i ett tänkt situation där Sverige anslutit sig till EMU. Möjligen skulle vi kunna leva gott på en övervärderad euro i någon del av världen med en i förhållande till euron undervärderad valuta. Annars är helt säkert en av de stora vinsterna med en internationell valutaunion att länder som lider under övervärderade valutor får en fallande real växelkurs genom att delta i en internationell valutaunion.

Den finska prisnivån är visserligen fortfarande något högre än den svenska, men tidigare var den finska marken gravt övervärderad mot kronan och kronan allvarligt övervärderad mot praktiskt taget all världens valutor. Nu har Finland en betydligt lägre prisnivå i förhållande till omvärlden och detta är bra.

Finns det något land på jorden som lider av en mera svårartad valutahybris än Sverige?

Jag saxar följande ur Svenska Dagbladet.

"Wallmark förordar i sin reservation en gemensam samlevnadslagstiftning med likartade rättsverkningar, men där det görs en distinktion mellan partnerskap och äktenskap.

- Partnerskap för samkönade och äktenskap för särkönade, men det är samma rättigheter och skyldigheter för båda, säger han till TT."

Enligt min mening är Hans Wallmark (m), åtminstone i detta avseende, en av de ytterst få riksdagsmän som intagit en verkligt liberal och samtidigt konservativ och moderat ståndpunkt i denna något infekterade fråga.

Konservativ är ståndpunkten därför att den inte eftersträvar att riksdagen utan snarare en uråldrig sedvänja skall definiera ordet äktenskap. Ordet äktenskap förutsätter nämligen enligt vedertaget språkbruk en man och en kvinna. Att låta en riksdagsmajoritet omdefiniera ett ord med vedertagen betydelse är ungefär lika dumt som om alliansregeringen hade beslutat att tideräkningen i Sverige hädanefter skall utgå från att den förste januari år ett sammanfaller med den 17 september 2006 enligt den äldre och förlegade socialdemokratiska tideräkningen.

Å andra sidan är det fullständigt naturligt och rimligt att utifrån en kulturradikal ståndpunkt argumentera för att en riksdagsmajoritet skall ge ett vedertaget begrepp en ny innebörd. Detta är helt i linje med den franska revolutionens idéer.

Liberal är Hans Wallmarks ståndpunkt därför att den tillåter religiöst konservativa människor att ingå en civil förening utan att tvinga dem godta en modernistisk omtolkning av begreppet äktenskap. I den meningen är förslaget om könsneutral äktenskapsbalk ett intrång i religionsfriheten. Nu kan man visserligen invända att det måhända finns någon udda sekt som företräder uppfattningen att begreppet äktenskap, enligt deras trosuppfattning, innebär en förening mellan två personer av samma kön. Då invänder jag att en sådan sekt måste ses som en marginell och ganska löjlig företeelse och att den stora mängden konservativt religiösas intressen måste ges företräde helt enkelt därför att denna strömning är en etablerad del av vår kultur och tradition. I den meningen måste faktiskt religionsfriheten i ett av kristen tradition präglat samhälle ta större hänsyn till kristendomen än vad som är fallet i ett av hävd islamiskt samhälle. Religionsfrihet i Dubai är inte samma sak som religionsfrihet i Bayern.

Liberal är Hans Wallmarks ståndpunkt också därför att det inte föreskriver någon hur han eller hon skall leva. Moderat är den därför att den elegant undviker alla former av extremism.

Möjligen skulle man kunna komplettera Wallmarks förslag med att inrymma kulturradikala desperados en möjlighet att ingå särkönat partnerskap, men låta begreppet äktenskap förutsätta en man och en kvinna. Man skulle rent av kunna gå ytterligare ett steg längre och låta lagstiftningen tala om traditionellt och otraditionellt äktenskap och samtidigt klargöra att traditionellt äktenskap endast kan ingås av en man och en kvinna.

Otraditionellt äktenskap skulle dock kunna ingås av vilken kombination av samtyckande, myndiga människor som helst oaktat deras antal och kön. På det viset kan en särkönad, tvåsam kombination med kulturradikala preferenser, genom att välja att ingå otraditionellt äktenskap, manifestera sin solidaritet med olika okonventionella "samlevnadsmodeller". Samtidigt skulle rättsverkan av otraditionellt äktenskap vara identisk med rättsverkan av traditionellt äktenskap. Att låta okonventionella kombinationer adoptera barn är inget större problem av det skälet att barn knappast friges för adoption i de fall de tänkta adoptivföräldrarna utgörs av en samkönad kombination och i de enstaka fall detta skett har det handlat om barn som i annat fall troligen fått en sämre uppväxt.

Vi som uppfattar oss som konservativt religiösa skulle kunna ge uttryck för vår uppfattning genom att välja att ingå traditionellt äktenskap. Jag får ibland känslan av att vårt samhälle leds av antireligiösa talibaner eller sekularistiska fundamentalister. Hans Wallmark tillhör inte dem.

Från följande länk har citatet ovan hämtats.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15821200.asp

En uppfattning man inte sällan möter är uppfattningen att högre räntor i en viss valuta medför att fler köper denna valuta och att man genom att höja räntorna därför kan stärka en viss valuta.

Jag menar att resonemanget är ohållbart av det enkla skälet att det förutsätter att man vet någonting om framtida växelkursrörelser. Om dessa vet man just ingenting.

Antag att amerikanska statsobligationsräntor med kapitalbeloppet angivet i dollar har en högre räntesats än sina svenska motsvarigheter. Kommer då folk som äger svenska obligationer att sälja dessa för att omedelbart köpa amerikanska och komma i åtnjutande av en högre räntesats?

Svaret måster rimligen bli att de som gör detta i så fall gör detta därför att de räknar med att de tror att summeringen av räntenivå och växelkursförändring kommer att ge en bättre totalavkastning. De som i exemplat ovan köper amerikanska obligationer och säljer svenska gör alltså detta därför att de ser att för det första amerikanska obligationer avkastar en högre nominell ränta och för det andra därför att de tror att den framtida dollarkursen i förhållande till kronan kommer att vara sådan att denna inte kommer att radera ut räntevinsten.

Därför är det mycket klokare att säga att räntenivån i en viss valuta avspeglar den förväntade framtida växelkursen. Denna förväntan behöver dock ej nödvändigtvis infrias utan kan mycket väl vara en fullständig missbedömning. Om amerikanska obligationsräntor är högre än svenska betyder detta alltså ingenting annat än att de flesta tror att US-dollarn kommer att minska i värde gentemot kronan. Eftersom den amerikanska dollarn, enligt teorien om köpkraftsparitet, dessutom är kraftigt undervärderad gentemot den svenska kronan betyder detta också att det finns en allmänt utbredd tro att USA kommer att ha en mycket högre inflationstakt än Sverige, eller att dollarn kommer att depreciera i reala termer. Om denna allmänt utbredda uppfattning är välgrundad eller om det blir på något annat sätt är det emellertid ingen som vet.

Vad är det då som styr växelkursrörelser?

Jag menar att man grovt taget kan säga ungefär följande.

En valuta som är högt värderad i förhållande till sin Big Mac-jämvikt gentemot en annan valuta är i allmänhet en valuta som uppfattas som mera inflationssäker än den som värderas lägre i enlighet med samma princip. Om emellertid den högt värderade valutan uppvisar betydligt högre räntenivå än den undervärderade är detta ett bevis för att det finns ett osäkerhetsmoment i växelkursen och för att en valuta skall kunna sägas vara en valuta som bedöms som säker krävs att den är högt värderad utifrån teorin om köpkraftsparitet samt att därutöver räntorna på långa löptider är lägre än räntorna i den undervärderade valutan.

Vidare är det uppenbart att växelkursförhållandet mellan två stora likvida valutor i normalfallet avviker mindre från köpkraftspariteten än dels små valutor i förhållande till varandra och dels stora i förhållande små. Detta är en ganska betydelsefull faktor och är också en del av förklaringen till att svenska kronan är konstant undervärderad gentemot den norska, danska och isländska kronan. Att försöka styra en stor valutas växelkurs är nämligen mycket svårare än att försöka styra en liten valutas växelkurs.

Det finns säkerligen andra faktorer som har en viss betydelse, men jag menar att de ovan nämnda är de mest betydelsefulla. Jag tror exempelvis att land som genom en protektionistisk handelspolitik avskärmar sig från övriga världen lättare får en felvärderad valuta än ett land som bedriver frihandel. En annan faktor är att länder med stora naturtillgångar troligen tenderar få en något högre real växelkurs än länder utan. Naturtillgångarna skapar ju ett ständigt inflöde av utländsk valuta.

Sedan finns det en riktigt förvirrande komplikationsfaktor. Låt mig försöka beskriva denna. På det hela taget kan man säga att kombinationen antiinflatorisk penningpolitik och flytande växelkurs tenderar att stärka den reala växelkursen. Däremot kan det vara så att om penningpolitiken i ett visst land bedöms vara för tillfället stramare än vad som kommer att krävas för att långsiktigt säkra penningvärdet kan detta förhållande skapa ett osäkerhetsmoment och få marknaden att fly denna valuta. I så fall kommer en antiinflatorisk politik att sänka växelkursen. På samma sätt kan man tänka sig att många gör den bedömningen att ett visst lands penningpolitik för tillfället är alltför expansiv för att långsiktigt säkra det mått av stabilitet man förväntar sig. I så fall kommer man att köpa denna valuta av det skälet att man förväntar sig en penningpolitisk åtstramning för att sedan sälja samma valuta när denna åtstramning senare förverkligas.

Det senaste beskriver tämligen väl den svenska situationen under senare år. Man bedömde helt enkelt att den för tillfället bedrivna penningpolitiken var alltför expansiv för att långsiktigt säkra penningvärdet med den påföljden att man förväntade sig en penningpolitisk åtstramning. Av det skälet blev allt bara värre ju mer man sänkte styrräntorna. Kronans Big Mac-justerade kurs steg med katastrofala följder för sysselsättningen. I nuläget förhåller det sig precis tvärsom om. Den tidigare förväntade penningpolitiska åtstramningen förverkligas nu, vilket får kronans Big Mac-justerade kurs att försvagas, vilket resulterar i en boom.

Om Riksbanken vill bidra till en bättre konjunktur och ett bättre arbetsmarknadspolitiskt läge bör därför Riksbanken fortsätta höja styrräntorna så att dessa kommer upp till en så hög nivå att risken för en sänkning bedöms som överhängande. I så fall kommer kronans Big Mac-justerade växelkurs att rasa och sysselsättningen skjuta i höjden.

Om den föreslagna höjningen av styrräntorna resulterar i att Sverige kommer att ha högre styrräntor än euro-området är alltså mindre betydelsefullt i den meningen att det inte kommer att någon kursdrivande verkan på kronan på det sätt som allmänt tros. Det kan till och med vara så att högre styrräntor i Sverige än euroland kommer att resultera i att man flyr kronan därför att detta gör styrräntesänkningar mera sannolika. Observera här att Storbritannien har betydligt högre styrräntor än euroland och att pundet är undervärderat gentemot euron i förhållande till Big Mac-jämvikten.

En annan intressant aspekt på detta scenario är att överskottet i bytesbalansen också kommer att minska i takt med att kronan försvagas. Ett överskott i bytesbalansen beror nämligen inte sällan på inhemsk lågkonjunktur i kombination med högkonjunktur i överkottslandets exportmarknader. Därför är det faktiskt så att den övervärderade kronan, som skapade lågkonjunkturen, var en betydelsefull orsak till de enorma överkskotten i den svenska bytesbalansen under senare år.

En annan intressant aspekt är att det kommer att visa sig att den enorma produktivitetsstegringen under senare år inte varit något annat än en statistisk illussion. Ju starkare real kronkurs, desto större delar av den svenska industrin har slagits ut och givetvis slås de minst produktiva delarna ut först. Om kronan nu istället försvagas i reala termer kommer sysselsättningen att öka och produktiviteten att minska helt enkelt därför att mindre högeffektiv tillverkning räknar sig bättre givet en lägre real kronkurs.

Jag vill inte påstå att jag är någon expert inom området immaterialrätt, men jag har kommit till den uppfattningen att bara sådant som är konkret kan ägas och att andra äganderätter, verkliga eller overkliga, ej bör skyddas av rättsordningen.

En fastighet är konkret och lätt att avgränsa och är dessutom svår att flytta på. Alltså kan den ägas och att föra fastighetsregister är en grundläggande statlig funktion.

Filmjölkspaketet ovan är också konkret och kan därför ägas, även om staten inte för något register över vem som äger vilket filmjölkspaket. Immaterialrättens grundproblem är att den försöker skapa helt artificiella äganderätter. Uppfattningen att upphovsmän inte skulle kunna försörja sig om immaterialrätten inte funnes är enligt min mening ogrundad. Om någon vill försörja sig på att komponera musik får denne någon försöka se till att på ena eller andra sättet endast göra sina alster tillgängliga på sådant sätt att han kan ta betalt. Om verken framförs på ett inhängnat område kan man ta betalt av dem som vill gå in på området.

De som inte vill eller kan betala får vackert stanna utanför och tjuvlyssna. Man kan nämligen inte äga ljudvågor. Läs mer om immaterialrätt på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15781069.asp

På följande länk står att läsa att hyresregleringen tycks vara på väg bort.

http://www.e24.se/dynamiskt/bostadsmarknaden/did_15761637.asp

Jag tycker att all lagstiftning som går ut på att inte låta utbud och efterfrågan fritt mötas bör avskaffas, om det inte finns väldigt, väldigt starka skäl som talar häremot.

I det här fallet finns inga sådana skäl, men det finns starka skäl att slopa den så kallade hyresregleringen. Ett skäl är att en konstlat låg hyresnivå gör det särskilt intressant att omvandla hyresrätter till bostadsrätter. Många människor vill inte äga sitt boende av det skälet att detta innebär ett större mått av oförutsägbarhet vad gäller framtida boendekostnader. Andra har skral privatekonomi och kanske inte kan få de banklån som krävs för att kunna köpa en bostadsrätt. En tredje vill kanske hellre köpa aktier och vill därför inte binda kapital i sin bostad.

Det är helt enkelt angeläget att hyresrätten äger fortsatt bestånd utanför juridikens värld.

Samtidigt skulle många komplicerade övergångsproblem uppstå om man från dag till annan slopade hyresregleringen. Somliga kanske hyr en bostad de aldrig skulle ha råd med om det rådde fri hyressättning. Jag menar att det vore orimligt att ge hyresvärdarna i stort sett fria händer att säga upp hyresavtal med i deras tycke alltför låg hyra. Hyresregleringen måste avvecklas, men med förnuft.

Jag vågar inte vara säker på att jag äger tillräckliga kunskaper i fråga om lagstiftningsteknik, men jag menar att det tycks finnas en enkel lösning på problemet. Vad gäller så kallade lokaler råder nämligen redan idag nästan helt fri hyressättning. Man kunde helt enkelt stifta en lag som innebure att alla hyresavtal, oavsett om de avser bostad eller lokal, ingångna efter ett visst framtida datum, skulle bedömas på samma sätt som om vore de lokalhyresavtal.

Redan ingångna avtal avseende bostadshyra skulle alltså också fortsättningsvis omfattas av hyresregleringen, men med tiden skulle ju alla hyresavtal vara ingångna efter det, vid tiden för lagens stiftande, framtida datum jag talade om i föregående stycke. På så sätt skulle problemet lösas lugnt och stilla utan tragiska berättelser om 85-åriga moster Elsa som tvangs flytta på grund av hyreshöjningar.

Samma grundprincip låter sig, enligt min mening, tillämpas på ett stort antal områden.

I föregående text pekar jag på vissa ohållbara inre motsättningar i inflationismens intellektuella irrgångar. Idag faller börsen till följd av stigande obligationsräntor. Ju högre inflationen utfaller, desto högre tenderar obligationsräntorna att utfalla.

Sedan är det sant att om den allmänna prisnivån stiger kan det vara bra att äga exempelvis skogar och gruvor och att aktier i bolag med stora innehav av skog och gruvor därför erbjuder inflationsskydd. Å andra sidan skall detta vägas mot att högre räntor leder till en lägre värdering av finansiella tillgångar.

Ett vanligt fel centralbanker gör är att möta fallande börskurser med mera inflatorisk penningpolitik. Om man nu sänker Riksbankens så kallade styrräntor kan detta skapa en misstanke om högre framtida inflation, vilket i sin tur kan ge högre obligationsräntor med lägre börskurser som följd. Denna effekt kan under omständigheter vara större än den kursdrivande effekt som följer av att det finns bolag med stora innehav av inflationssäkra tillgångar, typ skog och gruvor. Om man justerar börskurserna utifrån konsumentprisindex lär det vara så att det inte funnits någon längre och kraftigare börshausse än den som inträffade under deflationen från 1873 till 1896.

Om Riksbanken vill bidra till en starkare börs bör därför Riksbanken fortsätta den inslagna vägen med höjda styrränor. Jag menar att en mycket starkt bidragande orsak till den stora börsnedgången under åren 2000-2003 var att Riksbanken bedrev en inflationsdrivande penningpolitik. Det finns inga skäl att upprepa dessa misstag.

Högre styrräntor ger lägre inflation och lägre inflation ger lägre obligationsräntor och lägre obligationsräntor ger en starkare börs.

Jag förmodar att de som med intresse läser mina texter om inflation inte har kunnat undgå att Riksbanken är föremål för kritik av såväl mig som ett antal andra debattörer.

Jag kritiserar Riksbanken för att driva en inflationsdrivande penningpolitik, medan de flesta andra kritiker menar att Riksbanken ständigt överskattar inflationsriskerna. De som företräder den senare uppfattningen pekar på att Riksbanken under ett flertal år underskridit det så kallade inflationsmålet på +2% per år.

Genom att underskrida inflationsmålet, så sägs det, har Riksbanken hållit tillbaka tillväxten, spätt på arbetslösheten och bidragit till att skuldsatta svenskar tvingats betala alltför höga räntor. Enligt mitt synsätt finns det visserligen ett korn av sanning i att Riksbanken bidragit till att driva upp arbetslösheten av det skälet att kronans prisjusterade växelkurs varit mycket hög under senare år. Detta förhållande har bidragit till en hög arbetslöshet och beror på den förda penningpolitiken.

I övrigt menar jag dock att mina motståndare har kapitalt fel och jag tänkte här förklara varför.

Det grundproblem som inflationisterna förbiser är att hög inflation ger höga nominella räntor. Hade Riksbanken lyckats piska upp inflationen hade därför de nominella räntorna utfallit högre än de verkligen gjort. Hur skall högre räntor kunna bidra till ekonomisk tillväxt? Då invänder möjligen någon att höga nominella räntor inte är något problem så länge realräntorna är låga. Detta är möjligen i någon mening sant, men om man studerar historiska ekonomiska data kan man lätt göra den iakttagelsen att hög inflationstakt inte bara ger betydligt högre nominella räntor, men också att högre inflationstakt ger högre realräntor. Jämför man Storbritannien och Tyskland under de år den brittska inflationstakten oftast var tvåsiffrig skall man se att Tyskland hade ojämförligt lägre nominella räntor, men också att den tyska realräntan var betydligt lägre än den brittiska. Och detta är väl egentligen inte så konstigt, eftersom det framstår som mera riskfyllt att bevilja kredit i en inflationsvaluta än en stabil dito. Alltså vill långivarna ha högre kompensation.

Ett påstående är att penningpolitiken dämpat den ekonomiska tillväxten genom att inflationsmålet underskridits. Konsekvensen av resonemanget är att högre inflation ger högre tillväxt. Vad finns det för belägg för ett sådant påstående? Svaret är att det inte finns några belägg alls för påståendet, men att det finns ett antal indikationer på motsatsen. Under 1970-talet hade Storbritannien en mycket hög inflationstakt och en mycket låg tillväxt. Idag har Storbritannien en betydligt högre tillväxt och en betydligt lägre inflationstakt. Jämför man Västtyskland och Storbritannien under 1970-talet ser man att Västtyskland hade högre ekonomisk tillväxt och lägre inflationstakt. Utifrån det tidigare resonemanget om höga och låga realräntor kanske inte detta är så svårt att förstå. Om realräntorna är låga befrämjar detta intresset för att företa investeringar.

Vad gäller arbetslösheten gäller samma förhållande såtillvida att en högre inflationstakt ger högre nominella och verkliga räntor med minskat intresse för investeringar som följd. Dessutom leder minskande investeringar till att nya kapaciteter inte byggs ut i samma takt med ett minskande varuutbud som följd. Ett relativt sett mindre varuutbud ger i sin tur ännu högre priser.

Vad gäller arbetslösheten skall man också komma ihåg att en hög sysselsättning är i sig inflationsdämpande. Om fler människor arbetar ger detta ett större utbud av varor och tjänster, vilket är prisdämpande. Påståendet att en stor efterfrågan på arbetskraft genererar en ohållbar lönestegringstakt är också ohållbart av det skälet att de som efterfrågar arbetskraft inte har obegränsad betalningsförmåga, givet att inte penningvärdet håller på att raderas ut i expressfart. Västtyskland hade 1956 en deflationstakt på 2,3%, samtidigt som tillväxten var enorm. Den faktor som höll tillbaka tillväxten var bristen på arbetskraft. Arbetsgivarna tävlade om arbetskraft, men i likhet med alla andra har arbetsgivare inga oändliga källor att ösa pengar ur. Deras konkurrens om arbetskraften är alltså inte inflationsdrivande annat än i den meningen att lönernas andel i förhållande till vinsterna tenderar att öka i en situation med brist på arbetskraft. Detta kan i sin tur ge vissa temporära genomslag i konsumentpriserna, men någon bestående inflation kan det aldrig ge. Dessutom är det inte ett dugg konstigt att deflation och hög tillväxt hör ihop. Om man har en stor tillväxt betyder ju detta ingenting annat än att utbudet av varor och tjänster ständigt växer med allmänt prisfall som följd. Ekonomisk tillväxt är alltså egentligen ingenting annat än fallande priser.

Finns det då inget av värde i inflationisternas läror? Mitt svar är att det för det första är sant att en deflation som beror på en likviditetskontraktion innefattar ett verkligt och omfattande problem. Om nämligen deflationen inte beror på ett växande utbud utan istället beror på en finansiell kontraktion kommer visserligen den nominella räntan att falla, men eftersom priserna faller i hög takt kommer likväl realräntan att utfalla högt. Detta är en ohållbar situation, men under guldmyntfot skulle situationen aldrig kunna bli bestående av det skälet att fallande priser kommer att göra guldbrytning mera lönsamt. Därför var det faktiskt så att en större prisfall än det som kom till stånd 1929 till 1932 hade kurerat depressionen. Under denna period kom deflationen visserligen upp i sådana tal att realräntorna började stiga på ett ohållbart sätt, men hade deflationen tillåtits bli riktigt snabb hde guldbrytningens lönsamhet snart återställts till nivån före första världskriget och depressionen kommit att upphöra. Olika regeringars åtgärder för att dämpa prisfallet bidrog alltså till depressionen. Kom ihåg att den genomsnittliga timlönen i Sverige 1931 uppgick till 1,16 kronor, medan den 1914 endast uppgick till 0,42 kr. Att kalla detta deflation framstår som tämligen vågat.

Ett annat problem är att låg eller negativ inflationstakt i kombination med flytande växelkurs tycks tendera att driva upp den priskorrigerade växelkursen. Som jag ser det är detta ett utmärkt argument för en remonetisering av guldet, eller att en centralbank bör försöka styra växelkursen på den egna valutan. Bundesbank bedrev en medveten politik för att hålla ned D-markens reala växelkurs, samtidigt som man höll ett vaksamt öga på den inhemska kreditexpansionen. Detta kan liknas vid artificiell guldstandard och är möjligen en lösning på problemet.

Vad är då summan av mitt resonemang? Jo, precis som att det är förenat med stora vinster att minska ned inflationstakten från 27% till 3%, vilket Storbritannien lyckats med, är det förenat med stora vinster att få ned inflationen från 3% till 0%. Har man kommit ned till 0% bör man inte heller där göra halt utan istället eftersträva en svag deflation som böra löpa i synkron med en stigande produktivitet. Deflation är nämligen först ett problem om den beror på något annat än stigande produktivitet. Inflationen ger oss ingenting av värde, men den orsakar stora skador. Risken för en finansiell kontraktion är dessutom å det grövsta överdriven och om den verkligen skulle uppträda skulle Riksbanken lätt kunna häva den genom att köpa utländsk valuta.

Läs gärna artikeln till vilken jag länkar:

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14131565.asp

Enligt advokat Ola Wiklund kan tydligen den dom, rörande punktskatter, vilken svenska staten hänvisar till när man hävdar att svensk punktskatt skall erläggas på via ombud importerad sprit, kringgås genom att man anlitar ett transportföretag som inte har sin hemvist i Sverige.

I så fall behöver man inte i praktiken inte heller betala svensk punktskatt på starkvaror och därmed torde Systembolaget och hela alkoholförmynderiets saga vara all. I så fall har vi svenskar också haft en verklig fördel av EU-medlemskapet. Norge omfattas å ena sidan av samma regler som Sverige rörande själva transportmomentet på grund av EES-avtalet. Däremot står Norge helt utanför EU:s skatteunion och norrmännen kommer därför att bli tvungna att betala norsk punktskatt alldeles oavsett vad som gäller i Sverige.

Om hela den svenska alkoholpolitiken raseras tycker jag att vi har en konkret anledning att fortsättningsvis vara medlemmar av EU. Om så kallad nätsprit kommer att välla in över gränserna och Sverige tvingas sänka alkoholbeskattningen och Systembolaget tvingas sänka sina marginaler kan man dessutom hävda att Systembolaget inte fyller någon nykterhetspolitisk funktion i EG-rättslig bemärkelse. Om den så kallade nätspriten nämligen tvingar Systembolaget att bli ett lågprisvaruhus kan nämligen ingen längre hävda att Systembolaget fyller något annat syfte än att fylla statens kassakistor.

Skål!

På följande länk kan ni läsa IOGT*-NTO:s uttalande angående EG-domstolens beslut att anse svenska statens förbud mot privatimport av bland annat vin strida mot EG-rätten.

http://www.iogt.se/templates/NewsPageSmall____13797.aspx

Själva nyheten finner ni på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15682353.asp

Det skall bli mycket intressant att se om svenska staten kommer att lyckas driva in skatt på privatimporterade starkvaror. Om staten inte lyckas med detta kommer beslutet att få stora konsekvenser, om staten lyckas kommer resultatet av domen att bli obefintligt.

Väldigt intressant är att observera att IOGT-NTO, i uttalandet, tydligen anser att prisinstrumentet är det viktigaste instrumentet för att dämpa alkoholkonsumtionen. Indirekt betyder detta att Systembolaget är något man kan ha och mista. För att upprätthålla en hög prisnivå behöver man ju inget Systembolag.

*Idioter Och Gamla Tanter

Systembolaget vill gärna skryta om hur bra man är på att tillhandahålla starkvaror. Sortimentet är brett och personalen oerhört kunnig. Samtidigt är försäljningsmonopolet, enligt Systembolagets egen uppfattning, absolut nödvändigt för att skydda svenska folket mot ohämmat supande. Trots detta är det i 999 fall av tusen bara att gå in och handla.

Jag anser att det är fullt rimligt att ha ett förbud mot försäljning av starkvaror till minderåriga och personer som är uppenbart berusade. Så långt kan jag vara överens med nykterhetsivrarna. Man kunde till och med tänka sig att begränsa försäljningen av starkvaror till personer med allvarliga alkoholproblem. Frågan är dock till vilken nytta. Säkerligen skulle dessa se till att berusa sig på ena eller andra sättet ändå. För att en person, som missbrukar alkohol, skall sluta supa krävs det först och främst en egen vilja att sluta supa. Saknas denna vilja kan aldrig så drakoniska åtgärder från statsmakternas sida knappast avhålla honom från att på ena eller andra sättet berusa sig.

Kvarstår alltså att de som säljer alkohol, enligt lag, bör förbjudas att sälja alkohol till minderåriga och uppenbart berusade, liksom att vägra försäljning i de fall försäljningen skulle kunna medföra fara.

Det är också så att Systembolaget endast har monopol på så kallad detaljhandel med starkvaror. Restauranger får ju sälja öl, vin och sprit och anses alltså kunna hantera de särskilda krav som ställs vid försäljning av starkvaror. Frågan är då varför en livsmedelshandlare inte skulle kunna uppfylla samma krav som Systembolaget och ett antal pizzeriaägare förmodas kunna uppfylla. Dessutom är faktiskt så kallat folköl klassat som starkvara och får, trots detta, säljas i livsmedelshandeln.

Jag har vid ett flertal tillfällen bevittnat hur Systembolaget sålt starkvaror till personer som luktat sprit och verkat vara i ganska dåligt skick. Om man tänker sig att något sådant skulle ske på en mindre ort med stor frikyrklig befolkning är sannolikheten för att händelsen skall polisanmälas ytterst liten. Frikyrkliga nykterhetsivrare har ju aldrig ärende till Systembolaget och kommer därför knappast att bevittna någon olaga försäljning.

Skulle däremot försäljningen äga rum hos en ICA-handlare på en mindre ort med starkt inslag av frikyrkliga nykterhetsivrare vore sannolikheten för att händelsen skulle komma att polisanmälas överhängande. Frikyrkliga nykterhetsivrare handlar ju mat precis som alla andra.

Jag tycker därför att kommunerna borde ges kompetensen att bevilja tillstånd till detaljhandel med starkvaror ungefär på samma sätt som kommunerna hanterar frågor om utskänkningstillstånd. Finner man i en kommun att Systembolagets monopol är oundgängligt för att inte folk skall supa ihjäl sig skall inga hinder finnas för att denna kommun endast beviljar Systembolaget tillstånd till detaljhandel med starkvaror. Och vad viktigare är: Följer inte Systembolaget regelverket kring alkoholförsäljning skall Systembolaget kunna förlora tillståndet på en viss ort på samma sätt som en restaurang som serverar kraftigt berusade sprit kan få utskänkningstillståndet indraget.

En privat näringsidkare med tillstånd, som han kunde förlora, övervakad av ett antal frikyrkliga nykterhetsivrare vore faktiskt en utmärkt och vida bättre garant för att de speciella regler som bör kringgärda försäljning av starkvaror verkligen skulle efterlevas. Det säger sig själv att en ICA-handlare med starkvaror i sortimentet skulle ha en konkurrensfördel i jämförelse med en utan starkvaror.

Och vem tror på fullt allvar att staten har några andra motiv för att reglera handeln med sprit än att tjäna pengar?

Ett vanligt argument mot 0% inflation är uppfattningen att det förekommer så kallade nominella stelheter i prissättningen framför allt på arbetskraft. Man tänker sig att människors ovilja mot lönesänkningar leder till att lönerna inte sänks inom de sektorer där detta är nödvändigt. Genom inflationen holkas emellertid det verkliga värdet av löner ur och de lönesänkningar som borde komma till stånd, men inte tros ha kommit till stånd annars, skall liskom smygas på löntagarna. Jag tror inte ett smack på detta argumment av det skälet att om konkurrenssituationen gör en viss verksamhet olönsam tvingas denna bransch rationalisera desto mer om inte branschens faktiska olönsamhet döljs i ett förvirrande inflationstöcken. Noll procents inflation eller deflation torde därför snarare öka omvandlingstrycket.

Dessutom är det märkligt att höra arguementet från personer som i vanliga fall argumenterar keynesianskt, eftersom sjunkande reallöner rimligen måste betyda minskande efterfrågan.

Ett annat argument är att penningpolitiken inte kan bli mera expansiv än noll procents styrränta i en ren pappersvaluta. Detta stämmer faktiskt inte, eftersom en centralbank som vill bedriva expansiv politik har betydligt fler vapen än en sänkning av styrräntorna att ta till. Ett sådant vapen är att aktivt köpa utländsk valuta i syfte att driva ned växelkursen på den egna valutan. Japan gjorde inte detta under den så kallade deflationskrisen, men anledningen till att man avstod var att Uncle Sam hade synpunkter på en alltför svag yen. Dessutom är det ju uppenbart att den japanska ekonomin fungerat tämligen väl trots eller snarare tack vare fallande priser. Deflationsskräcken är helt enkelt så djupt rotad att man konstaterar att Japan befinner sig i en ekonomisk kris, eftersom priserna faller. Ser man istället till vad som verkligen hänt är det tveksamt om Japan befunnit sig i någon nämnvärd ekonomisk kris.

Dessutom måste det rimligen vara så att om priserna faller måste detta, allt annat lika, betyda att efterfrågan ökar. Om plånboksinnehållet sväller genom de fallande priserna istället för att i realiteten minska betyder detta ökat konsumtionsutrymme.

Ett annat struntargument är argumentet att deflation får folk att skjuta upp sina inköp in i det oändliga med kollapsande efterfrågan som följd. Om argumentet vore sant skulle rimligen samma sak gälla så länge det är möjligt att få positiv realränta på sparkapital. Vem vill vänta tjugo år med att köpa en ny dator bara därför att han vet att datorer blir ständigt billigare och att man kan få ränta på banken?

Samtidigt skall man i ärlighetens namn säga att det under vissa omständigheter kan finnas ett verkligt ekonomiskt problem som är förenat med snabb deflation och det är att under snabb deflation de nominella räntorna tenderar att gå i botten samtidigt som realräntorna kan vara fortsatt skyhöga och således de fallande räntorna ej förmår stabilisera efterfrågan, vilket de ju "borde" göra.

Ett sådant tillstånd är emellertid inte i längden möjligt under en guldmyntfot eftersom de fallande priserna kommer att göra guldbrytning ohyggligt lönande. På det viset kommer efterfrågan att med tiden stabiliseras. Däremot är ett sådant tillstånd teoretiskt möjligt under en ren pappersvaluta, men det hör till saken att i dessa fall alla möjligheter finns att vidta andra expansiva åtgärder. Dit hör att aktivt köpa utländska valutor i syfte att driva ned kursen på den inhemska valutan. Antag att Bank of Japan istället för att sänka styrräntan till noll hade erbjudit den japanska allmänheten 1 miljon yen för en US-dollar. Hur hade det då blivit med den japanska deflationen? Svaret är att denna deflation tämligen omgående förbytts i galopperande inflation. Dessutom hade aldrig den japanska deflationen kommit upp i sådana tal att den var något egentligt problem.