flavianopolis

As usual Stefan Karlsson refuses to publish comments where he is refuted. This time we have been discussing exchange rates and I have been arguing that all countries can devalue their exchange rates at the same time and by the same nominal amount, whereas he argues that they cannot.

At first glance Mr. Karlsson's argument seems to make sense. Suppose that all countries of the world were united in a monetary union similiar to that of the the euro-zone. I am thinking of a situation where all the countries of this planet would use one single paper currency and that this currency would have no formal link to gold. Would it really be possible for such a global monetary union to devalue its exchange rate? If there are no other currencies than that issued by the global central bank is there really anything to devalue in relation to?

Actually there is.

The global central bank could undertake interventions in the gold market in order to attempt to raise the relative price of gold, which would have precisely the same effect as if a country with a national paper currency would successfully do the same. The only noteworthy difference would be that the devaluation on behalf of a global central bank would affect net importers and net exporters of gold in different manners.

However: If the Swedish central bank were to undertake interventions in the gold market in an attempt to bring about a higher relative price of gold and the operation were successful, that would affect regions within Sweden with and without gold mining industry in different manners. So strictly speaking there is no difference at all between a devaluation on behalf of global monetary union and on behalf of a national central bank.

Please note that I am not discussing whether it is wise to devalue.

För en tid sedan inträffade en förfärlig masskrock på autobahn. Över 250 fordon lär ha varit inblandade. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/250-bilar-i-rekordkrock-pa-autobahn-1.915007

Vad som inte har uppmärksammats är att olyckan inträffade på en sträcka med hastighetsbegränsning. På sträckan tillåts högst 120 km/h, vilket med tanke på vägens utbyggnadsstandard måste anses vara en mycket låg hastighetsbegränsning. Tyska trefiliga motorvägar är utan vidare världens bästa motorvägar och att begränsa högsta tillåtna hastighet på sådana vägar till 120 km/h saknar rimlig grund. På vissa svenska motorvägar, som inte ens kommer i närheten av tysk standard, tillåts faktiskt också 120 km/h.

Jag vill till och med gå så långt att jag vågar påstå att olyckan troligen inte hade inträffat om man hade förlitat sig på den traditionella tyska hastighetsbegränsningen för motorvägar; det vill säga ingen alls.

Om nämligen fri hastighet råder invaggas inte förarna i någon falsk trygghetskänsla och bilförarna blir mera medvetna om de faror som finns, vilket understundom medför lägre hastigheter och alltid uppmuntrar till ordentlig teckengivning och väl tilltagna säkerhetsavstånd. Tyskar blinkar nästan alltid vid filbyte, men det gör vi svenskar på sin höjd då vi skär ut i omkörningsfilen. Kör somliga väldigt fort blir det också väldigt uppenbart varför man alltid bör hålla väl tilltaget säkerhetsavstånd. Risken för insomningsolyckor minskar också dramatiskt. Man ger heller ingen intrycket att man utan risk kan hålla högsta tillåtna hastighet, vilket många dessvärre tycks tro.

Dessutom bildas inga klungor om olika fordon håller olika hög hastighet. Om alla fordon håller ungefär samma hastighet bildas däremot ofta klungor med otillräckligt tilltagna säkerhetsavstånd och så snart någon av någon anledning trampar på bromsen uppkommer således gärna en masskrock.

Observera dock att jag inte påstår att somliga inte körde alltför fort då olyckan inträffade. Hastigheten skall anpassas till omständigheterna och framför allt bör man alltid hålla väl tilltaget säkerhetsavstånd. Detta gäller förstås desto mer om det råder dåliga sikt- och väderleksförhållanden.

Jag ber att få förstärka min varning för att fästa tilltro till den smörja som skrivs på den blogg som kallas den hälsosamme ekonomisten. Tyvärr finns ingen kommentarsfunktion och enligt min mening bör man vara på sin vakt mot bloggar som inte tillåter kommentarer eller redigerar kommentarerna.

Förnuftet tål nämligen att bli emotsagt, medan motsatsen gäller det feltänkta. Måhända skall jag vid lämpligt tillfälle försöka visa på hur dumt den hälsosamme ekonomisten resonerar. En annan blogg som förtjänar en varning är Stefan Karlssons blogg, eftersom Stefan Karlsson redigerar kommentarerna och inte publicerar sådant som säger emot hans idéer och han inte kan bemöta. Så tolkar i alla fall jag det förhållandet att han ganska ofta inte publicerar mina kommentarer där jag pekar på uppenbart orimliga tankegångar i hans texter. Däremot skriver Stefan Karlsson till skillnad från den hälsosamme ekonomisten en hel del bra saker.

Jag har aldrig tagit bort något annat än några få egna kommentarer sedan jag märkt att jag hade varit ute och "cyklat". Jag redigerar inte kommentarerna och låter alla kommentarer som jag inte själv har skrivit stå kvar om det inte skulle finnas verkligt starka skäl att ta bort dem. Då tänker jag på kommentarer som skulle kunna anses kriminella. Så har jag faktiskt ännu inte tagit bort en enda kommentar av dem som andra än jag själv skrivit.

Fri debatt kan nämligen bara det mindre väl genomtänkta förlora på.

Ständigt och nästan oavbrutet skrivs i svensk press om den "undervärderade" kronan. Problemet är emellertid att kronan alls inte är undervärderad. Istället är kronan ganska ordentligt övervärderad. Läs de senaste dumheterna om den "undervärderade" kronan på följande länk.

http://www.dn.se/ekonomi/se-fram-emot-en-starkare-krona-1.919956

Låt mig visa vad jag stöder mig på när jag säger att kronan är övervärderad.

Enligt Big Mac-index finns det endast fyra valutor som är övervärderade gentemot den svenska kronan. Dessa fyra är den norska kronan, schweizerfrancen, danska kronan och den isländska kronan. Alla andra valutor är undervärderade gentemot den svenska kronan.

Det kan samtidigt vara av intresse att studera sannolika förklaringar till varför de fyra nämnda valutorna är övervärderade gentemot den svenska kronan. Vad gäller schweizerfrancen och den danska kronan menar jag att en starkt bidragande orsak kan vara att dessa valutor bör betecknas som kvalitetsvalutor.

Om man jämför prisstegringen på en Big Mac sedan 1993 i Sverige, Danmark och Schweiz ser man att priset i Sverige stigit mycket snabbare än priset i Danmark och Schweiz. I Schweiz har priset stigit från 5,70 sfr. till 6,50 sfr., eller 14,0%. I Danmark har priset stigit från 25,75 dkr. till 29,50 dkr., eller 14,6 %. I Sverige har emellertid priset stigit från 25,50 kr. till idag 39,- kronor, vilket motsvarar hela 52,9 %.

En starkt bidragande anledning till att valutamarknaden värderar en valuta högt tycks inte sällan vara att man har högt förtroende för det landets inflationsbekämpning. Växlingskurser är till icke ringa utsträckning helt enkelt kapitaliserade inflationsprognoser och en starkt bidragande anledning till att schweizerfrancen och danska kronan värderas högt är sannolikt att valutamarknaden antar att eftersom Danmark och Schweiz lyckats hålla låg inflation under en längre tid så finns det anledning att tro att man kommer att lyckas väl också i framtiden.

Eftersom emellertid Sverige har haft en väldigt hög inflation så ser man med misstänksamma ögon på den svenska kronan och antar att svenskarna sin vana trogen kommer att fortsätta inflatera kronan. Riksbankens styrräntor och de stigande bostadspriserna i Sverige talar inte emot det antagandet.

Visst finns det andra orsaker till att valutor värderas på ett visst sätt, men faktorn kapitaliserad framtida inflation är tvivelsutan en mycket viktig faktor. Vad gäller norska kronan och den isländska kronan gäller att båda är små illikvida valutor och att den norska kronan är dopad med oljedollar. Norges enorma oljeinkomster gör det möjligt för de norska myndigheterna att upprätthålla en ständigt övervärderad valuta. Dessutom har Norge sedan några år tillbaka tvivelsutan en mera trovärdig inflationsbekämpning än Sverige. Vad gäller Island är det helt enkelt så att små valutor gärna blir felvärderade av det enkla skälet att det inte krävs särskilt stora transaktioner för att växlingskursen skall komma i rörelse. Enligt min övertygelse är den isländska kronan en av de ytterst få valutor som på goda grunder kan antas falla gentemot den svenska kronan.

Jag vill samtidigt varna för missuppfattningen att rika länders valutor tenderar att vara högre värderade än fattiga länders. En brasiliansk Big Mac kostar nämligen mer än en japansk.

Därför är min prognos en euro runt 12,- kronor. Skulle nämligen en euro kosta 12,23 kronor så skulle en svensk och en tysk Big Mac kosta lika mycket, men det hör till saken att Tyskland har något lägre priser än övriga eurozonen.

Mina beräkningar grundar sig på 2009 års Big Mac-index.

Some argue that the lending of money is not inflationary. If Adam borrows one ounce of gold from Bruce, Bruce has one ounce less to spend. But that is not the whole truth.

If Adam signs a piece of paper where he obliges himself to pay back what he has borrowed from Bruce and Bruce hands over that piece of paper to Charles in exchange for goods or services, the credit transaction has created additional, inflationary purchasing power.

However, it is of course true that the additional purchasing power will become extinguished once the debt has been paid off. But, as an indisputable matter of fact, the lending of money against the issuance of promissory notes does add purchasing power until the debt has been paid off. I am aware of the fact that the quantity of money proper is not affected, but since the debt of a solvent debtor not seldom can be exchanged for goods and services and sometimes even be used as payments for other debts, the lending of money does create some kind of second-class money.

I have tried to publish comments on Stefan Karlsson's blog where I point out this perfectly obvious fact, but for some reason Stefan Karlsson refuses to publish my comments and insists that the lending of money is not inflationary since the additional purchasing power of the debtor is cancelled out by the decreased purchasing power of the creditor. But, as I have shown here, that is largely incorrect.

A more interesting and puzzling question to be answered is how the lending of money affects gold mining and demand for physical gold under a gold standard. My answer is that the lending of money depresses gold mining and fuels demand for physical gold and that thus the credit expansion under a gold standard ultimately is regulated by the fact that the profitability of gold mining must remain approximately as high as the profitability of other similar businesses in spite of the fact that credit transactions with nominal value in gold do depress the purchasing power of gold.

På Svenska Dagbladets ledarsida finns en text som är kritisk till EU:s åtgärder för att hålla upp priset på mjölkprodukter. Läs den på följande länk.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3258599.svd

Jag vill gärna upplysa om att Sverige, innan Sverige blev medlem av EU, inte hade någon prisreglering på mjölk och att svensk mjölkproduktion inte var kvoterad. På mjölkområdet inskränkte sig svensk jordbrukspolitik till att upprätthålla ett tullskydd och i övrigt var marknaden helt fri.

Tror man på en fri marknad bör man inte vara för Sveriges medlemskap i EU och enligt min mening är Svenska Dagbladet ytterst inkonsekvent när man omhuldar det svenska medlemskapet i världens avgjort mest välorganiserade protektionistiska kartell och en fri marknad. Man kan kalla EU för vad som helst, men EU minst av allt bör EU kallas en fri marknad.

Man måste faktiskt välja om man är för en fri marknad eller EU. Jag är för en fri marknad och tror också att bondenäringen i långa loppet mår bäst av att lyda under marknadens lagar.

Idag skriver Johan Norberg en mycket förnuftig, välformulerad och intressant debattartikel i Dagens Nyheter. Läs den på följande länk.

http://www.dn.se/opinion/debatt/varldsekonomin-riskerar-att-drabbas-av-en-ny-kris-1.918217

Kortfattat är summan av Norbergs text att de åtgärder som världens politiker och centralbanker vidtar för att "lindra krisen" kan liknas vid att försöka bota baksmälla genom att hälla i sig en flaska brännvin. Norberg påpekar emellertid är att detta endast är ett sätt att skjuta problemen framför sig och att nästa dags baksmälla riskerar att bli ännu värre.

Norberg tycks alltså mena att det är bättre att genomlida en dag av ångest och huvudvärk för att låta hälsan återvända genom en hälsosam rening.

Enligt min mening är den teoretiska problematik som Johan Norberg tangerar alltför komplex för att låta sig kortfattat beskrivas. Jag lämnar den därför därhän, men enligt min mening är det alldeles felaktigt att tro att dagens kris är en deflationskris. Däremot var krisen i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet en deflationskris. En deflationskris kännetecknas av att penningomloppet förlamas. Fördelen med inflation är att inflation gör folk mera benägna att spendera pengar, varför en deflationskris faktiskt kan korrigeras med hjälp av en medveten inflationspolitik.

Dagens kris är dock ingen sådan kris, vilket bevisas av det förhållandet att knappast något land på jordklotet uppvisar någon nämnvärd prisdeflation. Alltså beror krisen på någonting annat, men ingen tvekan råder om att den amerikanske centralbankschefen, Ben Bernanke, och nobelpristagaren Paul Krugman tycks tro att vi befinner oss i en deflationskris. Trots alla fina titlar och annat har faktiskt herrar Bernanke och Krugman helt fel.

Enligt min mening är dock Johan Norberg alltför pessimistisk. Vad vi bevittnar är nämligen de nuvarande valutasystemens dödskamp. Ett valutasystem helt frikopplat från guldet är nämligen i grunden dysfunktionellt. Således kommer det nya valutasystem som nu håller på att växa fram inte vara frikopplat från guldet. Rent av vore det bra med en hög amerikansk inflation, eftersom i så fall övergången till ett på guldets solida grund byggt valutasystem kommer att gå desto snabbare.

För att återgå till den ursprungliga analogien tror jag att levern redan har slutat att fungera och att det därför är meningslöst att försöka rädda patienten.

Jag ber att få rekommendera dem av mina läsare som efterfrågat mera religiöst material samt alla andra att läsa en utmärkt bok skriven av en god teolog. Boken finns på följande länk och behandlar den Ortodoxa Kyrkans lära om Guds Moder.

http://www.stmaryofegypt.org/library/st_john_maximovich/on_veneration_of_the_theotokos.htm

Idag rapporteras att svensk trupp blivit angripen i Afghanistan. Läs mer på följande länkar.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3249359.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3251409.svd

http://www.dn.se/nyheter/varlden/tre-omkomna-i-strid-i-afghanistan-1.917495

Jag vill inte utesluta att det kan finnas situationer då utländsk trupp har anledning att gripa in i främmande länder för att exempelvis stoppa ett folkmord, men de så kallade talibanernas framfart i Afghanistan motiverar på intet sätt svensk truppnärvaro.

Något hot mot svenska intressen föreligger inte och inga så allvarliga och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer att en militär operation får anses rättfärdigad. Afghanistan har en annan kultur än Sverige och vilken typ av rättsskipning som tillämpas i ett avlägset utvecklingsland där de flesta lever av boskapsskötsel är ur svensk synvinkel fullkomligt ovidkommande.

Är svenskar så dumma att de ger sig av till Afghanistan för att blanda sig i afghanistansk inrikespolitik får de skylla sig själva om de utsätts för angrepp. Jag förstår de afghaner som är upprörda över den utländska truppnärvaron och anser rent av de med rätten på sin sida angripit utländsk trupp. Utländsk trupp har nämligen inte där att göra.

Med stor sorg noterar jag att Island nu begär inträde i EU. Läs mer på följande länkar.

http://www.svd.se/nyheter/politik/euvalet2009/artikel_3247855.svd

http://www.dn.se/nyheter/varlden/island-overlamnade-sin-eu-ansokan-1.917230

Min uppfattning är att Island nu håller på att göra ett mycket stort misstag och att det verkliga problemet inte är att Island är utanför EU utan att Island har en notoriskt instabil och illikvid valuta. Det senare problemet skulle visserligen lösas om Island bleve medlem av eurozonen, men är det verkligen ett rimligt pris att betala för en stabil valuta att skänka bort sin självständighet och sina fiskevatten till en ansiktslös superbyråkrati?

Mitt svar är nej, men jag vill inte riktigt stanna där. Island borde avskaffa sin egen skämtvaluta och ersätta den med en stabil och välfungerande valuta utgiven av en trovärdig centralbank utanför EU med god historik på inflationsområdet. Jag tänker givetvis på schweizerfrancen och enligt min mening kunde de isländska myndigheterna med fördel låna upp en större summa schweizerfranc, omsätta lånet i kontanter och snabbt köpa upp samtliga sedlar och mynt utgivna av den isländska sedelbanken. Nu rådande växlingskursförhållande mellan den isländska kronan och schweizerfrancen är inte orimligt och Islands makroekonomi skulle enligt min övertygelse omedelbart förbättras påtagligt till det bättre givet att den sjuka kronan droges in.

I syfte att tillförsäkra Island en försiktig och stabil banksektor föreslår jag vidare att den isländska staten helt slopar insättningsgarantin. Schweiz klarar sig utan statlig insättningsgaranti och det är till och med så att de underliga incitament som insättningsgarantin skapar är en av den nuvarande krisens huvudorsaker. Som land inom EU blir dock Island absolut förpliktigat att upprätthålla en insättningsgaranti.

Frågan är inte om det är bra eller dåligt för Island att gå med i EU. Det är utan tvekan dåligt. Den rätta frågan är istället varför Island sannolikt kommer att gå med i EU. Svaret på frågan är enkelt. Politiker älskar EU därför att EU inte är en demokrati och därför att EU ger galna politiker en enorm makt och otroligt lockande karriär- och inkomstmöjligheter.

EU stinker från början till slut och det blir inget tredje världskrig om Island inte går med i EU.

Jag har gjort en märklig och måhända intressant observation.

Under det gångna året har det amerikanska Big Mac-priset legat helt stilla på $3,57 och samtidigt har guldpriset per uns fallit från cirka $962 till idag cirka $948. Detta betyder att en amerikansk Big Mac nu kostar mindre guld än den gjorde för ett år sedan. Den historiska trenden är att konsumentvaror blir billigare och billigare om man använder guld som referenspunkt och således går det senaste året i en riktning som är motsatt den historiska trenden.

Det framstår som väldigt sannolikt att allt snart kommer att återgå till det normala och att priset på en Big Mac mätt i guld återigen kommer att börja falla. Med tanke på de extremt låga amerikanska styrräntorna framstår det dessutom som högst osannolikt att de amerikanska konsumentpriserna mätt i dollar kommer att falla. En stegring framstår som betydligt mera sannolik.

Detta betyder att guldpriset mätt i amerikanska dollar kommer att drivas uppåt av två faktorer. Den ena är att konsumentprisindex historiskt sett tenderar att falla mätt i guld och att den inflatoriska penningpolitiken kommer att stegra konsumentpriserna mätt i dollar.

Anledningen till den måttliga prisinflationen under det gångna året är enligt min övertygelse en oavsedd följd av en inflatorisk penningpolitik. Den inflatoriska penningpolitiken har nämligen skapat en stark förväntan om en mera deflatorisk dito och drivit upp den reala dollarkursen, vilket i sin tur har lagt sig som en våt filt över den amerikanska ekonomien och framkallat insolvenser med en kreditkontraktion som följd.

Räkna alltså med ett stigande guldpris mätt i såväl dollar som hamburgare. Den nuvarande trenden är nämligen inte långsiktigt hållbar ens om den amerikanska centralbanken kommer att lyckas upprätthålla stabila priser, trots att den eftersträvar inflation.

Ytterligare en mycket intressant aspekt av detta är att det tycks som om amerikanerna är sysselsatta med att amortera sina skulder, men att den amerikanska penningpolitiken håller en ren prisdeflation borta samtidigt som den oavsiktligen håller upp dollarkursen. Man kan fråga sig vad som skulle hända om dessa skulder inte funnes.

Ytterst sett är det ju gäldenärerna som håller uppe värdet på en ren pappersvaluta. Jag gissar att de tio år som ligger framför oss kommer att vara mycket spännande och jag misstänker starkt att den amerikanska dollarn under denna tid kommer att genomgå en mycket allvarlig kris. Dessutom är det oundvikligt att en dollarkris ger återverkningar på andra valutor, eftersom endast guldet kan stiga mot dollarn utan att besväras på samma sätt som exempelvis europeiska exportörer skulle besväras av en dollarkollaps.

Alltsammans är mycket svåröverskådligt.

Jag ber att få rekommendera 2009 års Big Mac index för studium. Det finns på följande länk.

http://www.economist.com/businessfinance/displaystory.cfm?story_id=14036918

Däremot avråder jag bestämt från ett närmre studium av Economists text i ämnet. Denna är nämligen ingenting annat än rent strunt och att Economist inte har begripit Big Mac index' inre logik bevisas av att man fört samman hela eurozonen i ett enda pris.

Jag driver tesen att en Big Mac borde kosta ungefär lika mycket i alla världens stater oavsett om dessa är rika eller fattiga och att skillnaderna i levnadsstandard inte avspeglas i priset utan i den tid en normalinkomsttagare måste arbeta i respektive land för att kunna köpa en Big Mac. Allt annat lika innebär ju lägre priser högre levnadsstandard och inte tvärsom.

En enhetlig prisnivå för varor som inte lämpar sig för längre transporter förutsätter emellertid fria kapitalflöden, fasta växlingskurser och en sträng inflationsbekämpning, men eftersom jag också är övertygad om att världen inom en icke alltför avlägsen framtid kommer att återgå till guldmyntfot tror jag att min tes snart kommer att bevisas av verkligheten.

Dock är jag osäker på hut olika länders relativa skuldsättning kommer att påverka de reala växlingskurserna och är spänd på att få veta svaret på denna fråga. Möjligen kunde här priserna i eurozonens olika medlemsstater ge några ledtrådar.

Vill ni läsa en bra text angående hur Big Mac index skall tolkas och förstås föreslår jag istället följande text.

http://flavianopolis.blogspot.com/2009/03/komplikationsfaktorerna.html

Det enda möjligen hållbara argument som har framförts från riksbankens sida för att bedriva den ytterst inflatoriska politik som för tillfället bedrivs är enligt min mening hänsynen till de finansiella systemens stabilititet. Om riksbanken bedriver en deflatorisk penningpolitik kan detta medföra en våg av insolvenser och detta kan i sin tur medföra att banker går omkull.

Riksbanken skall enligt riksbankslagen ta hänsyn till de finansiella systemens stabilitet och vid sidan om hänsynen till ett fast penningvärde får riksbanken inte ta några andra hänsyn. Riksbanken får faktiskt inte bedriva någon konjunkturpolitik, men riksbanken får tumma aningen på hänsynen till det fasta penningvärdet i händelse av att de finansiella systemens stabilitet är hotade.

Mycket intressant är då att notera att Handelsbanken själv uppger sig lida skada av riksbankens aggressiva inflationspolitik och att Sverige utan vidare skulle kunna klara sig alldeles utmärkt med en enda bank. Det ligger alltså inte i någon annans intresse än de misskötta bankernas aktieägares och anställdas att medelst inflatoriska åtgärder understödja de misskötta svenska storbankerna till vilka alla utom Handelsbanken bör räknas. Handelsbanken hade istället tjänat på en deflatorisk penningpolitik, eftersom en sådan hade kunnat medföra misskötta konkurrenters insolvens och därigenom gett Handelsbanken ännu bättre förutsättningar att flytta fram positionerna. Och eftersom Sverige skulle klara sig utmärkt med en enda bank har de finansiella systemens stabilitet aldrig varit hotade.

Jag har dock helt gett upp hoppet om att vänta sig ens en antydan till sunt förnuft från riksbankens sida. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3236707.svd

Försök gärna förklara nedanstående tidningsnotis med hjälp av David Ricardos värdelära.

http://www.dn.se/ekonomi/prisfall-i-sikte-efter-god-skord-1.909534

Min kortfattade genomgång av Ricardos värdelära finner ni på följande länk.

http://flavianopolis.blogspot.com/2009/07/har-guld-nagot-objektivt-varde.html

Den som åstadkommer det bästa svaren på denna och nedanstående frågor utlovas en flaska utsökt georgisk "konjak". Eftersom jag inte modererar kommentarerna är det givetvis aningen riskabelt att svara först, eftersom andra kanske bereds tillfälle att avge bättre svar genom att studera övriga bidrag. Men strunta i det och kör hårt! Observera också att jag endast skrivit ordet konjak omgivet av citationstecken av det skälet att endast vindestillat från ett visst distrikt i Frankrike får kallas konjak. Jag menar alltså georgiskt vindestillat.

Känner ni till det som kallas den klassiska värdeparadoxen?

Den klassiska värdeparadoxen är frågan varför diamanter är dyra och vatten billigt, trots att vatten är oumbärligt och diamanter umbärliga. Visserligen kan man tänka sig att i en öken vatten skulle kunna vara dyrare än diamanter, men i de flesta fall är diamanter mycket dyrare än vatten.

Jag skulle bli glad om någon eller några av mina läsare skulle vilja försöka besvara några frågor. De lyder så här.

• Varför är diamanter dyrare än vatten, trots att vatten är oumbärligt och diamanter umbärliga?
• Varför kan man tänka sig att vatten skulle kunna vara dyrare än diamanter i öknen?

Använd er gärna av texten nedan för att se hur David Ricardo skulle ha besvarat frågorna.

Efter att än en gång ha läst kommentarerna till den text där jag förutspår den klassiska guldmyntfotens återuppståndelse i modern skepnad har jag tyckt mig kunna konstatera att alla de invändningar som uppställdes mot mina tankegångar redan har bemötts mer eller mindre väl.

Emellertid anser jag att en fråga inte tillräckligt noggrant dryftats och den frågan är frågan huruvida guld har något objektivt värde. Jag besvarar den frågan med ja och nedanstående är en motivering av den ståndpunkten.

En absolut förutsättning för att något skall ha ett marknadsvärde är att detta något har ett subjektivt värde och det subjektiva värdet är helt enkelt den verkliga eller inbillade värde vi människor tillskriver något. Vi tillskriver exempelvis rökt makrill ett sådant värde.

Den andra absoluta förutsättningen för att något skall betinga ett marknadsvärde är att tillgången inte är praktiskt taget obegränsad. Tillgången på luft är alltför obegränsad för att luft skall betinga något marknadsvärde. Däremot är tillgången på ost inte så obegränsad att ost inte betingar något marknadsvärde.

När man berör frågan om begränsad respektive obegränsad tillgång kommer man givetvis in på frågan om produktionskostnader och enligt min mening är det helt uppenbart att marknadsvärdet på en viss nyttighet i långa loppet inte kan vara så lågt att produktionskostnaderna inte bestrids med mindre än att den kommersiella produktionen upphör. Mekaniska räknemaskiner betingar exempelvis ett så lågt marknadsvärde att det inte längre förekommer någon kommersiell produktion av mekaniska räknemaskiner. Detta betyder att det subjektiva värdet på mekaniska räknemaskiner understiger det objektiva.

Förvisso kan marknadsvärdet överstiga produktionskostnaden, men om marknadsvärdet överstiger produktionskostnaden kommer marknaden i de flesta fall att svämmas över av den nyttighet vars marknadsvärde överstiger produktionskostnaden. Därefter faller marknadsvärdet. Detta gäller dock inte sådant av vilket tillgången av tvingande skäl är begränsad. Tillgången på tavlor målade av en viss bortgången konstnär är ett givet faktum och således överensstämmer marknadsvärdet på sådana målningar med det subjektiva värdet.

Däremot gäller lagen om att produktionskostnaderna styr marknadsvärdet de allra flesta varor som är allmänt förekommande i handeln om än att under begränsade tidsperioder marknadsvärdet kan överstiga eller understiga produktionskostnaderna. Om det inte kostar varken mer eller mindre att odla rödlök än gul lök kommer således marknadsvärdet på rödlök att över tiden vara ungefär det samma som marknadsvärdet på gul lök.

Jag definierar, i likhet med David Ricardo, det objektiva värdet på en viss nyttighet som dess produktionskostnad och det enkla faktum att det förekommer kommersiell brytning av guld bevisar att marknadsvärdet inte ligger uppenbart under guldets objektiva värde. Skulle brytningen av guld upphöra är det också uppenbart att detta skulle medföra en så kraftig stegring av guldets marknadsvärde att förr eller senare brytningen skulle återupptas. Mekaniska räknemaskiners objektiva värde är dock betydligt högre än deras subjektiva värde, varför den kommersiella produktionen av mekaniska räknemaskiner har upphört.

Tavlor målade av Picasso betingar ett marknadsvärde vida överstigande deras objektiva värde, eftersom deras subjektiva värde är mycket högt och tillgången inte låter sig förmeras genom kommersiell produktion. Morötters marknadsvärde ligger dock sannolikt mycket nära deras objektiva värde vilket bevisas av att det förekommer kommersiell odling av morötter samt att morotsodlare inte tjänar särskilt mycket pengar.

Tavlor målade av någon bortgången och ointressant konstnär betingar dock inget marknadsvärde av det skälet att de inte tillskrivs något subjektivt värde. Således kan man dra slutsatsen att begränsad tillgång inte är tillräckligt för att något skall betinga ett marknadsvärde.

De tankegångar jag här presenterar är inte mina egna utan är mitt försök att förenkla och förklara David Ricardos värdelära. Jag har dock inte berört jordränta och den lägsta tänkbara arbetarelönen, eftersom detta sannolikt skulle trötta ut mina läsare, men det går givetvis bra att läsa David Ricardo i original. Intresserade hänvisas till följande länk.

http://www.econlib.org/library/Ricardo/ricP.html

Så här står det i Svenska Dagbladet angående en av de personer som misstänkts för mordet på Catrine da Costa.

""Slaktaren": Dömdes på 70-talet till rättspsykiatrisk vård för två mord och för att ha styckat en kvinna som han levde tillsammans med. Avled 1987. Chefsåklagare Stefan Bergman har fått avslag på sin begäran om att få ut vävnadsprover från obduktionen för att kunna jämföra hans DNA med hår från handduken vid fyndplatsen."

Jag anser att det är bedrövligt att man avslagit chefsåklagare Bergmans begäran om analys av huruvida det på grundval av DNA-spår finns anledning att avskriva misstankarna mot den så kallade slaktaren.

Man kan ju vara helt säker på att vi inte hade vetat mindre om mordet på Catrine da Costa om undersökningen hade genomförts. En "träff" hade förstås inte bevisat den så kallade slaktarens skuld, men eftersom ingen undersökning har genomförts kan misstankarna leva vidare. Rättsstatens principer kräver faktiskt att alla till buds stående medel för att avskriva en misstanke används.

Jag misstänker dock att avslaget bottnar i att man från de påstått rättsvårdande myndigheternas sida har befarat en "träff", eftersom detta hade stärkt uppfattningen att allmänläkaren och obducenten utsatts för ett ytterst allvarligt rättsövergrepp. Och jag tycker inte att jag förtalar det svenska rättsväsendet om jag säger att det tycks sitta väldigt långt inne att medge att man har gjort fel.

Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3190181.svd

Läs gärna om den så kallade slaktaren och misstankarna mot honom på följande länk.

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/242445-fallet-dacosta-det-har-arslaktaren

Jag råkade på en trevlig film som jag inte vill undanhålla er. Den handlar om Hennes Majestät, eller Citroën SM. Jag anser att Citroën SM är oslagbart flärdfull och elegant. Se filmen och bilda er en uppfattning om ni inte redan är "sålda".

http://www.youtube.com/watch?v=gNa-M6lx2n0

Jag ber att få rekommendera en alldeles utmärkt internetsida som jag alldeles nyligen råkade hitta. Se här.

http://www.bullionstar.com/graphs/

Det enda jag saknar är möjligheten att deflatera guldpriset med hjälp av Big Macs. Eventuellt skall jag försöka ta kontakt med personen som står bakom sidan och föreslå honom/henne ett samarbete där jag tillhandahåller nödvändiga prisuppgifter för att kunna deflatera guldpriset med Big Macs.

Vad jag är intresserad av att få veta är nämligen hur många Big Macs man får för ett gram guld givet att man bortser från transaktionskostnader.

I Dagens Nyheter står idag att läsa att den svenska kronan aldrig tidigare varit så svag gentemot euron. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/ekonomi/svenskarna-stannar-hemma-nar-kronan-faller-mot-euron-1.908679

Om man ser till den tid som förflutit sedan euron infördes i sedel- och myntform är det förmodligen sant att kronan aldrig varit svagare gentemot euron än den är nu. Om man däremot ser till den tid som förflutit sedan euron blev en giral valuta, vilket den blev i januari 1999, var kronan då faktiskt betydligt svagare än den är idag.

Man måste nämligen ta hänsyn till inflationen och priserna när man jämför två valutor med varandra, men detta förhållande förbises nästan alltid i den allmänna debatten. Vidare måste man försöka göra en så rättvis bedömning av olika länders respektive inflationstakt som möjligt. Detta förutsätter i sin tur att man i möjligaste mån bör bortse från hur konsumentprisindex påverkats av förändrade växlingskurser då ju dessa har en stark inverkan på priserna för importvaror.

Man måste alltså försöka leta efter lokalt producerade varor eller tjänster med lågt importinnehåll avsedda för försäljning på den inhemska marknaden. Bortsett från att hamburgare inte sällan innehåller importerade råvaror är faktiskt hamburgare en väldigt bra måttstock. De tillverkas ju lokalt och är avsedda för försäljning på den inhemska marknaden.

Januari 1999 kostade en tysk Big Mac 4,99 d-mark och en svensk 24,- kronor. Växlingskursen mellan den svenska kronan och d-marken uppgick då till 4,81 d-mark per krona, vilket praktiskt taget jämställde det svenska och det tyska priset. Idag kostar en svensk Big Mac 40,- kronor och en tysk 3,19 €. Den växlingskurs som skulle jämställa de nu rådande svenska och tyska priserna uppgår alltså till 12,54 kronor per euro, men eurons faktiska växlingskurs är betydligt lägre.

I själva verket är alltså kronan idag betydligt starkare än den var 1999 och detta förklarar också den nu rådande svenska lågkonjunkturen. Var därför inte förvånade om euron under det närmaste året kommer att ha stigit till en nivå överstigande 12,- kronor.

I quote professor George Reisman.

"Fiduciary media are transferable claims to standard money, payable by the issuer on demand, and accepted in commerce as the equivalent of standard money, but for which no standard money actually exists.”

As far as I can understand the point of view held by professor Reisman is, in this respect, identical to that of Ludwig von Mises who defined fiduciary media as bank notes and demand deposits beyond actual gold reserves.

However, I have come to differ from that standpoint. I consider all claims to standard money to be fiduciary media. This is why.

If somebody borrows money from a bank a claim to standard money is issued. The borrower issues a claim to standard money. The borrower becomes a debtor in relation to the bank. Although in most cases the document manifesting the debt is kept in the vault of the lending bank until the debt is paid off, it is not ruled out that the lending bank will hand it over to a new creditor in exchange either for standard money or other claims to standard money.

Strictly speaking there is no catallatic difference between such claims to standard money and claims to standard money payable on demand by banks. They are identical in that both can change hands and that both command a value in exchange as long as the debtor/issuer is solvent. And since banks hold all kinds of claims to standard money as security for the more liquid forms of claims to standard money they issue themsleves, one could argue that most claims to standard money catallactically change hands all the time.

Somliga kritiker av tanken att använda guld som det monetära systemets grundbult anför att guld i likhet med vilken annan nyttighet som helst kan bli värdelöst. Exempelvis blev den mekaniska räknemaskinen värdelös i samma ögonblick som elektroniska räknemaskiner presenterades.

Givetvis har dessa guldmyntfotens belackare i princip rätt. Skulle man kunna uppfinna en teknik genom vilken man kunde tillverka guld till samma kostnad som stål så skulle givetvis guldet rasa i värde i förhållande till stål. En annan möjlighet vore att någon utvecklade ett helt nytt material som hade alla guldets goda egenskaper samt ytterligare några och dessutom kunde tillverkas till samma kostnader som plast. I så fall skulle guldet också snart bli värdelöst.

Problemet är bara att det aldrig har hänt och att det med stor säkerhet aldrig kommer att hända. Som ett intressant exempel på guldets mycket speciella egenskaper föreslår jag mina läsare att se en liten film i vilken man får inblick i verksamheten hos Storbritanniens största handelsföretag inom handel med guldtackor och guldmynt.

http://www.youtube.com/watch?v=LPWEtO0Mc84&NR=1

Tror ni att guld kommer att bli värdelöst genom en innovation?

Under senare år har Sveriges Riksbank i likhet med ett stort antal centralbanker lättat på guldreserverna och sålt av guld. Många har kritiserat förfarandet då ju guldet bara blir dyrare och dyrare och tvivelsutan har guld varit en lysande placering under de senaste tio åren.

Gissningsvis kommer utförsäljningen av guld att fortgå och enligt min mening finns inget att säga om detta. Jag tycker att det är bra om det finns ett stort utbud av investeringsguld på marknaden, eftersom investeringsguld är ett ganska bra sätt att skydda sig mot inflation.

Därför vill jag gärna lansera ett förslag angående hur man skulle kunna förfara med den svenska guldreserven om 133 ton. Delar man dessa 133 ton på Sveriges befolkning skulle varje svensk få cirka 15 gram rent guld och jag föreslår att svenska staten skickar hela guldreserven till myntning och därefter skänker bort guldreserven till svenska folket. Varje medborgare, rik eller fattig, får helt enkelt 15 gram guld i form av mynt som tillverkats av guldreserven.

Därefter vore diskussionen om riksbankens mer eller mindre genomtänkta förvaltning av rikets guldreserv avslutad. De som så önskade eller vore därtill nödda och tvungna kunde sälja sitt guld och övriga behålla det. Exakt vilken tyngd och renhetsgrad man borde välja vet jag inte, men jag anser definitivt att mynten inte skall ha någon valör i svenska kronor. Man kan tänka sig att tillverka replikor av våra gamla guldmynt med den skillnaden att de nutida skulle vara prydda med Carl XVI Gustafs porträtt, men inte ha något krontal angivet. Exempelvis skulle varje svensk kunna få en replika av det gamla 20-kronorsmyntet, en av det gamla tiokronorsmyntet och två av det gamla femkronorsmyntet. Detta skulle motsvara drygt 16 gram per svensk.

Jag råder dem av mina läsare som har nettofordringar och är riskskygga att köpa guld. Jag skulle här vilja ge en liten konsumentvägledning och tänkte närmre beröra priset per gram beroende på hur stora tackor man köper.

Jag baserar min konsumentupplysning på Tavex prislista.

1 gram - 373,00 kronor per gram
2½ gram - 326,40 kronor per gram
5 gram - 291,20 kronor per gram
10 gram - 277,20 kronor per gram
20 gram - 265,55 kronor per gram
50 gram - 248,08 kronor per gram
100 gram - 247,14 kronor per gram

Så här ser återköpskurserna ut.

1 gram - 232,00 kronor per gram
2½ gram - 232,40 kronor per gram
5 gram - 232,40 kronor per gram
10 gram - 232,40 kronor per gram
20 gram - 232,40 kronor per gram
50 gram - 233,58 kronor per gram
100 gram - 232,88 kronor per gram

Så här höga är återköpskurserna i förhållande till försäljningspriserna.

1 gram - 62,2 %
2½ gram - 71,2 %
5 gram - 79,8 %
10 gram - 83,8 %
20 gram - 87,5 %
50 gram - 94,2 %
100 gram - 94,2 %

Eftersom rimligen återköpskursen borde vara högre ju större mängder det är fråga om tolkar jag den förhållandevis höga återköpskursen för 50 grams tackor så att för tillfället stor efterfrågan råder på just denna storlek.

I övrigt tror jag att man kan säga att försäljningspriset per gram är så lågt från och med tackor med en vikt om 50 gram att dessa kan köpas utan nämnvärd risk för förlust ens i inflationsjusterade kronor givet att man köper dem på två års sikt.

Måhända säger guldmarknaden väldigt mycket om en viss valutas grad av sundhet. Ju sjukare en valuta är desto mindre riskfyllt är det att köpa guld och ju mindre tackor kan man köpa utan att riskera försluster räknat i inflationsvalutan. Att köpa aldrig så små guldtackor och betala med zimbabwe-dollar under den där tidigare pågående inflationen torde ju inte ha varit förenat med någon risk att förlora så mycket som en enda zimbabwe-dollar. Ett säkert tecken på en hyperinflation lär vara att det blir omöjligt att köpa guld om man vill betala med den valuta som håller på att upplösas och i Zimbabwe säljer sedan länge ingen guld mot zimabwedollar. Oavsett hur många triljarders triljoner man bjuder finns ingen som vill sälja så mycket som ett enda gram guld.

Ganska intressant är att det från dem som handlar med investeringsguld sägs att de enda privatpersoner som säljer guld är de som anser sig därtill nödda och tvungna. Övriga behåller sitt guld då de insett att guldets köpkraft är mycket stabil. Alltså ser vi redan idag en lätt touch av Zimbabwe.

Ta gärna en titt på den sida från vilken jag utgått. Sidan har följande adress.

http://tavex.se/index.php?main=127&productID=8

Den 23 mars 2009 kostade ett kilogram guld 243.542,- kronor. Idag kostar ett kilogram guld 235.042,- kronor. Samtidigt har priset på en Big Mac här i Vårgårda under samma tid stigit från 39,- kronor till idag 41,- kronor. Man kan uttrycka detta som att priset på ett kilogram guld fallit från 6.244 Big Macs till 5.733 Big Macs, eller cirka 8,2 %. Jag är helt övertygad om att priset på guld i långa loppet kommer att stiga minst lika mycket som priset på snabbmat och tolkar därför det fallande guldpriset i termer av Big Macs som en köpsignal.

Vidare konstaterar jag följande. I början av 1999 kostade en svensk Big Mac 24,- kronor och en tysk dito 4,99 d-mark. D-markens kurs uppgick då till 4,81 kronor per d-mark och jämställde alltså det svenska och det tyska priset. Vid den tiden hade Sverige absolut inga problem med inhemsk inflation, vilken ståndpunkt jag motiverar med att en Big Mac 1997 kostade 26,- kronor, vilket skall jämföras med att en Big Mac för två år sedan kostade 35,- kronor här i Vårgårda. 1999 understeg alltså priset det för två år tidigare rådande med 7,7%, medan det idag rådande är 17,1 % högre än det som rådde för två år sedan.

Jag menar att denna skillnad förklarar varför kronan vid 1999 års början var rimligt värderad i jämförelse med d-marken. 1999 fanns det inga skäl att förvänta sig en skärpning av den svenska penningpolitiken och av det skälet uppstod ingen spekulativ efterfrågan på kronor. Idag finns däremot mycket starka skäl att förvänta sig en skärpning av penningpolitiken. Priset på en Big Mac har ju under de två senaste åren stigit med 17,1 %, riksbankens styrränta uppgår till 0,25 % och riksbanken har påannonserat att man skall köpa upp stora mängder skuldförbindelser.

Detta är givetvis fullständigt ohållbart och kommer inom en icke alltför avlägsen framtid att tvinga riksbanken att välja mellan att låta inflationen skena och att genomföra kraftig höjningar av styrräntorna. Höjda styrräntor kan i sin tur framkalla en våg av insolvenser och det enda som kan hålla svensk ekonomi under armarna under den kris som med all säkerhet kommer att infinna sig under de närmaste fem åren är en radikalt lägre kronkurs. Euron måste stiga åtminstone till sin köpkraftsparitet och eftersom en tysk Big Mac för tillfället kostar €3,19 uppgår den kurs som skulle jämställa det svenska och det tyska priset för tillfället till 12,54 kronor per euro.

Med tanke på att den europeiska centralbanken för en nästan lika stollig penningpolitik som Sveriges Riksbank anser jag dock inte att den kloke köper euro. Istället köper den kloke guld och låser in i sitt bankfack. Guldpriset har under våren varit uppe i regionen 280.000,- kronor per kilogram och med tanke på vad jag just anfört kommer guldpriset med all säkerhet inom de närmsta två åren att åtminstone en gång till ha nått åtminstone 270.000,- kronor per kilogram.

Det är visserligen uppenbart att den nu förda och firade penningpolitiken skadar Sveriges ekonomi å det grövsta, men på grund av de allmänt förhärskande inflationistiska doktrinerna finns inget att göra åt detta. Man kommer att fortsätta med att lösa upp den svenska kronan i tomma intet och i takt med att detta sker kommer de delar av svenska folket som har nettofordringar att köpa guld. I ett senare skede kommer guldet att återta sin naturliga roll som slutgiltigt betalningsmedel för skulder. Att Sveriges ekonomi kommer att gå på knäna under de närmaste tio åren till följd av detta är måhända ett pris värt att betala.

Vi har inte råd att hålla oss med en centralbank och ju sämre den sköts desto snabbare blir den irrelevant. Därför är det rent av bra att Sveriges Riksbank missköts grundligt. Guldet har nämligen kapaciteten att göra den helt överflödig.

Om ni inte redan kände till det är det så att det i Sverige idag förekommer en mycket livlig handel med så kallat investeringsguld. Investeringsguld är guldföremål med en renhetsgrad på 900/1.000 eller högre och köps inte av privatpersoner av något annat skäl än att man allmänt tror att sådana bara kommer att bli dyrare och dyrare räknat i svenska kronor.

Denna handel bevisar alltså att förtroendet för det framtida penningvärdet är i sviktande och skulle riksbanken sköta de uppgifter som riksbankslagen ålägger riksbanken skulle med stor sannolikhet en följd av detta bli att marknaden för investeringsguld skulle bryta samman. Att denna marknad istället växer är alltså ett sjukdomssymptom.

Man kan mena att privatpersoners köp av investeringsguld är samhällsekonomiskt slöseri då ju efterfrågan på guld är rent spekulativ, men å andra sidan medför ett högre guldpris att de banker som finansierar guldbrytning kan emittera mera skuldebrev med nominellt värde i guld, vilket dämpar prisökningen och stimulerar guldbrytningen. Å andra sidan är det en berättigad fråga om det finns någon anledning att bryta guld som inte köps av någon annan anledning än att ligga i valv, men guldet skulle inte ligga i valv om det inte vore därför att det funnes en efterfrågan från smyckesindustrin vilken ytterst sett är den efterfrågan som håller upp guldpriset. Således kommer förr eller senare allt guld som bryts att bli till smycken eller komma till annan verklig nytta.

Däremot är det utan tvekan så att hamstring av guld är den bästa indikatorn på befolkningens förtroende för det finansiella systemet. Är detta förtroende högt hamstras litet eller inget guld och vice versa. Detta samband föreligger faktiskt till och med under en guldmyntfot, eftersom ett mycket stabilt banksystem byggt på guldkonvertibilitet medför att befolkningen uppfattar bankernas skuldförbindelser som likvärdiga med fysiskt guld. As good as gold är det engelska uttrycket.

Min gissning är att folk kommer att köpa mer och mer investeringsguld och att marknaden för skuldförbindelser med nominellt värde i guld kommer att expandera. Med tiden kommer troligen de banker som lånar in och ut guld att börja erbjuda privatpersoner med allt mindre förmögenheter konton med nominellt värde i guld till vilka dessutom bankkort kommer att vara kopplade. Redan idag kan man öppna ett guldkonto med en så liten insats som £ 5.000,-.

Så här säger Frankrikes president Nicholas Sarkozy.

"För sin del anser Frankrike att Turkiet bör erbjudas ett särskilt partnerskap, ett närmare samarbete med Europeiska unionen, men inte ett medlemskap."

Jag ber att få helt instämma. Vårt västra grannland Norge har ett mycket långtgående samarbete med EU och, vilket väl knappast torde ha undgått någon, har vi ett enormt utbyte med Norge, trots att Norge inte tillhör unionen.

Jag tycker att man borde ge Turkiet samma rättigheter och skyldigheter i förhållande till oss som Norge. I så fall kommer Turkiet och den europeiska unionen att kunna smälta samman utan att Turkiet ges något inflytande över EU:s institutioner, vilket minst av allt skulle gynna de intressen som Sverige försöker framhäva inom EU. Vill Turkiet närma sig det monetära samarbetet kan Turkiet göra som Montenegro och ensidigt upphöja euron till officiell valuta.

Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3155113.svd

Jag konstaterar att priset på en Big Mac sedan oktober 1973 har stigit från 4,75 kronor till idag 40,- kronor och att priset under de senaste tio åren stigit från 24,- kronor till idag 40,- kronor. Macflationen rullade på fint under hela 70- och 80-talen för att ta paus under 90-talet och åter sätta fart under det senaste årtiondet.

Jag konstaterar vidare att riksbanken inte tycks se något problem i detta utan tvärsom gärna tycks se ytterligare utspädning av penningvärdet som den mirakelkur som skall förvandla stenar till bröd. Hur skall man annars tolka dagens beslut?

Vad riksbanken måhända förbiser är att vi idag till skillnad från tidigare har en helt fri guldmarknad och att den enda faktiska begränsningen, det vill säga reavinstskatten, är enkel att komma förbi om man handlar med fysiskt guld. Visst är det förenat med stora transaktionskostnader att handla med små mängder fysiskt guld, men jag tror inte att dessa är så stora att den som ser guldköpen på några års sikt har någon större anledning att befara att han inte får igen vad han gett och dessutom ett påslag för macflationen. Det är sant att man här måste väga inköpskostnaden mot det förväntade framtida försäljningspriset, men har man litet tålamod får man nog tillbaka sina pengar plus ett påslag för macflationen.

Jag betvivlar nämligen starkt att priset på guld sett över en längre tidsperiod kan stiga långsammare än priset på en Big Mac. Jag är dock osäker på i hur hög grad bankräntan kompenserar för macflationen, men idag gör den helt säkert inte det. Och jag upprepar att den som vill köpa fysiskt guld bör ta en noggrann titt på transaktionskostnaderna. Köper man en guldtacka med en vikt om 100 gram och säljer omdelbart tillbaka den har man förlorat 5,8% räknat i kronor.

Det skall bli intressant att få se hur omfattande marknaden för fysiskt guld kommer att vara om 10 år, men inget tvivel råder om att riksbankens vansinnespolitik kommer att öka intresset för guld. Dessutom kan det tänkas att i takt med att befolkningens innehav växer så kommer en privat andrahandsmarknad att växa fram med den följden att skillnaden mellan köp- och säljkurser kommer att minska.

I Dagens Nyheter står idag att läsa att riksbankschefen ej närvarade vid gårdagens penningpolitiska möte. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/ekonomi/stefan-ingves-rostade-inte-om-rantan-1.903008

Jag har en liten konspirationsteori. I själva verket var riksbankschefen vid utmärkt hälsa, men av det skälet att riksbanken eftersträvar att skapa osäkerhet angående nästkommande penningpolitiska beslut var det inte ändamålsenligt att låta riksbankschefen närvara. Låt mig beskriva hur jag föreställer mig logiken bakom riksbankens fulspel.

När protokollet offentliggörs om några veckor kommer det enligt min övertygelse att visa sig att två av tre ledamöter hade velat se en sänkning av styrräntorna till 0 %. Dock kommer det enligt min övertygelse att visa sig att detta förslag röstades ned med röstsiffrorna tre mot två.

Hade riksbankschefen varit närvarande så hade vilket av de två mot varandra stående förslagen som helst kunnat vinna. Hade förslaget att sänka styrräntorna till noll fått riksbankschefens stöd hade resultatet av omröstningen blivit tre mot tre men i de fall det råder jämvikt mellan förslagen har riksbankschefen utslagsröst och således hade det blivit en sänkning till noll istället för en sänkning till 0,25 %.

Riksbanksdirektionen vill helt enkelt hålla öppet för ytterligare en sänkning och i syfte att nästkommande beslut inte skall förlora sitt överraskningsmoment fick riksbankschefen lov att känna efter litet extra noga om han inte kände sig aningen krasslig och kanske behövde "vila ut". Så snart protokollet offentliggörs kommer ju alla påstådda experter tro sig veta att det råder oenighet i direktionen och att det således hänger på riksbankschefens utslagsröst huruvida duvorna eller hökarna skall få övervikt vid nästa penningpolitiska möte.

Endast riksbankschefen har utslagsröst och därför låter sig det beskrivna osäkerhetsmomentet endast framkallas genom riksbankschefens frånvaro. Riksbanken eftersträvar just detta osäkerhetsmoment.

Priset på en Big Mac i några olika länder:



Storbritannien: £2,19

Tyskland: €3,19

USA: $3,54

Irland: €3,90

Finland: €3,95

Danmark: 29,50 dkr.

Sverige: 39,- kr./41,- kr.

Norge: 40,- nkr.



Växlingskurser:



£1= 12,55 kr.

€1= 10,77 kr.

$1= 7,62 kr.

1 dkr.= 1,44 kr.

1 nkr.= 1,19 kr.



Utländska priser i svenska kronor:



Storbritannien: 27,48 kr.

Tyskland: 34,36 kr.

USA: 26,97 kr.

Irland: 42,- kr.

Finland: 42,54 kr.

Danmark: 42,48 kr.

Norge: 47,60 kr.



Utländska priser i procent av de svenska:



Storbritannien: 68,7 %

Tyskland: 85,9 %

USA: 67,4 %

Irland: 105,0 %

Finland: 106,4 %

Danmark: 106,2 %

Norge: 119,0 %



Macflationen i de nämnda länderna:



Storbritannien: +10,5 %

Tyskland: +/- 0,0%

USA: +3,8 %

Irland: +2,6 %

Finland: +/- 0,0 %

Danmark: +/- 0,0 %

Norge: +/- 0,0%

Sverige: + 5,3 %



Macflationen i de nämnda länderna uttryckt i svenska kronor:



Storbritannien: + 15,4 %

Tyskland: + 14,0 %

USA: + 32,0 %

Irland: + 17,0 %

Finland: + 14,0 %

Danmark: + 13,4 %

Norge: + 0,8%



Real appreciering/depreciering i förhållande till Sverige:



Storbritannien: + 9,6 %

Tyskland: + 8,3%*

USA: + 25,3 %

Irland: + 11,1 %

Finland: + 8,4 %*

Danmark: + 7,7 %

Norge: - 4,2 %



Priset på ett uns guld:



7.116,83 kr.



Guldprisets stegring räknat i svenska kronor under det gångna året:



+ 27,8 %

Guldprisets stegring i kronor deflaterat med det svenska Big Mac-priset.

+ 21,4 %



Jag konstaterar att såväl Storbritannien, USA som Sverige uppvisar en tydligt positiv macflationstakt och att av dessa tre länders valutor endast den svenska kronan deprecierat i reala termer. I verkligheten är det alltså endast Sverige som lyckats skapa mera expansiva monetära förhållanden och jag misstänker att USA kommer att fortsätta att plågas av lågkonjunktur så länge den för amerikanska förhållanden höga reala växlingskursen består.



Jag jämför ju endast USA med ett litet antal europeiska länder, men jämför man USA med hela övriga världen ser man snart att dollarn på intet sätt är undervärderad. Istället är det de europeiska valutorna som är ännu mer övervärderade än den amerikanska dollarn. I Hong Kong kostar en Big Mac exempelvis endast 13,30 kronor eller $ 1,72, vilket motsvarar 1,83 troyuns guld dividerat med 1.000. Detta skall dessutom ses i perspektivet att myndigheterna i Hong Kong, genom den mycket omfattande insättningsgarantin sannolikt - åtminstone temporärt - håller ned efterfrågan på fysiskt guld, vilket i sin tur minskar importen av fysiskt guld, vilket är synnerligen relevant för ett land med fast växlingskurs som Hong Kong. Skulle insättningsgarantin slopas skulle sannolikt efterfrågan på fysiskt guld öka, vilket skulle skapa en minuspost i betalningsbalansen och därigenom trycka ned den reala växlingskursen.

Anledningen till att myndigheterna i Hong Kong utökat insättningsgarantins omfattning är sannolikt att den stigande dollarkursen tryckt ned Hong Kongs ekonomi. Hong Kongs valuta är ju knuten till US-dollarn.

Jag tror inte att den inflationspolitik som bedrivs i ett antal stater kommer att mildra krisen. Tvärsom bidrar den endast till en stegrad efterfrågan på guld, men kanske kan ett riktigt högt guldpris i termer av varor sätta fart på världsekonomien. I så fall ser det väldigt mörkt ut för tillfället. Räkant i guld har nämligen priset på en amerikansk Big Mac stigit från 3,65 troyuns delat med 1.000 till 3,77 troyuns delat med 1.000 under det gånga året. Hade däremot priset fallit räknat i guld hade enligt min övertygelse utsikterna för ett uppsving varit bättre.

Problemet är emellertid att USA försöker häva depressionen medelst sänkta styrräntor och köp av statsobligationer. Detta kan enligt min övertygelse tänkas bidra till att man allmänt utgår från att detta förr eller senare kommer att skapa inflation och detta medför i sin tur att man sitter på dollar till dess att den amerikanska centralbanken äntligen höjer styrräntorna. Det vore bättre om USA drev upp priset på guld ordentligt genom att etablera en fast köpkurs på guld och samtidigt höjde styrräntorna till en astronomisk nivå. Utan insättningsgaranti finns heller ingen risk för en oförsvarlig kreditexpansion, då ju frånvaron av insättningsgaranti rimligen skulle skapa en stor efterfrågan på fysiskt guld.

Man kan likna detta vid att den amerikanska centralbanken försöker köra upp för ett berg med högsta växeln ilagd och märker att ekipaget saktar ned, vilket man försöker avhjälpa genom att trampa på gaspedalen. Givetvis borde man istället lägga i en lägre växel. Det kvittar hur mycket man trampar på gaspedalen när man kör upp för ett berg med en alldeles för hög växel ilagd. Bilen går lika sakta för det.

Dessutom kan man tänka sig att den amerikanska centralbanken hamnat i ett slags moment 22 eftersom den ju knappast kan sänka styrräntorna ytterligare, vilket alltså sannolikt håller upp dollarkursen på en osunt hög nivå vilket skapar en inhemsk depression som i sin tur enligt instruktionsboken endast kan avhjälpas genom just sänkta styrräntor. Jag gissar därför att den amerikanska recessionen kommer att fortgå fram till dess att de verkliga skuldbördorna minskat så kraftigt att efterfrågan på dollar därför minskar.

Minskad efterfrågan på dollar är en synonym till dollarinflation.

* Skillnaden mellan Tyskland och Finland beror uteslutande på avrundning.

Idag står det i Svenska Dagbladet att läsa om att två ledande bankekonomer är oense om när Riksbanken kommer att höja styrräntorna. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3144319.svd

Min syn i frågan är helt enkelt att riksbanken kommer att höja styrräntorna i samband med att riksbanken fattar ett beslut med den innebörden. När den dagen kommer vet inte ens riksbanksdirektionens enskilda ledamöter, eftersom dessa inte har någon absolut kunskap om hur övriga ledamöter kommer att rösta.

Jag vill vidare peka på en annan svaghet i bankekonomernas resonemang. Så här står det i artikeln.

"Riksbankens utmaning är att lyckas pressa ned de långa, bundna räntorna, som stigit under våren. Därför kommer man efter dagens direktionsmöte att förtydliga att reporäntan förblir låg länge, menar ekonomerna."

Jag har en helt annan syn på detta problem. De långa räntornas nivå är framförallt beroende av två ting. Den första faktorn är den reala växlingskursens nivå. Ju högre denna är desto högre tenderar de långa marknadsräntorna att vara och vice versa. Den andra faktorn är den upplevda risken för depreciering, vilket i sin tur är huvudsakligen beroende av risken för framtida inflation.

Vill riksbanken åstadkomma lägre räntor på långa löptider bör alltså riksbanken bekämpa inflationen samt verka för en svagare krona utan någon motsvarande stegring av priserna i Sverige.