flavianopolis

Enligt E24 har riksbankschef Stefan Ingves ingenting emot lägre fastighetspriser. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/bostadsmarknaden/did_17400535.asp

Jag menar dessutom att det finns en sällan beaktad aspekt av lägre fastighetspriser. Om exempelvis bostäder betingar höga priser finns det egentligen bara en vinnargrupp och det är gruppen hussäljare.

Tron att stigande fastighetspriser får dem som äger fastigheter att "öka sin efterfrågan" är enligt min mening om inte gripen ur luften så åtminstone kraftigt överdriven. Jag har en del aktier vars värde stiger och faller omvartannat, men jag kan inte se att mina utgifter visar någon tendens att vara högre de månader mina aktier stigit i värde än de månader mina aktier faller i värde.

Vad gäller dem som köper eller snarare nyligen köpt en bostad måste det rimligen vara så att ju mer de betalt för fastigheten, desto mindre kan de lägga på mat och nöjen. Om priserna på bostäder faller betyder detta i så fall att de som köper bostäder sedan priserna fallit kommer att ha mer att röra sig med varje månad än de haft om inflationen på bostadsmarknaden fortsatt.

Dessutom kan man lätt göra den iakttagelsen att inte så få av dem som säljer bostäder är till åren komna människor med välordnad ekonomi, medan de som köper bostäder inte sällan är yngre människor med barn att försörja. Vilken av dessa kategorier bör man av rent sociala skäl ömma mest för? Mitt svar är förstås att det är bättre att föra en politik som gynnar dem som i utgångsläget är mindre gynnade snarare än att gynna dem som redan i utgångsläget är gynnade med eller utan inflationens hjälp.

Dessutom menar somliga ekonomer "på vänsterkanten" att man bör bedriva en politik som ökar deras disponibla inkomster, vilka är mera benägna att spendera ökade inkomster snarare än att bedriva en politik som ökar deras disponibla inkomster, vilka ej är särskilt benägna att spendera ökade inkomster. Fallande bostadspriser gynnar en grupp som inte sällan lever i ständig penningknipa och med stor benägenhet att använda ökade inkomster till ökade utgifter snarare än att låta bankkontot växa. Det missgynnar en grupp av människor som inte sällan har mer pengar än de kan sätta sprätt på.

Alltså borde dessa ekonomer "på vänsterkanten" vara de mest ivriga förespråkarna av en "hökaktig" och restriktiv penningpolitik.

Bland moderaternas äldre medlemmar finns nu ett betydande missnöje med att skattesänkningarna inte kommit pensionärerna till del. Detta missnöje delas av fler utanför det moderata partiet och enligt vad jag kan förstå är pensionärernas situation i kombination med den försämrade a-kassan de främsta källorna till missnöje med sittande regering. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_540963.svd

Enligt min mening bör man först och främst komma ihåg att den försämrade a-kassan i kombination med lägre inkomstskatt för förvärvsarbetande är tänkt att locka dem som har sin försörjning från a-kassan att ta de jobb som finns. Detta är en god tanke och tanken bör inte ges upp, även om den är impopulär.

Å andra sidan är de problem de moderata seniorerna tar upp verkliga och jag har här ett förslag angående hur jag menar att man borde gå till väga för att göra standardförbättringen för pensionärer självfinansierande.

Sverige har tre olika momssatser och den högsta, på 25%, drabbar i stort sett allt utom livsmedel och böcker. Samtidigt är det faktiskt så att denna EU:s högsta momssats också drabbar svenska staten själv. Svenskar och utlänningar undviker nämligen den höga svenska momsen genom att köpa mindre inom Sverige och mer i utlandet. Detta kostar svenska staten stora summor.

Jag menar att man noggrant borde studera hur handeln med begagnade bilar påverkas av olika momssatser. Luxemburg tjänar stora summor på att utlänningar köper begagnade bilar där och för dessa bilar har vid den ursprungliga försäljningen moms erlagts i Luxemburg. Om Sverige sänkte momsen på nya bilar och detta exempelvis medförde att vi svenskar skulle upphöra att köpa begagnade bilar utanför Sverige och exempelvis ett stort antal tyskar köpte begagnade bilar i Sverige, skulle detta kunna generera enorma intäkter till svenska staten. Den tyska momsen är idag 19% och med 15% moms i Sverige tror jag att många tyskar skulle köpa begagnade bilar i Sverige. Luxemburg har 15% moms.

Kanske skulle reformen betala sig själv och dessutom skulle den medföra en standardhöjning för alla svenskar, med eller utan förvärvsinkomster.

I Dagens Nyheter finns idag en text som gör gällande att politiska bloggar är en gigantisk flopp utan läsare. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=710284

Enligt min mening gör sig Dagens Nyheter och de forskare man refererar till ett gigantiskt felslut när de tror att bloggar är betydelselösa därför att flertalet av dem, inklusive denna, läses av ett fåtal.

Politik har många sidor och den typ av politik journalister i allmänhet är intresserade av är vad som kan kallas partitaktik och realpolitik. I detta avseende har bloggarna förmodligen en mycket begränsad betydelse, men man glömmer då att politik har fler sidor.

Jag menar att bloggen är ett mycket intressant medium av det skälet att den som vill föra fram udda eller sällan beaktade aspekter på olika praktiska och teoretiska problem inte behöver övertyga olika redaktörer om att det de har att säga är av intresse. Jag har vid ett flertal tillfällen försökt få texter publicerade, men nästan alltid blivit refuserad. Däremot är det faktiskt så att mina läsare, som inte är så få, inte refuserar mig. Jag kan här ostört föra fram ståndpunkten att den klassiska guldmyntfoten var ett alldeles utmärkt system och att guldmyntfoten inte avskaffades därför att den var förlegad utan huvudsakligen därför att den, under 1920-talet, återinfördes på fel sätt. Försöker man få artiklar med sådant innehåll publicerade, kan man räkna med att bli refuserad.

Jag har också fört fram uppfattningen att EU-medlemskapet inte fyller någon ekonomisk funktion och uppfattningen har ännu inte, på något övertygande sätt, motsagts av någon. Tvärsom vet jag människor som röstade ja till EU 1994, men på grund av mina texter kommit att förstå och erkänna att de gjorde fel.

Givetvis är det fullständigt uteslutet att Sverige lämnar EU och/eller återinför guldmyntfoten under överskådlig framtid, men det är en stor sak att kunna bedriva en seriös debatt om frågor som bedöms som "omöjliga" av det stora flertalet redaktörer.

Jag tror att de politiska partierna ägnar sig utmärkt för pragmatisk realpolitik, men att bloggarna är ett intressant forum för en mera esoterisk debatt om politiska principer, politisk filosofi och ideologi. Och det är ju faktiskt så att morgondagens politiker någonstans ifrån får sina ideologiska impulser och att i detta sammanhang bloggar redan spelar en roll.

Att det sedan är en lång väg från den punkt där en politiskt intresserad gymnasist exempelvis börjar läsa bloggar och utveckla ett intresse sig för politisk ideologi till dess han eller hon blivit en medelålders realpolitiker med verklig makt är en sak, men någonstans måste man ju börja.

Att läsekretsen är till antalet begränsad behöver inte betyda att betydelsen är liten. Hur många av er som läser denna text läser exempelvis regelbundet Juridisk Tidskrift? Hur många är beredda att säga att Juridisk Tidskrift av det skälet att den inte läses av flertalet är betydelselös?

Moderata samlingspartiet säger nu ja till en så kallad könsneutral äktenskapsbalk. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_538283.svd

Enligt min mening är detta mycket tråkiga nyheter och en rimlig konsekvens borde vara att moderaterna, om så inte redan gjorts, tar bort alla referenser till konservatism och kristendom i partiprogrammet. Troligen är beslutet mycket bra för kristdemokraterna, som nu kan räkna med en viss överströmning av väljare från moderaterna.

Jag anser att mitt ställningstagande inte behöver motiveras mer än att det inte kommer an på lagstiftaren att ge ett visst ord en ny innebörd.

Några frågor inställer sig.

En är hur man skall se på frågan huruvuda ett i Sverige ingånget civilt "äktenskap" ens kan betraktas som ett civilt äktenskap. Enligt den Ortodoxa Kyrkan är det nämligen ingen ointressant fråga om det kan anses att en viss person har ingått ett civilt äktenskap, eller inte. En person av ett kön, som - genom civilt äktenskap - förenats med någon annan av annat kön är nämligen ur den kyrkliga rättens synvinkel att betraktas som i vissa avseenden likställd med någon som ingått äktenskap i ordets egentliga bemärkelse. Det verkliga äktenskapet kan dock endast ingås i Ortodoxa Kyrkans hägn.

Här måste man fråga sig om det verkligen förblir möjligt att, i framtidens Sverige, ingå ett civilt äktenskap i den mening som den kanoniska rätten avser.

En annan intressant fråga är frågan huruvida kyrkor och samfund, som inte accepterar en omdefinition av begreppet äktenskap, skall ha fortsatt rätt att förrätta enligt svensk rätt giltiga vigslar. Denna fråga är visserligen inte av någon betydelse, givet att man skulle komma till slutsatsen att svensk rätt, efter de föreslagna förändringarna, inte känner något äktenskap alls. Å andra sidan är det inte uteslutet att man skulle kunna mena att ett civilt äktenskap, ingånget enligt framtida svensk rätt, bör presumeras vara ett civilt äktenskap i de fall kontrahenterna är en man och en kvinna.

Det vore fullständigt oacceptabelt att, som villkor för fortsatt vigselrätt, kräva att samfundet skall vara redo att godkänna en förening mellan två personer, som inte är en man och en kvinna. Om ett sådant villkor uppställs menar jag att detta vore en allvarlig inskränkning av religionsfriheten. Det har till och med talats om möjligheten att endast borgerliga vigslar skall ges rättsverkan och detta visar faktiskt att ateismen i Sverige har totalitära drag.

• CSU uppvisar understundom ett xenofobt drag och motsätter sig av detta skäl exempelvis generösa regler för arbetskraftsinvandring och asyl. Detta står i motsats såväl till det religiöst betingade inslaget i CSU:s politik som en av liberalismens grundpelare.
• CSU resonerar ofta i protektionistiska termer vad gäller ekonomi. CSU är inte anhängare av socialism , men definitivt mindre entusiastiska inför tanken på en verkligt fri marknadsekonomi än FDP. FDP är Tysklands liberala parti och motsvarar ungefär vårt folkparti.
• Jag känner inte till CSU:s exakta ställningstagande i värnpliktsfrågan, men Edmund Stoiber är uttalad anhängare av allmän värnplikt. Jag kan i likhet med Ludwig von Mises sträcka mig till att acceptera allmän värnplikt i krigstid, men aldrig i fredstid.

Slutligen konstaterar jag att Tysklands mest konservativa parti, CSU, och Tysklands mest liberala parti, FDP, är de tyska partier som är de pålitiligaste förfäktarna av motorvägar utan hastighetsbegränsning. Jag konstaterar också att CSU endast skulle behöva modifiera sina ståndpunkter i de tre frågor som berördes i trepunktslistan för att till fullo anses ha accepterat det essentiella i den klassiska liberalismen. FDP skulle vidare endast behöva avgränsa sig från sin antireligiösa tendens för att anses inta en för CSU acceptabel ståndpunkt.

Summan av mitt resonemang är att om man begränsar sig till vad som är essensen i den klassiska liberalismen, behöver inte denna stå i motsättning till vissa konservativa och religiöst betingade ståndpunkter.

Så här skriver signaturen Björn.

"Hur kommer det sig att Gud är allvetande och allsmäktig och att vi har fri vilja?, om Gud visste om redan före han skapade mig exakt vad jag skulle göra hela mitt liv, att jag skulle föreneka honom och hamna i helvetet, detta vet ju Gud redan om, så hur har jag fri vilja att ändra på nånting som redan har varit bestämt sedan evigheternas begynnelse?"

Jag tycker inte att det är någon självmotsägelse att säga att Gud vet exakt vad som kommer att hända och samtidigt säga att Gud givit människan en fri vilja. Gud visste att Adam och Eva skulle lyssna till ormen, men det var likväl deras val.

Björn fortsätter:

"Om jag lyckas komma till himmelriket betyder det ju att Gud har fel och då är han ju inte allvetande. Och om Gud vet allt så har vi ingen fri vilja."

Det står i bibeln att Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Samtidigt vet Gud exakt vad som kommer att hända i framtiden och om hans vilja att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen inte förverkligas, känner Gud förstås till detta i förväg.

Jag tycker att en svårare fråga, att försöka besvara, är frågan om verkligen det eviga helvetet står i proportion till "normala" icke-kristna människors ondska. Man kan ju möjligen acceptera tanken att Stalin, Hitler och Mao skall brinna i helvetet, men faktum kvarstår att allt de lidande de framkallat endast kan bli en ynka bråkdel av en bråkdel av den pina de själva skall uppleva i helvetet. Helvetet skall ju, enligt bibeln, vara för evigt. När Stalin har brunnit 10 miljarder år i helvetet har han måhända "sonat" sina brott mot sina medmänniskor, men det är ju faktiskt så att han därefter skall brinna ytterligare ett oändligt antal miljarder år i helvetet. Dessutom lär faktiskt Ortodoxin, strängt taget, att man åtminstone måste presumera att alla "icke-ortodoxa" för evigt skall brinna i helvetet.

Det enda bra svar jag kan ge på den frågan är följande. Guds godhet förutsätter att han bestraffar det onda och de onda. En polis som ser mellan fingrarna på brottslingar är ju knappast en bra polis och analogt med det kan man mena att Guds godhet förutsätter att han bestraffar ondskan. Vidare följer det av läran om den fria viljan att det är på grund av egen förskyllan och eget val människan kommer till helvetet. Detta torde betyda att Stalin, om han lider helvetiska kval, gör detta därför att han valde det onda. Då hör det till saken att en definitiv helvetesdom, enligt Ortodox tro, först kommer att avkunnas på den yttersta dagen. Däremot drabbas onda, avlidna människor av pinor, som föregriper helvetets kval, fram till den yttersta dagen.

Samtidigt måste man säga att om Guds godhet förutsätter att han bestraffar det onda, betyder detta, i så fall, att Guds godhet förutsätter att inga synder förlåts ens i de fall människor ber om syndernas förlåtelse. Så lär emellertid inte Ortodoxin. Gud är, enligt Ortodoxin, människoälskande och god och förlåter alla dem som ödmjukt ber om syndernas förlåtelse. Detta gäller alla människor, oavsett vilka synder de kan tänkas ha gjort sig skyldiga till.

Jag skulle här vilja presentera en hypotes eller tanke jag menar förbises i den allmänna debatten. Jag hävdar att under vissa omständigheter en högre styrränta kan ge fler jobb och bättre konjunktur och att det därför finns såväl stabiliseringspolitiska som sysselsättningspolitiska skäl för Riksbanken att höja styrräntorna.

För det första måste man komma ihåg att höjda styrräntor inte är samma sak som höjda marknadsräntor. Om Riksbanken höjer styrräntorna kan detta medföra att rädslan för inflation minskar med den påföljden att penningutlånare låter sig nöja med en lägre räntesats. Dessutom visar en jämförelse mellan Storbritannien och Tyskland under den enorma inflationen i Storbritannien under 1970-talet att Storbritannien inte bara hade hög inflation och höga nominella räntor utan till och med att de brittiska realräntorna var högre än de tyska. Givetvis berodde detta på att penningutlånare ville ha kompensation för den risk och osäkerhet det innebar att äga fordringar denominerade i något så osäkert som pund.

Sedan menar jag att det finns ytterligare en intressant effekt. Låt mig beskriva denna effekt. Om Riksbanken höjer sina styrräntor uppstår med tiden en misstanke att styrräntorna kommit att bli så höga att inflationen kommer att utfalla lägre än vad som är Riksbankens målsättning. I en sådan situation kommer man att förvänta sig sänkta styrräntor med den påföljden att det uppstår ett säljtryck riktat mot kronan. Storbritannien har de högsta styrräntorna i Europa och trots detta är det brittiska pundet, i jämförelse med euron, undervärderat enligt teorien om köpkraftsparitet. Den låga värderingen av pundet fungerar som en turboladdning av den brittiska ekonomin och landet har under senare år tagit emot stora mängder polska arbetskraftsinvandrare. Jag menar att det finns flera komponenter bakom pundets undervärdering, men en är att de höga styrräntorna och den därav följande risken för sänkningar skapat en ovilja att äga pundfordringar.

Dessutom skall man komma ihåg att höga styrräntor har en dämpande inverkan på kreditexpansionen och att en dämpad och tyglad kreditexpansion minskar risken för att den nuvarande högkonjunkturen skall urarta i inflationära excesser med den påföljden att höjda styrräntor balanserar upp högkonjunkturen och gör den mera uthållig.

Det enda molnet på den svenska konjunkturhimlen är den svaga dollarkursen, men här är det nog dessvärre så att vi får acceptera denna som ett naturgivet faktum. Det vore dock tragiskt om den svaga dollarn skulle förleda Riksbanken till att bedriva en mera inflationär penningpolitik. I så fall har vi snart sålt grisen och tappat pengarna.

På signaturen Björns begäran skall jag skriva något om religion senare idag.

Min dator är nu åter i full funktion och jag hoppas att snart åter kunna börja skriva som vanligt. Om det finns några särskilda önskemål angående ämnen är jag villig att tillmötesgå dessa, med det förbehållet att jag inte lovar skriva om riktigt vad som helst.

Jag vill rikta ett varmt tack till dem som hjälpt mig med att få ordning på datorn.

Jag ber att få meddela att jag fått problem med min dator och att av det skälet jag först och främst vill försöka åtgärda dessa fel. När felen rättats till, lovar jag att jag göra vad jag kan för att allt åter skall vara som vanligt. Redan nu har en viss förbättring inträtt, men det finns några allvarliga störmoment kvar. Dessa måste bort för att min arbetsro skall återinträda.

Tills vidare får ni alltså försöka klara er utan mina debattinlägg.

Jag anser i och för sig att europatanken är en vacker tanke. Öppna gränser, samverkan och handel är bättre än krig och kanoner och dessutom har de europeiska länderna ett stort gemensamt kulturarv.

Däremot vänder jag mig vehement mot tanken att ett sammanvuxet Europa kräver en gemensam europeisk stat. Allt som krävs är egentligen att de europeiska länderna dels erkänner de mänskliga rättigheterna och i övrigt endast att de undertecknade ett fördrag som garanterade alla européer icke-diskriminering i ekonomiskt hänseende. Det vill säga: Ett franskt företag skall, i Tyskland, ha samma rättigheter och skyldigheter som ett tyskt och vice versa.

Som jag ser det kräver detta inte ens något medlemskap i EU. Norge är en del av europarådet och genom EES-avtalet sammanfogat med den gemensamma marknaden. Idealet vore att Sverige lämnade EU och nöjde sig med ett "norskt" deltagande i det europeiska samarbetet. De enda sektorer för vilka ett utträde ur EU skulle betyda något nämnvärt vore jordbruket och fisket, men redan idag är världsmarknadspriserna på jordbruksvaror inom vissa sektorer högre än de av EU garanterade priserna, varför Sverige med lätthet skulle kunna lämna EU. Man behöver inte ens något EES-avtal, vilket Schweiz bevisar.

Europatanken förverkligas inte genom att skapar en gemensam europeisk stat, utan genom att man respekterar vissa principer och river ned de barriärer som hindrar människor från fredlig samverkan. Genom att till varje pris försvara ett samarbete som inte fyller någon annan funktion än att göda en klass av eurokratiska mandariner, riskerar dessutom sittande regering stora och helt onödiga opinionsmässiga problem. Läs mer om den svenska regeringen och det så kallade EU-fördraget på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_509259.svd

Enligt en tysk internetsida inför Tjeckien plattskatt från och med 2009. Skattesatsen har bestämts till mycket låga 12,5% och detta hänger förmodligen samman med att grannlandet Slovakien sedan några år tillbaka har en plattskatt på 19%. Läs mer på följande tyskspråkiga länk.

http://www.slc-europe.com/xist4c/web/flat-tax-tschechien_id_10021__dId_32810_.htm

Mycket intressant är att Tjeckien har en lång gräns med Tyskland och att reformen kan komma att leda till att även Tyskland inför plattskatt. Man kan dessutom fråga sig till vilken nytta man skall ha en plattskatt på 12,5% när ändå större delen av statens intäkter härstammar från moms och arbetsgivaravgifter. Rent av skulle man kunna överväga att höja dessa skatter aningen och samtidigt slopa inkomstskatten, bolagsskatterna och kapitalskatterna.

Riktigt spännande blir det dock först den dag Tyskland inför plattskatt.

Med följande text skulle jag vilja presentera min syn på frågan huruvida ett lyckligt äktenskap mellan konservatism och klassisk liberalism är möjligt. Jag menar att så är fallet och börjar min framställning med att sammanfatta vad konservatism är. Sedan kommer jag att fortsätta med klassisk liberalism och slutligen försöka avgöra huruvida de två är oförenliga eller oförenliga.

Konservatismen vilar enligt min mening på följande grundpelare.

• En välvillig inställning till religionen och erkännandet av en högre rätt
• Samhällsinstitutionernas organiska framväxt
• Tanken att människan inte är särskilt rationell
• De sociala sammanhangen bör tjäna som korrektiv i förhållande till individen
• Människor har i allmänhet såväl ädla som mindre ädla impulser
• Tradition och sedvänja och fyller verkliga funktioner

Vad kännetecknar den klassiska liberalismen? Jag menar att den klassiska liberalismen snarare skall ses som ett politiskt handlingsprogram än ett förhållningssätt och att den därför inte är oförenlig med konservatismen förstådd på det sätt som skisserats ovan. Här kommer en sammanfattning av den klassiska liberalismens program.

• Yttrandefrihet, mötesfrihet, pressfrihet och politiska rättigheter åt alla
• Rätten att organisera arbetskraften i syfte att förbättra arbetsvillkoren
• Allas likhet inför lagen
• Starkt värnande av rättssäkerhet
• Fri marknadsekonomi
• Religionsfrihet och statskyrkosystemets avskaffande
• Värnplikt är oacceptabelt i fredstid, men måhända oundvikligt i krigstid
• Mycket återhållsam utrikespolitik av den schweiziska typen
• Öppna gränser för handel, turism och in- och utvandring

Däremot menar jag att moderna liberaler går ett steg för långt när de hävdar att tanken på individens frihet exempelvis omöjliggör lagar mot exempelvis abort, sodomi, ocker och söndagshandel. Jag har en mera måttfull tolkning av begreppet frihet och anser att det är tillräckligt om programmet ovan förverkligas.

Jag anser också att nyliberaler går för långt när de tycks mena att statligt organiserade sociala trygghetssystem per definition är förkastliga. Jag anser samtidigt att socialister går för långt när de hånar privat välgörenhet och inte accepterar privata försäkringar. Kanske är bondeförbundets gamla tanke på en statlig grundtrygghet kompletterad med privata försäkringar och frivillig välgörenhet inte så tokig. Jag menar också att den kristdemokratiska tanketradtionen kan vara av stort värde vid utformandet av socialpolitiken och att familjeinstitutionen är så för samhället grundläggande institution att staten bör subventionera familjebildning. Understundom beskrivs den kristdemokratiska tanketraditionen som ett försök att jämka det klassiskt liberala programmet med en sociallära grundad på kristna tankar och om detta stämmer har jag inget emot att kallas kristdemokrat.

Sammanfattningsvis anser jag att konservatismens förhållningssätt inte är oförenligt med att förespråka liberalismens program och att i viss mening konservatism och måttfull klassisk liberalism kan ses som komplementära traditioner. Att inte anse att människan är särskilt rationell och i behov av de korrektiv samlevnaden med andra ger, är ju faktiskt ett utmärkt argument för fri marknadsekonomi. På en fri marknad tvingas den girige att hjälpa andra om han vill tjäna pengar och den oartige att vara artig för att inte skrämma bort kunderna. Att anse att människan inte är särskilt rationell är också ett utmärkt argument för att anse att människan bör vara fri att fatta såväl bra som dåliga beslut för att sedan genom erfarenhet försöka lära sig vad som är någotsånär förnuftigt.

Jag kallar tanken traditionalistisk liberalism.

Jag har valt att illustrera denna text med en bild av Edmund Burke, eftersom jag anser att Edmund Burke med rätta kan beskrivas som en traditionalistisk liberal. Han förespråkade faktiskt den klassiska liberalismens program, trots eller just därför att han hade en konservativ grundsyn på samhället.

Jag är helt övertygad om att Burke, som tillhörde whigpartiet, hade tagit ställning för Gladstone mot fjanten Disraeli. Jag är också övertygad om att Burke, som var god vän med Adam Smith, med stort intresse hade läst Ludwig von Mises' böcker och jag anser att Ludwig von Mises' tanke på den imperfekta marknaden passar väl ihop med konservatismens tanketradition.

Om man å ena sidan bejakar det konservativa tankegodset, men å andra sidan bejakar den klassiska liberalismens program, menar jag att man med rätta kan beskrivas som burkean eller traditionalistisk liberal. Liberalkonservativ är ett annat ord, som använts, men av skäl jag inte hinner gå in på menar jag att ordet är olyckligt valt och kommit att få en dålig och i detta sammanhang missvisande klang.

Enligt Svenska Dagbladet har den av FN understödda somaliska regeringen stormat ett kontor som används av FN:s egna hjälparbetare. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_503669.svd

Jag måste säga att jag har oerhört svårt att förstå varför en regering, som är ekonomiskt beroende av FN, ger sig på just den som betalar kalaset. Det finns också uppgifter om ekonomiska oegentligheter och inre splittring inom den så kallade övergångsregeringen och såvitt jag kan förstå betyder rimligen att den verkligt tunge aktören i sammanhanget är Etiopien.

Jag tycker att situationen är svårtydd, men troligen strävar Etiopien mot att etablera en ren marionettregim i Somalia. Däremot skall man inte vara alltför säker på att etiopierna lyckas och om inte kan Somalia återgå till en situation med "strukturerad anarki".

Jag är mycket skeptisk till tanken att man kan bomba fram demokrati. Jag tror alltså inte att man skall hota eller verkställa militära hot mot statsledningar som inte respekterar sitt folks politiska rättigheter.

Å andra sidan är jag varm anhängare av tanken att man så långt som någonsin möjligt skall tillvarata alla fredliga medel för att hjälpa andra folk att etablera demokrati, yttrandefrihet och annat sådant. Dit hör en generös flyktingpolitik och framförallt generösa viseringsregler.

För tillfället kan vi bevittna demonstrationer riktade mot den vitryska regimen. Vad kan Sverige göra för att ge de vitryska frihetskämparna en hjälpande hand, utan att vidta rent aggressiva åtgärder mot Vitryssland?

Jag menar att vi omedelbart borde slopa alla visumkrav för vitryska besökare och klart och tydligt kungöra att Sverige beviljar villkorslös asyl åt alla vitryssar som på något vis hotas av den vitryska regimen. Den svenska ambassaden i Minsk borde öppnas för asylsökande precis på samma sätt som den svenska ambassaden i Santiago de Chile var öppen för chilenare som var i opposition mot militärkuppen 1973.

Om alla demokratiska stater på detta sätt understödde demokratiska strävanden i andra länder, tror jag att diktaturerna skulle falla en efter en och detta utan våldsamma åtgärder. Läs mer om de vitryska frihetskämparna på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=704385

Idag står i E24 att läsa att det råder en guldhausse över hela jordklotet. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/ravaror/did_17281485.asp

Texten är ganska intressant därför att vissa av de uppgifter som förekommer i texten inte sällan används av guldmyntfotens belackare för att bevisa varför guldmyntfoten är hopplöst föråldrad. Jag tänkte här visa att dessa argument är helt ohållbara.

För det första säger somliga att guldmyntfoten kan liknas vid en massiv prisreglering på guld, eftersom förhållandet exempelvis mellan en viss monetär enhet och guldet i normalfallet inte förändras under en guldmyntfot. Det är sant att en krona specie under en guldmyntfot inte skulle vara något annat än en viss mängd fysiskt guld, men detta innebär ingen prisreglering på guld och det innebär inte heller att guldets relativpris inte kan förändras.

Efter att stora mängder lättbrutet guld upptäcktes 1896 i Klondyke föll priset på guld, trots att guldmyntfot rådde. Ett fallande guldpris under en guldmyntfot yttrar sig som ett stigande konsumentprisindex. Efter att man började bryta guld i Klondyke 1896 uppkom ett överutbud på guld, vilket inte kunde avsättas till det rådande alltför höga priset på guld, med den påföljden att guldpriset började falla genom en måttfull inflation.

Det är heller inte sant att priset på guld inte kan stiga under en guldmyntfot. Efter första världskriget återinfördes guldmyntfoten till en i jämförelse med tiden före första världskriget oförändrad nominell paritet, trots att den allmänna prisnivån stigit dramatiskt under första världskrigets inflation. Detta medförde att man genom politiska beslut skrev ned priset på guld våldsamt, med den påföljden att efterfrågan på guld blåstes upp till en nivå som inte tillfredsställdes av dåtidens guldbrytning. Trots att världens centralbanker gjorde allt som stod i deras makt för att hindra eller dämpa de deflationära impulser som blev följden av detta, utbröt med en viss fördröjning deflation. Deflation är under en guldmyntfot ingenting annat än ett stigande guldpris.

Dessutom anförs understundom argumentet att guld inte är tillräckligt efterfrågeelastiskt för att kunna tjänstgöra som betalningsmedel. Man menar att en stigande efterfrågan på guld endast efter en fördröjning på flera år kommer att motsvaras av en stigande guldbrytning, med den påföljden att en guldmyntfot framkallar våldsamma kast i konjunkturerna.

Det första motargumentet är faktiskt att guldets låga efterfrågeelasticitet är ett av de främsta argumenten för guldmyntfot. Stigande efterfrågan kan inte med lätthet tillfredsställas och just av det skälet är guld ytterst värdestabilt.

För det andra är det så att om efterfrågan på guld stiger under en fraktionell guldmyntfot kommer detta att medföra en kontraktion i den finansiella ekonomin. Den allmänna prisnivån kommer alltså att falla kraftigare än vad som motiveras av den stigande efterfrågan på guld. Detta har den funktionen att de företag som bryter guld ökar sin efterfågan på kredit, vilket i sin tur leder till att den inflationära impuls, som "borde" följa på en ökande guldbrytning, kommer att uppträda långt tidigare. Det första tecknet på en annalkande högkonjunktur, under en guldmyntfot, är att företag, som bryter guld, ökar sin kreditefterfrågan. Deras ökade lånevolym och ökande utgifter för inköp av borrutrustningar, nyanställningar och annat är faktiskt den impuls som sätter igång hela det konjunkturella förloppet och vice versa.

Guldbrytningen kanske inte börjar öka förrän flera år efter att en deflation börjat, men de guldbrytande företagens kreditefterfrågan och utgiftsvolymer ökar redan på ett mycket tidigt stadium. På samma sätt minskar de guldbrytande företagens kreditefterfrågan och utgiftsvolymer ganska tidigt under en högkonjunktur, vilket i sin tur är det första tecknet på en annalkande lågkonjunktur.

Problemet under den stora depressionen under slutet av 20-talet och början av 30-talet var faktiskt att världens centralbanker inte bedrev stenhård deflationspolitik. Hade man bara lyckats få till stånd en kraftig och snabb deflation hade nämligen de guldbrytande företagen ökat sin efterfrågan på kredit och sedan också sin utgiftsvolym med den påföljden att konjunkturerna stabiliserats och detta långt innan den faktiska guldbrytningen börjat öka.

Sedan är det sant att man aldrig behövt framkalla någon deflation, med alla dess olyckliga följder, om man valt en rimlig guldparitet i samband med att guldmyntfoten återinfördes.

En annan intressant iakttagelse är faktiskt att en guldmyntfot, som tillåts verka i enlighet med sin natur, är den mest renodlade form av "inflation-targeting" man överhuvudtaget kan tänka sig. Inflationstakten styrs nämligen - helt och hållet - endast och allenast - av målet att bringa jämvikt mellan efterfrågan och utbud av guld till ett visst fixerat nominellt pris definierat i termer av fiduciära enheter av myntslaget. Några andra hänsyn tar inte en guldmyntfot.

Å andra sidan kan man mena att ett currency board, endast och allenast styrs av hänsynen att bringa jämvikt mellan efterfrågan och utbud på den den så kallade modervalutan till ett visst fixerat nominellt pris definierat i termer av fiduciära enheter lokal valuta. Inflationstakten, i ett bredare perspektiv, får helt enkelt bli vad den blir för att möta detta mål. Dessutom, och här har guldmyntfoten en fullständigt unik kvalitet, är det så att man kan belägga att de nominella räntorna, på längre löptider, var praktiskt taget helt stabila över tiden under guldmyntfotens glansdagar.

Om Sveriges Riksbank skulle anamma min föreslagna modell med strikt "mac-targeting" är jag ganska säker på att resultatet skulle bli att inflationstakten skulle variera ganska mycket, men att de långa räntorna med tiden skulle bete sig lika långtråkigt och förutsägbart som en kyrkklocka. Detta är också det makroekonomiska idealet.

Enligt Svenska Dagbladet har Al Gore tilldelats Nobels fredspris. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_17277928.asp

För det första måste man ha klart för sig att koldioxid inte bara är fullständigt ofarligt. Koldioxid är helt oundgängligt för att vi människor skall kunna existera och om koldioxidhalten i atmosfären sjönk till noll skulle detta faktiskt innebära slutet för mänskligheten.

För det andra är det så att en ökad halt av koldioxid är självreglerande därigenom att mera koldioxid medför mera fotosyntes. Det är bland annat därför det växer väldigt mycket sly kring större och mera trafikerade vägar.

Det lär vidare finnas tre teorier angående det varma vädret de senaste åren. En teori är att det är fråga om en rent slumpmässig variation. Så var exempelvis 30-talet ovanligt varmt, men följdes av det kalla 40-talet. En annan är att temperaturvariationerna beror på solfläckar och enligt denna teori kommer troligen temperaturen vika nedåt någon gång 2010 eller 2011.

Den tredje teorin är den som omhuldas av Al Gore och bygger på att ökad koldioxidemission medför varmare klimat. Mot denna teori talar det uppenbara faktum att ökad emission av koldioxid medför ökad fotosyntes, det vill säga ökad växtlighet. Dessutom är det helt uppenbart att det är solen som bestämmer temperaturen. Om man nämligen samtidigt lyckades tända eld på allt brännbart material på hela jordklotet är det tveksamt om denna energi vore så mycket som en bråkdel av den energi solen avsöndrar inom loppet av en millisekund. Det är alltså helt uppenbart solen och ytterst GUD som bestämmer hur varmt eller kallt det skall vara på jordklotet.

Jag frågar jag mig också hur Al Gore skall ta sig till Oslo, utan att förorsaka en enorm koldioxidemission. Om han flyger till Oslo kommer detta att medföra enorma koldioxidemissioner. Om han vill åka tåg, kan han ta eventuellt tåg till Alaska och sedan fortsätta med atomubåt genom Berings sund, för att sedan fortsätta med järnväg genom Ryssland, via Murmansk till Nordnorge och sedan ned genom Norge. Detta förutsätter emellertid att alla järnvägar är elektrifierade och att elektriciteten producerats utan koldioxidemissioner.

Man kan till och med ifrågasätta om Al Gore borde cykla till Oslo, eftersom kroppslig ansträngning ökar människans emission av koldioxid.

Jag känner mig dock helt övertygad om att Al Gore kommer att flyga till Oslo och att hela den så kallade politiskt korrekta eliten kommer att resa dit och bejubla detta i grunden löjeväckande spektakel.

Idag ondgör sig PJ Anders Linder över att regeringen vill lägga "locket på" i diskussionerna om införande av så kallade marknadshyror. Läs PJ Anders Linders text på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_17266977.asp

Givetvis är anledningen till att regeringen inte vill driva fram marknadshyror rädslan för de opinionsmässiga förluster detta förmodligen skulle medföra. Det är sannolikt en helt korrekt bedömning.

Å andra sidan vore det av största värde om vi kunde få ett system med fri hyressättning. Fri hyressättning skulle visserligen medföra kraftiga temporära hyreshöjningar på de orter där efterfrågan på bostäder är stark.

Poängen med högre priser är dock att högre priser stimulerar byggandet av bostäder och ju mer som byggs, desto svårare blir det att ta ut oskäligt höga hyror. Det är dock så, att, från det att priserna släpps fria, till dess att byggandet skjuter ytterligare fart och byggandet skjutit sådan fart att det uppstått ett prispressande överutbud kommer en ganska lång tid att ha förflutit. Under denna tidsrymd kommer så kallade hyreshajar att kunna göra lysande affärer. Så fungerar nämligen kapitalismen.

Det finns emellertid ett enkelt sätt att lösa problemet, utan att ge så kallade hyreshajar helt fritt spelrum. Man skulle helt enkelt kunna införa en lag enligt vilken fri hyressättning skulle råda för alla typer av lägenheter, där bygget påbörjats ett visst år eller senare. Har byggandet av en viss hyresfastighet exempelvis påbörjats 2010 eller senare, gäller samma regler som idag gäller för affärslokaler, även om lägenheten hyrs ut för bostadsändamål. Har byggandet påbörjats 2009 eller tidigare gäller dock det så kallade bruksvärdessystemet.

Detta skulle innebära att man från och med januari 2010 skulle kunna påbörja byggandet av hyresfastigheter där hyresvärdarna fick ta ut precis så hög hyra som marknadsläget medgav. Detta skulle med största sannolikhet leda till att byggandet skulle skjuta fart och inom kanske tio år skulle utbudet ha kommit "i fatt" efterfrågan, varefter "prislugn" skulle inträda.

När man väl har kommit dithän kan man börja diskutera möjligheten att låta fri hyressättning råda vid byte av hyresgäst också i sådana fastigheter som byggts 2009 eller tidigare. Det vill säga: Är fastigheten byggd 2009 eller tidigare och hyresgästen tecknat hyreskontrakten före 2020 års början gäller "bruksvärdessystemet", annars inte.

Dessa högst beskedliga förändringar skulle inte medföra några försämringar för en enda svensk hyresgäst ens i det korta perspektivet och på lång sikt skulle förändringarna leda till en helt fri marknad för hyreslägenheter.

All historisk erfarenhet lär oss nämligen att en fri marknad med fri prissättning i kombination med ett fast penningvärde är till förmån för just dem som kallas "samhällets svaga grupper", trots att den fria marknaden i det korta perspektivet kan ge somliga möjligheter att göra oskäligt stora vinster.

I Svenska Dagbladet står bland annat att läsa om att miljöpartiet tar avstånd från vänsterpartiet och eftersträvar ett samarbete enbart med socialdemokraterna. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_17254145.asp

Det här är mycket enkelt att genomskåda för en person med minsta hum om politisk taktik och bluffspel. Så här ligger det till.

Miljöpartiet säger sig ta avstånd från vänsterpartiet därför att bland annat Lars Ohly säger sig ha gråtit då berlinmuren revs och kallar sig kommunist, trots att kommunismen kostat miljontals människor livet. En sådan typ kan man ju inte ha något gemensamt med. Det verkliga syftet är dock att tillsammans med socialdemokraterna presentera ett "aptitligt" alternativ som inte belastas av Lasse Lenin och som därför inte ratas av "mittenväljare".

Lasse Lenin säger sedan att fru Sahlin och socialdemokraterna tagit över alltför stora delar av "högerns liberala ekonomiska teorier". Syftet är inte att ge uttryck för att vänsterpartiet inte vill ha med socialdemokraterna att göra utan syftet är förstås att göra socialdemokraterna mera aptitiliga i borgerliga väljares ögon, därför att Lasse Lenin hellre ser en socialdemokratisk regering än en borgerlig.

Strategin är givetvis samordnad de tre partierna emellan och tanken är att socialdemokraterna tillsammans med miljöpartiet skall kunna bilda en majoritetsregering efter valet 2010. Detta är emellertid en aningen osäker strategi och i värsta fall kan man behöva ta hjälp av just Lasse Lenin. Detta är dock något fru Sahlin helst undviker, men om nöden kräver det är socialdemokraterna beredda att göra precis vad som helst för att kunna bilda regering.

Summan av kardemumman är dock att alla borgerliga drömmar om att vänsterpartiet skall ramla ur Riksdagen 2010 inte är något annat än just drömmar. Vänsterpartiet ingår nämligen helt uppenbart i ett samordnat taktiskt spel som syftar till att möjliggöra en koaltion mellan miljöpartiet och socialdemokraterna med egen majoritet i Riksdagen och att sedan vänsterpartiet är tänkt att fånga upp en del av missnöjet med denna regering under perioden 2010 till 2014. Alla sluga politiker vill nämligen vara "mittenpolitiker" och just av det skälet är det fru Sahlin som har det starkaste intresset av att Lasse Lenin och hans skräckkabinett finns kvar i svensk politik också i fortsättningen.

De borgerliga partierna bör framför allt rikta in sig på den realistiska målsättningen att se till att socialdemokraterna tvingas släppa in antingen vänsterpartiet och miljöpartiet i en tänkt majoritetsregering 2010, eller tvinga fram en svag och måttligt trovärdig socialdemokratisk minoritetsregering som är beroende av vänsterpartiet och miljöpartiet. Vad som inte får hända är att det blir möjligt att bilda en majoritetsrgering bestående endast av socialdemokraterna och miljöpartiet.

Det handlar alltså om att driva fram en situation där fru Sahlin inte själv väljer partner efter valet 2010, utan det handlar om att förlora så knappt att fru Sahlin blir svag och beroende av Lasse Lenin. Lasse Lenin är nämligen det bästa som hänt svensk borgerlighet och om fru Sahlin tvingas söka stöd hos honom är en borgerlig valseger 2014 en enkel sak.

Ett ofta framfört argument för en fritt flytande växelkurs, är att ett land med stor export av en viss vara måste kunna "fjädra av" prisrörelser i denna vara för att på så sätt skydda sig mot de destabiliserande effekter som skulle kunna bli följden av en fast växelkurs och häftiga fluktuationer i priset på en för landet betydelsefull exportvara.

Överför man resonemanget på Sverige skulle det kunna betyda att Sveriges Riksbank borde eftersträva ett stabilt pris på pappersmassa räknat i kronor. Skulle priset på pappersmassa rasa i termer av amerikanska dollar skulle kronan "följa med" nedåt och vice versa. Jag anser visserligen att resonemanget är behäftat med vissa svagheter, men det skulle faktiskt vara fullt möjligt att genomföra ett fullskaligt experiment i Chile.

Nyckelprodukten i Chiles export är nämligen koppar och koppar är en av de få produkter som faktiskt kan fungera som grundval för ett betalningssystem, även om guld och silver är ojämförligt bättre lämpade. Icke desto mindre är det teoretiskt möjligt att använda koppar som betalningsmedel med den enda nackdelen jämfört med silver att koppar är mera skrymmande i förhållande till sitt värde. Enligt vissa böcker betecknas koppar faktiskt som en ädelmetall.

Man skulle exempelvis kunna gå till väga på ungefär följande sätt.

Om det finns något insättarskydd slopas detta.

Den chilenska centralbanken demonetiserar alla sedlar och mynt, utom den allra lägsta valör som nu cirkulerar. Jag vet inte om det finns 1-pesomynt, men i så fall är de inte värda mer än drygt ett svenskt öre.

Eftersom den just beskrivna reformen reducerat den monetära basen till en struntsumma, vore det förmodligen fullt möjligt att lösa in hela den monetära basen i kopparmynt som endast angav en viss vikt och samtidigt införa en lag enligt vilken en viss mängd koppar förklarades lagligt betalningsmedel för ett visst antal peso.

För tillfället kostar ett ton koppar cirka 4 miljoner chilenska peso och koppar har en densitet på cirka 9 kilogram per liter. En liter koppar betingar alltså ett värde på cirka 36.000 peso och en kubikcentimeter koppar ett värde av cirka 36 peso. För enkelhets skull kunde man ange ett jämnt och snyggt tal och i samband med reformen skriva ned värdet på den inhemska valutan i syfte att kunna slopa alla införseltullar, utan att detta medförde någon prisnedgång räknat i peso vad gäller jordbruksvaror.

Efter dessa reformer skulle priset på koppar, räknat i peso, inte fluktuera alls. Däremot skulle förmodligen reformerna medföra att kopparkonjunkturerna skulle medföra våldsamma fluktuationer i priset på jordbruksvaror i Chile. Under en internationell högkonjunktur skulle kopparpriset stiga och det chilenska jordbruket pressas, men under en lågkonjunktur skulle maten bli dyrare och bönderna tjäna mycket pengar.

Jag är osäker på om systemet skulle visa sig lyckosamt, men visst är det praktiskt möjligt.

Om man samtidigt slopade reavinstbeskattningen och tilläte användandet av utländska valutor samt guld/silver som parallella betalningsmedel, är jag ganska säker på att de så kallade marknadskrafterna skulle demonetisera kopparn fullständigt och detta trots att förslaget enligt somligas mening rimligen borde representera makroekonomisk perfektion. Skälet till detta är dock ej att bankerna skulle tvingas förvara stora mängder koppar, då detta problem kan lösas genom att bankerna köper och säljer värdepapper, som ger dem rätt att köpa koppar till ett visst överenskommet framtida pris räknat i dollar.

Jag tror snarare att resultetet skulle bli att man använde sig av dollar som huvudsakligt betalningsmedel och att guld skulle användas i de fall man ville skydda sig mot inflation.

"Senare på kvällen blir sonen i familjen uppringd ett flertal gånger och hotad till livet av en ur mopedgänget. En vän till familjen som befann sig i huset höll utkik efter gänget. Vid halv-ett-tiden får han plötsligt syn på dem då de välter soptunnan ute på gården och fortsätter in i trädgården. Något ljud från mopeder hade man inte uppfattat. Vid denna tidpunkt dyker mamman upp och ska parkera bilen. En medföljande passagerare ser då minst två personer som befinner sig i trädgården varpå mamman i stället väljer att köra in i på tomten. Mot bilen kommer då en av ynglingarna beväpnad med en planka varpå mamman känner sig hotad, får i backen på bilen och lyckas köra iväg från platsen. Hon ringer 112 och blir kopplad till en telefonkö, där hon får vänta som hon upplever det "en evighet" tills hon får prata med en polis. - Jag berättar att det finns folk i trädgården med tillhyggen, att jag inte vågar gå in och att barnen befinner sig i huset, säger mamman som ber polisen att skicka en patrull till gården. Polisen lovar att skicka en bil och uppmanar henne att hålla sig därifrån varpå hon fortsätter köra i riktning från gården. Sonen som befinner sig inne i huset kontaktar ungefär samtidigt polisen som lovar att skicka en bil och håller fortsatt telefonkontakt med honom. Gänget är högljudda och är på väg mot huset med tillhyggen. Situationen upplevs ytterst allvarlig och hotfull. Pappan, den nu häktade 50-åringen, som har lagt sig för natten hör oväsendet och kommer till undsättning och går ut..."

Ovanstående är utdrag ur den påstått angripna familjens redogörelse av vad som, enligt deras uppfattning, faktiskt inträffat. Om redogörelsen är med verkligheten överensstämmande, är det knappast möjligt att tänka sig en mera uppenbar nödvärnssituation.

Dessutom är det inte ens nödvändigt att redogörelsen måste vara med verkligheten överensstämmande för att mannen som avlossade de dödande skotten skall gå fri från straff. Det räcker med att han uppfattat att det förelåg en nödvärnssituation.

Man kan tänka sig att han gjort sig skyldig till nödvärnsexcess, men såvitt jag kan förstå måste detta innebära att domstolen måste kunna visa att familjefaderns avsikt med att öppna eld sträckt sig längre än att oskadliggöra angriparna. Den omständigheten att en av angriparna faktiskt överlevde och dessutom denne beskrivs som den värre av de två talar definitivt emot uppfattningen att familjefaderns avsikter sträckt sig längre än att oskadliggöra angriparna.

Därutöver måste det rimligen ha varit så att mannen hade svårt att besinna sig, vilket är grund för straffrihet till och med om det förelåg nödvärnsexcess i den mening som avses i föregående stycke.

Jag läste hos en annan bloggare den träffande analysen att om man gör en analogi med en militär konflikt där mopedgänget tänks vara en angripande främmande armé och den angipna familjens tomt liknas vid en stat och den angripna familjens familjefader liknas vid en soldat hade förmodligen soldaten kunnat dömas av militär domstol givet att han inte hade öppnat eld.

Jag läste just om dödsskjutningen i Rödeby i Dagens Nyheter. Läs texten på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=701679

Jag menar att den rättsliga problematiken kring det inträffade är mycket enkel, givet att man bara rakt upp och ned tillämpar brottsbalken 24 kap.

Helt klart förelåg, jämlikt § 1, 1 p rätt till nödvärn för mannen som tillsammans med sin familj hotades av det så kallade mopedgänget. Familjen var utsatt för ett pågående brottsligt angrepp riktat mot ett av rättsordningen skyddat intresse; i det här fallet bland annat rätten att sova ostört om nätterna.

Sedan kan man givetvis diskutera om situationen var så allvarlig att den objektivt sett motiverade dödsskjutningar, men det är på intet sätt klarlagt att inte den hotade mannen och dennes familj inte uppfattade situationen som livshotande. Jag menar att rekivisitet uppenbart oförsvarlig måste förstås så att det skall stå klart att den som hade rätt till nödvärn visste att hotet inte var av så allvarlig beskaffenhet att de åtgärder han vidtog i ljuset av hans verkliga eller inbillade kunskap om hotets beskaffenhet var uppenbart omotiverade.

Det är på intet sätt klarlagt eller uppenbart att mannen som befann sig i en nödvärnssituation objektivt sett inte var hotad till livet och om så ej var fallet är det ändå fullt tänkbart att han uppfattade situationen så.

Frågan om objektivt sett dödsskjutningar skall anses uppenbart oberättigade måste rimligen avgöras utifrån svaret på frågan huruvida de hotade var hotade till livet/uppfattade sig hotade till livet, eller om de inte var hotade till livet/inte uppfattade sig hotade till livet.

Vidare föreligger jämlikt 6 § likväl grund för ansvarsfrihet om situationen var sådan att den som hade rätt till nödvärn svårligen kunde besinna sig. I det här fallet måste det rimligen antas att mannen som hade rätt till nödvärn befann i ett sådant läge att han svårligen kunde besinna sig.

Jag tycker inte synd om den skottskadade 16-åringen. Han får skylla sig själv och om han drabbas av livslånga skador till följd av skotten, menar jag att dessa skador kan vara honom till stor nytta om de medför att hans karaktär förändras till det bättre. Den dödade 15-åringen var faktiskt också straffmyndig och med största säkerhet tillräckligt förståndig för att inse att det han gjorde var oacceptabelt. Dessutom har i båda fallen föräldrarnas uppsikt varit bristfällig.

Detta är inte rätt plats för snyfterier, utan istället bör det inträffade påminna om att rätten till nödvärn, bland annat i brottsförebyggande syfte, är tänkt att ge potentiella brottslingar insikten att rättsordningen, i polisens frånvaro, ger människor som hotas eller trakasseras mycket långtgående rättigheter.

Jag tror dock att man förväntar sig för mycket om man tror att svenska domstolar kommer att döma i enlighet med vad lagen faktiskt säger.

Idag skriver Dagens Nyheter att den brittiska medicintidskriften The Lancet publicerat en artikel som förordar ett upphävande av snusförbudet inom EU. Läs DN:s text på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=700665&rss=1399

Jag vill dessutom gärna lyfta fram ytterligare en aspekt för att tillåta snus. Snus äcklar och stör icke tobakskonsumerande i betydligt mindre utsträckning än rökning. Jag äcklas av tobaksrök och är långt i från ensam om detta problem, men snusare stör mig inte alls.

Dessutom sägs ingenting i artikeln om att snusare drabbas av sjukdomstillstånd som rökare inte drabbas av. Det är vidare helt uppenbart att en bidragande orsak till att det röks betydligt mindre i Sverige än i övriga Europa är att snus tillhör våra nationella ovanor. Jag har själv slutat röka med hjälp av snus för att sedan sluta snusa och detta har lyckats väl.

Jag förnekar inte att snus är en hälsovådlig ovana, men det är mindre ont än rökning och minskar rökningen. Alltså bör snus tillåtas.

Idag ondgör sig, i Svenska Dagbladet, två så kallade humanister över så kallade kreationisters försök att sprida uppfattningen att tillvaron tillkommit genom gudomligt handlande istället för genom så kallad evolution. Läs texten på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_17216898.asp

Jag menar att man för det första bör ha fullt klart för sig att evolutionsläran är en hypotes och ingenting annat. Man försöker ofta beskriva den som resultatet av entydiga vetenskapliga studier, men om man saknar entydiga kunskaper om så triviala saker som svensk historia är det uppenbart att frågan om arternas ursprung är höljd i åtminstone lika stort dunkel.

För det andra är evolutionsteorien behäftad med allvarliga och uppenbara intellektuella svagheter. Den mest grundläggande filosofiska svagheten är att det överstiger det mänskliga förståndets förmåga att tänka sig tillvarons icke-existens. Detta är en fråga alla ateistiska evolutionsanhängare, på något sätt, måste yttra sig angående. Det framstår, enligt min mening, av detta skäl som högst rimligt och logiskt att tänka sig att tillvaron tillkommit genom en viljehandling av ett gudomligt väsen med egenskaper som överstiger vår förmåga att föreställa sig saker och ting.

Därutöver framstår hela tillvaron som så till den grad förfinad och märklig att det är svårt att tänka sig att allt tillkommit genom slumpmässiga händelser och principen "survival of the fittest". Har åtskillnaden i ett manligt och ett kvinnligt kön verkligen uppkommit genom en mutation och sedan bekräftats genom "survival of the fittest"? Och, om så verkligen är fallet, hur kunde det finnas någon "survival" alls innan könsuppdelningen kom till stånd?

Vidare är det ytterst märkligt att inte alla djurarter uppnått samma intelligensnivå som människan. Har människan blivit gradvis mera intelligent genom evolution och "survival of the fittest", borde samma lag gälla älgar, brunbjörnar och amöbor. Därför menar jag att evolutionsteorien framstår som helt osannolik så länge exempelvis inte en brunbjörn förärats nobelpriset i medicin.

En mycket mera trovärdig förklaring är faktiskt att människan tillkommit därför att Gud skapat henne och gjort detta helt enkelt därför att detta föll Honom in. Verklig förståelse av tillvaron, så långt detta är möjligt, finner man hos Gud och Guds Heliga Ortodoxa Kyrka och ingen annan stans. Charles Darwin var ingenting annat än en löjeväckande charlatan.

Priset på en Big Mac i några olika länder:

Storbritannien: £1,99
Tyskland: €3,10
USA: $3,41 (Observera att denna uppgift inte uppdaterats sedan juli månad.)
Finland: €3,75
Danmark: 29,75 dkr.
Sverige: 33,- kr./35,- kr.
Norge: 40,- nkr.

Valutakurser:

£1=13,22 kr.
€1=9,20 kr.
$1=6,48 kr.
1 dkr.=1,23 kr.
1 nkr.=1,19 kr.

Utländska priser i svenska kronor:

Storbritannien: 26,31 kr.
Tyskland: 28,52 kr.
USA: 22,10 kr.
Finland: 34,50 kr.
Danmark: 36,59 kr.
Norge: 47,60 kr.

Utländska priser i procent av de svenska:

Storbritannien: 77,4%
Tyskland: 83,9%
USA: 65,0%
Finland: 101,5%
Danmark: 107,6%
Norge: 140,0%

Om man jämför denna månads mac-roekonomi med föregående månads ser man att samtliga Big Mac-priser är identiska med föregående månads. Då bör man dock ha i minnet att de amerikanska uppgifterna inte är alledeles färska.

Man ser också att samtliga valutor, utom norska kronan, försvagats i reala termer gentemot den svenska kronan. Detta är mycket olyckligt med tanke på sysselsättningen i Sverige och enligt min mening beror kronans förstärkning inte på att Sverige är det enda land som höjt styrräntorna på sistone, även om detta kan spela en viss roll. Den huvudsakliga anledningen är att Sverige är ett av de få länder där man förväntar sig höjda styrräntor inom en överskådlig framtid.

För att åvägabringa en försvagning av kronan är det, enligt min mening, nödvändigt att höja styrräntorna till dess att valutaspekulanterna blir övertygade om att Riksbanken kan bli tvungen att sänka styrräntorna på grund av att inflationen riskerar att bli alltför låg. Jag föreslår att Riksbanken fortsätter höja styrräntorna till dess en Big Mac kostar mindre än den gjorde för ett år sedan såväl hos den franchisetagare, vars prissättning jag följer, som hos McDonald's egna restauranger. Med tanke på att en Big Mac endast kostade 32,- kr. vid samma tid för ett år sedan hos alla McDonald's-restauranger och prissänkningar före januari 2008 framstår som osannolika, menar jag att styrräntorna bör höjas vid båda de direktionssammanträden som skall avhållas innan årsskiftet. Enligt min regel bör dessutom styrräntorna höjas 75 punkter per sammanträde så länge priset är högre än det var för ett år sedan.

En intressant observation är också att sterlingpundet inte förstärkts särskilt mycket gentemot US-dollarn sedan föregående månad, trots att dollarn fallit närmast handlöst mot euron och kronan. Pundet har följt dollarn nedåt gentemot euron och alltså försvagats nästan lika mycket gentemot euron som dollarn. Dock har pundet förstärkt aningen gentemot dollarn.

Jag ser detta som ett bevis för att Bank of Englands höga styrräntor skapat en undran om inte det kan bli nödvändigt för Bank of England att sänka styrräntorna med en försvagning gentemot euron och kronan som följd. Sverige bör sikta mot att komma i en liknande sits och ju mer och ju snabbare styrräntorna höjs, desto snabbare kan vi komma i denna gyllene sits.

Dick Erixon frågar hur liberaler kan ställa folkrätten över mänskliga rättigheter. Om en regim massakrerar den egna befolkningen säger folkrätten att staternas suveräna kontroll över det egna territoriet väger tyngre än det faktum att samma regim slaktar sin egen befolkning.

Jag tänkte här försöka förklara varför jag anser att man endast i yttersta nödfall bör angripa och störta en främmande regim.

För det första är det så att existensen av ett stort antal stater är den absolut bästa och egentligen enda verkligt pålitiliga garanten för frihet och anständigt styre. Hade det bara funnits en enda stat på jordklotet, hade detta med största säkerhet inneburit att utsikterna för frihet hade varit obefintliga. Därför finns ett intresse av att bibehålla den politiska fragmenteringen av jordklotet. De så kallade neokonservativa, till vilka jag räknar Dick Erixon, förespråkar faktiskt något som liknar en världsregering. Vad det anbelangar tycker jag inte att de så kallade neokonservativa bör ses som konservativa, då ett av konservatismens mera ädla karaktärsdrag är motvilja mot utopier och universella patentlösningar.

För det andra förespråkar jag som liberal öppna gränser. Visserligen kan man på goda grunder tycka att exempelvis regimen i Vitryssland är förkastlig och att den borde störtas genom utländsk intervention, men ett betydligt smidigare sätt är att erbjuda vitryssar en fristad i vårt eller något annat förhållandevis fritt land. Om vi ogillar det vitryska styret kan vi tillfoga detta styre stor skada genom att åtminstone öppna våra gränser för dem som har goda utsikter att försörja sig själva. Om vi tilläte arbetskraftsinvandring från Vitryssland skulle vi med lätthet kunna beröva landet ett stort antal unga, välutbildade människor vars utbildning bekostats av Vitryssland. DDR erkändes aldrig av Västtyskland och av detta skäl gavs alla DDR-medborgare villkorslös asyl i Västtyskland med den påföljden att DDR tvangs bygga en mur för att inte förlora hela sin befolkning.

För det tredje visar det sig ofta att utländsk intervention och utländska sanktioner skapar motvilliga känslor i de befolkningar som blir lidande av sanktioner/interventioner. Utan amerikanska sanktioner skulle inte Fidel Castro kunna skylla det katastrofala ekonomiska läget på USA med den påföljden att hans stöd bland kubanerna hade varit svagare än det verkligen är. Varför hatar många irakier USA?

Den bästa medicinen mot diktaturer i främmande länder är alltså öppna gränser gentemot hela världen i den fria världen och därutöver att låta dessa regimer göra vad som faller dem in, utan att låta detta föranleda några officiella* reaktioner. Det som händer på främmande territorier är inte svenska statens angelägenheter, men i vissa exceptionella fall menar jag att undantag från regeln om icke-inblandning kan vara motiverade. Det är legitimt att attackera en stat med regelrätta utrotningsläger i syfte att befria dem som pinas i dessa läger. Vitryssland har dock inte kvalificerat sig för denna "staternas värstingliga".

Det sistnämnda bör dock ses så att ingen regel är tillräckligt bra för att inte känna några undantag. Däremot är det uppenbart att den typ av aggressiv utrikespolitik Dick Erixon förespråkar skulle skapa och redan skapat enormt mycket elände. Burma bör alltså inte invaderas.

*Givetvis är icke-statliga protestaktioner utmärkta initiativ. Så deltog jag själv i en manifestation mot den burmesiska regimen i fredags.

E24 skriver idag om den blomstrande marknaden för hemelektronik. Läs texten på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/familjeekonomi/did_17192617.asp

Mycket intressant att observera att marknaden för hemelektronik blomstrar, trots eller tack vare, att priserna faller.

Enligt en så kallad etablerad sanning är ett av de värsta tillstånd som kan drabba det ekonomiska livet allmänt prisfall eller deflation. Motsägs inte denna uppfattning av det enkla förhållandet att marknaden för hemelektronik är expansiv under det att samtidigt prisnivån på denna marknad befinner sig i snabb deflation?

Jag menar att det kan finnas tillstånd av elakartad deflation, vilka absolut bör undvikas, givet att man har en ren pappersvaluta. Under en guldmyntfot fyller även elakartad deflation ett syfte, därigenom att den elakartade deflationen ökar guldbrytningens lönsamhet med den påföljden att just den elakartade deflationen kommer att befrämja guldbrytningen, vilket i sin tur stabiliserar konjunkturerna. När man talar om depressionen 1929-1932 talar man egentligen om vad som händer under en guldmyntfot när prisnivån blåsts upp av en överriklig emission av fiduciära medel. Guldbrytningen blir olönsam och guldreserverna i banksystemen töms med panik som följd. Hade man, istället för att försöka bedriva expansiv penningpolitik, bedrivit en penningpolitik med skyhöga räntor hade istället ett snabbt prisfall kommit till stånd och prisfallet drivit igång guldbrytningen.

Problemet med en ren pappersvaluta är att naturliga stabiliseringsmekanismer saknas. Såväl inflation som deflation kan nå nästan vilka tal som helst och i princip hålla på hur länge som helst.

Vad är då skillnaden mellan elakartad och godartad deflation? Jo, den är ungefär den följande.

Under en elakartad deflation är realräntan mycket hög av det skälet att deflationen kan nå vilken takt som helst understigande 100%. De nominella räntorna kan dock ej falla under noll. Följden blir att realräntorna skenar och förmodligen påskyndas deflationen av att man försöker skjuta upp inköp. Under en ren pappersvaluta kräver fenomenet förmodligen, precis som Keynes tycks ha menat, att staten på något sätt stabiliserar "efterfrågan" genom att trycka lagligt betalningsmedel och sätta samma pengar i omlopp genom offentliga investeringar.

Under en guldmyntfot påskyndar dock deflationen återställandet av guldbrytningens lönsamhet med den påföljden att marknadskrafterna sätter igång sitt eget "keynesianska" konjunkturprogram. I takt med att lönerna faller kommer de guldbrytande företagen att vilja öka sin produktion av riktiga pengar och när väl investeringarna i denna sektor sätts igång kan detta liknas vid de av Keynes föreslagna byggena av idrottsarenor och liknande.

Därför gör det, under en guldmyntfot, ingen skada att realräntorna under en begränsad tidsperiod är alldeles för höga för att skapa makroekonomisk jämvikt vid den tidpunkten.

Dessutom måste man ha i minnet, och detta är den avgörande poängen med dagens text, att påståendet att inköp skjuts på framtiden in i det oändliga under deflation, förmodligen är kraftigt överdramatiserat. Så länge det råder inflation och man samtidigt kan få en ränta som överstiger inflationen råder ju deflation för den som vill skjuta sina inköp på framtiden. Han får ju mer om ett år än idag.

Det verkliga problemet är alltså snarare att deflationen ibland kan komma upp i så höga tal att realräntan, på grund av att den nominella räntan inte kan understiga noll, stiger okontrollerat. Blir realräntan fullständigt orimligt hög kan man dock inte utelsuta att just problemet att man skjuter inköp på framtiden, blir ett verkligt och omfattande problem.

Om däremot Sverige skulle ha en deflationstakt på 1% per år finns inga skäl alls att anta att realräntan skulle bli orimligt hög. Om idag inflationstakten är cirka 2% och obligationsräntan cirka 4,5%, betyder ju detta rimligen att en deflationstakt på 1% per år och en obligationsränta på 1,5% skulle ge ungefär samma tillstånd som det vi redan har. Vore däremot deflationstakten 12% per år vore det helt omöjligt att realräntan skulle understiga 12% och givetvis skulle det få förödande konsekvenser.* Under en guldmyntfot kan dock snabb deflation aldrig vara särskilt tragisk sett över en längre tidsperiod. Deflation återställer ju guldbrytningens lönsamhet och således var hela problemet med det som kallas den stora depressionen att expansiv penningpolitik blåst upp prisnivån räknat i guld.

Vid en så snabb deflation är det också troligt att allmänheten skulle börja skjuta upp inköp, men att tro att en deflationstakt på 1% per år skulle ge samma resultat är lika dumt som att tro att samma fenomen borde råda så länge den nominella räntan är högre än inflationstakten. Vad det anbelangar är den nominella räntan redan idag högre än inflationstakten.

Dessutom bör man tänka på att fallande priser, vid konstant aggregerad utgiftsnivå, är ungefär samma sak som stigande aggregerad utgiftsnivå vid stabila priser. Det är alltså bland annat därför det råder boom på marknaden för hemelektronik.

*Om deflationen drivs fram endast av ökande produktivitet och produktion har den dock inga negativa följder alls oavsett hur snabb den är. Det är ju till och med så att snabb deflation, i så fall, är bättre än långsam. Drivs däremot deflationen fram av en kollaps i det monetära systemet, har den under en guldmyntfot alltid det goda med sig att den ökar guldbrytningens lönsamhet. Under en ren pappersvaluta medför dock snabb deflation, som inte betingas av ökande produktion, ett stort problem. Samtidigt är deflation alltid, allt annat lika, bättre än stabila eller stigande priser.