flavianopolis

Jag skulle här vilja meddela mina läsare att Flavianopolis kommer att tystna från och med denna text. Tystnaden kommer emellertid, så är det i alla fall tänkt, endast att vara kortvarig. Innan april månads slut skall allt förhoppningsvis återgå till det vanliga. Jag kommer i morgon att resa till Stockholm och på söndag kommer jag att flyga till S:t Petersburg från Arlanda. 27 april beräknar jag åter att vara på plats och ni gör bäst i att inte räkna med några resebrev från Ryssland.

När jag kommer tillbaka hade jag tänkt att publicera en text om EU:s jordbrukspolitik. Syftet är att företa en kritsk genomgång av en text Henrik Alexandersson skrivit i ämnet. Jag delar helt Henrik Alexanderssons uppfattning att jordbruksvaror skall produceras och handlas på en fri marknad utan tullar, kvoter och garantipriser. Däremot menar jag att det inte är sannolikt att vi kommer att få se några reformer så länge motståndarna till jordbruksregleringen argumenterar lika dumt som Henrik Alexandersson gör. Man måste förstå jordruksekonomi och frigöra sig från ett antal allvarliga och dessvärre mycket utbredda missförstånd innan man kan angripa problemet på rätt sätt och gör man detta på rätt sätt kan man visa att den grupp som kanske har mest att vinna på ett avreglerat jordbruk faktiskt är bönderna. Jag hoppas återkomma till detta.

Ett annat projekt jag har är att återigen smula sönder argumenten mot guldmyntfot. Jag menar att guldmyntfotens logik och funktion är grundligt missförstådd såväl bland dess förespråkare som dess motståndare. Något förvånande kommer det emellertid att visa sig att motståndarna till guldmyntfot har mera rätt än flertalet av dess anhängare, då de senare i de allra flesta fall missförstått dess verkliga väsen. Den förnämste författaren på området är Ludwig von Mises och bortsett från honom finns det inte många som varken fallit i det högra eller vänstra diket som omger den blandade papper/guld-skolans gyllene medelväg.

Under tiden jag är borta hoppas jag att Riksbanken kommer att höja reporäntan. Dessvärre vågar jag inte tro att så kommer att ske. Jag har tidigare förklarat varför jag anser att det vore djupt olyckligt om Riksbanken inte höjde styrräntorna. Mitt argument är att Riksbanken måste höja styrräntorna för att skapa en förväntan om lägre styrräntor, eftersom det senare skulle utlösa ett säljtryck riktat mot kronan. På det viset skulle kronans alltför höga kurs kunna ersättas av en lägre, vilket skulle ge större sysselsättning.

Anledningen till att jag reser til Ryssland är att jag avser fira ortodox påsk.

Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_14891623.asp

Enligt Svenska Dagbladet vill Mona Sahlin inte ha någon folkomröstning om en eventuell ny EU-konstitution. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14888966.asp

Bortsett från att jag stödjer allt som stör EU-maskineriet och hindrar att denna monsterstat från att utöka sitt territorium är det dels uppenbart att fru Sahlin gör ett allvarligt taktiskt misstag och dels uppenbart att hon skapar förutsättningarna för ett internt bråk inom socialdemokratin.

Det taktiska misstaget består i att fortsätta den närmast fanatiskt EU-vänliga linjen när svenska folket är betydligt mera skeptiskt. Detta misstag blir ännu mera flagrant av det skälet att Sveriges nuvarande regering, på grund av att den inte är beroende av miljöpartiet och vänsterpartiet, framstår som mera EU-vänlig än den tidigare. Den tidigare var ju bunden av hänsynen till miljöpartiet och vänsterpartiet och var av det skälet tvungen att tona ned sin i grunden mycket EU-vänliga linje. Hade socialdemokraterna nu positionerat om sig hade man kunnat göra stora opinionsmässiga vinster. Denna chans försittter emellertid fru Sahlin och ännu värre blir det när fru Wallström lierar sig med herr Reinfeldt; moderaterna har mindre att förlora på att vara öppet EU-vänliga än socialdemokraterna. Dessutom bjuder man in herr Reinfeldt att dra fördel av fru Wallströms poularitet. Jag är, vad det anbelangar, helt säker på att fru Wallströms popularitet inte hänger samman med att hon är EU-kommissionär. Snarare hänger hennes popularitet samman med att hon framstår som en trevlig jänta från Värmland med vilken så kallat vanligt folk kan identifiera sig. Vill man vara elak kan man tycka att hon bevisar att även en medelmåtta kan bli EU-kommissionär!

Dessutom bör fru Sahlin tänka på att det finns en man som heter Sören Wibe. Herr Wibe visade genom att samla in namnunderskrifter för en medlemsomröstning under 2005 att han är en mycket betydande maktfaktor inom svensk socialdemokrati. Även om partilojaliteten säkerligen väger tungt för herr Wibe, är det uppenbart att den inte sträcker sig längre än att herr Wibe är redo att göra vad han kan för att hindra socialdemokratin från att ta aktiva steg in i Europas fusionerade stater. Vad socialdemokraterna nu minst av allt behöver är interna strider.

Bilden ovan föreställer Sören Wibe.

Idag skriver EU-komissionären Margot Wallström i Svenska Dagbladet om det fantastiska EU och Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson stämmer sedan in i lovsången av det fantastiska EU. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_14886341.asp

Dessutom har Margot Wallström skrivit något tillsammans med Fredrik Reinfeldt på Dagens Nyheter debatt. Jag har inte läst alstret och tror inte heller att det finns några skäl att göra det.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=631928

När man sysslar med juridik tvingas man tänka logiskt och att om och om igen kritiskt pröva om det man tänkt håller måttet. Det visar sig snart att det inte sällan är svårt att komma fram till hållbara slutsatser. Tyvärr är politikens väsen helt annorlunda. Inom politiken handlar det inte sällan om visioner och fagert tal. Det handlar rent av om att slå blå dunster i ögonen på folk.

Jag menar att såväl Margot Wallströms resonemang som Claes Arvidssons ledarartikel är exempel på luftigt och måhända vackert formulerade texter, men att båda texterna är i fullkomlig avsaknad av intellektuell substans.

Vad är det som är så bra med EU? Och, om EU verkligen är så bra, vad är det då som fattas EFTA-länderna? Vad vann Sverige genom att ansluta sig till EU 1995?

Svaret är att vi inte vann mycket mer än att vi fick en annorlunda jordbruks- och fiskeripolitik. Dessutom förändrades vissa momsregler och tullrutiner. Det senare innebar att en mängd varor vi tidigare kunde importera tullfritt tullbelades. För detta betalar vi i runda slängar 25 miljarder kronor i avgifter per år. Därtill kommer att vi konsumenter, på grund av EU:s tullar, tvingas betala högre priser för ett stort antal varor. Detta är den nakna sanningen och vad ovan nämnda pratkvarnar dravlar om är inget annat än fria fantasier.

Jo, men är inte EU nödvändigt för att säkra freden? Jaha, om EU vore nödvändigt för freden, varför råder då inte krig mellan Norge och Island? Kan någon vettig människa tro att det skulle uppstå någon krigsrisk om exempelvis Sverige valde att lämna EU?

Behövs inte EU för att "tygla" Tyskland? Jag tror inte att det finns något land på jorden där det finns fler pacifister än just i Tyskland och detta hänger förstås samman med erfarenheterna från andra världskriget. Finns det några skäl att tro att det idag skulle kunna utbryta en militär konflikt mellan Tyskland och Frankrike angående huruvida Elsass och Lothringen skall vara tyskt eller franskt? Och vad är det avgörande skälet till dagens fredliga Tyskland? Är det EU:s mjölkkvoter, eller är det den tyska demokratin som säkrar freden? Jag gissar på det senare.

Fredsargumentet är fnoskigt och helt uppenbart finns ingen krigsrisk mellan EFTA-länderna heller. Det finns heller inga skäl att tro att det finns någon risk för ett krig mellan Tyskland och Schweiz, trots att Schweiz inte tillhör EU. Alltså skulle ingenting förändras ens om EU upplöstes.

EU står för transnationell protektionism, superbyråkrati, bristande demokrati, en vanvettig jordbrukspolitik och en svag transnationell inflationsvaluta älskad av ingen. Ju förr Sverige lämnar detta elände, desto bättre!

Vad fattas EFTA-länderna? Svara på min fråga!

För någon vecka sedan läste jag en debattartikel i Dagens Industri där riksdagsledamoten Karin Svensson Smith hävdade att det är viktigare att se till att trafikreglerna åtföljs än att bygga ut vägnätet om man vill minska antalet olyckor. Rent sakligt sett är påståendet fullkomligt magnifikt befängt och knappast någon seriös trafikforskare skulle hålla med om att det går att åstadkomma mer än marginella förbättringar av trafiksäkerheten annat än genom att framför allt satsa på att göra vägnätet mötesfritt. Detta är till och med viktigare än att bekämpa rattonykterhet av det skälet att en onykter förares möjligheter att ställa till skador är mycket begränsade på en mötesfri väg.

Detta är emellertid inte huvudpoängen i min kritik av fru Svensson Smiths resonemang.

Huvudpoängen är istället att fru Svensson Smiths idéer har prövats ut i det forna DDR. Ni ser ovan hur en motorväg i det forna DDR i de allra flesta fall såg ut. Samtidigt fanns det en radarkontroll i snart sagt varenda buske och trots detta inträffade trafikolyckor. Laglydnad är ju viktigare än bra vägar om man får tro fru Svensson Smith. Att satsa pengar på ordentliga mitträcken och se till att vägbanan medger en snabb och komfortabel framfart måste ses som kapitalistisk lyx och borgerlig dekadens. Vad som behövs är istället en mera repressiv stat, gärna med skjutorder riktad mot dem som som försöker begå brottet republikflykt.

Nu kanske någon invänder att fru Svensson Smith faktiskt lämnat vänsterpartiet och tillika vad som tidigare kallades vänsterpartiet kommunisterna och att ett avgörande skäl för fru Svensson Smith för att istället ansluta sig till miljöpartiet var och är det faktum att Lars Ohly gärna kallar sig kommunist. Fru Svensson Smith anser nämligen att detta är förlegat.

Problemet är emellertid att kommunismen inte bara är förlegad. Kommunismen är - och har dessutom alltid varit - en sjuk, människofientlig ideologi och om man närmre granskar vad fru Svensson Smith verkligen anser i sakfrågor skall man snart upptäcka en slående och skrämmande likhet med den statsideologi som hyllades i DDR och Sovjetunionen.

Fru Svensson Smith har endast insett vad herr Ohly lyckligtvis inte har insett. Det måste till en bättre och mera tidsenlig förpackning av samma gamla människofientliga ideologi för att den skall gå att sälja. Någon har träffande sagt om de så kallade miljövännerna att de kan liknas vid meloner. Skalet är grönt, innanmätet rött och kärnan brun.

Med följande text skulle jag vilja visa på ett enkelt sätt att införa guldmyntfot i ett land med så kallad valutafond.

Valutafond bygger på att det finns en sedelutgivande myndighet som ger ut lagligt betalningsmedel och att denna myndighet fungerar så att de registrerade bankerna har rätt att köpa och sälja lagligt betalningsmedel till en fast kurs fastställd i en främmande valuta.

Saint Helena och Falklandsöarna är två exempel på länder med valutafond. Vill en privatperson göra ett bankuttag är ifrågavarande bank skyldig att överräcka lagligt betalningsmedel precis som hos oss. Banken köper i sin tur lagligt betalningsmedel av vad som kan kallas valutamyndigheten genom att föra över brittska pund till valutamyndighetens konto i en brittisk bank. Strax därefter kan den aktuella banken hämta motsvarande belopp i lokal valuta på ön. Anser sig banken ha mer sedlar och mynt än den behöver lämnar banken över sedlar och mynt till myndighetens kontor på ön och strax därefter överför myndigheten motsvarande belopp till bankens konto i samma brittiska bank.

Kursen mellan den lokala valutan och det brittiska pundet är i båda fallen 1:1.

Notera också att brittiska pund inte är lagligt betalningsmedel på någon av öarna. Eftersom kursen alltid är 1:1 och såväl skattemyndigheter som affärsidkare godtar brittiska pund som likvärdiga med den inhemska valutan saknar emellertid detta förhållande praktisk betydelse.

Antag nu att man ändrade lagstiftningen så att brittiska pund bleve lagligt betalningsmedel parallellt med den inhemska valutan. Detta vore mycket enkelt och ingen människa skulle märka någon skillnad eftersom det brittiska pundet redan idag cirkulerar som om vore det lagligt betalningsmedel.

Sedan skulle man kunna förklara att den inhemska valutan endast kommer att växlas mot brittiska pund ytterligare tre månader. Under dessa tre månader kan allmänheten vända sig till bankerna och växla till sig brittiska pund och efter tidsfristens slut vore den inhemska valutan indragen på ett sätt som påminner om det sätt man använt sig vid övergången till euro.

Observera emellertid noggrant att den lokala valutan skulle äga fortsatt bestånd i juridisk bemärkelse av det skälet att man fortfarande kunde vara skyldig någon inhemsk valuta. Den enda skillnaden vore att den enda möjligheten att erlägga kontant betalning av ett skuldbelopp angivet i lokal valuta vore att överräcka brittiska pund.

Antag vidare att en sovereign, som är det klassiska brittiska guldmyntet, nu är värd cirka £100. I så fall skulle de inhemska myndigheterna enkelt kunna förklara en sovereign vara lagligt betalningsmedel för, låt oss säga, £240 inhemsk valuta. Dessutom vore man tvungen att förklara att en fraktion av en sovereign är lagligt betalningsmedel för varje belopp understigande £240 i enlighet med sin vikt i proportion till vikten av en sovereign.

Vad skulle detta betyda? Jo, med omedelbar verkan skulle alla gäldenärer betala sina skulder med guldmynt istället för brittiska pund. Priset på en sovereign skulle omedelbart stabilisera sig på £240 räknat i lokal valuta.

En kort tid senare förklarar myndigheterna att det brittiska pundet med omedelbar verkan förlorar sin ställning som lagligt betalningsmedel. Vid denna punkt har man infört ren guldstandard och på grund av den kraftiga devalveringen finns ingen risk för att man skall framkalla en sådan depression som tycks bli följden av att införa guldstandard med ett alltför lågt guldpris. Här måste man också beakta att den inhemska valutan, som nu definieras i guld, efter reformen kommer att uppvisa en stadigt sitigande tendens gentemot alla andra valutor.

För att inte gäldenärerna med tiden skall bli alltför betungade av främmande valutors gradvisa depreciering är en kraftig initial devalvering påkallad. Dessutom kunde man möjligen byta namn från pund till exemeplvis penny på den lokala valutan och dela en penny i exempelvis 100 cent. Vad gäller problemet att det inte finns lokal valuta för smärre kontanttransaktioner löses detta enkelt antingen genom användning av betalkort, löpande skuldebrev, växel eller check. I 99,99% av alla fall kommer fysiskt guld inte heller att användas vid transaktioner så stora att det i och för sig vore möjligt att erlägga kontant betalning i guldmynt.

Däremot kommer bankerna med största sannolikhet att erbjuda tackguld till fast kurs.

Enligt min mening vore det djupt olyckligt om Turkiet beviljades medlemskap i EU och jag tänkte här försöka förklara varför jag anser detta. Till att börja med anser jag det vara på sin plats att bemöta de två bästa argumenten för att bevilja Turkiet medlemskap i EU. Anhängarna av turkiskt medlemskap framför ofta följande.

• Genom att göra Turkiet till medlem av den europeiska unionen stärks de mänskliga rättigheterna i Turkiet därigenom att Turkiet tvingas acceptera vissa allmänt vedertagna regler om exempelvis yttrandefrihet och minoritetsskydd.
• Genom att göra Turkiet till medlem av den europeiska unionen kommer Turkiets invånare att omfattas av den fria rörligheten inom unionen och möjligheten att flytta därifrån kommer att innebära ytterligare skydd för olika minoriteters rättigheter.

Jag menar att dessa två argument är synnerligen ihåliga och vill här förklara varför jag anser detta.

• Det första av argumenten ovan saknar värde av det skälet att Turkiet redan accepterat den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Turkiet är alltså redan idag underställt europadomstolen. Ett medlemskap i EU skulle inte ändra på detta.
• Om EU och de länder som ingår i EES, utan att tillhöra EU, accepterar detta kan Turkiet bli medlem av EES och som medlem av EES skulle Turkiet också omfattas av den fria rörligheten inom EU och EES.

Slutligen skulle jag vilja rada upp några goda skäl att motsätta sig turkiskt EU-medlemskap.

• Turkiets handelspolitik gentemot omvärlden är klart protektionistisk och det är en uppenbar risk att Turkiet kommer att rösta för mera protektionistiska förslag inom EU av det skälet att Turkiet exporterar mycket till EU och dessutom konkurrerar med låglöneländer i Asien. Ett turkiskt EU-medlemskap skulle alltså med största sannolikhet göra EU mera protektionistiskt.
• Genom att göra Turkiet till medlem av EU kommer motståndarna till en verklig reform av EU:s jordbrukspolitik att få stöd av ytterligare ett okänt antal miljoner turkiska småbönder. Detta skjuter en eventuell reform ytterligare ett antal år på framtiden. Polen, som är ett land med ett otal småjordbrukare, driver också en linje som går ut på att skydda den europeiska produktionen av jordbruksvaror från konkurrens från länder utanför EU.
• Turkiet visar gång efter annan att man endast accepterar en europeisk definition av mänskliga rättigheter därför att man är därtill nödd och tvungen för att kunna närma sig EU. Att ge ett sådant land tillträde till EU:s politiska institutioner framstår som riskabelt, eftersom man förlorat anledningen att uppföra sig väl den dag man beviljats medlemskap.

Summan av kardemumman är att det inte finns några skäl att bevilja Turkiet medlemskap i EU av det skälet att möjligheten att göra Turkiet till medlem av EES förtar udden av alla förnuftiga argument för turkiskt EU-medlemskap. Bortsett från de ovan anförda argumenten mot turkiskt EU-medlemskap finns säkerligen ytterligare ett stort antal goda skäl att avvisa turkiskt medlemskap i EU.

Enligt Sifo har socialdemokraternas opinionssiffror redan börjat dala. Detta är knappast någon bra start för Faster Mona.

Samtidigt bör den borgerliga regeringen inte ta ut något i förskott. Att opinionen nu börjat vända och att ett borgerligt övertag kan vara i sikte är absolut ingen garanti för att man kommer att vinna valet 2010. De borgerliga vann med knapp marginal och de borgerliga bör utgå från att en del av dem som de borgerliga lyckades "vinna över" kommer att ha gått tillbaka till socialdemokraterna vid valet 2010. De borgerliga måste alltså försöka fiska röster bland dem som röstade socialdemokratiskt 2006. Detta behöver emellertid inte vara omöjligt med tanke på att somliga röstade socialdemokratiskt av det skälet att de uppfattade Göran Persson som ett säkert och beprövat kort jämfört med utmanaren Reinfeldt. Ur ett sådant perspektiv kan Reinfeldt framstå som det mera seriösa alternativet i jämförelse med Faster Mona och det är alltså inte omöjligt att människor som röstade socialdemokratiskt 2006 kommer att rösta borgerligt 2010.

Jag menar emellertid att de borgerliga bör ha något i rockärmen att plocka fram om det visar sig att det finns en risk för socialdemokratisk valseger 2010. Jag menar att utmärkt sådant ess i rockärmen vore en sänkt moms.

Att sänka momsen kostar mindre än man tror av det skälet att svenskar bland annat - åtminstone i mindre grad - skulle köpa begagnade bilar i utlandet. Vi får dessutom mera turism, men framför allt ger en momssänkning en högre disponibel inkomst. Jag vet inte var jag läst det, men det sägs att just den disponibla inkomstens utveckling är en mycket viktig variabel när elektoratet bedömer en sittande regering. Dessutom riskerar svenska staten snart ha såväl budgetöverskott som återbetald statsskuld. I så fall blir det faktiskt ett problem att avgöra hur man skall hantera budgetöverskottet. Att sänka momsen verkar då vara en vettig åtgärd.

Känner folk att plånboksinnehållet blivit aningen drygare tar man det säkra före det osäkra och återväljer sittande regering. Vad gäller frågan att det måhända finns mera angelägna skattesänkningar att genomföra, menar jag att dessa kan genomföras ändå. Staten kommer snart att ha ett nära nog ohanterligt budgetöverskott och därför kan även andra typer av skattelättnader genomföras utan nedskärningar. Däremot är det särskilt angeläget att sådana skattelättnader som direkt gynnar människor med låga inkomster genomförs före valet 2010. De rika kommer ändå att rösta borgerligt. Läs om den senaste opinionsundersökningen på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14843271.asp

Jag har tidigare skrivit om möjligheterna att införa guldmyntfot i länder med så kallat currency board-system. Texten finns på följande länk.

http://flavianopolis.blogspot.com/2005/12/r-guldmyntfoten-en-anakronism_13.html

Efter att ha gått igenom frågan ytterligare har jag funnit vissa svagheter i det tidigare resonemanget och jag har dessutom funnit att det finns ett, i jämförelse med det i texten ovan beskrivna sättet, betydligt enklare sätt att ge ett land med currency board guldmyntfot. Currency board heter på svenska valutafond och jag vill minnas att jag använde mig av detta ord i min gamla text. Vid närmre kontroll visar det sig att jag använde mig av ordet currency fund. Hursomhelst är currency fund, currency board och valutafond synonymer.

Den största svagheten i mitt tidigare förslag består i att jag utgick från tanken att växelkursen i så liten utsträckning som möjligt skulle förändras gentemot en tredje valuta i samband med övergången till guldstandard. Detta är en brist av det skälet att man kan utgå från att den inhemska valutan kommer att börja appreciera gentemot det tidigare ankaret så snart man bytt ut den tidigare kopplingen mot en guldkoppling. Detta skulle betyda att skulderna räknat i den tidigare "modervalutan" skulle växa på ett sätt som landets låntagare inte hade kunnat räkna med. Situationen skulle snart bli outhärdlig och framkalla en våg av insolvenser.

Om man som i exemplet med S:t Helena tidigare haft den lokala valutan kopplad till det brittiska pundet och helt plötsligt denna koppling släpps och byts ut mot en koppling till guld till ungefär den vid tiden för bytet rådande marknadskursen för guld kommer detta med största säkerhet betyda att den lokala valutan inom en icke alltför avlägsen framtid kommer att ha stigit i värde gentemot det tidigare ankaret. Eftersom låntagarna räknat med en viss och i jämförelse med detta betydligt lägre framtida pundkurs skulle detta ge dem en outhärdlig skuldbörda.

Av detta skäl menar jag att man måste förena en remonetesering av guldet med en kraftig uppskrivning av priset på guld. Ganska snart kommer ju all världens inflationsvalutor börja depreciera gentemot den guldkonvertibla valutan, men för att ge låntagarna respit bör en kraftfull engångsdevalvering genomföras i samband med övergången till guldmyntfot.

Efter denna kraftiga devalvering vet låntagarna att producentpriserna är mycket gynnsamma, men de vet också att alla andra valutor med största säkerhet kommer att uppvisa en stadigt fallande tendens gentemot den egna valutan och att man därför gör bäst i att amortera så mycket som möjligt innan det ur prodcenternas perspektiv gynnsamma läget ersatts med ett mindre gynnsamt läge. Man vet också att man bör vara mycket försiktig med att uppta lån av det skälet att man kan räkna med att den inhemska valutan stadigt kommer att appreciera gentemot all världens valutor och att producentpriserna därför kommer att falla från den nu rådande mycket gynnsamma nivån.

Detta förbisågs i den gamla texten och dessutom har jag kommit på att remonetiseringen av guldet kan förenklas avsevärt i jämförelse med en ursprungliga planen.

En invändning man kan rikta mot den nu föreslagna planen är att man måhända skapar ett osunt makroekonomiskt klimat genom att genomföra en kraftig devalvering och att en sådan ovillkorligen kommer att utlösa en våldsam överkonjunktur med en påföljande och synnerligen otrevlig stabiliseringsrecession som följd.

Denna invändnig är enligt min mening ohållbar och vid ett senare tillfälle skall jag gå in på varför Estland dels har kunnat undvika och dessutom också framledes kommer att undvika ett sådant händelseförlopp, trots att Estland tidigare hade, och i någon mån fortfarande har, en i enlighet med teorin om köpkraftsparitet starkt undervärderad valuta, enormt valutainflöde, våldsam kreditexpansion och fast växelkurs.

Jag avser återkomma med en beskrivning av hur man på ett enklare sätt kan införa guldstandard i ett land med currency board och mera ingående förklara varför kombinationen fast växelkurs och lågt värderad inhemsk valuta och därpå följande kreditexpansion inte nödvändigtvis slutar i bankkris.

I Svenska Dagbladet står idag att läsa att SÄPO lägger ned utredningen kring de försvunna banden från Tsunamikatastrofen. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14834632.asp

Det står bland annat så här i den artikel till vilken jag länkar.

"Inga band saknas, konstaterar Säpo, och det är "ytterst osannolikt" om någon manipulerat de band som fanns."

Nähä, då är det väl så.

Givetvis är det fullt möjligt att band manipulerats eller medvetet förts undan av någon eller några som har något att dölja. Däremot är det knappast förvånande att SÄPO officiellt framförda inställning är att sådana misstankar saknar grund. Svenska staten har med största säkerhet en hemlig polis där ett huvudsakligt syfte är att dölja brottslighet inom staten och samtidigt lugna allmänheten. En sådan organisation har alla stater och det är egentligen inget konstigt med det. I Sverige heter organisationen, enligt min övertygelse, SÄPO.

Om en sådan organisation endast finge använda sig av "blanka vapen" vore organisationen med största säkerhet ett dåligt skämt som inte kunde tjäna sitt syfte. Alla stater använder sig, enligt min övertygelse, av olika rättsvidriga handlingar och håller givetvis sådan verksamhet hemlig.

Om det finns brottslighet inom statsledningen är det synnerligen naivt att tro att de skyldiga skall ställas till ansvar. Själva grunddefinitionen av en stat är ju att den inte svarar inför någon annan än sig själv.

I slutet av förra året tillät jag mig att presentera en ekonomisk prognos. Prognosens innebörd var den att den tyska momshöjningen från 16% till 19% skulle komma att få katastofala följder för den tyska bilindustrin. En starkt bidragande anledning till att bland andra vi svenskar gärna köper begagnade bilar i Tyskland är nämligen att den tyska momsen varit betydligt lägre än den svenska. Den lägre prisnivån gör att utlandet absorberar ett stort antal begagnade bilar, med den påföljden att det blir lättare för tyskarna att köpa nya bilar. Det senast nämnda håller i sin tur igång den viktiga bilindustrin. Läs gärna min prognos på följande länk.

http://flavianopolis.blogspot.com/2006/12/ekonomiska-prognoser.html

Nu har den mig veterligen första artikeln om vilka följder den tyska momshöjningen tycks få för bilhandeln i Tyskland publicerats. Läs artikeln på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/verkstadsindustri/did_14832192.asp

Observera emellertid att det som framgår av artikeln inte nödvändigtvis bekräftar min prognos. Vad som nu skett är att den tyska bilindustrin fått vidkännas vikande försäljning, men å andra sidan var försäljningen strax innan momshöjningen rekordartad. Däremot kommer den första delen av min prognos att ha besannats den dag det står klart att försäljningsnedgången blir bestående. Där är vi ännu inte.

Vad som nu måste ske är förmodligen att lagren av begagnade bilar måste minska. I takt med att dessa krymper kommer troligen priserna på begagnade bilar att anpassa sig till en högre moms, men här kommer ett specialproblem med i bilden och specialproblemet är att utlandet är en stor köpare som troligen kommer att falla bort i takt med att prisnivån på begagnade bilar i Tyskland stiger till en högre nivå. Faller utlandets inköp av begagnade bilar bort är detta ingenting annat än en katastrof framför allt för de tyska bilhandlarna. I någon mån kommer dock den tyska bilindustrin att kunna kompensera denna nedgång i inhemsk försäljning genom ökad export av nya bilar till övriga EU-omådet. Det är exempelvis troligt att handeln med framför allt dyrare begagnade bilar av tyskt fabrikat kommer att slå alla tänkbara rekord i det lilla Luxemburg där momsen endast är 15%.

Den första delen av facit kommer alltså att finnas tillgänglig den dag följderna för handeln med begagnade bilar mera definitivt går att fastställa. Den andra delen av prognosen kommer att finnas tillgänglig den dag det klarlagts hur en förändring av handeln med begagnade bilar påverkar den tyska bilindustrin.

Jag gissar att det kommer att visa sig att den tyska momshöjningens totala saldo blir negativt för den tyska statskassan. Den tyska staten har helt enkelt skjutit sig själv i foten. Det bevisar också att regeringen Reinfeldt kunde göra ett smart drag genom att sänka momsen. Att sänka momsen kostar nämligen förmodligen ingenting av det skälet att, givet en lägre moms, utländska besökare skulle spendera mera i Sverige.

Enligt Svenska Dagbladet har två vargar rymt från Kolmårdens djurpark. Läs mer på följande länkar.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14817023.asp

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=628333

I vanlig ordning upprepas vargkramarnas lögner om den ofarliga vargen. Visserligen är det sant att vargen är skygg för människan, men i det här fallet rör det sig om två vargar med viss vana av människor. Att de två vargarna är uppfödda i djurpark och därför saknar jaktvana gör dem dessutom ännu mera farliga av det skälet att de ganska snart kommer att vara förskäckligt hungriga.

Det är dessutom belagt att varg har angripit och dödat människor, liksom att också förvildade, hungriga hundar understundom gör samma sak. Man kan förmodligen endast med svårighet tänka sig en situation där det är mera sannolikt att varg kommer att angripa människor än just denna. De kommer snart att vara hungriga som bara vargar kan vara och har dessutom redan förlorat en del av respekten för människan.

Sedan är det måhända mindre sannolikt att människor kommer att stryka med och därför räknar vargkramarna kallt med att något mindre sannolikt inte kommer att inträffa. Vi får se, men i mina mörkare stunder har jag tänkt tanken att det rent av vore bra om en hungrig varg konfronterades med en riksdagsledamot för miljöpartiet och dessutom betraktade denna tragiska existens som ett måhända mindre smakligt men ändå fullt ätbart mellanmål. Med tanke på vargens smaklökar hoppas jag emellertid att köttet inte skall ha någon otrevlig bismak av ekologiskt odlad kruskakli.

I så fall kommer vi säkerligen att få en mindre romantiserande inställning till detta farliga djur. Jag hoppas emellertid inte att det första offret blir ett oskyldigt barn. Dessvärre kan detta inte uteslutas.

Idag på TV4-nyheterna kunde man få del av två bedömningar av hur en eventuell amerikansk recession kommer att påverka Sverige. Den ena analysen var ur svenskt perspektiv mera optimistisk och den andra var ur svenskt perspektiv mera pessimistisk. För optimismen svarade Stefan Fölster och för pessimismen svarade Peter Malmqvist.

Peter Malmqvist menade att det är omöjligt att tänka sig en svensk eller europeisk högkonjunktur samtidigt med en amerikansk lågkonjunktur. Peter Malmqvist tycktes alltså mena att en amerikansk lågkonjunktur ovillkorligen kommer att "dra med sig" den europeiska och svenska konjunkturen nedåt.

Stefan Fölster menade däremot att utebliven handel med USA kunde kompenseras med ökad handel med andra länder. Att USA troligen går in i en lågkonjunktur behöver alltså inte, enligt Stefan Fölsters bedömning, ovillkorligen betyda att samma sak kommer att ske i Europa.

Jag är helt säker på att Stefan Fölster har fullkomligt rätt.

Peter Malmqvists bedömning grundar sig nämligen på ett föråldrat synsätt som möjligen hade en viss relevans på den tiden då Federal Reserve Bank på grund av Bretton-Woods fungerade som hela världens centralbank. USA:s kreditexpansion förmedlades då likt ringar i vattnet ut i världsekonomin. Idag manifesteras USA:s kreditexpansion huvudsakligen i en allt svagare dollar. USA är känt bland annat för "junk food" och dollarn framstår alltmer som "junk money".

Därtill kommer det förhållandet att vi tycks kunna observera en världsomspännande högkonjunktur, som gör att USA:s andel av den globala realekonomin krymper. Att USA måhända går in i recession utesluter inte att Sverige tycks vara på väg in i en förstärkt högkonjunktur. Tyskland upplevde under början av 1990-talet en exempellös högkonjunktur samtidigt som USA och Storbritannien befann sig i recession och den svenska ekonomin befann sig i fritt fall.

Givetvis kommer en svagare dollar att radera ut en del vinster inom svensk exportindustri, men vi klarar oss nog ändå. Globaliseringen håller på att göra USA till ett land bland många.

Under de allra senaste dagarna har den svenska kronan förstärkts såväl gentemot den amerikanska dollarn som gentemot euron. Som jag ser det har detta två skäl. Anledningen till att kronan stärks gentemot dollarn är med största säkerhet att New Century Financials insolvens indikerar att en amerikansk recession kan vara i antågande. Detta betyder i sin tur att sannolikheten för att Federal Reserve skall börja bedriva en mera expansiv penningpolitik ökat, med den påföljden att dollarn försvagas. De finansiella marknaderna anteciperar nämligen alltid centralbankernas nästa steg med den påföljden att höjda styrräntor understundom får ifrågavarande valuta att sjunka och vice versa. Att min misstanke kan vara riktig bekräftas enligt min mening av det faktum att dollarn försvagats gentemot euron.

Därutöver har kronan förstärkts även gentemot euron och detta förklaras knappast av vad som anförts i föregående stycke. Rimligen måste förklaringen här vara en annan. Jag tror att förklaringen är det faktum att kronan försvagats ganska påtagligt gentemot euron sedan årsskiftet fått till följd att den svenska inflationstakten utfallit högre än vad som allmänt troddes bli fallet. Detta har i sin tur utlöst förväntningar om att Riksbanken inte kommer att slå av på takten vad gäller fortsatta justeringar av styrräntorna med den påföljden att de finansiella marknaderna anteciperar en stramare penningpolitik och därför driver upp kronkursen så att åtminstone en del av kronans fall gentemot euron sedan årsskiftet kompenserats. Detta är djupt olyckligt.

Vad bör Riksbanken göra?

Riksbanken bör fortsätta att steg för steg höja styrräntorna. I så fall stryper man nämligen kreditexpansionens källa och dessutom kommer de finansiella marknaderna i så fall att antecipera en lättare penningpolitik med den påföljden att kronan återigen kommer att falla gentemot euron. Detta är nödvändigt för att öka sysselsättningen. Dessutom kommer en lägre real kronkurs i kombination med en lägre takt i kreditexpansionen få kronans "risknivå" att falla med den påföljden att de redan mycket låga obligationsräntorna kommer att falla ytterligare. Svenska obligationsräntor är idag bland de lägsta i världen och jag är övertygad om att Sverige med hjälp av en konsekvent inflationsbekämpning och en lägre real kronkurs kan ta upp kampen med Schweiz om att ha Europas lägsta obligationsräntor. Detta vore dessutom en sund vitaminkick för konjunkturen.

Däremot är det faktiskt sannolikt att en så kallad räntehöjningspaus troligen skulle få den reala prisjusterade kronkursen att stiga, vilket i det korta perspektivet skulle ge en skenbart lägre inflationstakt och minskande sysselsättning. Försöker Riksbanken försvaga kronan med hjälp av en så kallad räntehöjningspaus samt menar att den finansiella oron i USA bör "lindras" med hjälp av en övermåttan yppig likviditet riskerar man alltså att driva upp den prisjusterade kronkursen med minskande sysselsättning och en skenbart lägre inflationstakt som följd. Detta var i korta drag det misstag Riksbanken gjorde hösten 2001.

Det är därför med största säkerhet så att den snabbast verksamma åtgärden man kan tänka sig för att reducera inflationstakten i ett kortare perspektiv är att sänka styrräntorna. I så fall skulle de finansiella marknaderna omedelbart antecipera räntehöjningar med en högre real kronkurs som följd. En högre real kronkurs skulle med närmast omedelbar verkan få sysselsättningen att minska och egentligen inte göra några andra än dem som vill sälja stenhus glada. Trots detta skulle den uppmätta inflationstakten i ett kortare perspektiv minska som ett resultat av en högre kronkurs och lägre importpriser.

Riksbanken bör alltså fortsätta höja styrräntorna i syfte att få de finansiella marknaderna att antecipera styrräntesänkningar. I så fall kommer kronan troligen fortsätta sin fallande bana och obligationsräntorna fortsätta falla. Dessutom tror jag inte att full sysselsättning behöver vara särskilt avlägsen med en sådan politik.

I Svenska Dagbladet fanns i höstas en artikel där man frågade sig varför staten ger företaget New Wave pengar. Läs artikeln på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/politik/did_14810584.asp

Nu har vi fått veta mer. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/rich_famous/did_14809015.asp

Visst är det teoretiskt möjligt att det handlar om ett rent sammanträffande, men man behöver knappast anses paranoid om man ser ett samband.

Jag skulle här vilja passa på att göra lite reklam för en i mitt tycke trevlig och intresant blogg. Bloggaren är döv, vilket gör att hans skrivna svenska har vissa brister. Dessa brister är emellertid inte värre än att man begriper vad han menar. Ta en titt på Chistoffer Nymans blogg. Idag skriver Christoffer bland annat om det estniska reformpartiet.

http://christoffern.wordpress.com/

Vad jag inte visste, men nu vet, är att det estniska reformpartiet inte bara fick mer än 27% av rösterna i det nyligen avhållna valet utan också att partiet är för fri fart. Det estniska reformpartiet är ett av de partier vars idéer står mina värderingar närmst.

Vad jag gillar mindre bra med reformpartiet är att partiet tycks föredra indirekta framför direkta skatter. Jag menar att idealet är en direkt och proportionell skatt på arbetsinkomster och bolagsvinster. Dessutom gillar jag inte den estniska principen att inte beskatta kvarhållen vinst i bolag, eftersom denna konstruktion förutsätter realisationsvinstskatt. Sådan skatt är i mitt tycke bland det mest kontraproduktiva och korkade man kan tänka sig. Däremot förordar reformpartiet en stadig och fortlöpande sänkning av inkomstskatten och den dag denna sänkts till noll är problemet borta, även om det sker till priset av bibehållen moms.

En annan sak jag ogillar med reformpartiet är att partiet är EU-vänligt, men man måste förstå att esterna ser EU som en garant för att bli lämnade i fred av Ryssland. Samtidigt anser jag att den estniska rysskräcken numera är otidsenlig. Estland kunde lika gärna ha blivit medlemmar av EES och EFTA och på så sätt dragit alla fördelar av EU, utan att behöva drabbas av EU:s protektionism, byråkrati och centralism. Estland hade inga införseltullar alls före 1999 och jag vill minnas att reformpartiets dåvarande ledare Siim Kallas argumenterade för frihandel. Rysskräcken kunde man ha lindrat genom medlemskap i NATO och Estland blev faktiskt medlem av NATO en månad innan man gick med i EU. Där borde man ha stannat och sedan istället ansökt om medlemskap i EFTA och EES.

En tredje invändning mot reformpartiet är att partiet inte vill införa guldstandard. Å andra sidan är Estlands valutasystem baserat på ett externt ankare och bygger alltså på exakt samma princip som guldmyntfoten. Man har valt euron som referenspunkt istället för guldet, men en fördel med det nuvarande systemet är att det vore enkelt att konvertera det till guldstandard. Dessutom vill reformpartiet byta den estniska kronan mot euro. Istället borde man eftersträva en bibehållen krona, men med ett gyllene ankare istället för ett svajigt inflationsdito.

Som ni kanske märker är jag en petig person som är benägen att finna fel där sådana finns. Icke desto mindre är det estniska reformpartiet i många avseenden Europas bästa parti och eftersom man är inne på rätt spår finns möjligheter till utveckling och finslipning av olika ståndpunkter. Dessutom finns det en ledamot av den estniska riksdagen som heter Igor Gräzin och som delar min syn på EU. Gräzin representerar reformpartiet. Om reformpartiet inser att EU är oreformerbart kanske hela partiet kommer att förstå att Igor Gräzin endast något tidigare än andra begrep vad alla skulle komma att inse.

Oaktat mina detaljinvändningar ber jag att få instämma i Christoffers gratulationer riktade till det estniska folket efter att ha gjort ett så bra val. Ett litet förslag jag ber Christoffer föra vidare till de estniska frihandelsvännerna är att man kanske kunde titta på möjligheterna att kvarstå i EU, men lämna tullunionen. Gibraltar, Helgoland och ytterligare några mindre territorier inom EU står faktiskt utanför tullunionen och omfattas inte av EU:s protektionism och jordbruksreglering. Denna konstruktion är alltså inte omöjlig.

På följande länk finns en intressant film om klimatbluffen.

http://video.google.com/videoplay?docid=9005566792811497638

Helt uppenbart är klimatbluffen en politisk ideologi vars enda syfte är att skapa förevändningar för att reglera kapitalismen. Socialismens alla lögner har avslöjats en efter en och socialismen har inte lyckats lösa ett enda problem. Alltså måste ett nytt problem uppfinnas för vilket lösningen är politisk.

Om man betraktar världen från ett flygplan ser man snart att den mänskliga aktiviteten är synnerligen begränsad till och med när man ser en världsstad som London. Att då tro att den mänskliga aktiviteten skulle ha någon mätbar inverkan på klimatet är synnerligen långsökt och ännu mera långsökt blir det om man ser den mänskliga aktiviteten i relation till universum. Om man jämför all världens förbränningsmotorer med en enda solstråle inser man att vad vi kan göra från eller till är strax lite mer än ingenting.

Kanske kan man säga att tron att vi kan påverka klimatet bygger på hybris och en allmän tendens hos människan att vilja överskatta sin egen betydelse.

Följande klipper jag ut från en lettisk euroskeptisk internetsida.

"Decrease of eurooptimism, increase of euroscepticism in Latvia
According to SKDS agency research , EU membership in Latvia was supported in February 2007 by 28,4 % (in January 31,7 %) and euroscepticism has increased from 21,1 % in January to 25,4 % in February. The question asked was: Do You support Latvia's EU membership? "

Jag är osäker på hur detta skall tolkas, men det verkar tyda på att EU inte står särskilt högt i kurs bland letterna. Jag hoppas att någon skall kunna ta sig an denna fråga och driva fram ett lettiskt EU-utträde. I så fall kommer frågan att aktualiseras också här hemma.

Jag skall aldrig släppa drömmen om ett Sverige befriat från Brysselstyret.

Om man tar del av nyhtsflödet från Somalia inser man snart att den så av FN erkända så kallade somaliska övergångsregeringen är en synnerligen brutal och makthungrig organisation, med bristande respekt för grundläggande regler som bör vara vägledande för ett civiliserat samhälle.

Å andra sidan inser man också att befolkningen är ytterligt skeptisk till denna regering och att det inte är så lätt att etablera kontroll över ett land med beväpnad befolkning. Läs mer på följande länk.

http://www.shabelle.net/news/ne2510.htm

Ett annat intressant förhållande är att Eritrea hotar ingripa för att undanröja den av Etiopien, afrikanska unionen och USA understödda regeringen. Läs mer på följande länk.

http://www.shabelle.net/news/ne2505.htm

Sammanfattningsvis kan man konstatera att relativt lugn rådde i landet innan Uncle Sam började lägga sin långa näsa i blöt. Sedan Sovjetunionens sammanbrott råder inget tvivel om att det största hotet mot en fredlig värld heter USA.

Så här skriver Björn Rosengren:

"Skälen till att staten bör kontrollera infrastruktur som utgör naturliga monopol är mycket goda. Om man bygger ett system där en privat operatör kontrollerar den infrastruktur som övriga operatörer är beroende av uppstår en situation som omöjliggör konkurrens på lika villkor."

Jag skulle - med citaten ovan som utgångspunkt - vilja förklara hur en laissez-faireanhängare ser på begreppet naturligt monopol och konkurrensens betydelse för den kapitalistiska ordningens funktion.

Texten ovan avser telenätet, vilket kan vara värt att notera. Det är nämligen nästan alltid så att varje enskilt problem måste bedömas var för sig. Man kan nämligen inte utan vidare jämföra konkurrens inom olika sektorer utifrån något slags standardmall. Olika marknader bygger på olika förutsättningar och måste därför bedömas var för sig.

En av huvudpoängerna i mitt resonemang är emellertid att de flesta ekonomer överskattar konkurrensens betydelse för den kapitalistiska ordningen. Till och med ett monopolföretag har nämligen som syfte att ge sina ägare vinster och ett företag helt utan kunder kommer inte att ge någon vinst. Man kan därför tänka sig att ett företag som av staten getts en monopolställning skulle göra ett hyggligt arbete helt enkelt därför att företaget annars inte skulle generera några intäkter. Detta kan förstås uttryckas som att ett monopolföretag konkurrerar med alternativet att helt avstå från den typ av tjänst företaget erbjuder, men min huvudpoäng är att det inte är någon absolut förutsättning för en väl fungerande marknad att det finns konkurrenter inom samma bransch. Samtidigt är jag förstås strikt motståndare till att företag skall ges särskilda privilegier av staten. Full etableringsfrihet bör givetvis råda.

En annan möjlighet är att det finns en marknad som är så begränsad att den endast bär upp en aktör. Så är exempelvis fallet inom bankväsendet på Falklandsöarna. Där finns endast en enda bank, trots att full etableringsfrihet råder. Man kan tänka sig liknande fenomen på mindre orter där livsmedelsmarknaden är så begränsad att marknaden inte bär upp mer än en livsmedelshandlare. Trots detta är det inte säkert att priser och service behöver avvika till det sämre ur kundens perspektiv.

Som jag ser det är det dessutom så att om en viss marknad inte bär upp mer än en aktör, så innebär detta en viss säkerhet för denne aktör som är nödvändig för att han skall våga företa underhållsinvesteringar. Om det därutöver kostar mycket pengar att etablera sig inom en viss bransch innebär detta ytterligare en tröskel som nya aktörer måste ta sig över. Dessa kostnader ger dem som redan etablerat sig på marknaden en viss säkerhet, eftersom de kan förutsätta att det är svårt och kostsamt att etablera sig som konkurrent. På det viset bereds dessa företagare möjligheter att under mera förutsägbara villkor planera framtida verksamhet och investeringar.

Som jag ser det finns det därför inga skäl för myndigheterna att försöka vidta så kallade konkurrensbefrämjande åtgärder. Om konkurrens uppträder är det helt enkelt därför att det finns en aktör som missbrukar sin ställning på marknaden. Gör han det kommer konkurrenter att slå sig in på marknaden utan hjälp av myndigheterna. Det kan dessutom vara så att vetskapen om att en alltför stark framtida ställning på marknaden kan komma att medföra myndighetsingripande kan avskräcka företag från att eftersträva en dominant ställning på marknaden. Därigenom ger man företagen en anledning att inte göra sitt bästa, vilket i sin tur är negativt ur kundernas perspektiv.

Vad gäller så kallade naturliga monopol inom infrastruktur är det dessutom så att dessa med största säkerhet skulle vara börsnoterade i ett laissez-fairekapitalistiskt samhälle. Det vill säga: Antag att marknaden inte bär upp mer än en järnväg mellan Göteborg och Stockholm och att ägaren av järnvägen mellan Göteborg och Stockholm missbrukar sin ställning genom att ta ut ett orimligt högt pris. Ja, de som är missnöjda med detta kan då köpa aktier i bolaget och på så sätt ta del av monopolvinsten. Jag menar till och med att det är bra att det finns denna typ av marknader av det skälet att sådana investeringar ger trygga, förutsägbara och säkra vinster. Riskskygga pensionsfonder kan då investera i sådana bolag och monopolvinsterna föras tillbaka till dem som valt att genomföra dessa mycket kostsamma och angelägna investeringar. Det som slarvigt kan kallas monopolvinsten är ju helt enkelt marknadens särskilda belöning till dem som tillhandahåller mycket stora, kostsamma och ur samhällets perspektiv angelägna investeringar. Dessutom finns det alltid lågprisflyg, bussar och andra alternativ för den som tycker att AB Tågmonopol tar ut alltför hutlösa priser. I allra värsta fall kan man dessutom avstå från att resa alls.

Därför menar jag att man utan vidare borde återge Telia den typ av monopol Telia hade fram till 1990-talets början. Det fanns nämligen inga av lagstiftaren uppställda hinder mot att etablera ytterligare ett kopparnät som omfattade alla Sveriges hushåll. Däremot säger det sig själv att detta inte är gjort "på en kafferast". Dessutom har kopparnätets värde minskat av det skälet att det är en mycket enkel sak att med hjälp av modern teknik använda sig av utländska operatörer, givet att Telia skulle missbruka monopolställningen. Därutöver finns idag radioburen telefoni. Telias faktiska möjligheter att missbruka monopolställningen vore alltså i dagens situation mycket mindre än tidigare. Observera också att ingen skulle genomföra gigantiska investeringar om inte marknaden vore något så när förutsägbar och att en marknad som kräver megainvesteringar givetvis är mera förutsägbar än en där etableringskostnaderna är noll eller nästan noll.

Man skulle dessutom göra en mycket stor vinst ur kundernas perspektiv och denna skulle bestå i att Telias incitament att snabbt åtgärda fel i det fasta nätet skulle bli mycket starkare. Idag tvingar myndigheterna Telia att vidta vissa felavhjälpande åtgärder, som Telia själv inte har någon ekonomisk nytta av. Det är allmänt känt att Telia inte är överdrivet raska med att åtgärda sådana fel och det är till och med så att denna typ av fel åtgärdas långsammare nu än på gamla hederliga Televerkets tid. Hade emellertid Telias monopol inom sitt eget nät bestått och Telia - på samma sätt som nu är fallet - varit ett privat, börsnoterat bolag skulle avhjälpandeåtgärderna med sannolikhet gränsande till visshet vidtas blixtsnabbt; varje minut telefontrafiken står stilla är ju en minut med uteblivna intäkter.

En fri marknad behöver inga konkurrensmyndigheter och den fria marknaden bygger alls inte på att myndigheterna genom olika åtgärder skall tvinga fram konkurrens där sådan inte naturligt framträder. När man gör det skapar man dessutom inte sällan snedvridna incitament som ytterst sett missgynnar dem de var tänkta att gynna.

Därför skall inte den som äger telenätet åläggas att hjälpa sina konkurrenter. Ett privatägt faktiskt och börsnoterat monopol kallat Telia skulle vara mycket bättre än den pseudomarknad regeringen Bildt reglerade fram 1993.

Jag skulle anse samma sak, även om jag inte ägde tre aktier i Telia Sonera. Läs mer om Björn Rosengrens synpunkter på följande länkar.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14792384.asp

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=626762

Enligt Dagens Nyheter har regeringen idag gett klartecken för att tillåta 120 km/h på motorväg. Jag anser att detta är ett exempel på en unken kompromiss och att åtminstone 130 km/h borde tillåtas. Man borde dessutom skapa de rent juridiska förutsättningarna för fri hastighet.

Det finns inga entydiga vetenskapliga belägg för att hastighetsbegränsningar på motorväg har någon dämpande inverkan på antalet dödsolyckor. Tyskland klarar sig alldeles utmärkt i internationella jämförelser där antalet trafikdödade jämförs och eftersom stora delar av Autobahn redan har hastighetsbegränsning är Tyskland det enda land där det finns några förutsättningar att jämföra olyckstalen mellan motorvägar med och utan hastighetsbegränsning. Dessa jämförelser pekar på att det inte finns några vetenskapliga belägg för att hastighetsbegränsningar räddar liv.

Sedan är det sant att svenska motorvägar på det hela taget håller något lägre standard än tyska motorvägar. Med tanke på att de svenska inte är så hårt trafikerade som de tyska anser jag att detta är acceptabelt, men det är inte acceptabelt att svenska motorvägar har så klena mitträcken som de bevisligen har. Gång efter annan lyckas lastbilar och bussar forcera svenska mitträcken och detta är en typ av olyckor som praktiskt taget aldrig sker i Tyskland, helt enkelt därför att tyska mitträcken är ojämförligt starkare än svenska.

Om denna brist åtgärdades vore det svenska motorvägsnätet åtminstone kapabelt att hantera 130 km/h som högsta tillåtna hastighet och i takt med att man kan bygga ut olika flexibla system för hastighetsbegränsning samt även öppna möjligheter att mera effektivt övervaka att folk håller vettigt säkerhetsavstånd är fri fart inte på något sätt oförsvarligt.

Dessutom menar jag att regeringen gör ett mycket anmärkningsvärt klavertramp när man går på vägverkets linje att tillåta upp till 100 km/h på vägar med mötande trafik. Detta är visserligen en minskning från dagens 110 km/h, men med den nya maxgränsen på 100 km/h kommer vi att ligga på delad i stället för ohotad första plats i Europa vad gäller generösa hastighetsgränser på rent ut sagt livsfarliga vägar.

Sverige är i nuläget helt ensamt om att tillåta 110 km/h på vägar med mötande trafik och i det annars ytterligt hastighetsliberala Tyskland tillåts aldrig mer än 100 km/h på vägar med mötande trafik och i allmänhet inte mer än 80 km/h.

Vore det inte rimligare att man sänkte den övre gränsen för vägar med mötande trafik till 90 km/h och istället tillät 130 km/h efter det att man anordnat lika stabila mitträcken som i Tyskland och dessutom öppnade för fri fart med hjälp av elektronisk skyltning på de bästa motorvägarna?

Med tanke på att Sverige kommer att kvarstå som Europas och världens mest liberala land vad gäller att tillåta höga farter på vägar med mötande trafik framstår det som övermåttan löjligt att endast tillåta 120 km/h på de "bästa motorvägarna". I Tyskland råder 120-gräns på sådana motorvägar som exempelvis saknar nödspår för havererade fordon eller av andra skäl inte lämpar sig för höga farter. Däremot tillåts aldrig mer än 100 km/h på vägar med mötande trafik och i allmänhet inte mer än 80 km/h. Det är rimligt och seriöst.

Läs mer om detta på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=626161

Så här säger Ulf Kristersson till Svenska Dagbaldet angående utskänkningstillstånd:

Kanske en stor stark till tunnbrödsrullen i korvmojen på hemväg från krogen?

- Mja, de saknar ju oftast sittplatser och det är gott om ungdomar på de ställena, så det är inte aktuellt, säger Ulf Kristersson.

Varför skall inte vi svenskar få dricka riktig öl när vi avnjuter snabbmat? En tjock grillad korv med stark senap, ketchup, bostongurka, rå lök och potatismos skulle enligt min mening smaka ojämförligt bättre i kombination med en starköl. I Danmark, Tyskland liksom i praktiskt taget hela övriga Europa går det bra att ta en riktig pilsner även till snabbmat.

Att köra bil under rusets inflytande skall givetvis vara förbjudet och jag inte främmande för att åter kriminalisera kraftigt rus på allmän plats, men det är ett exempel på helt oacceptabelt förmynderi att förmena en skötsam samhällsmedborgare rätten att skölja ned korven med en riktig öl.

Som jag ser det är det en angelägen frihetsreform att korvkiosker skall kunna få utskänkningstillstånd. Det finns få rätter som gör sig så bra ihop med öl som just en grillad tjock korv. Och vill någon ha sig en liten jamare skall även detta gå bra. I Tyskland och Danmark kan man exempelvis köpa en liten snaps till korven och i Ryssland kan man köpa öl och vodka nästan överallt.

Dessutom är lättöl och i de allra flesta fall så kallat folköl ett hån mot den goda smaken. Smaka förresten på ordet folköl; ordet tycks härstamma från andra sidan järnridån.

Läs mer på följande länkar.

http://www.svd.se/dynamiskt/stockholm24/did_14780559.asp

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=625975

Så här skriver en svensk politiker:

"Och miljontals människor kommer att förbli fattiga när vi slutar handla av dem och istället köper varor som produceras där vi bor. "

Jag beklagar djupt att denne politiker inte läser min blogg och/eller att han inte förmår tillgodogöra sig innehållet i densamma. Jag avser nu analysera vad som sägs ovan.

För att förstå de klassiska ekonomernas argument för frihandel kan man med en viss men icke otillbörlig förenkling säga att argumentet bygger på att export är betalning för import. Den enda anledningen till att exportera är alltså att export öpnnar möjligheter till import. All handel är nämligen i grunden byteshandel.

Därför är det faktiskt så att det inte är de som bor i länder som hindras att exportera till oss på grund av vår protektionism som i första hand blir lidande av vår protektionism. Det är faktiskt vi själva som blir lidande av att begränsa importen då vi strängt taget inte gör något annat än att hindra utlandet från att ge oss mer i utbyte för vår export genom att begränsa vår import.

Om vi begränsar vår import av varor som kan produceras billigare någon annan stans på jorden kan detta till och med gynna somliga invånare i de länder vars export blir föremål för restriktioner genom vår protektionism. Kan man exempelvis odla bananer i Latinamerika, men EU begränsar importen av latinamerikanska bananer, betyder detta å ena sidan att latinamerikanerna får mindre möjligheter att köpa varor från exempelvis Europa. Å andra sidan kan det också innebära att de lokala latinamerikanska priserna på bananer hålls ned, vilket gynnar befolkningen i dessa länder.

Dessutom är det inte sant att den rika världens protektionism "slår ut" fattiga länders jordbruk. Från 1992 till 1999 saknade Estland helt och hållet importrestriktioner och frihandeln omfattade alla varugrupper. Detta betydde att man tullfritt kunde importera varor från hela jorden och att tullfriheten omfattade även sådana varor vars export subventionerades av främmande stater. Trots detta bedrevs ett omfattande jordbruk i Estland.

Det är nämligen så att priserna på jordbrukets produktionsfaktorer bestäms av just priserna på jordbruksvaror. Priset på jordbruksmark avspeglar alltså priserna på jordbruksvaror och ju lägre dessa är desto billigare blir jordbruksmarken. Om priset på spannmål är lågt behöver detta alltså inte betyda att jordbruk lönar sig dåligt om bara priserna på jordbruksmark är låga. Vad Estland uppnådde genom att tillämpa ensidig frihandel var alltså dels att konsumentpriserna på livsmedel hölls ned och dels att priserna på odlingsbar mark hölls ned. Däremot slogs inte det inhemska jordbruket ut och om så hade varit fallet hade detta endast berott på att det funnits mera lönande verksamheter för esterna att ägna sig åt.

Kan man till och med driva detta resonemang så långt att vi borde diskutera exportrestriktioner? Faktum är att exportrestriktioner kan vara ett sätt att hålla ned priserna på vissa förnödenheter, men samtidigt innebär exportrestriktioner en oundviklig begränsning av vår import. Om exemeplvis Ryssland begränsar exporten av kaviar till västeuropa kan detta visserligen medföra att somliga fattiga ryssar bereds tillfälle att konsumera kaviar som eljest en fri export drivit upp priset på, men det innebär också att ryssarna som kollektiv betraktat får mindre möjligheter att köpa västeuropeiska varor. Det senare är samtidigt den enda förlust vi kan förorsaka omvärlden genom vår egen protektionism. Observera dock att det kan finnas enskilda personer i världen utanför vårt eget tullområde som gynnas av vår protektionism.

Summan av resonemanget är att det är vi som förlorar på att begränsa vår import, men att skadeverkningarna i de länder vars export hålls tillbaka genom vår protektionism är mycket begränsade. I vissa fall kan till och med våra importbegränsningar ha vissa goda verkningar för somliga invånare i de länder vars export hålls tillbaka. Hade alla svenskar begripit detta hade Sverige troligen aldrig blivit medlem av EU.

Enligt Svenska Dagbladet har Riksbankens signaler om att färre räntehöjningar än väntat troligen kommer att behöva genomföras fått priserna på bostadsrätter att återigen börja stiga. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/dynamiskt/bostadsmarknaden/did_14770767.asp

I sammanhanget bör man emellertid komma ihåg att Riksbanken inte har utfärdat något löfte enligt vilket Riksbankens viktigaste styrränta kommer att uppgå till 3,75% år 2010. Det är endast fråga om en prognos.

Därutöver bör man ha i minnet att även om prognosen kommer att slå in är det inte sagt att styrräntan någon gång under tiden mellan tidpunkten för prognosens presentation och 2010 inte kommer att ha uppgått till en nivå högre än 3,75%. Att styrräntan prognosticeras till 3,75% år 2010 är i och för sig förenligt med att styrräntan under 2009 kommer att ha höjts till 6,75% för att sedan sänkas till 3,75% under 2010.

Enligt min mening finns det knappast något slugare drag Riksbanken kan genomföra än att fortsätta höja styrräntorna till en nivå tydligt över 3,75% och samtidigt markera att prognosen att styrräntan kommer att uppgå till 3,75% 2010 står fast. I så fall betyder ju detta att Riksbanken skapar en förväntan om att styrräntorna skall sänkas vilket i sin tur kommer att få kronans kurs att rasa ytterligare.

Enligt min mening finns det ingenting som är mera angeläget ur sysselsättningssynpunkt än att kronan handlas ned till en nivå där den befinner sig i ungefärlig köpkraftsparitet med exempelvis Storbritannien och Tyskland. Detta skulle innebära runt 10,70 kronor per euro och en pundkurs kring 16,08 kronor. Observera också att ingen större förändring av kursförhållandet mellan euro och pund är nödvändig för att ungefärligen jämställa den tyska och den brittiska prisnivån. Utgår man från den tyska prisnivån är kursförhållandet mellan euro och pund nämligen ganska nära köpkraftspariteten.

Är det inte riskabelt att bedriva en politik som riskerar frambringa ett kronras? Mitt svar är att Riksbanken förfogar över ett mycket effektivt vapen för att säkra att en lägre real kronkurs inte medför inflationära överdrifter och detta vapen är en högre styrränta. Ganska naturligt är det ju också att tänka sig att det svenska näringslivets förmåga att bära en högre ränta ökar om kronan försvagas. För att använda sig Ludwig von Mises terminologi kan man säga att den naturliga nominella räntan i Sverige stiger om kronan faller.

Helt uppenbart är också att det inte finns någon nämnvärd risk för att Sverige håller på att drabbas av någon elakartad deflation. Kronan har försvagats och priserna på bostadsrätter fortsätter att stiga. Sverige befinner sig tvärsom i en tydlig kreditexpansion, även om jag inte åtar mig att presentera en analys enligt vilken det stadium kreditexpansionen nu befinner sig närmre bestäms.

Jag tycker att min modell, som bygger på att Riksbanken bör höja styrräntan med 25 punkter per sammanträde så länge en Big Mac kostar lika mycket som den gjorde vid samma tid förra året, håller bra. Dessutom hör det till saken att de allra flesta franchisetagare under hösten förra året justerade ned priserna aningen. Enligt min mening är det senare ett bevis för att Riksbankens räntehöjningar redan nu börjat angripa inflationens källa. Under 2005 justerade franchisetagarna upp priserna aningen.

Dessutom bygger min modell på att Riksbanken så snart priset på en Big Mac sänkts till en nivå understigande den som rådde för ett år sedan, ja, då skall styrräntorna sänkas med 50 punkter per sammanträde.

Vidare skall styrräntorna höjas med 75 punkter per sammanträde så länge en Big Mac kostar mer än den gjorde för ett år sedan. Detta skulle innebära tvärstopp för inflationen!

Sammanfattningvis menar jag att det bästa är att låta prisutvecklingen på en Big Mac styra styrräntans fortsatta utveckling. Man kan på goda grunder anse att de stigande priserna på bostadsrättslägenheter indikerar att den finasiella inflationen är alldeles för hög. Däremot behöver det inte vara så. Riksbanken bör därför invänta Mc Donalds nästa prisförändring innan man tar till storsläggan och höjer med 75 punkter per sammanträde. Å andra sidan är det helt uppenbart att en så dramatisk skärpning av penningpolitiken ganska snart skulle sätta stopp för inflationen.

Visar det sig att det mera "duvaktiga" scenariot slår in och Mc Donalds rent av sänker priserna, ja, då är det bara att slå in på den linjen att styrräntorna skall sänkas 50 punkter per sammanträde. I nuläget skulle det endast erfordras åtta direktionssammanträden med en sänkning om 50 punkter för att få ned Riksbankens utlåningsränta till 0%. Reporäntan skulle ha sänkts till 0% efter endast sju sammanträden. Inget tvivel kan råda om att en så aggressiv inflationspolitik snabbt skulle häva en deflation. Samtdigt finns här ett problem och problemet består i att sänkta styrräntor kan framkalla spekulationer om framtida höjningar med den påföljden att den inflationära effekten uteblir. I så fall menar jag att Riksbanken bör överväga att antingen köpa obligationer i stor skala eller aktivt driva ned kronkursen genom köp av utländsk valuta. Sådana åtgärder skall emellertid ses som exceptionella.

Visar det sig att Mc Donalds varken höjer eller sänker priserna kan Riksbanken lugnt och metodiskt fortsätta höja styrräntorna 25 punkter per sammanträde, men samtidigt presentera prognoser enligt vilka styrräntan inte kommer att höjas så mycket som allmänt antas. Detta är enligt min mening det mest sannolika och Sverige behöver dels en lägre real kronkurs i syfte att sätta fart på sysselsättningen och dels en högre räntenivå i syfte att bromsa ned inflationen på bostadsmarknaden. Samtidigt kan givetvis inte styrräntan höjas in i det oändliga och förr eller senare kommer en sådan politik att tvinga fram en prissänkning från Mc Donalds sida. Jag tror emellertid att Riksbanken kan behöva genomföra ytterligare ett ganska stort antal höjningar innan detta inträffar och detta gäller i all synnerhet om kronan försvagas ytterligare.

Testa om du kan bli dansk medborgare!

http://www.jp.dk/

Med risk för att verka skrytsam vill jag stolt meddela att jag lyckades skrapa ihop 38 av 40 möjliga riktiga svar. Jag vill bara ge ett litet tips och det är att om du känner dig osäker svara då som om frågan gällde Sverige. Det gjorde jag och det funkade tydligen.

Annars måste jag säga att jag finner den här typen av test ganska dumma. Är de å andra sidan så här lätta är väl ingen större skada skedd.

Även om jag inser att det kan motverka mitt eget syfte vill jag passa på att varna mina eventuella besökare för en blogg med följande adress.

www.selig.se

Människan som bedriver bloggen har skrivit en bloggtext där det bland annat påstås att det finns motorvägssträckor i Tyskland där minsta tillåtna hastighet är 160 km/h. Detta är rent nonsens.

Det kan undantagsvis förekomma bestämmelser om lägsta tillåtna hastighet på tyska vägar, men lagen säger uttryckligen bland annat att en sådan bestämmelse aldrig får innebära att lägsta tillåtna hastighet på en motorväg med två filer i varje körriktning får överstiga 70 km/h. Sedan gör min motståndare ett stort nummer av att det inte finns några uttryckliga bestämmelser som avser motorvägar med fler än två filer per körriktning.

Jag har rest mycket genom Tyskland och även vid ett flertal tillfällen kört genom Tyskland. Dessutom har jag bott tre år i Tyskland och har aldrig någonsin sett högre lägsta tillåtna hastighet än 80 km/h angiven och detta endast på motorvägar med tre filer i varje körriktning och endast i den yttersta vänsterfilen i uppförsbackar.

Dessutom säger det sig själv att eftersom den högsta rekommenderade hastigheten på autobahn aldrig kan överstiga 130 km/h kan det omöjligen vara så att det kan finnas några tvingande bestämmelser som står i strid med denna rekommendation. Det är till och med så att en tavla som anger högsta tillåtna hastighet fastställd som ett specificerat antal kilometer per timma endast genom särskild undantagsförordning får ange mer än 130 km/h. Sådana undantagsförordningar förekommer dock ungefär lika ofta som vita kråkor. Det finns vita kråkor, men att säga att de är sällsynta får ses som ett understatement.

Påståendet att det skulle förekomma tavlor enligt vilka 160 km/h anges som lägsta tillåtna hastighet är alltså helt uppenbart felaktigt och jag har på nämnda blogg argumenterat för min ståndpunkt. Så till slut när det börjar visa sig att den gode bloggaren har fel, ja, då stänger ifrågavarande bloggare av möjligheterna för mig att argumentera mot honom.

Innan man skriver något bör man se till att ha torrt under fötterna och detta har inte ifrågavarande bloggare. Nedan framgår det av min motståndare icke publicerade inlägget.

Flavian: Your comment is awaiting moderation.

2007-03-05 kl 22:28 ...med Internet Explorer 6.0 och Windows XP

Vad du säger är helt enkelt osant eftersom lägsta tillåtna hastighet ALDRIG kan eller får överskrida 130 km/h, då detta är den högsta rekommenderade hastigheten.

I praktiken förekommer dock aldrig mer än 80 km/h som lägsta tillåtna hastighet.
Vad som framgår ovan är att lägsta tillåtna hastighet på en motorväg med högst två filer i varje körriktning aldrig får vara högre än 70 km/h.

Ta gärna fram reglerna/rekommendationerna som avser motorvägar med mer än två filer i varje körriktning.

Det du antyder är rent nonsens, eftersom endast undantagsvis en tavla med tvingande hastighetsbegränsning får ange mer än 130 km/h. I mycket enstaka fall förekommer därför skylten högsta tillåtna hastighet 140 km/h, men aldrig förekommer att mer än 80 km/h anges som lägsta tillåtna hastighet.

Som sagt vore jag mer än glad om du kunde plocka fram de lagregler som bevisar att jag har fel.

Det lär bli svårt.

Enligt forskaren Wibjörn Karlén är växthuseffekten och klimatkatastrofen ingenting annat än fantasier. Läs mer på följande länk.

http://www.realtid.se/ArticlePages/200703/01/20070301172408_Realtid257/20070301172408_Realtid257.dbp.asp

Enligt Dagens Nyheter är 58% av tyskarna beredda att acceptera hastighetsbegränsning på Autobahn. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=624858

Jag tror emellertid aldrig att det kommer att införas någon generell hastighetsbegränsning på Autobahn. Anledningen är helt enkelt att även om 58% är för hastighetsbegränsning är fortfarande 42% mot hastighetsbegränsning och att propagera mot hastighetsbegränsning, givet att en sådan införs, betyder alltså att man med omedelbar verkan får 42% av tyskarna bakom sig.

Skulle alltså de tyska kristdemokraterna och socialdemokraterna ena sig kring en generell hastighetsbegränsning kan det liberala FDP utan svårighet höja sitt röstetal till 42% genom att helt enkelt kräva att den fria farten återinförs. Glöm inte heller att Tyskland faktiskt hade generell hastighetsbegränsning under slutet av 1973 och början av 1974. Socialdemokraterna regerade och införde hastighetsbegränsning, men detta betydde att kristdemokraterna lätt kunde vinna massor av väljare genom att propagera för att den fria farten skulle återinföras. Efter någon månad kapitulerade socialdemokraterna och den fria farten återinfördes.

Dessutom är talet om att 58% av tyskarna vill ha hastighetsbegränsning en sanning med modifikation. Roa er gärna med att köra i 130 km/h på en autobahnsträcka med tre filer i varje riktning då det råder gles trafik, god sikt och torr vägbana. Jag vågar lova att åtminstone 90% av alla personbilar kommer att köra förbi. Den hastighetsbegränsning som diskuteras är en gräns på 130 km/h, vilket alltså knappast accepteras av annat än oerhört liten minoritet av dem som verkligen använder Autobahn.

Argumentet att en hastighetsbegränsning skulle vara ett effektivt sätt att begränsa antalet olyckor är också högst osäkert. Redan idag sker 95% av alla dödsolyckor i Tyskland på vägar med hastighetsbegränsning, trots att faktiskt hela 53% av Autobahn fortfarande saknar hastighetsbegränsning och Autobahn svarar för åtminstone en tredjedel av den årliga trafiken räknat i antalet personkilometer. Jämför man tyska olyckstal med icke-tyska visar det sig att Autobahn är ett av världens säkraste vägsystem. De enda länder som har färre förolyckade per personkilometer på motorväg än Tyskland är mig veterligen Finland, Nederländerna, Storbritannien och Sverige. Då vet man inte heller vad som är orsaken till de låga olyckstalen i exempelvis Sverige. Dessa behöver exempelvis inte bero på att Sverige har en sträng och låg hastighetsbegränsning utan kan lika gärna bero på att vi ser strängare på rattonykterhet än tyskarna.

För att få en rättvisande bild av hur hastighetsbegränsning påverkar olyckstalen måste man jämföra olyckstalen med och utan hastighetsbegränsning allt annat lika. I Bayern pågår - om jag inte är felunderrättad - ett projekt som går ut på att man under fem års tid inför hastighetsbegränsning på 130 km/h i ena riktningen på ett autobahnavsnitt, medan också fortsättningsvis fri fart råder i andra körriktningen. Efter fem år är det tänkt att man skall slopa hastghetsbegränsningen i den riktning där nu hastighetsbegränsning råder och införa en i den riktning där nu fri fart råder. Efter tio år skall allt utvärderas och en seriös undersökning skall bli möjlig. Praktiskt taget alla liknande - men mindre noggranna - studier har emellertid visat att hastighetsbegränsning saknar statistiskt signifikant inverkan på olyckstalen. I delstaten Hessen fanns under några år inga motorvägar med fri fart, men sedan den fria farten återinförts lär ingen förändring varken till det bättre eller sämre ha kunnat beläggas.

Fri fart medför nämligen att man förblir fokuserad på körningen och verkligen tänker på att man kör bil. Ett annat argument är att fri fart befrämjar den tekniska utvecklingen. Det råder nämligen knappast något tvivel om att den tyska bilindustrin ställer upp måttstocken för hela världens prestigebilsindustri och att många av de egenskaper som premieras av fri fart är bra även ur den mindre gasglade vardagsbilisten perspektiv. Det är exempelvis knappast någon slump att det var den tyska bilindustrin som var först med att erbjuda låsningsfria bromsar även för bilar i en rimlig prisklass. Ett annat exempel på den fria fartens goda verkningar är den omsorg med vilken de tyska motorvägarna är byggda. Mitträckena är exempelvis praktiskt taget omöjliga att forcera till och med med lastbil eller buss.

Fri fart är helt enkelt trafikkultur med tysk kvalitet och detta säger jag trots att jag är barnsligt förtjust i franska Citroën. Jag har även en annan blogg där jag försöker analysera varför trafikolyckor inträffar. Den bloggen har följande adress.

http://frifart.blogspot.com

Läs mer om den så kallade alliansens senaste påhitt.

http://www.e24.se/dynamiskt/bilar/did_14739281.asp

I Sverige finns det trots en extremt bilfientlig politik 461 personbilar per 1000 invånare och då räknas även miljöpartister, åldringar och barn med. Då behöver man inte vara särskilt intelligent för att inse att det är politiskt otaktiskt att belasta den redan hårt skattebelastade bilismen med ytterligare bördor. Ett bevis för att på politisk väg beslutade merbelastningar av bilismen är politiskt självmål får man om man klickar på länken ovan och räknar antalet kommentarer. Jag vet inte vad för slags nyheter som hade krävts för att få fler kommentarer, men jag gissar att det hade krävts något synnerligen omskakande för att provocera fram fler kommentarer. Det är heller inga särskilt trevliga kommentarer.

Hur korkad får man egentligen vara? Inser inte alliansen att den kunde göra stora taktiska vinster på att etablera sig som det bilvänliga alternativet till en av socialdemokraterna ledd och av de gröna khmererna understödd regering? Skall inte landsbygdspartiet centern värna om dem som bor i glesbygd och för vilka bilen är såväl närmast oundgänglig som det kanske främsta nöjet?

Är inte moderaterna ett skattesänkarparti? Enligt min prognos kommer den bilfientliga alliansen snart att befinna sig i samma läge som personerna på bilden ovan.

Priset på en Big Mac i några olika länder:

Storbritannien: £1,99
Tyskland: €2,99
USA: $3,22
Finland: €3,75
Danmark: Dkr. 29,75
Sverige: Skr. 32,- / 32,-
Norge: Nkr. 40,-

Valutakurser:

£1=13,68 kr.
€1=9,29 kr.
$1=7,04 kr.
1dkr.=1,25 kr.
1nkr.=1,14 kr.

Utländska priser i kronor:

Storbritannien: 27,22 kr.
Tyskland: 27,28 kr.
Finland: 34,84 kr.
USA: 22,67 kr.
Danmark: 37,19 kr.
Norge: 45,60 kr.

Utländska priser i procent av de svenska:

Storbritannien: 85,0%
Tyskland: 86,8%
Finland: 108,9%
USA: 70,8%
Danmark: 116,2%
Norge: 142,5%

En intressant iakttagelse är att norska kronan fortsätter att stiga trots att McDonald's i Norge nyligen höjt priserna. Den norska kronans reala köpkraftskorrigerade växelkurs är alltså exceptionellt hög.

En nyhet är att jag numera inkluderar även Danmark i min jämförelse. Med tanke på att samtliga våra grannländer, samt Tyskland, Storbritannien och USA finns med i jämförelsen innefattar jämförelsen numera de flesta av Sveriges större handelspartners. En annan nyhet är att jag uppger två priser för Sverige. Ett av priserna avser en restaurang som bedrivs av Svenska Mac Donald's och det andra avser en som bedrivs av en så kallad franchisetagare.

Vi får se när nästa jämförelse publiceras, men jag har eventuellt tänkt ställa upp en jämförelse av vilken det framgår hur många svenska kronor och ören en Big Mac kostar i de olika länderna för att kunna teckna en bild av kostnadsläget i de jämförda länderna.

Det kan verka paradoxalt, men jag menar att det faktum att den svenska kronan försvagats i reala termer mot ett antal valutor är ett tecken på att Riksbanken kommit in på rätt spår genom räntehöjningarna. De höjda styrräntorna minskar sannolikheten för ytterligare skärpning av penningpolitiken med den påföljden att man säljer kronor. Räntehöjningarna är alltså - och detta kan verka ännu mer halsbrytande - anledningen till den nuvarande högkonjunkturen.

Riksbanken bör alltså fortsätta höjningarna samtidigt som Riksbanken genom olika utspel bör försöka väcka intrycket att man inte avser höja räntorna ytterligare, eller att rent av att ett behov av sänkningar kan komma att uppstå. I så fall kan kronan rasa ytterligare och faktum är att kronan i januari månad 1999 handlades till exakt Big Mac-jämvikt i förhållande till D-marken. En D-mark kostade 4,81 kronor, en tysk Big Mac 4,99 D-mark och en svensk Big Mac 24,- kr. (24/4,99=4,81.)

För att erhålla samma förhållande till den tyska prisnivån idag skulle en euro behöva kosta 10,70 kronor. Om så vore fallet är jag säker på att Sverige skulle ha full sysselsättning inom mindre än sex månaders tid. Vill Riksbanken sätta fart på sysselsättningen bör Riksbanken därför fortsätta att höja räntorna i syfte att övertyga marknaden om att det kan uppstå ett behov av sänkta styrräntor.

En annan intressant jämförelse är att det tyska priset idag är € 2,99 och att det tyska priset 1999 uppgick till DM 4,99. € 2,99 motsvarar DM 5,85 och således har det tyska priset stigit 17,2% sedan 1999. Motsvarande tal för Sverige är faktiskt hela 33,3%. Då hör det till saken att en svensk Big Mac kostade 24,-kronor 1990, att priset senare höjdes, men att det sänktes tillbaka till 24,- kronor i januari 1999. Under perioden 1990 till och med 1999 steg det tyska priset däremot från DM 4,30 till DM 4,99. Sverige hade således under perioden 1990 till 1999 0 % macflation, medan Tyskland hade 16% macflation och trots detta störtdök kronan gentemot D-marken under perioden. Givetvis bör då beaktas att kronan i utgångsläget var extremt högt värderad utifrån Big Mac-pariteten, men icke desto mindre är iakttagelsen intressant. En annan intressant iakttagelse är att det svenska priset steg från 16,50 kronor 1986 till 24,- kronor 1990. Sverige hade alltså ytterst hög macflation under denna tid.

Ännu mera chockerande är att priset steg från 4,75 kronor 1973 till 16,50 kronor 1986. Under en period om 13 år steg alltså priset med en faktor på cirka 3,47. Med tanke på att en Big Mac kostade 25,50 kronor 1994 hade alltså en Big Mac idag kostat 88,58 kronor givet att vi lyckats hålla lika hög macflation från 1994 till 2007 som under tiden 1973 till 1986.

Idag utmålar Henrik Alexandersson på sin mycket välbesökta och av Gunnar Hökmark finansiellt understödda blogg samme Gunnar Hökmark som något av en frihetshjälte.

Hökmark sägs vara en övertygad anhängare av bland annat marknadsekonomi. Problemet är bara att Gunnar Hökmark är så kallad EU-anhängare och att EU är en tullunion. Det är visserligen sant att Hökmark propagerar för att denna tullunion skall reducera och rent av slopa sin tullmur, men om man granskar Hökmarks argumentation skall man snart se att han anför i grunden protektionistiska argument för att minska eller slopa importtullarna.

Hax gör understundom exakt samma misstag och misstagets kärna består i att man inte begripit det klassiska argumentet för ensidig frihandel kan sägas bygga på tanken att de varor vi importerar egentligen inte är något annat än den betalning omvärlden erlägger för det omvärlden importerar från oss. Genom att "skydda" oss från utländska importvaror hindrar vi alltså omvärlden från att ge oss ett högre pris på vår export. I stället menar man att protektionism skadar oss därför att vår export kan mötas av liknande hinder i omvärlden. Detta är emellertid inget nämnvärt problem för oss då de som blir lidande av att begränsa vår export är de som ej får tillfälle att köpa våra varor till ett rimligt pris. Och det är inte vår huvudvärk.

Vore Gunnar Hökmark en verklig frihetsvän vore han istället Sveriges störste EU-motståndare. Samtidigt är jag den förste att hålla med Gunnar Hökmark om att EU borde slopa eller åtminstone reducera sin tullmur och om Gunnar Hökmark kan bidra till detta är jag den förste att lyckönska Gunnar Hökmark och EU:s medborgare.

Gunnar Hökmark borde läsa Ricardo, Mises och andra värdefulla liberala teoretiker.

Enligt Riksgäldskontoret har svenska staten ett stort överskott i sina löpande intäkter och utgifter. Läs mer på följande länk.

http://www.rgk.se/

De fina siffrorna inkluderar visserligen vissa engångsintäkter till följd av privatiseringar, vilket bör beaktas. Icke desto mindre visar statens finanser ett överskott, även om dessa engångsposter räknas med. Dessutom uppträder en snöbollseffekt såtillvida att en minskad skuldbörda medför minskade räntekostnader därför att statsskulden minskar. Om den goda konjunkturen fortsätter några år till är det därför fullt realistiskt att tro att svenska staten kommer att vara helt skuldfri inom några år och att dessutom skuldfriheten kommer att ackompanjeras av ett överskott i de löpande finanserna.

Det kan verka märkligt, men faktum är att detta i så fall blir ett problem som måste lösas. Om staten nämligen har ett överskott av pengar är det oklart hur dessa pengar skall investeras och om staten börjar investera exempelvis i utländska statsobligationer kan detta leda till att kronkursen börjar styras av svenska statens handel med utländska obligationer. Detta vore djupt olyckligt, eftersom detta kan störa utrikeshandeln.

Jag menar emellertid att det finns en enkel och bra lösning på problemet och lösningen är i så fall att genomföra större skattelättnader. Dessutom är det faktiskt så att en del skatter fungerande så till den grad hämmande på det ekonomiska livet att statsinkomsterna snarare skulle öka än minska om dessa skatter slopades eller sänktes. I så fall kan svenska staten komma in i en positiv spiral där skattelättnaderna genererar större skatteinkomster vilka måste kompenseras av ännu lägre skatter och så vidare.

Av olika skäl menar jag att man i så fall bör börja med att sänka de skatter den nuvarande regeringen gick tilll val på att sänka. Detta är påkallat av det enkla skälet att man skal hålla vad man lovat.

När detta gjorts bör man titta på sådana skatter som är uppenbart tillväxthämmande och som medför att människors vilja att arbeta och satsa riskkapital minskar. Här har regeringen lovat att slopa förmögenhetsskatten och detta är förmodligen ingen större utgiftspost av det skälet att stora pengar som svenskar placerat i utlandet kommer att leta sig hem till Sverige igen, vilket säkerligen kompenserar en del av intäktsbortfallet.

En annan skatt jag menar att man helt borde slopa är den så kallade kapitalskatten. Ränteinkomster, realisationsvinster och aktieutdelningar bör vara helt skattefria av det skälet att det finns få verksamheter som är bättre ur samhällsekonomisk synvinkel än att bjuda ut kapital till företagsamheten. Dessutom skulle en slopad reavinstskatt med största säkerhet få omsättningen på stockholmsbörsen att kanske tiofaldigas med den påföljden att mäklarhusen skulle betala ojämförligt mer i skatt än de gör idag, vilket också skulle leda till att skattebortfallet blev mindre än man kunde anta. Hong Kong saknar med undantag av en proportionell skatt på bolagsvinster varje forma av kapitalbeskattning och jag är säker på att detta är en av huvudanledningarna till Hong Kong kanske har världens mest snabbväxande ekonomi. Ett annat exempel på hur förkastligt det är att beskatta realisationsvinster är den kinesiska börsens reaktioner på rykten som gjorde gällande att den kinesiska staten avsåg införa beskattning av realisationsvinster. Förklaringen är enkel: Man satsar pengar på aktier i syfte att sälja aktierna dyrare vid ett senare tillfälle, men beskattar staten en sådan vinst minskar skälen att satsa på aktier med den påföljden att utbudet av riskvilligt kapital minskar.

En annan skatt man kunde slopa är inkomstskatten på höga inkomster. Genom att slopa denna skatt skulle man göra svenska topplöner mycket attraktiva i ett internationellt perspektiv och detta skulle kunna göra Sverige till en magnet för välutbildat folk från hela världen som ville tjäna pengar. Utbilda alltså människor vid utländska universitet på utländska skattebetalers bekostnad och låt dem sedan arbeta och betala skatt i Sverige. Många länder har redan idag så kallad plattskatt, men det hör till saken att samtliga europeiska länder med plattskatt är före detta kommunistländer. Dessa länder är i ekonomiskt hänseende mindre utvecklade än de västeuropeiska och det är uppenbart att plattskatt är bra för tillväxten. Vad skulle då resultatet bli om ett västeuropeiskt land med högtstående infrastruktur och ultraproduktiv industri införde plattskatt? Jag tror att landet skulle bli en magnet för invandrare och företagsamhet från hela världen.

En annan sak man kan titta på är momsen och faktum är att Sverige "läcker" stora momsintäkter till utlandet. Svenskar handlar exempelvis stora mängder begagnade bilar i Tyskland därför att den tyska momsen är lägre än den svenska. Om momsen sänktes till EU:s miniminivå skulle det inte ta lång tid förrän tyskarna kom till Sverige och köpte begagnade bilar. Detta gäller i all synnerhet då Tyskland nu har 19% moms, vilket är 4 %-enheter högre än EU:s miniminivå. Antag att tyskarna skulle köpa 300.000 begagnade bilar i Sverige per år och att detta ledde till att dessa bilar skulle säljas nya i Sverige och att momsintäkterna skulle tillfalla svenska staten. Särskilt intressant är momsen när det handlar om riktigt dyra bilar och därför skulle svenska staten kunna tjäna multum på att momsen på dessa bilar betalades i Sverige. På samma sätt bör man resonera med alkoholbeskattningen. Varför skall svenskar åka till Tyskland eller Danmark och betala skatt till tyska eller danska staten? Sänk skatterna så att pengarna istället tillfaller svenska staten.

Man kan säkert hitta fler exempel på att det förmodligen inte skulle kosta särskilt mycket att sänka eler slopa olika skatter helt enkelt därför att vi skulle få en större skattebas med lägre skatter. Om svenska staten får ett överskott kan detta alltså användas till att sänka skatter, vilket rent av kan få den påföljden att skatteinkomsterna växer än mer och att ytterligare utrymme för skattesänkningar skapas.

Detta kallas att äta upp kakan och att ändå ha den kvar.