flavianopolis

Bilden ovan föreställer den svenske ekonomen Knut Wicksell. Knut Wicksell förordade som mål för penningpolitiken under en ren pappersvaluta med flytande växelkurs en stabil prisnivå.

Om jag förstått saken rätt byggde, starkt förenklat, Knut Wicksells förslag till penningpolitisk handlingsregel på det antagandet att om Riksbankens utlåningsränta är högre än den naturliga räntan leder detta till allmänt prisfall och vice versa leder en styrränta som understiger den naturliga räntan till allmän prisstegring. Observera att den naturliga räntan inte skall förväxlas med marknadsräntan.

För att uppnå en stabil prisnivå skall därför Riksbanken höja utlåningsräntan så länge en viss varukorg kostar mer än vad som fastslagits vara den önskvärda nivån och sänka den så länge varukorgen kostar mindre än vad som fastslagits som önskvärt. Prisstegringstakten skall alltså tillåtas ständigt fluktuera för att återföra prisnivån till den nivå som fastslagits som önskvärd.

Jag tycker att det är en intressant vinkling på Knut Wicksells tankegångar att peka på att den metodik han förordade är mycket snarlik den metodik med vilket ett free-bankingsystem baserat på guld fungerar.

Om man befinner sig i en situation där guldets köpkraft är så låg att mindre guld bryts än vad som går åt, leder detta till att bankernas guldreserver minskar, vilket får marknadsräntan att stiga i förhållande till den naturliga räntan. Detta leder i sin tur till allmänt prisfall.

Befinner man sig i en situation där guldets köpkraft är så hög att mer guld bryts än vad som går åt, leder detta till att bankernas guldreserver fylls på, vilket får marknadsräntorna att falla i förhållande till den naturliga räntan. Detta leder i sin tur till allmän prisstegring.

Det är visserligen sant att Ron Paul enligt en nyligen publicerad opinionsundersökning i likhet med Rudolph Giuliani endast har stöd av 4% av de tillfrågade. Samtidigt kan man av samma opinionsundersökning utläsa att 48% av samma population säger sig förespråka ett tillbakadragande från Irak inom ett halvår. Det är vidare så att Ron Paul är den ende republikanske kandidaten som förespråkar omedelbart trupptillbakadragande från Irak. Därutöver är känt att Ron Pauls supportrar är de mest röstbenägna och att somliga, som i vanliga fall röstar demokratiskt, har registerat sig som republikaner för att kunna rösta på Ron Paul i primärvalen.

Jag skulle vara mycket förvånad om Ron Paul inte blir minst tvåa i Iowa och jag tror att han kommer att vinna en promenadseger i New Hampshire. Sedan är stenen i rullning och media kan inte länge ignorera Ron Paul. I alla sammanhang där Ron Paul tillåts debattera gör han slarvsylta av sina motståndare och detta utan att verka brysk. Man kan också tänka sig att förlossningsläkare som varit gift med samma kvinna i 50 år och har inemot 20 barnbarn gör ett starkt intryck på amerikanska hemmafruar.

Ron Paul är en mycket rutinerad politiker och dessutom en mycket bildad och intelligent person. Oavsett om han kan ta sig till Vita Huset kommer att han vända upp och ned på det republikanska partiet och skapa en ny falang inom detta parti.

På följande länk kan ni ta del av den opinionsundersökning jag tidigare refererade till.

http://www.strategicvision.biz/political/iowa_poll_122807.htm

Jag är helt övertygad om att Ron Paul kommer att väljas till det republikanska partiets presidentkandidat och vill ni veta varför rekommenderar jag filmen nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=t_zDnBe6R5g&eurl=http://ronpaul.blog.de/

I Dagens Nyheter står att läsa om den spruckna nollvisionen. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=728686

För det första vill jag understryka att trafikdöden är ett pris vi väljer att betala för möjligheterna att färdas. Utan person- och varutransporter kan samhället omöjligen fungera och så länge människor färdas, kommer olyckor att inträffa.

Därför är det i grunden felaktigt att ställa upp en nollvision. Målet är ju omöjligt att uppnå med mindre än att alla transporter upphör. Däremot betyder nollvisionen att praktiskt taget alla åtgärder kan rättfärdigas för att uppnå ett mål som ändå inte går att nå.

Vad jag framför allt vänder mig emot är den felaktiga och dessutom farliga fixeringen vid att jaga så kallade fartsyndare. Givetvis är det sant att en olycka allt annat lika tenderar att få värre följder om farten är högre, men man glömmer då att de farter som är allmänt accepterade i de flesta fall är fullt tillräckliga för att man skall köra ihjäl sig.

Varuti består då nyttan i att begränsa hastigheterna till en annan något lägre, men likväl dödande hastighet? Kan det rent av vara så att man invaggar bilisterna i en falsk och bedräglig trygghet genom att påstå att antalet trafikolyckor skulle minska si och så mycket genom att hastigheterna sänktes si och så mycket? Finns det något entydigt vetenskapligt stöd för sådana påståenden?

Jag är helt övertygad om att man utan någon statistiskt signifikant förändring av olyckstalen helt och utan kompenserande åtgärder skulle kunna slopa hastighetsbegränsningen på motorväg. Tvärsom skulle förmodligen köolyckorna minska liksom insomningsolyckorna. Däremot är jag helt säker på att kraftiga och robusta mitträcken istället för de av vägverket lovprisade "hopprepen" signifikant skulle minska antalet dödsolyckor på motorväg.

Vad gäller övriga vägar kan man lätt fastställa att de allra flesta kör långsammare än 110 km/h på de huvudsakligen norrländska landsvägar där 110 km/h i och för sig inte är otillåtet. Är det då inte bättre med generellt högre gränser, då ju detta medför att förarna inte behöver koncentrera sig på att hålla en viss och under omständigheter konstlat låg hastighet, utan istället kan koncentrera sig på trafikbilden och bilkörningen? Dessutom inbjuder de rigoröst låga hastighetsbegränsningarna till att många väljer att köra med påslagen farthållare. Hur många insomningsolyckor har farthållarna orsakat?

Om man studerar den svenska olycksstatistiken ser man att Sverige har mycket låga olyckstal på farliga vägar med mötande trafik, men att Sverige inte klarar sig särskilt bra vad gäller olyckstal på motorväg. Kan förklaringen vara den att vi har generösa hastighetsgränser på dåliga vägar och rigoröst stränga på motorväg? Tanken är inte entydigt motbevisad.

Så här skriver Dick Erixon angående USA.

"Isolationismen är nu utbredd i båda partierna: 55 procent av republikanska väljare och 63 procent av demokratiska väljare anser att globaliseringen är skadlig."

Han fortsätter så här.

"Antiamerikanismen har ett pris: vårt välstånd kan snabbt undergrävas om frihandeln begränsas, särskilt för ett exportberoende land som Sverige. "

Enligt min uppfattning bygger Dick Erixons resonemang på ett i grunden protektionistiskt sätt att tänka. Låt mig förklara vad jag menar.

Dick Erixon menar att den i hela världen utbredda antiamerikanismen får amerikanerna att bli mindre vänligt sinnade gentemot omvärlden med den tänkbara följden att den amerikanska staten belägger importen med högre tullar eller på annat begränsar den. Detta riskerar i sin tur att skada länder med stor export till USA, däribland Sverige.

Vad Dick Erixon troligen inte begripit är att det var just ett sådant sätt att resonera de klassiska frihandelsvännerna vände sig emot. Export är strängt taget inget annat än betalning för import och om USA stänger sina gränser för import, betyder detta egentligen ingenting annat än att USA låter sig nöja med ett sämre varuutbud i det egna landets butiker.

Samtidigt medger jag att mitt sätt att resonera måhända är överdrivet teoretiskt, eftersom svenska företag kan bli lidande av amerikanska skyddstullar. Detta problem är dock begränsat till att drabba det berörda företagets ägare och anställda och dem som är indirekt beroende av detta företag. Övriga samhället kan understundom till och med dra nytta av andra länders protektionism, eftersom det exportföretag vars försäljning minskat till följd av omvärldens protektionistiska åtgärder, kan tvingas sänka priserna på den inhemska marknaden. Om USA exempelvis väljer att "bestraffa" Iran med höjda införselavgifter för iransk kaviar, betyder detta att iranska kaviarexportörer kan tvingas sänka priserna på andra marknader för att finna avsättning för produktionen.

Praktiskt taget alla som blir lidande av protektionism befinner sig innanför tullmurarna och skadan utanför tullmurarna är inte så stor. Om USA väljer en protektionistisk politik betyder detta att amerikanerna frivilligt väljer en lägre levnadsstandard.

Det är viktigt att kritisera det resonemang Dick Erixon för, eftersom det bygger på i grunden protektionistiska premisser och kan användas som förevändning för skyddstullar.

Enligt E24 är kronan för tillfället stark. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/samhallsekonomi/artikel_168359.e24

Enligt min bestämda uppfattning indikerar kronans nuvarande styrka att det var ett allvarligt misstag av Riksbanken att lämna styrräntorna oförändrade vid det senaste penningpolitiska mötet. Låt mig förklara varför.

Om man granskar olika valutors växelkursutveckling under längre tidsperioder ser man ett i det närmaste undantagslöst samband mellan prisutvecklingen på en Big Mac och växelkursutvecklingen. Ju mindre priset på en Big Mac stiger, desto starkare valuta.

Ser man emellertid till kortare tidsperioder, är det mycket svårt att se några entydiga samband. Valutor rör sig än hit, än dit. Varför de rör sig på ett visst sätt är ofta minst sagt svårtytt.

Jag menar dock att det finns en faktor med avgörande betydelse när man försöker förklara kortsiktiga växelkursrörelser. Vad som allmänt tros bli en viss centralbanks nästa steg är starkt kursdrivande på det sättet att växelkursen drivs upp av tron att ett visst lands centralbank står i begrepp att höja styrräntorna, medan växelkursen drivs ned av tron att entt visst lands centralbank står i begrepp att sänka styrräntorna.

Sveriges Riksbank lämnade nyligen styrräntorna oförändrade trots att den officiellt uppmätta inflationen för närvarande är den högsta på mycket lång tid och enligt vad jag läst tros allmänt att det finns en påtaglig sannolikhet för att Riksbanken skall komma att höja styrräntorna i februari. Det är av detta skäl kronan stiger.

Man kan alltså sanningsenligt hävda att en inflationsdrivande penningpolitik för tillfället driver upp kronkursen. Jag anser att detta inte är något annat än en katastrof. Det är absolut nödvändigt att dämpa kreditexpansionen med hjälp av högre styrräntor för att återfå kontrollen över inflationen. Samtidigt är det ur sysselsättningssynpunkt högeligen önskvärt att den reala prisjusterade kronkursen faller.

Genom att lämna styrräntorna oförändrade, trots att inflationsbrasan bevisligen brinner, har Riksbanken skapat en förväntan om höjda styrräntor. Detta driver upp kronkursen och samtidigt är styrräntorna alltför låga för att sätta stopp för kreditexpansionen. Man kan alltså tala om att sälja grisen och tappa pengarna.

Riksbanken tycks fästa stor vikt vid styrräntans höjd, trots att en låg real kronkurs ger mycket större utbyte ur sysselsättningssynpunkt. Understundom kan höjda styrräntor ge en lägre real kronkurs och alltså verka konjunkturdrivande. Sådan är situationen för tillfället.

Jag läste just Mart Laars intressanta blogg där det bland annat stod att läsa om Estlands skattereform 1993. Estland var det första land i Europa som införde platt inkomstskatt och nu har nästan alla före detta kommuniststater gjort samma sak. Dessutom har faktiskt Island infört platt inkomstskatt.

Vad gäller Estland finns det emellertid ytterligare en mycket intressant vinkling på problemen med inkomstbeskattning. I Estland är det nämligen så att den statliga inkomstskatten endast står för en mindre del av den statens intäkter och dessutom saknas kommunal inkomstskatt.

Estland skulle alltså utan alltför stort intäktsbortfall kunna helt slopa inkomstskatten. Reformen kan finansieras genom att man exempelvis höjer arbetsgivaravgifterna, så att höjningen av dessa motsvarar intäktsbortfallet av den slopade inkomstskatten. Jag menar nämligen att det estniska inkomstskattesystemet uppvisar vissa allvarliga brister.

Så beskattas exempelvis realisationsvinster, vilket står i strid med en av utbudsekonomernas teoretiska käpphästar. Dessutom finns ett större grundavdrag i inkomstbeskattningen. Endast inkomster som överstiger grundavdraget beskattas med den så kallade plattskatten och det faktiska resultatet är en progressiv skatteskala. Slopade man inkomstskatten helt och hållet skulle dessa brister vara åtgärdade och att åtgärda dem vore så fördelaktigt att det rättfärdigar en höjning av arbetsgivaravgifterna.

I ett senare skede skulle det dessutom med största sannolikhet visa sig att frånvaron av inkomstskatt skulle leda till att fler företag sökte sig till Estland med den påföljden att intäkterna skulle öka, varefter man kunde återställa arbetsgivaravgifterna till den tidigare och lägre nivån.

Som väl knappast torde ha undgått någon har den pakistanska oppositionsledaren, fru Bhutto, mördats och Al-Qaida tagit på sig ansvaret. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_721165.svd

Som jag tidigare sagt är jag övertygad om att Al-Qaida styrs/manipuleras av CIA. Som i alla sammanhang måste man dessutom ställa sig frågan cui bono, eller vem tjänar på det inträffade. Uppenbart är att de som står bakom attentatet vill framkalla störningar, oro och instabilitet i Pakistan.

Man kan tänka tanken att det hela handlar om att Bush-administrationen vill skapa en förevändning för att gå in i Pakistan och eventuellt också påverka den amerikanska valkampen. Jag tror emellertid att man i så fall gjort ett riktigt präktigt självmål och att detta kommer att stärka den non-interventionistiske kandidaten Ron Paul.

Jag ber att få rekommendera mina läsare en intressant text som handlar om hur högutbildade danskar föredrar att arbeta i länder med lägre inkomstskatt. Läs artikeln på följande länk.

http://www.nytimes.com/2007/12/26/business/worldbusiness/26labor.html?_r=1&oref=slogin

Att en mobil internationell arbetsmarknad håller på att utvecklas är mycket goda nyheter för alla som vill se en proportionell inkomstskatt och det är särskilt intressant ur de skandinaviska ländernas perspektiv. I de skandinaviska länderna betalar man nämligen väldigt höga skatter på låga inkomster.

Detta betyder kortfattat att om en internationell arbetsmarknad tvingar exempelvis Danmark att sänka beskattningen av höga inkomster, kommer detta att innebära att en dansk hög- respektive låginkomsttagare snart kommer att betala en lika hög andel av sina inkomster i skatt. Danmark kan alltså inom en icke alltför avlägsen framtid ha blivit ett land med platt skatt.

Dessutom har ett antal före detta kommuniststater redan infört platt inkomstskatt och i exempelvis Bulgarien är denna så låg att man utan större intäktsbortfall helt skulle kunna slopa den. Om detta sker, tror jag att Bulgarien skulle kunna utvecklas till en magnet som skulle dra till sig utländska företag och högutbildad arbetskraft från olika länder.

Det verkar alltså bara vara en tidsfråga innan hela Europa har platt inkomstskatt.

Jag har skapat en facebook-grupp kallad "Ja till EFTA!". Syftet är att gruppen skall bli en början till en bred organisation för svenskt EU-utträde. Det är av det skälet viktigt att man inte i första hand säger nej till EU, utan att man istället säger ja till EFTA. Det är av samma skäl viktigt att gruppen inte får någon slagsida åt det socialistiska hållet. Det är tvärsom angeläget att man gör liberaler och konservativa uppmärksamma på att EU inte säkrar en "fri marknad" och att EU innebär att en transnationell stat skapas.

Gå med i gruppen om ni finns i facebook och gå med i facebook om ni inte redan gjort det. Under 2008 kommer troligen debatten om EU att hårdna. Såväl "vaxholmsdomen" som det nya så kallade fördraget kommer att elda på intresset.

En annan angelägen sak är att alla riksdagskandidater i 2010 år riksdagsval skall få en ordentlig "varudeklaration" ur europapolitisk synvinkel. Vi vill tvinga fram att alla politiska partier erbjuder utträdesförespråkare på valbar plats och är säkra på att det finns utträdesförespråkare bland alla väljargrupper. Vi vill också sprida kunskap om att utträde ur EU inte innebär isolering eller att vi tvingas till naturahushållning. Att rösta på en riksdagskandidat som är för svenskt EU-medlemskap är att kasta bort sin röst.

Det är dags att sluta hymla om vad EU egentligen handlar om och istället tydligt säga att det enda säkra botemedelet är utträde.

Jag anser i och för sig att Nils Lundgren gjorde en alldeles utmärkt insats i kampen mot ett svenskt medlemskap i EMU. Hans akademiska meriter och lugna röst gav motståndet mot EMU en viss tyngd och eftersom det i det närmaste helt saknas personer som begriper makroekonomi i det här landet gjorde det inget att Nils Lundgren sakligt sett hade helt fel i praktiskt taget allt han sade. Hans motståndare var ju lika okunniga.

Samtidigt vill jag gärna sammanfatta de viktigaste intellektuella misstagen Nils Lundgren gör sig skyldig till. Jag börjar med att ge honom rätt såtillvida att fritt flytande pappersvalutor har en fördel i de situationer extrema så kallade misalignments uppträtt. Misalignments är ett annat ord för felaktiga växelkurser. Så var den svenska kronan 1991 extremt övervärderad mot D-marken och försöket att upprätthålla en fast kurs gentemot D-marken dömt att ge förödande konsekvenser.

Å andra sidan kan så kraftiga misalignments knappast uppstå med mindre än att kapitalets fria rörlighet begränsats. Det var alltså den svenska valutaregleringen som möjliggjorde att priserna kunde stiga kraftigt i Sverige utan att detta genererade ett valutautflöde och ett tryck uppåt på de svenska korträntorna med efterföljande tryck nedåt på de inhemska priserna.

1991 kostade en tysk Big Mac 4,30 D-mark och en svensk 26,- kronor. För att jämställa priset på en Big Mac borde en D-mark ha kostat 6,05 kr., men den kostade endast 3,60 kronor. För att omsätta detta till dagens situation motsvarar detta en eurokurs på cirka 6,34 kronor. Idag kostar en euro cirka 9,45 kronor. Skulle Sveriges Riksbank försöka driva ned eurokursen till 6,34 kronor och därefter fixera den på denna punkt skulle detta förmodligen innebära att Sverige skulle drabbas av en allvarlig lågkonjunktur.

Givetvis är det då bättre att kapitulera och låta en float snabbt korrigera det värsta av felvärderingen. Detta är emelertid ingen normal situation utan en exceptionell situation och berodde uteslutande på en gravt misskött svensk makroekonomi.

Vid ett senare tillfälle skall jag återkomma till Nils Lundgrens felaktiga grunder för sin kritik mot den europeiska valutaunionen.

Jag ber att få rekommendera följande video från YouTube.

http://www.youtube.com/watch?v=9Po4y37CkoI&feature=related

Se hela filmen, eftersom den först vid slutet blir riktigt rolig. Jag skrattade högt när jag såg den.

Enligt mångas mening har EU en god sida och en dålig. Den goda sidan består i att EU åtminstone i det inre lyckats riva murar och hinder. Detta sammanfattas i de fyra friheterna. Det dåliga sägs ofta vara att detta gjorts till priset av att man skapat en mur gentemot världen utanför EU och att EU håller på att förvandlas till en stat.

Tycker man så föreslår jag att man tar en noggrann titt på vad medlemskap i EES utan medlemskap i EU innebär. Det innebär att man i alla avseenden behandlas som ett EU-land, men att följande områden är helt undantagna och kvarstår som nationella angelägenheter.

• Jordbrukspolitik
• Fiskeripolitik
• Utrikespolitik
• Polisiärt samarbete
• Tullunion
• Valutaunion

Kan någon förklara varför det är så viktigt att Sverige omfattas av EU:s jordbrukspolitik, fiskeripolitik, utrikespolitik, polisiära samarbete, tullunion och valutaunion? Vore det inte bättre med något som är koncentrerat till att värna de fyra friheterna?

I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet ger tre män, varav en ambassadör, en officer och en författare uttryck för uppfattningen att Sverige bör akta sig för ett ytterligare närmande till NATO. De anför framförallt att USA:s aggressiva utrikespolitik och den berättigade vrede denna utlöser kan komma att drabba Sverige.

Jag ber att få instämma. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_712801.svd

På grund av den danske politikern Sören Krarups utspel om att återförena Sydslesvig och Skåneland med Danmark har en debatt utbrutit. Enligt en opinionsundersökning är det också så att de flesta svenskar inte skulle ha några invändningar mot att Skåne återförenades med Danmark om detta vore skåningarnas önskan. Å andra sidan vill en knapp majoritet av skåningarna hellre tillhöra Sverige än Danmark.

Jag kan tänka mig att ett avgörande skäl mot tanken på en återförening med Danmark är den hutlösa beskattningen av personbilar i Danmark. I övrigt är ju Danmark likvärdigt eller bättre än Sverige. I Danmark kan man exempelvis köpa pilsner hos sin livsmedelshandlare och man får köra 130 km/h på de utmärkta motorvägarna. Deras valuta är betydligt starkare än vår egen och deras ekonomi och trygghetssystem verkar i långa stycken vara bättre än det vi har.

Å andra sidan tror jag att en regelrätt återförening med Danmark är väldigt orealistisk och förmodligen ganska komplicerad att genomföra. Att däremot göra Skåne till en självständig stat är mindre orealistiskt.

I Belgien diskuteras på fullt allvar att Flandern utom Bryssel skall avskiljas från det övriga Belgien och för inte så länge sedan delades Tjeckoslovakien och blev till Tjeckien och Slovakien. Om Belgien genomför en skilsmässa och denna visar sig lyckosam, tror jag att detta kan komma att leda till att man närmre diskuterar tanken på att göra Skåne självstyrande.

Jag tror att man helt enkelt borde gå så till väga att man gjorde om det nuvarande Sverige till två stater och att dag ett efter skilsmässan exakt samma lagstiftning skulle råda i de båda länderna. Sedan skulle i takt med att ny lagstiftning kom till Skåne och det resterande Sverige komma att alltmer skilja sig åt. Exempelvis skulle säkerligen Skåne ganska snart slopa Systembolagets monopol och reducera alkoholskatterna.

Jag ser sedan fram emot att uppdelningen av Sverige fortgår och att Norrland blir en självstyrande stat utanför EU. Med tanke på strukturen i Norrlands export och import, finns det ingen del av Sverige som har mer att vinna på ett utträde ur EU än Norrland.

Vad mig anbelangar får Skåne gärna bli danskt. Skåne har starka historiska band till Danmark och påminner i ett antal avseenden mer om Danmark än om övriga Sverige. Samtidigt skall man inte förneka att det också finns starka band till Sverige och att bornholmska, som egentligen är en form av skånska, i grunden påminner mer om svenska än om danska om än att bornholmskan fördanskats en del.

Det finns emellertid en särskild anledning att hoppas på att Skåne åter blir danskt och det är att det utan Skåne vore betydligt enklare att få Sverige att lämna EU. Skåningarna är överlag betydligt mera EU-vänliga än andra svenskar.

Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_711825.svd

Jag noterade idag att Systembolaget i Vårgårda idag har öppet ända fram till klockan 15, medan Systembolaget i vanliga fall på lördagar stänger klockan 13. För inte så länge sedan var Systembolaget alltid stängt på lördagar.

Jag undrar om det finns någon alkoholpolitisk forskare som kan räkna fram hur många kvinnor ytterligare som till följd av dessa två timmars utökat öppethållande kommer att bli misshandlade och hur många barn ytterligare som till följd av de utökade öppethållandet kommer att tvingas bevittna hur mor och far super och slåss istället för att koka knäck.

Utifrån sådana nonsensresonemang som används bland annat för att motivera Systembolagets monopol, borde man faktiskt kunna kvantifiera det lidande som kommer att bli följden av två timmars utökat öppethållande en lördag eftermiddag i Vårgårda. Problemet är bara att om någon skulle komma dragande med sådana beräkningar, skulle ingen längre ta dessa "forskare" på allvar.

Och de förtjänar inte heller att tas på allvar.

Visserligen står denna flagga för något jag som jag tar avstånd ifrån, nämligen den ur Norges perspektiv ofrivilliga personalunionen med Sverige. Samtidigt medförde denna union att norrmännen är instinktivt misstänksamma mot allt som kallas union och detta bidrog säkert till att norrmännen röstade nej 1994. Dessutom är flaggan i sig estetiskt tilltalanade och om den kan användas som symbol för det förhållandet att Sverige och Norge är två nationer som har väldigt mycket gemensamt har den funnit ett trevligt användningsområde.

Dessutom innebär det förhållandet att Norge står utanför EU men innanför EES och EFTA att det rättsliga ramverk som skulle kunna reglera Sveriges förhållande till EU såsom en nation utanför EU så att säga hålls vid liv av Norge. För Sverige vore det enkelt att lämna EU och återinträda i EFTA utan att lämna EES. På så sätt omfattas vi av allt som är bra med EU och blir av med nästan allt som är dåligt med EU.

Visserligen kommer även Norge på grund av EES-avtalet att omfattas av rättsverkningarna av domen i det så kallade Vaxholmsmålet, men Norge har såsom icke EU-anslutet land innanför EES stora möjligheter att lagstifta i strid med EU-direktiv. Alltså tror jag att Sverige skulle kunna lämna EU, fortsätta tillhöra EES och trots detta bibehålla systemet med ett huvudsakligen genom kollektivavtal reglerat förhållande mellan arbetsgivarnas och löntagarnas organisationer.

Till skillnad från Gunilla Carlsson är jag inte bara kollektivavtalsfantast. Jag är till och med kollektivavtalsfanatiker och anser att förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare inte till någon del skall regleras genom lagstiftning.

Idag den 21 december 2007 är det exakt 40 år sedan FLAVIANOKRATERNAS grundare föddes. Jag bjuder därför in alla mina beundrare att dricka öl och äta god mat hos mig i morgon. Idag råder nämligen sträng fasta enligt den Ortodoxa Kalendern och av det skälet finns inga större möjligheter att bjuda på något gott.

Om ytterligare 40 år den 21 december 2047, fyller jag alltså 80 år. Den dagen hoppas jag att Sverige lämnat EU och att FLAVIANOKRATERNA har vunnit egen majoritet i Sveriges Riksdag och att jag är Sveriges statsminister. Vi får se vad som händer, men i likhet med snigeln skyndar jag långsamt men målmedvetet.

Ett vanligt argument bland personer som är anhängare av marknadsekonomi och svenskt medlemskap i EU, är att EU inom sina gränser innebär fullständig frihandel. Man kan förenklat beskriva argumentet så att ett tänkt "EU" till vilket all världens stater anslutit sig också skulle innebära att tanken på en helt fri världshandel förverkligats.

Jag anser denna tanke vara felaktig. EU bedriver nämligen en politik som på olika sätt sätter den fria handeln inom unionen ur spel. Om man exempelvis har kvoter för hur mycket mjölk som får produceras i de olika medlemsstaterna innebär detta att ett land som är särskilt konkurrenskraftigt inte kan öka sin produktion av mjölk mer än till den gräns där de av EU fastslagna kvoterna tangeras. Givetvis är detta ett sätt att skydda mjölkproduktionen i de länder som är mindre konkurrenskraftiga.

Ytterligare ett exempel på sådana åtgärder är EU:s förslag om straffskatter på stora, motorstarka bilar. Officiellt anges givetvis miljöskäl, men man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att misstänka att det i verkligheten handlar om att fransk och italiensk bilindustri vill skaffa sig konkurrensfördelar på den tyska bilindustrins bekostnad. Även Volvo och vissa brittiska tillverkare kan komma att drabbas. Alltså går det alldeles utmärkt att ägna sig åt protektionism till och med på den påstått fria inre marknaden.

Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1064&a=726562

Enligt min mening är existensen av en centralbank och en i grunden inkonvertibel valuta strikt teoretiskt inget problem, men i praktiken är det nästan alltid ett så allvarlligt problem att den bästa lösningen på problemet vore återgång till Free Banking baserad på guldmyntfot.

Man skulle visserligen kunna tänka sig ett slags globalt EMU, som dels omfattade all världens stater och dels styrdes av ytterst stränga stabilitetsväktare, men om detta inte är möjligt att uppnå ens på en kontinent dominerad av Tyskland är givetvis tanken på en global sådan union ännu mera orealistisk. Tanken med en global valutaunion är att kunna utplåna växelkursrörelser för att underlätta handeln och genom att låta banken styras av stränga stabilitetsväktare, tänker jag mig att förutsättningarna för låga, investeringsbefrämjande räntor skulle skapas.

Samtidigt finns det en mycket enkel väg att gå om man vill uppnå något som är minst lika bra redan från början och dessutom skulle fungera ännu bättre om fler länder anslöte sig till ett identiskt eller praktiskt taget identiskt system.

Jag tänker på Free Banking med guld som det grundläggande betalningsmedlet. Låt mig här presentera en plan som går ut på att visa hur enkelt det vore att skapa ett sådant system på basis av vårt nuvarande.

Till att börja med menar jag att vissa förberedande reformer bör genomföras. Dit hör att kapitalbeskattningen bör slopas och att därmed också avdragsrätten för skuldräntor slopas. Man skall inte uppmuntra skuldsättning, men sparande skall belönas så att man får behålla hela ränteinkomsten. En annan förberedande reform vore att slopa det statliga insättarskyddet, eftersom insättarskyddet är ett sätt att lindra de följder en banks borgenärer kan lida av att en bank gör dåliga affärer. Detta leder till att allmänheten inte är tillräckligt misstänksam mot expansiva banker. Vad det anbelangar lever ett antal stater i högönsklig välmåga utan insättarskydd. Till dessa hör bland andra Australien och Nya Zeeland.

Nästa steg blir att Riksbanken kungör en köpkurs på guld. Köpkursen sätts medvetet mycket högt i syfte att göra systemet motståndskraftigt mot deflationära tendenser. Detta betyder kortfattat att köpkursen på guld räknat i kronor fastställs till ett mycket stort antal kronor. Dessutom är det viktigt att understryka att Riksbanken endast köper guld genom att betala med sedlar/växelmynt emitterade av Riksbanken.

Jag föreslår att kursen fastställs till att Riksbanken åtar sig att betala 12.498.760,- kronor per 10 kilogram tackguld med en renhetsgrad på 9999/10000. Detta skulle innebära att kronans gamla guldparitet fram till oktober 1931 multiplicerades med en faktor på 500, vilket också ungefärligen motsvarar de nominella löneökningarna sedan 1914.

Därefter höjer Riksbanken sin utlåningsränta till en triljard procent och sänker reporäntan liksom inlåningsräntan till 0%. Detta skulle givetvis betyda att ingen varken lånade pengar till eller av Riksbanken och syftet är också att på sikt avveckla Riksbanken.

Alla hinder för banker att denominera konton i guld slopas, eftersom detta blir ett sätt för bankerna att ge sina kunder en extra trygghet med tanke på eventuella framtida devalveringar.
I syfte att dämpa de inflationära tendenserna till följd av den enorma devalvering det skulle medföra att etablera den nyss nämnda köpkursen på guld, lämnar Sverige samtidigt EU och inför i samband med utträdet ur EU inga egna skyddstullar alls. Hela världens export till Sverige görs alltså med omedelbar verkan helt tullfri i syfte att maximera konkurrensen på den svenska marknaden. Detta är tänkt att försvåra genomförandet av prishöjningar.

Ett problem med en guldmyntfot är att det är i det närmaste omöjligt att betala mindre summor kontant i guldmynt. Detta problem löses med en finurlig lag om avrundning av belopp ej delbara med 10.000,- kr., vilken jag själv arbetat fram. Intresserade kan vända sig till mig för att få en kopia av lagförslaget.

Nästa steg blir att Riksbanken förklarar att alla sedlar och mynt, som hitintills emitterats inom tre månader, kommer att förlora sin ställning som lagligt betalningsmedel. I samband med detta präglar Riksbanken ett stort antal guldmynt med krontalet 10.000 angivet och med samma vikt och guldinnehåll som en guldtjuga från sekelskiftet 1800/1900. Ett sådant mynt skulle ju motsvara 10.000,- kronor enligt den valda kursen. Allmänheten erbjuds antingen sådana eller rent tackguld som ersättning för de sedlar och mynt som löses in i samband med att alla dessförinnan emitterade sedlar och mynt förlorar sin ställning som lagligt betalningsmedel. Dessutom erhåller varje i Sverige folkbokförd person ett sådant mynt helt gratis i syfte att kompensera dem som haft så små tillgångar i kontanter att de inte kunnat växla till sig så mycket som ett enda guldmynt.

Sedan återstår endast att börja stänga Riksbanken för gott. Däremot bör myntverket tills vidare med Riksbankens bemyndigande åläggas att prägla mynt av tackguld och hålla såpass stort lager att man i normalfallet med omedelbar verkan kan växla tackguld mot guldmynt.

Man skulle dessutom kunna ändra grundlagen så att tackguld upphöjdes till lagligt betalningsmedel och att exempelvis 10 kilogram tackguld med en renhetsgrad på 9999/10000 förklaras lösa gäldenären från en skuld på 12.498.760,- kronor, liksom att om 10 kilogram tackguld med en renhetsgrad på 9999/10000 delas upp i 1.249.876.000 fraktioner och varje enskild fraktion väger exakt lika mycket som de övriga 1.249.875.999 fraktionerna är en sådan fraktion lagligt betalningsmedel för ett öre.

I så fall behöver inte staten ens prägla mynt och Riksbanken kan upphöra. I praktiken skulle mitt förslag innebära att nästan alla betalningar skulle avvecklas med hjälp av skuldebrev, växel eller check.

Under senare tid har jag spekulerat i tanken att Riksbankens beslut styrs av andra hänsyn än hänsynen till förvirrade, ologiska och av empirin vederlagda uppfattningar om styrräntedifferensers betydelse. Man har ju under en längre tid höjt styrräntorna, trots att detta minskat den så kallade styrräntedifferensen, vilket enligt den gängse logiken borde ha stärkt kronan.

I verkligheten har detta dock bidragit till en i reala, köpkraftskorrigerade termer försvagad krona, vilket i sin tur förklarar den enorma högkonjunktur Sverige för tillfället befinner sig i.

Nu har Riksbanken bevisat att den inte består av något annat än en skock ekonomiska analfabeter som tror att växelkurser styrs av styrräntedifferenser. Detta kommer med stor sannolikhet att få negativa följder.

För det första är det nu ställt bortom rimligt tvivel att styrräntorna kommer att höjas vid nästa direktionssammanträde. Inflationen befinner sig nämligen för tillfället på en enligt alla definitioner alltför hög nivå, och det kan inte uteslutas att inflationen kommer att öka ytterligare innan nästa penningpolitiska beslut.

Detta kommer med stor sannolikhet att leda till att den så kallade marknaden tar ut en styrräntehöjning i förskott, vilket leder till att dels kronans kurs stärks utan någon motsvarande ökning av kronans inre värde. Detta leder till realekonomisk stagnation, vilket kommer att förleda Riksbanken till ytterligare sänkningar av styrräntorna/uteblivna höjningar med den påföljden att eländet tilltar.

Dessutom kommer den osunda kreditexpansionen inte att stoppas. Styrräntorna är ju alltför låga. Sammanfattningsvis kan man säga att Riksbanken sålt grisen och tappat pengarna.

Idag kostar en euro 9,47 kronor och en tysk Big Mac €3,10. Den kostar alltså 29,36 kr. vilket skall jämföras med det svenska priset 33,- kr. Det skall bli mycket intressant att se huruvida euron kommer att i reala termer ha försvagats eller förstärkts strax efter nästa direktionssammanträde i februari. Det kan visserligen inte uteslutas att euron inte kommer att ha förstärkts i reala termer, men detta beror i så fall snarare på att ECB styrs av en minst lika stor inkompetens som Riksbanken.

Dessutom frågar man sig enligt vilka regler världens centralbanker skall styras om styrräntedifferenser är det avgörande? Någon centralbank måste ju rimligen låta sig ledas av hänsyn till omsorgen om den egna valutans inre köpkraft, eftersom ju inte samtliga kan låta sig ledas av att följa varandra utan att någon av dem har något annat än hänsynen att göra som de andra som ledstjärna för den egna verksamheten.

Jag anser att detta dessutom bevisar att den enda hållbara lösningen på problemet med centralbanker är att likvidera dem och endast ge fysiskt guld ställning som lagligt betalningsmedel.

Enligt min mening är EG-domstolens dom i konflikten mellan Byggnadsarbetarförbundet och det lettiska företaget Laval en skänk från ovan för oss som vill att Sverige äntligen tar ändan av vagnen och ser till att vi lämnar det fullkomligt vansinniga och förryckta EU som inte gett oss något annat än byråkrati, meningslösa regler och dyrare import.

Sören Wibe har nämligen sagt att han anser att Sverige nu bör lämna EU och enligt min bestämda övertygelse är Sören Wibe den ende svenske politiker som klarar av att föra detta stora företag i land. Sverige bör absolut lämna EU och istället för medlemskapet bör vi eftersträva ett EES-avtal med tydliga klausuler som ger Sverige rätt att gå sin egen väg i sådana frågor där vi ser tunga skäl att vilja frångå EU:s regelverk. I fråga om smärre detaljer kan vi gärna böja oss, eftersom en viss standardisering av regler underlättar handel och utbyte, men vi kan och får aldrig acceptera att det som blivit centrala delar av vårt rättssystem och kultur offras.

Dessutom skall vi svenskar inte uppfatta oss som en andra klassens nation utan vi skall uppfatta oss för vad vi är, nämligen en första klassens nation med en industri i yppersta världsklass. Jag läste senast idag om den oerhörda expansionen i handeln mellan Finland och Ryssland och att de ryska långtradarachaufförerna föredrar Volvo och Scania. Som ett land utanför EU har vi mycket bättre förutsättningar att exempelvis bygga upp handelsrelationer med Ryssland och den ryska marknadens potential är enligt min bestämda uppfattning otroligt underskattad.

Att lämna EU är endast förenat med fördelar och eftersom EU under 2008 kommer att släppa importen av spannmål helt fri kan Sverige med lätthet lämna EU utan att detta medför några nackdelar för Sveriges bönder. Tvärsom befrias de med omedelbar verkan från systemet med mjölkkvoter och kan på det viset dra större fördel av de höga världsmarknadspriserna på mjölkprodukter.

Läs mer på följande länk där det också finns en ljudfil innehållande en intervju med Sören Wibe.

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=1784845

Enligt tidningarnas nätupplagor har Byggnadsarbetarförbundet förlorat den tvist i EG-domstolen som avser huruvida Byggnadsarbetarförbundet kunde försätta det lettiska byggföretaget Laval utan att därigenom så att säga sätta reglerna om arbetskraftens fria rörlighet ur spel.

Enligt min mening är domen sakligt sett en katastrof, även om den måhända bygger på en korrekt tolkning av EG-rätten. Rätten att sätta företag i blockad och rätten att organisera arbetstagar- liksom arbetsgivarkarteller låter sig nämligen härledas ur principen om avtalsfrihet. Detta är dock i sammanhanget mindre intressant, eftersom domen har en så oerhörd politisk sprängkraft.

Stödet för fackliga rättigheter är i vårt land nämligen betydligt mera massivt än stödet för socialdemokratin. Enligt min mening är det också så att det ur ett antal perspektiv är fördelaktigt att arbetstagarna organiserar karteller liksom att arbetsgivarna gör samma sak. Förhandlingar är nämligen inte någon källa till välstånd, utan handlar endast om produktionsresultatets fördelning. Trots detta är förhandlingar oundgängliga i en marknadsekonomi, men ju färre som ägnar sig åt förhandlingar desto bättre. Dessutom befrämjar det effektiv skötsel av företag om de inte konkurrerar genom att erbjuda sina anställda olikartade villkor. Effektiva företag erhåller så att säga en rabatt på arbetskraftskostnaderna och mindre effektiva företag tvingas betala löner i överkant samtidigt som fackföreningarnas generella tendens att kräva alltför höga löner, bidrar till en viss friktionsarbetslöshet, vilken i sin tur gör att expanderande företag utan svårigheter finner arbetskraft.

Det riktigt intressanta är emellertid att inskränkningar i de fackliga rättigheterna är en så till den grad politiskt explosiv fråga att den kan driva fram krav på EU-utträde. Dessutom kommer denna dom särskilt "lägligt" med tanke på att alldeles nyligen en kampanj för svensk folkomröstning om det så kallade EU-fördraget dragits i gång. Kan man tänka sig bättre draghjälp för denna kampanj än EG-domstolens dom?

Jag är helt säker på att frågan om utträde ur EU snart kommer att vara uppe i debatten och att det rent av det kan komma att bli nödvändigt att utlysa en folkomröstning inte bara om fördraget utan om den verkligt intressanta frågan, som är frågan om medlemskapet i denna eländiga union.

Läs mer på följande länkar.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_696945.svd

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=725849

I dagens nätupplaga av Aftonbladet står att läsa att Ron Paul skördar nya framgångar. Den här gången handlar det om att ingen presidentkandidat någonsin samlat in så mycket pengar på så kort tid. Läs mer på följande länk.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/usavalet/article1481296.ab

Samtidigt sägs att Ron Paul ligger hopplöst efter i opinionsundersökningarna. Trots detta har han vunnit mer än hälften av alla så kallade Straw Polls. Jag börjar alltmer misstänka att något inte stämmer med opinionsundersökningarna eller rent av att de manipuleras.

Dessutom finns det en enkel förklaring till hans framgångar och det är förstås att han lovat att omedelbart dra tillbaka alla amerikanska trupper från Irak. Detta budskap "går hem" och som Förenta Staternas president och därigenom samma stats högste militäre befälhavare skulle han med omedelbar verkan kunna beordra förbehållslöst trupptillbakadragande. Observera också att inte ens Barack Obama och ännu mindre Hillary Clinton förordar omedelbart och förbehållslöst trupptillbakadragande och att fram till 1940-talet demokraterna var det parti som förordade en interventionistisk utrikespolitik, medan republikanen Robert A. Taft, även kallad Mr. Republican, förordade strikt non-interventionism.

Enligt min uppfattning behöver Ron Paul inte göra mycket mer än att omedelbart beordra alla amerikanska trupper som befinner sig utanför Förenta Staternas territorium att omedelbart återvända till Förenta Staterna för att bli Förenta Staternas bäste president i modern tid. Därefter kan han sitta i ovala rummet och lägga patienser i fyra år och trots detta vara det bästa som hänt Förenta Staterna på väldigt många år.

Med tanke på detta och att det amerikanska folket äger makten att avsluta Irak-kriget genom att helt enkelt välja Ron Paul till Förenta Staternas näste president, håller jag det för tänkbart att Ron Paul svär eden i januari 2009.

Så här säger kronprinsessan Victoria om EU.

"– 27 olika länder och 23 olika språk och man kan ändå komma överens om skarpa lagar som påverkar oss alla, säger hon."

Den rätta frågan är väl snarare om man verkligen kan stifta lagar för 27 olika länder som passar alla de 27 olika länderna. Enligt min mening är detta ett övermäktigt företag och det vore mycket bättre om man läte de 27 olika länderna på egen hand försöka experimentera sig fram till det som passade det specifika landet bäst. Dessutom innebär detta att risken för att ett olyckligt beslut skall drabba många blir mindre och man kan också tänka sig att det finns en tendens att imitera den lösning som visat sig vara den bästa.

Felet med EU är att EU är en monokultur, medan Europa är en mångfald med vissa gemensamma nämnare. Det finns alltså inget egenvärde i lagar "som påverkar oss alla".

Thomas Jefferson sade en gång följande. "That government is best which governs the least". Jag skulle vilja säga att "That government is the best which governs the smallest number of people".

Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_695777.svd

Har man under en längre tid följt den politiska händelseutvecklingen i Somalia och försökt göra sig en bild av detta lands märkliga kultur och traditioner inser man snart att de av FN understödda försöken att förse detta land med "en regering" är dömda att misslyckas och att den så kallade regeringen som nyligen ombildats inte är något annat än en tragisk fars.

För det första känner den somaliska kulturen ingen geografiskt definierad stat av det skälet att den somaliska rätten bygger på klanrättvisa. Det gjorde förmodligen alla rättssystem för riktigt länge sedan och jag tror att ett mera geografiskt definierat rättssystem är beroende av man börjar se konturerna av en mera bofast kultur. Detta är fortfarande något ganska nytt för somalierna.

För det andra föll Siad Barres diktatur ihop 1991, varefter totalt kaos utbröt i landet. Ett resultat av detta kaos var att det statslösa Somalia utvecklades till en vapenbasar under öppen himmel. Folk är alltså inte sällan beväpnade och enligt en av dem som bekämpar den somaliska pseudoregeringen kontrollerar samma pseudoregering på sin höjd 5% av det somaliska territoriet. Det kanske inte är så konstigt i ett land med där de flesta är beväpnade och där man i första hand är lojal mot sin klan.

Problemet är dock att lösningen på problemen inte är att "införa" en regering. En sådan uppfattas nämligen som ett våldsamt ingrepp i den somaliska klankulturen och kommer därför att mötas av väpnat motstånd, vilket kommer att resultera i blodbad och ekonomiskt kaos. Dessutom har den så kallade regeringen vid ett flertal tillfällen visat sina rätta färger genom att helt utan anledning fängsla och/eller slå ihjäl folk och försökt stänga ett antal radiostationer som kunnat blomstra upp i statslöshetens Somalia. Samma regering har också i syfte att finansiera sin verksamhet försökt få kontrollen över olika hamnar för att kunna beskatta importen, vilket lett till att priserna på basvaror stigit. Det säger sig själv att detta är särskilt svårt i ett land där folk har väldigt begränsad kassa.

Jag menar alltså att världen i övrigt gör bäst i att strunta i Somalia. Får somalierna vara i fred kan de utveckla sitt land i enlighet med sina traditioner, men om omvärlden försöker lägga sig i utvecklingen i ett land med så speciella förutsättningar leder detta till förvärrat kaos. Dessutom finns många rapporter om att den somaliska ekonomien hade börjat utvecklas på ett mycket gynnsamt sätt innan man på allvar försökte införa en regering.

Frånvaron av stat betydde nämligen bland annat att Mogadishu kunde utvecklas till en jättebasar helt utan tullar, punktskatter och moms. Säkerhet gick att köpa av olika företag inom säkerhetsbranschen ungefär som att somliga svenska företag anlitar Securitas. Frånvaron av modern handelsrätt kompenserades genom att större affärsmän registrerade bolag i utlandet och tvister avgjordes på ett sätt inte helt olikt när ett svenskt företag hamnat i tvist med ett utländskt. Så fick exempelvis Somalia under denna tid Afrikas bästa mobiltelefonnät och en väl fungerande banksektor.

Om jag bedömer saken rätt är den senaste regeringsombildningen ett symtom på att man aldrig kommer att lyckas ge Somalia någon stat i vår mening och den är också ett bevis för att alla sådana försök endast skapar problem. Låt somalierna vara i fred, så kommer detta land inom en icke alltför avlägsen framtid att fungera riktigt bra.

Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_692909.svd

Jag noterar med största tillfredsställelse att enligt SIFO miljöpartiets väljarstöd minskar. Enligt min mening finns det ingen värre och farligare kraft än Miljöpartiet i svensk politik. Vänsterpartiet är visserligen arvtagare till ett parti som hyllade Sovjetunionen, men Miljöpartiet är farligare av det skälet att dess mjukare profil utan kopplingar till kommunismen gör det möjligt för partiet att nå ett bredare stöd.

Jag har utnämnt Miljöpartiet att tills vidare vara min politiske huvudmotståndare. För att uppsåtet skall lyckas och partiet en vacker dag måhända skall ramla under 4%-spärren krävs enligt min mening två saker. Det första är att myten om de så kallade växthusgaserna krossas och det andra är att andra politiska krafter utan kopplingar till kommunism driver frågan om utträde ur EU. Det är ju faktiskt sant att Miljöpartiet rent objektivt har rätt då man menar att Sverige borde lämna EU.

Läs mer om de hoppingivande tendenserna i senaste SIFO-mätningen.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_691147.svd

Så här står det i dagens nätupplaga av Dagens Nyheter.

"Etanolförespråkarna hänvisar till forskarrapporter som säger att etanol reducerar utsläppen av koldioxid med upp till 90 procent. "

Artikeln handlar om att en professor vid lantbrukshögskolan ifrågasätter användandet av jordbruksvaror som bilbränsle under hänvisning framförallt till att detta är slöseri med livsmedel.

Jag vill ytterligare en gång säga vad jag sagt ett flertal tillfällen. Om utsläppan av koldioxid ökar är detta ingen som helst anledning till oro, eftersom koldioxidutsläpp är helt ofarliga. Att tala om koldioxid som ett miljöhot är lika befängt som att tala om "de ohållbara utsläppen av dricksvatten".

Jag skulle här återigen vilja hänvisa till ett vetenskapligt arbete som helt tar udden av tanken att så kallade växthusgaser påverkar temperaturen genom att förhindra värmeåterstrålning. Läs gärna den bok som finns på nedanstående länk.

http://arxiv.org/PS_cache/arxiv/pdf/0707/0707.1161v3.pdf

Samtidigt är jag den förste att anse att det är fullkomligt horribelt att använda livsmedel som bilbränsle så länge det finns människor som inte kan äta sig mätta.

Såvitt jag kan förstå är Dagens Nyheters artikel ett första tecken på att en tillnyktring håller på att inträda med avseende på koldioxidhysterien. Visserligen gör artikeln inte upp med det grundläggande felet att tro att koldioxid påverkar klimatet och temperaturen, men man visar ändå på de absurda och förödande följderna av denna hysteri.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=725216

Nästa steg blir förhoppningsvis att skriva om att det finns forskare som ifrågasätter tanken på koldioxid som "växthusgas" och med tiden kommer denna ståndpunkt säkerligen att bli den allmänt rådande. Olika hysterier kommer och går.

Enligt mitt och många andras sätt se på saken innebar Barry M. Goldwaters kandidatur till posten som Förenta Staternas president 1964 början på en intressant epok som kanske bäst sammanfattas som frihetens renässans. Dessvärre var inte Goldwater helt konsekvent i sina ställningstaganden, men det bästa med Goldwater var att han bar med sig mycket av den klassiska amerikanska 1800-talsliberalismen. Däremot förordade Goldwater en aggressiv utrikespolitik.

Driver man de mindre sympatiska dragen i Goldwaterismen till renodling heter man George W. Bush och fördriver dagarna med att föra krig i tredje världen.

Driver man det bästa av Goldwaterismen till renodling heter man Ron Paul och blir förhoppningvsis George W. Bushs efterträdare. Tanken på den ytterst begränsade federala statsmakten får givetvis inte göra halt vid Förenta Staternas gränser och där förbytas i aggressiv etatism och militarism.

Låt mig slutligen citera Barry Goldwaters numera bortgångne talskrivare Karl Hess.

"The immediate cause was Vietnam," he says. "Conservatives like me had spent our lives arguing against Federal power — with one exception. We trusted Washington with enormous powers to fight global Communism. We were wrong — as Taft foresaw when he opposed NATO. We forgot our old axiom that power always corrupts the possessor. Now we have killed a million and a half helpless peasants in Vietnam, just as Stalin exterminated the kulaks, for reasons of state interest, erroneous reasons so expendable that the Government never mentioned them now and won't defend them. Vietnam should remind all conservatives that whenever you put your faith in big government for any reason, sooner or later you wind up as an apologist for mass murder."

Med det förbehållet att jag finner slutklämmen väl tillspetsad ber jag att få instämma.

I dagens nätupplaga av E24 finns en text som prognosticerar att Riksbanken kommer att lämna styrräntorna oförändrade vid sammanträdet på tisdag. Enligt vad jag kan förstå är också artikelförfattaren av den meningen att osäkerheten på de internationella finansiella marknaderna bör föranleda Riksbanken att lämna styrräntorna oförändrade.

Jag menar att det vore synnerligen olyckligt om Riksbanken inte valde att höja styrräntorna och anser dessutom att det finns goda skäl att höja styrräntorna mer än 25 punkter och skulle med följande rader vilja motivera min ståndpunkt.

Det finns enligt min bestämda uppfattning ingen variabel som har en större och mera omedelbar inverkan på den svenska konjunkturen än den reala köpkraftsparitetskorrigerade kronkursen. Faller kronkursen utan att de inhemska komponenterna av den svenska prisbilden "följer med" uppåt när kronan rör sig nedåt är detta en veritabel vitaminkick för den svenska konjunkturen.

Om Riksbanken inte höjer styrräntorna kan detta skapa en förväntan om att höjningar av styrräntorna kan komma att bli nödvändiga inom icke alltför avlägsen framtid, vilket enligt min bestämda övertygelse inte sällan bidrar till att driva upp den reala köpkraftsparitetskorrigerade växelkursen, vilket i sin tur är katastrofalt med tanke på konjunktur och sysselsättning. Vill Riksbanken prestera ett bidrag till ytterligare förbättring av konjunkturen, menar jag att Riksbanken genom att höja styrräntorna kan bidra till att fler spekulanter gör bedömningen att styrräntesänkningar kan komma att genomföras inom en icke alltför avlägsen framtid. Detta är nämligen starkt ägnat att driva ned den reala köpkraftskorrigerade kronkursen, vilket bidrar till ännu starkare konjunkturer i Sverige.

Dessutom bidrar höjningar av styrräntorna till att kreditexpansionens källa kommer att flöda något mindre rikligt med den påföljden att förutsättningarna för en hållbar och sund förstärkning av kronans yttre värde skapas.

Vad gäller den finansiella stabiliteten, menar jag att det inte sällan är så att inflationära åtgärder bidrar till oro med den påföljden att långivare kräver högre räntor, vilket i sin tur driver ned värderingen av aktier och obligationer. Stenhård inflationsbekämpning kan visserligen drivas för långt med den påföljden att finansiell kontraktion uppstår, men så länge tecken på så mycket som godartad deflation nästan helt saknas är det helt uppenbart destruktivt att bedriva en penningpolitik lämpad för situationer med stark deflation.

Ett annat argument mot styrräntehöjningar är tanken att växelkurser styrs av styrräntedifferenser olika länder emellan med det orsaksambandet att högre styrränta i landet A än i landet B bidrar till att landet B får se sin valuta falla i värde gentemot landet A:s valuta. Om det vore så borde den svenska kronan sedan sommaren 2005 ha fallit ganska avsevärt mot euron, men tar man hänsyn till prisförändringar i Sverige och Tyskland har i själva verket euron förstärkts avsevärt. Den 5 juli 2005 var kronans kurs gentemot euron 9,44 kronor och idag är den också 9,44 kronor. 2005 kostade en tysk Big Mac €2,75 och en svensk 32,- kronor. Idag kostar den svenska 33,- kronor vid de restauranger som drivs av McDonald's i egen regi, medan det tyska priset höjts till €3,10. För att kompensera den större prishöjningen i Tyskland borde euron ha fallit, men i själva verket har den knappast rört sig alls.

Då hör det till saken att Sverige sommaren 2005 hade styrräntor som underskred eurolands med 75 räntepunkter och att idag denna skillnad är utplånad. Skulle Riksbanken höja styrräntorna med 25 punkter på tisdag kommer detta att innebära att de svenska styrräntorna från och med onsdag kommer att vara 25 punkter högre än eurolands. Jag menar att exemplet ovan bevisar att det är mera sannolikt att höjda svenska styrräntor kommer att medföra ökade spekulationer om framtida sänkningar av styrräntorna med depreciering som följd än att räntedifferensen driver upp kronkursen. De gångna årens erfarenheter talar ju emot det senare antagandet.

Jag menar därför att Riksbanken har såväl inflationsbekämpningen, konjunkturhänsyn som omsorgen om de finansiella marknadernas stabilitet på sin sida om Riksbanken höjer styrräntorna, men att Riksbanken riskerar dra med Sverige i den internationella turbulensen om Riksbanken deltar i de internationella åtgärderna för att "lindra kreditfrossan".

Det är bara att höja styrräntorna så länge inte Big Mac kostar mindre än den gjorde för ett år sedan och nu kostar den faktiskt mer än den gjorde för ett år sedan. McDonald's sänkte nämligen priserna hösten 2006. Sverige behöver en svagare real kronkurs för sysselsättningens skull och en högre styrränta för att strypa den excessiva kreditexpansionen. Såväl lägre real kronkurs som mera måttfull kreditexpansion skulle dessutom bidra till lägre obligationsräntor och således ge en högre värdering av redan emitterade obligationer liksom högre börskurser och därmed större möjligheter att genomföra lyckade nyemissioner.

Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/samhallsekonomi/sverige/artikel_149753.e24

Jag rekommenderar ytterligare en gång Andreas Kreuzmanns sida om klimatlögnerna.

http://www.klimaskeptiker.info/klimaluege.html

Jag tycker att detta är den bästa sidan mot klimathysterikerna som finns.

I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet står att läsa att den republikanske presidentkandidaten Ron Paul skördat ytterligare framgångar. Har man följt det republikanska partiets så kallade Straw Polls blir man inte förvånad. Ron Paul har hitintills vunnit 27 av 49 Straw Polls och anledningen att han inte uppmärksammas är förmodligen att så kallade mainstream-media är så främmande inför och så okunniga om verklig och autentisk klassisk liberalism, att de tror att Ron Paul av det skälet skall uppfattas som en chanslös anakronism.

Nu tror jag i och för sig att det republikanska partietablissemanget kommer att göra sitt yttersta för att stoppa Ron Paul och att man kommer att lyckas. Jag tror inte heller att Ron Paul kommer att lyckas likvidera och stänga den amerikanska centralbanken ens om han blir president, men skulle han mot förmodan lyckas bli Förenta Staternas president, är Ron Paul Förenta Staternas högste militäre befälhavare och kan av det skälet beordra omedelbart trupptillbakadragande från Irak.

Det vore gott nog och måhända kan Ron Paul driva igenom ytterligare några reformer, som kan bli startskottet för en utveckling där den klassiska, autentiska liberalismen återupprättas. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_686835.svd

Jag anser i och för sig att det kan uppkomma situationer i vilka en centralbank bör försöka öka tillgången på likvida medel i banksystemet. Däremot anser jag att sådana åtgärder endast bör genomföras i synnerligen exceptionella undantagsfall och att sådana åtgärder helt uppenbart alltid är förenade med risken att man skjuter ett präktigt självmål.

Den senaste tidens utveckling kan tyda på att ett flertal centralbanker lyckats skjuta ett riktigt präktigt självmål när man försökt bota/lindra den så kallade kreditfrossan med hjälp av injicera billiga pengar i systemet.

Risken är nämligen alltid att åtgärder som avses ha en inflationär effekt skapar oro för inflation och ingenting är mera menligt för de finansiella marknadernas funktion än att oron för inflation tilltar. Ökar oron minsta lilla tar denna oro mer än väl ut de expansiva effekter sådana åtgärder i bästa fall kan ha. Vi skall som svenskar vara glada och stolta över att vår egen Riksbank inte deltar i dessa dumheter.

Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/branscher/bankfinans/artikel_144269.e24

Här följer adressen till en PDF-upplaga av en bok, som helt rycker undan allt vetenskapligt stöd för klimathysterikernas fantasier.

http://arxiv.org/PS_cache/arxiv/pdf/0707/0707.1161v3.pdf

I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet finns en debattartikel. Artikeln är ett angrepp riktat mot Svenskt Näringslivs kampanj för handel och konsumtion i vilken det finns en julsaga om gumman som handlade för litet.

Läs debattartikeln på följande länk.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_682497.svd

Föga förvånande undslipper sig dessa debattörer en massa floskler om klimathot, utanförskap och resurssvaga människor. Mot detta vill jag rikta några allvarliga invändningar.

För det första är det faktiskt så att teorien om att koldioxid förhindrar solvärmens återstrålning i universum är så till den grad befängd och ovetenskaplig att vilken förnuftig människa som helst borde skratta högt av att höra sådant trams. Man kan jämföra det med uppfattningen att om man lyckades skapa ett växthus helt utan isolering men likväl fyllt av koldioxid, så skulle detta växthus vara betydligt varmare än ett växthus med normal koldioxidhalt och trasiga rutor.

Att det är varmt i ett växthus är helt beroende av att glasrutorna inte är trasiga, eftersom annars värmen försvinner ut ur växthuset. Det beror inte alltså på växthusgaser. Dessutom är koldioxid en helt oundgänglig komponent för fotosyntesen och således lever vi utan tvekan bättre med för mycket koldioxid än för litet. Utan koldioxid skulle vi till och med dö.

Klimatkejsare Al Gore är faktiskt helt naken.

Det ligger faktiskt mycket närmre till hands att anta att klimatkatastrofen är just en legend uppdiktad av personer med dragning åt politisk dirigism. Sådana människor är nämligen dragna till alla tankar som ger dem en förevändning att reglera den mänskliga civilisationen. Än anförs det ena, än det andra. Den gemensamma nämnaren för allt detta tröttsamma prat är dock viljan att skapa förevändningar för att reglera det mänskliga samhället. Vi skall inte få åka bil, använda oss av jetflyg och om vi skall få det, skall vi åtminstone betala olika typer av straffskatter och dessutom ha dåligt samvete därför att detta påstås bidra till att isbjörnar dör av värmeslag.

Vad Svenskt Näringsliv försöker säga är, enligt min uppfattning, inte att det inte finns annat av värde i livet än möjligheterna att köpa sådant man gillar. Som jag ser det är syftet endast att säga att handel och konsumtion är något på det hela taget positivt och att man faktiskt, genom att köpa prylar och julklappar, inte bara kan göra gåvans mottagare glad utan också bidra till att fler får jobb.

Jag klipper litet ur E24.

"Med start nu på måndag inleds en serie auktioner, fyra stycken till att börja med, där kommersiella banker tillåts låna pengar av centralbankerna till förändrade villkor. I grund och botten handlar det om att göra det lättare för bankerna att hantera likviditeten. "

"Sveriges Riksbank är dock inte en del av denna internationella åtgärd och i ett pressmeddelande förklarar man att det bland de svenska bankerna inte finns något behov av att långa pengar på kort sikt. "

Jag ger Riksbanken högsta betyg för att inte delta i dessa dumheter och hoppas att Riksbanken nu också ser till att styrräntorna vid direktionens decembersammanträde höjs med åtminstone 25 punkter och gärna mer. Inflationen har stigit till 3,3% i årstakt och enligt alla sätt att se på saken är detta för mycket. En Big Mac kostar nu mer än vid samma tid förra året vid båda de restauranger jag använder som referens.

Dessutom kommer styrräntehöjningar att med tiden skapa en undran om det inte kan bli nödvändigt för Riksbanken att sänka styrräntorna med den påföljden att kronan kan komma att depreciera med det resultatet att vi kan komma att få se ytterligare ökningar av sysselsättningen, givet att Riksbanken inte faller för inflationismens bedrägliga locktoner.

Fröken Rola Brentlin, som avbildas ovan, höll igår ett alldeles lysande tal, som jag dessvärre inte hade möjlighet att höra på plats. Jag bor ju i Vårgårda. Läs talet på följande länk.

http://brentlin.blogspot.com/2007/12/anfrande-om-konstitutionen.html

Enligt min mening är fröken Brentlin en lysande begåvning och dessutom representerar hon den EU-skeptiska oppositionen inom moderata samlingspartiet. Jag tror att denna falang har framtiden för sig, eftersom såväl en del äldre moderater av den gamla skolan är EU-skeptiska liksom en del yngre mera influerade av nyliberalism. Här kan en intressant koalition mellan gamla stötar och yngre förmågor uppstå.

Jag tror att fröken Brentlin har framtiden för sig.

Enligt E24 faller nu priserna på bostadsrätter. Det finns inte mycket att säga om det annat än att säljarna har anledning att beklaga sig och att köparna har anledning att vara glada. Lägre boendekostnader ger ju större utrymme för annat och det är bra. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/pengar24/bostad/bostadsmarknaden/artikel_137739.e24

"Håller du hastigheten som skyltats minskar antalet olyckor och döda samtidigt som utsläppen minskar, säger utvecklingschef Hans Rode på Vägverket."

Det må vara att utsläppen minskar om man håller en lägre hastighet, men å andra sidan är koldioxid givetvis inte bara helt ofarligt, utan också en nödvändig förutsättning för fotosyntesen och därmed allt liv på denna planet. Talet om klimatkatastrofen är ur fysikalisk synvinkel en omöjlighet, vilket visas av enkla exempel. Å andra sidan är ingen större skada skedd ens om folk körde i lagenlig hastighet, eftersom de svenska koldioxidutsläppen endast skulle minska med 1,5% om alla höll lagenlig hastighet. Dessutom är det praktiskt taget omöjligt att från fall till fall avgöra vad som är lagenlig hastighet, eftersom hastigheten i vilket fall som helst inte får överskrida vad som under givna omständigheter är en ur trafiksäkerhetssynpunkt försvarlig hastighet.

Vad gäller antalet olyckor på vägarna är det på intet sätt bevisat att lägre hastigheter bidrar till färre olyckor, men det är uppenbart att de olyckor som inträffar allt annat lika blir mindre allvarliga om man håller en lägre hastighet.

Påståendet att antalet olyckor minskar genom lägre hastigheter är dock motsagt av ett så stort antal empiriska observationer att det är mera rimligt att anta att det förhåller sig precis tvärsom. Hur förklarar exempelvis Vägverket att antalet dödade i förhållande till trafikvolymen är lägre på tyska motorvägar än på motorvägar i ett antal andra länder och hur förklarar vägverket att det inte gått att belägga lägre olycksfrekvens på de delar av det tyska motorvägsnätet som har hastighetsbegränsning i jämförelse med de delar som saknar hastighetsbegränsning?

Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_672419.svd

Thursday this week the Bank of England lowered the Bank rate. I believe that the Bank rate has been lowered against the will of the very hawkish and yet diplomatic Governor of the Bank of England, professor Mervyn King. Under so called extreme circumstances the government has the power to give the Bank of England instructions on interest rates for a limited period of time and I believe that it has been sufficient for Mr. Brown to threaten the Bank to use this opportunity. Probably Mr. Brown believes that easy money will get him reelected.

But he is mistaken.

The former Chancellor of the Exchequer Mr. Clarke lowered the Bank rate against the recommendations of the Bank in, I believe 1995, and two years later the Conservative Party lost general elections. In 2005 the supposedly independent Swedish Riksbank lowered it's repo rate to 1,5% and about one year later the Swedish government lost the elections. From 1970 until 1974 there was a massive inflation in the UK and in 1974 the Conservative Party under the leadership of Mr. Heath lost the elections.

What those politicians believe is that you can print money without any effects on the price level.

However: A more bountiful issuance of money in most cases only bring about higher prices with the result that only those who are lucky enough to be able to spend the additional "manna" before prices have adjusted to the monetary expansion enjoy any benefits from a monetary expansion. Most people actually suffer losses from credit expansion and that is the reason why governments who try this nonsense usually loose elections.

Någon läsare av denna blogg kanske undrar varför jag fäster så stort värde vid fast penningvärde. Kan det inte rent av vara så att det är bra med åtminstone litet inflation? Vem som helst begriper att det vore svårt för att inte säga omöjligt att leva i en situation där priserna fördubblades en gång per sekund, men visar inte erfarenheten att man kan leva med en inflation på 10, 20 eller rent av 30% per år?

Är det inte också så att det är omöjligt att uppnå full sysselsättning om inte accepterar åtminstone en viss inflation?

Vad gäller argumentet att man är tvungen att acceptera måttfull inflation för att uppnå full sysselsättning blir mitt svar följande.

Det är sant att det är till fördel för sysselsättningen i ett visst land att det landets valuta handlas till en kurs under köpkraftspariteten gentemot andra länders valutor. Vice versa är det till nackdel för sysselsättningen i ett annat land om det landets valuta handlas till en kurs över köpkraftspariteten gentemot andra länders valutor. Jag menar att detta ofta leder till ett allvarligt missförstånd. I normalfallet tenderar det nämligen att vara så att länder med hög inflationstakt har en lägre värdering av sina valutor än länder med en låg inflationstakt. Detta leder i sin tur till att de länder som har hög inflationstakt i allmänhet har lättare att uppnå full sysselsättning.

Om en recession bryts betyder detta också att efterfrågan på arbetskraft stiger. Om efterfrågan på arbetskraft stiger medför detta att priset på arbetskraft tenderar att stiga och att detta kan ge genomslag i ett högre konsumentprisindex.

Vad emellertid praktiskt taget alla debattörer förbiser är att detta är en temporär effekt och att den vägs upp av minskande vinster. Man kan faktiskt också tänka sig att ökande arbetslöshet ger högre priser därigenom att om att exempelvis 90% av alla dem som nu arbetar skulle få för sig att sluta arbeta skulle detta medföra att utbudet av varor och tjänster minskade med den påföljden att konsumentprisindex skulle stiga som en följd av minskande arbete.

Historiskt sett har det också varit så att det understundom har rått skriande brist på arbetskraft i kombination med fallande konsumentpriser. 1956 hade Västtyskland en deflationstakt på c:a 2% per år och samtidigt en arbetslöshet kring 1%, eller full sysselsättning. Egentligen är detta inte så konstigt, eftersom ju fler som arbetar desto större blir utbudet av varor och tjänster. Att det råder brist på arbetskraft betyder heller inte att lönerna kan stiga obegränsat, eftersom ju arbetsgivarnas betalningsförmåga inte är obegränsad. Är arbetslösheten emellertid mycket låg, leder detta till att lönerna tenderar att stiga på vinsternas bekostnad, men när lönerna stigit upp till en viss nivå, blir det omöjligt eller i alla fall ofördelaktigt för arbetsgivarna att försöka bjuda över varandra för att locka till sig arbetskraft.

Ett annat argument för att tolerera en viss inflation kan vara att erfarenheten lärt oss att måttfull inflation i vilket fall som helst är ett mindre ont än deflation.

Mitt svar blir att världshandeln expanderade i mycket hög takt under åren 1873 till 1896 och att under denna period priserna föll år från år. Snarare var det så att den expanderande produktionen drev fram de fallande priserna och när priserna väl föll hindrade detta på intet sätt en fortsatt expansion av handel och produktion. Tvärsom smörjer prisdeflationen de ekonomiska hjulen.

Samtidigt är det sant att den stora depressionen 1929-1932 beledsagades av en ganska stark deflation och att, som ordet depression antyder, handel och produktion minskade under denna period.

Hur skiljer sig då den goda deflationen från den onda? Under en godartad deflation spenderas det år från lika många eller fler penningenheter medan under en elakartad deflation antalet penningenheter som spenderas under en viss tidsperiod tenderar att över tiden minska. 1930 spenderades det alltså troligen färre kronor och ören i Sverige än 1929, medan denna summa stadigt ökade eller förblev stabil under den godartade deflationen under slutet av 1800-talet. Det är givetvis också sant att måttfull inflation gör det praktiskt taget uteslutet att den årliga summan av utgifter skulle minska.

Depressionen 1929 till 1932 hade emellertid sin uppenbara orsak i att remonetiseringen av guldet under 1920-talet genomfördes på sådant sätt att pappersvalutorna fick ett alldeles för högt värde i förhållande till guldet. Samtidigt är det mycket viktigt att påpeka att depressionen allt annat lika utfallit värre utan prisdeflation. Prisdeflationen bidrog ju till att den minskande utgiftsvolymen motverkades av att penningenhetens köpkraft ökade. Dessutom är alltid en deflation under en guldmyntfot av begränsad varaktighet, eftersom deflationen driver fram en ökande guldbrytning.

Ett enligt min uppfattning avgörande argument för fast penningvärde är att fast penningvärde är en grundförutsättning för varaktigt låga och stabila låneräntor och att varaktigt låga och stabila låneräntor är en grundförutsättning för en hög investeringsnivå.

Ett annat avgörande argumentet är att ett fast penningvärde stabiliserar konjunktursvängningar istället för att skapa eller åtminstone förstärka dem. Om priserna ligger över tiden ungefärligen stilla betyder detta nämligen att efterfrågan automatiskt stabiliseras när priserna fallit under en viss nivå och vice versa minskar efterfrågan och faller priserna när priserna stigit över en viss nivå. Denna ständiga rörelse skulle i sin tur stabilisera konjunkturerna.

I dagens nätupplaga av Svenska Dagbladet står att läsa att Vänsterpartiet med Lars Ohly i spetsen skall börja knacka dörr och sprida sina irrläror. Inte nog med att man skall behöva stå ut med Jehovas Vittnen, Mormoner och vad vet jag. Nu kommer även Lenins Vittnen. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_670659.svd

Jag tror och hoppas att detta desperata tilltag vittnar om att partiets självförståelse nu är den att man är just en löjlig sekt.

Enligt min mening innebär den kommande månaden ett eldprov för riksbankschef Stefan Ingves. Alla inhemska data talar nämligen för att Riksbanken borde höja styrräntorna. Inflationstakten mätt som KPI:s förändring under den senaste tolvmånadersperioden ligger närmre 3% och som uppmärksamma läsare av denna blogg vet har McDonald's genomfört prishöjningar undet gångna året, men inte någon sänkning sedan september/oktober 2006.

Å andra sidan har ECB vid sitt senaste sammanträde lämnat styrräntorna oförändrade och Bank of England tyvärr sänkt sina styrräntor. Som väl alla vet har amerikanska Federal Reserve Bank ganska nyligen sänkt sina styrräntor.

Nu ställs riksbankschefen inför valet att antingen bedriva en politik som är baserad på att upprätthålla konstanta styrräntedifferenser gentemot vissa centralbanker i utlandet, eller bedriva en politik som syftar till att upprätthålla kronans inre köpkraft.

Jag menar att det vore förödande om Riksbanken valde att bedriva en politik som grundar sig på tanken att upprätthålla konstanta styrräntedifferenser. Riksbankens främsta uppgift är nämligen att upprätthålla kronans inre köpkraft och precis som Gustav Cassel skrev för ganska länge sedan är en valutas yttre styrka långsiktigt beroende av att dess inre köpkraft bevaras. Klarar man inte av att säkra en valutas inre köpkraft blir det i längden ohållbart att upprätthålla en stabil växelkurs.

Samtidigt kan man fråga sig om det finns en risk för att en höjning av styrräntorna kommer att bidra till en icke önskvärd förstärkning av kronans yttre värde med förödande följder för svensk exportindustris vinstläge. Jag anser att frågan bäst beskrivs som underordnad men att det vore att gå alltför långt att inte tillskriva frågan något intresse alls.

För det första måste man ha helt klart för sig att det inte ger några konkurrensfördelar att ha en svag växelkurs om den svaga växelkursen kompenseras av prishöjningar inom landet. Ur svenska exportföretags perspektiv är det ur lönsamhetssynvinkel intressant att svenska löner är låga räknat i den valuta som används i det land till vilket exporten riktas, men mindre viktigt hur många kronor man betalar ut.

För det andra har den svenska kronan faktiskt försvagats ganska påtagligt sedan sommaren 2005, trots att Riksbanken sedan dess höjt styrräntorna betydligt snabbare än ECB. Den 8 juli 2005 kostade en euro 9,43 kronor och idag kostar en euro 9,39 kronor. Detta är en skenbar förstärkning, men eftersom faktiskt priset på en Big Mac vid de restauranger som bedrivs i McDonald's egen regi Sverige inte har höjts alls sedan sommaren 2005, medan det tyska priset höjts från då €2,75 till idag €3,10, betyder detta att kronan i verkligheten försvagats. Samtidigt har styrräntedifferensen mellan Sverige och Euroland krympt från 0,75 procentenheter till idag 0,0 procentenheter. Sverige hade under tiden från sänkningen sommaren 2005 fram till alldeles nyligen lägre styrräntor än euroland.

Det finns inget som säger att kronans reala försvagning gentemot euron inte kan fortsätta, även om Sverige från och med nästa penningpolitiska möte skulle ha högre styrräntor än euroland. Kronan handlas ju fortfarande till en nivå långt över köpkraftsparitet om man använder sig av den tyska prisnivån som referens. Det brittiska pundet är dessutom undervärderat gentemot euron om man använder sig av samma metod och detta trots att Bank of Englands styrräntor fortfarande är 1½ procentenhet högre än ECB:s.

Tvärsom menar jag att högre styrräntor kan bidra till att skapa en undran om det inte kan bli nödvändigt för Riksbanken att sänka styrräntorna med den påföljden att kronan kommer att skys av den internationella marknaden. Vill Riksbanken därför bidra till bättre konjunkturer här hemma och dessutom prestera ett verkligt bidrag till att säkra kronans inre köpkraft är det bara att höja styrräntorna. Är kronans inre köpkraft säkrad, finns heller inga skäl att långsiktigt oroa sig över växelkursen.

En Riksbankschef i ett land med stabilt inre värde på sin valuta sover alltså gott om nätterna.

I quote Bloomberg News.

"ECB Executive Board member Jose Manuel Gonzalez-Paramo this week opened a debate on whether rate cuts might be warranted in Europe, saying they would be justified if financial-market turbulence slows growth and inflation. At the same time, ECB council members including Germany's Axel Weber are pressing for higher rates to curb the fastest inflation in six years. "

In the good old days the Bundesbank would have raised rates had the Bundesbank seen any signs of excessive credit expansion or inflation in Germany. Weak currency countries within the good old Exchange Rate Mechanism would then all the sudden have faced the choice between devaluation or raising their interest at least as much as Germany.

That caused some problems for Germany since the Bundesbank not seldom had to purchase weak currencies because of Germany's obligation to support weak currencies within the ERM. That in turn offset some of the deflationary effects stricter German monetary policies were aiming at with regard to domestic conditions in Germany. To put it simple, Germany had to print D-marks to maintain liras, pesetas et cetera at rates above their purchasing power parity against the D-mark.

In my opinion most German monetary economists were too much concerned about the problems associated with the obligation of a hard currency country to support weak currency countries. They forgot that the Bundesbank purchased weak currency below the central parity of the weak currency and they also forgot that weak currency countries, once they had faced a run against their overvalued exchange rates, had to pursue extremely strict deflationary monetary policies. If one studies the price of one Big Mac during the time at which there was a strong pressure against the grossly overvalued Danish krone, one can observe that the price of one Big Mac was falling in Denmark whilst it was rising in Germany. It is not untrue to say that the Bundesbank had lost control of German inflation, but the Bundesbank certainly did control the Danish inflation rate and, perhaps unintentionally, controled it extremely well.

But the greatest mistake of those German monetary economists was that they did not realize that although an intervention in support of a weak currency within the ERM increased the supply of D-marks it decreased the supply of weak currency even more. In my opinion the extremely low domestic inflation rates of for example France and Denmark substantiate that their commitment to fixed and, yes, overvalued exchange rates and Germany's somewhat futile attempts to lower it's domestic inflation rate in effect made the domestic quality of Danish kroner and French francs outperfomance just about anything.

The euro was created as the result of an unholy alliance between the inflationists of weak currency countries and those German monetary economists who did not realize that Germany without any long term threats to domestic stability could continue to purchase weak currencies within the ERM given that the central banks of those weak currency countries were willing to raise their lending rates as much as the commitment to fixed exchange rates required.

I agree that it was disturbing for Germany to have to purchase enormous quantities of weak currencies, but as long as the domestic quality of those externally weak currencies was acceptable to the high German quality requirements and the countries in question were willing to play in accordance with the rules of the game, I think that the good old ERM was far better than an ECB where the hardliners are easily outvoted by inflationists.

In my opinion only a free banking system based on gold is better than the good old ERM. The only problem I think has been eased through the creation of the full monetary union is that the euro tends to be slightly less overvalued against the dollar than the D-mark actually was.

For Germany it had been much better to continue to purchase weak currencies as long the weak currency countries were willing to pursue strict deflationary policies, since that problem had been of limitied duration and ended once purchasing power parity had been established. As far as the Netherlands and Germany were concerned, purchasing power parity had been established and exchange rate tensions had ended. I think that it had been possible to achieve an ERM where all price levels had converged without any realignments of nominal exchange rates. That would have been far better than the present situation where inflationists are in charge of the ECB, and it would also have been better than a perfectly isolated D-mark or an ECB controled exclusively by German monetary economists, since most German monetary economists favour a policy of moderate inflation.

I believe that the mutual and multilateral commitments to fixed exchange rates in time had forced to particating countries to 0% inflation or even less.