flavianopolis

Jag läste alldeles nyss i Dagens Industri att Japan nu drabbats av stagflation. Stagflation betyder ekonomisk stagnation i kombination med stigande priser och det värsta exemplet på samma fenomen är Zimbabwe.

Samtidigt skriver Dagens Industri att Japan tidigare kämpat mot deflation. Frågan är bara om deflation är farligt och om det finns några belägg för att Japans ekonomi varit bättre utan deflation. Det som nu blivit känt, nämligen att priserna stiger och ekonomin stagnerar, talar knappast för att situationen varit bättre givet att Japan lyckats häva deflationen.

Sanningen är faktiskt den att deflation inte bara är harmlöst, utan att en prisdeflation i kombination med en ytterst måttfull ökande eller stabil aggregerad utgiftsvolym förmodligen är det makroekonomiska idealtillståndet. Stigande priser bidrar till att omintetgöra de expansiva effekterna av en ökning av den nominella aggregerade utgiftsvolymen, medan fallande priser allt annat lika ger en bättre ekonomi än vad som eljest varit fallet.

Dessutom hade Japan kunnat häva deflationen utan någon ansträngning alls genom att helt enkelt genom interventioner i valutamarknaden köpa främmande valuta till en mycket hög kurs på den främmande valutan och finansiera köpen genom att helt enkelt skapa de pengar som på det viset satts i omlopp. På så sätt hade man blåst upp penningmängden och tryckt ned växelkursen.

Det är sant att en kollaps i den nominella aggregerade utgiftsvolymen är ett problem, men det finns ingen anledning att blanda ihop detta tillstånd med en situation där en stigande produktion driver fram ett prisfall. Det förtjänar att upprepas att fallande priser allt annat lika ger en bättre ekonomi än stigande eller stabila priser.

När hörde ni senast någon klaga på att det var för billigt att handla?

Enligt Dagens Nyheter rasar nu socialdemokraternas opinionssiffror i storstäderna, medan moderaternas återhämtar sig. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=756024

Jag tror att förklaringen är enkel. Precis som regeringen räknat med skulle motståndet eller skepsisen mot förändringarna i a-kassan lägga sig ganska snart. Folk glömmer ju och ingenting har ju egentligen blivit sämre sedan den borgerliga regeringen tog över regeringsmakten. Snarare har det mesta blivit aningen bättre.

Saken är emellertid den att många anser att regeringen svikit vallöftena angående bensinskatten och fastighetsskatten. Dessa frågor spelar dock ingen större roll i storstäderna, där utgifterna för bil inte är så stora och taxeringsvärdena så höga att bestämmelsen om ett tak med avseende på fastighetsskatten betyder en kännbar sänkning av fastighetsskatten.

En annan sak som kan spela in är debatterna mellan fru Reinfeldt och fru Sahlin. I sak tycker nog de flesta att fru Reinfeldts idéer om valfrihet i vården är högst rimliga och i jämförelse med fru Reinfeldt framstår inte fru Sahlin varken som mera trovärdig företrädare för landets kvinnor, eller som särskilt tilltalande för landets män. Fru Sahlin framstår helt enkelt som fru Toblerone, medan fru Reinfeldt framstår som trovärdig, socialt engagerad och dessutom enligt såväl min som herr Reinfeldts bedömning otroligt snygg.

Om regeringen låter bli att räkna upp koldioxidskatten 2009 och 2010 och dessutom noga lyssnar till vad folkopinionen anser om fastighetsskatten, tror jag rent av att regeringen kan vinna valet 2010. Herr Attefalls utspel om fastighetsskatten är utmärkt och enligt min mening borde regeringen kunna lägga upp taktiken på följande sätt. Kristdemokraterna med herr Attefall i spetsen driver helt enkelt en annan linje än övriga regeringen angående fastighetsskatten och gärna angående bensinskatten också. Finansministern protesterar och säger sig värna om statsfinanserna, men ger till slut med sig och gör kristdemokraterna till viljes.

I så fall kommer kristdemokraternas siffror att stiga, utan att detta i någon nämnvärd utsträckning försämrar moderaternas röstetal. I övrigt krävs att det tredje steget i jobbskatteavdraget fullföljs och att Riksbanken för en klok penningpolitik, eftersom det är denna som har störst betydelse för konjunkturerna i ett kortare perspektiv.

Räcker inte detta skulle regeringen kunna sänka momsen, vilket det de urstarka statsfinanserna faktiskt medger. Det är dock viktigt att sänkningen genomförs kort innan valet så att folk inte hunnit glömma det innan valet.

Jag anser att det får anses vara ett litet, litet steg i rätt riktning att man nu kommer att tillåta 120 km/h på somliga motorvägssträckor. Ett annat steg i rätt riktning är att man satsar på att göra ett stort antal så kallade 13-metersvägar mötesfria och skilja färdriktningarna åt med hjälp av vajerräcken.

Man har så sakterliga börjat erkänna att vägarnas beskaffenhet har en avgörande betydelse för trafiksäkerheten, medan höga farter inte nödvändigtvis innebär sämre trafiksäkerhet. Trots detta återstår mycket att göra. Låt mig här peka på vad jag anser att man borde göra.

En mycket angelägen sak är att förse våra motorvägar med riktiga och kraftiga mitträcken som utan vidare klarar av att stoppa personbilar och dessutom tunga lastbilar. De mitträcken som finns i Sverige klarar inte alltid av att stoppa personbilar och en tung lastbil forcerar ett vajerräcke med ungefär lika obesvärat som den forcerar ett hopprep. Detta är fullständigt oacceptabelt och enligt tysk lag måste alla tyska motorvägar undantagslöst vara försedda med mycket kraftiga mitträcken. Så är det inte i Sverige.

Samtidigt medger jag gärna att vägverkets lovprisade hopprep eller vajerräcken är en utmärkt nödlösning i de fall vägens bredd ej medger ett ordentligt mitträcke. De hör emellertid inte hemma på motorvägar; vägarnas elitserie.

Skulle svenska motorvägar undantaglöst vara försedda med kraftiga mitträcken som gjorde olyckor med mötande trafik uteslutna, menar jag att den rimliga hastighetsbegränsningen vore att fordon inte får föras med högre hastighet än att fordonet låter sig nedbringas till stillestånd inom den sträcka som går att överblicka och varje fara som går att förutse. Som en extra säkerhetsågärd kunde anges att 160 km/h ej får överskridas i vänster körfält och att omkörning till höger är ovillkorligen förbjuden och att brott mot denna regel bestraffas med omedelbar körkortsindragning. I praktiken skulle detta betyda att den som höll cirka 160 km/h i höger körfält aldrig skulle behöva bekymra sig om den i siffror definierade hastighetsbegränsningen.

Detta kunde gärna kompletteras med kameraövervakning och en mycket sträng kontroll av att förarna iakttoge ett väl och till hastigheten avpassat säkerhetsavstånd. Iakttar man all rimlig försiktighet och undviker man exceptionellt höga farter skall man faktiskt inte behöva titta på hastighetsmätaren om man kör på en motorväg. Själva syftet med en motorväg är ju att kunna färdas snabbt.

Om ni inte visste det har det tyska trafiksäkerhetsinstitutet DEKRA ganska nyligen genomfört en omfattande studie där olycksfrekvensen på de tyska motorvägar som saknar hastighetsbegränsning har jämförts med olycksfrekvensen på de sträckor som har hastighetsbegränsning. Studien kom fram till att det inte gick att belägga någon statistiskt signifikant skillnad med det förbehållet att olycksfrekvensen tycks något förhöjd på sträckor med låg trafikintensitet och hastighetsbegränsning!

Detta tros bero på att måttet av positiv stress är alltför låg på en motorväg med låg trafikintensitet och hastighetsbegränsning, medan det råder tillräckligt hög stressnivå på hårt trafikerade sträckor med eller utan hastighetsbegränsning, liksom att stressnivån är acceptabelt hög på lågt trafikerade sträckor utan hastighetsbegränsning.

En slutsats är alltså att hastighetsbegränsningar på lågt trafikerade sträckor är kontraproduktiva och med tyska mått mätt finns det knappast något annat än lågt trafikerade motorvägar i Sverige. 120 km/h är den hastighetsbegränsning som vanligtvis används på tyska motorvägar med vissa brister i utformningen, medan denna gräns nu skall införas på de svenska sträckor som anses bäst kunna hantera högre farter.

Om vi såge till att alla Sveriges motorvägar finge rejäla mitträcken, vore det faktiskt inte oförsvarligt att införa i stort sett fri hastighet på det sätt jag beskrev tidigare i denna text. Läs mer om vägverkets planer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1027627.svd

Bilden ovan föreställer en tysk motorväg med riktiga mitträcken.

Jag vet inte om fler än jag störs av att faktiskt de nu rådande reglerna för öresavrundning är matematiskt inkorrekta och medför att fler belopp avrundas uppåt än nedåt.

Nu gäller att slutsiffrorna 1 till 24 samt 51 till 74 avrundas nedåt samt att slutsifrorna 25 till 49 samt 75 till 99 avrundas uppåt. Är slutsiffran 50 avrundas inte alls och samma sak gäller givetvis om notan slutar på helt krontal.

Således skall 98 olika öretal avrundas, medan 2 inte skall avrundas alls. Med nuvarande regler skall 50 av dessa belopp avrundas uppåt och 48 nedåt. Givetvis borde 49 belopp avrundas nedåt och 49 uppåt. Det är Riksdagen som stiftat lagen och måhända pekar detta mot att Riksdagsledamöternas kunskaper i matematik är något bristfälliga.

Det vore enkelt att ändra lagen och det enda som behöver göras är att flytta slutsiffran 25 till nedåtkolumnen. I så fall skulle reglerna bli symmeteriska. En annan möjlighet vore att avrunda slutsiffrorna 1 till 49 nedåt och slutsiffrorna 51 till 99 uppåt. Slutsiffran 50 skulle alltså också fortsättningsvis inte avrundas alls.

Jag har noterat att även Danmark nu slopar 25-öringen, men dessvärre har danskarna kopierat den svenska lagstiftningen utan att observera det matematiska felet i avrundningsreglerna. Däremot är de ännu rådande danska reglerna om avrundning nedåt eller till närmsta multipel av 25 öre helt matematiskt korrekta.

Inte sällan möter man uppfattningen att en viss stat på ena eller andra sättet bör utsättas för blockader eller sanktioner därför att denna stat har en dåligt fungerande demokrati eller inte respekterar mänskliga rättigheter. Jag menar att detta alltid är fel och menar istället att alla stater och alla staters invånare bör behandlas exakt lika oavsett deras regeringars beskaffenhet.

Det finns nämligen ingenting som bättre tjänar intresset av öppenhet och framsteg än kontakter med omvärlden. Ett aktuellt exempel är Kina, i vilket fall nu somliga vill se en bojkott av de olympiska spelen i Kina. Jag tror att en bojkott av de olympiska spelen skulle stärka den kinesiska diktaturen, men är säker på att ett stort internationellt spektakel tjänar intresset av demokrati och frihet i Kina. De kinesiska ledarna kan i så fall nämligen inte göra gällande att Kina trakasseras av omvärlden, vilket skulle stärka den kinesiska statsledningens ställning i den egna befolkningen. Dessutom kommer de olympiska spelen att erbjuda otaliga möjligheter för tillresta att på ort och ställe framföra kritik exempelvis mot behandlingen av Tibet, vilket skulle vara utomordentligt pinsamt för den kinesiska statsledningen.

Om vi inte bojkottar Kina, utan istället reser dit, gör affärer med kineserna och dessutom deltar i internationella idrottsevenemang där kineser behandlas på samma sätt som alla andra, kommer förmodligen Liu Dis vision om att Kina inom 50 år kommer att ha förvandlats till en demokrati att ha förverkligats. Om vi däremot bojkottar Kina, tror jag att det kommer att ta minst hundra år. Läs mer om Liu Di på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/kina/artikel_1025715.svd

Jag har hört att finansministern samt en del andra talar om ett behov av att sänka bolagsskatten. Enligt min mening är den svenska bolagsskatten låg om man tolkar ordet ordet bolagsskatt bokstavligt, men faktiskt ganska hög om man ger ordet en mera långtgående och i praktiken mindre missvisande innebörd.

För det första är ett bolag en association eller sammanslutning av människor. Alla skatter betalas således av människor. För det andra betalar människor som äger bolag med verksamhet i Sverige olika former av skatt och det är mindre vilseförande att istället tala om beskattning av företagsvinster.

Den korrekta frågan är alltså snarare hur företagsvinster beskattas.

Företagsvinster belastas för det första med bolagsskatt och för det andra med skatt på aktieutdelning. Den senare skatten kallas inkomstskatt på kapitalinkomst om ägaren är bosatt i Sverige och kupongskatt om ägaren är bosatt utanför Sverige. Bolagsskatten uppgår till 28% och skatten på kapitalinkomster och kupongskatten uppgår till 30% om än att dessa 30% avser vad som återstår sedan bolagsskatten dragits. Summan blir alltså 49,6% och det som kallas vinst vid beräkning av bolagsskatten och den svenska bolagsskatten uppgår alltså i verkligheten till 49,6%.

Dessutom finns de så kallade 3:12-reglerna. Dessa går ut på att ägare av så kallade fåmansbolag hindras från att betala den lägre kapitalskatten istället för den högre statliga inkomstskatten.

Ovanpå allt detta finns dessutom den enligt min mening omåttligt destruktiva realisationsvinstbeskattningen. Att beskatta realisationsvinster är att beskatta kapital i rörelse mot nya investeringar och skatten tenderar också förstärka osunda kursrörelser på börsen, eftersom den uppmuntrar folk att inte realisera vinster, men uppmuntrar folk att realisera förluster på grund av förlustavdragen. Såväl hausse som baisse förstärks alltså.

Jag menar att det kanske enklaste sättet att röja upp i denna djungel vore att börja med att kalla skatter vid deras rätta namn och höja bolagsskatten i ordets bokstavliga bemärkelse för att samtidigt helt slopa såväl den statliga inkomstskatten som hela den statliga beskattningen av kapitalinkomster samt kupongskatten. 3:12-reglerna bör också slopas.

Om man gjorde detta, vore det faktiskt fullt försvarligt att höja bolagsskatten till 35%. Egentligen hade ju bolagsskatten, om man med bolagsskatt förstår beskattning av företagsvinster, sänkts från åtminstone 49,6% till endast 35%. Det finns heller ingen anledning att tro att en slopad skatt på aktieutdelningar skulle leda till att bolag plundrades på tillgångar. Den slopade realisationsvinstbeskattningen skulle ju leda till att det vore likgiltigt om man tillgodogjorde sig vinsten genom att lyfta utdelning, eller genom att senare sälja bolaget med innestående vinstmedel. Vinstmedlen vore ju redan beskattade "en gång för alla".

Skattesystem som fungerar i enlighet med de ovan beskrivna principerna är Hong Kongs och tidigare även Västtysklands om än att man var tvungen att ha ägt en aktie i minst 6 månader för att kunna sälja den med vinst utan att behöva betala skatt i Västtyskland. Däremot var den västtyska bolagsskatten faktiskt ganska hög, eftersom all vinstbeskattning kallades bolagsskatt. I båda fallen var den högsta bolagsskattesatsen högre än den högsta statliga inkomstskattesatsen.

Vill regeringen sedan framstå som något mera folklig och något mindre rikemansvänlig, kan man ge kommunerna möjlighet att införa en kommunal förmögenhetsskatt.

Jag rekommenderar alla att lyssna på en debatt om bensinskatten.

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1074077&BroadcastDate=&IsBlock=0

Saken är den att vi lever i en demokrati och eftersom de allra flesta och i all synnerhet bilburna landsbygdsbor tycker hjärtligt illa om bensinskatten, måste politikerna begripa att de är satta att fatta beslut som gillas av befolkningen. Kör man 1500 mil per år och har en bil som förbrukar 0,8 liter bensin per mil, betalar man cirka 800 kronor per månad i bensinskatt. Detta är orimligt mycket.

Alltså bör bensinskatten sänkas. Dessutom stider en hög bensinskatt mot den av regeringen omhuldade arbetslinjen, eftersom höga kostnader för att ta sig till de arbeten som erbjuds försvagar människors anledning att ta de jobb som finns.

Tyvärr har jag inga uppslag till bloggtext idag. Därför vill jag istället förmedla en intressant film. Filmen handlar om hastighetsbegränsningar på motorväg och hänvisar till en studie, enligt vilken olycksrisken på de motorvägsavsnitt som har respektive saknar hastighetsbegränsning i Tyskland är identisk. Då hör det till saken att det är roligare att köra på avsnitt utan hastighetsbegränsning. Tyvärr gör inte filmen upp med vanföreställningen att koldioxid har en temperaturhöjande effekt, men å andra sidan visar filmen att effekten av ett införande av hastighetsbegränsning med avseende på utsläpp är försumbar. Se filmen på följande länk.

http://myvideo-938.vo.llnwd.net/d3/player/player_V16qIII.swf?DESTSERVER=http://www.myvideo.de&LINKTEXT=MyVideo&V=http://myvideo-938.vo.llnwd.net/d3/movie6/97/2744939.flv&ID=2744939&_encxml=http%3A%2F%2Fwww.myvideo.de%2Fdynamic%2Fget_xml.php

Från Kuba rapporteras nu att den nye ledaren Raul Castro öppnar för utökade marknadsekonomiska mekanismer inom det kubanska jordbruket. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=754479

Detta är mycket glädjande nyheter för hungriga kubaner och arbetssamma jordbrukare, som nu bereds möjligheter att tjäna välförtjänta pengar genom att förse landet med mat. Inte inom någon sektor har socialismen misslyckats mera kapitalt än inom jordbruket. Sovjetunionen hade ett långtgående rymdprogram samtidigt som man fick köa i timmar för att få köpa konstlat billiga kålrötter.

Kuba må ha gratis sjukvård och allmän skola, men faktum är att många kubaner lever i halvsvält om än att staten säljer vissa ransoner av baslivsmedel till mycket låga priser. Det hela är mycket enkelt och går kortfattat ut på att om ingen tillåts tjäna något på att producera livsmedel, så finns det snart inga livsmedel att köpa. Är prisbildningen fri och jordens brukare har rimliga utsikter att få lön för mödan, fylls snart butiker och marknader med mat. Sovjetiskt jordbruk sammanfattades med orden sådd i Kaukasus och skörd i Iowa, medan kapitalistiskt jordbruk resulterar i att övervikt blir den vanligaste dödsorsaken.

Det "kommunistiska" Kuba behöver bara låta jordens brukare arrendera jord av staten och låta jordens brukare sälja produktionen till dem som betalar bäst. Arrendena kan bestämmas i auktioner och kasseras in av staten, som i sin tur kan använda dessa intäkter för att förse de allra fattigaste med vissa bidrag till matinköp. Jag kan inte se att Kuba skulle bli ett mindre socialt land med en fungerande livsmedelssektor och genom att låta jorden kvarstå i statens ägo, men arrenderas ut till driftiga bönder, klarar man med ett nödrop av att hävda att det fortfarande handlar om kommunism.

Enligt min mening avtecknar sig nu kapitalismens generella triumf.

I dagens nätupplaga står att läsa om en man som åberopat nödvärnssituation, men trots detta dömts till ansvar. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=754497

Enligt min mening är detta faktiskt ingen särskilt komplicerad juridik. Några få frågor måste besvaras. De lyder på följande sätt.

Uppfattade mannen som slog med hammare att den situation som oomtvisteligen berättigade till nödvärnsåtgärder var avvärjd när angriparen satte sig på marken?

Är svaret på den frågan att det är ställt bortom rimligt tvivel att mannen med hammaren uppfattade att den situation som berättigade till nödvärnsåtgärder var avvärjd när mannen satte sig på markens skall han dömas till ansvar.

En annan möjlighet är att det visserligen förelåg en situation som berättigade till nödvärnsåtgärder, även sedan den ursprunglige angriparen satt sig ned, men att hotets beskaffenhet helt uppenbart inte berättigade till så kraftfulla nödvärnsåtgärder, som de om vilka nu fråga är, och att det är ställt bortom rimligt tvivel att mannen med hammaren begrep detta och likväl i behärskat sinnelag fortsatte ett uppenbart oproportionerligt övervåld. I så fall skall han också dömas till ansvar.

Enligt min uppfattning talar allt för att mannen med hammaren skall gå fri från ansvar.

The intention of the author of this text is not to discuss whether the reforms the author of this text is proposing are wise or not. The intention is rather to show that the proposed reforms could be realized and that at least the copper mining sector of Chile would enjoy great benefits from the reform proposals.

My idea is in short to tie the value of the chilean peso to the world market price of copper. It's easy and could be done in the following manner.

1. A rounding law according to which sums to be paid which are not a multiple of 1000 pesos are to be rounded is introduced. In case there is a need for change with smaller denominations than 1000 pesos, the private sector can mint token coins.
2. All notes and coins, except the 1000 peso note loose their legal tender status. The coins with denominations below 1000 pesos are redeemed in US dollars at a fixed rate and the notes with denominations in excess of 1000 pesos are redeemed in 1000 pesos notes.
3. If there is a deposit insurance, the deposit insurance ought to be abolished in order to make people suspicious about banks with expansionist lending policies. All taxation of capital gains and interest earnings also ought to be abolished in order to encourage savings.
4. The Central Bank of Chile announces that it from now on will pay 20 million pesos per ton ton of copper delivered to the Central Bank. However, the Central Bank ought not to announce that it will sell copper at a rate fixed in terms of chilean pesos. I have choosen a low exchange rate for the chilean peso in order to establish purchasing power parity between Chile and those countries with the lowest real exchange rates.
5. The Central bank of Chile announces that it's monetary policy interest rate is raised to one trillion percent in order to counteract the inflationary effects of the extremely high price of copper in terms of chilean pesos.
6. The government of Chile abolishes all tariffs and quotas in order to encourage price competion on the domestic market. The massive initial devaluation would leave farming profitable anyway.
7. The government of Chile declares that five grams of copper are legal tender for 1000 pesos.
8. A special copper coin with no other inscript than "Cu" and a weight of 5 grams replaces the 1000 pesos note, which looses it's legal tender status after a short transition period.
9. The Central Bank of Chile is closed.

The proposed reforms would greatly faciliate economic planning for the copper mining industry of Chile. The copper mining industry would produce legal tender and their only concern would be how much wages their workers would demand. If the world market price of copper would be high or low in terms of US dollars, euros and yens would not matter more than to the extent that a low world market price of copper in terms of foreign currencies would improve the ability of industries outside the copper sector to pay people higher wages than the copper mining industry, which in turn would depress the profitability of copper mining.

However; I do not think that the proposed reforms make too much sense. The cyclical fluctuations of the copper mining industry would just be transferred to other sectors and since copper is a key export commodity of Chile, the price of copper would after those reforms probably matter just as much as it did before.

Shabelle News Network rapporterar om att en sammanslutning av köpmän nu organiserat en särskild säkerhetsstyrka försedd med särskilda uniformer, vars syfte är att garantera säkerheten på Mogadishus största utomhusmarknad. Utan säkerhet uteblir nämligen kommersen och uteblir kommersen uteblir inkomsterna.

Läs mer på följande länk.

http://www.shabelle.net/english/2008/03/23/bakara-traders-convene-special-security-forces-market-issue

Intressant att notera är att den anarkokapitalistiska teorien motsägs av det förhållandet att vad det nu är fråga om är en militär styrka som kontrollerar ett visst territorium och på detta territorium upprätthåller vissa regler och att givetvis de köpmän som bedriver handel på området måste finansiera säkerhetsstyrkorna. I den meningen kan man säga att en stat grundats.

Samtidigt är det också intressant att notera hur människor i frivillig samverkan kan lösa säkerhetsproblem som uppstår i ett statslöst tillstånd. Om köpmännen lyckas etablera lag och ordning på marknadsområdet, kommer säkerligen handeln där att expandera och liknande handelsplatser att uppstå lite varstans. I så fall kan detta bli en väg mot fred och ordning i Somalia, samtidigt som den stora och väl spridda förekomsten av vapen kommer att garantera att ingen kan missbruka kontrollen över ett visst och till ytan ytterst begränsat territorium.

I så fall har också en konkurrensutsatt marknad för lag och ordning uppstått och jag är tämligen övertygad om att i så fall Somalia kommer att blomstra i ekonomisk mening. Samtidigt vill jag gärna påpeka att jag är medveten om de fruktansvärda problem detta land och dess befolkning har att brottas med. Dock är jag övertygad om att Etiopiens militära intervention och försöket att etablera en så kallad Transitional Federal Government får ses som den direkta orsaken till att läget i Somalia förvärrats så dramatiskt sedan 2006.

Idag på DN debatt upprepas mantrat om farten som dödar, trots att det vetenskapliga stödet för att påstå att hastighetsbegränsning på motorväg har någon statistiskt signifikant inverkan på antalet dödsolyckor är synnerligen svagt.

Tysklands motorvägar klarar sig i en internationell jämförelse oerhört bra, trots eller tack vare fri hastighet på mer än hälften av det tyska motorvägsnätet. Ett mycket stort antal länder har högre olycksfrekvens än Tyskland och bland de länder som har lägre olycksfrekvens är det endast Nederländerna och Storbritannien som har något så när jämförbara förhållanden, eftersom också dessa två länder i likhet med Tyskland har hög trafikintensitet.

Jag menar dessutom att fixeringen vid hastighetsbegränsningar har den effekten att verkligt effektiva åtgärder som byggandet av kraftiga mitträcken försummas. Att det finns svenska motorvägar helt utan mitträcken och att praktiskt taget alla mitträcken på svenska motorvägar är alldeles för klena är en första klassens trafiksäkerhetsskandal, men trots detta mässas det ständigt om att "farten dödar". Saken är den att redan 110 km/h är mer än tillräckligt för att döda och att det därför inte finns några skäl att inte tillåta folk att köra betydligt fortare, om man inte är redo att införa en generell hastighetsbegränsning på 30 km/h och detta har mig veterligen inte föreslagits av någon.

Så här skriver Sven-Erik Alhem.

"Den som väljer att köra från Malmö till Stockholm i 160-180 km/tim vinner tid...."

Ja, och vad finns det för skäl att ha en lagstiftning enligt vilken detta är generellt otillåtet? En förare, som inte klarar av att hantera 180 km/h på en motorväg, skall inte ha körkort!

Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=754064

Cirka 97% av alla dödsolyckor i Tyskland inträffar på vägar med hastighetsbegränsning.

Inte sällan får man intrycket av olika kampanjer att lägre hastigheter råder bot på alla trafiksäkerhetsproblem, men om man granskar verkligheten ser man snart att vägstandarden har mycket stor betydelse, medan det är utomordentligt svårt för att inte säga omöjligt att entydigt belägga att hastighetsbegränsningar har den utlovade mirakeleffekten. Senast häromdagen inträffade en mycket allvarlig seriekrock på en tjeckisk motorväg med hastighetsbegränsning och det är faktiskt inte särskilt vågat att hävda att den hastighetsspridning som följer av fri hastighet minskar risken för klungbildningar och därmed risken för seriekrockar.

En annan aspekt är att det enligt artikeln dödades cirka 5000 människor i den tyska trafiken under 2007, men om man tar hänsyn till att Tyskland har över 80 miljoner invånare, mycket hög biltäthet och stor transittrafik är faktiskt talet 5000 en låg siffra och det skall inte heller glömmas att cirka 97% av dessa dödsolyckor inträffade på vägar med hastighetsbegränsning.

Det påstås också i texten att det finns studier som entydigt belägger att de delar av autobahn som har hastighetsbegränsning har entydigt lägre olycksfrekvens än de som saknar hastighetsbegränsning. Det finns emellertid också studier som har kommit fram till att det inte går att belägga någon sådan differens och oavsett sanningen är det utan tvekan så att de stenhårda krav på teknisk standard som följer av att man fortfarande får köra fort i Tyskland gagnar alla bilister inklusive dem som föredrar en något mindre snabb framfart.

Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1006305.svd

Jag läste någonstans att en av den moderata riksdagsgruppens mest fanatiska eurofiler, Anna Kinberg-Batra, anfört belgisk choklad som argument för svenskt EU-medlemskap.

Enligt min mening kan man knappast tänka sig något sämre argument för svenskt EU-medlemskap och knappast heller något bättre argument för svenskt utträde än i och för sig ypperligt välsmakande belgisk choklad.

Om Sverige lämnade EU skulle Sverige nämligen slippa att bidra till kostnaderna för EU:s sockerprisreglering och eftersom Sverige, genom utträdet, skulle hamna utanför EU:s tullmur skulle Sverige komma i åtnjutande av EU:s exportsubventioner för sockerprodukter. Priset på belgisk choklad skulle alltså falla i Sverige om Sverige lämnade EU. Jag kommer ihåg hur priset på tysk choklad,på grund av att vi genom anslutningen till EU hamnade innanför EU:s tullmur, höjdes. För mig, som gillar Ritter Sport Marzipan, var detta ofördelaktigt och stärkte min övertygelse att jag gjort rätt genom att rösta nej i november 1994.

Resonemanget förutsätter givetvis att Sverige inte upprättar något eget tullskydd i samband med utträdet, men det lär finnas en bestämmelse i WTO:s regelverk enligt vilken ett land som lämnar en tullunion är förbjudet att införa några tullar eller importrestriktioner som avser den tullunions export, vilken man lämnat. Samma sak gäller tullunionens utförsel i förhållande till landet som lämnat tullunionen.

Detta betyder kortfattat att Sverige skulle få fortsatt tullfri tillgång till EU:s marknad och att tullfriheten skulle avse samtliga varugrupper och att samma sak skulle gälla vår import från EU-området. Man kan lätt konstatera att Sverige saknar motiv att begränsa importen från världen utanför EU och att detta gäller i all synnerhet om vi inte skulle få begränsa importen från EU. Dessutom finns en stark opinion för frihandel i Sverige, vilket gör Sverige närmast unikt i Europa. Alltså skulle Sverige med största sannolikhet förverkliga unilateral frihandel om vi bara finge ändan av vagnen och begärde utträde ur den fasansfulla protektionistiska kartell som kallas Europeiska Unionen.

Trots att jag är motståndare till Sveriges EU-medlemskap är jag benägen att anse att det vore bra om det bespottade Lissabon-fördraget antoges och detta utan några svenska eller andra motkrav.

Lissabonfördraget innehåller nämligen en utträdesklausul och dessutom skulle EU efter ett framtida tänkt antagande av Lissabon-fördraget få så oerhörda maktbefogenheter att ingen enda vettig människa som vill kalla sig EU-skeptiker, rimligen kan säga något annat än att man måste lämna EU om man menar något med sin EU-skepsis.

Ett vanligt argument bland EU-anhängare har varit att man inte kan lämna EU, men om EU får en uttrycklig utträdesklausul är detta argument utan värde. För skeptikerna innebär ett antagande av Lissabon-fördraget att alla rekvisit som rimligen måste vara uppfyllda för att man skall bli utträdesförespråkare är uppfyllda med råge.

Som väl näppeligen torde ha undgått någon mera flitig läsare av denna blogg är jag stark anhängare av guldmyntfot. I dagens nätupplaga av Dagens Industri står att läsa om Riksbankens så kallade guldsmäll. Det handlar om att Riksbanken sålt delar av guldreserven och att det har visat sig att Riksbanken kunnat få betydligt bättre betalt om man väntat aningen med att sälja ut guldet.

Avsikten med denna text är inte att framföra kritiska synpunkter mot att Riksbanken sålt delar av guldreserven till ett alltför lågt pris. Ingen vet ju något säkert om framtiden och av det skälet blir det ofta fel när man försöker köpa och sälja vid gynnsammast tänkbara tillfälle. Dessutom förutsätter ju den ena partens goda affärer den andra partens dåliga affärer.

Min tanke är istället att visa att alla anhängare av guldmyntfoten borde applådera Riksbankens och andra centralbankers utförsäljningar av guld och dessutom stödja tanken att världens centralbanker borde sälja allt guld de äger och har. Det är nämligen så att det förhållandet att det finns enorma mängder guld hos världens centralbanker är en stor osäkerhetsfaktor vid prisbildningen på guld. Samtidigt har under senare år förbättrade möjligheter skapats för så kallade småsparare att spekulera i ett stigande guldpris, utan att behöva befatta sig med fysiskt guld. Om ovanpå detta kapitalbeskattningen helt slopades, betyder detta faktiskt att guldmyntfoten återupplivats som parallellt banksystem och att alla som misstror centralbankers så kallade inflationsbekämpning kan skydda sina besparingar genom att köpa värdepapper med ett nominellt värde i guld. Hong Kongs invånare har faktiskt möjligheten att köpa gulddenominerade värdepapper mot lokal valuta och växla tillbaka till lokal valuta, utan att behöva betala så mycket som en enda cent i skatt ens om transaktionerna genererat ett överskott.

Detta är naturligtvis mycket bra och innebär att guldet fått ställning som parallell valuta.

Vad gäller ett eventuellt framtida och högst osannolikt knytande av kronan till guldet, menar jag dessutom att det enda Riksbanken skulle behöva göra vore att etablera en fast köpkurs på guld och höja styrräntorna till en så hög nivå att detta skulle betyda att Riksbanken slutat bedriva konventionell penningpolitik. Då vore det visserligen teoretiskt möjligt att vända sig till Riksbanken för att sälja guld i utbyte mot lagligt betalningsmedel, men i praktiken skulle ingen vända sig till Riksbanken, eftersom bankerna med största sannolikhet skulle erbjuda samma betalning för tackguld som Riksbanken och dessutom erbjuda försäljning av guld till ett fast pris. Resonemanget förutsätter att alla restriktioner mot att denominera konton i guld slopas.

Summan av kardemumman är att Riksbanken inte behöver ett enda gram guld och att detta till och med skulle gälla om guldet remonetiserades, om än att en klassisk guldmyntfot kräver att Riksbanken såväl anger en köp- som säljkurs för guld och att detta i sin tur förutsätter en viss guldreserv.

Så här skriver den socialdemokratiske EU-parlamentarikern Göran Färm i en debattartikel där han lovordar EU:s Lissabon-fördrag.

"Och slutligen får EU en utträdesklausul."

Läs hela debattartikeln på följande länk.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1004413.svd

Under de senaste dagarna har guldpriset rasat påtagligt om än att raset under eftermiddagen idag den 20 mars har avbrutits. Frågan huruvida de senaste dagarnas prisfall skall ses som ett trendbrott inställer sig.

Enligt min mening är det stigande guldpriset ett resultat av den amerikanska centralbankens inflationspolitik. Dels driver inflationen upp brytningskostnaderna räknat i dollar, men framförallt söker man sig bort från dollar till säkrare tillgångar. Guld anses på goda grunder vara ytterst värdestabilt och rimligen betyder detta att efterfrågan på guld ökar oproportionerligt mycket om man befarar inflation.

En faktor som måhända fått ökad betydelse under senare år är det förhållandet att det blivit lättare att spekulera i ett stigande guldpris genom att köpa värdepapper denominerade i guld. Därigenom att det har blivit enklare att överföra medel till "guldsektorn" kan det tänkas att guldhaussen av det skälet har förstärkts, men en annan tänkbar effekt är att det förhållandet att man kan spekulera i ett stigande guldpris utan att köpa fysiskt guld har bidragit till att guldpriset inte har stigit så mycket som hade varit fallet givet att sådana möjligheter inte hade funnits.

Summan av kardemumman är att det är den amerikanska inflationspolitiken som göder guldhaussen och så länge inflationspolitiken består framstår det som sannolikt att priset på guld kommer att fortsätta stiga, om än att "värdepapperiseringen" av guldet bidrar till att efterfrågan på fysiskt guld dämpas. Dessutom bidrar "värdepapperiseringen" av guldet till att det blir lättare att finansiera guldbrytning, vilket torde bidra till ett ökande utbud av guld, vilket i sin tur också verkar prisdämpande.

I dagens nätupplaga av Dagens Nyheter refereras till en norsk jämförelse av antalet trafikdödade i olika europeiska länder. Föga förvånande visar sig Norge näst bäst. Läs mer på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=753329

Jämförelsen är dock tämligen missvisande av det skälet att den relevanta jämförelsen är antalet olyckor i förhållande till transportvolymen och inte antalet dödade i förhållande till folkmängden. Sverige har exempelvis betydligt högre biltäthet än Norge och med tanke på att Sverige får samma resultat som Norge i jämförelsen är alltså svensk trafik betydligt säkrare än norsk.

Luxemburg har ganska hög olycksstatistik i jämförelsen, men här bör man komma i håg att Luxemburg är det europeiska land som har högst biltäthet och dessutom stor transittrafik. Tyskland har också mycket hög biltäthet och stor transittrafik, varför alltså olycksrisken i Tyskland är betydligt mindre än vad som framgår av statistiken.

Det verkar som de goda norrmännen medvetet lagt upp jämförelsen på ett sådant sätt att Norge skall klara sig väl i jämförelsen, men jämförelsemetoden är alltså ingenting annat än en norgehistoria.

Junilistans avgående ledare Nils Lundgren säger att han gärna ser att en duo tar över ledarskapet i junilistan. En av duons medlemmar skall dra "höger" och en åt "vänster".

Jag överger omedelbart mitt motstånd mot junilistan om junilistan istället för att säga ja till EU och nej till EU-staten istället säger ja till EFTA och nej till EU. EU är nämligen redan en stat om än att denna stats utformning är något okonventionell.

Ett självklart namn för den del av junilistans ledning som skall stå för det socialdemokratiska är Sören Wibe, som förordar utträde. Nästan lika självklar på andra flanken borde Margit Gennser kunna vara.

Frågan är bara om det finns någon anledning att kandidera till EU-parlamentet om man förordar utträde. Vi får se vad som händer, men under förutsättning att junilistan klart och tydligt tar ställning för utträde och ledarduon får en vettig bredd genom att representera såväl socialdemokraterna som moderaterna är junilistan ett mycket intressant alternativ.

Enligt min mening lider junilistan påtagligt av att Nils Lundgren är en så tydlig anhängare av medlemskapet i EU, men måhända är varumärket fortfarande möjligt att använda sig av i arbetet för ett Sverige befriat från brysseldiktaturen.

Det talas nu allmänt om att Irland drabbats av en ekonomisk kris och att medlemskapet i EMU gör det svårt eller omöjligt för Irland att ta sig ur krisen. Enligt min mening är det mycket enkelt att förklara varför denna kris uppstått och vad som krävs för att den skall hävas.

För att kunna förklara problemet, måste jag inleda med att presentera teorien om köpkraftsparitet.

Teorien om köpkraftsparitet betyder att två valutors naturliga jämviktspunkt gentemot varandra är den punkt där priset på inhemskt producerade varor avsedda för den inhemska marknaden kostar lika mycket. Man kan alltså inte använda sig av bokhyllan Billy för att avgöra huruvida en viss valuta handlas för högt eller för lågt, eftersom bokhyllan Billy produceras i Sverige och säljs i ett otal olika valutaområden.

Däremot är faktiskt en Big Mac nästan perfekt avpassad för att avgöra om två valutor befinner sig i jämvikt gentemot varandra. Big Mac är nämligen av identisk beskaffenhet oavsett var den produceras och trots detta består produkten nästan uteslutande av inhemskt producerade komponenter oavsett var någonstans på jorden den har producerats. Man kan givetvis invända att nötkött är en internationell handelsvara, men invändningen är ganska svag av det skälet att den andel av priset på en Big Mac som utgörs av utlägg för nötkött är en ganska liten del av det pris köparen betalar.

Problemet är bara att världen inte är så enkelt och överskådligt ordnad som böcker i ekonomisk teori i allmänhet utgår från. Det finns tullhinder, valutarestriktioner och framförallt finns det på jordklotet ett otal valutor vars kurser ständigt fluktuerar utan att detta nödvändigtvis avspeglar några reala flöden. Jag menar att förtroendet för ett visst lands centralbanks inflationsbekämpning är en avgörande faktor bakom varför somliga valutor är övervärderade och andra undervärderade.

Strängt taget är det dock endast icke-reala faktorer och olika handelshinder som förklarar varför en Big Mac kostar mindre i Tokyo än i Stockholm. En Big Mac borde faktiskt kosta nästan exakt lika mycket över hela jordklotet och jag menar att euroområdet i tillräckligt hög grad uppfyller de krav som måste vara tillgodosedda för att enhetlig prisnivå skall uppstå.

Euroområdet har en gemensam valuta och av det skälet spelar inte olika förtroende för olika centralbanker någon roll när man jämför prisnivån i euroområdets olika regioner. Inom detta område råder vidare fullständigt fri rörlighet för kapitalrörelser.

Euroområdet har en gemensam jordbrukspolitik, som visserligen är belastad med den skönhetsfläcken att de olika regionerna tilldelats vissa produktionskvoter som ej får överskridas, men denna skönhetsfläck är alltför liten för att spela någon avgörande roll. Man kan också mena att regioner med exportöverskott i handeln med jordbruksvaror borde ha något lägre pris på en Big Mac, men enligt min övertygelse är denna faktor på gränsen försumbar och pekar dessutom i fallet Irland mot att det irländska priset på en Big Mac borde vara aningen lägre än det tyska.

Därutöver har euroområdet i teorien en gemensam arbetsmarknad, men jag menar att detta egentligen är oväsentligt eftersom varumarknader är marknader för arbetsresultat och att därför arbetskraftens fria rörlighet inte är något villkor för att man skall kunna tala om en gemensam arbetsmarknad.

Alltså borde det råda en enhetlig prisnivå inom euroområdet. Problemet är emellertid att det inte gör det och en förklaring till detta är att euroområdets olika regioner har olika stor handel med regioner utanför euroområdet. Irland har stor handel med Storbritannien och inte så stor med kontinentaleuropa och ett liknande förhållande råder i den perifera euroenklaven Finland.

Av detta skäl uppvisar Irland och Finland prisnivåer som divergerar ganska tydligt gentemot euroområdets kärnområde och vad som nu händer är att Irlands prisnivå börjar röra sig mot den som gäller i euroområdets kärnländer inte minst till följd av att det brittiska pundet nu försvagas gentemot euron.

På Irland kostar en Big Mac €3,60. I Tyskland kostar den €3,10 och i Storbritannien kostar den idag £1,99, vilket till dagens kurs om €1,27 per sterlingpund motsvarar €2,53. Trots att Irland har ett valutapolitiskt arrangemang som sakligt sett ungefär motsvarar en fast växelkurs gentemot kontinentaleuropa har alltså Irland fortfarande en annan och betydligt högre real växelkurs än kontinentaleuropa. Vad som nu kommer att hända är att den irländska reala växelkursen kommer att falla genom en inflationsdifferens i förhållande till kontinentaleuropa. Det kan inte uteslutas att Irland kommer att uppvisa en negativ inflationstakt inom de närmsta åren.

Givetvis kommer ett antal ekonomiska analfabeter att skrika högt när ett land uppvisar negativ inflationstakt, men jag är säker på att exemplet kommer att bevisa att deflation kan vara helt harmlös. Från och med april månad kommer jag även att publicera priset på en Big Mac på Irland så att mina läsare på det viset kan studera en anpssning av reala växelkurser, utan någon nominell växelkursrörelse.

Enligt min övertygelse avtecknar sig nu en mycket allvarlig dollarkrasch. Jag tror att dollarn kan komma att falla ytterligare ganska mycket, framförallt gentemot guldet men också gentemot euron.

Jag tror vidare att dollarkraschen kan dra med sig den svenska kronan nedåt gentemot euron. Enligt teorien om köpkraftsparitet är nämligen kronan övervärderad gentemot euron och i takt med att dollarn faller samman som en misslyckad sufflé, är jag benägen att tro att det blir svårare för Sverige att upprätthålla en hög real växelkurs gentemot euron.

Kronan kommer alltså att stiga gentemot dollarn, men inte riktigt "orka" med att hålla jämna steg med euron. En egenartad effekt av detta kan bli att en starkare euro kommer att skapa en otrolig högkonjunktur i Sverige. Den svaga dollarn kommer säkerligen att skada somliga svenska företag, men jag tror att de företag som tjänar på en stark euro är fler och mera betydelsefulla än de som drabbas av en svag dollar.

Dessutom ger den för tillfället höga svenska inflationen en viss anledning att tro att Riksbanken kommer att höja styrräntorna ytterligare. Detta kan enligt min övertygelse ge den effekten att styrräntorna når en så hög nivå och inflationen en så låg nivå att den uppfattningen blir allmän att sänkningar av styrräntorna är mer sannolika än höjningar, vilket skulle försvaga kronan ytterligare.

Jag tror att den nuvarande situationen är ett exempel på en situation där risken för att Riksbanken skall fatta ett styrräntebeslut, som inte gagnar våra verkliga intressen, är överhängande. Det råder nu panik på finansmarknaden och då blir centralbanker ofta benägna att tro att de bör "pytsa ut" litet extra inflation för att "lugna ned" marknaden. Jag är visserligen av den uppfattningen att det kan uppstå situationer då en centralbanks uppgift är just att aktivt öka likviditeten, men om sådana åtgärder vidtas i fel situationer riskerar de göra ont värre.

Sverige lider inte av någon likviditetskris och ser man till priser, utlåning i Sverige och annat som verkligen är relevant för Riksbankens bedömning ser man att snart att högre styrräntor är påkallade. Det enda som talar för en lättare penningpolitik är dollarkraschen, men då bör man komma ihåg att eurons betydelse i egenskap av faktureringsvaluta är större än dollarns och att dollarkraschen kan dra med sig kronan nedåt i förhållande till euron med den påföljden att högkonjunkturen i Sverige kommer att förstärkas av dollarkraschen! Samtidigt finns det framförallt ett land som lider av en svagare svensk krona och det landet heter Finland.

Om Riksbanken är lika "cool" i april som den var i februari kan Riksbanken på grund av en kombination av lyckosamma omständigheter och förståndiga penningpolitiska beslut elegant parera en ekonomisk kris som huvudsakligen är en lokal amerikansk angelägenhet. Världshandeln blomstrar och är nu så voluminös att den, enligt min övertygelse, klarar av en amerikansk recession utan att detta leder till en global recession. Man kan till och med tänka tanken att den otroliga expansionen i världshandeln nu nått en sådan omfattning att till och med USA själv kan kompensera den inhemska recessionen med ökad export och stigande exportkvot.

Så här säger junilistans avgående ordförande.

"- EU är viktigt i den globala klimatpolitiken och dess inre marknad har höjt välståndet dramatiskt i Europa. "

Enligt min uppfattning har Nils Lundgren helt fel och då tänker jag inte i första hand på talet om klimatpolitiken, trots att det givetvis är fullkomligt magnifikt befängt att tro att politiska beslut kan påverka klimatet, utan jag tänker i första hand på påståendet att EU:s inre marknad har höjt välståndet dramatiskt i Europa.

Jag ger faktiskt inte så mycket som fem öre för det resonemanget, eftersom det så uppenbart motsägs av den lilla ö av välstånd och stabilitet som återfinns någonstans mellan Tyskland, Österrike, Italien och Frankrike och som kallas Schweiziska Edsförbundet.

Och vad det anbelangar finns ingen krigsrisk mellan Schweiz och dess grannar, trots att Schweiz inte tillhör EU. Sverige är visserligen inte lika rikt som Schweiz, men å andra sidan kan man på goda grunder mena att vi just därför har ännu starkare skäl att lämna EU än Schweiz skulle ha om Schweiz tillhörde EU. Vi behöver nämligen de medel vi tvingas betala till EU bättre själva och dessutom skulle vi spara enorma belopp om vi stode utanför EU:s tullmur och fritt kunde välja importleverantörer över hela jorden med det enda kravet att bäst och billigast får leverera.

När får Sverige ett politiskt parti som är lika självklart för marknadsekonomi som det är emot svenskt medlemskap i EU?

Jag såg alldeles nyss hos Stefan Karlssons blogg att schweizerfrancen numera är mer värd än en dollar. Dessutom spekuleras det i att Ben Bernanke et consortes nu förbereder ytterligare en sänkning av de amerikanska styrräntorna. Då bör man ha i minnet att dollarn, utifrån teorin om köpkraftsparitet, fortfarande är övervärderad gentemot den japanska valutan. Dollarn kan alltså falla betydligt mer.

Jag tror visserligen att en amerikansk hyperinflation fortfarande är mycket avlägsen, men för varje dag som Ben Bernanke tillåts härja fritt, rycker den faktiskt allt närmre.

Grundproblemet är enligt min uppfattning att Ben Bernanke et consortes är helt övertygade om att tillräckligt stora doser inflation kurerar vilken ekonomisk tillbakagång som helst och att man har svårt att acceptera att stagflation faktiskt kan förekomma och dessutom har förekommit. Zimbabve är förmodligen det värsta nutida exemplet. Stigande priser "äter" ju upp de expansiva effekterna av den ökning i den aggregerade nominella utgiftsnivån som, jämte en fallande real växelkurs, är de enda positiva effekter inflationär penningpolitik kan åstadkomma.

Detta kan leda till att den amerikanska inflationstakten fortsätter att stiga och att just därför recessionen fortsätter och att Bernanke et consortes på grund av recessionen inte vidtar de deflationära åtgärder som är nödvändiga för att reducera inflationen och återföra den amerikanska ekonomien på en sund expansionskurs.

Detta kan i sin tur leda till att inflationen vid en viss punkt börjar accelerera och utveckla sin egen dynamik och rent av övergår i hyperinflation. Detta förutsätter emellertid att den uppfattningen blir allmänt utbredd att de amerikanska myndigheterna inte tänker göra något åt eländet, vilket framstår som osannolikt.

Att guldet hinner upp till $2000 per uns innan man börjar göra något allvarligt menat åt problemen framstår dock som fullt tänkbart och rent av sannolikt.

Trots att kronan försvagats aningen de senaste dagarna är faktiskt kronan mycket stark om man jämför med situationen i mars 2007.

Jag har roat mig med att räkna fram de växelkurser som jämställt priset på en Big Mac i ett antal olika länder och därefter räknat fram vilken procentsats av marknadskurserna dessa utgör och jämfört resultaten för den 2 mars 2007 med resultaten för den 15 mars 2008.

Här kommer procentsatserna för i dag i jämförelse med motsvarande tal för den 2 mars 2007. Procentsatserna till vänster avser talet för den 2 mars 2007 och procentsatserna till höger procentsatserna för den 15 mars 2007.

Storbritannien: 85,0% - 69,8%
Tyskland: 86,8% - 83,8%
Finland: 108,9% - 101,4%
USA: 70,8% - 59,0%
Danmark: 116,2% - 107,9%
Norge: 142,5% - 131,5%

Priserna har förändrats enligt följande. Notera att prisuppgifterna till vänster avser priserna den 2 mars 2007 och prisuppgifterna till höger priserna den 3 mars 2008 samt att prisuppgiften för USA ej uppdaterats sedan juli 2007.

Storbritannien: £1,99 - £1,99
Tyskland: €2,99 - €3,10
Finland: €3,75 - €3,75
USA: $3,22 - $3,41
Danmark: 29,75 dkr. - 29,75 dkr.
Sverige: 32,- kr. - 35,- kr. *
Norge: 40,- nkr. - 39,- nkr.

Så här har växelkurserna förändrats. Uppgifterna till vänster avser den 2 mars 2007 och uppgifterna till höger den 15 mars 2008.

Storbritannien: 13,68 kr. - 12,27 kr.
Tyskland: 9,29 kr. - 9,46 kr.
Finland: 9,29 kr. - 9,46 kr.
USA: 7,04 kr. - 6,06 kr.
Danmark: 1,25 kr. - 1,27 kr.
Norge: 1,14 kr. - 1,18 kr.

Det är ganska intressant att iaktta hur den norska kronan skenbart förstärkts samtidigt som på grund av den norska mac-deflationen den norska kronans växelkurs i verkligheten fallit. Tråkigt nog har svenska kronan förstärkts gentemot samtliga valutor i jämförelsen, trots att kronan i nominella termer har försvagats gentemot samtliga valutor utom dollarn. Tack vare 0% macflation i Danmark och Finland och 3,7% macflation i Tyskland i jämförelse med den svenska på hela 9,4% har kronan trots den nominella försvagningen stärkts gentemot euron och dess satellit den danska kronan.

Jag menar att det finns en enkel och effektiv medicin mot denna sjukdom och att den svenska inflationspatienten av dr. Ingves bör ordineras högre styrräntor. Höjs styrräntorna tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt kommer macflationen att jagas på flykten och lyckas dr. Ingves provocera fram en McCut, är jag ganska säker på att kronans nominella förstärkning gentemot euron den dagen kommer att vara alltför liten för att inte det sammanlagda resultatet skall bli en real devalvering. Detta skulle vara rena rama vitaminkicken för den svenska konjunkturpatienten.

Samtidigt skall man vara medveten om att stramare penningpolitik som grundprincip ger högre real växelkurs. Å andra sidan talar alla data för att Riksbanken nu måste höja oavsett vilka följder detta ger med avseende på konjunkturen. Dessutom visar exemplet Norge att man understundom kan lyckas med konststycket att framkalla såväl en inhemsk deflationär impuls som en positiv knuff för konjunkturen genom real devalvering. Storbritannien har också lyckats ganska väl med tanke på att det inhemska priset legat stabilt samtidigt som den egna valutan fallit som en sten. Med tanke på den obefintliga inhemska macflationen i Storbritannien och förekomsten av positiv macflation i USA är det faktiskt så att pundet försvagats till och med gentemot US-dollarn.

* Vad gäller Sverige avser prisuppgiften ett genomsnitt mellan två restauranger där den ena restaurangen drivs av en franchisetagare och den andra av McDonald's i egen regi. I båda fallen kontrollerar jag, månad för månad, priserna i två restauranger som alltid är desamma.

På följande länk kan man följa världsmarknadspriset på guld.

http://www.lbma.org.uk/statistics_current.htm

Idag är en historisk dag, eftersom guldet för första gånget noteras till en nivå som är lika med eller överstigande $1000. Givetvis är detta ett allvarligt underkännande av den amerikanska centralbanken och enligt min bestämda övertygelse kommer guldhaussen att fortgå så länge inte den amerikanska centralbanken börjar bedriva en seriös penningpolitik.

En intressant aspekt på guldhaussen är att i de länder där det inte finns någon realisationsvinstbeskattning och möjligheter att spekulera i ett stigande guldpris genom att köpa värdepapper denominerade i guld finns, föreligger nu förutsättningarna för en spontan remonetisering av guldet. I Sverige har vi dessvärre en realisationsvinstbeskattning som medför att man inte kan dra nytta av det stigande guldpriset, utan att samtidigt bli skyldig staten skatt.

I Hong Kong finns däremot ingen realisationsvinstbeskattning och alla möjligheter att dra nytta av ett stigande guldpris genom att köpa värdepapper denominerade i guld. Fortsätter guldhaussen kommer jag inte vara förvånad om alltfler Hong Kong-kineser kommer att säkra sina besparingar med hjälp av sådana värdepapper och att detta rent av kan bli början av en process där guldet återtar sin naturliga roll som finansvärldens nav.

Det enda som egentligen krävs är att det blir lika enkelt att överlåta fordringar denominerade i guld som att överföra bankmedel. Det kan rent av vara så att Federal Reserve Banks inkompetens medför att guldmyntfoten återinförs utan att någon märker det.

Att en valuta byts mot en annan förutsätter ingalunda hyperinflation. På Island lär det finnas en trend mot inofficiell euroisering och såvitt jag kan förstå finns inga hinder mot att Hong Kong vänder dollarn ryggen och då kan guldet bli det nya ankaret. Andra möjligheter är att Hong Kong i stigande utsträckning kommer att använda sig av yen, schweizerfranc eller euro.

En fråga många ställer sig är hur mycket dollarn "kan" falla? Mitt svar är att det egentligen bara finns en ett förhållande som pekar mot att dollarn borde stiga och det är det förhållandet att enligt teorin om köpkraftsparitet dollarn är undervärderad gentemot de västeuropeiska valutorna.

Enligt min mening är en huvudfaktor bakom att förstå varför valutor handlas under respektive över respektive köpkraftsparitet att de som handlas över köpkraftsparitet har en låg kapitaliserad framtida inflation och vice versa. Här bör man också ta med långa obligationsräntors respektive höjd på det viset att kombinationen låga obligationsräntor och hög real växelkurs indikerar låg framtida kapitaliserad inflation. Trots att den japanska valutan handlas till en ganska låg kurs i förhållande till sin köpkraftsparitet, skall den inte anses vara någon inflationsvaluta då ju de långa obligationsräntorna i yen är exceptionellt låga.

Intressant är dock att notera att US-dollarn trots Bernankes desperata inflationspolitik fortfarande enligt teorin om köpkraftsparitet är övervärderad i förhållande till den japanska valutan. Alltså kan dollarn falla ytterligare åtminstone mot den japanska valutan.

Summan av mitt resonemang är att dollarn sed i ett globalt perspektiv handlas till en ganska hög kurs och med tanke på den amerikanska penningpolitikens beskaffenhet synes detta mindre klokt. Något sämre skydd av sparkapital än att investera det i Bernanke-pesetas torde nämligen vara svårt att hitta.

Vi får se vad som händer, men så länge inte Federal Reserve Bank gör helt om och börjar bedriva en politik som syftar till att säkra framförallt dollarns inre köpkraft tror jag inte att någon vändning uppåt med avseende på dollarkursen är i sikte. För att nå köpkraftsparitet gentemot den japanska valutan bör dollarn falla ytterligare nästan 20% och enligt min mening finns ingenting som säger att så inte kan och rent av kommer att ske.

Så här skriver Expressen angående att moderaterna inte vill slopa värnskatten utan hellre vill sänka eller slopa den statliga inkomstskatten för de grupper med lägst inkomst bland dem som betalar statlig inkomstskatt.

"Men i sak är det fel väg att gå. Det är sannerligen inte fler skattesatser och marginaleffekter vi behöver, utan tvärtom en återgång till det skattesystem som Kjell-Olof Feldt en gång lade grunden till. Om inte ens en borgerlig regering vågar slopa värnskatten i ett läge med mångmiljardöverskott när ska det då den gamla 30/50-principen återinföras?"

Enligt min mening gör regeringen helt rätt om man prioriterar en sänkning eller ett slopande av inkomstskatten för dem med lägst inkomster bland dem som betalar statlig inkomstskatt. Det är nämligen ett stort problem att man i ett icke alltför högt inkomstskikt drabbas av en abrupt stegring av inkomstskatten, men att man i en mycket hög kategori drabbas av en smärre stegring är ett bagatellproblem dels därför att de som drabbas är få till antalet och stegringen måttlig.

Som jag ser det vore det taktiskt klokt att höja den statliga inkomstskatten på inkomster öven en miljon kronor till 60%, samtidigt som den statliga inkomstskatten på inkomster under en miljon kronor helt kunde slopas. I så fall drabbas så ytterligt få att problemet är försumbart.

Enligt min mening kommer fru Sahlin och det socialdemokratiska partiet förr eller senare att tvingas bestämma sig om man är för traditionell svensk arbetsträtt eller om man är för Sveriges medlemskap i EU. Läs mer på följande länk.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_951455.svd

Fru Sahlin försöker med det omöjliga, nämligen att å ena sidan var förbehållslöst för Sveriges medlemskap i EU inklusive Lissabon-fördraget och dessutom förorda att den traditionella svenska konflikträtten skall fredas. Det går inte ihop och i någon mening tycks fru Sahlin erkänna detta då hon inte kan tänka sig att som villkor för ett godkännande av Lissabon-fördraget ställa upp villkoret att Sverige skall ges uttryckliga undantag från den europeiska arbetsrätten.

Notera emellertid noggrant att fru Sahlin i detta sammanhang värderar ett konfliktfritt förhållande till EU högre än den arbetsrätt som är en grundförutsättning för svensk socialdemokrati. En anledning till detta kan vara att fru Sahlin vet att en mera aggressiv svensk linje i denna fråga skulle ställa hela det svenska medlemskapet i fråga. En annan mycket trevlig aspekt av frågan är att dansk arbetsrätt i det här avseendet är identisk med svensk och att till och med Danmarks medlemskap i EU kan komma i gungning.

För oss som är emot Sveriges medlemskap i EU finns alla skäl att skapa största möjliga uppmärksamhet kring denna fråga i syfte att eventuellt kunna driva fram ett svenskt EU-utträde.

Om ni inte kände till det finns det faktiskt alla möjligheter att spekulera i ett stigande guldpris utan att själv behöva befatta sig med fysiskt guld. Det finns nämligen ett dematerialiserat värdepapper kallat Open End cerifikat guld, vilket ges ut av ABN Amro Bank.

På följande länk kan ni läsa om att Finland nu erkänt Kosovo.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_949629.svd

Enligt min uppfattning är det i allmänhet bättre med fler stater än färre, varför jag inte har något att invända mot att staten Kosovo tillkomit. Samtidigt bör man naturligtvis vara observant på hur den serbiska minoriteten behandlas.

Dessutom är det hela ytterst intressant av det skälet att Finland från och med nu i konsekvensens namn bör erkänna Åland som självständig stat den dag det åländska lagtinget utropar Åland till en självständig stat.

Jag såg idag att Skaraborgs läns tidning skriver att årets vinter varit den varmaste sedan 1859. 1859 var det alltså mildare än i år.

Jag är okunnig om halten koldioxid i atmosfären 1859, men jag vet att vintrarna 1941 och 1942 var oerhört kalla, liksom att det var mycket kallt vintern 1986/87.

Det skall bli intressant att se när nästa vargavinter inträffar och vad miljövännerna har att säga den dagen. Troligen kommer de att säga att vi måste sluta köra bil för att inte frysa ihjäl.

I Svenska Dagbladet finns en annons där ett antal personer kräver att statsminister Fredrik Reinfeldt byts ut. Läs annonsen på följande länk.

http://www.svd.se/multimedia/archive/00284/L_s_annonsen_fr_n_d_284067a.pdf

Jag har sällan läst något mera korkat. Visserligen tror jag att sannolikheten för en borgerlig valseger 2010 är mycket liten och jag är också av den meningen att regeringens största misstag är att den är så oerhört mån om goda statsfinanser istället för att genomföra skattesänkningar som dels skulle öka tillväxten och dels göra regeringen mera populär, men jag vänder mig mot annonsörernas eländesprofetior. Sveriges ekonomi går som ett tåg och någon kris är absolut inte i antågande, vilket annonsörerna hade vetat om de gjort sig besväret att läsa min utmärkta blogg.

Jag tror att socialdemokraterna kommer att behöva såväl miljöpartiets som vänsterpartiets stöd för att kunna bilda regering 2010 och skulle inte vara förvånad om miljöpartiet i efterhand kommer att tvingas konstatera att omsvängningen i EU-vänlig riktning var ett förödande misstag. Jag är också ganska säker på att den nya regeringen 2010 kommer att få vidkännas en mycket dramatisk nedgång i opinionssiffrorna så snart den tillträtt.

Den nuvarande rgeringen skulle genom att genomföra kännbara skattesänkningar strax före valet 2010 nog kunna köpa sig fyra år till och jag ser inga skäl att inte göra det.

Inte sällan anförs de påstått höga oljepriserna som bevis för att den globala oljeutvinningskapaciteten inte kan öka i takt med den så kallade efterfrågan och att den globala oljereserven kommer att förbrukas.

För det första finns det inga oemotsagda belägg för att olja är en ändlig resurs. Enligt somliga är det så att olja ständigt nybildas i jordens inre och att den globala oljeindustrin utvinner så litet olja att den globala oljereserven fortfarande växer.

För det andra är det så att oljepriset räknat i guld faller. Det är i och för sig teoretiskt möjligt att detta beror på att guldets värde stiger, men detta är högst osannolikt av det enkla skälet att guldets värde av ett antal skäl fluktuerar ytterst litet och långsamt i termer av antalet arbetstimmar, som, allt annat lika, erfordras för att utvinna en viss mängd guld. Guldets värde kan stiga och falla, men guldets värdeförändringar är så små att de nästan alltid är försumbara.

Det är alltså helt fel att säga att oljan är dyr. Det är det inte. Den blir stadigt billigare. Se gärna på den grafik som visas om ni klickar på nedanstående länk.

http://www.e24.se/branscher/ravaror/artikel_301999.e24?service=graphic

Jag läste ganska nyligen att somliga socialdemokrater menar att den EU-kritiske socialdemokraten Sören Wibe genom sina aktiviteter skadar det socialdemokratiska partiet. Jag vill påstå att det förhåller sig precis tvärsom och skulle här vilja förklara varför jag tror att det är så.

Det är en illa dold hemlighet att den socialdemokratiska ledningen, med Mona Sahlin i spetsen, är mycket EU-vänlig. Detta är dock ett opinionsmässigt problem för socialdemokraterna av det skälet att de flesta av deras väljare är skeptiska till EU.

Idag har Morgan Johansson och Bo Bernhardsson publicerat en debattartikel där man driver linjen att socialdemokratin bör säga nej till det så kallade Lissabon-fördraget, om det inte visar sig möjligt att förhandla fram ett undantag enligt vilket svensk arbetsrätt fredas från ingrepp från EG-domstolens sida.

Jag vet att somliga tror att detta handlar om en simpel taktisk manöver som syftar till att få såväl EU-anhängare som EU-motståndare att känna sig hemma i det socialdemokratiska partiet, men jag tror att sanningen kan vara något mera komplicerad än så. Det socialdemokratiska partiet kan nämligen, utan risk för att fördraget inte skall godkännas av Riksdagen, unisont rösta emot fördraget, eftersom de borgerliga har övervikt i Riksdagen. På det viset hotas inget intresse bland de socialdemokratiska EU-förespråkarna samtidigt som man kan göra enorma taktiska vinster på de borgerliga partiernas bekostnad.

Jag håller det från långt ifrån uteslutet att Sören Wibe och dennes EU-kritiska vänner uttalat interna hot om att genom en namninsamling driva fram en mycket uppslitande medlemsomröstning angående Lissabon-fördraget och att av det skälet den socialdemokratiska eliten är tvungen att göra något för att undvika en sådan "katastrof".

Man kan inte utesluta att av det skälet det socialdemokratiska partiet kommer att säga nej till Lissabon-fördraget i syfte att undvika ett mycket uppslitande internt bråk med förödande följder för det socialdemokratiska partiet. Att säga nej till Lissabon-fördraget är ju "riskfritt" så länge de borgerliga mangrant stöder fördraget. Samtidigt kan man lätt tänka sig att det politiska pris borgerligheten skulle tvingas betala för att "baxa" hela eländet genom Riksdagen mot socialdemokratins uttalade vilja vore förödande högt. Fredrik Reinfeldt borde, om han vore det minsta taktisk, desarmera hela frågan genom att föreslå en rådgivande folkomröstning.

Samtidigt är det definitivt så att om Sören Wibe genom sina interna kanaler driver socialdemokaterna i EU-kritisk riktning, finns det få, om någon, som gör mera för att socialdemokraterna skall kunna återvinna regeringsmakten 2010. Den socialdemokratiska elitens EU-vurm är nämligen till mycket stor skada för socialdemokratin. Om inte socialdemokratin byter fot i denna fråga ser jag och många med mig knappast någon skillnad mellan en socialdemokrat och en folkpartist.

Idag skriver Morgan Johansson och Bo Bernhardsson i en debattartikel i Dagens Nyheter att Socialdemokraterna måste säga nej till det nya EU-fördraget. Läs deras text på följande länk.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=748197

Jag menar att frågan är mångfacetterad i den betydelsen att man av ett flertal skilda skäl bör ställa sig avvisande till EU:s växande maktanspråk och att man kan vara tveksam just därför att man är liberal, konservativ, socialdemokrat eller vad som helst. För liberalen är EU:s centralism oroande, för den konservative är utsuddandet av nationsgränserna oroande och för socialdemokraten är offrandet av de fackliga rättigheterna på EG-domstolens offeraltare djupt motbjudande och så vidare.

Ett problem regeringen Reinfledt nu måste ta hänsyn till är det förhållandet att om socialdemokraterna tillåter avvikelser från partilinjen, eller rent av ställer sig avvisande till fördraget till dess Sverige fått uttryckliga undantag som tillförsäkrar oss rätten att tillämpa vår traditionella och ytterst liberala arbetsrätt, måste moderaterna och de borgerliga partierna rimligen tillåta dissidenter i frågan, eftersom annars Fredrik Reinfeldt och moderaterna "skänker bort" en fråga till sina motståndare där deras motståndare utan tvivel har stort folkligt stöd.

Vi svenskar misstror EU och vi ser att Norge klarar sig utmärkt utan EU. Alltså måste moderaterna acceptera att deras arbetsgivare svenska folket inte tycker som moderaterna och att det finns oerhört många moderater som är hjärtligt oense med moderaternas närmast fanatiskt EU-vänliga linje. Att inte tillåta dissidenter i denna fråga, tror jag kan få djupt tragiska konsekvenser och rent av leda till partisplittringar.

En enkel lösning vore att omedelbart utlysa en rådgivande folkomröstning i syfte att undanröja en politisk mina. "Problemet" är bara att resultatet kommer att bli ett rungande nej.

Priset på en Big Mac i några olika länder:

Storbritannien: £1,99
Tyskland: €3,10
USA: $3,41 (Observera att denna uppgift inte uppdaterats sedan juli 2007.)
Finland: €3,75
Danmark: 29,75 dkr.
Sverige: 35,- kr./35,- kr.
Norge: 39,- nkr.

Valutakurser:

£1=12,24 kr.
€1=9,37 kr.
$1=6,17 kr.
1 dkr.=1,26 kr.
1 nkr.=1,18 kr.

Utländska priser i svenska kronor:

Storbritannien: 24,36 kr.
Tyskland: 29,05 kr.
USA: 21,04 kr.
Finland: 35,14 kr.
Danmark: 37,48 kr.
Norge: 46,02 kr.

Utländska priser i procent av de svenska:

Storbritannien: 69,6%
Tyskland: 83,0%
USA: 60,1%
Finland: 100,4%
Danmark: 107,1%
Norge: 131,5%

Priset på ett uns guld: 6058,03 kr.

Tyvärr har kronans reala växelkurs stigit högst avsevärt sedan februari månads början. Eurons nominella kurs har fallit aningen, men eftersom dessutom priserna stigit i Sverige och ingen prishöjning i något annat land än Sverige genomförts blir resultatet att kronans köpkraftsparitetsjusterade växelkurs stigit högst avsevärt.

Enligt min övertygelse leder detta till att Riksbanken kommer att ställas inför ett mycket svårt dilemma. Jag är nämligen övertygad om att stegringen av kronans reala växelkurs kommer att medföra en konjunkturell nedgång och att denna nedgång är mycket nära förestående.

Vill Riksbanken i detta läge bedriva konjunkturpolitik, kommer allt att tala för sänkta eller oförändrade styrräntor, men vill Riksbanken ägna sig åt vad som kommer an på Riksbanken, nämligen att stabilisera penningvärdet, måste Riksbanken höja styrräntorna. Detta kommer givetvis att utlysa ett fruktansvärt jämmer från ett antal ekonomiska analfabeter, men jag är övertygad om att beslutsamma höjningar kommer att medföra att McDoanld's prislistor redan i höst kommer att belägga att de deflatoriska åtgärderna fått en påvisbar effekt.

Och i så fall kommer kronan inte att stiga så mycket att prissänkningarnas expansiva effekt kompenseras av en starkare kronkurs. I så fall kan högkonjunkturen skjuta ny fart och med tanke på den robusta högkonjunktur som nu råder, finns ingen risk ens för att produktionsvolymen kommer att minska förrän nästa högkonjunktur kommer igång.

Nu måste Riksbanken "ge järnet" och endast ägna sig åt att så snabbt som möjligt stabilisera penningvärdet i syfte att göra stabiliseringsfasen så kort att den inte kommer att synas i produktionsstatistiken.

Trots alla spekulationer om motsatsen visar den svenska konjunkturen knappast några tecken på försämring. Idag står att läsa om att bilförsäljningen var större under februari 2008 än under februari 2007. Ännu mera intressant är att också lastbilsförsäljningen uppvisar ökning. Läs mer på följande länk.

http://www.e24.se/branscher/verkstadsindustri/artikel_297149.e24

Enligt min övertygelse befinner sig för tillfället Riksbanken i den gyllene sitsen att ingen motsättning mellan konjunkturella och stabilitetspolitiska hänsyn föreligger. Konjunkturen är urstark och om Riksbanken höjer styrräntorna är jag säker på att detta inte kommer att framkalla någon real appreciering av kronan gentemot euron, vilket är av avgörande betydelse för den svenska konjunkturen.

Sedan den 12 februari, då Riksbankens senaste höjning ännu inte blivit känd, har euron visserligen försvagats aningen gentemot kronan, men det är intressant att observera att kronan strax efter Riksbankens senaste höjning gjorde ett rejält kliv uppåt för att strax därefter ge sig in i en fallande bana. Det verkar inte på något sätt uteslutet att euron snart skall ha nått 9,42 kronor, vilket var den nivå som rådde den 12 februari.

Jag är övertygad om att det finns en mekanism som fungerar ungefär så här. Om Riksbanken höjer styrräntorna minskar inflationsrisken. Minskar inflationsrisken, uppstår spekulationer om sänkta styrräntor med den påföljden att höjningar av styrräntan kan försvaga kronan. Samtidigt bör man komma ihåg att höjda styrräntor har en deflatorisk effekt och att mera stabilitetsinriktad penningpolitik har en i reala termer apprecierande inverkan på kronkursen.

Hur som helst är den nuvarande konjunkturen stark och det finns ingen anledning att tro att räntehöjningar kommer att få konjunturuppgången att förbytas i sin motsats. Tvärsom kan styrräntehöjningar bidra till att högkonjunkturen inte urartar i inflationsexcesser och i så fall kan de goda tiderna fortsätta. Om högkonjunkturen övergår i stark inflation betyder ju detta att prishöjningarna deflaterar en alltför yppig likviditet. Skulle det istället visa sig att Riksbanken tagit till alltför hårt mot ett inflationsspöke, som inte finns, är det enklaste sak i världen att aktivt driva ned kronkursen i syfte att sätta fart på konjunkturen.