flavianopolis

Jag läste just att Kjell-Olof Feldt föreslagit att den statliga inkomstskatten, som bara betalas av höginkomsttagare, skall sänkas från 25% till 10%.

Med en kommunal inkomstskatt på 30% skulle detta ge en maximal inkomstskatt på 40%. Samtidigt föreslår han att bolagsskatten och kapitalskatten höjs till 40%. I praktiken skulle detta innebära tt vi fick nästan platt inkomstskatt.

Jag har ett ännu enklare förslag: Höj bolagsskatten till 50% och slopa kapitalbeskattningen helt ooch hållet. Samtidigt sänks den statliga inkomstskatten till 20%, vilket ger en toppsats på 50% och dessutom plattskatt. Förmögenhetsskatten bibehålls tills vidare.

Statsfinansiellt är mitt förslag i stort sett plus minu noll, men det skulle innbeära radikalt förenklade rutiner vid skatteuppbörden.

Det har nu talats en del om huruvida Riksbankens räntesänkning kommer att ge oss fler jobb, eller om det enda resultatet blir en högre inflation, eller rent av om det får några följder alls.

Redan i nuläget kan man med stor säkerhet fastslå att Riksbankens räntesänkning har bidragit till att försvaga kronan avsevärt. Som jag tidigare påpekat var dessutom räntenivån redan innan Riksbankens räntesänkning allt för låg för att garantera ett fast penningvärde.

Jag gissar att man ganska snart kommer att inse att detta var ett mycket riskabelt tilltag och inflationen kommer att visa sig vara mycket högre än man trott att den skulle vara. Och då kan den situationen uppkomma att Riksbanken tvingas genomföra panikhöjningar av styrräntorna, vilket kan få till följd att den prisjusterade kronkursen stiger med arbetslöshet som följd.

Finansiell ekonomi är ett knepigt ämne, men i vad mån räntesänkningar respektive räntehöjningar påverkar arbetslösheten gör de detta genom att påverka den prisjusterade kronkursen.

Och som jag tidigare påpekat är kronkursen justerad för den allmänna prisnivån i Sverige enormt hög. Problemet är emellertid att en ren pappersvaluta ovillkorligen ställer oss inför problemet att välja mellan inhemsk stabilitet och därigenom en övervärderad krona, eller att bedriva en ren inflationspolitik.

Jag är dessvärre säker på att Riksbankens räntesänkning kommer att skapa fler problem än den löser.

Storbritanniens premiärminister Tony Blair vill ha en ordentlig reform av EU:s jordbrukspolitik. Sådan är åtminstone retoriken. Och som bekant har Tony Blair fått svenskat stöd för denna linje.

Samtidigt står det helt klart att Frankrikes motstånd mot att reformera jordbrukspolitiken är kompakt och det hör till saken att EU:s beslutsprocesser är sådana att det gynnar dem som vill ha status quo.

Det synes vidare vara fallet att Mr. Blair lyckats vinna politiskt andrum hos sina EU-skeptiska landsmän genom att inta en mera kritisk linje.

Summan av det hela är dock att mycket litet komma att hända och att EU och dess jordbrukspolitik inte kommer att reformeras.

Jag är helt säker på att det enda som skulle göra någon verklig skillnad vore att ett medlemsland lämnade EU, men det är inte realistiskt att tro att något av de västeuropeiska länderna kommer att göra detta.

Däremot kan man faktiskt inte vara helt säker på att något radikalt inte kommer att inträffa i östeuropa och om det skulle komma dithän att ett enda land lämnade unionen skulle detta medföra att fler länder följde med ut.

Det vore en efterlängtad europeisk reform.

Enligt vad som framgår av nyhetsflödet sjunker nu kronkursen som en sten. Det betyder också att det blir dyrare att semestra i Europa.

Och kanske är det tänkt just så. Nu skall kronan göras så svag och ömskansvärd att ett införande av euron framstår som det trygga och säkra alternativet för dem som inte vill känna sig som den fattiga kusinen från norr då man semestrar i Grekland eller Spanien.

Också om hypotesen är vågad är det nog bortom varje tvivel att en svagare krona gör svenskarna mera öppna för att också Sverige skall låta Euron bli den nationella valutan.

Den som lever får se.

Enligt nyhetsflödet flödar den s.k. nätspriten in i Sverige. Det handlar om att folk köper öl, vin och sprit hos utländska butiker med internetannonsering och sedan ger man uppdrag åt ett fraktföretag att köra hem de drycker man beställt. Samtidigt har polisen beslagtagit en del av dessa drycker.

Den juridiska poängen är att dryckerna befinner sig i köparens ägo så snart han eller hon betalat dem. Och att sedan ge någon uppdraget att köra dem hem till porten kan ju knappast anses ha något med köpet av drycken att göra.

En måhända haltande jämförelse vore att man ringde till Systembolaget och bad Systembolaget att göra i ordning en kasse med ett visst innehåll för att sedan tala om för dem att ett budbilsföretag strax skulle komma att hämta varorna för att köra dem hem till köparen.

Och så snart påsen vore betald vore den ju därigenom köparens egendom och att sedan ge någon uppdraget att köra den hem är ju då en "annan femma".

Den intressanta frågan är huruvida den här typen av handel står i strid med Systembolagets detaljhandelsmonopol. Min gissning är att EG-domstolen kommer att förklara att så ej är fallet.

Däremot skulle en mycket intressant situation uppstå för den händelse EG-domstolen kommer fram till att svenska staten har rätt att beivra denna typ av handel, då den står i strid med Systembolagets detaljhandelsmonopol.

I så fall är jag helt säker på att svenska folkets inställning till EU kommer att förändras till att bli mer avvisande. Man kommer att ställa sig frågan varför vi skall tillhöra EU och betala in stora summor till EU om vi inte får några konkreta fördelar.

Enligt en ekonom på finansinspektionen är den ökande belåningen av aktier inget att oroas av. De stora "fina" bolagen anses normalt överbelånade då de belånats till mer än 70% av marknadsvärdet. Och visserligen har belåningen av aktier ökat, men å andra sidan har ju värdet på aktierna också ökat, varför alltså belåningsgraden inte är något att bekymra sig över.

Vad den här obegåvade ekonomen inte betänker är att om värdet faller ökar belåningsgraden dramatiskt och då är genast stabiliteten i det finansiella systemet hotad, med den påföljden att fallande börskurser kan börja accelerera i takt med att bankerna drar öronen åt sig.

Det enda som i stort sett behöver hända är att Riksbanken blir varse hur hög inflationen verkligen är med den påföljden att Riksbanken höjer styrräntorna. Då kan somliga banker komma att dra öronen åt sig och börskurserna börja falla i hög takt med den påföljden att somliga helt plötsligt har skulder som vida överstiger "värdet" på deras aktier.

Det här med inflation är så otroligt lockande att man aldrig kommer att lära sig läxan. Åter och åter kommer statsmakterna att försöka göra kredit alltför billigt med syftet att skapa den eviga högkonjunkturen. Och åter och återigen kommer statsmakterna se sig föranledda att vidta åtgärder mot en inflation som eljest riskerar att skena med samma gamla vanliga lågkonjunktur som följd.

Förmodligen kommer de närmsta årens konjunkturnedgång inte att bli lika dramatisk som den under 90-talets början men det kommer att finnas likheter dem emellan. Och alltihopa kommer att vara lika dumt och lika onödigt.

1999 kostade en BigMac 27,75 danska kronor i Danmark och 24,- svenska kronor i Sverige. Idag kostar en BigMac 33 kronor i Sverige, men fortfarande 27,75 danska kronor i Danmark.

Detta betyder att den kurs som jämställt priset i Sverige och Danmark har stigit från c:a 0,86 kr till numera c:a 1,19 kr. Detta har skett under loppet av ungefär 6 år.

Det är ingen tvekan om att Sverige har en oroväckande hög inflationstakt och att det knappast är någon slump att den svenska kronan nu dalar i värde gentemot ett antal valutor. Riksbanken hade utmärkt koll på inflationen från och med 1991 till och med 1999, men därefter har det hela gått snabbt utför.

Tyvärr lär denna process fortsätta.

Hyresgästföreningen är nu upprörd över att hyrorna stiger trots Riksbankens låga styrräntor.

Detta är ett minst sagt egendomligt sätt att argumentera. Om räntenivån är alltför låg leder detta till ett sjunkande penningvärde. Om penningvärdet minskar stiger hyrorna precis som allt annat.

Om hyresgästföreningen verkligen ville göra något för sina medlemmar borde man arbeta för guldmyntfotens införande. Och då skall det vara en riktig guldmyntfot utan manipulation av den naturliga nominella och reella ränta som utkristalliserar sig i en guldmyntfot.

Makroekonomisk stabilitet är ett samhälleligt intresse och makroekonomisk stabilitet gynnar först och främst människor med knapp ekonomi.

Enligt vad som framgår av nyhetsflödet väller det nu in öl, vin och sprit från övriga EU till Sverige. Folk beställer via internet och sedan sköter olika fraktföretag resten. Branschen är tydligen enormt expansiv och enligt vad jag kan förstå säljer dessa internetlevarönter dessa drycker med god förtjänst, så med tiden kanske en hårdnande konkurrens kommer att tvinga ned priserna ytterligare.

Om Sverige lämnar EU skulle det säkerlgien återigen bli förbjudet att ta in mer än en viss och ganska klent tilltagen ranson till Sverige. Och att låta ett fraktföretag ombesörja detta skulle säkerligen också vara omöjligt. Vi skulle återgå till den ordning som gällde fram till och med 31 januari 1994 och alltså tvingas antingen att handla dyrt på Systembolaget eller också bränna hemma.

Bortsett från detta skulle ett EU-utträde endast ge oss fördelar.

Nu försvagas kronan gentemot Euron. Euron kostar nu 9,34 kr. och detta är den svagaste noteringen för kronan på tre år enligt tidningarna.

Om man försöker mäta upp köpkraftspariteten mellan den svenska kronan och Euron och utgår från att den svenska prisnivån skulle befinna sig i jämvikt med den tyska samt att priset på en Big Mac "borde" vara ett och samma i Tyskland och Sverige ger detta vid handen att Euron borde kosta 12 kr.

En svensk Big Mac kostar nämligen 33 kr. och en tysk 2,75 €. Också om det synes osannolikt att Euron skulle nå en så hög nivå inom en nära framtid kan det vara värt att påpeka att priset på en Euro var 9,51 kr. den 1 januari 1999 och att vid den tidpunkten den svenska och tyska Big Macen kostade nästa på öret detsamma.

Då var det tyska priset 4,99 DM och det svenska 24 kr., vilket ger en Big Mac-crossrate på 4,81 kr. per D-mark, eller en eurokurs på 9,41 kr. Kronan var alltså svagt undervärderad mot Euron den gången och nu är kronan starkt övervärderad.

Ett annat intressant förhållande är att ett brittiskt pund borde kosta 17,55 kr. för att jämställa priset på en Big Mac mellan Sverige och Storbritannien. Vad USA anbelangar skulle en dollarkurs på 10,78 kr jämställa det svenska och det amerikanska priset.

McDonald's höjde nämligen priset på en Big Mac med hela 10% den 1 juni i år. Nu kostar en BigMac 33 kr., men innan halvårsskiftet kostade den bara 30 kr. Detta bevisar att Sverige i själva verket har en ganska hög inflation och att Riksbankens räntesänkning knappast kunde ha kommit vid ett mera olämpligt tillfälle. Mc Donald's prissättning är nämligen en utmärkt indikator på den inhemska inflationsutvecklingen i Sverige.

När det nu kommer att visa sig att inflationen under juni månad vida överträffar den man räknat med och att kronans värde dessutom minskar dramatiskt på den internationella valutamarknaden liksom att Riksbankens styrräntor redan är på en kraftigt inflationsdrivande bottennivå och att det dessutom finns anledning att tro att kronkursen kan falla ytterligare kan man rent av tänka sig att Riksbanken väldigt snart kommer att bli tvingad att höja styrräntorna.

Det här kan bli rörigt. Och än en gång bevisar detta att man aldrig lär sig av tidigare misstag. Man tror alltid att låga räntor skall skapa den eviga högkonjunkturen och så snart minnet av den senaste valutakrisen förbleknat skall man återigen sänka styrräntorna till en inflationsdrivande nivå.

Förhoppningsvis kommer Riksbanken snart att medge att man handlat fel och att räntorna måste höjas. Men visst kommer detta att medföra en prestigeförlust för Riksbanken.

Jag brukar ofta kritisera Riksbankens expansiva penningpolitik.

Nu skulle jag vilja ge ett konkret och enkelt förslag på hur man skulle kunna förbättra den enskildes möjligheter att skydda sig mot inflationen, utan att avskaffa Riksbanken och den luftburna kronan.

Om ni inte visste det är det faktiskt så att man får låna ut både Kronor och Euro mot ränta till svenska banker. Det vill säga: Hos en del banker är det möjligt att föra konto i Euro, trots att Euron inte är Sveriges officiella valuta. Har man 100 € med sig från resan kan man hos somliga banker sätta in denna slant och få ränta till dess att man tar ut den. Tidigare var det bara tillåtet att föra konto i kronor och det är fortfarande förbjudet att föra konto i något annat än kronor och Euro.

Jag föreslår att Sveriges banker skall ges lagliga möjligheter att låna in tackguld mot ränta och att det skall vara möjligt att föra konto räknat i guld. Det finns redan ett brittiskt företag som erbjuder ränta på guldtackor och därför skulle det hela omedelbart kunna realiseras. För att ingen skall kunna klaga på att detta kan tänkas kosta staten pengar skall dessutom sådana konton inte omfattas av det statliga insättarskyddet.

Det vill säga: Den som i likhet med mig känner tveksamhet inför Riksbankens politik kan i dagsläget köpa guldtackor, men han får inte låna ut dem mot ränta till bankerna.

Jag förslår att detta skall bli möjligt på samma sätt som man redan nu får låna ut euro till bankerna.

Om guldmyntfoten bara är vidskepelse kommer ju heller inga andra än idioter att vilja ha guldkonton.

Jag har tidigare påstått att Sverige möjligen skulle kunna anses juridiskt skyldigt att hålla kursen på en Euro under 9,51 kr. Detta är helt fel.

Svenska kronan har en helt fritt flytande växelkurs gentemot Euron och ECB justerar referenskursen dagligen.

Däremot var kronans referenskurs gentemot Euron c:a 9,51 kr. per Euro 1 januari 1999.

Jag beklagar att jag inte kontrollerade detta innan jag skrev.

Vad är guldmyntfotens största fördel?

Jo, det har aldrig funnits en enda guldtacka som är keynesian.

Den 1 juni i år höjde McDonald's priset på en Big Mac från 30 till 33 kronor. Priset hade sänkts från 32 kronor till 30 kronor vid årsskiftet. Nu sänker Riksbanken dessutom styräntan med en halv procentenhet för att få riktigt fin fart på inflationen.

Detta betyder att Sverige befinner sig i ett konjunkturläge där inflationen redan tagit fart och nu underblåser Riksbanken denna konjunkturuppgång med ett överflöd av billig kredit.

Då hör det till saken att den svenska kronan är mycket högt värderad utifrån teorin om köpkraftsparitet. Bara de nordiska länderna, Schweiz och några oljeproducerande länder har högre värderade valutor än Sveirige.

Detta är å ena sidan uttryck för att kronan åtnjuter mycket stort förtroende på den internationella marknaden, men å andra sidan förutsätter ett stort mått av respekt att Riksbanken levererar den prisstabilitet marknaden förväntar sig. Annars kommer detta att leda till att kronkursen måste korrigeras nedåt.

Och eftersom inflationen redan nu är närmast explosiv kommer det snart att visa sig att inflationstakten gör ett kraftigt skutt uppåt så snart vi sett junisiffrorna.

När januarisiffrorna kommer i februari nästa år kommer det dessutom att visa sig att inflationstakten kommer att göra ytterligare ett skutt uppåt i början av nästa år. Då faller nämligen de mycket låga siffrorna från början av det här året bort, vilket får till följd att inflationstakten kommer att röra sig uppåt.

Förmodligen kommer inflationstakten redan att komma upp i cirka 2% vid årsskiftet och junisiffran kommer troligen att vara betydligt högre än väntat.

Allt detta sammantaget visar att Sverige går mot en inflationsbomb och att denna kommer att leda till att Riksbanken blir tvungen att höja styrräntorna nästa år för att inte förlora marknadens förtroende.

Å andra sidan kommer detta att leda till att Riksbankens uppdragsgivare, den skuldsatte godsägaren Dr. G. Persson kommer att förlora nästa års val. Man kan nämligen inte ha ett trovärdigt inflationsmål och en Riksbank som inte höjer räntorna då inflationstakten ger sig av uppåt.

Riksbanken blir förmodligen tvungen att höja styrräntorna under nästa år och om detta kan rädda kronkursen är högst tveksamt. Om kronkursen dessutom börjar röra sig nedåt då inflationstakten rör sig uppåt kommer detta tvinga Riksbanken att höja styrräntorna ännu mera.

Vi går mot en period av makroekonomisk ojämvikt och det kommer att bli mycket intressant att få höra vad Riksbanken kommer att anföra då inflationstakten accelererar och detta sker under en valrörelse.

Å andra sidan kommer de kommande årens fall kronkursen säkert att medföra en våldsam högkonjunktur för svenska exportföretag.

Pressklipp:

"Om Parti Quebecois vinner en kommande folkomröstning är avsikten att snabbt deklarera självständighet och sedan förhandla fram ett avtal med regeringen i Ottawa om fri rörlighet för människor och varor över gränsen."

Man kan bara hoppas att separatisterna i Quebec lyckas med sitt uppsåt. Jag tror att det bästa är om vi får allt fler och allt mindre politiska enheter, men att dessa förenas genom avtal om fri rörlighet.

Det vill säga: Man skulle kunna se ett eventuellt självständigt Quebec med avtal om fri rörlighet till övriga Kanada som början på en upplösning av hela staten Kanada. Kanada blir istället en härva av avtal mellan de olika provinserna så att människor kan resa fritt och bosätta sig var de önskar inom det som tidigare utgjorde staten Kanada.

EES-avtalet utgör en perfekt modell för hur ett sådant lösligt avtalssystem skule kunna utformas. Sedan tror jag också att detta kan utlösa liknande strömningar i USA. Texas och Kalifornien skulle utan vidare kunna vara självständiga och livskraftiga stater. På samma sätt som i Kanada skulle då USA kunna omvandlas till ett lösligt avtalssystem mellan de olika staterna. Och visst kan detta avtalssystem också innesluta Kanada.

Även i Europa finns det separatistiska rörelser. Till exempel vill en tredjedel av bayrarna att Bayern blir en självständig stat inom EU. I Baskien finns sedan länge en självständighetsrörelse och alla anhängare av denna idé är inte terrorister.

Och om nu Quebec skulle göra det omöjliga kanske detta manar till efterföljd. Dessutom visar alltihopa vilken absurd idé EU är. Politiska enheter fungerar bättre om de inte är alltför stora.

Däremot finns det ett uppenbart behov av att kunna garantera fri rörlighet mellan dessa mindre stater. Här räcker dock ett avtalsverk av EES-karaktär mer än väl. EES är liksom samlings-CD innehållande alla EU:s greatest hits, samtidigt som alla mindre aptitliga komponenter rensats ut.

Pressklipp från DN:

"Luxemburg fortsätter planeringen för en folkomröstning om EU:s konstitutionen i juli, trots att det nya fördraget är näst intill dödförklarat efter omröstningarna i Frankrike och Nederländerna."

Dessutom har Luxemburgs premiärminister lovat att avgå om det blir ett nej. Vi får väl se hur väljarna uppfattar detta löfte/hot.

Men det är uppenbart att "eliten" gör sitt yttersta för att rädda vad som räddas kan. Om Luxemburg röstar ja och sedan Polen och vi kan skjuta på den danska folkomröstningen kanske det bli ett ja i Danmark och sedan kanske man kan göra om folkomröstningen i Frankrike och förklara det nederländska valet ogiltigt pga. någon ännu icke känd anledning.

Mitt förslag är bättre: Låt spanjorerna rösta en gång till och röstar de inte nej den här gången heller gör man bara om valet till dess att de röstar nej.

Pressklipp:

"Under current plans, designed by Boel’s predecessor Franz Fischler, minimum sugar beet prices would be cut by more than a third, from €43.6 per ton to €27.4, in two steps over three years; and the total EU production quota would come down by 2.8 million tons to 14.6 million by 2008/9. "

Det betyder alltså att EU garanterar ett visst sockerpris till producenterna inom EU, men å andra sidan kvoteras produktionen.

Den enklaste lösningen är att slopa interventionspriset och upphäva produktionskvoterna. Å andra sidan skulle detta leda till att många bönder gick i konkurs, eftersom de betalat de markpriser som blir resultatet av jordbruksregleringen.

Därför måste man rimligen betala någon form av inkomststöd under en övergångsperiod. Och det kostar väldigt mycket pengar, men varken Sverige eller Storbritannien är villigt att betala mer och Frankrike vill inte avreglera jordbruket. Man kanske skulle kunna tänka sig att Frankrike gick med på detta, men i så fall måste nog "snåljåparna" förklara sig beredda att betala ett väl tilltaget inkomststöd till de franska bönderna.

Man kan därför vara säker på att det inte blir någon grundlig reform av jordbrukspolitiken. Och hela grundförutsättningen är felaktig då man inte vill frångå tanken på en kvoterad produktion. Man vill heller inte slopa systemet med s.k. interventionspriser. Interventionspriser betyder att EU köper upp vissa jordbruksvaror till bestämda priser så att aldrig marknadspriset understiger denna nivå.

Dessutom bevisar detta att det inte ens råder "fri produktionsallokering" inom EU. Vad betyder detta? Jo, enligt Ricardos idé om att en oreglerad handel länder emellan medför denna handel att en viss varas produktions kommer att förläggas dit där det kostar det minsta antalet arbetstimmar att producera den.

Men samtidigt förutsätter ju detta att alla enskilda länder får producera hur mycket som helst. Annars blir det ju så att ett land med goda produktionsvillkor inte kan öka sin produktion bortom en viss gräns eftersom landet fått en viss kvot sig tilldelad.

Och just så är det inom EU. Det vill säga: Frankrike får inte producera mer än si och så mycket socker och mjök och alla EU-länder har vissa bestämda kvoter.

Om det till exempel är mera arbetskrävande att producera socker i Sverige än i Frankrike borde detta leda till att den svenska sockerproduktionen upphörde, medan den franska expanderade. Samtidigt kan också ett visst lands förmåga att producera jordbruksvaror inte överskrida tillgången på odlingsbar mark.

Frankrike får alltså inte producera hur mycket socker som helst utan bara en viss kvot och samtliga EU-länder har bestämda kvoter.

EU har alltså inte bara en kraftig tullmur gentemot omvärlden utan dessutom osynliga tullmurar inom unionen. Det borde vara angeläget att först och främst avlägsna dessa osynliga handelshinder.

Å andra sidan är det enklast att lämna EU.

Enligt sin instruktion skall Riksbanken sörja för ett "fast penningvärde". Jag tycker att det är bra definition av vad en penningvärdesvårdande myndighet skall ägna sig åt. Samtidigt menar jag att det finns en mycket enkel och välbeprövad väg att uppnå detta. Lösningen heter free-banking under guldkonvertibilitet.

Samtidigt är det intressant att följa hur Riksbanken fullgör sina åtaganden, Om de sköttes på rätt sätt kan man anta att en vara med oförändrad kvalitet skulle kosta ungefär lika mycket idag och igår. Då menar jag att t.ex. att det är orimligt att hävda att en Volvo S80 skall kosta lika mycket som en Amazon, eftersom produkterna skiljer sig åt.

Däremot är det faktiskt rimligt att anse att en över tiden identisk hamburgare skall ha ett oförändrat pris givet att man vill upprätthålla ett konstant penningvärde.

Jag vill därför presentera en prisserie med avseende på en Big Mac från 1990 och fram till idag.

1990: 24,00 kr
1991: 26,00 kr
1992: 25,50 kr
1993: 25,50 kr
1994: 25,50 kr
1995: 26,00 kr
1996: 26,00 kr
1997: 26,00 kr
1998: 26,00 kr
1999: 24,00 kr
2000: 25,00 kr
2001: 26,00 kr
2002: 29,00 kr
2003: 30,00 kr
2004: 32,00 kr
2005: 33,00 kr


Man kan alltså se att det svenska penningvärdet höll sig i stort sett stabilt från 1990 till och med 1999. Därefter har penningvärdet minskat drastiskt. Och självfallet kommer Riksbanken hävda att man bedriver en effektiv "inflation targeting".

Allt det här är förstås rent dravel och det bottnar sig i att man inte uppmäter inflationen på rätt sätt. Dessutom hänger det samman med en syn där man tror att en hög inflationstakt är ett tecken på allmänt välstånd.

Tyvärr går det inte att ändra på dessa vanföreställningar och ett sjunkande penningvärde får vi lära oss att leva med.

Jag har vid ett tillfälle besvärat mig hos justitiekanslern angående en viss myndighets myndighetsutövning.

Vid en hastig anblick kunde det synas som om JK enbart haft för avsikt att missgynna mina intressen. Detta stämmer nog inte vid en närmre granskning. Visserligen tog inte JK fram de rätta hårdhandskarna i ett fall där han enligt mitt förmenande borde ha gjort detta.

Å andra sidan täppte JK till alla framtida möjligheter för myndigheterna att använda sig av denna typ av simpla trick. Och då synes det mig troligt att JK i någon mån förts bakom ljuset av sin handläggare.

Jag har också insett att JK:s handläggning av fallet med justitierådet Thorsson faktiskt är korrekt. Brott av ringa karaktär diskvalificerar inte för domartjänst enligt svensk lag och något annat rättesnöre än svensk lag skall JK inte ha. Och straffsatserna för s.k. sexköp är ganska måttliga varigenom det blir tydligt att ett sådant brott - enligt svensk lag - är av ringa karaktär.

Allt detta sammantaget ger vid handen att JK - på det stora hela - sköter sig mer än hyfsat. JK är nog en bra karl. Länge leve JK!

Det talas nu mycket EU:s "djupa kris". Vad har hänt? Jo problemet består i att man inte har förändrat någonting alls. Det vill säga allt kvarstår oförändrat.

Och eftersom detta fungerat hyfsat på senare år finns det få skäl att tro att någonting omskakande kommer att inträffa.

EU.s ledare kommer att fortsätta gräla och pga att man nu har 25 medlemsstater kommer grälen att ta mer tid i anspråk. Under tiden rullar verkligheten på ungefär som tidigare.

År 2007 kommer med största sannolikhet Rumänien och Bulgarien att upptas i EU, varefter grälen kommer att bli än mer tidskrävande.

Det enda som kan medföra verklig förändring är om ett land lämnar EU och det visar sig att landet inte alls gick under. Annars kommer absolut ingenting av intresse att hända.

Dick Erixon skriver följande om en tänkbar reform av EU:s jordbrukspolitik under de närmsta åren:

"Ja, det hänger på Blair - och att tyska folket röstar för förnyelse i sitt val i september. EU kan snart ta fart igen, denna gång i en fräsch och framåtsyftande riktning. "

Han hoppas att fru Merkel skall åstadkomma storverk och tycks tro att fru Merkel skall bli någonting i stil med en tysk Thatcher.

Säkert har hon sådana ambitioner och det är ingen hemlighet att hon tillhör de mer näringslivsvänliga kretsarna inom det tyska CDU.

Men man får inte glömma att det tyska politiska systemet är extremt trögrörligt. Sedan får man heller inte glömma att CDU är det parti som vanligtvis förordat inskränkningar inom handelspolitiken, medan SPD:s högerfalang är mera frihandelsvänlig. Mest frihandelsvänligt är det lilla FDP.

Och när allt tuggats igenom systemen kommer man att finna att i stort sett ingenting har förändrats. Förmodligen kommer fru Merkel att kunna genomföra en ganska radikal skattereform, men eftersom denna förmodligen kommer att finansieras med en höjd moms kommer den att leda till en allvarlig konjunkturnedgång.

Och de protektionistiska krafterna kommer tvivelsutan att stärkas om CDU återtar maktens taburetter. Och vad det anbelangar har detta parti sina ljusa sidor. Ett parti som är mera obenäget att rapa olika politiskt korrekta floskler får man leta efter. CDU är också nästan helt fritt från hälsofascister. Dessutom försvarar man den fria hastigheten, vilket för mig är en närmast monumental uppvisning i totalt förakt för det politiskt korrekta.

CDU är ett parti för tyskar som vill vara tyskar och det vare dem väl unt så länge de inte bombar London och gasar ihjäl judar. Och dessa "tyska" drag är ännu mer framträdande hos det bayerska systerpartiet CSU.

Däremot är det naivt att tro att CDU är några devota anhängare av fri marknadsekonomi. Det är man inte och också om det finns somliga med sådana tendenser vägs dessa upp av präktigt statstroende konservativa.

Enligt vad som framgår av nyhetsflödet vill moderaterna avskaffa EU:s jordbrukspolitik.

Jag vågar nästan påstå att detta är en lögn. Moderaterna motsatte sig nämligen avvecklingen av den svenska jordbrukspolitiken i början av 90-talet och sedan arbetade man starkt för att Sverige skulle anslutas till EU. Ett viktigt skäl för denna linje var tvivelsutan att man skulle återfå de delar av jordbruksregleringen folkpartiet och socialdemokraterna slopat.

Anledningen till detta är att moderaterna är Sveriges största jordbrukarparti. Dessutom är det högerns traditionella politik att förespråka tullskydd till förmån för det inhemska näringslivet.

Men varför gör man nu detta utspel? Jo, det gör man för att man tror att det finns en politisk poäng att hämta om man går ut mot EU:s jordbrukspolitik. Det är nämligen helt ofarligt att driva en politisk linje som inte löper den minsta risk att vinna erforderlig majoritet.

Man kan alltså mässa om frihandel och konkurrens och vinna taktiska poäng, men man vet samtidigt att det inte finns någon som helst anledning att tro att denna linje kommer att genomföras. På så sätt kan man behålla stödet hos bönderna och vinna stöd i städerna. Och vad det anbelangar är den mer liberala Stockholmshögern, som egentligen är folkpartistisk, helt okunnig inom jordbruksområdet.

Och glöm inte att en mycket stor andel av moderaternas riksdagsmän antingen är lantbrukare, eller barn till lantbrukare. Moderaterna är helt enkelt lantmännens parti och varför skulle ett lantmannaparti vilja försämra för bönderna?

Enligt vad som framgår av nyhetsflödet vill Sveriges statsminister, godsägaren Dr. G. Persson att EU skall upphöra med att bedriva jordbrukspolitik.

Man kan lätt tänka sig vad en verklig reform av EU:s jordbrukspolitik skulle medföra för godsägare Perssons privatekonomi. Det skulle förmodligen vara en katastrof och det enda som kunde mildra katastrofen vore om ett präktigt inkomstsöd betalades ut i samband med reformen.

Att betala ut ett kraftigt inkomstsöd är omöjligt, eftersom viljan att bidra med mer till EU:s budget är begränsad. Och här hör Sverige till de länder som bromsar.

Man kan därför utgå ifrån att statsministern vet att ingen radikal reform av jordbrukspolitiken kommer att genomföras och att det nu pågående grälet endast är avsedd att tilfredsställa den inhemska EU-kritiska opinionen.

Problemet är väl bara att när det visar sig att detta gräl inte ger några konkreta resultat för Sveriges del kommer allt fler att ställa sig frågan varför vi överhuvudtaget skall vara medlemmar av EU.

Om mina läsare tar del av föregående text ser Ni varför jag inte tror att EU:s jordbrukspolitik kommer att reformeras.

Saken är nämligen den att om man slopar prisinterventionssystemet kommer detta att leda till att många skuldsatta bönder går i personlig konkurs. Detta är politiskt omöjligt och heller inte önskvärt.

Men betyder detta att man skall låta sig nöjas med att EU:s jordbrukspolitik kvarsår oförändrad. Mitt svar är nej.

Men om man slopar prisinterventionssystemet måste man ge bönderna ett visst tidsbegränsat inkomststöd som kompenserar dem för de minskade intäkterna. Detta kostar mycket pengar och någon måste betala detta. Man kan därför lätt inse att man inte kan tala om rabatter i medlemsavgiften så länge man vill ha en verklig reform av jordbrukspolitiken.

Jordbrukspolitiken kommer därför att kvarstå oförändrad och det enda som kan medföra en radikal reform är att man lämnar EU.

I detta sammanhang kan det vara värt att notera att levnadsomkostnaderna i Lettland stigit kraftigt sedan landet blev medlem av EU. Detta är en källa till stort missnöje i Lettland och man vara helt säker på att detta problem endast går att lösa genom att Lettland lämnar EU.

Jordbrukspolitiken kommer nämligen inte att reformeras. Dessutom är det troligt att det utvidgningsskeptiska Frankrike skyller det franska EU-motståndet på utvidgningen, varför man rent av inte skulle sörja att något av de fattiga medlemsländerna lämnade unionen.

Så det enda som verkligen kan leda någonstans är om ett medlemsland lämnar unionen. Detta land skulle kunna vara Lettland och om detta sker kommer fler att följa.

Annars kan man utgå ifrån att den paneuropeiska farsen fortsätter. Det är ju just det som är så fantastiskt med EU. Jag menar EU lever vidare trots ständiga kriser. Men det enda verkliga sättet att säga att kejsaren faktiskt är naken är att lämna unionen.

Enligt vad som framgår av nyhetsflödet har ett större gräl utbrutit inom den europeiska unionen. Det handlar om att Sverige, Storbritannien och Nederländerna gjort gemensam sak angående medlemsavgifterna och jordbrukspolitiken.

Den stora fienden är Frankrike, som älskar jordbrukssubventioner och inte vill medge några rabatter till de s.k. snåljåparna.

Samtidigt som man gripas av sympati för snåljåpskoalitionen måste man förbli realistisk och inse att de svenska, nederländska och brittiska regeringarna förmodligen agerar främst för att tillfredsställa inhemska allt mer EU-skeptiska opinioner. Dessutom är det allmänt känt att både svenskar och britter har väldigt svårt för fransmän, varför man också kan spela på människors mindre ädla sidor. Att hetsa mot fransmän är ju en av de få "tillåtna" uttrycken för rasism.

Det är också allmänt känt att Sverige och Storbritannien önskar en grundlig reform av EU:s jordbrukspolitik, men denna ambition är helt orealistisk av flera skäl. Ett tungt vägande skäl är säkerligen också att en av de personer som tydligt skulle missgynnas av slopade eller minskade jordbrukssubventioner är godsägaren Göran Persson.

Sedan är det också så att många av dem som försöker genomdriva en reform inte begriper sig på jordbrukets ekonomi. Jag skall försöka förklara vad jag menar.

Man talar bland motståndarna till EU:s jordbrukspolitik om att vissa delar av EU:s jordbruk skulle kunna vara lönsamt också om producentpriserna vore på världsmarknadsnivå. Detta bevisar emellertid att man överhuvudtaget inte begripit någonting alls.

Saken är nämligen den att den grundläggande anledningen till att det är dyrt att producera jordbruksvaror inom EU är att markpriserna inte är någonting annat än kapitaliserade priser på jordbruksvaror. Om man därför griper in i marknadens prissättning av jordbruksvaror få detta till följd att priserna på jordbruksmark justeras till den nivå som de reglerade priserna ger vid handen. Om staten börjar köpa upp spannmål till ett visst pris över det jämviktspris som utkristalliserar sig på en fri marknad kommer med ganska snar verkan priset på odlingsbar mark att ha stigit så mycket att den som i detta läge köper jordbruksmark kommer att betala ett så högt pris för marken att han trots de höga priserna inte får någon särskilt god lönsamhet.

Den enda som tjänat något på detta är den person som sålt marken.

Det är därför oförskämt och dumt att anse att bönderna är en grupp övergödda subventionsmottagare som lever ett liv i bekväm lyx och på skattebetalarnas bekostnad. Möjligen är detta sant i de fall då någon ärvt stora jordagods, som han kan arrendera ut, men det gäller absolut inte den person som brukar marken. Brukaren av marken är istället en av de mest högproduktiva samhällsmedlemmar man kan tänka sig och hans inkomster är ganska små om de ställs i relation till hans arbetsinsats. De allra flesta människor tjänar mer på mindre och lättare arbete än en som brukar jorden. Detta gäller i all synnerhet politiker.

Om man skulle slopa prisinterventionssystemet och detta skulle leda till lägre producentpriser kommer detta ofelbart att leda till att ett stort antal skuldsatta bönder blir illikvida. De skulle helt enkelt inte kunna betala sina skuldräntor och skulle således tvingas i konkurs. Man kan lätt tänka sig att detta är politiskt omöjligt också i länder med förhållandevis få bönder. Hur skulle det då se ut i ett land med många bönder som Frankrike?

Om junilistan skall fortsätta driva linjen att Sverige bör vara fortsatt medlem av EU, menar jag att detta ställningstagande skall förenas med vissa villkor.

Det handlar om fyra villkor.

För det första skall graden av överstatlighet inom EU djupfrysas på nuvarande nivå. Om EU blir alltmer överstatligt måste detta medföra att junilstan måste ompröva sin ståndpunkt med avseende på medlemskapet.

Vidare måste Sverige ges permanent undantag från valutaunionen. Samtidigt skall förstås ingenting hindra Sverige från att ansluta sig till valutaunionen. Sveriges rättsliga ställning på detta område skall motsvara Storbritanniens.

Vidare skall Sverige ges undantag från tullunionen och därmed jordbrukspolitiken. Att detta är möjligt bevisar till exempel Gibraltar, som faktiskt tillhör EU utan att tillhöra tullunionen. Och eftersom Sverige i så fall inte skulle omfattas av tullunionen och därigenom inte heller av jordbrukspolitiken skall Sverige ha en rabatt på medlemsavgiften som motsvarar jordbrukets andel av EU:s budget. Detta motsvarar en rabatt på c:a 40%. Däremot skall all svensk export exklusive jordbruksprodukter till övriga EU-länder vara tullfri, liksom att all export inklusive jordbruksprodukter från EU-länderna till Sverige skall vara helt tullfri. Detta skall regleras med ett speciellt avtal.

Slutligen skall Sverige beviljas permanent undantag från skatteunionen. Detta innebär att Sveriges ställning skulle motsvara till exempel Ålands, eller Gibraltars. Visserligen skulle detta ge nykterhetsvännerna tillfälle att återgå till en restriktiv alkoholpolitik, men å andra sidan är det nog svårt att stå utanför skatteunionen om man står utanför tullunionen. Och det måste vara ett absolut krav att vi lämnar EU:s protektionistiska tullunion.

Jag menar att junilistan skulle kunna göra ett mycket, mycket smart drag genom att sätta en tydlig EU-motståndare på sin riksdgasvalslista nästa år.

Det självklara valet är Jörgen Bengtsson från Hudiksvall.

På så sätt skulle dessutom junilistan rikta ett förödande slag rätt i mellangärdet på miljöpartiet. Många av dem som röstar på miljöpartiet är nämligen centerpartister, som är emot Sveriges EU-medlemskap.

Ta in dem i "rätt" fålla med hjälp av Jörgen Bengtsson så är saken klar. Vi får ut dessa fjantar ur riksdagen och vi som är emot EU-medlemskapet får ett självklart och enkelt val i nästa års riksdagsval.

Junilistan kan bli framtidens parti.

Klipp från text-tv:

"Alla riksdagspartier, förutom moderaterna, välkomnar statsminister Göran Perssons besked i dag om att den svenska ratifikationsprocessen om EU-konstitutionen sannolikt skjuts upp. "

De "nya" moderaterna är ingenting än de gamla i ny förpackning. Hur kan man överhuvudtaget vara så korkad att man vill ratificera ett fördrag som man kan ratificera hur mycket som helst utan att detta betyder någonting alls? Det ju redan förkastats.

Göran Persson är tydligen inte dummare än att han böjer sig inför verkligheten, men så långt har de "nya" moderaterna inte kommit. Jag tror att EU nu är på väg in i en stor kris och tror att de som vägrar acceptera detta kommer att få betala ett högt politiskt pris för detta.

Om något kommer att hindra Fredrik Reinfeldt från att bli statsminister är det europapolitiken. I övriga frågor har moderaterna insett att man måste justera sin politik till vad som är politiskt genomförbart, men i europapolitiken eftersträvar man något som inte ens är teoretiskt möjligt.

Faktum är att det är mindre korkat att gå ut med en kampanj för vänstertrafikens återinförande, eftersom en återgång till vänstertrafik är teoretiskt möjlig. Med den nya konstitutionen är det emellertid så att det är komplett meningslöst att ratificera den, eftersom ratifikationsprocessen redan avslutats.

Pressklipp:

"In på scenen kom då visionären Jean Monnet med förslaget om en europeisk kol- och stålunion. Genom att låsa in Västtysklands strategiska industrier i överstatliga institutioner kunde man lindra övriga Europas oro för ny tysk aggresssion. Det var värt olägenheten med att ge bort en del av den nationella suveräniteten till en Hög myndighet.Några månader senare föreslog Frankrike också en europeisk försvarsunion med överstatliga myndigheter."

Vad är grundorsaken till att Västeuropa levat i fred under mer än 60 års tid? EU-fantasterna hävdar förstås att detta är EU:s förtjänst.

Jag förnekar inte att det är bra att vi har ett högt mått av rörelsefrihet mellan de europiska länderna. Jag är också varm anhängare av detta.

Men jag menar definitivt att fredens grundorsak inte står att finna i några överstatliga institutioner med kontroll över kol- och stålindustri.

Grundorsaken är faktiskt "die freiheitliche demokratische Grundordnung der Bundesrepublik Deutschland. " Det vill säga Tysklands frihetliga och demokratiska grundordning. Också om det nutida Tyskland är en stat med i vissa stycken mera regleringar av det ekonomiska livet än Sverige skall man inte glömma att Västtyskland och kanske Schweiz var de enda länderna på jorden, som bedrev en någotsånär liberal ekonomisk politik under 50-, 60- och 70-talen.

Västtyskland slopade valutaregleringen 1958, bedrev en konsekvent antiinflationspolitik, har aldrig haft prisstopp, har en mycket liberal bostadspolitik och mycket annat. Landet har heller aldrig fallit för socialistiska modenycker som hastighetsbegränsningar och har mycket låga indirekta skatter.

Och det är faktiskt denna i grunden liberala ordning som säkrat freden i Västeuropa mer än något annat. Och vilket gott öl de brygger!

Klipp från text-tv:

"De statliga matransonerna har skurits ned till 250 gram per dag, under hälf- ten av FN:s minimigräns, säger Pier-rette Vu Thi vid Unicef till Ekot. I snart tio år har Nordkorea varit beroende av mathjälp från utlandet men nu vill allt färre länder bidra med pengar pga regimens kärnvapenarbete."

Jag är långt ifrån säker på att Sydkorea skall betraktas som en föredömlig liberal rättsstat, men det är uppenbart att problemen i Sydkorea befinner sig på en helt annan nivå.

Mönstret går igen från Öst- och Västtyskland och det är alltid särskilt slående när man kan jämföra två system i en situation med liknande grundförutsättningar.

Det är inte roligt att vara nordkorean och hade landet inte haft kärnvapen hade man rent av kunnat rättfärdiga en militär intervention syftande att göra slut på denna blodsugarregim.

Visserligen skall nu speciella ekonomiska frizoner nu ha inrättats, men grundproblemet är nog inte frånvaron av utländska investerare utan frånvaron av privat jordbruk, där bönderna får njuta frukterna av sina mödor.

Jag tror inte att det skulle behöva ta särskilt lång tid att göra om Nordkorea till ett blomstrande land. Det enda som behövs är kapitalism.

Klipp från text-tv:

"Den 17-åriga flicka i Gislaved som tillsammans med sin pojkvän mördade flickans mamma, skadade pappan svårt och överföll systern var ute efter arvet. Flickan var dock ovetandes redan miljonär, uppger SR Jönköping. Föräldrarna hade i tysthet byggt upp en förmögenhet åt flickan. I fjol hade hon en taxerad förmögenhet på drygt 3,8 miljoner kr. I juli skulle hon fritt kunnat disponera pengarna. Den rättpsykiatriska undersökningen som lämnades in i dag visar att både flickan och pojkvännen var allvarligt psykiskt störda vid dåden i april. "

Detta är en helt absurd definition på "allvarlig psykisk störning". Två personer som planlagt ett mord och dessutom försökt leja folk för att mörda sina närmsta släktingar bedöms vara "allvarligt psykiskt störda".

Detta leder bland annat till att de kan ärva sina släktingar, vilket inte varit möjligt om de inte bedömts allvarligt psykiskt störda.

Den rimliga påföljden i ett sådant här fall vore att den 17-åriga flickan tvingades lämna ifrån sig sin förmögenhet till den allvarligt skadade systern, fråntogs arvsrätten och dömdes till livstids fängelse utan möjlighet till frigivning samt att pojkvännen straffades på motsvarande sätt, också om han förmodligen inte har någon förmögenhet.

Brott skall inte löna sig. Detta gäller alla, oavsett om de är psykiskt störda eller inte. Nu kommer dessa personer istället att hamna på en sluten ungdomspsykiatrisk anstalt, släppas fria efter något år och med tiden ärva sina föräldrar. De lyckades nämligen inte ta död på sin far, utan denne ligger numera medvetslös på ett sjukhus, varför det lär dröja innan arvet kommer de unga mördarna till del.

De här personerna lider uppenbarligen av en allvarlig psykisk störning som kallas girighet på svenska. De är skyldiga till ett bestialiskt mord och två synnerligen bestialiska mordförsök.

Vi lever inte i ett humant samhälle med human fångvård utan i ett samhälle utan respekt för rätt och fel.

Dessutom hade någon av de personer de två mördarna konsulterat för att mörda sina anhöriga gjort en polisanmälan angående detta, vilket naturligtvis inte föranlett någon åtgärd från polisens sida. Poliser som är så uppenbart försumliga i tjänsten borde tvivelsutan dömas till fängelse, fråntas sina tjänster och betala skadestånd till dem som drabbas av deras försumlighet.

Jag har fått nog av dalt med förråade människor och kaffedrickande poliser. Självfallet skall vi ha ett mycket högt mått av rättssäkerhet för människor som misstänks för allvarliga brott, men vi skall också ha kännbara straff, okomfortabla fängelser och nitiska poliser.

Nu tycks det vara tvärsom. Det här känns inte bra. Dessutom leder med all säkerhet de löjligt milda straffen till att domstolarnas beviskrav sätts alltför lågt. Allt är så fel det kan vara.

Jag ger mitt reserverade stöd för junilistans eventuella planer att ställa upp i nästa års riksdagsval.

Anledningen till att mitt stöd inte är förbehållslöst är att junilistan alltför kategorískt avvisar tanken på att Sverige skulle kunna lämna EU och samtidigt kvarstå i EES. Jag tycker att det vore den idealiska lösningen.

Samtidigt är det bra att någon visar att man varken måste vara leninist, sverigedemokrat eller miljöpartikel för att ifrågasätta EU. Det är bra.

Och det allra bästa med junilistan är att de vill arbeta för att möjliggöra medborgarinitiativ till förmån för folkomröstningar. Jag tror att det vore lätt att sätta igång ett medborgarinitiativ för en folkomröstning angående EU-medlemskapet och uppmanar därför alla EU-skeptiker till höger, vänster och i mitten att stödja junilistan i nästa års val.

Politik handlar i allmänhet om att välja det minst osmakliga. Junilistan är inte särskilt smaklig, men alternativen inte bättre. Att rösta på miljöpartiet eller vänsterpartiet synes mig synnerligen motbjudande och inget av de båda partierna driver frågan om EU-utträde med särskilt stor trovärdighet. Junilistan har ju dessvärre intagit den olyckliga ståndpunkten att Sverige inte bör lämna EU, men å andra sidan skulle man kanske via junilistan kunna få en folkomröstning inte bara om konstitutionen utan också om själva medlemskapet till stånd.

I så fall är junilistan värd en röst. Annars kan man lika gärna stanna hemma, eller rösta på de s.k. EU-motståndarna också om de hamnar under 4%-spärren.

Men om man röstar på Reinfeldt eller Persson spelar ingen större roll, eftersom man röstar på samma europapolitik.

2003 röstade lettländarna ja till EU i en folkomröstning. 80% av befolkningen är röstberättigad och övriga 20% är så kallade statslösa med permanent arbets- och uppehållstillstånd i Lettland. Valdeltagandet bland dessa 80 %-enheter var 72,53%, vilket alltså ger vid handen att 58% av befolkningen deltog i folkomröstningen. Av dessa 58 %-enheter röstade 67% ja till EU, vilket ger vid handen att ungefär 39% av befolkningen gav sitt samtycke till att landet anslöts till EU.

Efter 6 månaders EU-medlemskap var ungefär 40% av befolkningen för EU-medlemskapet, men denna siffra skall nu ha sjunkit till c:a 30%. Den avgörande anledningen till det sjunkande stödet är att livsmedelspriserna stigit till följd av att Lettland numera omfattas av EU:s jordbrukspolitik.

Man kan alltså dra den slutsatsen att ja-sidan förlorat ungefär en fjärdedel av det stöd man hade 2003. Om man antar att allt annat skulle utfalla lika vid en folkomröstning om landets medlemskap i EU idag ger detta vid handen att anhängarna av EU-medlemskap skulle vinna denna folkomröstning med några promilles marginal. Och då hör det till saken att uppgiften om att c:a 30% av befolkningen stöder EU-medlemskapet härstammar från tiden strax före folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna.

Och då skall man inte förglömma att de statslösa invånarna i Lettland inte omfattas av den gemensamma arbetsmarknaden inom EU. De skulle alltså inte kunna arbeta utanför Lettlands gränser ens den dag samtliga EU:s medlemsländer slopat de s.k. övergångsreglerna. Däremot omfattas deras livsmedelsinköp av EU:s jordbrukspolitik. Å andra sidan har de inte rösträtt.

De slutsatser jag drar av detta är att stödet för EU i Lettland är så klent att det inte finns några förutsättningar alls att tro att det lettiska folket skulle ge stöd för några ytterligare inititiativ från Bryssel. Att det lettiska parlamentet godkänt EU-konstitutionen utan folkomröstning är alltså knappast någon slump. Dessutom har man redan brutit ett löfte om att låta införandet av Euron föregås av en folkomröstning, eftersom man den 2 maj i år anslöt Lettland till EU:s växelkurssamarbete. Därmed är det EU-kommissionen som beslutar när Lettland skall införa Euron.

Och det är förmodligen så att en majoritet av de röstberättigade skulle rösta för ett utträde ur EU idag. Det enda som krävs är ett aningen högre valdeltagande än den gången det begav sig.

Sedan finns det tydligen en konstitutionell aspekt på det hela som jag inte kan bedöma. Saken är den att en folkomröstning rörande en ändring av grundlagen förutsätter att minst 50% röstar ja och att dessutom valdeltagandet måste vara lika högt som i föregående val. Är valdeltagandet lägre måste mer än 50% rösta ja. Skulle valdeltagandet sjunka med mer än hälften är resultatet alltid nej om så 100% röstar ja.

Oavsett vad som händer är det uppenbart att Lettland kommer att bli ett av EU:s mest svårmedgörliga medlemsländer så snart oppositionen mot EU lyckats organisera sig väl. Man kan rent av tänka sig att landet lämnar EU, eftersom ju grunden för missnöjet står att finna i stigande priser och att detta problem är relaterat till EU:s karaktär av tullunion.

Om valet står mellan dyra priser i Riga och bondeprotester i Paris är valet lätt för EU om jag förstått saken rätt.

Citat:

"Bilen är männens mest dödliga vapen."KARIN SVENSSON-SMITH tidigare v och nu mp, anser att den kvinnliga trafikdöden är en osynlig del av mäns strukturella våld mot kvinnor.

Också om fru Svensson-Smith lämnat vänsterpartiet är det ju helt uppenbart att kärringen är skogstokig.

Om Ni vill veta mer om EES-avtalet rekommenderar jag följande länk:

http://secretariat.efta.int/Web/InfoKit/Info_Kit/WhatistheEEA

EES-avtalet kan betecknas som det okända idealet.

Pressklipp:

" Eddie Jönsson dömdes i fjol till fyra års sluten ungdomsvård för dubbelmordet på två unga kvinnor i Hallandsåsen."

Om man har så otroligt milda straff är det väl inte så konstigt att man får mycket brottslighet. I det här fallet är en person dömd till fyra års sluten vård för att ha mördat två unga kvinnor.

Nu har dessutom samme Jönsson - under dramatiska omständigheter inkluderande skottlossning - lyckats fly från ungdomsanstalten.

En person som visat sig så uppenbart grym skall förvaras i bunker tills han dör. Våra milda straff är inte alls humana, utan ämnade att minska respekten för mänskligt liv och värdighet. Sedan kan det i enstaka fall finns anledning att benåda också mördare, men då måste det stå helt klart att ingen ytterligare kan komma till skada och rimligen måste offrets anhöriga vara införstådda med att nåd beviljas. Ett tungt skäl att understundom bevilja nåd är att den som begått ett allvarligt brott skall veta att det inte är betydelselöst hur han beter sig i fängelset.

Och jag anser att det inte finns några principiella skäl att inte mäta ut dödsstraff, men däremot finns det andra goda skäl att inte göra det. Ett skäl är att en dödsdömd inte har något att förlora, vilket kan göra en person som riskerar dödsstraff extremt allmänfarlig liksom att det inte finns några möjligheter att gottgöra en oskyldigt dödsdömd.

Sedan är en annan intressant fråga hur man skall se på människor, som på grund av allvarlig psykisk störning begår allvarliga brott. Det är en svår fråga, men självfallet måste allmänheten skyddas från sådana personer. Oavsett skälen till att en viss person gjort sig skyldig till bestialiska handlingar måste allmänheten skyddas från sådana personer, liksom att stränga straff skall ha en återhållande inverkan på människor med bestialiska tendenser.

Jag läste för en tid sedan om en musiker som just deltagit i konsert efter att ha avtjänat sju års fängelse för överlagt mord. Att en person som är skyldig till överlagt mord släpps fri efter sju år är inget tecken på att vi lever i ett humant och upplyst samhälle, utan att vi lever i ett samhälle utan respekt för rätt och fel.

Pressklipp:

"Få svenskar är så insyltade i EU som Lena Hjelm-Wallén. Hon var utrikesminister när Sverige gick med i EU. Hon var regeringens röst i arbetet med den grundlag, som enligt många profetior dödförklaras vid toppmötet i Bryssel nästa vecka. Men Hjelm-Wallén vill försöka rädda fördraget med amputation: genom att skära bort stora delar kan man rädda det nya regelverk som är nödvändigt för att styra ett större EU."

Nu skall alltså liket styckas av fru Hjelm-Wallén. Om man sedan granskar vilka delar av liket fru Hjelm-Wallén bedömer vara de intressanta är det just de som banar väg för en ökad överstatlighet och öppnar för ett turkiskt EU-medlemskap, dvs. just det man nu vänder sig emot.

Kärringen är uppenbarligen helt från vettet, men dessvärre är det inte uteslutet att man lyckas trumma igenom en konstitution à la Hjelm-Wallén utan folkomröstningar. Att man inte skall anordna fler folkomröstningar är väl den enda slutsats man dragit av den senaste tidens händelser.

Jag tycker att det är djupt chockerande och äcklande att se vilket totalt förakt många politiker tycks visa för valboskapet.

Klipp från text-tv:

"EU och Kina har nått en överenskommelse om en begränsning av Kinas export av textilvaror. Det meddelade EU-kommissionen i kväll. "

Nu har vi fått ytterligare ett skäl att lämna EU. Fri handel gynnar konsumenten, stimulerar handeln och tvingar den egna industrin att bli effektiv.

EU försöker begränsa handeln, kvotera produktionen av olika varor osv. Därför borde Sverige lämna EU. De arbetstillfällen man räddar inom den egna textilindustrin kostar oss arbetstillfällen i andra branscher, eftersom folk får mindre att röra sig med.

Protektionism är imbecillt och likväl omhuldas en sådan politik av EU och detta ganska ogenerat. Om Sverige lämnar EU är det tveksamt om Sverige får införa några egna skyddstullar, eftersom WTO-regler uppställer vissa hinder för länder som vill införa skyddstullar. Och dessutom är jag ganska säker på att den politiska viljan att införa skyddstullar vore begränsad till lantbrukarorganisationerna.

Man kan lätt tänka sig vilken ekonomisk boom Sverige skulle få av en helt fri import. Stora summor skulle sparas in och dessa medel skulle pigga upp Moder Svea avsevärt. Vissa branscher skulle slås ut, men handeln skulle gynnas enormt. Dessutom vore Sverige faktiskt ett ur ett flertal synvinklar idealiskt land för vissa typer av lantbruk, eftersom vi skulle få oslagbart låga foderpriser.

Det är faktiskt så att de "liberaler" som anser att EU-medlemskapet ger oss mer gott än ont har fel. Och vad det anbelangar behöver Sverige inte lämna EES-samarbetet därför att vi lämnar EU. Vi skulle alltså också fortsättningsvis - på samma sätt som norrmän - vara en del av den gemensamma europeiska arbetsmarknaden.

Jag kommer aldrig att ge upp drömmen om ett Sverige utanför EU.

Pressklipp:

"Svenskt Näringslivs nye vd Urban Bäckström har också skrivit till regeringen och begärt att den svenska arbetsrätten ändras, så att sympatiblockader liknande den som nu pågår till stöd för de finländska pappersarbetarna blir omöjliga."

Observera här att det är fackföreningsrörelsen som försvarar den liberala linjen medan organisationen Svenskt Näringsliv driver att staten genom tvångslagstiftning skall begränsa fackföreningars rätt att vidta åtgärder.

Det så kallade tjänstedirektivet är ytterligare ett steg i fel riktning, eftersom detta skulle göra det omöjligt att försätta utländska företag i blockad.

Man kan anse vad som helst om sådana blockader, men detta får aldrig skymma det faktum att sådana åtgärder skall vara helt lagenliga i ett laissez-fairekapitalistiskt samhälle.

Urban Bäckström är pseudoliberal och det är dråpligt att svensk fackföreningsrörelse driver en laissez-fairekapitalistisk linje.

Pressklipp från Expressen:

"Laval un Partneri Ltd driver i dag en juridisk process i vilken det bland annat utreds om utländska företag måste teckna svenska kollektivavtal när de är verksamma i Sverige. Vad processen leder fram till och vilka konsekvenserna blir för utländska företag i Sverige återstår att se. "

Problemet med ovanstående resonemang är att man inte gör skillnad mellan ett faktiskt och juridiskt tvång att teckna kollektivavtal.

Det finns absolut inget juridiskt tvång att teckna kollektivavtal i Sverige och om så vore fallet vore jag den förste att anse att ett sådant tvång skulle avskaffas.

Däremot kan det nog anses vara fallet att det föreligger ett faktiskt tvång att teckna kollektivavtal, eftersom fackföreningar kan försätta företag i blockad. Men då bör det påpekas att det faktiskt finns företag i Sverige som arbetar utan kollektivavtal och att deras verksamhet är så utformad att blockaderna är verkningslösa.

Så om det skulle visa sig att EG-rätten medför att blockader och sympatiåtgärder är oförenliga med EG-rätten innebär EG-rätten en inskränkning i avtalsfriheten. Det står också helt klart att det så kallade tjänstedirektivet kommer att medföra sådana inskränkningar i konflikträtten oh således också av avtalsfriheten.

Därför bör konsekventa liberaler säga nej till det s.k. tjänstedirektivet liksom alla försök att medelst lagstiftning inskränka konflikträtten.

Och varför gnäller arbetsgivarsidan? Om de önskar leva med den osäkerhet som frånvaron av kollektivavtal skulle medföra för dem står det dem helt fritt att fortsättningsvis inte underteckna några kollektivavtal. Detta är faktiskt en ren marknadsprocess där en arbetsgivarkartell "köper sig" lugna förhållanden på arbetsmarknaden för den tid kollektivavtalet löper och önskar arbetsgivarna ersätta detta med frånvaro av kollektivavtal står detta dem helt fritt.

Om arbetsgivarsidan skulle våga sig på experimentet att våga sig in i ett avtalslöst tillstånd är jag helt säker på att man ganska snart skulle inse att detta ledde till en oändlig tidsspillan genom ett ständigt förhandlingsspel. Och lönsamma framgångsrika företag skulle definitivt tvingas betala högre löner än de gör idag.

Om jag har förstått den brittisk-amerikanske ekonomen Ronald Coase rätt kan man säga att kollektivavtalen är frivilliga avtal avsedda att sätta vissa marknadslagar ur spel, eftersom det ligger i de berörda parternas intresse att sätta dem ur spel.

Om man är för laissez-faire måste man inse att konflikträtten är en konsekvens av rätten att sluta avtal och att bilda karteller. Dessutom visar all erfarenhet att kartellöverenskommelser vars prisnivåer på ett allvarligt sätt avviker från det naturliga jämviktsläget snart bryter samman.

Om t.ex. OPEC eftersträvar ett alltför högt oljepris kommer det att bli alltför lockande för en enskild kartellmedlem att överskrida sin produktionskvot. Jag menar dessutom att karteller kan bidra till att marknader fungerar bättre, eftersom kartelldeltagarna köper sig ett visst mått av förutsägbarhet för produktionsvillkoren. Detta kan leda till ökade investeringar, vilket i sin tur motverkar syftet med kartellen.

Poängen är att varje kartell med en alltför "onaturlig" prisstruktur bryts sönder av marknaden själv. Ett annat vanligt sätt sägs vara att kartelldeltagarna ger vissa kunder hemliga rabatter för att på så sätt sätta kartellöverenskommelsen ur spel. Och med tiden blir de andra också tvungna att lämna "hemliga" rabatter, eftersom de annars inte finner avsättning för sin produktion.

Klipp från text-tv:

"Drygt 13.433 personer pendlar från Sverige till Norge, medan bara 1.153 personer pendlar åt andra hållet. Det visar nya siffror från SCB. "

Detta bevisar att EES-avtalet räcker mer än väl för att möjliggöra en verklig integration mellan två länder. Om Sverige skulle lämna EU, men kvarstå i EES-samarbetet skulle Sverige fortfarande vara en del av den gemensamma arbetsmarknaden.

Den gemensamma arbetsmarknaden är ett tungt argument till europavännernas fördel, men EES-avtalet tar faktiskt udden av detta argument. Om ett av EU:s medlemsländer skulle lämna unionen, menar jag att en av de mest positiva effekterna av detta vore att allmänheten skulle få upplysning om att de delar av europasamarbetet som är verkligt bra faktiskt inte berörs av ett EU-utträde.

De i föregående text citerade orden återfinns på följande länk:

http://www.swedfreight.se/sidor/svl/artiklar/198/led_198.html

Längst ner återfinns en del om den s.k. växthuseffekten. Jag tycker att det vore fint om någon vettig person skulle vilja göra sig mödan att sammanställa lite material om den s.k. växthuseffekten, eller vår tids största vetenskapliga skröna.

Jag citerar transportarbetarförbundets Freddy Lindahl:

"Som framgår av en artikel på annan plats i detta nummer finns det inga vetenskapliga bevis för att utsläppen av koldioxid i atmosfären orsakar den sk växthuseffekten, som sägs komma att leda till en världskatastrof genom polarisarnas avsmältning."

Det är dags att göra någonting åt det här dravlet om växthuseffekten. Alltihop är bara en skröna.

Dick Erixon skriver följande:

"En annan reglering, kollektivavtalen, tvingar också upp lönerna på en nivå som oftast inte är konkurrensmässig. "

Detta är fel. Kollektivavtalen är ingen statlig reglering utan ett i ordets djupaste bemärkelse frivilligt avtal. Jag tror att många borgerliga debattörers motvilja mot fackföreningar kan bli ett stort problem för en kommande borgerlig regering, eftersom eventuella begränsningar i kontraktsfriheten på detta område kommer att mobilisera en folklig motvilja mot en framtida borgerlig regering.

Laissez-faire innebär ingenting annat än kontraktsfrihet och om en borgerlig regering bara inför andra regleringar än en socialdemokratisk finns det inga goda skäl att byta.

Jag citerar Dagens Nyheter, som refererar till ett brev från Urban Bäckström till statsministern:

"Brevet slutar med en uppmaning till Göran Persson att se till "att även Sverige får ett förbud mot stridsåtgärder när det råder fredsplikt."

Organisationen Svenskt Näringsliv med Urban Bäckström i spetsen får naturligtvis tycka vad som helst, men jag vill göra mina läsare uppmärksamma på att Svenskt Näringsliv faktiskt uppmanar regeringen att införa begränsningar i kontraktsfriheten. Ett förbud mot stridsåtgärder när det råder fredsplikt innebär en otillbörlig statlig inblandning i en fråga som skall regleras genom frivilliga avtal.

Självfallet kan arbetsgivarna i förhandlingar kräva att arbetstagarsidan genom avtal förpliktigar sig att inte vidta sympatiåtgärder, men om arbetstagarsidan inte går med på detta skall man inte förorda begränsningar i avtalsfriheten.

Samtidigt kan det finnas skäl för mig att påpeka att jag lika kompromisslöst motsätter mig minimilönelagstiftning och begränsningar av utlänningars rätt att arbeta i Sverige. Däremot skall det stå fackföreningar fritt att försätta olika arbetsplatser i blockad, försåvitt det inte finns avtal som binder dem vid att inte göra detta. På samma sätt skall det stå fackföreningar fritt att vidta åtgärder syftande till att inte göra andra länders fackföreningars åtgärder verkningslösa, försåvitt man inte genom avtal förbundit sig att inte göra detta.

Om ett företag kan vinna marknadsandelar genom dåliga villkor för sina anställda är ju detta företag i ordets djupaste mening inte konkurrenskraftigt. Genom att fackföreningarna tillser att svenska och finska företag konkurrerar genom andra metoder än olikartad behandling av sina respektive arbetstagare befrämjas en effektiv och sund konkurrens.

Klipp från text-tv:

"Polens president Aleksander Kwasniewski säger till Reuters att Polen kan komma att ställa in sin planerade folkomröstning."

Detta betyder väl just ingenting annat än att befolkningen inte bedöms tillräckligt EU-vänlig. Läget inom europapolitiken synes nu vara så komplicerat att vad som helst kan hända.

Nästa utvidgning är planerad till 2007 då Rumänien och Bulgarien skall bli medlemmar. För att kunna genomföra ytterligare utvidgningar måste emellertid EU:s fördragstexter revideras, eftersom man med Rumänien och Bulgarien når det nu maximala antalet på 27 medlemsländer.

Det här kommer att bli rörigt.

Enligt en opinionsundersökning, som gjordes strax innan folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna stöder endast 30% av letterna landets EU-medlemskap. Detta är en minst sagt sensationellt låg siffra och stödet lär knappast ha ökat efter folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna.

2 maj i år anslöts Lettland till EU:s växelkurssamarbete ERM2, vilket är en förberedelse inför att införa Euron. Detta steg tros bli möjligt 2008 och skall uppenbarligen inte föregås av någon folkomröstning. Då hör det till saken att Lettland lyckats upprätthålla en mycket stabil och säker valuta sedan självständigheten, vilket betyder att det inte är någon osäker skvalpvaluta som är på väg bort utan faktiskt en mindre känd hårdvaluta. Ett exempel på landets välskötta penningpolitik är att en Big Mac kostar 1,09 Lats idag och att den kostade 1,10 Lats 1996. I Sverige har priset stigit från 26 till 32 kronor under samma tid.

I förra veckan godkände det lettiska parlamenentet EU:s nya konstitution utan att detta föregicks av någon folkomröstning.

När Lettland anslöts till EU hette det att en eventuell anslutning till Euron först skulle göras efter en folkomröstning. För Er som glömt kan det vara värt att påpeka att Lettland röstade ja till EU den 20 september 2003, eller en knapp vecka efter att Sverige röstade nej till Euron.

Tydligen har makthavarna "glömt" sitt löfte till väljarna, eftersom man såväl godkänt den nya s.k. konstitutionen som att man också anslutit landet till ERM2 utan en föregående folkomröstning. Detta gör det tydligt att makthavarna misstänker att eventuella folkomröstningar inte skulle få önskat resultat.

Lyckligtvis skall allmänna val hållas i oktober månad nästa år. Förhoppningsvis har Lettlands EU-motståndare då lyckats formera någon typ av politisk kraft, som kan få en ändring av landets EU-politik till stånd.

Och här blir det nog fråga om utträde och ingenting annat.

Jag ber att få gratulera Norge på 100-årsdagen av unionsupplösningen.

Jag tror och hoppas att norrmännens starka nationalkänsla kommer att avhålla dem från att ansluta sig till EU.

Den största och enda anledningen till att såpass många norrmän ändå säger ja till EU är förmodligen de höga priserna i Norge. Därför hoppas jag att norrmännen genom en demokratisk process går över till unilateral frihandel och sänker punktskatter och moms.

Man löser inga problem genom att ansluta sig till en tullunion. Norge behöver ett frihandelsvänligt, EU-skeptiskt liberalt parti. Venstre skulle kunna utvecklas i denna riktning.

Jag rekommenderar alla som vill öka sin allmänbildning följande länk:

http://eunews.blogspot.com/2005/05/iceland-only-adopting-65-percent-of-eu.html

Det är en isländsk länk som behandlar vad EES-avtalet innebär för isländsk lagstiftning. Ett EES-land skall i normalfallet - på samma sätt som ett EU-land - upphöja EU-direktiv till nationell lagstiftning också om inget absolut tvång att göra detta finns.

Detta ansågs i den svenska debatten vara ett starkt argument för att ansluta sig till EU, eftersom Sverige blev medlem av EES redan 1 januari 1994. Eftersom vi skulle bli mer eller mindre påtvingade EU:s lagstiftning var det bäst att bli en del av unionen för att på så sätt få ett medinflytande över beslutsprocessen.

Men den isländska sajten pekar på ett mycket intressant och förbisett faktum: Saken är den att EU:s lagstiftning huvudsakligen berör jordbruk och fiskeri och dessa områden faller helt utanför EES-avtalet.

Därför har Island endast ansettt sig föranlett att upphöja 6,5% av EU-direktiven till lag och även i dessa fall har inget absolut tvång att göra detta förelegat, vilket hänger samman med att EES-avtalet saknar överstatliga komponenter.

Det vill säga hade Sverige fortsatt som EES-land utan att ansluta sig till EU hade Sverige varit en del av EU:s gemensamma arbetsmarknad och endast behövt upphöja c:a 6,5% av EU-direktiven till svensk lag. Och inte ens i dessa fall hade det varit absolut nödvändigt.

Däremot hade Sveriges årliga avgift till EU minskat med i runda slängar 20 miljarder kronor, eller drygt 2000 kr. per svensk och år. Visserligen hade vi inte fått något medbestämmande vad gäller EU-direktiven, men som en liten nation i ett alltmera överstatligt EU är detta inflytande försumbart.

Vi hade sluppit EU:s vansinniga jordbrukspolitik, där Sveriges var betydligt liberalare och till exempel helt och hållet saknade produktionskvoter. Och eftersom jordbrukspolitiken varit en fortsatt nationell angelägenhet hade Sveriges faktiska självbestämmande varit betydligt större.

Nils Lundgren hade heller aldrig behövt kräva några formella undantag från valutaunionen, eftersom detta faller helt och hållet utanför EES-avtalet. Vi hade heller aldrig behövt säga nej till en ny och mera överstatlig konstitution, eftersom också detta faller utanför EES-avtalet.

Men vi svenskar hade likväl omfattats av den fria arbetsmarknaden och svensk industri hade kunnat exportera tullfritt till samtliga länder inom EU och EES.

Enligt vad som framgår av dagens nyhetsflöde ser det inte ut att bli någon folkomröstning om EU:s s.k. konstitution i Storbritannien.

Tony Bla-bla menar att frågan tills vidare får anses ligga på is. Saken är väl förmodligen den att det bedöms som omöjligt att lura väljarna i nuläget, men att detta skall bli möjligt efter en "dialog" med väljarna.

Detta är synnerligen intressant, eftersom det brittiska EU-motståndet har förlorat sin viktigaste möjlighet att komma till tals. United Kingdom Independence Party välkomnar beslutet just därför att frågan om EU-konstitutionen egentligen är en pseudofråga. Man menar med rätta att den verkliga frågan är frågan om Storbritanniens medlemskap och att en folkomröstning om den nya s.k. konstitutionen skymt detta faktum. Jag håller med.

Att rädda den nya s.k. konstitutionen är faktiskt helt omöjligt. Oavsett om den revideras kommer den inte att accepteras i samtliga medlemsländer och väljarnas misstänksamhet mot politiker i största allmänhet är redan alltför stor för att man skall kunna låta den s.k. konstitutionen återuppstå i en annan skepnad.

Och den allra mest intressanta aspekten är att den stora skiljelinjen i brittisk politik numera inte tycks löpa mellan anhängarna av ett mindre överstatligt EU och de mer utpräglat eurofila.

Skiljelinjen löper nog snarare mellan dem som vill gå ur EU och de som vill stanna kvar. Och detta är fransmännens förtjänst.

Jag tror att det s.k. feministiskt initiativ är ett beställningsarbete fru Schyman åtagit sig på uppdrag av allas vår älskade landsfader Göran Persson.

Göran Persson är nämligen trött på att behöva samarbeta med de EU-fientliga krafterna inom väönsterpartiet och miljöpartiet. Vänsterpartiet befinner sig för tillfället - åtminstone skenbart - i en mycket djup kris. Detta kommer inte att underlätta samarbetet med dem. Därför har väl Göran Persson åtagit sig att betala fru Schymans obetalda räkningar inklusive det tämligen tunga dryckeskontot.

Det är också intressant att observera att fru Schyman tydligt markerat att Sverige inte bör lämna EU. Det är nog inte enbart därför att alkoholister tillhör de mycket få som har något att vinna på ett EU-medlemskap, utan också därför att det ingår i uppdraget att skapa ett parti som alltid lyssnar till husbondens röst, men samtidigt inte har den där jobbiga betongimagen.

Man kan bara hoppas att det går grundligt åt skogen för fru Schyman. Den senaste tidens debatt om extremfeminism samt den ganska dramatiska vändning EU-debatten tagit efter Frankrikes magnifika NON talar också för att fru Schyman kommer att få svårare att fånga den mediala uppmärksamheten.

Om mina läsare är intresserade går det bra att ta en titt få följande länk:

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=25715&a=380818

Här kan Ni läsa om bland annat Polen och Lettland. I Polen tycks de EU-fientliga stämningarna vara i avtagande, men Lettland tycks rent av segla upp som det mest EU-skeptiska landet inom hela unionen. Bakgrunden är att EU-medlemskapet bidragit till högre levnadsomkostnader och enligt artikeln är endast 30% av befolkningen för EU-medlemskapet. Anledningen till att polackerna är mera EU-positiva är av allt att döma att de polska bönderna tjänat på EU-medlemskapet.

Men det här kan bli intressant. Om endast 30% av befolkningen är för EU-medlemskapet ligger ju faktiskt ett utträde nära till hands. Det vore härligt om ett land ville visa att det går alldeles utmärkt att lämna EU. Och helt säkert skulle fler länder följa efter, däribland Sverige.

Och i så fall kommer det att finnas anledning att fira nationaldagen, men tills vidare avstår jag.

Jag är liberal och anhängare av konstitutionell monarki och menar att just det faktum att statschefsposten är ärftlig bidrar till att göra posten apolitisk, vilket alla anhängare av begränsad statsmakt borde applådera. Dessutom visar all erfarenhet att monarkin visserligen kostar ett och annat, men att presidenter är väl så dyra idrift. Visste Ni för övrigt att den tyske presidenten Köhler kostar de tyska skattebetalarna mer än det brittiska kungahuset kostar britterna?

Emellertid skulle jag vilja gå monarkins fiender till mötes på några punkter. Liksom dem anser jag att det är grovt felaktigt att kungen inte åtnjuter religionsfrihet. Detta borde ändras.

Sedan är det också djupt otillfredsställande att kungen faktiskt är oavsättlig sedan 1 januari 1975. Fram till 31 december 1974 var kungen faktiskt avsättlig. Och det går inte ihop att kungen är oavsättlig och att han samtidigt åtnjuter rättslig immunitet. Kungen skall åtnjuta rättslig immunitet, men samtidigt vara avsättlig. Det vill säga sköter han inte sitt ämbete genom att exempelvis ignorera svensk lag och rätt skall han kunna avsättas, med den påföljden att han därigenom skulle förlora alla kungliga privilegier.

Det enklaste vore faktiskt att återgå till 1809 års förträffliga regeringsform, så att vi kunde få tillbaka Riksdagens högtidliga öppnande. Samtidigt borde 1809 års regeringsform revideras så att religionsfriheten utsträcktes till att fullt ut omfatta också konungen. Och självfallet bör endast kvinnliga tronföljare komma ifråga i händelse av att det saknas manlig avkomma inom den kungliga familjen.

Från Storbritannien hörs nu rykten om att Tony Blair kommer att stanna kvar som brittisk premiärminister ytterligare tre år. Tidigare hade man räknat med att han skulle dra sig tillbaka redan nästa år, men pga. det nu uppkomna krisläget inom EU anser Blair att det finns en uppenbar risk för att jorden skall gå under, varför ytterligare tre år på posten som premiärminister är påkallade.

Detta är faktiskt en mycket intressant nyhet, som gör det uppenbart att Tony Blair uppfattar det uppkomna läget som mycket kritiskt.

Den planerade folkomröstningen skall ställas in och detta betyder ju att Chiracs och Schröders planer på fortsatt ratificering är skjutna i sank, alternativt att rent av Labour planerar ratificera fördraget utan folkomröstning.

Den brittiska EU-skepsisen är grundmurad och vad som skall hända är helt oklart. Min förhoppning är att den starkt eurofile Blair provocerar EU-motståndarna på hemmaplan så till den grad att frågan om EU-utträde aktualiseras.

Pressklipp från SvD.

"En majoritet av de schweiziska väljarna röstade i söndagens folkomröstning för att landet ska ansluta sig till EU:s Schengen-samarbete om fri rörlighet över gränserna."

Ehuru jag är EU-skeptiker välkomnar jag det schweiziska beslutet. Att vara emot EU-medlemskap innebär nämligen inte att man motsätter sig alla former av europeiskt samarbete.

Jag tycker att Sverige - precis som Norge och snart Schweiz - skall delta i Schengensamarbetet. I likhet med Norge bör Sverige också fortsättningsvis ingå i EES-samarbetet. Sverige skall plocka russinen ur den europeiska kakan.

Med hjälp av EES-avtalet och Schengensamarbetet skulle vi svenskar helt och fullt ta del av den fria rörligheten i Europa, inklusive den gemensamma arbetsmarknaden.

Däremot slipper vi tullunionen, jordbrukspolitiken, valutaunionen och de politiska aspekterna av EU-samarbetet. Schweiz kommer nu att ansluta sig till Schengensamarbetet och kanske kommer också schweizarna att med tiden godkänna EES-avtalet.

Men förhoppningsvis kommer schweizarna aldrig att ansluta sig till EU.

Pressklipp:

"Just där är olyckan skedde gör motorvägen en svag högersväng. Mitt i svängen upphör vägens mittstaket och i stället är det ett fält där utryckningsfordon ska kunna ta sig från den ena sidan till den andra.Precis där körde den danska lastbilen rakt fram, kom ut på motsatt väghalva och krockade med den mötande personbilen."

Det inträffade är förstås djupt tragiskt och jag ber att få framföra mina kondoleanser till den omkomna kvinnans familj.

Icke desto mindre vill jag ta tillfället i akt att kritisera den för trafiksäkerheten ansvariga ministern fru Messing. Alldeles nyligen har hon nämligen gjort ett utspel om den stora betydelsen av ökad hastighetskontroll medelst kameror. Det hör nämligen till den socialistiska dogmatiken att skylla praktiskt taget alla trafikolyckor på alltför höga farter, trots att det vetenskapliga stödet för denna uppfattning är minst sagt skralt.

Den ovan beskrivna olyckan berodde i likhet med en mycket stor andel av de dödsolyckor som sker i Sverige på brister i infrastrukturen. Eftersom motorvägar är någonting syndigt och fult i den socialistiska världen skall man nämligen inte bygga alltför bra motorvägar. Därför saknar svenska motorvägar ordentliga vägrenar avsedda för brandbilar och ambulanser. Således måste man också ha öppningar i mitträckena som vanligtvis består av alltför klen vajer.

Sedan går förmyndareliten ut och kräver ökad kameraövervakning för att begränsa hastigheten trots att olyckorna inte beror på alltför höga farter. Tvärsom visar ett flertal studier på att olycksfrekvensen på motorväg minskar när hastighetsbegränsningarna höjs eller allra helst slopas.

Men man är inte intresserad av trafiksäkerhet, utan endast förevändningar för ökad kontroll av medborgarna. Varje socialist är nämligen en svårt psykiskt sjuk virrhjärna, som måste få tillfreddställa sitt behov av att kontrollera och förbjuda allt som gör livet trivsamt.

Bilar körs av individer och styrs av individer. Det är hemskt. Alltså måste allt som gör bilen glamourös och intressant förbjudas och regleras.

Här är en intressant länk för Er som vill må dåligt:

http://www.restauratoren.se/main.html?c=26&ni=5756target

Det handlar om en omvittnat skicklig kock från Pakistan, som nu skall utvisas. Jag tycker att man borde kunna göra ungefär enligt följande:

Svenska staten skulle mot en viss - ganska hög - summa pengar erbjuda vem som helst 10 års arbets och uppehållstillstånd i Sverige. Under dessa 10 år får den aktuella personen arbeta och uppehålla sig i Sverige. Under denna tid betalar den aktuelle arbetstagaren en speciell, proportionell skatt som skulle kunna vara på samma nivå som sjömansskatten.

Däremot kan den aktuella personen inte göra anspråk på några sociala förmåner, utom möjligen vissa typer av absolut nödvändig sjukvård. När sedan de 10 åren förflutit återbetalar svenska staten pengarna, som betalats för arbets och uppehållstillståndet, givet att personens vandel varit oklanderlig.

Och i detta läge är den aktuelle personen också berättigad till svenskt medborgarskap om han eller hon så önskar.

På det här sättet skulle Sverige kunna locka till sig massor av dugliga utlänningar och de invandringsfientliga skulle inte kunna hävda att vi med öppna armar tog emot kriminellt belastade blivande socialfall. De berörda utlänningarna skulle säkert också vara nöjda och rent av skulle detta kunna ge vårt glesbefolkade land ganska många nya invånare.

Jag citerar http://frykman.blogspot.com :

"Om konstitutionen hade gått igenom hade det funnits en chans att börja rulla tillbaka den vidriga jordbrukspolitiken – CAP. Men nu har franska bönder som vanligt satt stopp för det. "

Detta är förmodligen helt korrekt. Hade EU:s konstitution gått igenom hade det förmodligen varit mycket lättare att röja upp inom jordbrukspolitiken.

Trots detta jublar jag över att éurokraternas drömmar om enkla och snabba beslut nu gått i kras. Saken är nämligen den att en av huvudinvändningarna mot EU i de baltiska länderna är att EU:s jordbrukspolitik drivit upp livsmedelspriserna.

Hade CAP slopats eller reformerats rejält hade detta missnöje upphört och därmed hade sannolikheten för eventuella EU-utträden minskat radikalt. Och det absolut mest liberala som kan hända vore om först ett och sedan flera länder sade upp medlemskapet.

Så snart vi kanske har tre små frihandelsparadis på andra sidan östersjön. Det kan ju alltid mana till efterföljd. Man vet aldrig.

”Utan Sveriges medlemskap i EU hade detta inte kunnat inträffa. När EU står upp för en gemensam marknad med fri konkurrens fungerar unionen som bäst.”

Det ovan citerade är hämtat från Timbros pressmeddelande angående att EG-domstolen ”upphävt” eller olagligförklarat det svenska apoteksmonopolet.

Låt mig först och främst få säga att jag självklart tycker att det inte finns några skäl alls för att låta ett statligt monopol handha försäljning och distribution av läkemedel.

Samtidigt är det för det första synnerligen oklart vad EG-domstolens dom verkligen kommer att medföra. För tillfället är det oklart vad som gäller, men rimligen kan inte domen tolkas på något annat sätt än att det är hypotetiskt möjligt att tänka sig ett monopol som inte diskriminerar någon enskild producent av läkemedel inom unionen. Annars vore ju Systembolagets monopol olagligt.

Men om man för ett ögonblick leker med tanken att domen verkligen medför ett definitivt slut för apoteksmonopolet är domen förstås synnerligen bra.

Hade då inte detta kunnat ske om Sverige inte varit medlem av EU? Timbro hävdar ju detta. Svaret är att detta är helt fel.

Det är nämligen så att EG-rätten gäller i samtliga EU-stater samt i de länder som är medlemmar av EES utan att vara medlemmar av EU, försåvitt inte EES-avtalet uttryckligen stadgar att EES-rätten medger undantag på en viss punkt. Detta betyder alltså att den nu aktuella domen har full rättsverkan inte bara i samtliga EU-länder utan dessutom också i Norge, Liechtenstein samt på Island.

Sverige var medlem av EES redan innan Sverige blev medlem av EU. Medlemskapet i EU ändrar alltså ingenting på denna punkt. Och om domen verkligen medför att det svenska apoteksmonopolet fallit är också helt oklart.

Jag tycker att det är dags för näringslivsorganisationerna att vakna upp från det euroforiska ruset och börja studera verkligheten. Om mina läsare önskar läsa vad Timbro åstadkommit för smörja går det bra att ta en titt på nedanstående länk:

http://www.timbro.se/text.asp?id=119

Man tar sig för pannan!

Jag glömde rubrik för min senaste text. Den här rubriken får alltså vara rubrik också för föregående text.

Pressklipp från SvD.

"Estlands parlament som skulle ha röstat om EU-konstitutionen nu i juni har beslutat skjuta upp ratificeringen till i höst. Men man förnekar att uppskovet har något samband med fransmännens och holländarnas nej till fördraget.- Det kan inte bli någon ratificering förrän till hösten, eftersom de experter som ska avgöra om den estniska författningen måste ändras behöver mer tid, förklarade ordföranden i konstitutionsutskottet Urmas Reinsalu.- Konstitutionsutskottet fattade beslutet för att vi ska kunna få klarhet om den juridiska sidan av ratificeringen. Vi påverkades inte så mycket av händelser i andra länder, tillade han."

Detta är nog en sanning med modifikation. Saken är nämligen den att det estniska centerpartiet, som sedan en kortare tid ingår i regereingen, eftersträvar en folkomröstning om en ny estnisk konstitution, då man menar att den nya EU-författningen förutsätter en revision av den estniska författningen.

Enligt den nu gällande författningen får denna inte förändras med mindre än en folkomröstning.

Det finns starka skäl att anta att en estnisk folkomröstning skulle bli ytterligare en flopp för EU-eliten. Dels var valdeltagandet i den folkomröstning som föregick anslutningen till EU mycket lågt, dels har det blivit dyrare att leva i Estland sedan man blev medlemmar av tusenårsriket.

Oavsett vad det estniska folket tycker finns det - i vilket fall som helst - inga skäl att inte låta det estniska folket komma till tals i en folkomröstning. Det här kan bli början på en insikt om att eurokraternas lyckorike varken är omtyckt i öst eller väst.

Polen är en annan joker i leken. I Polen är känslorna nämligen mycket kluvna i förhållande till EU.

Pressklipp från Expressen:

"Margot Wallström är stor - även utanför Europa. På söndag blir Sveriges EU-kommissionär hedersdoktor vid Massachusetts-universitetet i Lowell, USA.Margot Wallström blir hedersdoktor i USASveriges EU-kommissionär Margot Wallström utnämns till hedersdoktor vid University of Massachusetts i Lowell, USA på söndag."

Numera tycks ett av de säkraste tecknen på att en politisk karriär går mot sitt slut vara hedersdoktoratet.

Jag såg just att jag glömt att förse min senaste text med rubrik. Så den här rubriken får duga både för denna och föregående text.

Pressklipp från SvD:

"Återgår nu EU till att bli ett frihandelsområde?- Inte automatiskt. Dagens EU är ekonomiskt ju mycket mer än ett frihandelsområde och det finns ett yttre politiskt tryck att EU utvecklar både sitt inre rättsliga samarbete och blir en utrikespolitisk aktör i världspolitiken. Men om EU-länderna misslyckas med att utveckla sitt politiska samarbete så kan det hända att även det ekonomiska samarbetet eroderar."

Detta bevisar vilken total begreppslig förvirring som råder. EU är inget frihandelsområde, utan en protektionistisk tullunion med kvoterad produktion av till exempel socker och mjölk. EU bedriver en aggressivt merkantilistisk politik på den globala arenan och att kalla EU ett frihandelsområde är faktiskt helt imbecillt.

Jag läste just att den franska folkomröstningen - enligt en opinionsundersökning - fått danskarna att byta fot ifråga om den nya EU-konstitutionen. Nu har det svängt över till nej-sidans favör.

Från Norge rapporteras att numera - också enligt en opinionsundersökning - 59% av norrmännen säger nej till norskt EU-medlemskap.

Det är sannolikt att Frankrikes nej utlöst liknande reaktioner i samtliga medlemsstater. Dessutom är det sannolikt att entusiasmen inför EU-anslutning avtagit avsevärt bland kandidatländerna. Att det grundmurat EU-skeptiska Schweiz nu skulle ändra sig förefaller än mer otroligt än någonsin tidigare.

Eftersom det - enligt vad jag kan förstå - är så att det nu gällande fördraget inte medger mer än 27 medlemsstater och detta maximum uppnås så snart Rumänien och Bulgarien blivit medlemmar är det dessutom så att det kan bli svårt eller omöjligt att uppta fler medlemsstater i unionen.

Norges statsminister Kjell-Magne Bondevik anser att Norge bör vänta med en eventuell EU-anslutning till dess att EU klarat ut sina inre problem, då ju norrmännen först och främst måste få veta vilken typ av union man kommer att rösta om. Han menar vidare att frågan är bordlagd åtminstone två år framåt. Kjell-Magne Bondevik representerar mittfåran i norsk EU-politik. Han ställer sig reserverat öppen till tanken på ett framtida medlemskap och vill absolut inte säga upp EES-avtalet.

Att Norge inte går med i EU fyller oss som vill gå ur EU med en viss känsla av tillförsikt, eftersom Norges exempel visar att man kan ha ett mycket nära förhållande till EU utan att tillhöra unionen.

Jag tycker att någon halvvägs förnuftig EU-skeptiker, typ Nils Lundgren, skulle kunna peka på möjligheten att - i det oklara läge som råder - erbjuda de forna jugoslaviska republikerna, Ukraina, Moldavien, Ryssland och eventuellt Turkiet ett liknande förhållande till EU som Norge redan har.

Sedan är jag medveten om att EES-avtalet omfattar den gemensama arbetsmarknaden och att det finns mycket stor skepsis mot att helt öppna upp för arbetskraftsinvandring från dessa länder. Men det behöver inte vara något oöverstigligt problem, eftersom man mycket väl kan utrusta EES-avtalet med klausuler som gör det möjligt för de länder som så önskar att begränsa arbetskraftsinvandringen. Liechtenstein har exempelvis rätt att för all framtid vägra arbetstillstånd för alla utlänningar.

Jag tycker inte att det vore bra om till exempel Sverige skulle använda sig av en sådan möjlighet, men den diskussionen får man ta på hemmaplan. Och det skulle naturligtvis inte föreligga några juridiska hinder för de länder som så önskar att ha en helt öppen arbetsmarknad.

Jag citerar fru Svensson-Smith:

"I Skåne liknar ”ledande kamrater” parlamentarismen vid en varm tröja, som kan vara bra att ha när det är kallt men i övrigt umbärlig.
och
I en färsk intern v-artikel reflekteras över om nu socialismen inte ser ut att nås via det parlamentariska arbetet kanske det är parlamentarismen och inte socialismen som skall ifrågasättas."

Fru Svensson-Smith har nu lämnat vänsterpartiet och istället anslutit sig till miljöpartiet. Anledningen är de starkt "leninistiska" strömningar som gjort sig gällande sedan fru Schyman tvingades bort.

Jag skulle vilja vända mig mot dem som nu hyllar fru Svensson-Smith för att hon bryter med "leninisterna" inom vänsterpartiet. En "vänster" som vill avskaffa den parlamentariska demokratin och den privata äganderätten är nämligen helt ofarlig. Att en sådan typ av vänster får något som helst reellt inflytande är helt uteslutet. Kommunismen är nämligen stendöd.

Däremot är den typ av vänster som fru Svensson-Smith företräder ett mycket reellt hot mot allt vi förknippar med civilisation. Man vill bevara den parlamentariska demokratin för att medelst denna införa den politiska korrekthetens diktatur. I den politiska korrekthetens diktatur skall män lära sig att byta blöjor och vad vet jag. Den privata äganderätten skall i formell mening bibehållas men genom skatter och lagar syftande till god miljö, jämställdhet mellan könen och liknande dravel tömmas på verkligt innehåll.

Jag tror att en kulturkamp måste föras, där man försvarar den enskildes rätt att inte leva sitt liv i samklang med dessa floskler. Man måste också visa på att miljörörelsen saknar vetenskapligt stöd för sina hallucinationer om växthuseffekt och annat. En karl som vill byta blöjor skall förstås inte hindras från detta, men om han och hans fru tycker att skötseln av barnen huvudsakligen faller på kvinnan är det deras fulla rätt att leva på detta sätt.

Om norrlänningar tycker det är trevligt att köra snöscooter skall de få göra detta utan att tivngas lyssna på prat om skyddet för den fjällnära naturen. Och självfallet skall folk få köra sina motorbåtar och förhoppningsvis också bilar så fort eller långsamt de behagar.

Det skall vara skönt att leva, men i fru Svensson-Smiths Sverige kommer allt som sossarna inte redan förbjudit att förbjudas.

Jag läste just att Lettlands parlament godkänt den nya EU-grundlagen. Man ställer sig förstås frågan om vad detta skall tjäna till, då ju den nya konstitutionen måste godkännas av samtliga medlemsstater och redan underkänts i såväl Frankrike som Nederländerna.

En annan reflektion är att det faktum att frågan inte underställs folkomröstning klart och tydligt bevisar att de lettiska politikerna fruktar att letterna skulle göra "fel". Det är mycket, mycket intressant och pekar på att detta land har en stor euro-skeptisk potential. Här förhåller det sig dessutom så att den stora stötestenen är att EU:s jordbrukspolitik drivit upp livsmedelspriserna. Detta problem kan bara lösas på två sätt: Det ena sättet är genom reform av EU:s jordbrukspolitik och det andra är genom att gå ur EU.

Att EU-25 skulle kunna ena sig om en grundlig jordbruksreform är lyckligtvis helt uteslutet. Dessutom är 30% av polackerna sysselsatta med jordbruk och de polska bönderna jublar över de stigande inkomsterna till följd av EU:s prisreglering. Här ser man vad somligas hallucinationer om att ett EU med 25 medlemsstater automatiskt skulle bli liberalare är värda.

Jag tror inte att någon riktigt kan överblicka vilken dynamik Frankrikes non kommer att utlösa. I Tyskland är tidningarna tydligen fyllda med spekulationer om att D-marken skall återinföras. Jag tror inte att så kommer att ske, men dessa spekulationer visar vilken grundmurad skepsis det finns mot den nya europeiska superstaten bland Europas folk.

Ideologiskt har EU redan kapsejsat.

Citat från text-tv:

-Det är en allvarlig situation, men jag skulle inte vilja kalla det för kris, säger statsminister Göran Persson, efter fransmännens och holländarnas nej till EU:s konstitution.

Jag föreslår istället att man använder sig av glosan magplask.

Pressklipp:

"Lars Danielsson, statssekreterare hos statsminister Göran Persson, sade sig vara förvånad över att det blev ett så kraftfullt nej som det blev i den holländska folkomröstningen om EU-konstitutionen. Han är dock inte överraskad."

Jag för min del är överraskad, men inte förvånad. Jag måste också säga att jag är förvånad över hur exceptionellt klumpigt den svenska regeringen uttalat sig de senaste dagarna. Däremot är jag inte överraskad.

Jag läste just att Urban Bäckström arbetar för att omöjliggöra den typ av blockader som får sägas vara skälet till att en lettisk byggfirma verksam i Vaxholm blev tvingad att avbryta sin verksamhet i Sverige.

Oavsett vad man tycker om att det lettiska byggföretaget försattes i blockad måste varje konsekvent laissez-faireanhängare hävda fackföreningars rätt att försätta företag i blockad, försåvitt de inte slutit avtal där de avstår från denna rätt.

Om ett företag försätts i blockad och sedan tvingas skriva på ett kollektivavtal är denna handling i ordets djupaste mening frivillig och att förbjuda blockader innebär ett ingrepp i kontraktsfriheten.

För en mörkblå moderat kan det synas naturligt att inskränka på kontraktsfriheten när denna riskerar att missgynna arbetsgivarna, men det är mycket tragiskt att de flesta inbillade anhängare av laissez-faire ansluter sig till denna ogenomtänkta position.

Att vara för laissez-faire är strängt taget ingenting annat än ett konsekvent förespråkande av negativ frihet. Att ett liv i negativ frihet understundom medför faktiska tvång, såsom att betala "svenska" löner på "svenska" byggen är uttryck för spontan ordning och ingenting annat.